Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

1%

offentliga utredningar Bygg

Statens1995.81

w

Justitiedepartementet

NY

RÄTTSHJÄLPSLAG

och andra bestämmelser

om bistånd

rättsligt

gmL

mås

Betänkande 1993 års

av råttshjålpsutredning

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, pâ uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall på remiss.

- som svara

Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-20013-9 Graphic Systems AB, Göteborg 1995 ISSN O375-250X

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 24 juni 1993 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Gun Hellsvik, att tillkalla en särskild utredare för att se över rättshjälpslagen 1972:429.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen samma dag som särskild utredare dåvarande generaldirektören, numera statsrådet Sten Heckscher. Den 28 oktober 1994 entledigades Sten Heckscher från uppdraget och lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekeberg förordnades som särskild utredare.

Karnrnarrättspresidenten Björn Orrhede har den 15 september 1993 den 17 oktober 1994 deltagit i utredningens arbete som sak-

kunnig.

Som experter har från och med den 15 september 1993 deltagit lagmannen i Gävle tingsrätt Karl-Axel Bladh, lagmannen i länsrätten i Jönköpings län Hans-Erik Jonasson, förbundsjuristen Staffan Moberg, kanslirådet Bengt Ranland, hovrättsassessorn Cecilia Renfors, advokaten Lena Ström, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg samt t.0.m.

den 24 februari 1995 professorn Peter Westberg. Vidare har som

experter deltagit chefsjuristen Alf Andersson fr.o.m. den l september 1994 och advokaten Leif Gustafson fr.o.m. den 11 april 1995.

Som sekreterare förordnades den 1 oktober 1993 hovrättsassessorn Ebba Sverne.

Utredningen har antagit namnet 1993 års Rättshjälpsutredning.

Regeringen har den 2 december 1993 överlämnat Riksrevisions-

verkets rapport Rättshjälp till vilken kostnad samt den 5 augusti

- 1994 en skrivelse från Svea hovrätt angående beslut i rättshjälpsfrågor.

Genom tilläggsdirektiv den 25 augusti 1994 dir. 1994:81 fick utredningen i uppdrag att särskilt se över ordningen för att utse offentliga biträden.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Granö i augusti 1995

K-G Ekeberg

Ebba Sverne

O

Innehall

Sammanfattning 1 1

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förkortningar 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till rättshjälpslag 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Förslag till lag om offentligt biträde 39 . . . . . . . . . . . . . . 3. Förslag till lag om ersättningsskyldighet för kostnad

för blodundersökning i brottmål 41

. . . . . . . . . . . . . . . . 4. Förslag till lag om rätt för Domstolsverket att överklaga

vissa beslut 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5. Förslag till lag om ändring i brottsbalken 42 . . . . . . . . . . 6. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 43 . . . . . . . . 7. Förslag till lag om ändring i lagen 1944:133 om

kastrering 47

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8. Förslag till lag om ändring i lagen 1958:642 blodom

undersökning m.m. vid utredning av faderskap 48

. . . . . . . 9. Förslag till lag om ändring i lagen 1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang.

verkställighet av straff m.m. 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10. Förslag till lag om ändring i lagen 1970:375 utom länming till Danmark, Finland, Island eller Norge för

verkställighet av vård eller behandling 50 . . . . . . . . . . . . ll. Förslag till lag om ändring i lagen 1972:260 om interna-

tionellt samarbete rörande verkställighet av straff 51 m.m. . . 12. Förslag till lag om ändring i lagen 1974:371 rätteom gången i arbetstvister 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13. Förslag till lag om ändring i lagen 1988:609 om målsägandebiträde 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14. Förslag till lag om ändring i lagen 1988:870 om vård av

missbrukare i vissa fall 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen 1988:1472 62

16. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen 1989:529 63 .

6 Innehåll

17. Förslag till lag ändring i lagen 1990:52 med särom skilda bestämmelser vård 64 om av unga . . . . . . . . . . . . . 18. Förslag till lag ändring i lagen 1991:572 om särskild om

utlänningskontroll 65

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19. Förslag till lag ändring i lagen 1991:1128 om om

psykiatrisk tvångsvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20. Förslag till lag ändring i lagen 1991:1129 om rättsom

psykiatrisk vård

INLEDANDE AVSNITT

Inledning 69 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiven 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningsarbetet 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betänkandets innehåll 7 l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2¶Nuvarande förhållanden 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Gällande rätt 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Kort historik 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3¶Ny rättshjälpslag. Utgångspunkter för en reform 77

. . . . . .

DEL A RÄTTSHJÄLP

4 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 81 . . . . . . . . . 4.1 Inledning

4.1.1 Gällande rätt

4.1.2¶Uppdraget och utredningsarbetet

. . . . . . . . . . . 4.2 Det nuvarande rättsskyddet 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Villkoren . . . . . . . . . . . . . . . . . . - . . . . . .

4.2.2¶Rättsskyddsnämnden

4.2.3¶Spridningen rättsskyddsförsäkringar i Sverige

av . 4.3 En jämförelse mellan rättshjälpen och rättsskyddet

4.3. 1 Omfattning

4.3.2 Förmåner

4.3.3 Avgiftsjälvrisk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Ersättning till ombudbiträde . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Prövning och insyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4 överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Principiella utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 7

4.4.2 Bolagens inställning till att rättshjälpen görs

subsidiär till rättsskyddet 95

. . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 Slutsatser 97

4.4.4 Ersättning till ombud 101

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.5 Ikraftträdande 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.6 Organisationen 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Råttshjälpens tillämpningsområde och omfattning 105

. . . . . Behov av biträde

5.1.1 Gällande rätt

5.1.2¶Överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

5.2¶Omfattning

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Gällande rätt

5.2.2¶Överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.3 Fastighetstvister

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.3 Rimlighetsprövning befogat intresse

5.3.1 Gällande rätt

5.3.2 överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Äktenskapsskillnad, vårdnad och underhåll

5.4.1 Rättshjälp i angelägenheter som rör vårdnad och

umgänge 123

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Rättshjälp i angelägenhet som rör underhålls-

bidrag

5.4.3 Rättshjälp vid äktenskapsskillnad 126

. . . . . . . . . . . 5.5 Bodelning 127

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Gällande rätt

5.5.2¶Överväganden

5.5.3 Rättshjälp vid klander av bodelning

5.6 Näringsidkare

5.6.1 Gällande rätt

5.6.2 överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Personkretsen

5.7.1 Gällande rätt

5.7.2 överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.3 Grupptalan

5.8 Angelägenheter som skall prövas eller på annat sätt

behandlas utom riket 139

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.1 Gällande rätt

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.8.2¶Överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.9 Upphörande av rättshjälp

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förmåner 145

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehåll

6.1 Biträde 146

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Gällande rätt 146

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.2 överväganden 148

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Bevisning och utredning 150

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Gällande rätt 150

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2.2 överväganden 152

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Blodundersökningar i faderskapsärenden 155

. . . . . . . . . . . 6.3.1 Gällande rätt 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.3.2¶Överväganden 156

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Övriga förmåner som följer med rättshjälp 157

. . . . . . . . . 6.4.1 Gällande rätt 157

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.4.2 överväganden 159

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Övrigt bistånd 160

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 Gällande rätt 160

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5.2¶Överväganden 160

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Inkomstgräns och rättshjälpsavgift 163

. . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Inkomstgräns 164

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Gällande rätt 164

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.1.2¶Överväganden 165

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Rättshjälpsavgift 167

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Gällande rätt 167

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2.2¶Överväganden 169

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Det ekonomiska underlaget 174

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 Gällande rätt 174

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.3.2¶Överväganden 175

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Basbelopp eller siffror 177

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader 179

. . . . . . . . 8.1 Medparts och motparts kostnadsansvar 179

. . . . . . . . . . . . 8.1.1 Gällande rätt 179

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.1.2¶Överväganden 180

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om äktenskaps-

skillnad 181

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Den rättssökandes och dennes ställföreträdares ansvar

för kostnaderna vid vårdslöshet eller försummelse 182

. . . . . 8.4 Förfarandet vid fastställande av ersättningsskyldighet 183

. . .

9 Rådgivning 185

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1 Gällande rätt 185

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

9.2¶Överväganden 186

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Innehåll 9

DEL B OFFENTLIGT BITRÄDE OCH RÄTTSLIGT BISTÅND I

BROTTMÅL

10 Offentligt biträde 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Offentligt biträde i utlärmingsärenden 192 . . . . . . . . . . . . . 10.1.1 Invandrarverkets handläggning 193 . . . . . . . . . . . . 10.1.2 Förutsättningar för att förordna offentligt

biträde 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1.3 Tidpunkt för att förordna offentligt biträde 197 . . . .

10. 1.4 Avgifter och återbetalningsskyldighet 199

. . . . . . . .

10.l.5 Ersättning till offentligt biträde 199

. . . . . . . . . . . . 10. 1.6 Beslut i frågor som rör offentligt biträde 202 . . . . . . 10.1.7 Andra utredningar 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden 208 .

10.2.1¶Förutsättningar för att förordna offentligt

biträde 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.2.2¶Avgifter och återbetalningsskyldighet 212

. . . . . . . . 10.2.3 Ersättning till offentligt biträde 213 . . . . . . . . . . . . 10.2.4 Beslut i frågor som rör offentligt biträde 213 . . . . . . 10.3 Gemensamma bestämmelser 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.3.l Behörighetskrav för offentligt biträde 214

. . . . . . . . 10.3.2 Utredning 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Brottmål 219 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.1¶Målsägandebiträde 219

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Offentlig försvarare 220 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Övrig rättshjälp misstänkt i brottmål 222 . . . . . . . . . . .

DEL C GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

12 Ersättning till biträden och försvarare 225 . . . . . . . . . . . . 12.1 Ersättning för arbete 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.1.1 Gällande rätt 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.1.2¶Överväganden 229

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.2¶Ersättning för tidsspillan och utlägg 231

. . . . . . . . . . . . . 12.2.1 Gällande rätt 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.2.2¶Överväganden 231

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Timkostnadsnorm 232 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Kostnadskontroll 236 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.1 Vem skall besluta ersättning 237 om . . . . . . . . . .

10 Innehåll

12.4.2 Tidpunkten för beslut ersättning 238 om . . . . . . . . . 12.5 Taxor 241 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.1 Brottmålstaxan 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.2 Taxan för gemensam ansökan om äktenskaps-

skillnad 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.3 Slutsatser 246 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.4 Nya taxor 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Alternativ 249 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l2.6.l Upphandling 249

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2 Slopande förbudet i 23 § rättshjälpslagen och av

21 kap. 10 § rättegångsbalken 253

. . . . . . . . . . . .

13 Ny lagteknisk konstruktion 255 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Organisationen 259 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Den nuvarande organisationen 261 . . . . . . . . . . . . . . . . .

l4.1.1 Rättshjälpsmyndigheten 262

. . . . . . . . . . . . . . . . .

14.1.2¶Rättshjälpsnämnden 264

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.3 Domstolsverket 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utvärdering 268 141.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14.2¶Overväganden 269

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.1 Förändringar i den nuvarande organisationen 270 . . . 14.2.2 Den framtida organisationen 272 . . . . . . . . . . . . .

Konsekvenser 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 konsekvenser 275 Ekonomiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15.2 Ovriga konsekvenser 279 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

BILAGOR

Kommitténs direktiv 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 DV:s statistik 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rättshälpsavgifter 317

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Rättshjälp i de övriga nordiska länderna 321 . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Nuvarande förhållanden

Rättshjälpslagen RhjL trädde i kraft den 1 juli 1973. Under de år som har gått har lagen ändrats åtskilliga gånger. I dag lämnas rättshjälp i form av allmän rättshjälp, rättshjälp misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning. Från rättshjälpsanslaget betalas också kostnader för målsägandebiträde.

Allmän rättshjälp kan lämnas i princip i alla rättsliga angelägenheter. Systemet bygger att den enskilde får bidra till kostnaderna med dels en grundavgift, dels en rörlig tilläggsavgift, beroende hur stora kostnader som uppstår i ärendet och på den rättssökandes ekonomi. Statens kostnad för allmän rättshjälp budgetåret 199394 var knappt 322 miljoner kr. Ca 70 % av kostnaderna avser angelägenheter som rör familjerättsliga frågor. Kostnaderna avser framför allt ersättning till de juridiska biträdena.

Rc‘zttshjcilp åt misstänkti brottmål lämnas främst i form av offentlig försvarare. Reglerna om detta finns i rättegångsbalken och har i princip legat utanför utredningsuppdraget. Ersättning kan också ges för resekostnader och beviskostnader m.m. Detta förekommer sällan. Statens kostnad för rättshjälp i brottmål budgetåret 199394 var ca 355 miljoner kr.

.

Ofientligt biträde förekommer framför allt i förvaltningsärenden, där samhället vill göra ett ingrepp i den enskildes frihet eller integritet i övrigt, t.ex. omhändertagande för samhällsvärd grund av missbruk. En stor grupp är också utlänningsärendena. Här står staten för alla kostnader, dvs. ingen egenandel eller återbetalningsskyldighet förekommer. Statens kostnad för offentliga biträden budgetåret 199394 var ca 175 miljoner kr.

Rådgivning innebär en kortare juridisk konsultation på högst en timme. Den betalas med en avgift som i vissa fall kan reduceras grund av den enskildes ekonomi. Statens kostnad för rådgivning budgetåret 199394 var mindre än en miljon kronor.

Målsägandebiträde betalas från rättshjälpsanslaget men faller utan-

för rättshjälpslagens reglering. Målsägandebiträde innebär att ett brottsoffer i vissa fall kan få juridiskt biträde helt utan egen kostnad.

12 Sammanfattning

Statens kostnad för målsägandebiträde var under budgetåret 199394 ca 21 miljoner kronor.

Den sammanlagda kostnaden för rättshjälpen inklusive kostnader för målsägandebiträde uppgick under budgetåret 199394 till ca 874 miljoner kronor. De här nämnda kostnaderna är angivna exklusive mervärdesskatt och efter avdrag för rättshjälpsavgifter och återbetalningar.

För att administrera rättshjälpen finns den särskilda Rättshjâlpsmyndigheten i Sundsvall. Som överinstans till Rättshjälpsmyndigheten finns Rättshjälpsnämnden. Dessa båda myndigheters verksamhet kostar ca 11 miljoner kronor per år. En mycket stor del av besluten i rättshjälpsfrâgor fattas av domstolar och andra myndigheter, t.ex. Invandrarverket.

Uppdraget

1993 år rättshjälpsutredning har haft till uppgift över den nu-

att se varande rättshjälpslagen samt bestämmelserna om ersättning till offentliga försvarare, biträden enligt rättshjälpslagen och målsägandebiträden. Utredningsuppdraget har inte omfattat en översyn av förutsättningarna för att förordna offentliga försvarare eller mâlsägandebiträde.

Utgångspunkten för utredningsarbetet har i enlighet med direktiven varit att de begränsade ekonomiska resurser som står till buds skall sättas in på de områden där de bäst behövs och komma de människor till del som bäst behöver statlig hjälp till rättsligt bistånd. De åtgärder

föreslås syftar till kostnadsbesparingar, förenklingar och ökad som effektivitet.

Utredningens arbete har framför allt varit inriktat på den allmänna rättshjälpen. Ett huvudämne har varit att undersöka om rättsskydds-

försäkringarna kan utnyttjas i stället för den allmänna rättshjälpen.

Också den allmänna rättshjälpens omfattning i övrigt, avgiftssystemet, bestämmelser om ersättning till biträden och offentliga försvarare samt organisatoriska frågor har setts över.

Ny rättshjälpslag

I betänkandet föreslås en ny rättshjälpslag, som skall omfatta vad som i dag motsvaras av allmän rättshjälp och rådgivning.

Förutsättningar för rättshjälp

En förutsättning för att rättshjälp skall kunna beviljas enligt den

nya lagen är att den rättssökande varken har eller borde ha haft rätts-

en skyddsförsäkring som täcker den rättsliga angelägenheten. Finns det en rättsskyddsförsäkring eller borde den enskilde ha skaffat sig

en sådan skall rättshjälp inte beviljas eventuell tvist får bekostas

utan en

av försäkringen eller av den enskilde själv. De rättsskyddsförsäkringar

som ingår i de nuvarande hemförsäkringarna täcker stora delar det

av som i dag omfattas av allmän rättshjälp. Undantagna är bl.a. sådana angelägenheter som har samband med äktenskapsskillnad samt arbetsrättsliga tvister. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar på det sätt som föreslås i betänkandet, dvs. att de angelägenheter som i dag omfattas av rättsskyddsförsäkringar i första hand skall bekostas av rättsskyddet innebär detta besparing på rättshjälps-

en anslaget med ca 175 miljoner kr. I första hand innebär detta att det rättsliga biståndet i vissa fall betalas ett försäkringskollektiv i stället

av

skattemedel. för av

För att resurserna skall koncentreras till de områden där de bäst behövs föreslås vidare att rättshjälp bara skall beviljas vid kost-

mer samma tvister där det inte är rimligt att den enskilde själv fullt ut bekostar tvisten. Rättshjälp skall därför kunna beviljas endast då det föreligger behov av hjälp från ett juridiskt biträde, ofta utgör den

som största delen av kostnaderna för en tvist. Om saken endast medför andra kostnader än biträdeskostnader är dessa andra utlägg i allmänhet inte större än att det är rimligt att den enskilde själv får för

svara dem.

Av samma anledning föreslås att rättshjälp inte skall kunna beviljas i angelägenheter av mindre komplicerad karaktär. Detta kompletteras med ett krav särskilda skäl för att rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad eller underhåll till barn.

Redan i dag är näringsidkarnas möjligheter till rättshjälp begränsade. Nu föreslås att en näringsidkare aldrig skall kunna erhålla rättshjälp i en angelägenhet som uppkommit i näringsverksamheten. Det kan inte anses rimligt att staten bidrar till kostnaderna för

att en näringsidkare skall kunna driva en tvist medan andra näringsidkare måste låta sådan kostnad belasta verksamheten, antingen direkt eller

en genom premier för en rättsskyddsförsäkring eller genom avgifter till en branschorganisation som kan ge juridiskt bistånd.

Bl.a. för att fördela rättshjälpsresurserna effektivt och

ett mera rättvist sätt samt för att en rättssökande med rättshjälp inte skall komma i ett mer gynnsamt läge än den person som med egna medel eller

14 Sammanfattning

med rättsskyddsförsäkring bekostar en tvist föreslås att ersättningen

en till ett rättshjälpsbiträde inte skall kunna uppgå till mer än 100 000 kr inklusive mervärdeskatt. När den gränsen har nåtts skall rättshjälpen upphöra.

Den nuvarande bestämmelsen om befogat intresse byts ut mot en övergripande bestämmelse, enligt vilken rättshjälp endast skall beviljas

det är rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader med om hänsyn till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och betydelse samt omständigheterna i övrigt.

Som allmän förutsättning skall gälla att rättshjälp alltid skall

en föregås av minst en timmes rådgivning.

Förmåner När rättshjälp beviljas i dag innebär detta oftast att staten betalar kostnaden för biträde, bevisning, utredning och inställelse för part och ställföreträdare. Den som beviljats rättshjälp befrias också från att betala vissa avgifter och behöver inte heller ställa säkerhet i vissa angivna fall.

I den lagen behålls de flesta av dessa förmåner. Utrednings-

nya kostnader skall dock inte kunna ersättas med mer än 10 000 kr. Dessutom skall inte längre kostnad för inställelse vid domstol ersättas automatiskt. I stället skall den som har små ekonomiska resurser kunna fä kostnader för inställelse till förhandling i domstol ersatta av allmänna medel oberoende om rättshjälp beviljas eller inte.

av

Kostnad för bevisning skall som nu ersättas som en rättshjälpskostnad. Den har små ekonomiska resurser men som inte kan

som beviljas rättshjälp, t.ex. därför att biträde inte behövs, skall kunna få kostnader för bevisning ersatta av allmänna medel.

Bestämmelserna ersättning för bevisning och inställelse föreslås

om föras in i rättegångsbalken och gälla såväl i tvistemål som i brottmål. När sådan ersättning utgår skall den alltid stanna staten.

För att komma i fråga som rättshjälpsbiträde skall man i första

advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. hand vara

Inkomstgräns och avgiftssystem Inkomstgränsen för när rättshjälp får beviljas sänks från nuvarande 246 000 kr till 200 000 kr per år.

För avgöra rättssökande har rätt till rättshjälp eller inte

att om en skall ett ekonomiskt underlag räknas fram, som bygger på den rättssökandes inkomstförhållanden, underhállskyldighet, förmögenhet och skulder. Vid beräkning barns ekonomiska underlag skall hänsyn tas

av

Sammanfattning 15

till den eller de föräldrars ekonomiska förhållanden som barnet bor hos.

Ett helt nytt avgiftssystem föreslås. Syftet är liksom nu att den rättssökande skall bidra till kostnaderna i förhållande till sin förmåga men också att göra den rättssökande mer kostnadsmedveten. Avgiften utgörs därför av en viss andel av biträdeskostnaderna. Vilken

procentsats som skall gälla är beroende av den rättssökandes ekonomi.

För att förenkla och göra lagen mer överskådlig har hittillsvarande anknytning till basbeloppet tagits bort. I stället anges de gränsvärden som finns i lagen direkt i siffror.

Ny om biträde

lag offentligt

I betänkandet föreslås att bestämmelserna om offentligt biträde bryts ut ur rättshjälpslagen och förs in en särskild lag om ofientligt biträde. När offentligt biträde skall kunna förordnas regleras i respektive materiell lagstiftning. Avsikten med förslaget är att ansvaret för det materiella regelsystemet, reglerna för offentligt biträde och kostnaderna för offentligt biträde skall följas åt.

Offentligt biträde skall förordnas när det föreligger ett behov av biträde. Samma kvalitetskrav skall ställas offentliga biträden

som på rättshjälpsbiträden. Det innebär att som offentligt biträde i första hand skall förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Endast om det finns särskilda skäl skall någon annan kunna förordnas.

Även i fortsättningen skall Invandrarverket fatta beslut i

frågor om

offentligt biträde som hänger samman med ett ärende handläggs

som hos verket. Invandrarverkets beslut i rättshjälpsfrågor skall kunna överklagas i samma ordning som gäller ett överklagande i huvudfrågan, dvs. ett överklagande skall prövas av Utlänningsnämnden. Utlänningsnämndens beslut i rättshjälpsfrågor skall liksom närrmdens Övriga beslut inte kunna överklagas.

till biträde och försvarare

Ersättningarna

Ändrade bestämmelser till biträden

om ersättning och försvarare har införts så sent som den 1 augusti 1995. I detta betänkande föreslås inte någon ändring av de nyss införda bestämmelserna.

Utredningen har haft i uppdrag att utvärdera de nuvarande taxorna på rättshjälpsområdet samt att föreslå taxor inom detta område.

nya Den utvärdering som gjorts visar att de nuvarande taxorna fungerar

tillfredsställande och är kostnadsbesparande. En annan inte oväsentlig fördel är också att taxor är arbetsbesparande såväl för domstolarna

för biträden och försvarare. som

Enligt förslaget bör därför den nuvarande brottmålstaxan finnas kvar och utökas till att gälla även när försvararbyte skett eller när flera tilltalade förekommer i samma mål.

Taxan vid ansökan om äktenskapsskillnad föreslås upp-

gemensam hävd utredningens förslag om särskilda skäl för rättshjälp vid

om

äktenskapsskillnad genomförs.

Vidare förespråkas i betänkandet att taxa införs för utlännings-

en ärenden och för de s.k. psykiatrimålen.

Organisationen

Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringarna innebär detta behovet myndighetsbeslut för att bevilja rättshjälp och

att av för att pröva biträdesersättningar m.m. minskar högst väsentligt.

- Konsekvenserna sådan ändring torde dock inte slå igenom ome-

av en delbart. I betänkandet föreslås därför att den nuvarande organisationen behålls att Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden på

men sikt avvecklas.

Den nuvarande organisationen

Förutom de ändringar redovisats beträffande utlänningsärendena

som föreslås för närvarande endast mindre ändringar i den nuvarande

organisationen.

Om det införs krav på särskilda skäl i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad och underhåll är det inte rimligt att biträdena själva får bevilja rättshjälp. I betänkandet föreslås därför att rättshjälp endast skall kunna beviljas domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten.

av

Vidare föreslås att Domstolsverket får rätt att överklaga alla beslut

domstol rör ersättning skall utgå allmänna medel. av som som av

Den framtida organisationen

Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar kommer en

del det arbete i dag utförs domstolar och Rättshjälpsstor av som av myndigheten att tas över försäkringsbolagen. Det kommer då knap-

av past att finnas underlag för särskild myndighet för att hantera rätts-

en hjälpsfrågor.

Sammanfattning 17

I betänkandet skissas därför en framtida organisation. Enligt skissen avvecklas Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnänmden. Beslut om rättshjälp enligt den nya rättshjälpslagen skall endast kunna fattas av domstol. Om ett mål eller ärende inte inletts vid domstol när rättshjälpsansökan görs får ansökan behandlas ett särskilt

som - avgiftsfritt domstolsärende. Eftersom stora delar av rättshjälpen över-

förs till rättsskyddet och råttshjälpen på det familjerättsliga området minskar på grund av kravet särskilda skäl blir antalet beslut som måste fattas av domstol knappast större än i dag. Slutavräkningen bör även i fortsättningen handhas centralt av annan myndighet, lämpligen Domstolsverket.

Ekonomiska konsekvenser

De sammanlagda kostnaderna för rättshjälpen budgetåret 199394

var 874 miljoner kronor. Av dessa avsåg ca 322 miljoner efter avdrag för återbetalningar den allmänna rättshjälpen. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar innebär detta en besparing på 175

ca miljoner kronor. Krav på särskilda skäl i angelägenhet som rör äktenskapsskillnad eller underhåll till barn torde medföra besparingar på ytterligare 25 respektive 8 miljoner kronor. I betänkandet skisseras en ny form av rättsligt bistånd i bodelningsärenden. Om en sådan ordning införs kan kostnadsökningar uppstå på mellan 10 och 20 miljoner kronor.

Även andra förslag förs fram i betänkandet är kostnads-

som besparande men besparingarna kan inte uttryckas lika tydligt i siffror. Sålunda är avgiftssystemet tänkt att göra den rättssökande mer kostnadsmedveten, vilket är ägnat att minska rättshjälpskostnaderna. Till den del förslagen innebär förenklingar i hanteringen medför de också att mindre resurser behöver tas i anspråk. Sådana effekter av förslaget bör beaktas även om de inte är direkt mätbara på nuvarande stadium.

Rättshjälpsmyndighetens och Rättshjälpsnämndens avveckling bör medföra en sammanlagd nettobesparing på ca 8-9 miljoner.

Summary

Present Conditions

The Legal Aid Act RhjL came into force on 1 July 1973. Since then the Act has been amended several times. Today, legal aid granted in the form of general legal aid, legal aid to suspects in criminal

cases, legal aid by public counsel and in the form of legal advice. Also the expenses for complainants counsel are charged to the legal aid appropriation.

