NJA 2000 s. 78

Independent AB:s konkursbo väckte vid Göteborgs TR talan mot Bilspedition Transport & Logistics (BTL) AB (i fortsättningen kallat Bilspedition) och yrkade i första hand förpliktande för Bilspedition att till konkursboet för räkning Svenska Handelsbanken - för Svenska Handelsbankens egen del och för Svenska Handelsbanken som ombud för Skandinaviska Enskilda Banken, Sparbanken Sverige AB och Retriva Kredit AB - utge 12 milj kr jämte ränta.

Bilspedition yrkade

i första hand att TR:n skulle avvisa konkursboets yrkande, eftersom boet inte var saklegitimerat att föra talan om beloppets utgivande till boet som ombud för Svenska Handelsbanken samt i andra hand

att TR:n skulle ogilla konkursboets yrkande.

Till utveckling av sin talan anförde konkursboet: Den 18 sept 1991 träffades mellan Bilspedition, Independent AB, Svenska Handelsbanken, Gota Bank, Nordbanken, Skandinaviska Enskilda Banken och Sparbankernas Bank ett avtal enligt vilket Bilspedition skulle tillhandahålla Independent ett förlagslån om 60 milj kr. Av detta belopp skulle Bilspedition d 19 sept 1991 betala 48 milj kr till Independent och erlägga resterande belopp genom en revers. Till säkerhet för vissa Independents förpliktelser mot bankerna skulle Independent pantförskriva sin fordran enligt reversen till bankerna. Bilspedition bekräftade att bolaget tagit del av pantförskrivningen genom att underteckna avtalet d 18 sept 1991. Följande dag erhöll Independent 48 milj kr och reversen. Independent utfärdade d 18 sept 1991 ett förlagsbevis. Enligt detta skulle bolaget till Bilspedition d 30 dec 1994 betala 60 milj kr. I händelse av Independents konkurs skulle förlagsbeviset medföra rätt till betalning efter bolagets övriga skulder. Reversen förföll till betalning d 30 juni 1992. Bankerna hade tillhandahållit Independent m fl bolagen kreditfacilitet om 1 miljard kr och ett reversprogram om 3 miljarder kr. - I april 1992 försattes Independent i konkurs, varvid advokaten L.S. förordnades till konkursförvaltare. Både vid pantsättningen och konkursen översteg bankernas fordringar vida säkerheten och så är förhållandet alltjämt. Konkursen är en av de största konkurser som förekommit i Sverige. När konkursförvaltaren och hans biträden satte sig in i konkursen fann de reversen och tillställde Bilspedition d 5 juni 1992 en faktura avseende lösen av reverslån om 12 milj kr jämte ränta. I skrift d 16 juni 1992 till konkursförvaltaren avgav Bilspedition en kvittningsförklaring och åberopade notfordran om 60 milj kr enligt förlagsbeviset och utbad sig accept av kvittningsförklaringen. I skrift d 3 juli 1992 till Bilspedition meddelade konkursförvaltaren: "Jag hänvisar till Ditt brev av d 16 juni 1992 och får enligt önskemål bekräfta att vi accepterar Er kvittning". När betalning inte inflöt tillskrevs Bilspedition några månader senare med anmodan om betalning. Bilspedition åberopade då att betalning skett genom att kvittningsavtal träffats. Konkursboet bestrider att så är förhållandet. - Sedan Gota Bank överlåtits till Nordbanken och därefter fusionerats med Nordbanken, har Gota Banks och Nordbankens fordringar jämte pant överlåtits till Retriva Kredit AB.

Konkursboet förklarade sig åberopa följande omständigheter som grund för sin talan. Den 18 sept 1991 träffades ett avtal mellan Bilspedition, bankerna och Independent att Bilspedition skulle tillhandahålla ett förlagslån om 60 milj kr. Följande dag utbetalades 48 milj kr och utställdes en revers på 12 milj kr. Fordran enligt reversen pantförskrevs till bankerna. Bilspedition denuntierades. Eftersom konkursboet, liksom tidigare konkursgäldenären, även efter pantförskrivningen är fordringsägare, har konkursboet krävt betalning. Denna kan endast fullgöras till bankerna. Oavsett att konkursboet är fordringsägare, förs talan av konkursboet efter överenskommelse med bankerna.

