NJA 1999 s. 561

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å N.S., född 1982, och C.M-G., född 1978, samt å A.H. för mened och anstiftan till mened enligt följande:

Mened. N.S. har under laga ed d 9 febr 1999 i Helsingborg, i samband med misshandelsåtal mot A.H. (Helsingborgs TR mål B 342098), lämnat oriktiga uppgifter och förtigit sanningen gällande iakttagelser hon gjort av hur A.H. d 18 sept 1998 i Bjuv angripit C.M-G.. De uppgifter N.S. lämnat under laga ed har haft den innebörden att hon endast iakttagit hur A.H. knuffat C., trots att hon rätteligen sett hur A.H. utdelat knytnävsslag mot huvudet och ansiktet på C. och dragit henne i håret.

Anstiftan till mened. A.H. och C.M-G. har gemensamt och i samförstånd inför huvudförhandlingen d 9 febr 1999 i TR:ns i Helsingborg mål B 3420-98, kontaktat N.S. och förmått henne att begå meneden enligt följande.

C., som polisanmält A.H. för misshandel d 18 sept 1998 i Bjuv, har kort efter misshandelsgärningen kommit överens med A.H. om att försöka ta tillbaka polisanmälan mot A.H.. C. och A.H. har i Bjuv dessutom gemensamt kontaktat N.S., först per telefon, dels vid ett tillfälle några veckor före huvudförhandlingen, dels dagen före huvudförhandlingen, sedan vid personligt sammanträffande i eller vid TR:ns lokaler dagen för huvudförhandlingen. De har sålunda instruerat N.S. att under ed förtiga slag mot C:s huvud och osant påstå att A.H. endast knuffat C. allt under förklaringen att N. tyckte illa om A.H. och därför under polisförhör tillvitat honom slag.

Ansvar yrkades å A.H. även för annan brottslighet.

Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att påföljden skulle bestämmas för N.S. till sluten ungdomsvård och för C.M-G. till fängelse.

N.S. och C.M-G. bestred ändring.

HovR:n (fd hovrättsrådet Eilard, hovrättsrådet Lejman och tf hovrättsassessorn Malm, referent, samt nämndemännen Forsberg och Lanuik) anförde i dom d 2 juni 1999: Domskäl. I enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har N.S. gjort sig skyldig till mened, som inte är ringa, och C.M-G. till anstiftan av meneden.

Den gärning N.S. har gjort sig skyldig till har bestått i att hon som vittne vid TR:n i ett misshandelsmål under ed förtigit sanningen och lämnat oriktiga uppgifter såtillvida som hon mot bättre vetande förnekade att hon sett den tilltalade A.H. misshandla målsäganden C.M-G. med knytnävsslag mot huvudet och ansiktet och genom att dra henne i håret så att hon föll omkull samt i stället uppgav att båda bara knuffat lite på varandra. Uppgifterna ledde till att TR:n inte ansåg tillräcklig bevisning för åtalet föreligga och ogillade detta. C.M-G., som efteråt försonats med A.H., hade kommit överens med denne att vid TR:n förneka misshandeln. Hon kände till att han två gånger före huvudförhandlingen per telefon uppmanat N.S. att förtiga sina iakttagelser och i stället uppge att hon bara sett dem knuffa litet på varandra. Hennes gärning har bestått i att hon omedelbart före huvudförhandlingen i TR:ns väntrum erinrat N.S. om att i sitt vittnesmål uttala sig så som A.H. tillsagt henne att göra och därigenom befäst N.S. i hennes uppsåt att vittna falskt.

I HovR:n har N.S. och C.M-G. hörts på nytt. Beträffande de begångna brotten och de bakomliggande förhållandena har, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, följande framkommit.

N.S.: Hon kände C. och A. ytligt. När A. vid det första telefonsamtalet uppmanade henne att säga att det endast varit fråga om knuffar, sa hon till honom att han ju hade slagit C.. A. förklarade då att han skulle få fängelse om hon vittnade om vad hon sett. Hon visste att A. var en våldsam person och vågade därför inte göra annat än att följa hans uppmaning. Hon bestämde sig dock inte definitivt förrän hon satt i vittnesbåset och A. tittade skarpt på henne.