General legal aid may, in principle, be granted in all legal matters. Under this system the individual concerned required to contribute to the expences by i paying a basic fee and ii by paying a supplementary fee adjustable according to the amount of the expenses ensuing in the matter and adaptable to the claimant’s finances. The costs paid by the State for general legal aid during the financial year 199394 amounted to just under SEK 322 million. These costs relate primarily to fees paid to counsel.

Legal aid to suspects in criminal cases provided primarily by public defence counsel. The provisions governing this are to be found in the Code of Judicial Procedure and have mainly been outside the scope of the investigatory committee. Compensation may also be granted for travel expenses and cost of evidence, etc. This occurs very seldom, however. The cost of the State for legal aid in criminal cases during the budget year 199394 amounted to circ. SEK 355 million.

Public counsel appointed above all in administrative matters where the community intends to make an intrusion into the individual’s liberty or integrity in other respects, such as taking people into custody for social care due to abuse of alcohol drugs

or or for similar reasons. One large group of cases that concerning aliens refugees. There, the State bears all costs, i.e. there personal

no share of costs or repayment liability. The States cost for public counsel amounted for the budget year 199394 to circ.SEK 175 million.

Legal advice relates to the Consultation of lawyers in matters of a non-complicated nature. This consultation may not last for more than one hour. payable by a fee which may in certain be reduced

cases according to the individual’s financial circumstances. The States

20 Summary

costs for legal advice for the budget year 199394 was less than SEK one million.

Complainant counsel paid out of the legal aid appropriation but falls outside the of application of the Legal Aid Act.

scope Complainants counsel services imply that the victim of a crime may in certain have legal assistance without any cost of his her own.

cases The State’s costs for complainants’ counsel amounted for the budget year 199394 to circ. SEK 21 million.

The total legal aid costs, including the expenses for complainants’counsel amounted for the budget year 199394 to circ. SEK 874 million. These costs are specified here exclusive of VAT and after deduction of legal aid fees and repayments.

The administration of the legal aid effected by the special Legal Aid Authority in Sundsvall. An authority superior to the Legal Aid Authority the Legal Aid Board of Appeal The activity pursued by these two authorities costs circ. SEK 11 million per year. A very large proportion of the decisions in legal aid matters are taken by the courts and by other authorities, such as the National Immigration and Naturalization Board.

The assignment

The task of the Legal Aid Commission of 1993 has been to review the

present Legal Aid Act and the provisions governing compensation to

public defenders and counsel under the Legal Aid Act. The task of the Commission has not included any review of the pre—conditions for appointing public defenders or complainants’counsel.

The main theme of the Commission’s work has been that, in accordance with the directives, the limited financial resources available to be invested in those areas where they are most needed

are and be used for the benefit of individuals who are most in need of legal assistance. The recommended aim at cost savings,

measures simplifications and increased efficiency.

The Commissions work has primarily centred around general legal aid. A primary task has been to investigate whether legal

insurance be utilized instead of general legal aid. Also expenses can the of the general legal aid in other respects, the regulations

scope governing compensation to counsel and public defenders as well as organisational matters, have been examined.

Summary 21

New legal aid act

The Commission proposes in its report a new Legal Aid Act which has to comprise the correspondence to what today referred to as general legal aid and legal advice. Approximately 70 % of the general legal aid costs relate to family law matters.

Prerequisite conditions for legal aid

The pre-condition for legal aid to be granted under the new act that the claimant neither has, ought to have had, a legal expenses

nor insurance covering the legal matter. the claimant has such an insurance ought to have contracted one, legal aid not to be

or granted, the dispute, to be covered by the insurance or the

any, ensuing legal expenses to be paid by the claimant himselfherself. The legal insurance included in todays householder’s insurance

expenses policies to a great extent what today comprised by general

cover legal aid. Exempted i.a. circumstances relating to dissolution of

are marriage and labor law disputes. Should the legal aid be made subsidiary to the legal aid in the manner recommended in the Commission’s report, i.e. implying that the matters today covered by legal insurance shall, in the first place, be subject to legal

expenses protection by insurance, this implies a saving of legal aid appropriation funds by circ. SEK 175 million.

In order that the be concentrated on the utilisation areas

resources where they best needed furthermore recommended that legal

are aid to be granted only in connection with costly disputes where would be unreasonable to leave to the individual claimant to hirnselfherself defray the legal expences. For this reason, legal aid to be granted only when there exists a need of assistance by counsel which in most represents the major part of the legal expenses

cases litigation. Should the legal matter only entail other costs than fees to counsel, these other outlays in general not larger than what

are reasonably should be paid by the individual claimant himselfherself.

For the recommended that legal aid shall not be

same reason, awardable in matters of less complicated character. This supplemented with the ruling that special reasons must prevail in order for legal aid to be granted in matters concerning dissolution marriage or maintenance for children.

Already today, the possibilities available for business operators to be granted legal aid limited. now proposed that a business

are operator shall be able to obtain legal aid in matters ensuing

never

22 Summary SOU 1995 :81

from the business activity. cannot be regarded as reasonable that the State contributes to the costs enabling a business operator to pursue litigation whereas other business Operators have to charge such expenses to the business operation, either directly or through fees for legal expenses insurance or member ship in a trade association.

In order to i.a. allocate the legal aid resources in a more efficient and just manner and in order to prevent a claimant granted legal aid from enjoying a position more favourable than that of a person defraying the legal expenses of a dispute with funds of hisher own or by means of a legal expenses insurance, the Commission recommends that the compensation to a legal aid counsel shall never amount to more than SEK 100,000, VAT included. When this limit value has been reached, legal aid shall cease to be paid.

The present clause prescribing justified interest to be exchanged for an over—riding provision under which legal aid shall only be granted found reasonable that the State contributes to payment the claimant’s costs in consideration of the value of the object in dispute, the character and importance of the matter and other relevant circumstances.

A general precondition shall be that legal aid shall always be preceded by at least one hour legal advice.

Benefits When legal aid granted today, this means in most cases that the State defrays the costs of counsel, evidence, investigation and appearance incurred by either party andor such partys attorney. The person granted legal aid also relieved of the obligation to pay certain fees and also not required to provide security in certain specified cases.

In the new Act most of these benefits still apply. Permissible compensation for investigation expenses shall however not exceed SEK 10,000. In addition, costs incurred for appearance in court shall no longer be automatically compensated for. Instead, shall be possible for a person with small financial resources to have expenses for appearance at court proceedings compensated for by public funds, irrespective of whether legal aid granted or not.

Costs for evidence shall, just as the rule today, be compensated for as a legal aid cost. A person having small financial resources but who not eligible for legal aid, i.e. because no counsel required, shall be entitled to have hisher costs for evidence compensated for by public funds.

Summary 23

proposed that the provisions governing compensation for evidence and in court shall be entered in the Code of appearance Judicial Procedure to apply in court litigation as well as in criminal When such compensation payable the cost shall always cases. devolve on the State. In order to be eligible as legal aid counsel one required in the first place to be solicitor an assistant lawyer in a law office. a or

Income limit and fees system

The income limit applying to the granting of legal aid will be reduced from at present SEK 246,000 to SEK 200,000 per annum. In order to decide claimant entitled to legal aid or not, a a financial specification to be drawn based on the claimants up, income, child maintenance expenses, property and debts. When drawing financial specification for child, allowance to be up a a made for the financial circumstances of the parent or parents with whom the child lives. i An entirely fees system proposed to be instituted. The new is, like that the claimant shall contribute to the costs in purpose now, proportion to hisher ability but also to make the claimant more cost conscious. For this the fee comprises a certain share of the reason, for counsel. What percentage rate to apply will depend on expenses the claimants finances. In order to simplify the Act and make more lucid the present linking to the base amount has been removed. Instead, the limit values included in the Act are given in figures.

New act on public counsel

In its report the Commission recommends that the provisions on public counsel be removed from the Legal Aid Act and entered in a separate Act Public Counsel. The preconditions for appointing a on public counsel to be subject to regulations in the substantive are legislation concerned. The intention of the proposal that the responsibility for the substantive regulation system, the rules governing public counsel and the costs for such counsel, shall be kept together. A public counsel to be appointed when there a need of such a counsel. The quality requirements are to be made on public same counsel legal aid counsel. This means that as a public counsel a as on

24 Summary

solicitor or an assistant lawyer in law office shall be appointed in the a first place. Any other attorney shall be eligible for appointment only there are special for this. reasons Also henceforth, the National Immigration and Naturalization Board NINB shall take decisions in matters of public counsel which are related to a matter being dealt with by the NINB. The decisions taken by the NINB in legal aid matters shall be appealable subject to the same rules as apply to an appeal in the main issue, i.e. appeal an which to be tried by the Aliens Appeals Board. The decisions taken by the Aliens Appeals Board in legal aid matters shall, like its other decisions, not be appealable.

Compensation to counsel and defender

Revised provisions on compensation to counsel and defenders have been adopted as late as 1 August 1995. No revision of these recently adopted provisions recommended in this report. The Commission has been instructed to evaluate the present rates applying to legal aid and to recommend rates in this field. The new evaluation effected indicates that the present functioning in rates are a satisfactory way and that they are cost-saving. Another and not insignificant advantage also that fee labour—saving for the rates are courts as well as for counsels and defenders. As recommended by the Commission the present criminal case-rate to be retained and extended to apply also to situations where a change of defender has been made when two or or more persons appear in the same court action. The rate applying joint application for dissolution of marriage to a proposed to be rescinded the Commissions recommendation on special reasons for legal aid in divorce will be adopted. cases Furthermore, the Commission recommends that rate be adopted a for aliens’ matters.

The organisation

If legal aid made subsidiary to the legal insurance this expenses means that the need of authorities’ decisions for the granting of — legal aid and for the judging of compensation to counsel, will etc. — be very substantially reduced. The consequences of such change will a however not be noticeable immediately. In its report to the

SOU 1995 :81 Summary 25

Commission therefore recommends that the present organisation be retained but that the Legal Aid Authority and the Legal Aid Board of Appeal be abolished in the longer term.

The present organisation In addition to the revisions reported on with regard to aliens matters, the Commission at present recommends only minor changes in today organisation.

a requirement introduced for special reasons to prevail in matters concerning dissolution of marriage and child maintenance, unreasonable that the counsel themselves be allowed to grant legal aid. The Commission therefore recommends that authority to grant legal aid shall only accrue to courts of law or to the Legal Aid Authority.

Furthermore, the Commission recommends that the National Swedish Courts Administration be granted authority to appeal all decisions issued by courts that relate to compensations payable out of public funds.

The future organisation If the legal aid made subsidiary to legal expenses insurance a major part of the work in legal aid matters today performed by courts and by the Legal Aid Authority will be taken over by the insurance companies. will then hardly be justified to have a separate public authority handle the legal aid matters.

For this reason, the Commission has drafted a future organisation in its report. As can be seen from this draft, the Legal Aid Authority and the Legal Aid Board of Appeal will be abolished. Under the provisions of the new Legal Aid Act, only the courts will be authorized to issue decisions in legal aid matters. proceedings in a case or a matter has not been initiated by the court where the application for legal aid being made, the application will have to be dealt with as a special fee-exempt court matter. Since major parts

— — of the legal aid are transferred to legal expenses insurance cover and since legal aid in the family law sector decreasing due to the requirement for special reasons, the number of decisions to be issued by courts of law will hardly be greater than today. Final settlement should also in the future be handled centrally by another authority, preferably the National Swedish Courts Administration.

26 Summary

Financial

consequences

The aggregate cost for legal aid during the budget year 199394 amounted to SEK 874 million. Of this amount, circ. SEK 322 million after deduction of repayments concerned general legal aid. Should the legal aid be made subsidiary to the legal expenses insurance this will mean a saving of circ. SEK 175 million. The demand for special

in matters concerning dissolution of marriage or child reasons maintenance will probably entail additional savings amounting to SEK 25 million and SEK 8 million, respectively. In the report, a new kind of legal assistance in estate distribution matters in connection with divorce drafted. Should such regulations be adopted, there may be cost increases of SEK 10 20 million.

-

Also other recommendations made in the Report are of cost-saving character but the savings cannot be equally clearly expressed in figures. Thus, the fees system intended to make the claimants more cost—conscious which in its turn apt to reduce the legal aid costs. To the extent that the recommendations imply a Simplified handling they also entail that less resources need to be utilized. Such effects of the Commissions recommendations should be paid attention to even they cannot be converted into figures at the present stage.

The abolishing of the Legal Aid Authority and the Legal Aid Board of Appeal ought to result in a total net saving of circ. SEK 8 9

— million.

F

orkortmngar

BrB Brottsbalken Dir. Direktiv DON Domstolsväsendets organisationsnämnd Ds Publikation i departementserien DV Domstolsverket FB Föráldrabalken HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern JuU Riksdagens justitieutskott NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RhjF Rättshjälpsförordningen 1979:938 RhjL Rättshjälpslagen 1972:429 RM Rättshjälpsmyndigheten RN Rättshjälpsnänmden

SFS Statens författningssamling

SIV Statens invandrarverk SOU Statens offentliga utredningar

ÄktB Äktenskapsbalken

Författningsförslag

Förslag till Rättshj älpslag

Härigenom föreskrivs följande.

Vad omfattar lagen l § I denna lag finns bestämmelser om rättshjälp och om rådgivning. Med rättshjâlp avses ekonomiskt stöd i en rättslig angelägenhet. Stödet lämnas i form bidrag till kostnader för juridiskt biträde. Med råd-

av givning kortare juridisk rådgivning i en rättslig angelägenhet.

avses

I vilka fall kan rättshjälp beviljas 2 § Rättshjälp får beviljas fysisk person vars ekonomiska underlag

en inte överstiger 200 000 kr. Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestärmner.

3 § Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses annat sätt.

Rättshjälp får inte beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom offentlig försvarare eller offentligt biträde kan komma i fråga.

4 § Rättshjälp fär endast beviljas i angelägenheter där det med hänsyn till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och betydelse samt omständigheterna i övrigt framstår som rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader.

5 § Rättshjälp skall alltid föregås av minst en timmes rådgivning. Om någon advokat eller biträdande jurist advokatbyrå skall

annan än en förordnas rättshjälpsbiträde är det tillräckligt om rättshjälpen har

som föregåtts av motsvarande konsultation av den som skall förordnas.

30 Författningsförslag

6 § Dör den som har beviljats rättshjälp övergår rättshjälpen till dödsboet, om dödsboet begär detta och det framstår som skäligt att staten fortsätter att bidra till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt.

Begränsningar av möjligheterna till rättshjälp 7 § Rättshjälp får aldrig beviljas

för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

2. för förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, 3. i angelägenhet rörande skuldsanering enligt skuldsaneringslagen

1994:334,

4. i inskrivningsärenden enligt jordabalken, i ärenden om fastighetsdeklaration, i mål eller ärenden angående fastighetstaxering eller

7. i registerärenden enligt sjölagen 1994:1009 eller lagen 1979:377 om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.

8 § Rättshjälp får inte beviljas om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Om den rättssökande inte har men borde ha haft ett sådant rättsskydd får rättshjålp endast beviljas om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden och angelägenhetens art och betydelse.

9 § Rättshjälp får inte beviljas

i en angelägenhet som rör trafikersättning enligt trafikskadelagen eller som rör skadestånd som skall betalas från en ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller ärende inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än personskada,

den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i eller till följd av näringsverksamheten,

i fråga om anspråk som har överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antas ha skett för att åstadkomma fördel vid prövning av ansökan om rättshjälp,

4. om frågan om rättshjälp kan vänta till dess en annan rättslig angelägenhet där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts,

Författningsförslag 31

5. i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av bodelning.

10 § Rättshjälp får beviljas endast när det föreligger särskilda skäl i

en angelägenhet som

skall behandlas utom riket, rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor, rör underhåll till barn,

4. rör skatter, tullar, avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,

skall avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken

11 § Den som inte är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen och som varken är eller tidigare har varit bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägenheten skall behandlas här i riket och det finns särskilda skäl. I en angelägenhet som skall behandlas utom riket får rättshjälp beviljas endast om den rättssökande är bosatt i Sverige.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i vissa främmande stater skall vara likställda med svenska medborgare i fråga om rättshjälp. Detsamma skall gälla den som, utan att vara medborgare i den främmande staten, är bosatt där.

Rättshjälpsavgift

12 § Den som har beviljats rättshjälp skall bidra till uppkommande kostnader för rättshjälpsbiträdet genom att betala en rättshjälpsavgift. Rättshjälpsavgiften utgör

fem procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet för den vars ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr,

2. tio procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst l 000 kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 50 000 men inte 100 000 kr,

tjugo procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst 3 000 kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 100 000

men inte 150 000 kr,

4. fyrtio procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst 7 000 kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 150 000 kr.

Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.

32 Författningsförslag

Avgift för rådgivning utöver en timme får avräknas från den lägsta avgift som anges i första stycket.

13 § Procentsats för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställs när rättshjälp beviljas.

Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske till högre eller lägre procentsats efter vad som är skäligt. Jämkning skall också ske om en väsentlig felbedömning gjorts när procentsatsen tidigare bestämdes eller om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet.

14 § Rättshjälpsavgiften skall betalas till rättshjälpsbiträdet. Närmare bestämmelser om rättshjälpsavgift meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Förmåner som ingår vid rättshjälp 15 § För den som beviljats rättshjälp betalas kostnaderna för rättshjälpsbiträde, bevisning, utredning och särskild medlare enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken av allmänna medel enligt bestämmelserna i 19 och 20 §§ och 22-24 §§. Kostnaderna för rättshjälpsbiträde får inte överstiga 100 000 kr. Kostnaderna för utredning får inte överstiga 10 000 kr.

16 § Den som beviljas rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgifter eller expeditionsavgifter enligt förordningen 1987:452 om avgifter vid de allmänna domstolarna eller avgifter enligt 15 § 1-3 avgiftsförordningen 1992: 191.

Om kostnaderna för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol belastar den som har beviljats rättshjälp skall dessa kostnader betalas av allmänna medel.

Om befrielse från avgifter vid kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i förordningen 1992:1094 om avgifter vid kronofogdemyndigheterna.

17 § Den som beviljas rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken eller konkurslagen i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om den rättssökande inte kan betala för den skada som tillfogas motparten svarar staten gentemot den skadelidande för denna skada. Uppkommer härigenom kostnader för staten skall den rättssökande återbetala kostnaden. Återbetalningsskyldigheten fâr sättas ned om det är oskäligt att

Författningsförslag 33

den rättssökande återbetalar hela kostnaden. Beslut om nedsättning fattas av allmän domstol efter ansökan av den rättssökande.

Om rättshjälpsbiträden

18 § Till rättshjälpsbiträde får förordnas advokat, biträdande jurist advokatbyrå eller, när det finns särskilda skäl, annan som är lämplig för uppdraget. Den som sökanden föreslagit och som uppfyller dessa krav skall förordnas, om det inte medför avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt finns särskilda skäl emot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl till det.

Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns särskilda skäl. Om byte av biträde har skett gång krävs synnerliga

en skäl för nytt byte.

Ett biträde får sätta annan advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe substitution om det inte medför avsevärt ökade kostnader. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.

19 § Ett rättshjälpsbiträde har, inom den ram som anges i 15 rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan och de utlägg

som uppdraget har krävt. Ersättning utgår inte för tiden före ansökan om rättshjälp annat än för arbete som varit av mindre omfattning eller av brådskande art.

Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnonn som regeringen fastställer. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxor som skall tillämpas vid bestämmande ersättning i vissa

av fall samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.

Har biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

20 § Ersättning till ett rättshjälpsbiträde fastställs i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när rättshjälpsärendet avslutas på något annat sätt.

Har ett biträde underlåtit att i rätt tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om ersättningen och har biträdet därigenom förlorat rätten att få ersättningen fastställd av domstolen, får

34 Författningsförslag

ersättning fastställas i särskild ordning, biträdet inte kände till att

om angelägenheten anhängig vid domstolen eller om underlåtenheten

var berodde på något annat ursäktligt misstag. Den del av ersättningen

överstiger rättshjälpsavgiften skall då stanna på staten. som

21 § Ett rättshjälpsbiträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning sin huvudman utöver vad som följer av 19 Har detta skett

av är förbehållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen betala tillbaka vad han. eller hon har uppburit för mycket.

Om övriga förmåner

22 § Har rättshjälp beviljats betalar staten kostnaderna för bevisning vid allmän domstol och Arbetsdomstolen. Om inte särskilda föreskrifter gäller utgår ersättning för bevisning med skäligt belopp.

23 § Har rättshjälp beviljats betalar staten kostnaderna för utredning

är skäligen påkallad. Den har medverkat vid en utredning som som har, inom den anges i 15 rätt till skälig ersättning enligt

ram som föreskrifter regeringen meddelar.

som

24 § En medlare enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken har rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen fastställs av den domstol som förordnat medlaren.

Rådgivning

25 § Rådgivning lämnas advokat eller biträdande jurist på advo-

av en katbyrå och kan pågå i sammanlagt två timmar. Rådgivning sker mot

avgift fastställs regeringen eller den myndighet som regeen som av ringen bestämmer. Avgiften får sättas ned till hälften om den rättssökandes ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr.

Den har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning av all-

som männa medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Om rådgivning skett mot nedsatt avgift kan den

har lämnat rådgivning få ersättning av allmänna medel enligt som föreskrifter meddelas av regeringen eller den myndighet som

som regeringen bestämmer.

En advokat eller biträdande jurist advokatbyrå som önskar komma i fråga rättshjälpsbitråde är skyldig att lämna rådgivning

som som avses i första stycket.

Motparts ersättningsskyldighet

26 § Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller annat motsvarande förfarande gäller även i fråga om kostnader för motparts rättshjälpsbiträde. Ränta behöver dock inte betalas.

Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift. Återstoden skall betalas till Om den ersättningsskyldige har

staten. ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnaderna, skall han betala ersättning till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.

Medparts ersättningsskyldighet

27 § Har i ett mål eller ärende vid domstol en gemensam biträdeskostnad för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall var och en av de medparter som inte har rättshjälp åläggas att till staten betala den del av kostnaden som kan anses belöpa honom. Fördelningen skall göras efter huvudtalet, om inte omständigheterna föranleder annat.

Vid tillämpningen av första stycket skall avdrag göras för den del av kostnaderna som en motpart har ålagts att betala med stöd av 26

Upphörande av rättshjälp och återbetalning av rättshjälpskostnader

28 § Rättshjälp skall upphöra om

rättshjälpsavgift inte betalas enligt 14 § och de föreskrifter som meddelats med stöd av den bestämmelsen,

den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,

den rättssökande uppsåtligen eller grovt oaktsamt har lämnat oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,

4. det ekonomiska underlaget har ändrats i sådan mån att den rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp,

5. om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att annat rättshjälpsbiträde förordnas,

det med hänsyn till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och betydelse samt omständigheterna i övrigt inte längre framstår som rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader.

Om det med stöd första stycket beslutas att rättshjälpen skall

av upphöra skall den som haft rättshjälp i skälig omfattning betala uppkomna kostnader för rättshjälpen.

29 § Om rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall

i 9 § fâr det beslutas att rättshjälpen skall upphöra. De som avses kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften skall då stanna staten.

30 § Rättshjälp skall upphöra när den ersättning som rättshjälpsbiträdet är berättigad till enligt 19 § uppgår till 100 000 kr. När den rättsliga angelägenheten avslutas skall kostnaderna för rättshjälpen i ett sådant fall fördelas enligt 26, 27 och 31 §§.

31 § Om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader för rättshjälpen, skall han ersätta staten dessa kostnader oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas. Detsamma gäller den rättssökandes ställföreträdare.

Beslut i rättshjälpsfrågor

32 § För handläggning vissa frågor rättshjälp finns Rättshjälps-

av om myndigheten.

33 § Om ett mål eller ärende rörande den rättsliga angelägenheten har inletts vid domstol, beslutar domstolen i frågor enligt denna lag. I annat fall beslutar Rättshjälpsmyndigheten i frågorna.

Beslut att utredning enligt 23 § skall göras fattas av rättshjälps-

en biträdet.

34 § Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av rege-

vara ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

35 § Rättshjälpsmyndigheten skall fastställa den rättssökandes rättshjälpsavgift, när kostnaderna för rättshjälpsbiträdet slutligt har fastställts.

36 § I samband med att handläggningen i ett mål eller ärende avslutas skall domstolen besluta vilka belopp som skall betalas enligt 26, 27 och 31 §§.

37 § Beslut enligt 26 § andra stycket och 35 § fattas av Rättshjälpsmyndigheten genom automatisk databehandling av uppgifter i ett av myndigheten fört register över rättshjälpskostnader. Sådana beslut kan inte överklagas.

Beslut enligt 26 § andra stycket får verkställas enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.

Överklaganden m.m.

38 § I fråga om överklaganden av domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i fall vad som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om överklaganden av beslut av domstolen.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till rättshjälpsbiträde får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Beslut av rättshjälpsbiträde om utredning enligt 33 § andra stycket får inte överklagas.

Beslut av Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälpsnämnden.

Rättshjälpsnärrmdens beslut får inte överklagas.

39 § Beslut om rättshjälp får överklagas av den som är part och av den myndighet som regeringen bestämmer. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått del av beslutet, får myndigheten likväl inte överklaga beslutet senare än två månader från dagen från beslutet. Myndigheten får överklaga ett beslut även till förmån för en enskild part.

Upphävs ett beslut om rättshjälp skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaden för denna. Om det föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaden helt eller delvis skall betalas av staten.

40 § Den myndighet som regeringen bestämmer får påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra enligt 28-30 §§.

41 § Ett rättshjälpsbiträde som har överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt yrkande endast om det finns särskilda skäl för detta.

38 Författningsförslag

Rättshjälpsnänmden m.m. 42 § Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, två ledamöter som är advokater samt två övriga ledamöter. Alla ledamöter skall vara svenska medborgare. De

underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrafår inte vara balken.

Regeringen förordnar ledamöter och utser ordförande för viss tid. För ordföranden skall finnas en eller flera ersättare. I övrigt får regeringen utse lämpligt antal ersättare. Bestämmelserna om ordförande och ledamöter tillämpas också ersättare.

43 § Rättshjälpsnärnnden är beslutför med ordföranden och två andra ledamöter, vilka skall vara advokat och en övrig ledamot. Vid

av en avgörande ärende, som är av principiell betydelse eller annars är av

av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter delta.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål tillämpas när ärenden avgörs Rättshjälpsnämnden. Ordföranden skall dock säga

av sin mening först.

44 § Med domstol avses i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol och Arbetsdomstolen. Vad som sägs om domstol gäller även arrendenämnd och hyresnänmd.

Förbud 45 § Den, i yrkesmässig verksamhet som inte utövas vid advokat-

som byrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp ett sätt som kan leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag kan utövas vid advokatbyrå, döms till böter. Det-

gäller den uppsåtligen använder benämningen allmän samma som advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs rättshjälpslagen 1972:429. Har rättshjälp beviljats eller har ansökan om rättshjälp lämnats

in till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Fofiattningsférslag 39

Förslag till

om biträde

Lag offentligt

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Offentligt biträde förordnas om det behövs i sådana mål och ärenden där det är särskilt föreskrivet att så kan ske.

2 § Offentligt biträde förordnas efter ansökan eller när det annars finns särskild anledning. Om inte annat är föreskrivet förordnas offentligt biträde den domstol eller annan myndighet som hand-

av lägger målet eller ärendet.

