NJA 2001 s. 274

M. R.D. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla hans ansökan om rättshjälp och att HovR:n skulle upphäva TR:ns avvisningsbeslut och återförvisa målet till TR:n för förnyad handläggning.

Målet föredrogs i HovR:n d. 18 aug. 2000, och i protokollet från föredragningen antecknades, såvitt angick frågan om rättshjälp: "Av M. R.D:s ansökan om rättshjälp framgår bland annat att han år 1999 drev restaurangrörelse som han avyttrade och att den nuvarande restaurangrörelsen är under uppbyggnad. M. R.D. har till utveckling av sitt överklagande i denna del anfört i huvudsak följande. Näringsidkare är inte uteslutna från att beviljas rättshjälp. I detta mål föreligger särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning samt hans ekonomiska förhållanden. Han är att jämställa med en löntagare i normalt inkomstläge. Det belopp varom tvist råder utgjorde handpenning vid förvärv av en mindre restaurangrörelse. Han har tagit ett privat lån för att kunna finansiera affären. Eftersom verksamheten ännu inte har startat är det naturligt att han inte hunnit försäkra sig (se NJA II 1996 s. 546 st. 3)."

HovR:n (hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsrådet Carlquist och t.f. hovrättsassessorn Ibold, referent) anförde i beslut d. 21 sept. 2000, såvitt angår frågan om rättshjälp:

Beslutet, såvitt avser punkt 2, får överklagas särskilt. ---.

M. R.D. (ombud advokaten G.G.) överklagade och yrkade att HD skulle bevilja honom rättshjälp.

Domstolsverket bestred yrkandet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr N. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. M. R.D. ingick d. 25 okt. 1999 avtal med A.S. om köp av en pizzeria. I köpekontraktet angavs bl.a. att M. R.D. skulle erlägga en köpeskilling om 210.000 kr och att 80.000 kr av denna skulle betalas som handpenning på avtalad datum. Vidare innehöll kontraktet en skiljeklausul. I en handling, daterad d. 1 sept. 1999 och endast undertecknad av säljaren, framgår att denne d. 10 sept. samma år mottagit en handpenning om 35.000 kr från M. R.D. angående försäljning av rörelsen. Vidare framgår att resterande belopp skulle betalas d. 15 sept. 1999 enligt det officiella köpeavtalet och att överenskommelsen var beroende av att fastighetsägaren godkände överlåtelsen av rörelsens hyreskontrakt.

M. R.D. har yrkat att A.S. skall återbetala en handpenning om 100.000 kr jämte ränta. Vidare har han yrkat ersättning för rättegångskostnader. Som grund för sin talan har M. R.D. anfört att en förutsättning för avtalets fullgörande var att fastighetsägaren skulle överlåta hyresrätten till honom och så har inte skett.

Domstolsverket har som grund för bestridandet endast åberopat 13 § rättshjälpslagen (1996:1619) och anfört att angelägenheten har uppkommit i näringsverksamheten och att det inte föreligger särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

Fråga uppkommer inledningsvis om Domstolsverkets yttrande skall ges den innebörd att verket har medgivit att det föreligger förutsättningar att bevilja rättshjälp enligt övriga grunder i rättshjälpslagen. HD har i NJA 1985 s. 592 och 1994 s. 696 uttalat att ett av Domstolsverket lämnat medgivande av den rättssökandes överklagande i rättshjälpsärende inte skall frångås, om inte alldeles speciella skäl föreligger. Med hänsyn till Domstolsverkets partsställning enligt 45 § rättshjälpslagen och dess ställning som tillsynsmyndighet i rättshjälpsfrågor får det anses att verkets ställningstagande får utgöra ett medgivande av de ytterligare grunder som skulle kunna vara aktuella att tillämpa enligt rättshjälpslagen. Den fortsatta prövningen avser om det föreligger sådana skäl att frångå Domstolsverkets ställningstagande.

För att rättshjälp skall beviljas krävs som huvudregel att rådgivning har lämnats (2 §), att den rättssökandes ekonomiska underlag inte överstiger 260.000 kr (6 §) samt att det föreligger behov av biträdeshjälp och att detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt (7 §). Dessa förutsättningar är uppfyllda i målet.

