NJA 2001 s. 872

I ett vid Kristianstads TR anhängigt mål mellan Advokaten B. N. AB:s (BNAB) konkursbo, kärande, och B. N:s konkursbo, svarande, yrkade BNAB:s konkursbo i själva saken att TR:n skulle förplikta förutvarande advokaten B. N:s konkursbo att till BNAB:s konkursbo utge 61 250 kr avseende det arvode som B. N. tillerkänts av Eslövs TR för sitt sysslande med Quality Products Against Loss AB:s konkurs jämte ränta enl. 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökningen till dess betalning sker.

TR:n (rådmannen Gänther) meddelade d. 26 jan. 1998 följande beslut: Sakomständigheterna i målet är ostridiga. Parternas tvist gäller frågan om B. N. i sin egenskap av konkursförvaltare skall anses ha arbetat i eget namn för BNAB:s räkning eller fortlöpande till BNAB överlåtit honom tillkommande förvaltararvoden samt, i följd därav, frågan huruvida B. N:s konkursbo är redovisningsskyldigt eller inte gentemot BNAB:s konkursbo för det i målet aktuella förvaltararvodet. Sistnämnda fråga är av omedelbar betydelse för utgången i målet och innefattar ett rättsligt spörsmål, vars prövning av HD kan antas vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då parterna träffat sådant avtal som avses i 49 kap. 2 § RB, hänskjuter TR:n med tillämpning av 56 kap. 13 § RB frågan till HD:s prövning.

I TR:ns för HD tillgängliga handlingar ingick ett i brev till BNAB:s konkursbos ombud d. 21 jan. 1997 avgivet utlåtande rörande den aktuella rättsfrågan av dåvarande professorn, numera JustR Håstad.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som av HD beretts tillfälle att yttra sig, avgav vid sammanträde d. 23-24 nov. 2000 följande yttrande:

De flesta advokater bedriver idag sina verksamheter genom någon form av bolag, vilka bolag de facto uppbär advokatens arvoden även om advokaten utsetts att utföra uppdragen i eget namn. Regelmässigt bokförs, deklareras och redovisas mervärdesskatt för advokatens samtliga tillkommande arvoden i advokataktiebolaget. Advokaten personligen innehar normalt inte ens F-skattsedel. Att det förhåller sig på detta sätt medför att det finns en diskrepans mellan hur reglerna ursprungligen var tänkta att tillämpas och hur de faktiskt tillämpas. Denna diskrepans beror troligen på att de lagregler och den praxis som tillämpas vid förordnande av advokater för olika uppdrag inte genomgått samma genomgripande förändring som de regler och den praxis som tillämpas för den ekonomiska och beskattningsmässiga regleringen av advokatens verksamhet.

Den rättsfråga som skall avgöras i det ifrågavarande målet avser hur ovan angivna diskrepans juridiskt och sakrättsligt skall bedömas. Enligt Sveriges advokatsamfunds mening skulle den praxis och den branschsedvänja som sålunda tillämpas medföra att B. N:s konkursbo enligt 7 kap. 23 § KL är redovisningsskyldigt för det uppburna konkursförvaltararvodet till BNAB:s konkursbo.

Betänkande

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, Westlander, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Bakgrund. Advokaten B.N. antogs år 1979 som ledamot av Sveriges advokatsamfund. År 1981 inregistrerades vid Patent- och registreringsverket Advokaten B.N. AB (BNAB), vars samtliga aktier ägdes av B. N. och vars firma tecknades av denne. BNAB hade som registrerad verksamhet att bedriva advokatverksamhet. BNAB har inte haft andra anställda än B. N.

BNAB har fakturerat B. N:s klienter och hans arvoden har flutit in direkt i BNAB och där bokförts som inkomst av näringsverksamhet. Samtliga arvoden, även de som har tillerkänts B. N. själv på grund av personliga uppdrag såsom konkursförvaltaruppdrag, har oavkortade kommit BNAB till del genom att beloppen har satts in på BNAB:s bank- eller postgirokonto. BNAB har till skillnad från B. N. varit registrerat för mervärdesskatt och även redovisat utgående mervärdesskatt belöpande på arvodena. BNAB har även, till skillnad från B. N., innehaft F-skattebevis. B. N. har inte vid något tillfälle tagit upp arvoden till beskattning i sin egen självdeklaration.