Bilspedition anförde: Konkursboets redogörelse för sakförhållandena är riktig. Den ifrågavarande reversen är ett enkelt skuldebrev. Konkursboet framställde genom fakturan krav på betalning till konkursboet och anvisade därvid konkursgäldenärens konto. Bilspedition svarade och framställde en kvittningsförklaring och begärde accept av denna. Konkursförvaltaren svarade och accepterade kvittning. I skrift d 22 dec 1992 bestred konkursboet att kvittning skett och framställde på nytt krav på betalning.

Som grund för bestridandet åberopades att Bilspedition, som ägde rätt till kvittning, hade avgett en kvittningsförklaring som godkänts, och att härigenom avtal om kvittning träffats och fordringen bortfallit.

Konkursboet genmälde: Konkursboet bestrider att det föreligger ett kvittningsavtal. Det finns inte korresponderande viljeförklaringar som lett till ett avtal. Bilspeditions kvittningsförklaring var inte ett anbud utan en ensidig rättshandling, som inte krävde accept och konkursförvaltarens svar var inte en accept, som korresponderade mot ett avgivet anbud. Om viljeförklaringarna är att anse som anbud och accept, har konkursförvaltarens viljeförklaring i brevet d 3 juli 1992 fått ett innehåll som inte överensstämmer med dennes vilja och syfte, vilket Bilspedition insett eller bort inse. Viljeförklaringen innehöll ett accepterande av det faktum att en kvittningsförklaring avgivits, ett mottagande av brevet. Konkursboet är enligt 32 § avtalslagen inte bundet av viljeförklaringen, då Bilspedition insett eller bort inse förklaringsmisstaget. Bilspeditions kvittningsförklaring, som var ett påstående om betalning, var inte avsett som ett anbud som fordrar accept. Bilspedition har känt till att fordran var efterställd och genom denuntiationen känt till att betalning med befriande verkan endast kunde ske till panthavarna. - Konkursförvaltaren saknar påstådd legal behörighet enligt 8 kap 14 § KL. När en fordran pantsatts, kan betalning med befriande verkan ske endast till panthavaren. Behörighet på kontraktuell grund föreligger inte och påstås inte. Förfoganderätten blir inte större eller mindre när pantsättaren försätts i konkurs. Eftersom pantsättaren inte kunnat kvitta om konkurs inte förelegat, kan inte heller konkursförvaltaren göra det med mindre panthavarna samtycker. Vid konkurs krävs dessutom samtliga borgenärers samtycke. Kvittning är en betalning till konkursboet. Betalning kan endast ske till panthavarna. - Även om konkursförvaltaren skulle anses ha legal behörighet att mottaga betalning, saknar han befogenhet härtill. Bilspedition har insett eller bort inse detta, eftersom Bilspedition kände till pantsättningen och att betalning endast kunde ske till panthavarna. Bilspedition har även känt till att fordran var efterställd. I vart fall har Bilspedition insett eller bort inse att kvittningsavtalet skulle ha berikat konkursboet på övriga borgenärers bekostnad.

Bilspedition anförde vidare: Det föreligger ett kvittningsavtal, ett anbud och en accept enligt ordalydelsen. Det föreligger inte något förklaringsmisstag, någon avvikelse mellan innehåll och avsikt. I vart fall har Bilspedition inte insett eller bort inse detta. Bilspedition har känt till att fordran var efterställd men inte insett att det utgör hinder mot kvittning. Bilspedition kände till den ursprungliga pantsättningen men kände inte till hur det förhöll sig vid kvittningen dvs om pantsättningen fortfarande gällde. Det bestrids att efterställningen, pantsättningen och denuntiationen utgjorde omständigheter som medförde att Bilspedition insett eller bort inse att avvikelse förelåg. - Konkursförvaltaren har legal behörighet att företräda konkursboet, att kräva och att ta emot betalning av en pantsatt fordran med redovisningsskyldighet till panthavarna. Borgenärernas godkännande erfordras inte vid inkassering av fordringar. - Bilspedition bestrider att Bilspedition insett eller bort inse att det förelåg inskränkande instruktioner för konkursförvaltaren.

Vid huvudförhandling i målet hölls förhör under sanningsförsäkran med konkursförvaltaren L.S. och med Bilspeditions verkställande direktör H.L.. Dessa uppgav enligt TR:ns dom följande.