Ansökan kan göras av den som biträde skall förordnas för eller av

får föra talan i målet eller ärendet. Ansökan ges in till den annan som myndighet som handlägger målet eller ärendet.

3 § Till offentligt biträde förordnas advokat, biträdande jurist advokatbyrå eller, när det finns särskilda skäl, annan som är lämplig för uppdraget. Har den för vilken biträde skall förordnas föreslagit någon

uppfyller dessa krav skall denne förordnas om det inte medför som avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt finns särskilda skäl emot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl till det. Om ett biträde har entledigats begäran av den som biträdet förordnats för, får ett nytt biträde förordnas endast om det fanns skäl för byte enligt 4

4 § Byte offentligt biträde får bara ske efter särskilt tillstånd och

av endast om särskilda skäl föreligger. Om byte av biträde skett en gång krävs synnerliga skäl för nytt byte.

Ett biträde får sätta advokat eller biträdande jurist

annan advokatbyrå i sitt ställe substitution endast om detta inte medför avsevärt ökade kostnader. I övrigt får substitution endast äga rum efter särskilt tillstånd.

5 § Förordnas offentligt biträde betalas kostnader för biträdesersättning samt utredning enligt 6 § av allmänna medel.

6 § Ett offentligt biträde har rätt att besluta om utredning som är skäligen påkallad till en sammanlagd kostnad om högst 5 000 kr om utredningen inte kan erhållas genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Den medverkat vid sådan utredning har, inom den ram som

som

i första stycket, rätt till skälig ersättning. Ersättningen fastställs anges

den myndighet som förordnar biträde. av

7 § Ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget har krävt. Ersättning utgår inte för tiden före förordnandet som offentligt biträde annat än för arbete som varit av mindre omfattning eller brådskande art.

av

Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm regeringen

som fastställer. Timersättningen får avvika från timkostnadsnorrnen,

om den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxor

som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa fall samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.

Har ett offentligt biträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för staten, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

8 § Ersättning till ett offentligt biträde fastställs den domstol eller

av annan myndighet som handlagt målet eller ärendet, om inte annat är särskilt föreskrivet. Ersättningen fastställs i samband med att den angelägenhet, för vilken biträdet förordnats, avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt.

9 § Ett offentligt biträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 7 Har det skett är förbehållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen återbetala vad han eller hon uppburit för mycket.

10 § Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är part och av den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § Ett offentligt biträde som har överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast om det finns särskilda skäl för det.

12 § Domstols eller annan myndighets beslut enligt denna lag överklagas i samma ordning som gäller överklagande beslut i det mål

av eller ärende där biträdet har förordnats.

lag trädet i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

Förslag till Lag om ersättningsskyldighet för kostnad för

i brottmål

blodundersökning

Härigenom föreskrivs följande.

Om staten haft kostnader för blodprov avseende den som misstänks

för brott och för undersökning av sådant blodprov skall den misstänkte, om han döms för brottet, ersätta staten för denna kostnad. Detsamma skall gälla den som godkänner ett strafföreläggande.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphävs lag 1946:864 om âtergäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

4. till

Förslag

om rätt för Domstolsverket att

Lag överklaga

vissa beslut

Härmed föreskrivs följande.

Ett beslut av domstol om ersättning, enligt rättegångsbalken

som

skall utgå av allmänna medel, får överklagas av Domstolsverket. Detsamma gäller andra beslut enligt 21 kap. rättegångsbalken, rör

som offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den

42 Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att det skall införas en ny paragraf, 37 kap. 9 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 kap.

Om nämnderna

9 §

Oflentligt biträde kan förord-

nas i ärende angående färverkan-

de av villkorligt medgiven frihet

enligt 26 kap.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

Författningsförslag 43

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att det skall införas två nya paragrafer, ll kap 6 § och 21 kap. 2 a av följande lydelse

dels att 18 kap. 13 31 kap. 1 § och 36 kap. 24 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

A

11 kap.

6 §

En enskild part som har in-

ställt sig till en muntlig förhand-

ling får, om det är skäligt med

hänsyn till partens ekonomiska

förhållanden och de kostnader

som kan uppstå i samband med

inställelsen, tillerkännas ersätt-

ning av allmänna medel för

kostnad för resa och uppehålle.

Rätten får bevilja förskott på

ersättningen.

Ersättning betalas enligt be-

stämmelser som regeringen med-

delar.

18 kap.

13 §

Skall kostnad för bevisning Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel beslut betalas av parterna en för eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gäller i båda och båda för en, gäller i fråga om skyldighet att ersätta fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad som i detta sådan kostnad vad i detta kapitel kapitel stadgas om rättegångsstadgas om rättegångskostnad. kostnad. Om parterna skall bära Skola parterna bära var sin rätte- var sin rättegångskostnad, får gångskostnad, må förordnas, att förordnas, att kostnaden skall kostnaden skall fördelas med fördelas med hälften på dem

hälften å vardera. Har av all- vardera. männa medel utgått kostnad för En part skall också, om det parts hämtande till rätten, skall inte är oskäligt, ersätta staten för kostnaden återgäldas av parten. kostnader för att hämta honom

Om skyldighet att ersätta till rätten. staten kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt stadgat.

21 kap.

2 a §

En tilltalad som inställt sig till

en huvudförhandling får, om det

är skäligt med hänsyn till hans

eller hennes ekonomiska för-

hållanden och de kostnader som

kan uppstå i samband med in-

ställelsen, tillerkännas ersättning

av allmänna medel för kostnad

för resa och uppehälle. Rätten får

bevilja förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt be-

stämmelser som regeringen med-

delar.

31 kap

1§

Döms den tilltalade för brottet Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för betalats av allmänna medel i hans inställelse vid rätten under ersättning till försvarare och förundersökningen, för bevisning målsägandebiträde som förordunder förundersökningen eller i nats enligt lagen 1988:609 om rättegången samt i ersättning till målsägandebiträde. försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten om-

fattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för

utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade år inte i annat Den tilltalade behöver dock fall än som sägs i 4 § första inte betala mer än vad han skulle stycket skyldig att betala mera av ha fått betala i rättshjälpsavgift dessa kostnader än vad som enligt rättshjälpslagen 1996.00. skulle ha utgått i grundavgifi‘ och Vad som där sägs om kostnad för tilläggsavgift vid allmän rätts- rättshjälpsbiträde gäller i stället

hjälp enligt rättshjälpslagen kostnad för offentlig försvarare.

1972:429. Har han haft ojfent- Den tilltalade skall också, om lig försvarare i målet, skall det inte är oskäligt, ersätta stagrundavgiften minskas med vad tens kostnader för att hämta han har betalat i rådgivnings- honom till rätten.

avgift till försvararen.

Ersättningsskyldigheten om-

fattar inte kostnader som inte

skäligen varit motiverade för ut-

redningen, eller kostnader, som

orsakats genom vårdslöshet eller

försummelse av någon annan än

den tilltalade eller hans ombud

eller försvarare som utsetts av

honom.

Vad den tilltalade skall betala Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl får jämkas eller efterges, om det härtill föreligger med hänsyn till finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska hans personliga och ekonomiska förhållanden. förhållanden.

Om det belopp som den till- Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att er- talade skulle vara skyldig att sätta understiger en viss av rege- betala understiger en viss av ringen fastställd gräns, skall regeringen fastställd gräns, skall

ersättningsskyldighet inte åläggas. ersättningsskyldighet inte åläggas.

36 kap.

24 §

Vittne äger rätt till ersättning Ett vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan. enligt vad som sägs nedan.

Ersättning till vittne, som åbe- Ersättning till ett vittne, som ropats enskild part, skall har åberopats av en part skall

av utgivas parten. Har rätten betalas av parten. I övriga fall

av självmant inkallat vittne och är skall ersättningen betalas av allsaken sådan, att förlikning därom männa medel. är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Om en enskild part skall

betala ersättning till ett vittne får

rätten, om det är skäligt med

hänsyn till partens ekonomiska

förhållanden och de kostnader

som kan uppstå för vittnets in-

ställelse, besluta att ersättningen

i stället skall betalas av allmänna

medel. Sådant beslut får, efter

ansökan av parten, fattas i sam-

band med att vittnet åberopas

som bevisning. Närmare bestäm-

melser om förutsättningarna för

att ersättningen skall betalas av

allmänna medel meddelas av

regeringen.

Ersättning, skall utgivas I de fall ersättningen skall

som

part, skall innefatta gottgörel- betalas av en part har ett vittne av

för nödiga kostnader till resa rätt till skälig ersättning för se och uppehälle samt för tidsspillan kostnader för resa, uppehälle och efter vad rätten prövar skäligt. tidsspillan. Ersättning, som skall Ersättning, skall utgå betalas av allmänna medel, fast-

som av allmänna medel, fastställes av ställs enligt bestämmelser som rätten enligt bestämmelser regeringen meddelar.

som regeringen meddelar.

Ersättning som har betalats av

allmänna medel skall stanna på

staten.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag 47

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1944:133 om kastrering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1944:133 om kastrering att det skall införas en ny paragraf, 9 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Offentligt biträde kan förordnas i mål och ärenden angående kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden inte lämnats.

Oflentligt biträde förordnas av länsrätten.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

48 Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen 1958:642 om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1958:642 om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

dels att 3 § skall följande lydelse dels att de nuvarande 4-6 §§ skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Den som, efter anmodan av Har rätten förordnat om unpart eller enligt rättens förord- dersökning enligt denna lag skall nande, inställer sig för undersök- kostnad för att ta blodprov samt ning i denna lag är, blodundersökning betalas av

som avses om han själv är part i målet, allmänna medel. berättigad till ersättning och Har undersökningen utförts pá förskott efter enahanda grunder anmodan av socialnämnd skall och i samma ordning som stadgas nämnden betala sådana kostnabeträffande vittnes inställelse vid der. rätten.

Om parts kostnad gäller vad Ersättning som betalats av all-

rättegängskostnad är före- männa medel skall stanna på om skrivet. Att viss kostnad är att staten. Ersättning som betalats av anse såsom rättshjälpskostnad för socialnämnden skall stanna pä part som åtnjuter allmän rätts- nämnden.

hjälp följer av rättshjälpslagen

1972:429.

Denna lag träder i kraft den

Förlag till Lag om ändring i lagen 1963:193 om

samarbete med Danmark, Finland, Island och

Norge ang. verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. att det skall införas en ny paragraf, 36 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §

Ofientligt biträde kan förord-

nas i mål och ärenden angáende

verkställighet utomlands av fri-

hetsberövande påföljd.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

50 Färfattningsförslag

10. till

Förslag Lag om ändring i lagen 1970:375 om

utlämning till Damnark, Finland, Island eller

för av vård eller

Norge verkställighet behandling

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1970:375 om utlärrming

om till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling att det skall införas en ny paragraf, 15 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Oflentligt biträde kan förord-

nas i mål eller ärende angående

utlämnande för verkställighet av

brottmålsdom.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

Författningsförslag 51

ll. till

Förslag

Lag om ändring i lagen 1972:260 om

internationellt samarbete rörande

verkställighet

av straff m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1972:260 om internationellt samarbete rörande verkställighet av straff m.m.

dels att det skall införas en ny paragraf, 27 av följande lydelse dels att 34 a § och 39 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §

Offentligt biträde kan förord-

nas i mål och ärenden angáende

verkställighet utomlands av fri-

hetsberövande påföljd.

34 a §

Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlärrmande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.

Fråga om verkställighet enligt första stycket begäran av främmande stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av över- lämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket.

Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlärrma ett ärende om verkställighet till regeringen för avgörande.

I fall som avses i denna para- I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ i graf gäller 27-29 och 33 §§ i tillämpliga delar. tillämpliga delar.

39 §

Av allmänna medel utgiven Ersättning till oflentlig förersättning till offentlig försvarare svarare som betalats av allmänna samt kostnad för rättshjälp enligt medel skall stanna pa staten, om

36 § rättshjälpslagen 1972:429 det inte finns särskilda skäl för skall stanna på statsverket, att den dömde skall återbetala

om icke den dömde särskilda skäl ersättningen.

av bör återgälda ersättningen.

lag träder i kraft den

penna

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

12. Förslag till Lag om ändring i lagen 1974:371 om

rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 4 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §

En part som har inställt sig till

en förhandling får, om det är

skäligt med hänsyn till hans eller

hennes ekonomiska förhållanden

och de kostnader som kan uppstå

i samband med inställelsen,

tillerkännas ersättning av all-

männa medel för kostnad för resa

och uppehälle. Rätten får bevilja

förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt be-

stämmelser som regeringen med-

delar.

Denna lag träder i kraft den

54 Författningsförslag

13. Förslag till Lag om ändring i lagen 1988:609 om

mâlsägandebiträde

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:609 om målsägandebiträde

dels att 4-8 §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas sju nya paragrafer, 9-15 §§, av följande

lydelse

dels att närmast före 6 och 12 §§ skall införas fyra nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Angelägenhet som skall behand-

las vid svensk domstol

1§

3§ Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.

Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rätte- gângsbalken för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt l kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tingsrättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.

Målsägandebiträde förordnas

på begäran av málsäganden eller

när det annars finns särskild

anledning till det.

Angelägenhet som skall behand-

las utomlands

4 §

Målsägandebiträde förordnas I en angelägenhet som skall på begäran av målsäganden eller prövas eller på annat sätt benär det annars finns anledning handlas utomlands och som

Författningsförslag 55

till det. Vid förordnandet tilläm- gäller brott som motsvaras av pas 21 § första stycket rätts- brott enligt 6 kap. brottsbalken hjälpslagen 1972:429. kan den som utsatts för brottet

I fråga om byte av målsägan- målsäganden, beviljas rättsligt debiträde och rätt för sådant bistånd om han eller hon är biträde att sätta någon annan i bosatt i Sverige och det ekonositt ställe tillämpas 21 § andra miska underlaget inte överstiger och tredje styckena rättshjälps- 200 000 kr. Närmare bestämmellagen. ser om ekonomiskt underlag

Målsågandebiträdet skall ent- meddelas av regeringen eller den ledigas, om det är päkallat med myndighet som regeringen behänsyn till förhållandena i målet stämmer. eller om det annars finns skäl för Rättsligt bistånd ges i form av det. ekonomiskt bidrag för juridiskt

I övrigt tillämpas i fråga om biträde efter ansökan av den som målsägandebiträde rättegångs- utsatts för brottet. balkens regler om rättegångs- En ansökan om rättsligt bibiträde. stånd skall vara skriftlig och

innehålla de uppgifter som före-

skrivs av regeringen eller den

myndighet som regeringen be-

stämmer.

5§

Målsägandebiträdet har rätt Den som har beviljats rättsligt till ersättning i enlighet med vad bistånd enligt 4 § skall betala en som enligt 22 § rättshjälpslagen avgift som beräknas på samma 1972:429 gäller för biträde vid sätt som rättshjälpsavgift enligt allmän rättshjälp. I fråga om 12 § rättshjälpslagen 1996:00. ersättningen tillämpas även 19, Vad som där sägs om kostnad för 23, 49, 49 a och 49 c §§ rätts- rättshjälpsbiträde gäller i stället hjälpslagen. kostnad för biträde enligt denna

lag.

Gemensamma bestämmelser

6§

Om ett målsägandebiträde Till målsägandebiträde eller förordnas, ersätts målsägandens biträde enligt 4 §förordnas advodärefter uppkommande kostnader kat, biträdande jurist på advokatför bevisning och utredning med byrå eller, när det finns särskilda anledning av talan om enskilt skäl, annan som är lämplig för

anspråk och, i fall där målsägan- uppdraget. debiträdets uppgift kvarstår enligt Den som sökanden har före- 3 § andra stycket, för resa och slagit och som uppfyller dessa uppehälle i samband med in- krav skall förordnas, om det inte ställelse inför domstol, i samma medför avsevärt ökade kostnader utsträckning som om målsägan- eller i övrigt särskilda skäl talar den beviljats allmän rättshjälp emot det. Ett biträde skall entmed anledning av en sådan talan. ledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns särskilda skäl.

Byte av biträde får bara ske efter särskilt tillstånd och om det finns särskilda skäl.

Om byte av biträde har skett en gång krävs synnerliga skäl för nytt byte. Om ett biträde har entledigats på begäran av den rättssökande, får ett nytt biträde förordnas endast om det fanns skäl för byte.

Ett biträde får sätta annan advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe substitution om det inte medför någon beaktansvärd ökning av kostnaderna. I övrigt får substitution endast äga rum efter tillstånd av domstol.

I övrigt tillämpas i fråga om biträde enligt denna lag rättegångsbalkens regler om rätte-

gångsbiträde.

7§ Beslut i frågor som avses i Ett biträde har rätt till skälig denna lag fattas av rätten. I de ersättning för det arbete, den fall som avses i 6 § får dock tidsspillan och de utlägg som målsägandebiträdet själv besluta uppdraget har krävt. Ersättning om utredning i samma utsträck- utgår inte för tiden före förordning som enligt 24 § rättshjälps- nandet som biträde annat än för lagen 1972:429 gäller för bi- arbete som varit av mindre omträde vid allmän rättshjälp. fattning eller av brådskade art.

Författningsförslag 57

Ersättningen för arbete skall

bestämmas med utgångspunkt i

den tidsåtgång som är rimlig med

hänsyn till uppdragets art och

omfattning och med tillämpning

av den timkostnadsnorm som

regeringen fastställer. Timersätt-

ningen får avvika från timkost-

nadsnormen, om den skicklighet

och den omsorg som uppdraget

har utförts med eller andra om-

ständigheter av betydelse ger

anledning till det.

Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer

fastställer taxor som skall tilläm-

pas vid bestämmande av ersätt-

ning i vissa fall samt meddelar

föreskrifter om beräkning av

ersättningen för tidsspillan.

Har biträdet genom vårds-

löshet eller försummelse föranlett

kostnad för staten skall detta

beaktas när ersättningen bestäms.

8§ Bestämmelserna i 31 kap. rätte- Ett biträde fär inte förbehålla gångsbalken om skyldighet för sig eller ta emot ersättning av sin den tilltalade eller annan att till huvudman utöver vad som följer staten återbetala kostnader som av 7 Har detta skett är förbeenligt rättens beslut betalats av hållet utan verkan och biträder allmänna medel gäller även i skall betala tillbaka vad han eller fråga om kostnader enligt denna hon har uppburit för mycket.

lag. I mål där målsägandebi-

trädets uppgift kvarstår enligt 3 § andra stycket gäller betråfande dessa kostnader bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.

58 Författningsförslag

9 §

Om ett målsägandebiträde har förordnats eller rättsligt bistånd enligt 4 § har beviljats betalas kostnader för biträde samt kostnader för bevisning och utredning som är nödvändig för att målsäganden skall kunna ta tillvara sin rätt, av allmänna medel.

Den som har medverkat vid en utredning har rätt till skälig ersättning. Kostnaden för utredning får dock inte överstiga 10 000 kr. Ersättning för bevisning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § ersätts, i angelägenheter som skall behandlas utomlands, även kostnader för resa och inställelse för målsäganden och dennes vårdare eller annan som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet målsäganden kallats

om dit. Ersättning för resa och uppehälle betalas med skäligt belopp.

11 § I fråga om angelägenheter som skall behandlas utomlands gäller 9-10 §§ endast i den utsträckning kostnaden inte täcks genom någon försäkring eller ersätts av domstol eller annan myndighet i den främmande staten.

Beslut

12 §

Beslut i frågor om målsägandebiträde fattas av domstol. Beslut om rättsligt bistånd i angelägenhet som skall behandlas utomlands fattas av Rättshjälpsmyndigheten.

Beslut att utredning enligt 9 § skall göras fattas av biträdet.

13 §

I fråga om domstols beslut enligt denna lag gäller reglerna i rättegångsbalken om överklagande av domstols beslut.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga får dock endast överklagas om hovrätten tillåtit detta. Sådant tillstånd får ges om det finns särskilda skål för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Ett beslut av Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälpsnämnden.

Rättshjälpsnämndens beslut får inte överklagas.

Beslut av ett biträde om utredning enligt 12 § andra stycket får inte överklagas.

14 §

Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är part och av den myndighet som regeringen bestämmer. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått del av beslutet, får myndigheten likväl inte överklaga

beslutet senare än två månader från dagen från beslutet. Myndigheten fár överklaga ett beslut även till förmån för en enskild part.

15 §

Ett biträde som har förordnats enligt denna lag och som har överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt yrkande endast om det finns särskilda skäl för detta.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande om målsägandebiträde förordnats före ikraftträdandet.

14. till

Förslag Lag om ändring i lagen 1988:870 om vård av

missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:870 vård om av missbrukare i vissa fall att 42 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42§

Om offentligt biträde och Offentligt biträde kan förordnas i

annan rättshjälp i mál och ären- mål och ärenden hos allmän

den enligt denna lag finns be- förvaltningsdomstol angáende

stämmelser i rättshjälpslagen beredande av vård enligt denna 1972:429. lag eller angående omedelbart

omhändertagande enligt 13 Oflentligt biträde förordnas av

den domstol eller annan myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd

förordnas oflentligt biträde dock

av länsrätten.

lag träder i kraft den

penna

Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

62 Författningsförslag

15. Förslag till

om ändring i smittskyddslagen 1988:1472 Lag

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen 1988: 1472 att 59 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59§

Om offentligt biträde och Ofientligt biträde kan förord-

rättshjälp i mål och ären- nas i mål och ärenden hos allmän annan den enligt denna lag finns be- förvaltningsdomstol angående stämmelser i rättshjälpslagen tillfälligt omhändertagande enligt 1972:429. 37 tvängsisolering enligt 38,

39 eller 41 § eller upphörande av

tvängsisolering enligt 42

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

16. till

Förslag Lag om ändring i utlänningslagen 1989:529

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen 1989:529 dels att det skall införas en ny paragraf, 11 kap. 8 följande

av lydelse dels att det skall införas rubrik närmast före 11 kap. 8 § en ny av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Offentligt biträde

8 §

Oflentligt biträde kan förordnas i ärende angående

avvisning, dock inte hos polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § hålls i förvar sedan mer än 72 timmar,

utvisning enligt 4 kap. 3

uppehållstillstånd enligt 2

kap. 5 b om Utlänningsnämn-

den meddelat beslut om inhibition i ärendet om avvisning eller utvisning,

verkställighet enligt denna

lag om utlänningen hålls i förvar enligt 6 kap. 2 eller 3 § sedan mer än 72 timmar och

hernsändande enligt 12 kap. 3

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

17. Förslag till

i l990:52 med särskilda

Lag om ändring lagen

bestämmelser om värd av

unga

Härigenom föreskrivs ifråga lagen 1990:52 med särskilda om bestämmelser vård att 39 § skall ha följande lydelse. om av unga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39§ Om offentligt biträde och Offentligt biträde kan förordnas rättshjälp i mål och ären- för den som åtgärden avser samt annan den enligt denna lag finns be- för dennes vårdnadshavare mål stämmelser i rättshjälpslagen och ärenden angående beredande 1972:429. av vård enligt 2 eller 3 ome-

delbart omhändertagande enligt

6 upphörande av vård enligt

2] jlyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av flyttningsför-

bud enligt 26 § samt vid överklagande enligt 41 § första stycket.

Behövs offentligt biträde både för den unge och för dennes vårdnadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

Oflentligt biträde förordnas av den domstol eller annan myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd

förordnas oflentligt biträde dock

av länsrätten.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

18. till

Förslag Lag om ändring i lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att det i lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll skall införas en ny paragraf, 27 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §

Ofientligt biträde kan förordnas i ärende angáende utvisning eller anmälningsplikt enligt denna lag samt i ärende hos regeringen angáende beslut enligt 11

lag träder i kraft den

Penna

Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

66 Författningsförslag

19. Förslag till Lag om ändring i lagen 1991:1128 om

psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1991 : 1128 om psykiatrisk tvångsvård dels att det skall införas en ny paragraf, 38 a av följande lydelse dels att 48 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 a § Offentligt biträde kan förordnas i mål och ärenden hos allmän

förvaltningsdomstol angående

medgivande till fortsatt tvångsvård enligt 12 eller 14 § och vid överklagande enligt 32 eller 33 § av beslut om intagning för tvångsvård eller om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra.

48 § En patient vårdas med stöd denna lag skall så snart hans som av tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut, att anlita ombud eller biträde, att få rättshjälp genom att få ofientligt biträde offentligt biträde enligt rätts- förordnar enligt 38 a och hjälpslagen 1972:429, och 4. att få hjälp av en stödperson. Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl

synlig för patienterna.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

Författningsförslag 67

20. Förslag till

Lag om ändring i lagen 1991:1129 om

vård

rättspsykiatrisk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård dels att det skall införas en ny paragraf, 22 a av följande lydelse dels att 30 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §

Offentligt biträde kan förordnas t mål och ärenden hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt vård enligt 13 § angående upphöran-

, de av sådan vård enligt 16 vid överklagande av beslut enligt 18 § första stycket 1 eller 2 eller angående tillstånd eller återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område före den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om särskild ut-

skrivningsprövning.

30 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt att enligt 18 § överklaga vissa beslut, 2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska vården skall upphöra, att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, 4. att anlita ombud eller biträde, 5. att få rättshjälp genom 5. att få ofientligt biträde offentligt biträde enligt rätts- förordnar enligt 22 a och hjälpslagen 1972:429, och

att få hjälp av en Stödperson. Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.

lag träder i kraft den

penna

2. Aldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt biträde förordnats före ikraftträdandet.

1¶Inledning

1¶Direktiven

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör enligt direktiven vara att de begränsade i den samhällsekonomiska situationen står

resurser, som till buds, skall sättas in på de områden där de bäst behövs och komma de människor till del som bäst behöver rättsligt bistånd. De åtgärder

föreslås skall sådana att de kan leda till ökad effektivitet och som vara kostnadsbesparingar men får inte medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat. Rättshjälpen måste, framhålls det i direktiven, fungera som ett slags yttersta skyddsnät som fångar upp dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.

Utredningens arbete bör enligt direktiven inriktas följande huvudfrågor: kostnadskontroll och taxor, rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna, offentliga biträden, villkoren för och omfattningen av den allmänna rättshjälpen samt vissa organisatoriska frågor.

Utredaren har emellertid enligt direktiven fria händer att föreslå andra ändringar som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och till att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst behövs.

Enligt regeringsbeslut den 25 augusti 1994 fick utredningen i uppdrag att på grund av riksdagens önskemål även se över den nuvarande ordningen för att utse offentliga biträden. I tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att kritik framförts mot den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden, bl.a. med anledning av att det förekommit fall då offentliga biträden försummat att i rätt tid överklaga ett avvisningsbeslut. Vid riksdagsbehandlingen framhölls att en översyn av det nuvarande systemet bör göras samt att denna översyn lämpligen kan göras av denna utredning.

Direktiven och tilläggsdirektiven återges i sin helhet i betänkandets bilaga

I utredningsarbetet bör innehållet i Europarådets rekommendationer om rättshjälp beaktas. Det gäller dels Resolution 76 5 on legal aid in civil, commercial and administrative matters dels Resolution 78 8 on legal aid and advice. För utredaren gäller vidare regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utrednings-

70 Inledning

förslagens inriktning dir. 1984:05, angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 samt angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50. Dessutom gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994: 124. Dessa frågor behandlas i kapitel 15.