C.M-G.: Hon och A. träffades sommaren 1997. De flyttade ihop några månader senare. Vid tidpunkten för huvudförhandlingen bodde de fortfarande tillsammans. De hade emellertid bestämt sig för att avsluta förhållandet. A. kände inte till att C. hade polisanmält honom för misshandeln d 18 sept 1998. Det fick han kännedom om först när utskrifterna av polisförhören kom. A. blev förbannad och övertalade henne att ta tillbaka sin anmälan, vilket hon också gjorde. Hon såg sedan till att A. fick telefonnumret till N. men talade inte själv med N. i telefon. Hon visste dock att A. hade sagt till N. vad hon skulle säga i rätten. När hon träffade N. i TR:ns lokaler, sa hon till henne, att tänka på vad A. hade sagt: "inga slag bara knuffar". - När hon fick reda på att TR:n hade ogillat åtalet mot A., blev hon besviken; trots att hon älskade A. och hade ändrat sina uppgifter till hans fördel, tyckte hon att det var orätt att han skulle gå fri. Dagen efter det att domen hade meddelats gick hon till polisen för att berätta att hon lämnat oriktiga uppgifter vid TR:n.

Frågan i HovR:n gäller endast vilken påföljd som skall ådömas envar av N.S. och C.M-G.. HovR:n gör här följande överväganden. Vid brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet såsom vid mened av normalgraden och vid anstiftan av sådan mened föreligger med hänsyn till brottets art regelmässigt en mycket stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. För en vuxen lagöverträdare väljs i sådant fall så gott som undantagslöst fängelse som påföljd på brottet, och straffet bestäms vanligtvis till fängelse mellan fyra och sex månader. Endast särskilda skäl av betydande styrka kan leda till att i stället välja ett alternativ till fängelse. Fängelse framstår således som den naturliga påföljden på brott av den art varom är fråga i målet.

N.S. var vid tiden för gärningen endast 16 år gammal. När det gäller påföljd för brott, som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år, får enligt 30 kap 5 § 1 st BrB fängelse väljas endast om det finns synnerliga skäl för det. Skälen till den särskilda regleringen för ungdomar är bl a deras bristande mognad och erfarenhet samt att man så långt som möjligt bör undvika de skadeverkningar ett fängelsestraff kan medföra för en ung person. I förarbetena till nämnda lagrum sägs (NJA II 1988 s 199) att vad som främst kan medföra att fängelse måste utdömas för lagöverträdare i denna ålderskategori är att den begångna gärningen har ett högt straffvärde. Brottets art skall således bara i sällsynta undantagsfall kunna leda till att den som vid brottstillfället inte fyllt 18 år döms till fängelse. Menedsbrottet synes emellertid vara ett sådant undantagsfall. Dess art ansågs nämligen i rättsfallet NJA 1996 s 757 utgöra synnerliga skäl att döma en sjuttonårig lagöverträdare till fängelse. Även om det brott N.S. gjort sig skyldig till inte har ett särskilt högt straffvärde, föreligger således med hänsyn till brottets art synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse. Fråga uppkommer då om ett alternativ till fängelse likväl kan väljas.

Beträffande N.S:s personliga förhållanden har bl a följande framkommit. Hon är bosatt tillsammans med sin moder i Bjuv och går sista året i grundskolan. Hon är enligt uppgift duktig och ambitiös i skolan. Skolarbetet har dock, enligt N.S., gått sämre under våren eftersom åtalet och upprinnelsen till det har inverkat på hennes koncentrationsförmåga. Hon är preliminärt antagen till gymnasieskolans samhälls- och ekonomiprogram till hösten. På grund av relationsproblem med modern har hon hos socialtjänsten ansökt om bistånd för eget boende. Socialtjänsten har d 25 jan 1999 öppnat en utredning enligt 50 § socialtjänstlagen och i anledning härav remitterat N.S. till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen för undersökning av hennes psykiska hälsa.

