NJA 2000 s. 648

H.O., som var född 1912, avled d 19 dec 1997. B.P. är dotter till H.O..

H.O. upprättade i oktober 1992 ett testamente till förmån för I.H., som var väninna eller sambo med H.O..

Från d 1 juli 1996 fram till sin död bodde H.O. på grund av demenssjukdom i gruppboende. God man förordnades för honom. H.O. återkallade d 7 aug 1997 genom nytt testamente det tidigare testamentet och förordnade att hela hans kvarlåtenskap skulle tillfalla dottern B.P..

I.H. väckte i februari 1998 vid Trelleborgs TR talan mot B.P.. Hon yrkade att samtliga H.O:s förordnanden i testamentet d 7 aug 1997 skulle förklaras ogiltiga. Som grund för yrkandet angav hon i första hand att testamentet inte var gällande eftersom det upprättats under påverkan av psykisk störning.

B.P. bestred I.H:s talan och gjorde gällande att H.O. d 7 aug 1997 varit vid fullt och friskt förstånd och under fri vilja förklarat att hans tidigare testamente skulle återkallas och ersättas av det nya.

I.H. yrkade vid TR:n att läkaren C.M. skulle föreläggas att förete vissa handlingar avseende H.O., nämligen vid Valens Läkargrupp upprättade sjukjournaler och utredning som skett vid PG-kliniken i Lund. Hon anförde som grund för yrkandet att handlingarna kunde antas vara av betydelse som bevis i målet.

B.P. bestred bifall till yrkandet och anförde: Både sjukjournalerna och utredningen som skett vid PG-kliniken i Lund utgörs av handlingar som omfattas av sekretesslagen. Det sekretesskydd som sekretesslagen föreskriver gäller till förmån inte bara för den avlidnes nära anhöriga utan även för den avlidne själv. Innehållet i handlingarna är sådant att ett företeende av detta kan komma att såra H.O:s efterlevande och kränka den frid som tillkommer H.O..

I.H. anförde att innehållet i handlingarna inte rimligen kunde vara sådant att det med fog kunde uppfattas som sårande för H.O:s efterlevande eller kränka den frid som tillkommer H.O..

B.P. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n med upphävande av TR:ns beslut skulle ogilla I.H:s yrkande om editionsföreläggande.

HovR:n (hovrättsråden Nilsson och Johansson, referent, samt tf hovrättsassessorn Nordquist) anförde i beslut d 22 juni 1998: Genom det överklagade beslutet har C.M. på I.H:s begäran förelagts att till TR:n inge kopia av särskilt angivna handlingar.

Eftersom beslutet angår tredjeman, uppkommer fråga om B.P. har rätt att överklaga TR:ns beslut.

B.P. har enligt HovR:ns mening inte ett sådant klagointresse som krävs för ett överklagande. Hon saknar därför rätt att föra talan mot TR:ns beslut (jfr Fitger, Rättegångsbalken, Del 4, 49:27-49:28 och 52:10.

HovR:n avvisar B.P:s överklagande.

B.P. (ombud advokaten Anders Perborn) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och ta upp hennes talan till prövning.

I.H. (ombud advokaten Roy Bengtsson) medgav att HD undanröjde avvisningsbeslutet.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Bergene, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan i målet är huruvida B.P. har ett sådant klagointresse som krävs för att hon skall ha rätt att föra talan mot TR:ns beslut om editionsföreläggande angående sjukjournaler och övrig medicinsk utredning avseende hennes avlidne far, vilka handlingar förvaras hos en privat läkargrupp.

Reglerna om läkares tystnadsplikt gäller även efter det att patienten avlidit, men består efter dödsfallet närmast i att skydda dem som varit den döde närstående mot att sådana uppgifter om den avlidne kommer till offentlig kännedom som de efterlevande med fog kan uppfatta som sårande (NJA 1987 s 724).

B.P. bör under angivet förhållande anses ha ett rättsligt intresse av att bestämmelsen i 38 kap 2 § 2 st RB tillämpas på rätt sätt och därvid vara berättigad att överklaga beslutet.

På grund härav borde B.P:s överklagande av TR:ns beslut ha upptagits till prövning av HovR:n.

HD (JustR:n Lennander, Westlander och Pripp, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Av 49 kap 5 § 1 st 3 RB följer att ett beslut i vilket rätten förelagt en part eller annan att lägga fram skriftligt bevis får överklagas särskilt. TR:n har genom sitt beslut på yrkande av I.H. förelagt leg läkaren C.M. att förete vissa sjukjournaler m m avseende B.P:s fader. Vad frågan nu gäller är om B.P., som var svarande i tvistemålet vid TR:n, har rätt att överklaga detta beslut.

De handlingar som editionsyrkandet avser förvaras hos en privat läkargrupp. Det är således inte fråga om ett tillhandahållande av allmänna handlingar enligt 38 kap 8 § RB; ett beslut om att sådana handlingar skall tillhandahållas har ansetts inte kunna överklagas av den som tyckt sig bli lidande av att handlingarna lämnas ut (se NJA 1987 s 742). Grunden för denna uppfattning är ett hänsynstagande till offentlighetsprincipen, nämligen att prövningen av frågan om tillhandahållande skall ske snabbt. Någon motsvarande skyldighet föreligger däremot inte när det gäller handlingar i enskild verksamhet.

För rätten att överklaga krävs att den klagande har ett rättsligt intresse av att få sitt överklagande prövat, dvs att det föreligger vad man brukar kalla ett klagointresse. I detta ligger att avgörandet skall från rättslig synpunkt ha inneburit en nackdel för den klagande. För prövningen nu är det således av betydelse vilken rättslig reglering som finns i fråga om en enskilds skydd mot att handlingar av det aktuella slaget lämnas ut.

Av 38 kap 2 § 2 st RB följer att en läkare inte får föreläggas att förete en skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant att han inte får höras som vittne om innehållet. Bestämmelser om vittnesförhör med en läkare finns i 36 kap 5 § RB. Enligt dessa bestämmelser får en läkare höras som vittne om något som anförtrotts honom i denna hans yrkesutövning eller som han erfarit i samband därmed endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det.

För läkare inom den enskilda hälso- och sjukvården ges bestämmelser om tystnadsplikt i 2 kap 8 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Enligt denna paragraf får läkaren inte obehörigen röja vad han fått veta i sin verksamhet om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Motsvarande bestämmelser i fråga om tystnadsplikten inom den allmänna hälso- och sjukvården ges i 7 kap 1 § sekretesslagen (1980:100). Eftersom målsättningen för lagstiftaren varit att tystnadsplikten för läkare skall vara i princip densamma vare sig det är fråga om allmän eller enskild verksamhet ter det sig naturligt att vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet i 1998 års lag söka viss ledning i det skaderekvisit som finns i sekretesslagens nyssnämnda bestämmelse (jfr prop 1980/81:28 s 22 f). Enligt denna gäller sekretess, med undantag som här inte är aktuella, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Något samtycke till utlämnande av de nu aktuella handlingarna finns inte. B.P. har anfört att det skulle vara till men för hennes avlidne fader och även för henne själv om handlingarna lämnades ut. Mot bakgrund av den lagreglering som föreligger får B.P. anses ha ett rättsligt intresse av att kunna få prövat om handlingarna skall lämnas ut. HovR:n borde därför ha tagit upp hennes överklagande av TR:ns beslut till prövning.