1.2¶Utredningsarbetet

Arbetet inleddes hösten 1993. Skiftet av utredare hösten 1994 föranledde en viss nedgång i sarnrnanträdesfrekvensen. Detta har kompenserats av att ett antal sammanträden pågått under flera dagar. Utredningen i sin helhet har sammanträtt vid sammanlagt nio tillfällen. Dessutom har utredaren och sekreteraren vid ett flertal tillfällen sammanträffat med delar av expertgruppen.

Utredaren och sekreteraren har i Norge besökt Det kongelige Justis- og politidepartement och Den norske advokatforening samt sammanträffat med en representant för den norska domarkåren.

Experten Karl-Axel Bladh och sekreteraren har i Danmark besökt Justitsministeriet och det danska Advokatrådet. Vid besöket Justitsministeriet medverkade förutom representanter för ministeriet även en domare.

Experten Hans-Erik Jonasson och sekreteraren har i Finland besökt Justitieministeriet, Finland advokatsamfund, Helsingfors tingsrätt och Helsingfors stads allmänna rättshjälpsbyrä.

Vid dessa besök har främst diskuterats rättshjälp i civilrättsliga angelägenheter, rättsskyddsförsäkringar samt ersättning till försvarare och biträden.

Sekreteraren har deltagit i en internationell konferens om rättshjälp International Conference on Legal Aid i Haag den 13 16 april

- 1994.

Utredningen har besökt Rättshjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden och Domstolsverket. Utredaren och sekreteraren har även besökt Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk.

Utredningen har sammanträffat med representanter för några av de försäkringsbolag som meddelar rättsskyddsförsäkringar samt med representanter för Sveriges advokatsamfund.

En hearing angående rättshjälpsfrågor har hållits på Stockholms tingsrätt. Till hearingen var representanter för samtliga tingsrätter i Stockholmsområdet samt Svea hovrätt inbjudna.

Inledning 71

Genom sekretariatet har vissa frågor diskuterats med företrädare för andra utredningar, bl.a. Hovrättsprocessutredningen JU 1993:04, Underhålls- och bidragsförskottsutredningen S 1993:09 samt Vårdnadstvistutredningen JU 1993: 13.

1.3¶Betänkandets innehåll

Betänkandet är förutom detta inledande avsnitt uppdelat i tre delar. Del A behandlar vad som i dag motsvaras av den allmänna rättshjälpen, del B offentligt biträde och rättsligt bistånd i brottmål och del C gemensamma bestämmelser.

Del A består kapitel 4 9 och handlar i huvudsak om vad som

av i dag motsvaras av den allmänna rättshjälpen. I kapitel 4 behandlas rättshjälpens förhållande till och rättsskyddsförsäkringar. I kapitel 5 diskuteras villkoren för och omfattningen av rättshjälp. De förmåner

följer med rättshjälp tas upp i kapitel 6 och i kapitlel 7 föreslås som ett nytt avgiftssystem. Kapitel 8 rör medparts och motparts kostnadsansvar för rättshjälpskostnader. Rådgivning behandlas i kapitel

Del B består kapitel 10 som behandlar offentliga biträden och

av kapitel 11 som handlar om rättslig hjälp i brottmål.

Del C består av kapitel 12 15 och behandlargemensamma be-

stämmelser. I kapitel 12 diskuteras frågor som rör ersättning till biträde och försvarare. Den lagtekniska konstruktionen och organisationen tas i kapitel 13 och 14. En analys av de besparingar som för-

upp slagen i detta betänkande kan förväntas medföra samt andra konsekvenser av förslagen görs i kapitel 15.

Som jag nämnt återges direktiven i bilaga I bilaga 2 till detta betänkande lämnas statistiska uppgifter om rättshjälpen och dess kostnadsutveckling. Uppgifterna har sammanställts av Domstolsverket uppdrag utredningen. Det underlag som använts i utredningsarbetet

av angående rättshjälpskostnader o.dyl. grundar sig, när inte annat anges,

uppgifter från Domstolsverket. De kostnader som anges är statens kostnader så som de redovisas i rättshjälpsanslaget, dvs. rättshjälpsavgifterna och den mervärdeskatt som utgår för advokattjänster är frånräknade. Till detta kommer uteblivna intäkter för bl.a. ansökningavgifter. Någon statistik för hur mycket dessa intäkter skulle ha uppgått till finns inte. Det torde dock inte vara fråga om några mera betydande belopp. Från de redovisade kostnaderna skall dras de 37 miljoner kr som återbetalas till staten. Jag har uppskattat att härav faller ca 22 miljoner kronor brottmål och ca 15 miljoner kronor allmän rättshjälp.

72 Inledning

En jämförelse av det nya avgiftssystem som föreslås och det

nuvarande görs i bilaga

l bilaga 4 ges en kort redogörelse för rättshjälpssystemen i andra nordiska länder.

Betänkande innehåller inga särskilda yttranden från experterna. I den mån olika meningar yppats inom utredningen har jag strävat efter att fånga upp diskussionen och väva in den på den plats i betänkandet där den sakligt hör hemma. De grundläggande invändningar rests

som mot mina slutsatser har gällt frågan om rättshjälpen skall vara subsidiär till rättsskyddet och frånvaron ventil i det tak för biträdes-

av ersättningen som jag förordar.

2¶Nuvarande förhållanden

2.1¶Gällande rätt

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen lämnas i fyra olika former; allmän rättshjälp, rättshjälp misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning. Dessutom betalas kostnader för offentlig försvarare och målsägandebiträde från rättshjälpsanslaget.

Statens kostnader för rättshjälp uppgick under budgetåret 199394 till sammanlagt ca 874 miljoner kronor netto, dvs. rättshjälpsavgifter, mervärdesskatt och återbetalade medel är avdragna. Till detta skall läggas uteblivna intäkter för bl.a. ansökningsavgifter. Några exakta uppgifter om den sammanlagda storleken av de uteblivna intäkterna finns inte. De största utgiftsposterna utgörs rättshjälp misstänkt i

av brottmål ca 355 miljoner kronor och allmän rättshjälp ca 322 miljoner kronor. En närmare redogörelse för kostnadernas fördelning

ges i bilaga

Allmän rättshjälp kan lämnas till fysisk samt dödsbon i

person varje rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd. Från denna huvudregel finns flera undantag, t.ex. inte rättshjälp

ges för upprättande av äktenskapsförord eller i fastighetstvister då den rättssökande har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. Vidare kan rättshjälp aldrig beviljas den som inte har ett befogat intresse

av att få sin sak behandlad.

En ytterligare begränsning är inkomstgränsen. Den som har

en beräknad årsinkomst som överstiger sju basbelopp eller f.n. 246 000 kronor kan inte rättshjälp. Gränsbeloppet kan höjas med hänsyn till

den rättssökandes försörjningsbörda.

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna för framför allt juridiskt biträde men även för andra kostnader t.ex. bevisning.

som Däremot omfattas inte ersättning för motparts rättegångskostnader

som den rättssökande kan tvingas betala han förlorar

om en process. Sådana kostnader får den rättssökande alltså själv betala. Däremot kan sådana kostnader betalas från en rättsskyddsförsäkring se kapitel 4.

Den rättssökande är skyldig att betala rättshjälpsavgift. Denna

en består av en grundavgift vars storlek är beroende den rättssökandes

av

74 Nuvarande förhållanden

ekonomiska förhållanden samt av en tilläggsavgift vars storlek beror dels på de ekonomiska förhållandena, dels på kostnaderna för rättshjälpen.

Rättshjälp rådgivning omfattar rådgivning eller därmed

genom jämförlig åtgärd i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst

timme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en

fastställd avgift f.n. 230 kronor för varje påbörjad femtomninuters en period. Avgiften kan i vissa fall sättas ned.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels i form av offentlig försvarare enligt bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken RB, dels

rättshjälp misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen. som annan

Rätten till offentlig försvarare är inte beroende av den misstänktes ekonomi. Däremot kan rättshjälp misstänkt i brottmål komma

annan i fråga bara för tilltalade hör till de ekonomiskt sämst ställda

som

Denna form rättshjälp ersätter den tilltalades kostnader grupperna. av för bl.a. bevisning och inställelse i domstol. Någon rättshjälpsavgift utgår inte. Däremot kan tilltalad som fälls till ansvar förpliktas att

en betala tillbaka kostnader för offentlig försvarare, bevisning och annan

rättshjälp samt för målsägandebiträde. Återbetalningsskyldigheten får

dock inte överstiga vad den dömde skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift om han hade haft allmän rättshjälp.

Rättshjälp ojfentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna

genom typer mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller

av den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden de psykiatriska och sociala vårdlagstiftningarnas samt utlänningslagens område. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för frågan offentligt biträde och någon avgift eller återbetalnings-

om skyldighet förekommer inte.

Málsägandebiträde kan förordnas för en målsägande som varit utsatt för vissa angivna brott samt i fall då målsäganden har ett särskilt starkt behov biträde. Målsägandens ekonomiska situation saknar

av betydelse och någon avgift utgår inte.

Den nuvarande organisationen för rättshjälpen infördes den l januari 1991. Rättshjälpsmyndigheten ersatte då de fyra tidigare rättshjälpsnämnderna. Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för rättshjälpen och dess uppgift att pröva överklaganden enligt rättshjälpslagen övertogs myndighet, Rättshjälpsnämnden. Rättshjälps-

av en ny myndigheten tog reformen över en del ekonomiadministrativa

genom

uppgifter i rättshjälpsärenden från domstolarna.

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. Rättshjälpsmyndigheten och skall således i administrativt hänseende leda och samordna Rättshjälpsmyndighetens verksamhet. Domstolsverket

Nuvarande förhållanden 75

har vidare det samlade ansvaret för rättshjälpsmedlens användning. Domstolsverket har också rätt att överklaga beslut om rättshjälp samt att begära beslut om att rättshjälp skall upphöra.

2.2¶Kort historik

Rättshjälpslagen trädde i kraft den 1 juli 1973. Dessförinnan lämnades statlig processuell rättshjälp i form av fri rättegång i mål och ärenden vid domstol samt genom offentlig försvarare i brottmål enligt rättegångsbalken. Fri rättegång kunde beviljas den som inte hade ekonomiska förutsättningar att betala de kostnader kunde uppkomma i

som rättegång vid domstol. Dessutom kunde rättshjälp lämnas i huvudsakligen två former. Dels fanns av landsting eller kommun anordnade rättshjälpsanstalter samt en statlig rättshjälpsanstalt, dels fanns rättshjälp enligt den s.k. Järntlandsmodellen. Jämtlandsmodellen innebar att rättshjälp lämnades inom vissa landstingsområden enligt avtal mellan landsting och Sveriges advokatsamfund. Visst statsbidrag utgick för verksamheten.

Rättshjälpslagen har sedan sin tillkomst ändrats många gånger. En större reform genomfördes år 1980 prop. 197879:90 då domstolar och vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som de rättshjälpsnärnnder som inrättats vid lagens tillkomst minskades från till fyra. Åren 1981 och 1982

sex höjdes rättshjälps- och râdgivningsavgifterna prop. 198081:20 och 198182:28. År 1982 slopades möjligheterna till rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för upprättande av äktenskapsförord och testamente. Samtidigt begränsades möjligheterna att i vissa fall få rättshjälp innan ett annat likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts prop. 198182:28. År 1983 gjordes till allmän

rätten rättshjälp i vissa fastighetstvister subsidiär till rättsskyddsförsäkring och möjligheten till biträde i bodelningsärenden begränsades. Vidare infördes avgift, tilläggsavgift,

en ny som beräknas med utgångspunkt från kostnaderna för rättshjälpen prop. 198283:61.

Genom ändringar i 21 kap. RB begränsades från den 1 januari 1984 rätten till offentlig försvarare i brottmål prop. 198384:23.

År 1988 inskränktes möjligheterna få allmän rättshjälp

att i ytterligare typer av tvister där den rättssökande kan få ersättning genom försäkringar av olika slag prop. 198788:73. Samtidigt sänktes rättshjälpsavgifterna och den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp höjdes. Rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet, som tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt.

Lagen 1988:609 mâlsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli

om 1988 prop. 198788: 107. Rätten till mâlsägandebiträde utvidgades är 1991 prop. 1989902158 och år 1994 prop. 199394:26. Vid det

tillfället utvidgades, genom ändringar i rättshjälpslagen, även senare det rättsliga biståndet till brottsoffer utomlands.

Den 1 juli 1989 ändrades reglerna för allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärenden. Samtidigt beslutades den nuvarande organisationen inom rättshjälpssystemet prop. 198889:117.

I 1993 ändrades avgiftssystemet och de avgifter som den

mars rättsökande skall betala höjdes prop. 199293: 109.

Två stora utredningar har tidigare sett över rättshjälpslagen. Den första, Rättshjälpsutredningen under ledning av justitiekanslern Ingvar Gullnäs, redovisade sina överväganden i betänkandet Översyn av rättshjälpssystemet SOU 1977:49. Den andra, Rättshjälpskommittéen under ledning lagmannen Jan Johnsson, lämnade betänkandena

av Rätten till offentlig försvarare Ds Ju 1983:2, ADB-hantering av rättshjälpsärenden Ds Ju 1983:9, Den allmänna rättshjälpen SOU 1984:66 samt Rättshjälp SOU 1985:4.

3¶Ny rättshjälpslag.

för en reform

Utgångspunkter

Rättshjälpslagen har sedan den trädde i kraft den 1 juli 1973 utretts och ändrats åtskilliga gånger. Två stora utredningar har tidigare sett över lagen; under 1970-talet under ledning av justitiekanslern Ingvar Gullnäs och under 1980-talet under ledning av lagmannen Jan Johnsson. Reformkraven har växlat mellan å sidan kostnadsökande

ena förbättringar och å andra sidan mer eller mindre långtgående inskränkningar i kostnadsdämpande riktning. Under årens lopp har också ställts krav förenklingar i lagstiftningen. Även rättshjälpslagen

om i sin grundläggande struktur utgjorde ett sammanhängande och logiskt system har lagen genom de många ändringar som skett blivit alltmera svåröverskådlig och tappat i begriplighet. Redan från början präglades den också av en detaljeringsgrad och en strävan efter millimeterrättvisa som inte bara gjorde lagstiftningen svår att förstå utan också ledde till en ganska krånglig och byråkratisk hantering de olika

av rättshjälpsfrågorna. Dagens detaljerade och svårgenomträngliga regler har skapat tillämpningsproblem, som åskådliggörs den stora mängd

av avgöranden rättshjälpsområdet, som i vägledande syfte har meddelats av domstolar och råttshjälpens olika instanser.

När det nu under 1990-talet har tillsatts en utredning med ett brett uppdrag att se över rättshjälpslagen kan man naturligtvis ha sina dubier om möjligheterna att komma längre än de tidigare utredningarna. Också under 1980-talet lades fram ett förslag till en helt ny rättshjälpslag, som dock inte genomfördes. Det är emellertid min uppfattning att den ekonomiska kris, som drabbat landet under 1990talet, skapat en annan jordmån för förslag, innebär kritisk

som en omprövning av de sociala förmånssystem som såg dagens ljus under 1960- och 70-talen. Det är därför som jag valt att utforma en helt ny rättshjälpslag, där jag sökt att väga samman de olika krav som 1990talet ställer på lagstiftningen till en ganska radikal omstöpning rätts-

av hjälpssystemet.

Mina utgångspunkter, som i allt väsentligt återgår

resonemang som återfinns redan i direktiven, har varit följande.

78 Ny rättshjälpslag. Utgångspunkter för en reform

Kostnadsbesparingar för staten Alla möjligheter att minska statens kostnader rättshjälpsområdet bör prövas, de inte leder till oacceptabla konsekvenser för den enskil-

om de. Det skall alltid göras en prövning av om det är rimligt att staten bidrar till den enskildes kostnader.

Statlig hjälp bara när det behövs Den på grund sin ekonomi, genom möjligheten att skaffa

som av egen

rättsskyddsförsäkring eller annat sätt kan klara sig utan samen hällets stöd i rättsliga angelägenheter, skall inte belasta statens begränsade genom att utnyttja rättshjälpssystemet. Detta resonemang

resurser leder fram till att rättshjälpen inte skall träda in för den som har eller borde ha skaffat sig rättsskyddsförsäkring. Härigenom blir behovet

en

statens insatser för att finansiera rättsligt bistånd väsentligt lägre ca av 175 miljoner kr.

Ökat kostnadsmedvetande Regelsystemet bör utformas så att den enskilde får ett ökat kostnadsmedvetande och ett eget intresse att hälla kostnaderna nere. Detta

av skall ske framför allt tre sätt:

Systemet bör utformas så att enklare frågor kan klaras av utan

a

advokathjälp eller inom för kortare rådgivning. Detta kan

ramen en ske bl.a. att vissa enkla typer av ärenden normalt inte skall

genom föranleda rättshjälp. Hit hör bl.a. okomplicerade ärenden om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag. b Den enskildes avgifter för rättshjälpen skall utgöra en andel av biträdeskostnaderna och betalas i takt med att kostnaderna uppkom-

Härigenom motverkas att den enskilde kräver onödiga biträdesmer. insatser och främjas uppgörelser i godo på ett tidigare stadium.

Biträdesersättningen i ett ärende med rättshjälp får inte överstiga

c

100 000 kr inklusive mervärdesskatt.

Ny och enklare lagstiftning Regelsystemet bör struktureras och utformas ett sätt som gör systemet överskådligt och begripligt, som begränsar behovet av en

mera invecklad administrativ apparat och som i möjligaste mån undviker tillämpningssvårigheter. Detta kräver en helt ny rättshjälpslag som omfattar den nuvarande allmänna rättshjälpen och rådgivningen. I

syfte bör de nuvarande reglerna om offentligt biträde brytas ut samma till en särskild lag.

Ny rättshjälpslag. Utgångspunkter för en reform 79

Det är med dessa utgångspunkter som lagförslagen har utformats. Skälen utvecklas ytterligare under de olika avsnitten i betänkandet. Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag medvetet avstått från att härutöver skriva en särskild kommentar till författningarna specialmotivering. Erforderlig ledning för tillämpningen bör kunna hämtas ur den allmänna motiveringen och i tidigare förarbeten och praxis. Åtskilliga bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen går nämligen mer eller mindre direkt tillbaka på de nuvarande reglerna. När rättshjälpslagen tidigare har ändrats i sparsyfte har man inte alltid erkänt att besparingarna faktiskt kan innebära försämringar. Det skall inte förnekas att en del av mina förslag kan innebära försämringar jämfört med nuläget. Jag vill emellertid framhålla att den stora besparing som ligger i förslaget beträffande rättsskyddet normalt inte medför någon egentlig försämring för den enskilde. Också del en andra förslag, som har besparingseffekt, bör medföra ingen eller obetydlig försämring för den enskilde. I mina beräkningar av möjliga besparingar har jag i vart fall beloppsmässigt inte tillgodoräknat vad man skulle kunna kalla dynamiska effekter av framför allt det avgiftssystemet och det ökade kostnya nadsmedvetandet. I den mån mina förslag t.ex. leder till billigare och snabbare rättegångar är detta naturligtvis bra för staten, det är men också något som kommer den enskilde till godo. I riktning bör samma verka de skärpta kvalitetskrav i den lagstiftningen ställs på som nya rättshjälpsbiträden och offentliga biträden. Under utredningsarbetets gång har ersättningen till biträden och försvarare tidvis varit en uppmärksammad fråga i bl.a. massmedia. Den diskussionen har ibland fått ett både okunnigt och olustigt inslag av hets mot advokatkåren. För min del vill jag understryka vikten av att vi har skickliga och omdömesgilla ombud, som ställer till den upp enskildes hjälp på de villkor som staten och försäkringsbolagen erbjuder. Detta hindrar inte att det behövs en kritisk granskning kostav nadsutvecklingen i stort och en seriös kostnadskontroll i det enskilda fallet. De instrument som behövs för detta finns enligt min mening redan med nu gällande regler, rätt tillämpade. På grund härav och då bestämmelserna angående ersättning till biträden och försvarare ändrats så sent som den 1 augusti 1995 lägger jag inte fram några förslag i den delen.

4 och

Rättshj älpen rättsskyddsförsäkringarna

Förslag: Rättshjälpen görs generellt subsidiär till rättsskydds-

försäkringar på så sätt att rättshjälp inte skall beviljas den

om

rättssökande har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring

en

som täcker angelägenheten. Om det finns synnerliga skäl skall

dock rättshjälp kunna beviljas i sådana fall där den rättssökande

inte har men borde ha haft en rättsskyddsförsäkring.

4. 1

Inledning

En rättsskyddsförsäkring är en försäkring som har till uppgift att täcka försäkringstagarens kostnader i anledning tvist.

av en

De första formerna av rättsskyddsförsäkring har sitt i

ursprung 1800-talet. Några försäkringsbolag i Frankrike erbjöd sig att antingen överta försäkringstagarens process mot en fast premie eller att i stället betala ut ett bestämt belopp till försäkringstagaren i händelse för-

av lust. Den här typen av avtal godkändes emellertid inte i rättspraxis och försäkringarna försvann därför från marknaden.

I början av 1900-talet återuppstod försäkringsformen i bl.a. Tyskland och Frankrike. Dessa försäkringar dock ofta begränsade till

var en viss typ av tvister. Numera finns någon form rättsskyddsförsäk-

av ring i så gott som alla de europeiska länderna.

I Sverige infördes rättsskyddsförsäkringen Folksam år 1961 och

av några är senare följde samtliga skadeförsäkringsbolag efter. Rättsskyddsförsäkring erbjöds redan vid dess införande del i

som en en paketlösning. Behovet av rättsskyddsförsäkring var vid denna tid stort eftersom möjligheterna att få rättslig hjälp mycket begränsade. De

var möjligheter som fanns var förmånen av fri rättegång eller rådgivning enligt den s.k. Jämtlandsmodellen, båda hjälpformer avsedda

som var för de allra sämst ställda. När rättshjälpslagen infördes ansågs

att rättsskyddsförsäkringarna skulle utgöra ett komplement till rättshjälpen

82 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

således skulle primär. Denna princip har ifrågasätts under de som vara år gått sedan införandet av rättshjälpslagen.

som

4. 1 Gällande rätt

Rättsskyddsförsäkringar började således saluföras i vårt land före rättshjälpslagens RhjL tillkomst. I samband med lagens införande uttalade departementschefen prop. 1972:4 s. 240 att de frivilliga rättsskyddsförsäkringarna borde utformas så att de utgjorde en lämplig komplettering till rättshjälpen, dvs. rättsskyddet skulle vara subsidiärt till rättshjälpen.

År 1983 infördes det s.k. fastighetsundantaget innebär att en

som fastighetsägare eller ägare byggnad inte får beviljas rättshjälp i en

av fastighetstvist han har eller borde ha haft försäkring som omfattar

om angelägenheten 8 § första stycket 9 p. RhjL. I praxis har vid tillämpningen denna punkt, innehavare tomträtt likställts med fastig-

av av hetsägare NJA 1985 659. Orsaken till inskränkningen i rätten till

s. rättshjälp framför allt statsfinansiella skäl prop. 198283:61 s. 32

var ff..

Vid tidigare översyn av rättshjälpslagen föreslog Rättshjälps-

en kommittén i betänkandet Den allmänna rättshjälpen SOU 1984:66 att rättshjälpen skulle göras subsidiär till rättsskyddet även i angelägenheter rörde motordrivna fordon, husvagnar och båtar. Förslaget

som ledde emellertid inte till någon lagstiftning på annat sätt än att fastighetsundantaget utvidgades till att avse även tidigare ägare av fastighet eller byggnad. År 1989 modifierades bestämmelsen så sätt att allmän rättshjälp kan beviljas när kostnaderna för en tvist

numera överstiger tre basbelopp.

Ett annat försäkringsrelaterat undantag är att rättshjälp inte får beviljas i angelägenhet enligt trafikskadelagen eller rörande skadestånd

kan betalas från föreliggande ansvarsförsäkring. Rättshjälp fâr som en dock beviljas angelägenheten behandlas vid domstol eller enbart

om rör skada än personskada 8 § första stycket 10 p. RhjL. An-

annan ledningen till detta undantag är att försäkringsbolagen genom ett frivilligt åtagande normalt betalar den skadelidandes kostnader för juridiskt bistånd under skadereglering av personskada.

I övrigt skall således rättshjälpen tas i anspråk i första hand och försäkringsersättning utnyttjas endast till sådana kostnader som rättshjälpen inte täcker, t.ex. grundavgift och ersättning för motparts rättegångskostnader.

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 83

4.1.2¶Uppdraget och utredningsarbetet

I ett utkast till en lagrådsremiss 1992 föreslogs att den allmänna rättshjälpen skulle göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte skulle beviljas i angelägenheter omfat-

som tades av rättsskyddsförsäkringar eller liknande rättsskydd. Utkastet

var föremål för överläggningar i Justitiedepartementet den 7 september samma år. Vid överläggningarna riktades kritik mot förslaget, främst när det gällde avsaknaden av analyser om vilka närmare konsekvenser det skulle medföra. Då det fanns skäl att ytterligare undersöka saken föreslogs inga förändringar i propositionen prop. 1992932109

men departementschefen anförde s. 19 ft att den allmänna rättshjälpen på sikt borde göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.

I denna utrednings arbete ingår att överväga frågan om att göra den allmänna rättshjälpen generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar samt att lämna förslag till förändringar. Denna del av uppdraget bör enligt direktiven utföras i samverkan med försäkringsbolagen.

I utredningens arbete har därför en expert från Sveriges Försäkringsförbund medverkat. Vidare har samrnanträffanden med

ägt rum företrädare för några de försäkringsbolag meddelar rättsskydds-

som försäkringar samt med representanter för Sveriges advokatsamfund. Frågan har också tagits upp vid besök justitiedepartementen i Norge, Danmark och Finland.

I Norge har nyligen föreslagits att rättshjälpen skall göras subsidiär till rättsskyddet. Det skall dock påpekas att såväl rättshjälpen

som rättsskyddsförsäkringarna är mindre omfattande än i Sverige och att de därför inte överlappar varandra på annat än några mindre punkter. Det norska förslaget har således lagts fram i förebyggande syfte och inte av besparingsskäl besparingen beräknas uppgå till ca 50 000 kr per år.

I Damnark är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet så sätt att ersättningen i första hand betalas från försäkringen men att staten i de flesta fall administrerar hjälpen.

I Finland är rättsskyddet subsidiärt till rättshjälpen. Några planer att ändra detta finns inte.

4.2¶Det nuvarande

rättsskyddet

Bestämmelserna om försäkringsverksarnhet på rättsskyddsområdet finns i första hand i lagen 1982:713 om försäkringsrörelse, konsumentförsäkringslagen 1980:38 och lagen 1993:1303 om vissa av-

talsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Den sistnämnda lagen infördes år 1994 ett led i EU-anpassningen och avser bl.a. att garantera ett

som fritt val ombud. På kontinenten hade nämligen problem tidigare

av förekommit med att försäkringsbolagen anvisat särskilda ombud.