Socialförvaltningen i Bjuvs kommun har i ett till HovR:n angivet yttrande förklarat att N.S., utöver utredningen enligt 50 § socialtjänstlagen, är föremål för insatser enligt socialtjänstlagen bestående i att hon blivit tilldelad en kontaktperson samt att hon deltar i socialtjänstens tjejgrupp. Kommunen kan inte för närvarande erbjuda ungdomstjänst för de ungdomar som överlämnas till vård inom socialtjänsten. Socialförvaltningen har sammanfattningsvis yttrat att det för N.S:s del för närvarande inte är aktuellt med några nya insatser utöver de pågående.

Kriminalvårdsmyndigheten Helsingborg, Frivården Landskrona, har i yttrande till HovR:n förklarat att N.S. lever under ordnade sociala förhållanden, dock med en orolig hemsituation, samt att något missbruk inte föreligger. Kriminalvårdsmyndigheten har bedömt N.S. som lämplig för samhällstjänst och har som påföljd föreslagit villkorlig dom, eventuellt i förening med samhällstjänst. N.S. har samtyckt till att ådömas samhällstjänst.

Med hänsyn till vad socialförvaltningen anfört saknas förutsättningar att överlämna N.S. till vård inom socialtjänsten.

Efter en lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1999, gäller att domstol, som finner någon som inte fyllt 18 år skyldig till brott för vilket påföljden bör bestämmas till fängelse, i stället skall - om särskilda skäl inte föreligger däremot - bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. I propositionen till denna lagändring anförs (prop 1997/98:96 s 160) i fråga om tillämpningen följande. "Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att restriktivitet med att döma till en frihetsberövande påföljd bör gälla oavsett om det är fråga om att döma till fängelse eller sluten ungdomsvård. Förutsättningarna för att domstolen skall kunna döma till sluten ungdomsvård skall därför vara samma som för att döma till fängelse. Av det följer att det även fortsättningsvis skall råda en presumtion mot att frihetsberöva ungdomar för brott som begåtts före 18 års ålder. För att presumtionen skall brytas fordras att det finns synnerliga skäl. De uttalanden som gjordes i påföljdsbestämningspropositionen (prop 1987/88:120) i fråga om möjligheten att kunna döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse bör alltjämt gälla. Någon ändring av gällande praxis avseende möjligheterna att frihetsberöva ungdomar som begått brott innan de fyllt 18 år är heller inte avsedd med den nu aktuella reformen."

Genom samma lagändring öppnades också möjlighet att som ett alternativ till fängelse kombinera en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Enligt uttalande i den nyss nämnda propositionen (s 160) skall en domstol, innan fråga om frihetsberövande av en lagöverträdare som inte fyllt 18 år aktualiseras, alltid först pröva om denne i stället kan dömas till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Som HovR:n i det föregående funnit är straffvärdet av den gärning N.S. gjort sig skyldig till, vid bedömningen av påföljdsvalet, inte särskilt högt men brottets art utgör synnerliga skäl för att döma till fängelse. Av det nyss anförda framgår emellertid att HovR:n till följd av N.S:s ålder först skall pröva om ett alternativ kan vara att i stället döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller, i andra hand, till sluten ungdomsvård.

N.S. lever under ordnade sociala förhållanden och har tidigare inte gjort sig skyldig till brott. Hon har inte några missbruksproblem. Hennes behov av stödkontakt tillgodoses genom socialtjänsten. Förutsättningar föreligger således inte att välja skyddstillsyn som påföljd för brottet.