L.S:: Den 28 april 1992 försattes Independent AB, Independent Finans AB och Cartos Finans AB i konkurs. Totalt fanns 95 bolag i Independentkoncernen,. En tid var 50-60 av bolagen i konkurs. Flera var rörelsedrivande. När det gäller kredithanteringen var över tid balansomslutningen 8,5 miljarder kr och kreditengagemangen 23 000 stycken. Independent Finans fungerade som bank för bolagen i koncernen. Det fanns engagemang från fem banker. Som säkerhet för engagemangen mot Independent Finans fanns pantsättningar. Alla tillgängliga tillgångar skulle pantsättas i alla finansiella bolag. Det förekom diskussioner mellan panthavarna och de tre konkursbona. Den 28 eller d 29 april 1992 lämnades sysslomannauppdrag för konkursbona att för panthavarnas räkning vidta erforderliga åtgärder, såsom att inkassera fordringar. Vid betalning redovisade konkursförvaltaren till panthavarna. Bankkonsortiet avhände sig inte beslutanderätten. Panthavarna skulle få beslutsunderlag för varje typ av beslut. Det sattes något senare en limit på 5 miljoner. Varje dag förekom diskussioner med bankkonsortiet. Likvidflödena gick till Svenska Handelsbanken som agent för bankkonsortiet. Fakturakravet innebar inte att Bilspedition skulle betala till konkursboet. På alla handlingar angavs enligt direktiv ett kontonummer hos Svenska Handelsbanken. - I de finansiella bolagen antogs panterna ha ett värde om 1,4-1,5 miljarder kr. Bankernas fordringar i konkurserna uppgick till 2 385 milj kr. Panten hade vid sådant förhållande inte något värde. Kostnaden för åtgärder med pantsatt egendom skall då inte belasta det allmänna konkursboet. Ibland ombesörjer panthavarna alla åtgärder med den pantsatta egendomen. Här fanns en särskild organisation i Independent Finans, varför kostnaderna kom att stanna på panthavarna. I en sådan situation har panten inte något direkt värde för konkursboet om inte övervärde finns och i viss annan situation. Det finns inte något ekonomiskt intresse av att vidta åtgärder med den pantsatta egendomen. Den aktuella fordran på Bilspedition var stor men tillhörde inte den första eller andra gruppen i prioritetshänseende. Fakturan avseende den var en rutinåtgärd. L.S. har ingen minnesbild av fakturan, Bilspeditions brev eller sitt svar. Hans hypotes är att han noterat kvittningsförklaringen och begäran om accept som en begäran om bekräftelse av att konkursboet tagit del av den, mottagit den. All korrespondens rörande engagemang kommunicerades med Independents handläggare. Han har svårt att förstå att Bilspedition kunde ha ett intresse av att träffa avtal genom brevet. L.S. har inte upprättat svaret men skrivit under det. Han kunde inte ha uppfattat det som svar på en viljeyttring. Han gissar att det är en bekräftelse av att han tagit del av brevet med kvittningsförklaringen. Han hade inte befogenhet att träffa kvittningsavtal på grundval av sysslomannauppdraget. - Konkursbeslutet påverkar inte förhållandet till panthavarna med undantag för att det finns vissa regler, som ger konkursförvaltaren visst tidsmässigt utrymme, såsom för att ta ställning till värdet av pantsatt egendom, val av realisationsform m m. Normalt lämnar inte panthavarna sysslomannauppdrag till konkursförvaltaren utan handhar frågorna om panten själva. I det här fallet skulle betalning genom kvittning inneburit en benefik transaktion, eftersom möjligheten att få betalning på grund av förlagslånet var osannolik. L.S:s minnesbild är att det inte förekom kontakter i frågan med panthavarna.

H.L.: Han har varit verkställande direktör i Bilspedition sedan 1990 och ansvarig för koncernen sedan maj 1992. Bilspedition hade ett ägande i Independent. När Independent fick problem ställde finansiärerna krav. Efter en diskussion om en rekonstruktion träffades en uppgörelse med bankkonsortiet i september 1991, varvid Bilspedition lämnade förlagslånet om 60 milj kr.