Finansinspektionen är tillsynsmyndighet över försäkringsbolagens

verksamhet. Beträffande eventuellt oskäliga avtalsvillkor gentemot konsumenter är dock Konsumentombudsmannen tillsynsmyndighet enligt lagen 1994:1512 avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

om

Varje bolag har sina villkor för rättsskyddsförsäkring. Villko-

egna

har i huvudsak utformning i alla bolagen men de kan ren samma avvika i vissa detaljer. De villkor redovisas nedan är de vanligast

som förekommande.

Rättsskyddsförsäkringar finns i olika former och för olika angelägenheter, för tvister anknyter till hem, fastighet, bil eller

t.ex. som båt. Däremot är det inte möjligt att teckna en generell rättsskyddsförsäkring Särskilda rättsskyddsförsäkringar finns dock för

separat. näringsidkare.

Som regel ingår rättsskyddsförsäkring del i en annan för-

som en säkring, i hem- eller båtförsäkringar. Andra gånger kan den

t.ex. tecknas tillägg till ett försäkringspaket, vilket ofta är fallet vad

som ett gäller försäkringar för näringsidkare.

De villkor i det följande är sådana som avser hem, villa,

som avses fritidshus, bil och båt. Försäkringar för näringsverksamhet behandlas

således inte i detta avsnitt.

Enligt uppgifter från försäkringsbolagen uppgår antalet skador

ärenden avseende rättsskyddsmomentet i hem- och villaförsäkring till drygt 12 000 år vilket kan jämföras med de knappt 60 000 ären-

per den år Rättshjälpsmyndigheten registrerar vad avser allmän

per som rättshjälp. Försäkringsbolagens kostnader för rättsskyddet uppgick under år 1993 till 140 miljoner kronor vilket avser dels under âret

ca betalda ersättningar dels medel reserverade för framtida utbetalningar. Motsvarande siffra för åren 1990-1992 var 162, 185 respektive 168 miljoner kronor. Någon förklaring till varför kostnaderna sjunkit under år har inte framkommit det kan nämnas att trenden

senare men varit densamma beträffande alla typer försäkringsskador under

av l990-talet.

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 85

4.2.1¶Villkoren

Rättsskyddsförsäkring ingår regel i hem-, villa-, fritidshus- och

som båtförsäkring samt i sådan motorförsäkring, som innehåller egendoms-

skydd kaskoförsäkring.

Omfattning

Gemensamt för de olika försäkringarna är att de gäller i tvistemål om tvisten kan prövas tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen. Tvister

av

kan prövas av fastighetsdomstol, Statens VA-nämnd och vattensom domstol omfattas också. Måste en tvist först prövas av annan instans t.ex. skiftesman eller arrendenämnd täcks inte kostnaderna för sådan förberedande prövning av försäkringen.

I dag råder relativt överensstämmande syn omfattningen av villkoren. Under slutet av 1970-talet och 1980-talet uppmuntrades bolagen av myndigheter och konsumentföreträdare att utarbeta gemensamma villkor. Motiven till detta var att konsumenten skulle erhålla trygghet i att villkoren var likformiga.

Rättsskyddsförsäkringen gäller således inte tvister som endast kan prövas av förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdomstolar, t.ex. fastighetsbildningsmyndighet, hyresnämnd, länsstyrelse, länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten.

Rättsskyddet i motorfordons- och båtförsäkring gäller även i vissa brottmål.

Rättsskyddet täcker även tvister med det egna försäkringsbolaget.

Undantagna från försäkringsskyddet är tvister av mindre värden ett halvt basbelopp. Tvister med försäkringsbolaget om försäkringsavtalet, tvister skall handläggas utomlands och tvister som rätten

som beslutat skall handläggas enligt allmänna regler omfattas dock oavsett värde.

Rättsskyddet täcker inte heller tvister där den rättssökande inte har befogat intresse att få sin sak behandlad eller tvister som faller

av under den s.k. pilotmåls-regeln i 8 § första stycket 8 p. RhjL, dvs. tvister kan anstå till dess annan rättslig angelägenhet, vari an-

som språket stöder sig väsentligen likartad grund, slutligen har avgjorts. Här kan påpekas att försäkringsbolagen emellanåt låter pilotfallet ta medel i anspråk från flera försäkringar.

Rättsskydd lämnas endast om försäkringen var i kraft när de händelser eller omständigheter förekom som ligger till grund för anspråket och det därefter inte gått längre tid än tio år eller om försäkringen gällt i mer än två år när tvisten uppkommer.

86 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringama

Särskilt om rättsskyddet i hem-, villa-, och fritidshusförsäkring

Rättsskyddet gäller den försäkrade i egenskap av privatperson och avser skada i privatlivet. Utanför Norden gäller försäkringen endast för den försäkrade i dennes egenskap av resenär.

Försäkringen gäller inte för tvister som har samband med eller aktualiseras vid äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållanden eller för tvister som har samband med den försäkrades arbete, annan förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning.

Försäkringen omfattar inte heller sådana tvister som gäller borgensåtaganden i samband med andras affärsverksamhet, överlåtna krav eller ekonomiska åtgärder som till sin typ eller omfattning är ovanliga för en privatperson eller tvister som har sin grund i brott som kräver uppsåt för straffbarhet. Undantagna från tillämpningsområdet för dessa försäkringar är också tvister som gäller den försäkrade i egenskap av ägare till motorfordon eller båt dvs. då det finns möjlighet till särskild försäkring.

Särskilt för övriga försäkringar båt, bil m.m.

Dessa försäkringar gäller för tvister som angår den försäkrade i dennes egenskap av ägare till det försäkrade föremålet. Vissa undantag finns, t.ex. vid yrkesmässig uthyrning av föremålet i fråga.

Förmåner

Rättsskyddsförsäkringen ersätter följande kostnader

kostnader och arvode till ombud och försvarare -

kostnader för nödvändiga utredningar -

kostnader för bevisning i rättegång och skiljeförfarande -

expeditionskostnader i domstol -

rättegångskostnader som försäkringstagaren ålagts att betala sin -

motpart kostnader för särskild medlare enligt 42 kap. 17 § RB

-

grundavgift men inte tilläggsavgift. —

För att ersättning skall utgå krävs att kostnaderna är skäliga och nödvändiga. Kostnader som hade kunnat ersättas av den allmänna rättshjälpen eller av motparten ersätts inte. Vid förlikning ersätts sådana rättegångskostnader som klart ligger under vad som skulle ha dömts ut om tvisten fullföljts.

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 87

Ombud och ersättning till ombud

Den försäkrade har rätt att själv välja advokat eller annan lämplig

ombud eller försvarare om inte valet av en viss person person som skulle medföra avsevärt ökade kostnader. Om personen i fråga inte är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och inte heller varit förordnad biträde enligt rättshjälpslagen eller som offentlig för-

som

prövas dennes lämplighet av Försäkringsbolagens Rättsskyddssvarare nämnd se nedan.

Ombuds och försvarares arvoden beräknas enligt högst samma timkostnadsnorm som Domstolsverket använder vid fastställande av taxa i mäl om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan.

I de fall ombuds lämplighet prövas av närrmden kan nämnden på begäran också pröva skäligheten av arvodes- och kostnadsersättning.

Begränsning och självrisk

Samtliga försäkringsbolag har någon form av begränsning för hur hög ersättning betalas ut. Gränsen ligger vanligen mellan 75 000 kr

som och 100 000 kr. I vissa fall kan, efter tilläggsförsäkring, beloppet uppgå till ca 140 000 kr.

Den försäkrade får betala en självrisk på, vanligtvis, 20 % av kostnaderna, dock lägst 1 000 kr.

Överprövning

Om den försäkrade är missnöjd med försäkringsbolagets beslut i något avseende kan han i första hand vända sig till någon av de interna prövningsnämnder eller kundombudsmän som är knutna till bolaget.

Om frågan en tolkning av försäkringsvillkoren kan försäk-

avser ringstagaren begära att bolaget hänskjuter frågan till Skadeförsäkringens villkorsnämnd. Tidigare var bolaget skyldigt att hänskjuta en fråga till nämnden när försäkringstagaren påkallade detta. Numera har denna skyldighet tagits bort.

Försäkringstagaren kan också vända sig till Allmänna reklamationsnämnden eller till allmän domstol. Bolagen har skyldighet att informera försäkringstagaren om dessa prövningsmöjligheter.

4.2.2¶Rättsskyddsnämnden

Rättsskyddsnämnden infördes år 1982 i samband med att dåvarande Näringsfrihetsombudsmannen NO i förhandlingar med Mark-

-

88 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

nadsdomstolen och försäkringsbranschen FSAB ställde krav på att

även andra ombud än advokater eller biträdande jurister advokatbyrå skulle få företräda försäkringstagarna i rättsskyddsärenden. Skälet till detta krav var att en skadlig konkurrensbegränsning ansågs föreligga.

Huvudman för nämnden är Sveriges Försäkringsförbund. Nämnden prövar lämpligheten hos sådana ombud som inte är advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå. Prövningen kan avse antingen ombudets lämplighet för viss tvist eller för visst slag tvister. Även

av arvodet till dessa ombud kan prövas av nämnden.

Prövningen görs på begäran av försäkringsbolaget eller ombudet. Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter. Ordföran-

den skall vara rättsbildad och en av ledamöterna skall ha erfarenhet

av arbete vid Rättshjälpsmyndigheten. Ingen av dessa får vara anställd i försäkringsbolag. Den tredje ledamoten skall ha anknytning till försäkringsbranschen. Ordföranden och ledamöterna utses av Sveriges Försäkringsförbunds styrelse för tid två år. Ärenden enklare

en av av beskaffenhet avgörs av ordföranden ensam medan övriga ärenden avgörs av nämnden i sin helhet.

Kostnaderna för nämndens verksamhet fördelas mellan bolagen efter antalet ärenden från respektive bolag.

Rättsskyddsnämnden avgjorde under år 1994 drygt 1 000 ärenden. Av dessa avsåg huvuddelen eller 95 % lämplighetsprövning medan resterande 5 % avsåg prövning av ersättning till ombuden. En markant tillströmning av ärenden har skett de senaste åren.

Enligt en uppskattning från Försäkringsförbundet är ca 80 % av dem som ansöker om tillstånd att vara ombud jur. kand. eller motsvarande. I övrigt godkänns personer utan juridisk skolning inom sina respektive specialområden, t.ex. lantmätare i fastighetsärenden eller personskadereglerare i ärenden om personskadeersättning.

4.2.3 i

Spridningen av rättsskyddsförsäkringar Sverige

Rättsskyddsförsäkring ingår bl.a. i de nuvarande hem- och villaförsäkringarna. Spridningen av rättsskyddsförsäkring i kombination med det breda tillämpningsområdet synes vara unikt för Sverige.

Statistiska centralbyrån SCB gör regelbundet undersökningar över levnadsförhållandena i Sverige. Enligt en rapport om förhållandena under åren 1992-93 Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1993, rapport nr 88 i serien Levnadsförhållanden har 95 % Sveriges

av

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 89

befolkning hemförsäkring. Drygt 4 % saknar sådan försäkring medan ca en halv procent inte känner till om de är försäkrade eller inte. De som inte är försäkrade utgör i absoluta tal omkring 280 000

personer i åldrarna mellan 16 och 84 år.

Vad som framför allt tycks vara bestämmande för innehavet

av hemförsäkring är boende- och upplåtelseform samt bostadens standard och utrustning. Bland dem som bor i villor eller småhus är det bara någon enstaka procent som saknar hemförsäkring. En villaförsäkring är så gott som alltid kombinerad med en hemförsäkring. En trolig

anledning till att så många som bor i villa är försäkrade är att försäk-

en ring regelmässigt krävs kreditinstituten för att lån skall beviljas.

av Bland boende i flerfamiljshus saknar ca 8 % hemförsäkring. Det är vanligare med försäkring bland dem bor med ägande- eller bo-

som stadsrätt 99 resp. 97 % än bland dem som bor i hyresrätt 89 %.

Utrymmesstandarden spelar också en viss roll. Ju större utrymme desto vanligare är det med försäkring. Av de 170 000

ca personer som bor i lägenhet utan kök saknar 26 % försäkring medan de bor i

som minst fem rum och kök så gott som alltid har försäkring endast

en halv procent saknar försäkring.

Det är också vanligare att de som stadigvarande bott i sin bostad

en längre tid har hemförsäkring för bostaden än de relativt nyetablerade. Bland dem som bott i sin nuvarande bostad under högst två år saknade 12 % hemförsäkring, jämfört med 7 % dem bott i bostaden

av som under fyra år. Av dem som bott i bostaden mer än fyra år saknar 2-

3 % försäkring.

Ensamstående saknar oftare försäkring än sammanboende. Åldern tycks också ha betydelse. Av ensamstående ungdomar saknar 22 % försäkring och av ensamstående yngre barnlösa 25-44 år saknar 12 % försäkring. Vidare saknar 14 % procent av de ensamstående småbarnsföräldrarna försäkring.

Skillnader mellan könen kan av naturliga skäl bara studeras bland de ensamstående. Bland dessa saknar männen försäkring i större

utsträckning än kvinnorna. Detta gäller framför allt bland äldre 55-84 år ensamstående utan barn. I denna saknar 12 % männen

grupp av försäkring jämfört med 5 % av kvinnorna.

Det är vanligare att försäkring saknas i storstadskommunerna där 7-8 % saknar försäkring jämfört med 3-4 % i övriga kommuner.

Indelning efter nationalitet visar stora skillnader. Drygt 3 % bland de infödda svenska medborgarna saknar hemförsäkring. Av de naturaliserade invandrarna saknar 7 % försäkring

medan hela 19 % av de utländska medborgarna saknar försäkring.

90 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

Under åren 1978 till 198485 minskade andelen som saknade försäkringsskydd från 8 till 4 %. Därefter har andelen legat på i stort sett samma nivå.

4.3¶En mellan rättshjälpen och jämförelse rättsskyddet

Den viktigaste skillnaden mellan rättshjälpen och rättsskyddet är naturligtvis att rättshjälpen är en social förmån finansierad av skattemedel medan rättsskyddet bygger på ett avtal mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren och finansieras av försäkringstagarna som kollektiv.

Rättshjälpen bygger i första hand på sociala rättviseskäl och syftar ytterst till att upprätthålla principen om allas likhet inför lagen. Utgångspunkten är att ingen ekonomiska skäl skall vara förhindrad att

av ta tillvara sin rätt. Rätten till rättshjälp är därför begränsad till dem

saknar tillräckliga ekonomiska resurser att själva bekosta en tvist som fullt ut.

Försäkringsavtalet skall ge ekonomisk trygghet i händelse av oväntade förluster. Den försäkrades ekonomiska situation saknar betydelse så länge premien för försäkringen betalas.

4.3.1¶Omfattning

Rättsskyddsförsäkringens och rättshjälpens tillämpningsområden är

delvis desamma vissa skillnader finns. De viktigaste skillnaderna

men redovisas här.

Rättslig angelägenhet eller tvist

Rättshjälp kan beviljas för en rättslig angelägenhet medan det krävs

tvist uppkommit för att rättsskyddet skall gälla. Det innebär att en t.ex. att upprättande av avtal kan omfattas av rättshjälp men inte av en rättsskyddsförsäkring. Skillnaden i praktiken torde dock inte vara så stor. Det finns inskränkningar i rättshjälpen som leder till motsvarande resultat, framför allt att det måste finnas behov av någon rättshjälpsförmån för att rättshjälp skall utgå.

Familjerätt

En stor del eller ca 70 % av kostnaderna för den allmänna rättshjälpen

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 91

utgörs av kostnader i angelägenheter som avser familjerätt. Några generella undantag finns inte utom vad gäller bodelning, där möjligheterna till rättshjälp är starkt begränsade. Dessutom undantas uttryckligen undantagslöst upprättande av äktenskapsförord, testamente och gåvohandling.

Rättsskyddsförsäkringen undantar däremot alla tvister har

som samband med äktenskapsskillnad. Det gäller både tvister som uppstår direkt vid äktenskapsskillnaden och tvister som uppstår inom ett eller två år därefter och som har anknytning till äktenskapsskillnaden, t.ex. vårdnadstvister. Eftersom försäkringen endast gäller när en tvist uppstått undantas upprättande av äktenskapsförord, testamente och gåvohandling också i rättsskyddssystemet.

Näringsidkare

Den som är eller varit näringsidkare kan beviljas rättshjälp i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet det finns

om skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt.

Termen näringsidkare har i rättshjälpslagen en mer vidsträckt innebörd än det skattemässiga näringsbegreppet. Det ställs t.ex. inte några krav vinstsyfte eller att verksamheten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Detta innebär att bestämmelsen är tillämplig i många varierande typer av angelägenheter. Rättsskyddet i villa- och hemförsäkringen gäller däremot endast för den försäkrade i egenskap av privatperson. Det omfattar således inte näringsverksamhet, oavsett omfattningen av verksamheten. Tvister som gäller borgensåtaganden i samband med andras affärsverksamhet omfattas inte heller av försäkringen. Något motsvarande undantag finns inte beträffande rättshjälpen. Vidare finns ett särskilt undantag gäller tvister

som om ekonomiska åtgärder som till sin typ och omfattning är ovanliga för en privatperson. Detta undantag torde i många fall motsvaras av den vidsträckta tolkningen av näringsidkare i rättshjälpslagen, dvs. varken rättshjälp eller rättsskydd torde kunna erhållas för sådana angelägenheter jfr dock rättsskyddsförsäkringar för näringsidkare.

Arbetstvist

Någon inskränkning av möjligheterna till rättshjälp i angelägenheter som rör den rättssökandes arbete har inte gjorts. Eftersom de som är

fackföreningsanslutna oftast får hjälp från sin fackförening utnyttjas rättshjälpen i dessa fall främst av oorganiserade arbetstagare.

Tvister har samband med den försäkrades arbete eller annan

som förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning omfattas däremot inte av

försäkringsskyddet.

Angelägenheter skall behandlas vid förvaltningsmyndigheter

som och förvaltningsdomstolar

Rättshjälpen är inte begränsad till angelägenheter vid viss myndighet eller domstol. Med hänsyn till förvaltningsmyndigheters och förvaltningsdomstolars service- och utredningsskyldighet gentemot den enskilde det dock sällan att det föreligger behov av rättshjälp i

anses dessa angelägenheter. Ett undantag är dock mål vid förvaltningsdomstol angående verkställighet dom i vårdnads- eller umgängesmål,

av där rättshjälp som regel beviljas.

Rättsskyddsförsäkringen gäller däremot aldrig för tvister som enbart kan prövas förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdom-

av stolar. Mot bakgrund den behovsprövning som görs vid rättshjälp

av blir dock skillnaden i praktiken inte så stor. Varken rättshjälp eller rättsskydd kan alltså normalt erhållas i dessa instanser. Däremot kan

i vissa kvalificerade fall få ett offentligt biträde. man

4.3.2 Förmåner

De förmåner följer med rättshjälpen respektive rättsskyddet är i

som huvudsak desamma, dvs kostnaden för bl.a. biträde, utredning och bevisning betalas staten respektive försäkringsbolaget. På några

av punkter skiljer sig dock systemen åt. En väsentlig skillnad är att försäkringsbolagen endast betalar kostnader upp till ett viss belopp, vanligen mellan 75 000 kr och 100 000 kr, medan rättshjälpen inte har någon sådan begränsning. Vidare ersätts inom rättsskyddet motparts rättegångskostnader som den försäkrade ålagts att betala. Rättsskyddet ersätter dock inte kostnader för verkställighet av dom eller utslag. Den

beviljats rättshjälp är däremot befriad från att betala avgift för som sådana åtgärder hos kronofogdemyndigheten. Den som beviljats rättshjälp behöver inte heller ställa säkerhet vid kvarstad m.m. Någon motsvarighet till detta finns inte inom rättsskyddet. Rättsskyddet ersätter också den grundavgift för rättshjälp som en försäkrad rättshjälpstagare betalat.

Avgiftsjälvrisk

Inom båda system skall den enskilde bidra med egna medel. Vid rättshjälp skall den rättssökande betala rättshjälpsavgift och vid rättsskydd en självrisk.

Rättshjälpsavgiften är uppdelad i två delar, grundavgift och tilläggsavgift. Båda beräknas enligt komplicerade och detaljerade regler och systemet är avsett att vara rättvist i den meningen att var och en skall betala efter förmåga. Grundavgiften beräknas med ledning av den rättssökandes ekonomiska förmåga och tilläggsavgiften grundval av den ekonomiska förmågan och kostnaderna i ärendet.

Självrisken vid rättsskydd uppgår vanligen till 20 % av kostnaderna i ärendet, dock lägst 1 000 kr och ställs således inte i relation till försäkringstagarens ekonomi.

Nyss nämndes att rättsskyddet ersätter kostnaden för grundavgiften. Detta innebär att den som får både rättshjälp och rättsskydd i praktiken inte själv behöver betala mer än ca l 000 2 000 kr själv-

risken i grundavgift, trots det sofistikerade avgiftssystemet som gäller inom rättshjälpen. Tilläggsavgiften får den rättssökande alltid betala själv.

4.3.4 Ersättning till ombudbiträde

Enligt 22 § RhjL har ett biträde rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Regeringen bestämmer den timkostnadsnorm som skall ligga till grund för ersättningen.

Ersättning fastställs i mål eller ärende i domstol av domstolen och i övriga fall av Rättshjälpsmyndigheten.

Biträdet är enligt 23 § RhjL förhindrad att förbehålla sig eller ta emot ersättning av huvudmannen utöver vad som bestämts av domstolen respektive Rättshjälpsmyndigheten.

Enligt villkoren i rättsskyddsförsäkringen beräknas ombuds och försvarares arvoden enligt högst samma timkostnadsnorm som tillämpas inom rättshjälpsområdet.

Ersättningen till ombudet försäkringsersättningen bestäms vanligen av en skadereglerare lokalt hos försäkringsbolaget. Bolaget kan påkalla skiljeförfarande hos Sveriges advokatsarnfund angående skäligheten av en advokats arvode och kostnader. Ersättningen till ombud vars lämplighet prövats av Rättsskyddsnämnden kan prövas av samma nämnd om ombudet eller bolaget påkallar detta.

94 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringama

Försäkringsersättningen ges formellt till den försäkrade som ersättning för de kostnader han haft för sitt ombud. Försäkringsvillkoren innehåller därför inte några bestämmelser om begränsningar i ombudens möjligheter att förbehålla sig eller ta emot ytterligare ersättning utöver vad som utgått ur försäkringen.

4.3.5¶Prövning och insyn

Beslut rättshjälp fattas av tjänstemän på Rättshjälpsmyndigheten,

om domare i domstolarna samt av advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. Tjänstemännen och domarna är genom regeringsformen skyldiga att uppfylla kravet saklighet och opartiskhet i verksamheten. Genom offentlighetsprincipen finns också insyn i verksamheten. Advokater har sina etiska regler och kan dessutom endast fatta gynnande beslut om rättshjälp i förhållande till den rättssökande. Ansökan och beslut blir allmänna handlingar när ärendet gär vidare till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten.

Pâ försäkringssidan finns avtalsrättsliga bestämmelser om handläggningen i bl.a. konsumentförsäkringslagen. Dessutom har försäkringsbolagen utarbetat gemensamma riktlinjer för skaderegleringen vilka bl.a. innehåller regler om konsekvent, enhetlig och rättvis skadetillämpning samt skyldighet för bolagen att motivera beslut. Någon offentlighet eller insyn i den enskilde skadereglerarens verksamhet finns dock inte men Finansinspektionen samt numera även Konsumentombudsmannen har en viss tillsyn över verksamheten.

4.4 överväganden

4.4.1 utgångspunkter Principiella

Enligt direktiven skall utgångspunkten för utredningsarbetet vara att de begränsade resurser som i den samhällsekonomiska situationen står till buds skall sättas in de områden där de bäst behövs och komma de människor till del är i störst behov av ekonomisk hjälp till rätts-

som ligt bistånd. De åtgärder som utredaren skall föreslå skall vara sådana att de kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar, men samtidigt får de inte medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat.

Enligt min mening kan detta också uttryckas som att endast den som verkligen behöver samhällets stöd bör ges sådant. Den som har

möjlighet att försäkra sig och få sina kostnader täckta försäkringen

av kan i princip inte anses behöva samhällets stöd. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att den som kan klara sig själv med medel

- egna eller genom en försäkring inte skall få några bidrag från staten. Med

- 90-talsögon ligger det något grundläggande fel i ett system, där staten träder in och hjälper den som har eller borde kunna skaffa en rättsskyddsförsäkring. Min utgångspunkt är därför att rättsskyddet bör ta över en stor del av den allmänna rättshjälpen.

Rättshjälpskommittén diskuterade frågan att föra över olika

om ärendekategorier från rättshjälpen till försäkringssektorn och ställde då upp följande fyra förutsättningar för ett sådant överförande SOU 1984:66 s. 76:

Det skall finnas en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen. -

Försäkringspremien får inte vara större än att det kan antas att den -

rättssökande kan betala den.

Försäkringstäckningen skall vara god. -

Konsekvenserna av en utebliven försäkring vid ett rättsligt förfaran- -

de får inte bli oacceptabla från allmän synpunkt.

Kommittén föreslog att rättsliga angelägenheter som rörde fastigheter, motordrivna fordon, husvagnar och båtar och täcks rätts-

som av en skyddsförsäkring skulle undantas från rättshjälpens område. Förslaget ledde emellertid inte till någon sådan lagändring. Det redan existerande fastighetsundantaget utvidgades dock till att även tidigare

avse ägare av fastighet.

De förutsättningar som Rättshjälpskommittén ställde har enligt

upp min mening giltighet även i dag. Till dessa kan läggas att det skydd som försäkringen ger också måste godtagbart i förhållande till

vara den enskilde. Dessutom bör systemet uppbyggt så att det inte

vara kringås. Det bör inte medföra några fördelar att säga försäkringen

upp för att därmed få möjlighet att erhålla rättshjälp.

4.4.2 till att

Bolagens inställning rättshjälpen görs

subsidiär till rättsskyddet

I utredningens arbete har en expert från Sveriges Försäkringsförbund medverkat. Utredningen har också sammanträffat

med representanter för försäkringsbolagen. Härvid har bl.a. framkommit att försäkringsbolagen är skeptiska till att rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringarna.

96 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

Bolagen har poängterat att man inte kan garantera att rättsskyddet i framtiden kommer att finnas kvar i hem- och villaförsäkringspaketet. Några utfästelser om detta kan inte göras. Försäkrings-

gemensamma villkor utformas inte längre genom branschsamarbete. Detta beror bl.a. den konkurrenslagen och att konkurrensen har ökat

nya mellan försäkringsbolagen under det senaste decenniet. Bolagen önskar allt profilera sig, vilket bland annat kan göras genom att de

mer ändrar villkoren och erbjuder en lågprisprodukt med endast ett basskydd.

Den svenska försäkringsmarknaden är i dag i högre grad än tidiga-

utsatt för påverkan utländska försäkringsbolag. Dessa bolag har re av sällan den typ av paketförsäkringar som inkluderar rättsskydd. I stället får rättsskyddet tecknas separat som ett tillägg till hemförsäkringen. En sådan ordning kan leda till att de mest tvistbenägna skaffar sig skyddet ett s.k. moturval. Detta medför i sin tur till att rättsskydds-

— försäkringen blir dyrare och att anslutningsgraden blir lägre. De svenska försäkringsbolagen reserverar sig för att även de kan komma att skilja ur rättsskyddsmomentet eller vissa delar därav.