Det saknas särskild anledning att befara att N.S. kommer att göra sig skyldig till nya brott. Med hänsyn till att hon endast några månader före brottstillfället fyllde 16 år och till att det saknas skäl att betvivla hennes uppgift att hon förmåddes till meneden av äldre kamrater finner HovR:n, även med beaktande av brottets art, att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst får anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd på detta. Påföljden bör därför bestämmas härtill. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle HovR:n med beaktande av innehållet i 29 kap 7 § BrB bestämt fängelsestraffets längd till en månad. Samhällstjänsten bör med hänsyn härtill omfatta fyrtio timmar. Det saknas skäl att förena den villkorliga domen även med böter.

C.M-G. var vid gärningstillfället 20 år gammal. För brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt 18 år men innan han eller hon fyllt 21 år får enligt 30 kap 5 § 2 st BrB dömas till fängelse endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars. Med uttrycket "eller annars" avses enligt förarbetena tidigare brottslighet och brottets art.

Kriminalvårdsmyndigheten Helsingborg, Frivården Landskrona, har i yttrande i HovR:n anfört bl a följande. C.M-G. uppbär studiemedel till sin försörjning från CSN och bostadsbidrag från försäkringskassan. Hon har skulder hos kronofogdemyndigheten i allmänna såväl som i enskilda mål. Hon förekommer i socialregistret på grund av tidigare kontakter med socialförvaltningen. Hon har uppgett att hon provat diverse droger och under en period även varit beroende av amfetamin. Enligt hennes egen uppgift missbrukar hon inte droger sedan ett år tillbaka men hade ett återfall för två månader sedan. Alkohol förtär hon bara i måttliga mängder. Hon dömdes 1997 till villkorlig dom och böter för stöld. I yttrandet föreslås att påföljden bestäms till skyddstillsyn, eftersom det från både stöd- och kontrollsynpunkt föreligger ett övervakningsbehov på grund av hennes tidigare drogmissbruk. För det fall fängelse övervägs med hänsyn till brottets karaktär, föreslås som alternativ att skyddstillsynen förenas med föreskrift om samhällstjänst.

C.M-G. har i HovR:n uppgett: Hon anser sig inte längre ha något missbruksproblem. Återfallet för några månader sedan skedde i samband med alkoholförtäring. Hon flyttade därefter till sin mor i Helsingborg och har sedan dess varit bosatt där samt skall i augusti börja arbeta som au pair i Oslo.

Straffvärdet av det brott C.M-G. begått kan, vid bedömningen av påföljdsvalet, inte anses särskilt högt. Det ligger snarast i underkant av eller något under vad som vanligtvis döms ut vid menedsbrott. Utöver straffvärdet skall också beaktas att C.M-G. dagen efter TR:ns frikännande dom av egen drift tog kontakt med polismyndigheten och berättade att hennes och N.S:s uppgifter vid TR:n varit osanna samt att hon därmed bidrog till - förutom att domen mot A.H. kunde överklagas - att förundersökningen i förevarande mål inleddes. Det får vidare beaktas att brottet synes vara föranlett av C.M-G:s ungdom och bristande mognad samt av att hon känt sig pressad av A.H. och sina känslor för denne. Brottet är emellertid, såsom framgår av det föregående, till sin art sådant att en mycket stark presumtion föreligger att bestämma påföljden till fängelse. Brottets art innebär också att sådana särskilda skäl föreligger som medför att den som vid brottet fyllt 18 men inte 21 år kan dömas till fängelse.

Såsom anförts i det föregående finns emellertid numera möjlighet att i stället välja villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som ett alternativ till fängelsestraffet. C.M-G. tillhör den grupp unga lagöverträdare för vilka samhällstjänsten kan anses särskilt lämpad. Brottets straffvärde är inte heller så högt att det i förening med brottets art utgör hinder att döma till samhällstjänst. Härtill kommer att C.M-G. ansetts från stöd- och kontrollsynpunkt vara i behov av övervakning. Nu anförda omständigheter leder enligt HovR:ns mening till att i stället för fängelse bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. HovR:n, som beaktar innehållet i bestämmelsen i 29 kap 7 § BrB, finner omfattningen av samhällstjänsten böra bestämmas till 40 timmar och längden av alternativstraffet till fängelse en månad.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden för N.S. skulle bestämmas till sluten ungdomsvård och påföljden för C.M-G. till fängelse.