B.N:s arvoden har använts till att bestrida samtliga kostnader för verksamheten inklusive den lön som BNAB regelbundet utbetalat till B. N. B.N. har inte tillgodogjort sig annan ersättning för sitt arbete. Till säkerhet för de lån som BNAB upptagit har B. N. för BNAB:s räkning pantförskrivit företagshypoteksbrev. B. N. har inte pantförskrivit eller på annat sätt upplåtit säkerhetsrätt i arvoden.

B. N. kom att entledigas från sina uppdrag som konkursförvaltare i anledning av misstanke om brott. Den 23 febr. 1996 beviljades han på egen begäran utträde ur advokatsamfundet och d. 8 mars 1996 försattes såväl han själv som BNAB i konkurs vid Kristianstads TR.

Vid konkursutbrottet fanns upparbetade arvodesfordringar avseende arbete som B. N. utfört som förvaltare i olika konkurser. Han upprättade kostnadsräkningar avseende dessa. Genom beslut d. 26 juli 1996 av Eslövs TR i ett av de ifrågavarande konkursärendena tillerkändes B. N. arvode med 70 000 kr. Av beloppet har 61 250 kr betalats till hans konkursbo. BNAB:s konkursbo har vid Kristianstads TR väckt talan mot B. N:s konkursbo med yrkande att detta skall förpliktas att till BNAB:s konkursbo utge det sistnämnda arvodesbeloppet jämte ränta. B. N:s konkursbo har bestritt yrkandet.

TR:n har till prövning i HD hänskjutit frågan om B. N. i sin egenskap av konkursförvaltare skall anses ha arbetat i eget namn för BNAB:s räkning eller fortlöpande till BNAB överlåtit honom tillkommande förvaltararvoden samt, i följd därav, om B. N:s konkursbo är redovisningsskyldigt eller inte gentemot BNAB.s konkursbo för det i målet aktuella förvaltararvodet.

Sveriges advokatsamfund har avgett yttrande i målet.

BNAB:s konkursbo har åberopat följande. BNAB har haft som verksamhetsföremål att tillhandahålla advokattjänster, däri inbegripet konkursförvaltaruppdrag. B. N. har sedan i eget namn men för BNAB:s räkning utfört tjänster bl.a. som konkursförvaltare. På förhållandet mellan BNAB och B. N. är lagen (1914:45) om kommission analogt tillämplig. Anspråket på arvodet för B. N:s sysslande som konkursförvaltare i det aktuella konkursärendet har uppstått i BNAB då B. N. förordnades till konkursförvaltare (53 § 2 st. kommissionslagen). Genom BNAB:s tillhandahållande av B. N:s tjänster har arvodesfordran successivt tjänats in av BNAB i den takt B. N. utfört arbete. Då arvodesfordran till omstämt belopp har flutit in i B. N:s konkursbo äger BNAB:s konkursbo rätt att med stöd av 7 kap. 23 § KL utfå det influtna arvodet.