Fakturan på 12 milj kr gick till Bilspeditions ekonomiavdelning, som diskuterade med bolagets jurister och dessa sedan med H.L.. Juristerna författade brevet och begärde kvittning. Det var en självklarhet, då det fanns en motfordran. Det förekom ingen diskussion om efterställning eller pantsättning. Från uppgörelsen i september 1991 till konkursen hade ägandet i Independent gått över till bankerna. Bilspedition visste inte vad som hänt eller hur bankerna agerat. Kravet ställdes av konkursboet. Bilspedition begärde i brevet kvittning och ville ha en bekräftelse på att kvittning kunde verkställas. Det framgår av brevet. Om Bilspedition begärt en bekräftelse av mottagandet hade detta skrivits eller också hade ingenting skrivits, då man inte brukar begära bekräftelse av mottagandet. I svaret accepterades begäran om kvittning, vilket Bilspedition ansåg självklart. Svaret kan inte uppfattas på annat sätt än vad som står i det. H.L. litade på juristerna. Han ansåg kvittning självklar. Han hade inga kontakter med bankerna.

Bilspedition överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade

i första hand att HovR:n skulle avvisa konkursboets talan, varvid Bilspedition bl a gjorde invändning mot TR:ns uppgift att det var ostridigt att boets talan förts på uppdrag av panthavarna. I andra hand yrkade Bilspedition ogillande av konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsråden Björnberg och Olsson, referent, samt t f hovrättsassessorn Isaksson) anförde i dom d 2 dec 1996: Domskäl. I målet framgår att konkursboet accepterat Bilspeditions kvittning av konkursboets fordran trots att den var pantsatt till tredje man, bankerna, och trots att Bilspedition denuntierats härom. Frågan huruvida Bilspedition kunnat kvitta bort sin skuld på detta sätt, med befriande verkan i förhållande till bankerna, är att besvara utifrån de principer som framgår av 10 och 28 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev, eftersom det rör sig om ett enkelt skuldebrev. Lagrummen har visserligen inte varit föremål för diskussion i domstolarna men HovR:n finner sig kunna åberopa dem utan att bereda parterna tillfälle att yttra sig däröver. Den fordran som Bilspedition kvittade med förföll till betalning d 30 dec 1994. Den till bankerna pantsatta skulden som Bilspedition kvittade bort förföll till betalning d 30 juni 1992. Bilspedition hade d 18 sept 1991 denuntierats om pantsättningen till bankerna av den sistnämnda skulden. Vid sådana förhållanden har kvittning inte kunnat äga rum såvitt bankerna därigenom gått miste om sin panträtt.

Bankerna har således rätt att från Bilspedition driva in skulden enligt skuldebrevet med förfallodagen d 30 juni 1992 på 12 milj kr jämte ränta, eftersom det i målet framgår att detta belopp är mindre än de bankernas fordringar för vilka pantsättningen ägt rum. Indrivningen kan ske genom att konkursförvaltningen, som är skyldig att inom förmånsrättsordningens ramar tillgodose bankernas rätt, framställer krav enligt förstahandsyrkandet, som alltså skall bifallas.

Bilspedition (ombud advokaten Johan Wetter) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.

Konkursboet (ombud advokaten Richard Berlin) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, förslog i betänkande följande dom: Domskäl. När Independent försattes i konkurs i april 1992 fanns i bolaget en av Bilspedition utställd revers om 12 milj kr som förföll till betalning d 30 juni 1992. Reversen var pantsatt till ett konsortium som bestod av bl a de största affärsbankerna. Bilspedition var underrättat om pantsättningen. Bilspedition å sin sida innehade ett av Independent utfärdat förlagsbevis på 60 milj kr, som förföll till betalning d 30 dec 1994 och var efterställt Independents övriga skulder. När konkursförvaltaren i ett brev d 5 juni 1992 krävde Bilspedition på betalning enligt reversen begärde Bilspedition att bolagets fordran enligt förlagsbeviset genom kvittning skulle gå i avräkning mot Independents fordran enligt reversen. I ett brev till Bilspedition d 3 juli 1992 anförde konkursförvaltaren att han accepterade kvittningen. Bilspedition har bestritt betalningsskyldighet enligt reversen om 12 milj kr. Till grund för bestridandet har Bilspedition åberopat att bolaget har träffat en överenskommelse med förvaltaren i Independents konkurs om kvittning mot Bilspeditions fordran om 60 milj kr på Independent. Konkursboet har invänt att någon överenskommelse om kvittning inte har träffats. För den händelse detta skulle befinnas vara fallet har konkursboet hävdat dels att förvaltarens acceptans i brevet d 3 juli 1992 utgjorde ett förklaringsmisstag dels att förvaltaren inte var behörig att för konsortiets räkning träffa en sådan överenskommelse med bindande verkan. Konkursförvaltarens brev d 3 juli 1992 utgör en klar bekräftelse på att Bilspeditions begäran om kvittning har godtagits. Något förklaringsmisstag kan inte anses ha varit för handen. Huvudfrågan i målet är därför om konkursförvaltaren har haft rätt att i den föreliggande situationen med bindande verkan för bankkonsortiets räkning acceptera kvittningsförklaringen.