N.S. (offentlig försvarare advokaten B.S.) och C.M-G. (offentlig försvarare advokaten H.E.) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde som grund för överklagandet bl a: Det är av utomordentlig betydelse för rättskipningen att den som hörs som vittne inte medvetet lämnar osanna uppgifter. Om det skulle bli vanligt förekommande att vittnen inte håller sig till sanningen undergrävs den dömande verksamheten samtidigt som tilltron till rättsväsendet minskar. En sådan utveckling skulle få långtgående negativa konsekvenser. Menedsbrott riktar sig alltså mot ett synnerligen centralt och väsentligt intresse för rättsväsendet och därmed för hela samhället. Jag vill också påstå att det dessutom är särskilt betydelsefullt att ungdomar lär sig respektera dessa för ett rättssamhälle så grundläggande villkor och spelregler. Många åklagare kan idag konstatera att det inte är ovanligt att ungdomar har en respektlös inställning till de rättsvårdande myndigheterna och dess centrala samhällsfunktioner. Även mot denna bakgrund anser jag att det krävs ett fängelsestraff som en tydlig markering från samhällets sida om det oacceptabla i handlande av det slag som nu är aktuellt. Jag konstaterar att HD i ett tidigare avgörande (NJA 1996 s 757) delat denna uppfattning. Jag vill även erinra om att den brottslighet som N.S:s och C.M-G:s kamrat gjort sig skyldig till - kvinnomisshandel - utgör en typ av brottslighet som under senare tid uppmärksammats av lagstiftaren som ett mycket allvarligt samhällsproblem.

N.S. var vid brottets begående endast 16 år gammal. Påföljden får därför enligt 30 kap 5 § 1 st BrB bestämmas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. HD har i det nämnda rättsfallet NJA 1996 s 757 funnit att det förelåg synnerliga skäl att döma en sjuttonåring som gjort sig skyldig till mened till en månads fängelse. Med den utgångspunkten bör det även beträffande N.S. föreligga synnerliga skäl för att döma till fängelse. Fråga uppkommer om ett alternativ till fängelse likväl bör väljas.

Genom den lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1999 öppnas möjlighet att i stället för fängelse döma unga lagöverträdare till en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård under viss tid. Samtidigt infördes även en möjlighet att som ett alternativ till fängelse döma till villkorlig dom i kombination med samhällstjänst. Enligt uttalanden i den nämnda propositionen skall en domstol innan fråga om frihetsberövande av en lagöverträdare som inte fyllt 18 år aktualiseras, alltid först pröva om denna i stället kan dömas till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst (s 160). Denna prövning skall ske i enlighet med BrB:s bestämmelser om val av påföljd.

Som HovR:n anfört föreligger inte skäl att överlämna N.S. till vård inom socialtjänsten. Förutsättningar föreligger inte heller att välja skyddstillsyn för brottet.

Fråga är om villkorlig dom i förening med samhällstjänst kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall. Enligt 30 kap 7 § 2 st BrB kan rätten såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Skälen för att välja en sådan påföljd måste emellertid vägas mot de skäl som enligt 30 kap 4 § 2 st BrB föreligger för att välja fängelse. Enligt min mening är menedsbrott ett brott av sådan art att det i princip bör vara uteslutet att påföljden bestäms på detta sätt. En frihetsberövande påföljd bör därför bestämmas för N.S..