Ett sätt att motverka att rättsskyddet tas bort ur paketlösningarna är

enligt bolagens representanter att efter mönster av det nuvarande - fastighetsundantaget införa bestämmelse om att rättshjälp kan be-

en viljas endast om den rättssökande varken har eller borde ha haft försäkring. Det är nämligen tänkbart att enskilda konsumenter eller försäkringsmäklare annars ställer krav att rättsskyddet skall utgå ur paketförsäkringen eftersom försäkringstagaren ändå har ett grundläggande skydd den subsidiära rättshjälpen. På så sätt kan en

genom billigare försäkring erhållas.

Bolagens representanter har även framfört att det också finns andra förslag om att försäkringsbolagen skall överta eller utöka sitt ansvar på en rad olika områden. Bl.a. kan nämnas ersättning för ideell skada, grupptalan samt ökat ansvar för trafikförsäkringen och vid sjuk- och arbetsskada. Försäkringsbranschen menar att man i olika grad är skickad att hantera dessa områden. Vad gäller rättsskydd anser man sig sämre skickad att bedöma ombudens kostnadsräkningar än vad domstolarna och Rättshjälpsmyndigheten är. Framför allt har domstolarna bättre möjligheter att bedöma kostnaderna genom sin direkta inblick i processen. Försäkringsbolagen får endast en kostnadsräkning när tvisten är slut och har inte egen insyn i processen. Bolagen

att det föreligger en risk för det fall förslaget genomförs att menar - kostnaderna kommer att öka totalt sett, vilket kommer att återverka försäkringspremierna.

Utredningen har med representanter för försäkringsbranschen och Sveriges advokatsamfund diskuterat granskningen kostnadsräk-

av ningar hos försäkringsbolagen. Det har då framkommit att en nämnd i någon form med företrädare för försäkringsbranschen och advokatkåren skulle kunna vara av värde. Frågan inrättande sådan

om av en nänmd förefaller emellertid inte stå och falla med frågan rätts-

om hjälpen görs subsidiär till rättsskyddet eller inte.

Försäkringsbranschen har också pekat på att det, vad ersätt-

avser ningen till ombuden, är fråga om ett trepartsförhållande. I princip har försäkringstagaren och försäkringsbolaget ett avtal och försäkringstagaren och ombudet ett annat. Detta medför bl.a. att om försäkringsbolaget inte betalar vad ombudet kräver kan ombudet begära att

senare få resterande belopp från försäkringstagaren.

Slutligen har bolagen poängterat att försäkringsvillkoren och försäkringspremierna måste ändras om lagen ändras och att detta tar viss tid. De nuvarande försäkringsavtalen gäller så gott alltid för ett år

som i taget. Det innebär att bolagen måste ha minst ett år på sig för att ändra villkoren för samtliga försäkringstagare, räknat från den dag riksdagen beslutar om en lagändring till dess ändringen träder i kraft.

4.4.3¶Slutsatser

När det gäller att göra rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet kan olika system tänkas:

En obligatorisk försäkring som administreras staten, t.ex. - av som

sjukförsäkringen.

En obligatorisk privat försäkring, fristående från hemförsäkringen, -

som t.ex. trafikförsäkringen.

En frivillig försäkring av större eller mindre omfattning. -

En obligatorisk försäkring har tidigare diskuterats och förkastats,

se t.ex. SOU 1965:13 s. 46 ff, prop. 1972:4 s. 226 och SOU 1984:66

s. 61 Jag instämmer i de synpunkter där anförts och således

som anser inte att det finns anledning att införa ett obligatoriskt försäkringssystem, vare sig i offentlig eller privat regi. Därmed återstår det frivilliga systemet.

Ett frivilligt försäkringssystem kan se ut olika sätt och

vara mer eller mindre omfattande. Utredningen har tittat förutsättningarna att låta rättsskyddet överta hela den allmänna råttshjälpen, dvs ett betydligt bredare område än vad som i dag täcks försäkringsvillkoren.

av

98 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

En sådan lösning skulle emellertid medföra allt för stora konsekvenser för såväl försäkringsbolag som för den enskilde. Bl.a. skulle försäkringspremien öka väsentligt. Enligt min mening synes det lämpligaste därför vara att utgå från hur det faktiskt ser ut i dag, dvs. de nu existerande försäkringarna. Rättshjälpen skulle då kunna bli subsidiär när det finns en försäkring som täcker den aktuella angelägenheten. Därmed är också den första förutsättningen uppfylld, dvs. det är möjligt att skydda sig genom försäkring. Om en rättssökande har en försäkring bör det, för att rättshjälp skall kunna beviljas, normalt vara tillräckligt med ett skriftligt besked från försäkringsbolaget att den aktuella angelägenheten inte omfattas försäkringen. Är det fråga

av om en angelägenhet som har direkt samband med en äktenskapsskillnad

regelmässigt faller utanför rättsskyddet torde ett sådant intyg som oftast kunna undvaras.

Eftersom rättsskyddet avser tvister skulle det teoretiskt kunna uppstå en situation där en tvist ännu inte uppkommit och rättsskydd inte kan rättshjälp söks eftersom det är fråga om en rättslig ange-

ges men lägenhet. Som tidigare anförts torde det dock knappast detta stadium finnas behov av biträdeshjälp utöver rådgivning.

Beträffande den andra förutsättningen, dvs. att försäkringspremien inte får högre än att den enskilde kan betala den, har de beräk-

vara ningar som gjorts av bolagen visat att premiehöjningarna torde bli måttliga om rättshjälpen görs subsidiär.

I dag uppgår kostnaderna för den allmänna rättshjälpen till ca 337 miljoner kronor eller 322 miljoner kronor efter avdrag för gjorda återbetalningar. Härav utgör kostnaderna för angelägenheter rörande äktenskapsskillnad ca 86 miljoner kronor. En tredjedel av angelägenheterna rörande vårdnad respektive underhåll kan antas ha samband med äktenskapsskillnad enligt två-årsregeln. Om kostnaderna för de nu angivna angelägenheterna samt för övriga angelägenheter som rättsskyddet inte täcker ärenden som enbart kan prövas av förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdomstolar, angelägenheter rörande arbetstvist samt bodelning räknas bort kvarstår kostnader på ca 175 miljoner kronor per år som skulle kunna överföras till rättsskyddsområdet.

Den ökning som det enligt bolagens beräkningar skulle kunna bli fråga om är i genomsnitt drygt 5 % eller 45 kr per år för hemförsäkring respektive 3 % eller 85 kr per år för villahemförsäkringen. Enligt min uppfattning ökning denna storlek fullt acceptabel. Även

är en av den andra förutsättningen torde därmed vara uppfylld.

Den tredje förutsättningen, nämligen att försäkringstäckningen bör vara god, är som framgår av vad som redovisats numera uppfylld vad

gäller antalet försäkrade. Som Rättshjälpskommittén påpekade SOU 1984:66 s. 76 måste det emellertid också, mot bakgrund rättsav hjälpens karaktär av social skyddslagstiftning, krävas att människor inte skulle komma att sakna möjligheter till rättslig hjälp i de fall det föreligger särskilt skyddsvärda intressen. Det problemet behandlas tillsammans med den fjärde förutsättningen. Den fjärde förutsättningen, att konsekvenserna för dem som saknar försäkring inte får bli oacceptabla, är något problematisk. Det mer kan ju, enkelt uttryckt, innebära att den slarvige, som inte sett sitt om hus och skaffat försäkring, gynnas jämfört med den tagit sitt som ansvar och skaffat försäkring. En sådan sensmoral kan inte lagstiftningen bygga på, låt vara att den i sak motsvaras liknelsen den av om förlorade sonen. Bestämmelsen om rättshjälpens subsidiaritet kan utformas så att de som har rättsskyddsförsäkring skall utnyttja denna och övriga får rättshjälp. En sådan lösning är dock mindre lämplig eftersom det inte innebär några konsekvenser för den underlåter att teckna försäksom ring såvida inte de förmåner som följer med rättshjälpen försämras drastiskt. Enligt min mening bör därför bestämmelsen utformas på så sätt att den som har eller borde ha haft försäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte skall kunna beviljas rättshjälp. Denna lösning är också mest förenlig med de synpunkter som försäkringsbolagen framfört. En borde-regel bör kunna bidra till att paketförsäkringarna, och därmed hög anslutningsgrad till rättsskyddsen försäkringarna, bibehålls. Det är det enligt min mening också mer rättvist att den skötsamme som betalar för en försäkring får förmånen av rättslig hjälp medan den som utan rimlig anledning struntar i detta inte får motsvarande hjälp. Det bör således i normalfallet krävas av en rättssökande att han har försäkrat sig genom en rättsskyddsförsäkring där så kan ske och att han i annat fall får stå sin kostnader i Den egna en process. som t.ex. saknar brandförsäkring kan inte påräkna ersättning för eventuella förluster vid en brand. Det finns naturligtvis tillfällen då det inte kan sägas att den rättssökande borde ha haft en hemförsäkring med tillhörande rättsskyddsförsäkring. En sådan situation kan att den rättssökande inte har vara något hem att försäkra, t.ex. efter äktenskapsskillnad, utlandsvistelen se eller vräkning samt vid långvarig vistelse på sjukhus eller anstalt. En annan situation kan vara att den rättssökande har skaffat en försäkring men att denna på grund av tidsreglerna i försäkringsvillkoren inte täcker tvisten. Inte heller kan det ställas lika stränga krav på hemförsäkring för ungdomar nyligen flyttat till som egen

bostad och ännu inte hunnit ordna sina förhållanden. Någon exakt tidsgräns i dessa fall är naturligtvis svårt att fastställa utan får bedömas i det enskilda fallet. I vissa fall bör även den rättssökandes personliga förhållanden beaktas vid avgörandet han borde ha haft om försäkring eller inte. Som exempel omständigheter som kan påverka bedömningen kan nämnas små ekonomiska resurser, språkproblem eller andra sociala problem. I det här sammanhanget skall dock påpekas det i Socialstyrelsens underlag till norm för socialatt bidrag ingår post avseende premie för hemförsäkring. Det har en visserligen diskuterats att lyfta ut denna post den generella normen ur socialbidrag i stället skulle kunna erhållas direkt när utgiften och att dvs. när premien skall betalas. Enbart att lever social-

uppstår, man

bidrag bör därför inte motivera avsteg från borde-regeln. Det kan dock uppstå situationer när det skulle framstå som oskäligt den enskilde, inte har försäkrat sig, inte kunde få någon om som hjälp. Av den anledningen bör regeln kompletteras med en möjlighet för den rättssökande att, i undantagsfall, ändock kunna erhålla rättshjälp. Rättshjälp bör därför kunna medges i undantagsfall om det finns synnerliga skäl för detta. Vid denna bedömning skall hänsyn tas såväl till den rättssökandens personliga och ekonomiska förhållanden som till angelägenhetens art. Om angelägenheten rör väsentliga och betydande intressen för den rättssökande bör detta påverka bedörrmingen. Jag vill dock understryka att det verkligen skall krävas synnerliga skäl för tillämpa denna undantagsregel och att det närmast skall gälla att fall där det vid samlad bedömning direkt stötande om rättsen vore hjälp inte beviljades. Ett problem kan uppstå i detta sammanhang är naturligtvis att som bolagen kan ändra försäkringsvillkoren så att vissa paketförsäkringar inte omfattar rättsskydd eller, så som nyligen skett i ett bolag, att rättsskyddet inte alls gäller i familjerättsliga tvister. Detta skulle medföra den enskilde försäkringstagaren skulle ställas inför vissa att svårigheter att välja försäkring. Det är dock min uppfattning att försäkringsbolagen även i framtiden kommer att ha intresse av att erbjuda en billig rättsskyddsförsäkring täcker i stort sett område som i dag. Detta grundar som samma jag på de samtal förts med representanter för försäkringssom branschen och de erfarenheter finns hur de svenska försäksom av ringsbolagen driver sin verksamhet. Försäkringsbolagens affärsmässiga erbjuda försäkringsprodukter till skydd för den enskilde idé är att medborgaren. Jag att den föreslagna lagändringen torde skapa menar efterfrågan rättsskydd i hem- och villahemsförsäkringen som en bolagen vill följa upp.

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringama 101

Jag har förutom de förutsättningar som Rättshjälpskommittén ställde också angett ytterligare två förutsättningar som måste vara

upp uppfyllda. Försäkringsvillkoren måste ge ett godtagbart skydd och detta bör i vart fall inte vara sämre än det skydd som kan erhållas inom rättshjälpsområdet.

Av den jämförelse som gjorts mellan rättsskyddssystemet och rättshjälpssystemet framgår att förmånerna i allt väsentligt är likvärdiga och i båda fallen godtagbara.

Rättshjälpen är dock inte begränsad till någon viss högsta summa. I kapitel 5 angående rättshjälpens tillämpningsområde kommer jag att förespråka en begränsning av de kostnader som skall kunna ersättas genom rättshjälpen. Av skäl som redovisas där anser jag det rimligt att kostnaderna i ett rättshjälpsärende begränsas till högst 100 000 kr, vilket ungefär motsvarar den ersättning som ges genom rättsskyddet. Den ersättning genom rättsskyddet har dessutom legat i stort

som ges sett still under många år. Det kan därför finnas anledning att anta försäkringsbolagen kan komma att justera dessa gränsvärden.

I den mån rättsskyddet har utnyttjats upp till taket bör rättshjälp inte kunna beviljas för därefter uppkommande kostnader. Det innebär att den nuvarande möjligheten att anlita rättshjälpen när man nått rättsskyddstaket i en fastighetstvist bör tas bort.

Några experterna i utredningen har hävdat att det är statens

av skyldighet att sörja för en god rättsvârd och att en grundläggande del av denna rättsvård är att den enskilde skall kunna tillgodose sina rättsliga intressen utan att vara hänvisad till i första hand privata alternativ. De har jämfört detta med andra grundläggande behov som sjukvård och åldringsvård.

Jag delar uppfattningen att staten bör sörja för en god rättsvård och att en del av denna rättsvård bör vara bistånd till juridiskt biträde. Däremot anser jag inte att detta måste innebära att staten skall svara för bistånd till biträdeshjälp även för dem som själva kan bekosta detta antingen direkt eller genom att teckna en rättsskyddsförsäkring. Om den enskilde saknar sådana möjligheter bör däremot bistånd ges. Detta är möjligt genom den avsedda tillämpningen av huvudregeln och undantagsregeln om synnerliga skäl.

4.4.4¶Ersättning till ombud

En fråga som kan medföra konsekvenser såväl för den rätts-

annan sökande som för ombudet är hur ombudsarvodet skall regleras. Rättsskyddsförsäkringarna är utformade så att den försäkrade kan erhålla

102 Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna

försäkringsersättning för de kostnader han haft för sitt ombud. Enligt villkoren i rättsskyddsförsäkringen länmas ersättning avseende arvode för skälig tidsåtgång enligt den timkostnadsnorm som tillämpas på rättshjälpsområdet. Ersättning skall således i huvudsak bestämmas på samma sätt som ersättning på rättshjälpsomrádet. Försäkringsbolagen har dock pekat svårigheterna för bolagen att avgöra vad som är skälig tidsåtgång. En domstol kan följa ett ärende och får egen erfarenhet av hur biträdet sköter ett ärende. Försäkringsbolaget har som regel endast en kostnadsräkning som underlag för sin bedömning.

Enligt min mening skulle denna prövning kunna underlättas om en partssammansatt nämnd ges möjlighet att pröva ersättningsfrågor inom rättsskyddet. Representanter för försäkringsbranschen och Advokatsamfundet har ställt sig positiva till en sådan ordning. Närmare regler för nämndens verksamhet torde kunna utarbetas av försäkringsbranschen och Advokatsamfundet gemensamt.

I 23 § RhjL respektive 21 kap. 10 § sista meningen RB förbjuds rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare att begära ytterligare ersättning från klienten utöver vad domstol eller Rättshjälpsmyndigheten bestämt. Något motsvarande förbud finns inte i försäkringsvillkoren. Försäkringsavtalet är ett avtal mellan försäkringsbolaget och den försäkrade och syftar inte till att vara bindande i relationen ombudklient.

I Danmark förbinder sig ett ombud, i samband med att han anmäler ett försäkringsärende, att inte begära ytterligare ersättning av sin klient. I Norge är däremot ombudet oförhindrad att ta ut extra ersättning från sin klient. Det skall dock påpekas att i Norge gäller detta även vid statlig rättshjälp.

Det finns i huvudsak tvâ situationer då ett ombud kan tänkas begära ytterligare ersättning av sin klient. Den ena situationen är då ett ombud i samband med att han anlitas förklarar för klienten att han debiterar ett arvode som går utöver den timkostnadsnorm som tillämpas av försäkringsbolaget, t.ex. ytterligare 500 kr i timmen och ställer som villkor för att åta sig uppdraget att klienten själv betalar denna mellanskillnad. Enligt advokatsamfundet tillämpas i vissa fall en sådan ordning i dag. En sådan överenskommelse måste enligt samfundet vara otvetydig och ske i samband med att ombudet anlitas.

Den andra situationen är när ett försäkringsbolag inte ersätter försäkringstagaren med begärt belopp grund av att bolaget anser t.ex. att tidsåtgången inte varit skälig eller att ombudet varit oskickligt. Man kan tänka sig ett ombud som i ett sådant fall skulle försöka få ut ytterligare ersättning av sin klient. Advokatsamfundet har dock för-

Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna 103

klarat att ett sådant förfarande i vissa fall inte är förenligt med de etiska regler som gäller för advokatverksamhet.

Bevisbördan för att överenskommelse om ytterligare ersättning

en träffats torde ligga helt ombudet. Jag anser det också lämpligt om Advokatsamfundet inför reformen gjorde vägledande uttalanden i ämnet.

4.4.5 Ikraftträdande

Försäkringsbolagen har framfört att man om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringarna, behöver en viss övergångstid för att anpassa nu gällande försäkringsvillkor till de nya bestämmelserna i lagen se avsnitt 4.4.2. Detta är både rimligt och nödvändigt. En sådan övergångsperiod kan erhållas genom att riksdagen vid ett eventuellt beslut om att införa en ny rättshjälpslag samtidigt beslutar att lagen skall träda i kraft först ett år senare. En annan lösning och

den som jag med tanke på sakens statsfinansiella betydelse förordar

kan att förslaget om rättshjälpens subsidiaritet bryts ut och före-

vara läggs riksdagen tidigare än förslagen i övrigt. Ett sådan förfarande kan antingen ske direkt efter den ordinarie remisstidens utgång eller efter att synpunkter på förslaget inhämtats på annat sätt t.ex. vid en hearing. Förslaget kan då utmynna i en ändring i den nuvarande rättshjälpslagen som föreslås gälla från samma datum som den nya lagen planeras träda i kraft. Om en ny lag sedan beslutas upphävs den provisoriska bestämmelsen redan innan den trätt i kraft.

En tredje möjlighet, att riksdagen fattar ett principbeslut i frågan som försäkringsbolagen agerar utifrân, anser jag mindre lämplig. Lagar bör, vill att enskilda rättssubjekt skall agera efter dem,

om man införas genom lagstiftning och inte genom principbeslut.

4.4.6¶Organisationen

För det fall rättsskyddet tar över i den utsträckning som jag föreslår samt om domstolarna även i fortsättning skall kunna besluta om rättshjälp i utsträckning som i dag kommer underlaget för Rätts-

samma hjälpsmyndigheten att bli mycket begränsat. De arbetsuppgifter som i dag fullgörs av Rättshjälpsmyndigheten kommer dock att kvarstå i vart fall under ett antal år framöver eftersom nuvarande och tidigare lagstiftning kommer att gälla i de ärenden där beslut om rättshjälp fattats innan de bestämmelserna trätt i kraft. Jag föreslår därför inte

nya

några särskild åtgärder beträffande Rättshjälpsmyndigheten i anledning av de förslag som nu förs fram. I kapitel 14 skissar jag på

en annan ordning som kan komma att tillämpas längre fram.

5¶Rättshj älpens tillämpningsområde och omfattning

Förslag: Avgörande för om rättshjälp skall beviljas eller inte

skall vara om den rättssökande behöver juridiskt biträde.

Biträdeskostnader skall ersättas med högst 100 000 kr. -

Beviljad rättshjälp skall även i fortsättningen gälla hela den rättsliga angelägenheten och inte begränsas till att gälla viss instans eller viss åtgärd.

Möjligheten att få rättshjälp i fastighetstvister när kostnaderna överstiger ett visst belopp tas bort.

Bestämmelsen om befogat intresse ersätts med en bestämmel- se om att rättshjälp förutsätter en prövning det är rimligt

av om i det enskilda fallet att staten bidrar till kostnaderna.

Rättshjälp i angelägenheter som rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor skall beviljas endast det

om finns särskilda skäl.

Rättshjälp i angelägenheter som rör underhåll till barn skall beviljas endast om det finns särskilda skäl.

Rättshjälp vid bodelning skall beviljas endast vid klander - av bodelning.

Rättshjälp skall inte ges till näringsidkare i angelägenheter som rör näringsverksamheten.

Rättshjälp skall inte kunna beviljas dödsbo. I vissa fall skall dock ett dödsbo kunna överta redan beviljad rättshjälp.

106 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar medför detta antalet rättshjälpsärenden kommer att minska väsentligt. De

att angelägenheter där rättshjälp i fortsättningen kommer att förekomma är framför allt familjerättsliga mål av olika slag.

Såväl kostnaderna för rättshjälpen som antalet rättshjälpsärenden kommer minska väsentligt. De skäl har lett till dagens detalje-

att som rade regelsystem gör sig därmed inte längre lika starkt gällande. Det finns därför större anledning än tidigare att utforma ett så enkelt och

möjligt. Å andra sidan är det naturligtvis forthanterbart system som farande viktigt att förhindra att rättshjälpen utnyttjas där det inte är

betalar. Även kostnaderna för sådana ärenden rimligt att staten om

inte torde så omfattande skulle det, mot bakgrund sammantaget vara

de besparingar föreslås, vara stötande om möjligheterna att av som erhålla rättshjälp skulle utvidgas för sådana mindre skyddsvärda in-

tressen.

Bestämmelserna bör utformade så att de kan tillämpas på ett

vara så enkelt och okomplicerat sätt möjligt. De bör också i viss mån

som

samstämda med villkoren för de vanligast förekommande rättsvara skyddsförsäkringarna. Rättshjälpen skall ett godtagbart skydd men

ge det får inte bli förmånligare att säga försäkring för att i stället

upp en komma i åtnjutande rättshjälp den borde-regel som föreslås i

av föregående avsnitt torde dock i de flesta fall motverka detta.

Reglerna den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde finns i

om dag i 6-8 §§ RhjL. Enligt 6 § RhjL kan allmän rättshjälp beviljas

a fysisk i rättslig angelägenhet han behöver sådant bistånd

person om och hans beräknade årsinkomst, efter hänsyn tagen till försörjningsbörda, inte överstiger sju basbelopp. Rättshjälp kan enligt 7 § RhjL också beviljas ett dödsbo boet behöver sådant bistånd och det är

om skäligt med hänsyn till boets och delägarnas ekonomiska förhållanden. I 8 § när rättshjälp inte fâr beviljas. Särskilda regler för

RhjL anges prövning ansökan rättshjälp i angelägenheter som rör ersättning

av om till patienter för behandlingsskador och läkemedelsskador finns i 8 a §

RhjL.

Vad rättslig angelägenhet har inte närmare preciserats i

som är en rättshjälpslagen eller dess förarbeten. Avsikten med uttrycket var att markera att allmän rättshjälp inte skall vara begränsad till ärenden som handläggs inför domstolar och andra myndigheter utan även skall kunna i utomprocessuella ärenden eller ärenden som handläggs av

ges skiljemän.

Frågan vad utgör rättslig angelägenhet prövades av

om som en Besvärsnämnden för rättshjälpen i ett antal fall, främst under de när-

åren efter lagens tillkomst. Under senare år tycks den enda maste

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 107

återstående svårigheten vara avgränsningen mellan vad är som att betrakta som en ekonomisk angelägenhet respektive rättslig en angelägenhet. I domstolarna är, naturligt nog, frågan ansökan om en avser en rättslig angelägenhet sällan något problem. Allmän rättshjälp kan således i dag lämnas i varje rättslig angelägenhet i den mån inte uttryckligt undantag görs i rättshjälpslagen eller annan författning. En annan metod för att begränsa tillämpningsområdet är att räkna upp de angelägenheter där rättshjälp kan beviljas. En sådan uppräkning kan dock aldrig bli fullständig och måste förses med någon form av ventil för ärenden där rättshjälp bör beviljas trots att de inte räknats

upp. I t.ex. Norge beviljas fritt rettsrâd utomprocessuell hjälp för vissa uppräknade angelägenheter, t.ex. familjesaker och vid personskada samt för trydge- och pensionssaker. Dessutom kan fritt rettsråd ges när det aktuella problemet uppenbart har så stor personlig välfärdsmässig betydelse att det efter samlad bedömning är rimligt en att det offentliga betalar för biståndet. Prövningen av en norsk ansökan är således beroende ärendet av om är prioriterat eller inte. En sådan lösning torde dock mindre vara lyckad för Sveriges del. Det kan finnas skäl gör att även som en ansökan om rättshjälp i ett prioriterat ärende skall avslås, t.ex. om en talan framstår som helt utsiktslös. Prövningen skulle därmed få ske i flera steg, vilket innebär att den blir komplicerad och att högre mer krav måste ställas både på ansökan och den skall pröva denna. som Dessutom minskar förutsebarheten för den rättssökande. En sådan ordning skulle därmed inte uppfylla de kriterier angetts tidigare. som Jag anser därför att rättshjälp även i fortsättningen skall kunna beviljas i varje rättslig angelägenhet där behov biträde föreligger av och inte något undantag anges, antingen uttryckligen eller genom någon form av generalklausul rimlighets- eller befogat intresseregel. De nuvarande undantagen i 8 § är i som anges RhjL stort sett vara väl avvägda. I den mån de inte kommenteras längre fram anser jag att dessa undantag skall gälla även i fortsättningen och de att således bör överföras till den nya lagen.

5.1¶Behov av biträde

Förslag: Avgörande för om rättshjälp skall beviljas eller inte skall vara om den rättssökande behöver juridiskt biträde.

108 Ráttshjälpens tillämpningsområde och omfattning

5.1.1 Gällande rätt

I dag bedöms den rättssökandes behov allmän rättshjälp med utav gångspunkt från behovet någon eller några de förmåner som kan av av erhållas att rättshjälp beviljas. Frågan huruvida behov av bigenom stånd föreligger är i hög grad beroende angelägenhetens art, vilka av myndigheter skall pröva den rättsliga angelägenheten i sak och som vilka förfaranderegler gäller vid prövningen. som Vid behovsprövningen skall någon ekonomisk prövning inte göras den allmänna prövningen enligt 6 § RhjL. Om en rättssökande utöver har behov någon de förmåner som anges i rättshjälpslagen anses av av det han har behov rättshjälp även om det är uppenbart att han, att av på grund reglerna rättshjälpsavgift, själv kommer att få betala av om samtliga kostnader.