Bilspedition har gjort gällande att konkursförvaltaren enligt KL:s bestämmelser har rätt och skyldighet att driva in pantsatta fordringar, om panthavaren inte själv önskar göra det, och att förvaltaren därvid har rätt att träffa erforderliga överenskommelser, innefattande kvittning.

När ett skuldebrev pantsätts utgörs objektet för pantsättningen av fordringsrätten, dvs rätten till prestation. Pantsättaren, alltså i förevarande fall Independent och därefter konkursboet, är efter pantsättningen alltjämt innehavare av den pantsatta fordringsrätten (se Undén, Om panträtt i rättigheter s 184). Vad gäller betalning av fordringen är den vedertagna uppfattningen i svensk rätt att panthavaren ensam är behörig att motta betalning (se t ex Lennander, Panthavares skyldigheter s 89 och 92). Pantsättaren anses inte ha rätt att med för panthavaren bindande verkan genom olika dispositioner - såsom efterskänkande, kvittning, novation m m - minska fordringens värde (se Undén, a a s 184).

Av det anförda följer att det har ålegat konkursförvaltaren att för konkursboets räkning kräva Bilspedition på betalning för reversen. Någon bestämmelse i KL som ger förvaltaren rätt att för bankkonsortiets räkning använda panten för kvittning finns inte och något samtycke till handlingen har inte förelegat från bankkonsortiet. Förvaltaren har med hänsyn härtill inte haft rätt att för panthavarnas räkning acceptera kvittning och när det ändock har skett är det gentemot konsortiet en ogiltig rättshandling. Betalning av konkursboets fordran har således inte skett. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

HD (JustR:n Magnusson, Lennander, Blomstrand, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. När Independent försattes i konkurs i april 1992 fanns i det bolaget en av Bilspedition till Independent utställd revers om 12 milj kr, som förföll till betalning d 30 juni 1992. Reversen var pantsatt till ett konsortium, vari ingick de största affärsbankerna. Bilspedition var underrättat om pantsättningen. Bilspedition å sin sida innehade ett av Independent utfärdat förlagsbevis om 60 milj kr, som förföll till betalning d 30 dec 1994 och som var efterställt Independents övriga skulder. Reversen och förlagsbeviset utgjorde led i en större uppgörelse mellan de inblandade parterna. I ett brev d 5 juni 1992 krävde konkursförvaltaren Bilspedition på betalning enligt reversen. Bilspedition förklarade då att dess fordran enligt förlagsbeviset genom kvittning skulle gå i avräkning mot Independents fordran enligt reversen och begärde konkursboets accept av kvittningsförklaringen. Konkursförvaltaren bekräftade i ett brev d 3 juli 1992 till Bilspedition att han accepterade kvittningen.

Bilspedition har bestritt betalningsskyldighet enligt reversen om 12 milj kr. Som grund för bestridandet har Bilspedition åberopat att bolaget har träffat en överenskommelse med förvaltaren i Independents konkurs om kvittning mot Bilspeditions fordran om 60 milj kr på Independent.

Konkursboet har invänt att någon kvittningsöverenskommelse inte har träffats. För den händelse så skulle befinnas vara fallet, har konkursboet hävdat dels att förvaltarens viljeförklaring i brevet d 3 juli 1992 utgjorde ett förklaringsmisstag, varför konkursboet inte är bundet av den, dels att förvaltaren inte var behörig eller i varje fall inte hade befogenhet att träffa en sådan överenskommelse med bindande verkan för det konsortium till vilket reversen var pantsatt.