Om rätten med tillämpning av de allmänna reglerna om påföljdsval finner att det finns synnerliga skäl för att döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse, skall den som nyss sagts i stället pröva om påföljden kan bestämmas till sluten ungdomsvård (30 kap 5 § 1 st 2 BrB). Tiden för sluten ungdomsvård skall bestämmas efter brottets straffvärde till lägst fjorton dagar och högstfyra år. Förutsättningarna för att kunna döma till sluten ungdomsvård är desamma som för att döma till fängelse. I den angivna propositionen anges att de uttalanden som gjordes i prop 1987/88:120 i fråga om möjligheten att kunna döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse, alltjämt bör gälla och att någon ändring av gällande praxis avseende möjligheterna att frihetsberöva ungdomar som begått brott innan de fyllt 18 heller inte är avsedd. Det anförs vidare att behovet av att döma ut kortare frihetsberövanden för unga lagöverträdare torde minska dels genom förslaget att kunna förena påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om ungdomstjänst, dels förslaget om att kunna förena villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst.

Som jag ovan anfört anser jag att påföljden villkorlig dom i förening med samhällstjänst inte kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd för det menedsbrott som N.S. gjort sig skyldig till. Det bör i detta sammanhang beaktas att N.S:s falska vittnesutsaga ledde till en frikännande dom i TR:n. Att N.S. endast var 16 år då meneden begicks och att hon anstiftats av annan påverkar inte bedömningen. Fängelse framstår som den med hänsyn till brottets art riktiga påföljden. Eftersom det inte finns några särskilda skäl däremot bör påföljden för N.S. - såsom nyss redogjorts för - i första hand bestämmas till sluten ungdomsvård.

C.M-G. var vid brottstillfället 20 år gammal. Påföljden får därför enligt 30 kap 5 § 2 st BrB bestämmas till fängelse endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars. Med uttrycket "eller annars" avses enligt förarbetena bl a brottets art. Som ovan anförts är menedsbrottets art sådant att en mycket stark presumtion föreligger för att bestämma påföljden till fängelse. Att det i detta fall varit fråga om anstiftan av meneden förändrar på intet sätt den bedömningen. Det brott som C.M-G. gjort sig skyldig till har ett så högt artvärde att det enligt min uppfattning i princip bör utgöra ett hinder mot att döma till annat än fängelse. Under sådana förhållanden bör skyddstillsyn i förening med samhällstjänst komma i fråga endast om mycket starka skäl hänförliga främst till gärningsmannens person föreligger. I detta fall anser jag att det inte föreligger tillräckligt starka sådana skäl. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Astrid Eklund).

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Munck, referent, Regner och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har N.S. gjort sig skyldig till mened och C.M-G. till anstiftan till mened. Målet i HD gäller frågan vilka påföljder som skall bestämmas för brotten.

Av 30 kap 4 § 2 st BrB följer att brottslighetens art kan utgöra skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Som HovR:n uttalat föreligger det vid brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och som påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet regelmässigt en mycket stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse.

Allmänt sett gäller att den brottsrubricering som är tillämplig inte i alla lägen är avgörande för bedömningen av om ett brott skall anses vara av den arten att fängelse bör ådömas. Styrkan för presumtionen för fängelse kan variera beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Ibland kan det tänkas att ett brott med hänsyn till sådana förhållanden över huvud taget inte bör anses vara av den arten att speciellt starka skäl för fängelse föreligger, trots att brott med den aktuella rubriceringen i allmänhet brukar bestraffas med fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Omvänt kan ett visst brotts art tänkas utgöra ett skäl för fängelse, även om det är ovanligt att brott med den rubriceringen anses tillhöra den kategori brott vid vilka arten talar för fängelse (jfr Berg m fl, Brottsbalken, Del III, 4 uppl, s 246). Självfallet gäller att utrymmet för sådana individuella bedömningar skiftar beroende på brottstypen.

Den lagstiftning som införts om möjlighet att förena skyddstillsyn och numera även villkorlig dom med samhällstjänst ställer ökade krav på individuella bedömningar av detta slag. Denna lagstiftning har avsetts skapa förutsättningar för att ge frivårdspåföljderna större skärpa och har tillkommit i ett uttalat syfte att erbjuda ett alternativ bl a för den grupp lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader (NJA II 1989 s 380f och 1998 s 421f). Det är emellertid uppenbarligen inte avsett att de nya påföljdsformerna mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i sådana fall. Lagstiftningen innebär därför att domstolen i dessa fall ofta måste i än högre grad än tidigare göra en individualiserad bedömning, varvid främst omständigheterna vid brottet är av betydelse men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas.

