RH 2004:55

Amerikanska medborgaren S.R. avled den 24 maj 1986. Hon hade vid sin död hemvist i Florida, USA. I kvarlåtenskapen ingick fastigheten Bua 29:18 i Varbergs kommun. Dödsbodelägarna bestod av efterlevande make, syskon och syskonbarn. Genom ett av S.R. upprättat testamente skulle fastigheten tillfalla S.R:s syskonbarn E.M., R.H., M.S. och M.M.

Dödsboet avträddes till förvaltning av boutredningsman och den 11 augusti 1987 förordnade Stockholms tingsrätt advokaten T.S. till boutredningsman för dödsboet efter S.R. Bouppteckningen upprättades den 8 april 1988.

Enligt 14 kap. 1 § ärvdabalken i dess lydelse vid S.R:s dödsfall 1986, vilken lag var tillämplig enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, gällde att testamente skulle bevakas vid domstol på visst sätt och inom viss tid. S.R:s testamente kom inte att bevakas i rätt tid. T.S. entledigades som boutredningsman den 15 november 1994.

T.S. var anställd hos Advokatfirman K.L. KB under den tid testamentet skulle ha bevakats. Advokatfirman K.L. AB var komplementär och K.L. var kommanditdelägare i kommanditbolaget under samma tid. Kommanditbolaget överläts den 21 augusti 1989 och är numera avregistrerat.

E.M., R.H., M.S. och M.M. (E.M. m.fl.) förlorade sin rätt enligt testamentet när bevakningstiden gick ut. Övriga dödsbodelägare godkände inte testamentet och testamentet har inte kunnat göras gällande.

E.M. m.fl. ansökte den 12 augusti 1997 vid tingsrätten om stämning på Advokatfirman K.L. AB och K.L. med yrkande att dessa till följd av kärandenas rättsförlust skulle förpliktas att solidariskt till kärandena utge 500 000 kr jämte ränta.

Advokatfirman K.L. AB och K.L. bestred käromålet.

Som rättslig grund för käromålet angav E.M. m.fl. bland annat följande. Boutredningsmannen T.S. hade skyldighet att enligt då gällande regler bevaka testamentet och han har brustit i sin förvaltning genom att inte ha bevakat testamentet i tid. Advokatfirman K.L. AB och K.L. har principalansvar eftersom T.S. vid den aktuella tiden var anställd hos Advokatfirman K.L. KB. Talan riktas nu mot delägarna i kommanditbolaget sedan detta avregistrerats. Den skada E.M. m.fl. lidit till följd av T.S:s försumlighet är en s.k. ren förmögenhetsskada och den aktuella fastigheten var under hösten 1997 i vart fall värd 500 000 kr.

Advokatfirman K.L. AB och K.L. invände i första hand att en arbetsgivare inte har principalansvar för en boutredningsman. Sedan frågan huruvida Advokatfirman K.L. AB och K.L. hade principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) för T.S. tagits upp till avgörande genom mellandom och Högsta domstolen förklarat att Advokatfirman K.L. AB och K.L. har sådant principalansvar vidhöll E.M. sitt yrkande med viss justering av det yrkade kapitalbeloppet.

Advokatfirman K.L. AB och K.L. vidhöll sitt bestridande och åberopade till stöd för detta att en boutredningsman enligt 19 kap. 11 § ärvdabalken inte har någon skyldighet att bevaka ett testamente och att T.S. därmed inte förfarit vårdslöst genom att inte bevaka testamentet.

E.M. m.fl. anförde till utveckling av sin talan följande. Det är ostridigt att T.S. var anställd av kommanditbolaget under 1987. Under denna tid underlät han att bevaka testamentet och åsidosatte därmed sin skyldighet. Arbetsgivaren har, som Högsta domstolen fastslagit, principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen för den skada T.S. orsakat genom sin försumlighet. Skadan är en ren förmögenhetsskada, dock inte enligt huvudregeln (se Hellner, Jan; Skadeståndsrätt, Femte upplagan, Stockholm 1995, kap. 3.2.3-3.2.5). Advokatfirman K.L. AB och K.L. var delägare i kommanditbolaget. Det framgår av 19 kap. 11 § ärvdabalken att en boutredningsman enligt då gällande regler var skyldig att bevaka testamente, särskilt med beaktande av att hans uppdrag som boutredningsman rörde internationella rättsförhållanden. T.S:s uppgift var att slutföra, avsluta, avveckla boet och detta innebär att även upprätta arvsskifte, om så krävs. För att kunna göra detta måste han även bevaka ett testamente som finns i boet. Eftersom det var boutredningsmannens skyldighet att bevaka testamentet behövde testamentstagarna inte vidta några åtgärder beträffande testamentet och i synnerhet inte när de var bosatta utomlands.