5.1.2¶Överväganden

I kapitel 7 föreslås helt nytt avgiftssystem. Rättshjälpsavgiften skall ett enligt förslaget beräknas viss procentuell andel av biträdeskostsom en naderna. Med sådant avgiftssystem kan nuvarande ordning för ett behovsprövningen inte behållas, bl.a. därför att det skulle medföra en väsentlig ökning kostnaderna för rättshjälpen. Det skulle nämligen av ofta lönsamt få rättshjälp då staten alltid skulle bidra med i vara att fall del kostnaderna. Som exempel kan nämnas att en relavart en av tivt välbärgad rättssökande klart skulle kunna bära en mindre som kostnad för t.ex. ansökningsavgift och ersättning till ett par vittnen skulle kunna få dessa kostnader subventionerade. En sådan ordning är knappast förenlig med de mål som anges i hushållning Även direktiven och med en sund av statens resurser. om viss minsta kostnad alltid skall betalas kan det nya systemet inneen bära problem i detta avseende. Rättshjälp bör därför endast kunna beviljas i sådana fall där det kan uppstå några mer betydande kostnader, nämligen när det behövs biträdeshjälp. Denna förmån är den viktigaste och mest kostsamma förmånen och det är oftast redan nu frågan biträdesbehovet som är avgörande. om Om rättshjälp beviljas bör även i fortsättningen vissa övriga förmåner ingå. Vilka dessa förmåner skall vara samt frågan om när behov biträdeshjälp skall föreligga utvecklas närmare i kapitel av anses 6. När rättshjälp utan biträdesförordnande i dag beviljas är det vanligtvis för den rättssökande skall kunna få sina kostnader för inatt

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 109

ställelse till förhandling eller för bevisning ersätta. För att de som inte själva kan stå för dessa kostnader skall kunna få hjälp skall bistånd i stället kunna ges oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte. Denna förmån skall kunna beviljas part i såväl tvistemål som brottmål. Frågan behandlas ytterligare i kapitel

Rättshjälp skall således enligt min mening endast beviljas om den rättssökande har behov av juridiskt biträde. Liksom hittills skall biträdesbehov normalt inte anses föreligga i mål eller ärenden som handläggs i förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. Dessa myndigheter har en så omfattande utredningsskyldighet att biträdesbehov i regel inte finns. Liksom tidigare kan dock som regel anses att behov av biträde finns i mål om verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge och vissa andra ärendekategorier. Biträdesbehovet i vissa typer av förvaltningsärenden täcks dessutom av reglerna om offentligt biträde. Rättshjälps skall inte heller kunna beviljas biträ-

om desbehovet kan tillgodoses annat sätt, t.ex. om juridiskt biträde lämnas genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sin medlemmar.

Rättshjälp skall i vissa fall ges till målsägande som inte uppfyller förutsättningarna för att få målsägandebiträde. Eftersom åklagaren är skyldig att bistå målsäganden med enskilda anspråk i brottmålsprocessen torde det dock mera sällan finnas behov av rättshjälp till en målsägande. Jag är medveten om att åklagarnas insatser skiftar på detta område. Det finns åklagarmyndigheter som sköter detta föredömligt medan andra brister i ambition. Detta bör följas upp av Riksåklagaren.

Behov av juridiskt biträde för tilltalad eller misstänkt i brottmål tillgodoses genom reglerna om offentliga försvarare. Rättshjälp skall således inte kunna beviljas för detta ändamål.

5.2¶Omfattning

Förslag: Beviljad rättshjälp skall även i fortsättningen gälla

hela den rättsliga angelägenheten och inte begränsas till viss instans eller viss åtgärd.

En begränsning införs för hur stora biträdeskostnader som skall kunna ersättas som rättshjälpskostnader. Gränsen föreslås ligga vid 100 000 kr.

110 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

5.2. 1 Gällande rätt

Rättshjälp beviljas i dag för hela den rättsliga angelägenheten och är inte begränsad till handläggningen i viss instans eller till viss kostnad.

En fråga som ofta har prövats är om en angelägenhet avser en eller flera rättsliga angelägenheter, dvs. omfattningen av en rättslig angelägenhet. Om det är fråga flera angelägenheter måste rättshjälp

om beviljas och avgift betalas för och en av dem. Som exempel kan

var nämnas att angelägenhet rörande äktenskapsskillnad har ansetts omfatta även frågor vårdnad, underhållsbidrag, umgängesrätt och kvar-

om sittanderått men däremot inte upplösning av sarnäganderätt eller uppteckning av makarnas bo.

Emellanåt kan fråga uppkomma om den rättsliga angelägenheten är avslutad och de åtgärder som vidtagits därefter avser en ny angelägenhet. När ett ärende behandlas inför domstol eller annan myndighet eller inför skiljemän är ärendet i princip avslutat när det finns ett avgörande vunnit laga kraft. I angelägenhet där förlikning träffas

som utgör förlikningen slutpunkt för rättshjälpen. Rättshjälp som beviljats för angelägenhet kan leda fram till ett verkställbart avgörande

som omfattar i princip inte exekutionen av avgörandet prop. 1972:4 s. 335 f.. Den rättssökande är dock befriad från avgifter hos kronofogdemyndigheten. Resning NJA 1976 s. 538 och besvär över domvilla NJA 1979 99 omfattas inte av det ursprungliga rättshjälpsbeslutet.

s. Däremot har Högsta domstolen funnit att ett sådant beslut omfattar återställande av försutten tid NJA 1974 s. 506.

Så länge ett laga kraft ägande beslut inte föreligger är det fortfarande fråga och angelägenhet. Något nytt rättshjälpsbeslut

om en samma behövs således inte vid t.ex. ett överklagande.

5.2.2 överväganden

Begränsning till viss instans

Enligt direktiven kan en metod för att begränsa kostnaderna för rättshjälpen att ett beslut om rättshjälp endast skall omfatta den in-

vara stans där den beviljas. Detta skulle kunna kombineras med att möjligheterna till rättshjälp i ny instans inskränks helt eller delvis. Rättshjälp beviljad Rättshjälpsmyndigheten skulle då endast gälla så länge den

av rättsliga angelägenheten inte behandlas i domstol. En annan tänkbar ordning kan att rättshjälp beviljas endast för kostnader upp till en

vara

Rättshjâlpens tillämpningsområde och omfattning 111

viss nivå, antingen med möjlighet till dispens efter ytterligare beslut eller som en absolut gräns. I Norge och Danmark beviljas rättshjälp endast för instans i en taget medan rättshjälp i Finland gäller för hela angelågenheten. I Danmark behåller dock överklagandens motpart automatiskt rättshjälp i överinstansen. Vidare gör man i dessa, samt i andra europeiska länder, en uppdelning mellan processuell rättshjälp och utomprocessuell rättshjälp. I många länder, t.ex. i Damnark, motsvarar den utomprocessuella rättshjälpen närmast vårt râdgivningsinstitut. Ett alternativ eller komplement till sådan ordning kan att en vara ny avgift skall betalas i ny instans eller när en viss kostnadsnivå uppnåtts. Rättshjälpsavgiften fastställs i dag med utgångspunkt från en beräknad årsinkomst. Om en process pågår under lång tid torde rättshjälpstagaren kunna arbeta upp ytterligare betalningsförmåga. Det skulle då vara rimligt att avgift betalas med vissa intervall. Som ny exempel kan nämnas att i Norge får den rättssökande betala avgift ny egenandel för varje instans medan avgiften i Danmark bestäms mer skönsmässigt. l Finland beviljas antingen hel eller partiell rättshjälp. I de senare, relativt ovanliga fallen, betalar den rättssökande en procentuell andel av kostnaderna, dock aldrig över viss fastställd en avgift. En ordning med nytt beslut i varje instans eller omprövning vid vissa tids— eller kostnadsintervaller medför ökad administration och därmed ökade kostnader. Frågan är också vilka grunder sådan en omprövning skall göras och vem som skall utföra den. En fråga annan är om omprövning enbart skall gälla käranden respektive den överklagande eller om även motpartens rättshjälp skall omprövas. När frågan om automatisk omprövning rättshjälpsbeslut har av diskuterats har det oftast skett med hänvisning till regeln befogat om intresse. Högsta domstolen har dock kommit fram till att det finns mycket lite utrymme för domstolarna att göra sådan förhandsen prövning. En sådan prövning torde nämligen ofta stöta sig med de

grundläggande principerna för rättegången NJA 1985 175 Inte

s. heller råttshjälpsbiträdet torde, sedan målet eller ärendet inletts vid domstol, kunna göra någon utförligare prövning i detta avseende NJA 1983 s. 224. Om någon annan myndighet, t.ex. Rättshjälpsmyndigheten, skall utföra prövningen innebär detta ett betydande merarbete. Principerna för prövningen befogat intresse utvecklas närmare i av avsnitt 5.3. En särskild utredare Hovrättsprocessutredningen, JU 1993:04 ser för närvarande över hovrättsförfarandet. I årets budgetpropositionen 199495: 100, bilaga 3 s. 4 anförs bl.a. följande den utredningen: om

112 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

Som ett led i strävandena att effektivisera hovrättsförfarandet så att

målen kan avgöras på ett snabbare och mer ändamålsenligt sätt och

kan koncentreras de mer svårbedömda och kvalifice-

resurserna

rade målen har kravet på prövningstillstånd i hovrätt utvidgats. En

särskild utredare arbetar vidare detta område. Regeringen har

stora förväntningar på resultatet denna utredning som bör kunna

av leda till att det införs generella regler om prövningstillstånd i hovrätt. I detta hänseende har reformarbetet när det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna kommit längre. Regler av generell karaktär

gör det möjligt att ställa krav prövningstillstånd i kammarsom

rätt har nyligen införts i förvaltningsprocesslagen, och frågan om

vilka målgrupper skall omfattas av ett sådant krav har därefter

som

tagits parallellt med att olika måltyper har flyttats ned i in-

upp

stanskedjan.

Hovrättsprocessutredningen skall redovisa sitt uppdrag i december 1995.

Om ett generellt krav prövningstillstånd införs i hovrätt finns det inte tillräckliga skäl att kräva särskild prövning avseende rätts-

en hjälpens bestående eller upphörande, utöver den prövning som görs för prövningstillstånd. Beviljad rättshjälp bör därför även i fortsättningen omfatta hela den rättsliga angelägenheten fram till laga kraft ägande avgörande.

kostnaderna för rättshjälpen j kan i stället

Syftet att begränsa

- delvis uppnås den procentuella avgift som föreslås i kapitel 7.

genom Genom att avgiften skall betalas regelbundet under ärendets handläggning tvingas den rättssökande att göra samma processekonomiska överväganden som den som inte har rättshjälp.

Tak för kostnaderna

En avgiftsregel beskrivet slag torde dock inte vara tillräcklig.

av nu Om rättshjälpsresurserna skall fördelas ett godtagbart sätt och komma dem tillgodo bäst behöver hjälp är det inte rimligt att

som enstaka skall kunna utnyttja oproportionerligt stora delar av

personer dessa Det kan därför övervägas att införa ett tak för hur

resurser. stora kostnader skall kunna ersättas genom rättshjälpen. Det finns

som argument både för och mot ett sådant tak.

Det främsta argumentet för ett tak är naturligtvis att en sådan regel medför besparingar. Den besparing som kan göras detta sätt skall dock inte överdrivas. Det stora flertalet rättshjälpsärenden håller sig

nivå klart understiger 100 000 kr. Eftersom rättshjälpen är en en som social skyddslagstiftning är det dock, även vid en mindre besparing, rimligt att det finns gräns för det stöd skall utgå och därmed

en som

för hur stora resurser som staten skall bidra med i varje enskilt ärende. Rättshjälpens syfte är bl.a. att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta till vara sin rätt. Denna målsättning behöver enligt min mening inte innebära att obegränsade resurser skall ställas till den rättssökandes förfogande, dvs. att han jämställs med med i en person stort sett obegränsade tillgångar. En relativt välbärgad medborgare med en inkomst som ligger över inkomstgränsen för rättshjälp har knappast möjlighet att lägga ned hur stora belopp helst på som en process. Vidare bör, som tidigare angetts, jämförelse göras vilka en av förmåner som kan erhållas vid utnyttjandet rättsskyddsförsäkav en ring. Om rättshjälpen görs subsidiär bör den rimligen inte medföra bättre eller fler förmåner än vad som gäller för rättsskyddet. Enligt villkoren i dessa försäkringar ersätts endast kostnader till ett visst upp belopp. Även detta talar för beträffande en begränsning rättshjälpen. Mot att införa ett tak för kostnaderna kan bl.a. anföras att regeln kan få stötande konsekvenser om motparten har stora ekonomiska resurser och därmed är föga känslig för rättegångskostnaderna. Motparten kan vara ett företag, rättegångskostnader är avdragsgill vars en rörelsekostnad. Taket kan utnyttjas av en ekonomiskt stark motpart som förhalar processen. Gentemot detta kan anföras att den som inte har rättshjälp eller rättsskydd måste begränsa sig till de ekonomiska han resurser som eller hon har oavsett motpartens tillgångar. Vidare skall förhalande en motpart kunna mötas med en fast processledning. Detta kräver naturligtvis att rätten uppmärksammas på förhållandet. Över huvud taget kan sägas att det finns ett starkt allmänt intresse att rätten i enlighet av med reglerna i rättegångsbalken verkar för att målen drivs till ett avgörande på ett effektivt och kostnadsbesparande sätt. Mot ett tak kan anföras att det kan uppkomma merkostnader när en pågående process måste avslutas för att den rättssökande inte längre kan anlita ett biträde. Det kan sägas vara dålig Samhällsekonomi att ha en oavslutad tvist som kostat 100 000 kr i stället för avslutad tvist en som kostat 125 000 kr. Vidare kommer Hovrättsprocessutredningen eventuellt att föreslå generellt prövningstillstånd i hovrätten. Om en sådan regel införs innebär det kontroll att mindre befogade en av dyra ärenden inte går vidare. Det finns då inte längre behov samma av ett tak. Gentemot detta kan, förutom vad som redan anförts, sägas att taket är känt från början både av klienten och biträdet. Vidare kommer det att åligga biträdet att fortlöpande informera om vilka kostnader som

114 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

uppkommit och i god tid varsko när närmar sig taket. De dis-

man positiva målen kommer normalt att omfattas av rättsskyddsförsäkringar där det redan finns ett tak för hur höga kostnader som ersätts. I de

indispositiva målen har rätten utredningsskyldighet som gäller

en oavsett det finns biträde eller inte. Ett ytterligare argument mot ett

om tak taket i stället blir något ett golv, dvs. taket är den summa

är att av

rättssökande sig ha rätt till. En sådan uppfattning torde som en anser dock motverkas biträdet, kontrollen av biträdesersättningen och det

av avgiftssystem som förespråkas i kapitel 7.

De vanligaste rättsskyddsförsäkringarna täcker kostnader upp till ett visst belopp vanligen mellan 75 000 och 100 000 kr. Genom tilläggsförsäkring kan ersättningsbeloppet dock uppgå till drygt 140 000 kr. I de kostnader rättsskyddet täcker ingår även ersättning för mot-

som parts rättegångskostnader. Den rättssökande kan emellertid välja att använda hela beloppet till att bekosta sina biträdeskostnader ur

egna försäkringen och sedan betala eventuella motpartskostnader själv eller få skuld på motsvarande belopp. I vart fall finns möjligheten att

en driva ärende till dess gränsen nås. Om rättshjälpen görs subsidiär

ett till rättsskyddsförsäkringar torde det ge anledning för försäkringsbolagen över sina villkor. De nuvarande gränsvärdena för rätts-

att se skyddet har legat på nivå under många år. Det är därför ett

samma rimligt antagande att försäkringsbolagen även kommer att se över sina gränsvärden. Gränsen för hur stora kostnader som skall ersättas ge-

rättshjälpen bör därför, i vart fall tills vidare, kunna ligga vid ca nom 100 000 kr.

En ytterligare fråga år vilka kostnader skall omfattas av be-

som gränsningen. Enligt min mening är det lämpligaste och det mest lätthanterliga att begränsningen endast omfattar kostnader för biträde. Biträdet skall således inte kunna få ersättning med mer än 100 000 kr efter avdrag för rättshjälpsavgiften. När denna gräns uppnåtts skall biträdet anmäla till rätten eller Rättshjälpsmyndigheten att taket nåtts. Domstolen eller Rättshjälpsmyndigheten skall då besluta att rättshjälpen skall upphöra.

Systemet bör enkelt och smidigt att tillämpa och det bör som

vara jag redan antytt inte heller förmånligare än rättsskyddssystemet.

vara Det bör därför inte finnas möjligheter till undantag från denna regel

någon form dispens ventil eller liknande. De argument genom av

anförts beträffande tak-regel kan även appliceras en ventilsom en regel. Med hänsyn till dessa argument jag sammantaget att det

anser inte finns tillräckliga skäl för ventil. En sådan skulle motverka

en syftet att få den rättssökande och hans biträde att planera processen.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 115

Som tidigare anförts torde den som själv bekostar sin process mycket sällan ha obegränsat med resurser att ta i anspråk.

Jag vill medge att här finns goda skäl i båda riktningarna. Om en möjlighet att genombryta taket ändå skulle införas vill jag framhålla att detta enligt min mening kräver att motsvarande möjlighet införs för dem som har en rättsskyddsförsäkring men utnyttjat denna upp till försäkringens maximibelopp. Det är svårt att bedöma hur dyrt detta skulle kunna bli.

5.2.3¶Fastighetstvister

Enligt 8 § första stycket 9 RhjL får rättshjälp inte beviljas ägare eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Rättshjälp får dock enligt andra stycket beviljas när den rättssökandes egna kostnader har uppgått till minst tre basbelopp det basbelopp som gällde året innan ansökan om rättshjälp görs.

Möjligheten att bevilja rättshjälp när kostnaden i en sådana angelägenhet nått till viss nivå infördes år 1989. Året dessförinnan

upp en hade en lagändring genomförts som medförde att rättshjälpen förbättrades och att möjligheterna till allmän rättshjälp utökades samtidigt som rättshjälpsavgifterna sänktes. I samband med behandlingen av förslaget till ändring anförde en minoritet i Justitieutskottet i en av riksdagen godkänd reservation bet. JuU 198788:21, rskr. 198788: 193 att möjligheterna till rättshjälp i fastighetsärenden var alltför begränsade. I enlighet med den godkända reservationen infördes därför det nuvarande tillägget i 8 § andra stycket RhjL. Enligt föredragande statsrådet prop. 198889:117 s. 21 hade företrädare för försäkringsbolagen under remissbehandlingen uttalat att, för det fall förslaget genomfördes, talade mycket för att flertalet bolag skulle anpassa ersättningsbeloppen till motsvarande det som gällde enligt

rättshjälpslagen.

Någon sådan anpassning synes dock inte ha skett. Den maximala ersättningen kan i dag variera mellan 75 00 och 100 000 kr eller drygt 140 000 kr efter tilläggsförsäkring. Det medför att vissa försäkringstagare kan spara en del av sin försäkring till ersättning för motpartens kostnader medan andra måste betala en viss mellanskillnad innan rättshjälp kan utgå.

De ändringar som genomfördes år 1988 byggde att inskränk-

ningar skulle företas på vissa områden inom rättshjälpen men att den

116 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

allmänna rättshjälpen totalt sett skulle få kosta lika mycket som tidiga-

eller i vissa fall medföra mindre kostnadsökningar prop. 198788: re 73 25 f och 1988892117 s. 27. Något sparkrav fanns således

s. prop. inte.

Rättshjälpskostnaderna i angelägenheter rörande fastighet uppgick under budgetåret 199394 till ca l 600 000 kr eller drygt tre gånger

vad år 1989. Även kostnaderna relativt sett mer än som antogs om inte är så stora finns inte anledning att behandla dessa ärenden mer generöst än andra angelägenheter. Rättshjälp bör således, i enlighet med vad gällde före år 1989, inte längre kunna beviljas i ange-

som lägenheter rörande fastigheter om den rättssökande har eller borde ha haft försäkring oavsett vilka kostnader som lagts ned ärendet. Det nuvarande fastighetsundantaget kommer lagtekniskt att täckas av det nya rättsskyddsundantaget.

5.3¶Rimlighetsprövning befogat intresse

Förslag: Bestämmelsen om befogat intresse ersätts med en

bestämmelse att rättshjälp förutsätter att det är rimligt i det enskilda fallet att staten bidrar till kostnaderna.

5.3.1 Gällande rätt

Allmän rättshjälp får inte beviljas den som inte har befogat intresse av att få sin sak behandlad 8 § första stycket 13 p. RhjL.

Denna bestämmelse syftar till att förhindra missbruk av den allmänna rättshjälpen. I förarbetena till rättshjälpslagen prop. 1972:4 s. 93 anfördes bl.a.

Beträffande den närmare innebörden av intresseprövningen bör

utgångspunkten vara att de resurser som ställs till förfogande för

rättshjälpen utnyttjas effektivt och inriktas de områden där

behovet rättsskydd är störst. Det är inte möjligt att uttömmande

av

alla situationer där rättshjälp bör vägras grund av den

ange

angivna intresseprövningen. Några typfall synes dock kunna anges.

Rättshjälp bör kunna vägras när anspråket grundas på en klar

felbedömning gällande regler och en eventuell talan sålunda är

av

helt utsiktslös. Aven i sådana fall när bevisläget är sådant att det

framstår som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan

drivas med framgång bör rättshjälp kunna vägras. Tvister eller

anspråk obetydliga ekonomiska värden jämfört med

som avser

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 117

kostnaderna bör i regel inte få drivas med hänsyn till omständig-

heterna med stöd av allmänna medel. Frågan måste givetvis be-

dömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet,

främst sökandens ekonomiska situation. Aven i sådana fall när ett i

och för sig befogat anspråk inte ens på längre sikt kan realiseras därför att motparten saknar tillgångar bör rättshjälp kunna vägras.

Aven i andra fall än när det ekonomiska värdet i ett anspråk är

obetydligt bör rättshjälp kunna vägras på den grunden att sökanden

inte har befogat intresse av att få saken prövad. Det kan vara fråga

t.ex. en målsägande som vill föra ansvarstalan för ett brott som

om

ligger under allmänt åtal eller i vissa fall när talan avser ansvar för

ärekränkning.

Syftet med intresseprövningen är i första hand att hindra miss-

bruk rättshjälpsförtnånerna. Bestämmelserna kan givetvis inte

av

medföra några garantier för att rättshjälp endast lämnas i situatio-

då sökandens anspråk är välgrundat och kan väntas vinna bi-

ner fall. Betydande marginaler måste givetvis finnas för olika uppfatt-

ningar vid denna bedömning. En begränsning följer även av att

intresseprövningen ofta måste ske grundval av en summarisk

utredning.

Fallen kan således delas upp i olika grupper: möjlighet till framgång, möjlighet att realisera anspråket, kostnadsaspekter i förhållande till det omtvistades värde och angelägenhetens art. Det understryks dock i förarbetena att vad som anges där är typfall och att de inte skall ses

uttömmande uppräkning. Frågan om det finns befogat intresse som en skall alltid bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Här skall kort behandlas de olika fallen.

Möjlighet till framgång

Vid rättshjälpslagens tillkomst var det rättshjälpsnämnder och Besvärsnämnden för rättshjälpen som prövade rättshjälpsansökningarna. Reglerna om befogat intresse kom då ganska ofta att tillämpas utifrån en bedömning av utsikterna till framgång.

De ändringar som infördes i rättshjälpslagen år 1980 innebar bl.a. att prövningen ansökningarna om rättshjälp i vissa fall överfördes

av till domstolarna. Efter två vägledande rättsfall från HD NJA 1982 s. 175 I och II har de allmänna domstolarna varit restriktiva med att göra någon intresseprövning, i vart fall när det varit fråga om bevisvärdering. HD uttalade bl.a. att domstolarna visserligen kan göra en intresseavvägning när det omtvistade beloppet är av obetydligt värde eller när det är uppenbart att talan är utsiktslös grund av att parten missuppfattat eller felbedömt rättsläget. Däremot torde det, enligt HD, endast i undantagsfall kunna komma i fråga att lägga ett för parten

118 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

ogynnsamt bevisläge till grund för en motsvarande bedömning, efter-

detta regelmässigt skulle förutsätta en sådan förberedande saksom prövning som en domstol måste avhålla sig ifrån.

Avsikten är enligt förarbetena att intresseprövningen i första hand skall göras av biträdet prop. 1972:4 s. 94 f.. När befogat intresse saknas ankommer det på biträdet att se till att klienten avstår från att driva sitt anspråk. Har rättshjälp inte sökts bör biträdet inte medverka till att ansökan görs och har biträdet redan lagt ner visst arbete, bör han söka förmå klienten att inte driva saken vidare. I regel bör han avstå från att utföra ytterligare arbete klienten. Missbruk i nu angivna hänseende kan beaktas när biträdesersättningen bestäms. Enligt ett rättsfall från HD ligger biträdets ansvar ett tidigt stadium. Når saken kommit under domstols prövning åvilar ansvaret i första hand domstolen NJA 1983 s. 224.

Möjlighet att realisera anspråket

Avslag på den här grunden sker sällan. Den har använts i ett fall rörande verkställighet av vårdnad. I det ärendet hade barnet förts till Tunisien. Eftersom barnet var tunisisk medborgare, medverkade inte de tunisiska myndigheterna till att återföra barnet till Sverige. Rättshjälp vägrades med hänvisning till att sökanden inte ansågs ha någon utsikt till framgång i ärendet.

De ekonomiska värden som angelägenheten rör jämfört med kostnaderna för att driva saken

Den här grunden har fått mindre betydelse eftersom möjligheterna till biträde i s.k. smâmál begränsades år 1974. Regeln har dock sin betydelse om tvisten skall avgöra utanför domstol eller i vissa fall av fastställelsetalan.

Angelägenhetens art

Rättshjälp kan vägras med hänvisning till angelägenhetens art. Bland annat har, med stöd av denna punkt, rättshjälp inte beviljats i en angelägenhet som gällde återgång av fastighetsköp, där avtalet var ett skenavtal för att skydda säljarens fastighet från utmätning. Däremot har Besvärsnämnden i två ärenden fastslagit att det inte finns lagligt utrymme att vägra rättshjälp med hänvisning till regeln om befogat intresse av den anledningen att tvisten rör s.k. lyxkonsumtion BN 11381 och 119281.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 119

Avslag på ansökan om rättshjälp sker ofta med hänvisning till angelägenhetens art när det är fråga om enskilt åtal. Enligt praxis är möjligheterna till rättshjälp i sådana angelägenheter mycket begränsade. Så är även fallet i angelägenheter rörande skadestånd på grund av förtal Rättshjålp har beviljas i något större utsträckning när

m.m. saken gällt förtal i tryckt skrift.

5.3.2¶Överväganden

Inledande synpunkter

Enligt direktiven finns det anledning att misstänka att allmän rättshjälp i dag i en inte obetydlig omfattning utgår i fall där det inte kan anses befogat att det allmänna helt eller delvis skall bekosta tvisten. I direktiven att rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning bör

anges renodlas och att det finns skäl att igenom vilka åtgärder som är lämpliga för att effektivisera rättshjälpen.