B. N:s konkursbo har anfört följande. Konstruktionen med ett kommissionärsförhållande är en uppenbar fiktion. Mellan BNAB och B. N. har aldrig träffats något i ord uttryckt avtal; det avtal som uppenbarligen finns har uppkommit helt och hållet genom B. N:s faktiska handlande. B. N. har uppgivit att han kan tänka sig att kommissionslagen skulle kunna vara tillämplig på förhållandet mellan honom och BNAB. Någon tanke härpå har han uppenbarligen inte haft då han mottog konkursförvaltaruppdragen eller i huvudsak utförde dessa. Ingenting i hans eller bolagets faktiska handlande talar för att det skulle ha förelegat ett kommissionsförhållande och inte en successiv överlåtelse av arvodes fordringar. Det saknas stöd i rättskällorna för att formulera en in dubioregel med innebörd att en advokat som utövar sin verksamhet i aktiebolagets form skall anses göra så genom ett kommissionsavtal. Tvärtom ligger det, åtminstone när det gäller verksamhet som konkursförvaltare, närmare till hands att anta motsatsen både med hänsyn till förbudet mot överlåtelse av konkursförvaltaruppdrag och till innehållet i rättsfallet NJA 1973 s. 42. Då ett aktiebolag inte kan förordnas som konkursförvaltare, ett konkursförvaltaruppdrag ej kan överlåtas och ett sådant uppdrag anses vara av särskilt personlig natur ifrågasätts om en advokat ens kan åta sig ett sådant uppdrag som mellanman för sitt advokataktiebolags räkning. Att det accepteras exempelvis i beskattningssammanhang att arvodena skall anses utgöra inkomst i aktiebolaget talar inte med någon styrka för att det civilrättsligt skall anses ha uppkommit ett kommissionsförhållande. Det ifrågasätts om svensk rätt ens har accepterat tanken på tjänstekommission, se Stefan Lindskog i Juridisk Tidskrift 1989-90 s. 213 ff. Tvärtom får B. N. anses genom successiva överlåtelser ha tillfört BNAB de inkomster i form av förvaltararvoden han uppburit. Möjligen kan det förhålla sig så att B. N. skall anses ha åtagit sig mot BNAB att tillföra bolaget de arvoden vartill han skulle komma att bli berättigad, men denna rätt är inte sakrättsligt skyddad utan kan endast göra BNAB:s konkursbo till en oprioriterad borgenär i B. N:s konkurs.

HD har berett parterna tillfälle att yttra sig i frågan om den omständigheten att B. N. på sätt parterna angivit var anställd i BNAB har någon betydelse vid bedömandet av om B. N:s konkursbo är redovisningsskyldigt gentemot BNAB:s konkursbo vad gäller det aktuella förvaltararvodet.

BNAB:s konkursbo har i denna fråga yttrat bl.a. följande. Alla arvoden som intjänats av B. N. antingen genom sedvanligt arbete eller i egenskap av konkursförvaltare har kommit BNAB till del på grund av B. N:s anställningsförhållande i bolaget. Anställningsförhållandet medför således att BNAB:s konkursbo äger rätt att kräva B. N:s konkursbo på redovisning jämlikt 7 kap. 23 § KL jämväl på de arvoden som avsett utfört arbete före konkursutbrottet men som flutit in efter detta. I sammanhanget kan noteras att arvodena även inkluderar mervärdesskatt som utdömts av domstolarna och att det endast är aktiebolaget som varit registrerat för mervärdesskatt. Domstolarna måste sålunda ansett att det varit aktiebolaget som varit mottagare av arvodet enär B. N. själv ej haft sådan registrering.

B. N:s konkursbo har i samma fråga yttrat bl.a. följande. Något uttryckligt avtal om redovisningsskyldighet torde inte föreligga. Vidare kan det inte sägas ligga i sakens natur att B. N. skulle vara redovisningsskyldig för sina arvoden i konkurs till sitt advokataktiebolag. En uppdragstagare är normalt redovisningsskyldig för medel som han uppbär från tredje man för uppdragsgivarens räkning på grund av att det är uppdragsgivaren som år berättigad gentemot tredje man genom avtal eller eljest. Då som i förevarande fall uppdragsgivaren inte kan vara berättigad direkt gentemot tredje man - de konkursbon i vilka B. N. var förvaltare eller staten - då aktiebolaget inte varit och inte ens kunnat vara konkursförvaltare kan inte någon redovisningsskyldighet ha uppkommit på denna grund. Kvar står möjligheten att själva anställningsförhållandet i sig skulle ha medfört att en redovisningsskyldighet uppkommit, att en sådan skyldighet tillhör avtalstypens naturalia negotii. Att så skulle vara förhållandet kan inte vitsordas. Därtill återstår - för den händelse redovisningsskyldighet i och för sig skulle föreligga - att avgöra om den även avser sådan intäkt som av ovannämnda skäl inte kan utan förmedling av den anställde tillkomma arbetsgivaren. Det bestrids inte i och för sig att B. N. får antas ha avsett att redovisa alla intäkterna till sitt bolag.