Övriga bestämmelser av betydelse i rättshjälpslagen är reglerna om rättshjälpens subsidiaritet till rättsskyddsförsäkringar (9 §), om att det skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna (8 §) samt om det krävs särskilda skäl för rättshjälp till näringsidkare (13 §).

Av uttalanden i förarbetena (prop. 1996/97:9 s. 128 och s. 211 f.) framgår att en prövning av grunderna i rättshjälpslagen bör göras först enligt 9 §, därefter enligt 8 § och sist enligt 13 §.

Av de uppgifter som lämnats i målet framgår att M. R.D. inte omfattas av bestämmelsen i 9 § rättshjälpslagen.

Frågan är därefter om det enligt 8 § rättshjälpslagen är rimligt att staten bidrar till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen har ersatt 8 § 1 st. 13 i 1972 års rättshjälpslag som innebar att rättshjälp inte kunde beviljas om den rättssökande inte hade befogat intresse av att få sin sak prövad. Avsikten med den nya bestämmelsen är att en ansökan om rättshjälp skall kunna avslås i större utsträckning än som tidigare ansetts möjligt.

Vad gäller angelägenhetens art och betydelse är det tre omständigheter som skall beaktas vid en rimlighetsbedömning; utsikterna till framgång, möjligheterna att realisera anspråket och vad tvisten rör. Avgörande i förevarande fall är den sistnämnda omständigheten. Av uttalanden i förarbetena till bestämmelsen (a. prop. s. 119 ff. och s. 207 f) framgår att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnader som rör större ekonomiska transaktioner som inte har samband med den enskildes vardagliga välfärd. Inte heller är det rimligt att rättshjälp beviljas i fall som rör transaktioner i gränstrakterna mellan det tillåtna och otillåtna.

I förevarande fall rör den rättsliga angelägenheten återkrav av handpenning i anledning av överlåtelse av en restaurangrörelse. Av köpekontraktet och därtill gjort tillägg framgår att dessa handlingar är motstridigt daterade och att det hänvisas till ett "officiellt" köpeavtal. Köpekontraktet innehåller också en skiljeklausul vars innebörd är oklar. Det råder vidare oklarhet om betalning av handpenningen och dess storlek samt omständigheterna kring finansieringen av överlåtelsen. De angelägenheter som skall uteslutas från rättshjälp enligt 8 § är bl.a. just sådana där omständigheterna är oklara och där angelägenheten inte framstår som särskilt skyddsvärd. Vid en samlad bedömning får det anses att omständigheterna i detta fall är så oklara och ofullständiga att det inte är rimligt att staten genom rättshjälp bidrar till M. R.D:s kostnader för den rättsliga angelägenheten. Ansökan om rättshjälp skall därför avslås redan på denna grund.

Skäl.

M. R.D., som tidigare bedrivit restaurangrörelse, har ansökt om rättshjälp i en tvist avseende återkrav av handpenning om 100 000 kr med anledning av återgång av förvärv av en restaurangrörelse som ägde rum hösten 1999 med avsett tillträde d. 1 nov. 1999.

M. R.D. har anfört följande. Han är småföretagare och är att jämställa med en löntagare i normalt inkomstläge. Han avsåg att förvärva restaurangrörelsen för att bereda sig själv försörjning. Finansieringen har skett med bl.a. banklån och han har betalat handpenningen i egenskap av privatperson. Han har inte kunnat teckna någon rättsskyddsförsäkring eftersom det inte går att försäkra en rörelse som inte har tillträtts och han har med anledning av återgången ej kommit att tillträda rörelsen.

Domstolsverket har anfört följande. M. R.D:s ansökan om rättshjälp avser en angelägenhet som har uppkommit i en verksamhet där han varit att betrakta som näringsidkare i rättshjälpslagens mening. M. R.D:s inkomst torde i och för sig vara att jämställa med en löntagares i normalt inkomstläge, men mot bakgrund av att han tidigare bedrivit rörelse som han efter ett kort uppehåll återupptagit som företagare i samma bransch och att omsättning och antal anställda ej framgår föreligger det inte särskilda skäl att bifalla rättshjälpsansökningen.