N.S:s menedsbrott har bestått i att hon, trots att hon hade sett A.H. misshandla C.M-G. genom bl a knytnävsslag mot huvudet och ansiktet, uppgav att de endast hade knuffat varandra. Det får godtas att hennes rädsla för A.H. bidragit till att hon lämnade de sanningslösa uppgifterna, låt vara att hon inte har påstått att hon blivit utsatt för något konkret hot från hans sida. Man kan inte heller bortse från att hon uppmanades att förtiga misshandeln även av C.M-G. som blivit utsatt för brottet och att detta av allt att döma medverkat till att N.S. hamnat i en situation som hon inte lyckats bemästra. Vad som nu har sagts innebär självfallet inte att menedsbrottet är ursäktligt men de angivna förhållandena måste beaktas vid bedömningen av brottets art.

N.S. var vid tidpunkten för brottet och är alltjämt endast sexton år. Fängelse får enligt 30 kap 5 § 1 st BrB ådömas den som begått brott innan han eller hon fyllt arton år bara om det finns synnerliga skäl. I rättsfallet NJA 1996 s 757 dömde HD en artonårig yngling till fängelse för mened som han hade begått när han var sjutton år, varvid uttalades att menedsbrottets art utgjorde synnerliga skäl att välja denna påföljd. Det bör dock anmärkas att samhällstjänst ej utgjorde något alternativ i det fallet: av referatet framgår att det saknades skäl att döma ynglingen till skyddstillsyn och möjligheten att förena villkorlig dom med samhällstjänst hade då ännu inte införts.

För det fall att rätten med tillämpning av 30 kap BrB finner att fängelse bör ådömas den som inte hade fyllt arton år vid brottet följer av 31 kap 1 a § samma balk att påföljden normalt i stället skall bestämmas till sluten ungdomsvård, men detta förhållande har inte avsetts inverka på bedömningen av frågan om det finns synnerliga skäl enligt 30 kap 5 (NJA II 1998 s 440).

I fråga om N.S:s personliga förhållanden är utöver vad som framgår av HovR:ns dom upplyst att hon numera har påbörjat sina gymnasiestudier. Hon extraarbetar på ett café. Hon har en kontaktperson hos socialförvaltningen, ett arrangemang som hon har förklarat sig uppskatta och ha behov av. Hon har också haft kontakt med den barn och ungdomspsykiatriska mottagningen i sin hemkommun. Enligt vad hon uppgett har ovissheten om vilken påföljd som slutligt skall ådömas henne i målet inneburit att hon känner sig nervös och pressad, vilket även fått återverkan på hennes skolbetyg.

Som HovR:n har anfört saknas det med hänsyn till vad socialförvaltningen har uppgett förutsättningar för att nu överlämna N.S. till vård enligt socialtjänstlagen; någon vårdplan har inte upprättats och kommunen kan inte för närvarande erbjuda ungdomstjänst. Det måste anses att hon har ett visst övervakningsbehov. Detta tillgodoses emellertid genom socialtjänsten, och det saknas anledning att bryta denna ordning genom att döma henne till skyddstillsyn.

Vad härefter beträffar förutsättningarna för att döma N.S. till samhällstjänst bör beaktas att när samhällstjänst ursprungligen infördes i påföljdssystemet- det gällde då endast i förening med skyddstillsyn - utrymmet för denna påföljdsform som ett alternativ till fängelse ansågs begränsat i fråga om åldersgruppen femton-sjutton år. Därvid åberopades att kravet på synnerliga skäl för att döma ungdomar i denna åldersgrupp till fängelse medförde att fängelse kunde komma till användning i stort sett endast vid brottslighet med så högt straffvärde att annan påföljd måste anses utesluten. Dessutom uttalades att dessa ungdomar kunde ha svårt att uppfylla de krav som var förenade med en dom på samhällstjänst med hänsyn till att det i praktiken ofta var fråga om ungdomar med svåra missbruksproblem eller andra sociala eller psykiska störningar. Även inom den aktuella åldersgruppen kunde det dock enligt lagmotiven finnas vissa för vilka samhällstjänst skulle kunna vara en lämplig påföljd och fängelsestraff därmed undvikas. (NJA II 1989 s 382.)