Konkursförvaltarens brev d 3 juli 1992 innehåller en otvetydig bekräftelse på att Bilspeditions begäran om kvittning har godtagits. I målet har inte visats att brevet till följd av misstag har fått ett annat innehåll än förvaltaren avsett. Något förklaringsmisstag kan därför inte anses vara för handen. Huvudfrågan i målet blir då om konkursförvaltaren har haft rätt att i den föreliggande situationen acceptera kvittningsförklaringen med bindande verkan för panthavarna och konkursboet.

Bilspedition har gjort gällande att konkursförvaltaren enligt KL har både rätt och skyldighet att driva in även pantsatta fordringar, om panthavaren själv inte önskar göra det, och att förvaltaren enligt lag äger rätt att träffa erforderliga överenskommelser i samband med fordringens indrivande.

Hur pantsatt egendom realiseras då pantsättaren har försatts i konkurs regleras i 8 kap KL. Huvudregeln är enligt 10 § att en borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt har rätt att, under de förutsättningar som anges i bestämmelsen, själv ombesörja att egendomen säljs; vill borgenären inte sälja egendomen själv, får konkursförvaltaren göra det. Termen "handpanträtt", som står i motsats till s k hypotekarisk panträtt, har en vidsträckt innebörd och innefattar även pantsatta rättigheter, såsom enkla fordringar. Såvitt avser formen för realisationen får emellertid den i 8 kap 14 § KL fastlagda principen, att en fordran i första hand skall drivas in och inte säljas, anses vara tillämplig även på en pantsatt fordran; en sådan skall alltså i första hand drivas in. (Se t ex Walin, Panträtt, 2 uppl 1998 s 21, 321, 333 och 338, Unden, Svensk sakrätt I, 10 uppl 1976 s 173, Welamson, Konkursrätt, 1961 s 402 f samt Ekdahl, Om fordran i konkurs, 1935 s 108 f.)

Av det sagda följer att en konkursförvaltare är behörig att driva in en pantsatt fordran, om inte panthavaren gör det själv.

I förevarande fall har bankerna låtit konkursförvaltaren sköta indrivningen. Det finns ingen utredning som visar att förvaltaren har fått några särskilda instruktioner av betydelse för kvittningsmöjligheten. Bilspedition har också åberopat endast den behörighet att ombesörja indrivningen som konkursförvaltaren får enligt lag när borgenären inte vill göra det själv.

Då konkursförvaltaren driver in en pantsatt fordran med stöd av sin behörighet enligt KL, måste han iaktta panthavarens intressen. Av särskild betydelse är i förevarande fall de förutsättningar som gäller för kvittning mot den pantsatta fordringen.

Enligt 5 kap 15 § KL kan en fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen användas av borgenären till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Om gäldenären har överlåtit sin fordran före konkursbeslutet, är kvittningsrätt inte för handen. Detsamma får anses gälla, om han har pantsatt fordringen (se Walin-Palmer, Konkurslagen s 484 och rättsfallet NJA 1984 s 185). I §:n föreskrivs vidare att borgenären inte har rätt till kvittning, om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet. Enligt motiven avses härmed bl a fordringar som är efterställda i förmånsrättshänseende (se prop 1975:6 s 268 ff).

Eftersom Independents fordran på Bilspedition hade pantsatts till bankerna före konkursbeslutet och då dessutom Bilspeditions fordran på Independent var efterställd, hade Bilspedition ingen rätt att kvitta i konkursen.

Som HovR:n har funnit saknade Bilspedition kvittningsrätt även i förhållande till bankerna som panthavare, eftersom Bilspeditions genfordran mot Independent förföll efter det att Bilspedition hade denuntierats om pantsättningen av Independents fordran och senare än denna fordran (10 och 28 §§skuldebrevslagen).

I konkursförvaltarens behörighet kan inte anses ingå att, på sätt som skett i detta fall, träffa ett kvittningsavtal varigenom reglerna om kvittning i konkurs åsidosätts. Inte heller kan förvaltaren på KL eller annan lag grunda någon behörighet att ingå en kvittningsöverenskommelse som står i strid mot skuldebrevslagens regler om kvittning.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.