I 13 § rättshjälpslagen (1996:1619) stadgas att rättshjälp inte får beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med näringsidkare avses bl.a. en fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig.

Av M. R.D:s ansökan om rättshjälp får anses framgå att han år 1999 bedrev en restaurangrörelse som han avyttrade och att han vid tidpunkten för sin ansökan om rättshjälp i februari 2000 drev restaurangrörelse som var under uppbyggnad. Mot bakgrund härav får M. R.D. anses vara näringsidkare, även om han under en period mellan avyttringen av den tidigare restaurangen och förvärvet av den nya inte skulle ha bedrivit någon rörelse (jfr NJA 1981 s. 873 I och III).

Förvärvet av bl.a. lager och inventarier är en affärshändelse i M. R.D:s rörelse och måste sålunda anses vara en angelägenhet uppkommen i hans näringsverksamhet såsom restauratör (jfr NJA 1981 s. 87311).

M. R.D. kan därmed beviljas rättshjälp endast om det föreligger särskilda skäl.

Skälet till att näringsidkare i regel inte skall komma i åtnjutande av rättshjälp för angelägenheter i näringsverksamheten är att rättshjälp är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.

Beträffande den nuvarande bestämmelsen föreslog Rättshjälpsutredningen i sitt betänkande (SOU 1995:81) att näringsidkare aldrig skulle beviljas rättshjälp i en angelägenhet som rörde näringsverksamheten och hänvisade till att kostnaderna för en process borde bäras av näringsverksamheten antingen direkt eller i form av en försäkringspremie. I propositionen (1996/97:9 s. 127 f.) förklarades att huvudregeln även i fortsättningen borde vara att näringsidkare inte beviljades rättshjälp i angelägenheter som uppkommit i näringsverksamheten men att regeringen inte var beredd att gå så långt som utredningen hade föreslagit och helt utesluta näringsidkare från rättshjälp. Som ett exempel på fall när det inte skulle vara uteslutet att bevilja rättshjälp angavs att en näringsidkare vid en helt nystartad verksamhet inte hunnit försäkra sig. Vidare angavs att det även i andra situationer skulle kunna vara stötande att inte bevilja en näringsidkare rättshjälp. Rättshjälp borde således i vissa fåll kunna beviljas om det var fråga om en näringsidkare som praktiskt sett står en löntagare nära eller när angelägenheten har ett starkt samband med hans personliga förhållanden. Rättshjälp skulle liksom tidigare främst komma i fråga i angelägenheter som rörde pågående, huvudsaklig verksamhet av mindre omfattning. Rättshjälp borde bara beviljas i de fall näringsidkaren kunde jämställas med en löntagare i normalt inkomstläge. Som lämplig tumregel när rättshjälp inte skulle beviljas angavs näringsverksamhet som omsätter mer än 500 000 kr (1996 års värde) eller sysselsätter fler än två anställda.

Med anledning av de sist återgivna uttalandena ur propositionen bör anmärkas att näringsidkares genomsnittliga inkomst av rörelse torde vara lägre än löntagares genomsnittliga inkomst av tjänst. Skulle näringsidkares inkomst av rörelse ensam tillåtas bli utslagsgivande för när särskilda skäl föreligger skulle de flesta näringsidkare i fråga om rättshjälp bli jämställda med privatpersoner, vilket inte skulle vara förenligt med vare sig lagtexten eller lagstiftarens syfte. I stället måste en helhetsbedömning ske.

Vad M. R.D. uppgivit om att hans inkomster från restaurangverksamhet år 1999 beräknades till 170 000 kr och år 2000 till 85 000 kr samt om att han hade en låneskuld på 100 000 kr för förvärvet av den nya restaurangrörelsen och var underhållsskyldig till två barn kan inte anses utgöra särskilda skäl för att bevilja honom rättshjälp.

Med hänsyn till det anförda skall överklagandet avstås.