Advokatfirman K.L. AB och K.L. anförde till utveckling av sin talan följande. En boutredningsmans skyldigheter framgår av framförallt 19 kap. 11 § ärvdabalken. En boutredningsman har skyldigheter att utreda boet samt skifta detta till dödsbodelägarna. Bland dessa skyldigheter ingår inte bevakning av testamente. Således följer av 14 kap. 1 § ärvdabalken i dess dåvarande lydelse, att det är testamentstagaren som har skyldighet att bevaka ett testamente. Frågan om bevakning av testamente samt klander av testamente ligger på ett annat plan, dvs. hos rättighetsinnehavarna. Om en boutredningsman skulle ha skyldighet att bevaka testamente skulle då motsvarande skyldighet föreligga att föranstalta om klandertalan? Nej, enligt 13 kap. 5 § ärvdabalken är det arvinge som väcker klandertalan. Boutredningsmannen är således utesluten både från rätten att bevaka som att klandra ett testamente. Av detta följer att käromålet skall ogillas även på denna grund. Enligt 3 kap. 1 § första stycket andra punkten skadeståndslagen utgår skadestånd vid ren förmögenhetsskada endast vid brottslig gärning. E.M. m.fl. har inte ens påstått att brott skulle föreligga. Av detta skäl kan skadestånd inte utgå.

Varbergs tingsrätt (2002-03-27, lagmannen Håkan Nyberg, chefsrådmannen Marika Estreen och tingsfiskalen Jeanette Andersson) ogillade käromålet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

E.M. m.fl. förlorade ostridigt sin rätt enligt testamentet genom att det inte bevakades inom föreskriven tid.

Under påstående att T.S. som boutredningsman hade en skyldighet att enligt då gällande regler bevaka testamentet och att han genom försummelse hade brustit i sin förvaltning genom att inte bevaka testamentet i tid har E.M. m.fl. med åberopande av bestämmelserna om arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen väckt talan mot Advokatfirman K.L. AB och K.L. Sedan Högsta domstolen förklarat att Advokatfirman K.L. AB och K.L. har sådant principalansvar för T.S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman har tingsrätten nu att ta ställning till svarandenas återstående invändningar mot E.M:s m.fl. skadeståndstalan.

E.M:s m.fl. skadeståndstalan avser en ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen skall den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan. Vidare gäller enligt 3 kap. 1 § första stycket andra punkten skadeståndslagen att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta ren förmögenhetsskada i fall då arbetstagaren vållat skadan genom brott.

Som Advokatfirman K.L. AB och K.L. invänt har E.M. m.fl. inte ens påstått att T.S. vållat skadan genom brott. Enligt Advokatfirman K.L. AB och K.L. kan ersättning utgå endast om skadan vållats genom brott. E.M. m.fl. har utan att närmare utveckla sin ståndpunkt gjort gällande att principalansvar föreligger trots att det är fråga om en ren förmögenhetsskada; låt vara att det inte skulle vara fråga om en tillämpning av huvudregeln. E.M. m.fl. har till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett uttalande i den juridiska litteraturen av Jan Hellner.

Väl är huvudregeln enligt svensk rätt att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter brottslig handling i vanliga utomobligatoriska förhållanden men undantag finns (se NJA 1987 sid. 692 och Hellner, Jan och Johansson, Svante; Skadeståndsrätt, Sjätte upplagan, Göteborg 2000, sid. 67 ff.). I skadeståndslagens förarbeten (se NJA II 1972 sid. 609) uttalas.

”Den nya lagstiftningen är inte avsedd att vare sig medföra någon ändring i gällande rätt eller utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. Förevarande § (2 kap. 2 §, tingsrättens anm.) får således lika litet som övriga bestämmelser i förslaget läggas till grund för motsatsslut.”

Vidare uttalas såvitt gäller 3 kap. 1 § skadeståndslagen (a a sid. 617) att

”i fall då lagstiftaren har föreskrivit skadeståndsskyldighet för culpösa förfaranden som medför ren förmögenhetsskada, det ligger nära till hands att tillämpa principalansvar enligt samma grunder som när en arbetstagares personliga ersättningsskyldighet grundas på den allmänna culparegeln”.

Av särskild betydelse i förevarande mål är bestämmelsen i 19 kap. 18 § ärvdabalken som föreskriver att en boutredningsman är ”pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen”. Med skada avses i detta sammanhang varje slag av ekonomisk skada, alltså även ren förmögenhetsskada (se Walin, Gösta; Kommentar till Ärvdabalken, Del II/18-25 kap./-, Fjärde upplagan, Kristianstad 2001, sid. 108 f).