De skäl som enligt det anförda kan tala mot samhällstjänst för ungdomar i N.S:s ålder föreligger inte i hennes fall. Kriminalvårdsmyndigheten har också bedömt henne som lämplig för samhällstjänst och föreslagit villkorlig dom, eventuellt i förening med samhällstjänst, som påföljd.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet och av de risker för N.S:s utveckling och olägenheter för hennes skolutbildning som är förenade även med en kortare tids institutionsvistelse bör, trots brottets art, påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

C.M-G:s anstiftan till meneden syftade till att A.H. skulle undgå lagföring för ett misshandelsbrott som riktats mot henne själv och som hon själv polisanmält. Hon har förklarat detta med att hon stått under starkt inflytande av A.H., som vid upprepade tillfällen hade misshandlat henne, och att hon inte vågade annat än att göra honom till viljes. Det är vidare klarlagt att A.H. var den drivande när det gällde att anstifta meneden och att C.M-G. medverkat i mindre mån, även om hennes medverkan kan förutsättas ha haft betydelse när det gällde att påverka N.S..

I enlighet med 30 kap 4 § 1 st BrB skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse och därvid beakta omständigheter som anges i 29 kap 5 § samma balk. I första stycket av sistnämnda paragraf anges bl a att rätten i skälig omfattning skall beakta om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet (punkt 2) eller om den tilltalade frivilligt angett sig (punkt 3). Som HovR:n anmärkt tog C.M-G. dagen efter TR:ns frikännande dom mot A.H. kontakt med polismyndigheten och berättade därvid att hennes egna och N.S:s uppgifter vid rättegången hade varit oriktiga, vilket fick till följd dels att domen överklagades, dels att förundersökning i förevarande mål inleddes. Detta förhållande måste tilläggas en inte oväsentlig vikt vid påföljdsbestämningen.

C.M-G. var vid brottet tjugo år, vilket innebär att enligt 30 kap 5 § 2 st BrB fängelse får ådömas endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl. I fråga om hennes personliga förhållanden för tiden efter HovR:ns dom är upplyst att hon sedan början av augusti inte längre får bo hos sin mor. Hon har tillfälligt bott hos en bekant och räknar med att inom kort få bostad på ett studenthem i Helsingborg. Hennes i HovR:n redovisade planer på att arbeta au pair i Oslo kunde trots en preliminär överenskommelse inte genomföras sedan hon av HovR:n dömts till skyddstillsyn, eftersom den norska familjen räknade med att övervakningen skulle överflyttas till Norge och inte önskade ta emot henne under sådana förhållanden. I stället har hon helt nyligen påbörjat en serveringsutbildning i AMU:s regi.

Kriminalvårdsmyndigheten har i yttrande till HD vidhållit uppfattningen att ett övervakningsbehov föreligger, att skyddstillsyn därmed utgör en lämplig påföljd samt att denna påföljd med beaktande av brottets karaktär bör förenas med samhällstjänst. Enligt yttrandet har kontakterna med den nuvarande övervakaren fungerat väl.

En sammanvägning av omständigheterna vid brottet, av C.M-G:s nyss berörda handlande därefter och av vad som upplysts om hennes personliga förhållanden får anses ge vid handen att skälen för fängelse, trots brottets art, inte är av den styrkan att den påföljden måste väljas. Med hänsyn härtill och på de skäl som HovR:n i övrigt angett bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst.

I fråga om omfattningen av samhällstjänsten och längden av alternativstraffet saknas anledning att för någon av de tilltalade frångå HovR:ns bedömning.