NJA 2000 s. 73

Amerikas Förenta Staters justitiedepartement begärde i framställning d 9 nov 1999 till Utrikesdepartementet att M.S. skulle utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för framställningen åberopades dels av åtalsjury vid United States District Court, Northern District of Illinois, d 2 aug 1995 framställda ansvarsyrkanden mot M.S. för att han under tiden omkring d 20 juni 1994 till d 25 jan 1995 på olika sätt tagit befattning med åtta stulna fordon, dels ett häktningsbeslut (warrant for arrest) grundat på åtalsbeslutet och utfärdat d 3 aug 1995 av domare vid nämnda domstol.

Sedan ärendet jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och denne verkställt utredning, överlämnade Riksåklagaren jämlikt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

M.S. samtyckte, under förutsättning att det fastställdes i utlämningsbeslutet att han i Förenta Staterna inte får åtalas eller straffas för brott mot borgensförpliktelse, till att han skulle utlämnas.

M.S. var i utlämningsärendet berövad friheten som anhållen eller häktad sedan d 20 okt 1999.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Lind, Nyström, Munck, Nilsson och Blomstrand, referent) beslöt följande Yttrande. M.S. har förnekat brott.

Enligt 9 § 3 st utlämningslagen kan genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare skall godtas, om det inte framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Sådan överenskommelse föreligger mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater genom tilläggskonventionen d 14 mars 1983 (SÖ 1984:34) till utlämningskonventionen d 24 okt 1961 (SÖ 1963:17). -Det nu aktuella beslutet kan inte anses vara uppenbart oriktigt.

Enligt 4 § 1 st utlämningslagen får utlämning inte ske med mindre den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Enligt artikel 11 i tilläggskonventionen krävs att brottet enligt båda staternas lagar är belagt med frihetsstraff under en tid av minst två år. Vidare föreskrivs att det vid tillämpningen av artikeln skall vara utan betydelse, om de avtalsslutande staternas lagar hänför brottet till samma brottskategori eller betecknar brottet med samma terminologi.

Det åtalsbeslut som låg till grund för häktningsbeslutet innefattar dels påståenden om att M.S. i sin besittning haft motorfordon, som efter det att de stulits passerat delstatsgräns (åtalspunkterna 3 och 5), och att han försökt exportera två av dessa fordon från Förenta Staterna (åtalspunkten 4) samt att han exporterat ytterligare fyra stulna motorfordon från Förenta Staterna (åtalspunkten 2), dels påståenden om att M.S. gjort sig skyldig till stämpling till nämnda brott genom olika förberedande handlingar (åtalspunkten 1).

Gärningarna enligt åtalspunkterna 2-5 är enligt svensk lag att bedöma som grovt häleri. Åtalspunkterna 3 och 4 gäller samma fordon och de gärningar som avses utgör inte skilda brott enligt svensk lag. Var och en av gärningarna är dock straffbar och uppfyller förutsättningarna för utlämning.

Enligt svensk lag kan inte dömas till ansvar för stämpling, förberedelse eller försök till häleri. Ett flertal av de gärningar som är upptagna i åtalspunkten 1 motsvarar således inte - sedda för sig - brott enligt svensk lag. När det som i förevarande fall är fråga om fullbordat häleribrott, ingår emellertid sådana förberedande åtgärder i det fullbordade brottet och skall beaktas då brottets svårhet skall bedömas.

HD finner sammanfattningsvis att hinder mot den begärda utlämningen inte föreligger enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

Med anledning av vad M.S. invänt rörande brott mot borgensförpliktelse erinrar HD om innehållet i artikel IX i 1961 års utlämningskonvention, varav framgår att den som har utlämnats enligt konventionen normalt inte får lagföras eller straffas i den ansökande staten för annat före utlämningen begånget brott än det som har föranlett utlämningen.

HD:s beslut meddelades d 11 febr 2000 (mål nr Ö 5331-99).