Med hänsyn till det anförda anser tingsrätten att principalansvar inträder för en ren förmögenhetsskada på grund av vårdslöst handlande av boutredningsman i detta fall.

Enligt E.M. m.fl. har T.S. som boutredningsman förfarit vårdslöst genom att inte bevaka testamentet. Att T.S:s underlåtenhet härvidlag är vårdslös och därmed skadeståndsgrundande följer enligt E.M. m.fl. av att det var en skyldighet för en boutredningsman att bevaka ett testamente. Advokatfirman K.L. AB och K.L. har emellertid invänt att en boutredningsman enligt 19 kap. 11 § ärvdabalken inte har någon skyldighet att bevaka ett testamente och han skulle därmed inte heller ha förfarit vårdslöst genom att inte bevaka ett testamente.

Boutredningsmannen har enligt 19 kap. 11 § ärvdabalken att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Härav kan inte någon slutsats dras huruvida det ålåg boutredningsmannen att bevaka testamentet. Ursprungligen synes bevakning ha uppfattats som ett offentligt tillkännagivande att testamentstagaren avsåg att göra gällande sin rätt enligt testamentet gentemot arvingarna. I överensstämmelse härmed krävdes att var och en av testamentstagarna bevakade. Så torde även bestämmelserna i 1734 års lag från början ha uppfattats. Emellertid skedde sedermera en rättsutveckling i praxis som innebar att bevakning av en testamentstagare kom att gälla även för de övriga (se prop. 1988/89:88, sid. 11 med hänvisning till utförlig redogörelse i SOU 1929:22 sid. 332 ff.). Den som bevakade ett testamente behövde inte själv vara testamentstagare och tingsrätten skulle inte pröva sökandens behörighet. En boutredningsman var således inte förhindrad att bevaka ett testamente men därav följer inte att han hade en skyldighet att bevaka.

Sammanfattningsvis förhöll det sig så, att bevakningsinstitutet byggde på att det i första hand var en fråga för testamentstagarna att bevaka testamentet. Att dessa i sin tur kunde uppdra åt annan, t.ex. en boutredningsman, att ombesörja bevakningen finns exempel på i rättspraxis (se TSA 1963 s. 67 f och NJA 1939 s. 374) men förändrar inte den principiella skyldigheten för testamentstagaren att bevaka. Härför talar även den tidigare bestämmelsen i 14 kap. 1 § ärvdabalken som anger inom vilken tidsfrist bevakning skall ske och härvid knyter an till testamentstagaren, nämligen till den tidpunkt då han eller hon fått kännedom om testators död och om förordnandet (se Walin, Gösta; Kommentar till ärvdabalken, Del I (1-17 kap.),- Stockholm 1963, s. 274 f).

Reglerna om testamentsbevakning upphävdes genom en lagändring år 1989. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1989. I den allmänna motiveringen till förslaget att upphäva reglerna om bevakning av testamente anfördes att reglerna om testamentsbevakning lätt ledde till rättsförluster och att risken var mest påtaglig i internationella förhållanden (se prop. 1988/89:88 sid. 11). Reglerna om delgivning och klander av testamente behölls däremot i ärvdabalken. Även reglerna om delgivning utgår från att det i första hand är testamentstagaren som skall ombesörja delgivning. För det fall att egendomen är avträdd till förvaltning av boutredningsman uttalas i specialmotiveringen till ändringen av 14 kap. 4 § ärvdabalken att denne bör verka för ett klarläggande i den mån så inte redan har skett genom delgivning eller genom det särskilda förfarandet med föreläggande för testamentstagarna enligt 16 kap.ärvdabalken.

Det anförda innebär att T.S. som särskilt förordnad boutredningsman inte hade någon skyldighet att bevaka testamentet och den omständigheten att han inte bevakade testamentet kan därför inte ensamt utgöra någon vårdslöshet hos honom. Med hänsyn härtill och eftersom E.M. m.fl. inte anfört någon annan omständighet som grund för sitt påstående om vårdslöshet har T.S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman inte medfört skyldighet för Advokatfirman K.L. AB och K.L. att ersätta E.M. m.fl.

Tingsrättens överväganden innebär att käromålet skall ogillas.

E.M. m.fl. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras vid tingsrätten förda talan.

Advokatfirman K.L. AB och K.L. bestred ändring.

Parterna åberopade samma grunder som vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2004-01-30, hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsråden Lennart Morard och Christer Ranch, referent, samt hovrättsassessorn Caroline Björne) fastställde tingsrättens dom på den grunden att det som förekommit i hovrätten inte föranledde några andra bedömningar än dem tingsrätten gjort.

Målnummer T 2437-02