Rättshjälpskommittén behandlade frågan om intresseprövning men ansåg att det enda sättet att tillgodose de syften som ligger bakom rättshjälpens regler intresseprövning är att utforma ett system som

om får den rättssökande att själv göra en processekonomisk bedömning. Reglerna intresseprövningen borde emellertid enligt kommitténs

om mening behållas för att uppenbara fall skulle kunna gallras bort på ett så tidigt stadium som möjligt SOU 1984:66 s. 88 f..

Jag delar Rättshjälpskommitténs uppfattning att prövningen främst bör de uppenbara fallen. Det avgiftssystem som föreslås i kap. 7

avse kommer dessutom att medverka till att den rättssökande måste göra sådana processekonomiska överväganden som kommittén förespråka-

i de.

I 8 § RhjL finns en särskild bestämmelse som gäller tillämp-

a ningen av regeln om befogat intresse för patienter. Enligt denna bestämmelse skall regeln om befogat intresse tillämpas något generösare för patienter än för andra. En patient kan således i vissa fall rättshjälp även det är mycket osannolikt att han kan vinna framgång

om med sin talan, så länge det inte är ytterst osannolikt. Dessutom skall

patients behov av biträde bedömas något generösare än övriga en rättssökandes

.

Mot bakgrund förekomsten patient- och läkemedelsför-

av av säkringarna och eftersom en särskild patientskadelag sannolikt kommer att införas anser jag att det inte längre behövs någon särreglering av rättshjälpen för denna Att rättshjälpen avser en patient beaktas

grupp.

120 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

dessutom när biträdesbehovet avgörs eftersom denna fråga skall avgöras med hänsyn bl.a. till den rättssökandes personliga förhållanden. Det finns inte anledning att ändra tillämpningen vad avser enskilt åtal. Rättshjälp skall således inte medges när brottet ligger under allmänt åtal och åklagaren avstått från föra talan. Även för att ansvarsoch skadeståndstalan för brott som ligger under enskilt åtal bör huvudregeln vara att rättshjälp inte beviljas. I undantagsfall bör dock rättshjälp kunna medges. Sådana omständigheter i dag medför som att rättshjälp beviljas, t.ex. att det rör sig förtal i tryckt skrift bör om således kunna medföra att rättshjälp i vissa fall beviljas även i fortsättningen. Som regel finns det inte heller skäl att bevilja rättshjälp för den som vill föra en skadeståndstalan i ett mål allmänt åtal

om se

avsnitt 5.1. ang. behov av biträde. Rättshjälpskommittén övervägde frågan att införa regel om en som begränsade rättshjälpen för s.k. lyxprocesser SOU 1984:66 93 f.. s. Enligt kommittén fanns det olika vägar att nå ett sådant mål. En är att rättshjälp inte beviljas i angelägenheter som rör egendom inte är som nödvändig för att den enskilde skall ha rimlig materiell standard. en En sådan bestämmelse skulle emellertid enligt kommittén leda till

svåra avgränsnings- och tolkningsproblem. En lösning

annan som angavs var att i lagen räkna upp den egendom skulle undantas. som Det ansågs dock inte rimligt att i en författningstext in så i detalj som det skulle vara nödvändigt att göra för att få uttömmande en reglering. Slutligen förkastade kommittén möjligheten att utvidga begreppet befogat intresse eftersom det skulle leda till avgränsnya nings- och tillämpningsproblem för myndigheterna. Jag menar att rättshjälp måste kunna vägras där det inte är rimligt att det allmänna går in, t.ex. när det rör sig tvister bilar eller om om båtar i miljonklassen. Rättshjälp bör också kunna vägras när det rör sig om en tvist i anledning spekulation med aktier eller konst för av betydande värden. Även i sådana ärenden där den rättsliga angelägenheten har sin grund i skatteplanering bör rättshjälp vägras.

En ny regel bör utformas

Den nuvarande bestämmelsen om befogat intresse verkar inte tillämpas i någon större utsträckning. För att lyfta fram innebörden och poängtera betydelsen av att prövning verkligen görs bör den nuvarande en regeln om befogat intresse slopas och ersättas bestämmelse. av en ny Avsikten med den nya bestämmelsen är att prövning alltid skall en göras av det rimliga i att staten bekostar tvist. en

De fall där det kan bli fråga om att tillämpa denna rimlighetsregel kan delas upp i olika typfall: tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och betydelse för den enskilde samt omständigheterna i övrigt. Jag har redan varit inne på del dessa och skall utveckla mig något

en av ytterligare. Avsikten är att en helhetsbedömning skall göras samt-

av liga omständigheter av betydelse.

Vad gäller tvisteföremålets värde skall rättshjälp inte beviljas

om det omtvistades värde är mycket lågt, såväl i absoluta tal i för-

som hållande till de kostnader som en tvist kan väntas föra med sig. I

en angelägenhet som skall handläggas enligt reglerna i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken RB skall rättshjälp endast kunna beviljas det finns

om särskilda skäl. Det kan för övrigt enligt min mening finnas skäl

att överväga om inte gränsen i den paragrafen bör höjas till ett basbelopp. Härigenom skulle man överensstämmelse med reglerna pröv-

om ningstillstånd i mål som bara rör ett basbelopp. Bestämmelsen

om rimligt intresse blir främst aktuell vid fastställelsetalan

och annat som inte kan direkt värderas i pengar samt i sådana angelägenheter

som skall handläggas utomprocessuellt.

Prövningen av om det är rimligt att rättshjälp utgår med hänsyn till angelägenhetens art tar sikte på flera situationer, bl.a. möjligheten till framgång och vad tvisten rör.

Såvitt avser möjligheten till framgång är prövningen redan

som redovisats begränsad när bevisfrågor är avgörande. Det är i andra fall än de uppenbara inte lämpligt för en domstol att föregripa den förestående sakprövningen. När det inte är fråga prövning be-

om en av visningen bör däremot möjligheterna att avslå ansökan rätts-

en om hjälp vara större än enligt den nuvarande regeln befogat intresse.

om Det är uppenbart att rättshjälp skall vägras i fall där dom enligt 42 kap. 5 § RB kan meddelas utan att föregående stärrming har utfärdats därför att kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller det annars är uppenbart att käromålet är obefogat. Därutöver skall rättshjälp kunna vägras även det inte är uppenbart att

om käromålet är ogrundat men där det framstår osannolikt att käro-

som målet kan vinna framgång och det med hänsyn till vad saken rör och hur talan lagts upp inte är rimligt att frågan prövas på statens bekostnad. Motsvarande bör naturligtvis gälla för svarande ansöker

en som om rättshjälp.

Om angelägenheten rör enskilt åtal eller anspråk i anledning

av sådant åtal skall rättshjälp kunna vägras med hänvisning till angelägenhetens art. Detsamma skall gälla sådana angelägenheter har

som samband med större ekonomiska transaktioner inte kan sägas ha med

som den rättssökandes vardagliga välfärd att göra. Rättshjälp skall kunna

122 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

vägras i angelägenheter rör spekulation med t.ex. aktier eller

som konst och angelägenheter rör skatteplanering. Dessutom bör

som rättshjälp kunna vägras för angelägenheter rör förvärv, innehav

som eller liknande lyxbetonade föremål som mycket dyrbara bilar,

av mer båtar eller smycken. I dessa fall kan utgå från att den rättssökan-

man de har eller har haft stora tillgångar eller andra medel att förvärva egendomen, och det är inte för denna kategori av lyxtvister som rättshjälp är avsedd. När tvisten rör sådan hobbyverksamhet som enligt den nuvarande rättshjälpslagen har ansetts utgöra näringsverksamhet,

hållande travhäst och avancerad fotografering, bör rättshjälp t.ex. av

också kunna nekas på grund av rimlighetsregeln.

Prövningen angelägenhetens betydelse skall avgöras med ut-

av gångspunkt från betydelsen för den enskilde, objektivt sett. En sak

drivs den rättssökande är alltid betydelsefull för denne subsom av jektivt En bedömning måste därför göras av om det utifrån sett

sett. kan rimligt att det allmänna bidrar ekonomiskt. En tvist som rör

anses placeringen brevlåda eller ett staket är exempel en sådan tvist

av en där rättshjälp inte bör ges.

Det är inte möjligt att förutse alla tänkbara situationer där det inte kan rimligt att rättshjälp Rättshjälp skall därför kunna nekas

anses ges. också andra omständigheter än tvisteföremâlets värde eller ange-

om lägenhetens art och betydelse anledning till det. Exempel på så-

ger dana omständigheter bör påverka bedömningen är den rättssökan-

som des eget agerande, t.ex. vägran att diskutera sakförhållanden eller annat försvårande av utredningen.

Det bör normalt också uteslutet att rättshjälp beviljas för en

vara

redan avgjord angelägenhet. Undantag kan dock

prövning av en

finnas, exempelvis när väsentliga omständigheter helt har för-

nya ändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Detta kan förekomma främst i tvister vårdnad och umgänge då rättshjälp i

om ny vissa fall motiverad. Men det händer också att talan i sådana

kan vara mål inleds på nytt inom relativt kort tid utan att förhållandena har

en ändrats i nämnvärd utsträckning. Det kan i ett sådant fall knappast

rimligt att staten åter går in med rättshjälp. Under alla förhållananses den bör krävas att omständigheter betydelse för en ny sak-

nya av prövning tillkommit för att rättshjälp skall beviljas. Det skall som regel inte tillräckligt att hänvisa till enstaka s.k. umgänges-

vara sabotage.

Jag vill här påpeka att ett överflyttande verkställighetsmålen till

av allmän domstol skulle innebära enklare handläggning och väsentligt

en större besparingar. Det finns därför goda skäl att genomföra redan

föreliggande förslag om detta.

Ju längre som tid förflutit sedan rättshjälp tidigare beviljats desto mindre sträng bör bedömningen kunna vara. För att det skall

vara möjligt att kontrollera om rättshjälp tidigare beviljats bör den rättssökande vara skyldig att lämna upplysning om detta vid ansökan

om rättshjälp.

5.4¶Vårdnad och

Äktenskapsskillnad,

underhåll

Förslag: Rättshjälp i angelägenheter som rör äktenskapsskill-

nad skall beviljas endast om ärendet är mer komplicerat än normalt.

Rättshjälp i angelägenheter som rör underhåll till barn skall beviljas endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan t.ex. vara att parterna trots rådgivning från försäkringskassan inte kan komma överens i underhâllsfrâgan eller att den rättssökandes motpart inte vill medverka vid sådan rådgivning.

5.4.1 i rör vårdnad

Rättshjälp angelägenheter som

och umgänge

Kostnaderna för rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad uppgick under budgetåret 199394 till drygt 63 miljoner kronor eller 19 %

ca av de totala kostnaderna för den allmänna rättshjälpen. Dessutom ingår ofta vårdnadsfrågor i ärenden om äktenskapsskillnad. Kostnaden för sådana ärenden uppgick under period till 86 miljoner

samma ca kronor.

Enligt direktiven skall utredaren överväga om rättshjälp i

angelägenhet rörande vårdnad skall kunna beviljas först sedan parterna haft samarbetssamtal. Sådana samtal ger ofta goda resultat och är

mer framgångsrika tidigare de sker. Enligt en rapport från Socialstyrelsen från år 1988 lyckades föräldrarna enas efter samarbetssamtal i 80 % av fallen, om samarbetssamtalen ägde före rättegång. I de

rum fall samtalen ägde rum efter det att stämningsansökan getts in till domstol, lyckades föräldrarna enas i 56 % av fallen.

Vårdnadstvistutredningen JU 1993:13 har i samråd med Socialstyrelsen låtit utföra en ny undersökning avseende nyttan av sam-

124 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

arbetssamtal. Materialet är ännu inte sammanställt men inget tyder på att resultatet skulle vara mindre positivt i dag.

Det finns således klara fördelar med att styra föräldrarna till samarbetssamtal i ett så tidigt skede som möjligt.

Det finns emellertid flera invändningar mot en lösning som innebär att samarbetssamtal skall ett krav för att rättshjälp skall beviljas.

vara Många gånger år det rättshjälpsbiträdet lyckas övertyga sin klient

som

det fördelaktiga i att delta i samarbetssamtal. Dessutom uppstår om vårdnadstvister ofta i samband med äktenskapsskillnad. Det finns

en då andra rättsliga problem som kan behöva lösas omedelbart och som inte kan anstå tills samarbetssamtal ägt rum.

Dessutom finns det vissa fall då rättshjälp bör beviljas oavsett om samtal ägt eller inte. När förälder vägrar delta t.ex. på grund

rum en

allvarlig fruktan för sin säkerhet misshandelsfall är det inte rimav ligt att denne skall vara utestängd från möjligheten att erhålla rättshjälp. Det kan också vara svårt att visa att orsaken till att samarbetssamtal inte kommit till stånd är att den andra föräldern vägrat delta.

Vårdnadstvistutredningen har intervjuat ett antal domare, advokater och socialtjänstemän olika frågor som kan bli aktuella i samband

om med vårdnadstvist. En klar majoritet av de tillfrågade var negativa

en till att samarbetssamtal skulle obligatoriskt innan rättshjälp bevil-

vara jas. Dessutom menade flera de tillfrågade att ett sådant krav skulle

av

orättvist eftersom endast de behöver rättshjälp skulle vara som tvingas till samarbetssamtal.

Med hänsyn till vad anförts anser jag inte att det är lämp-

som nu ligt att samarbetssamtal skall vara en förutsättning för att rättshjälp skall kunna beviljas.

Vårdnadstvistutredningen skall bl.a. utvärdera 1991 års reform av föräldrabalkens regler vårdnad och umgänge dir. 1993:120. I

om uppdraget ingår också att överväga om reglerna för handläggning av tvister vårdnad och umgänge bör ändras. Utredningens betänkande

om skall överlämnas till regeringen i september 1995.

Bestämmelser rättshjälp bör utgå från och motiveras av de

om materiella regler och de handläggningsregler som gäller för respektive rättsområde. Det är därför inte lämpligt att nu lägga fram några för-

begränsningar i möjligheterna till rättshjälp i ärenden rörande slag om vårdnad och umgänge. Som jag redan framhållit i föregående avsnitt bör rättshjälp dock beviljas med stor återhållsamhet vad gäller upprepade vårdnads- och umgängestvister.

Det är också största vikt att de materiella reglerna på skilda

av områden är så utformade att de inte föranleder onödiga processer och

Rättshjälpens tillämpningsområdeoch omfattning 125

därmed förenade höga processkostnader. Från denna utgångspunkt kan det ifrågasättas om regleringen av rättegångskostnadernas fördelning i vårdnadsmål är ändamålsenligt utformade. Enligt min mening finns det skäl att närmare överväga om en ordning innebär att den för-

som lorande parten i något större utsträckning än för närvarande skulle kunna åläggas återbetalningsskyldighet för rättegångskostnader jfr 21 kap. 13 § FB angående kostnader i länsrätt. Det är emellertid möjligt att samma syfte skulle kunna nås genom en hårdaretillämpning

av reglerna om kostnadsansvar för den som orsakar onödig rättegång.

5.4.2 i rör

Rättshjälp angelägenhet som underhållsbidrag

Kostnaderna för rättshjälp i angelägenhet rörande underhåll till barn uppgick under budgetåret 199394 till ca 46 miljoner kronor eller

ca 14 % av de totala kostnaderna för den allmänna rättshjälpen.

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93 har i sitt

betänkande Underhållsbidrag och bidragsförskott SOU 1995:26 föreslagit att de allmänna försäkringskassorna i fortsättningen skall bistå enskilda med att räkna ut och träffa avtal underhållsbidrag till

om barn. Enligt förslaget skall försäkringskassan ha skyldighet att bistå alla föräldrar och barn som efterfrågar kassans hjälp oavsett för-

om äldrarna är eller har varit gifta med varandra och oavsett bidrags-

om förskott sökts eller inte. Några avgifter skall inte tas ut från den

enskilde. Om en sådan ordning införs kommer troligen ärenden inte

som är av mer komplicerad art att kunna lösas genom försäkringskassans försorg.

En förutsättning för rättshjälp i ärenden om underhållsbidrag bör i

därför vara att det finns särskilda skäl för rättshjälp. Med särskilda skäl avses framför allt att försäkringskassan inte sig kunna med-

anser verka till att fastställa underhållet eller att parterna, trots försäkringskassans rådgivning, inte lyckas i underhållsfrägan. Även

enas om

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningens förslag

inte genomförs torde många gånger den hjälp kan eller

som ges genom en två timmars rådgivning tillräcklig, i vart fall rådgivningen

vara om ges av en advokat eller biträdande jurist är någorlunda insatt på

som området.

Det kommer många gånger inte att vara möjligt att avgöra

om rättshjälp bör beviljas innan stämningsansökan och svaromål har getts in till rätten. Den rådgivning alltid skall inleda ett rättshjälps-

som ärende torde oftast vara tillräcklig för att stämningsansökan skall

en

126 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

kunna upprättas i dessa enkla fall. Om ansökan medges eller om det blir fråga tredskodom finns inget behov av rättshjälp. Om den

om svarande in svaromål föranleder fortsatt handläggning bör

ger ett som däremot rättshjälp ofta kunna beviljas.

5.4.3¶Rättshjälp vid äktenskapsskillnad

I direktiven särskilt att äktenskapsskillnadsmål efter gemensam

anges ansökan skulle kunna undantas från möjligheterna till rättshjälp, eventuellt i kombination med en utökning av râdgivningsinstitutet.

Enligt Domstolsverkets statistik uppgick kostnaderna för denna typ

ärenden under budgetåret 199394 till knappt 29 miljoner kronor av eller 9 % de totala kostnaderna för den allmänna rättshjälpen.

ca av För övriga ärenden angående äktenskapsskillnad uppgick kostnaderna till drygt 56 miljoner eller 17 % de totala kostnaderna.

ca av

Vid äktenskapsskillnad efter ansökan gäller en särskild

gemensam

för ersättning till biträdet. Denna motsvarar knappt tre timmars taxa arbete i direktdömda mål och knappt fem timmar i mål med betänke-

tid.

Med tydlig och lättläst blankett, bör tillhandahållas av

en som tingsrätterna och tas fram Domstolsverket, bättre information, en

av eller timmars rådgivning ev. uppdelat på två tillfällen samt

ett par försäkringskassans medverkan vid beräkning underhållsbidrag bör

av antalet mål där biträdeshjälp verkligen behövs minska väsentligt. I vart fall torde det i de flesta fall tillräckligt med endast någon eller

vara några ytterligare timmars biträdeshjälp.

Det finns dock flera invändningar mot att inskränka möjligheten till rättshjälp endast i de mål där parterna gemensamt ansöker om äkten-

skapsskillnad.

Den invändningen är av teknisk art. Det finns inte något som

ena hindrar makarna från att göra att en av dem söker rättshjälp

upp om och in ansökan skilsmässa och den andra maken medger

ger om yrkandet med följd att och en står sina egna kostnader. Kostnaden

var för skulle då bli högre än i dag eftersom den make som inte har

staten rättshjälp i sådana fall inte skall åläggas att betala halva kostnaden för rättshjälpen NJA 1985 723. Vidare är det inte alltid klart i början

s.

ett ärende att det kommer att resultera i en gemensam ansökan. av

Den andra invändningen är att en sådan inskränkning skulle kunna medföra ytterligare tvister skapas. Det är en fördel om makarna

att

in sin ansökan tillsammans efter att ha enats om vårdnad, underger häll Såväl med hänsyn till samhällsekonomiska aspekter i allmän-

osv.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 127

het som till rättshjälpskostnaderna är det positivt antalet tvister

om hålls på en låg nivå.

En lämpligare lösning är därför att rättshjälp skall kunna erhållas endast om ärendet är mer komplicerat än normalt. Begränsningen bör gälla oavsett om makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller om någon av dem ger in en stämningsansökan genast med-

som ges av den andre maken. Detta skulle uttryckas så att det skall finnas särskilda skäl för rättshjälp. I dessa fall kan det inte föreligga

anses behov av rättshjälp. Om förhållandena däremot är sådana att saken inte kan lösas med en mindre omfattande biträdesinsats än vad i

som dag motsvaras av taxan vid äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan skall rättshjälp som regel kunna beviljas. Taxan motsvarar ersättning för ungefär tre timmars arbete i direktdömda mål och fem timmar i mål med betänketid.

En ordning som den nu beskrivna skulle som en bieffekt lösa ett särskilt problem med dessa ärenden. Det gäller de särskilda bestämmelserna i 31 b § RhjL om ersättningsskyldighet för den make

som inte har rättshjälp. Denna fråga behandlas i avsnitt 8.2.2.

5.5¶Bodelning

Förslag: Rättshjälp vid bodelning skall endast beviljas vid

-

klander av bodelning.

Bistånd till kostnader för bodelningsförrättare bör, för det fall

-

sådant bistånd skall kunna erhållas, regleras i äktenskapsbalken.

De begränsade möjligheterna att erhålla rättshjålp vid bodelning har ofta kritiserats. Kritiken har framför allt riktats mot att villkoren för att erhålla rättshjälp för att bekosta en bodelningsförrättare vid

en äktenskapsskillnad skulle vara alltför stränga. I direktiven görs inga särskilda uttalanden som avser möjligheten till rättshjälp vid bodelning.

I samband med att Justitieutskottet behandlade regeringens förslag om anslag till rättshjälp m.m. för år 199495 bet. 199394:JuU 20 behandlades två motioner angående rättshjälp vid bodelning. I båda motionerna yrkades generösare möjligheter till rättshjälp i bodelningsärenden. Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till att frågan var föremål för översyn i Rättshjälpsutredningen samt uttalade: Utskottet, som vill påtala att den gällande regleringen rättshjälp vid

om

128 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

bodelning har brister, utgår från att frågan blir föremål för överväganden inom för denna utredning. ramen Riksdagen biföll utskottets hemställan rskr. 199394:230. senare

5.5. l Gällande rätt

Allmän rättshjälp får enligt 8 § första stycket 7 p. RhjL inte beviljas i angelägenhet rörande bodelning, det inte med hänsyn till boets om beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp. Bodelning kan enligt äktenskapsbalken äga rum såväl inom äktenskapet vid äktenskapsskillnad och dödsfall. Enligt lagen som 1994:1117 registrerat partnerskap gäller detta även registrerade om partnerskap. Bodelning mellan sambor kan enligt lagen 1987:232 om sambors hem ske när ett samboförhâllande upphör, om gemensamma någon samborna begär det eller när av samborna avlidit. Detav en gäller enligt lagen 1987:813 om homosexuella sambor även samma vid upplösning sådant samboförhâllande. I detta avsnitt används för av enkelhetens skull uttrycket makarna när också registrerade partner och

sambor avses. Om två makar inte kan komma överens om hur boet skall skiftas kan domstol på endera makens begäran utse en bodelningsförrättare. Denne har befogenhet att tvängsskifta egendomen om det blir nödvändigt. En sålunda genomförd bodelning kan klandras av makarna. Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Makarna gemensamt för betalningen. Om någon svarar makarna beviljats rättshjälp betalas kostnaderna för bodelningsav förrättaren allmänna medel. Om den andra maken inte har rättsav hjälp blir han i princip betalningsskyldig gentemot staten för hälften av

kostnaderna. Enligt 9 § andra stycket 7 RhjL betalar staten kostnaderna för en p. bodelningsförrättare endast i de fall denne har förordnats att verkställa bodelning mellan makar i anledning äktenskapsskillnad eller mellan av sambor anledning än att den ene sambon avlidit. Rättshjälp av annan beviljas alltså inte för bodelning under äktenskapet. Bestämmelsen hindrar inte att rättshjälp beviljas i mål klander av bodelning. om Biträde får endast förordnas i bodelningsärenden som avser klander 20 § andra stycket RhjL. Vid rättshjälpslagens tillkomst var det i princip möjligt att bevilja allmän rättshjälp i ärenden bodelning enligt de allmänna förutom sättningarna i lagen. Praxis dock hela tiden restriktiv i enlighet var

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 129

med uttalanden i förarbetena prop. 1972:4 s. 337. Enligt dessa torde det i allmänhet inte föreligga något behov särskild biträdeshjälp vid

av bodelning.

Ersättning till särskild skiftesman som förordnats att verkställa bodelning efter äktenskapsskillnad eller boskillnad ingick

ursprungligen inte i förmånerna i rättshjälpslagen. Sådana kostnader fick

parterna själva svara för även om rättshjälp beviljats. Genom lag-

en ändring år 1976 infördes en regel om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnader för sådan skiftesman om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Samtidigt infördes bestäm-

en melse som innebar att den make som inte hade rättshjälp skulle betala hälften av statens kostnader för skiftesmannen.

Makars möjlighet att få biträde i bodelningsärenden begränsades vid samma tillfälle på så sätt att biträde endast skulle kunna förordnas om det förelåg särskilda skäl med hänsyn till makarnas förhållanden och boets beskaffenhet.

År 1983 avskaffades möjligheten

att förordna biträde vid bodelning förutom vid klander. Motiveringen att de begränsade rättshjälps-

var resurserna utnyttjades mest effektivt om rättshjälp avsåg kostnaden för skiftesman. Med hänsyn till att större tvister därigenom skulle kunna undvikas, uttalades dock att rättshjälp som beviljats i ett äktenskapsskillnadsmål också i fortsättningen skulle vissa bodelnings-

avse åtgärder som varit nödvändiga för överenskommelsen i äktenskapsskillnadsmâlet.

År 1988 infördes den nuvarande regleringen innebär

som att rättshjälp endast får beviljas om särskilda skäl kan föreligga med

anses hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden. Vad gäller boets beskaffenhet skall i första hand boets behållning beaktas.

Om behållningen efter skuldtäckning kan antas räcka för att

- betala kostnaden för bodelningsförrättare får som regel allmän rättshjälp inte beviljas. Rättshjälp får inte heller beviljas värdet är lågt

om eller negativt, om så är fallet på grund av att skuldtäckning skall ske med stora belopp. I prop. 198788:73 s. 97 uttalas att skuldtäck-

om ning skall ske med stora belopp är boet som regel mer omfattande än vanliga löntagares och att det då inte finns skäl att bevilja rättshjälp.

Vad gäller särskilda skäl med hänsyn till makarnas personliga förhållanden uttalas följande i det betänkande låg till grund för

som lagförslaget SOU 1984:66 s. 91 f.:

Det finns dock situationer där det föreligger ett behov rättshjälp

av

när det gäller bon av enklare beskaffenhet. En sådan situation är att

den make som sitter i boet vägrar att medverka till bodelningen och

130 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

den andre maken därför inte kan få ut sina tillhörigheter samtidigt

varken maken själv eller boet kan bära kostnaderna för en

som bodelning.

situation där rättshjälp bör kunna beviljas är när rätten En annan

till hyreslägenhet är tvistig och det i övrigt inte finns några

en

tillgångar i boet till täckande av bodelningskostnaderna.

Som vi poängterat har bodelningsförrättaren rätt till ersätt-

ovan

boets tillgångar för sitt arbete. Med hänsyn till detta under-

ning av

låter den tilltänkte bodelningsförrättaren enligt uppgift ofta att

- -

begära förskott makarna innan har tar uppdraget. Det torde

av

emellertid också förekomma att förskott i en del fall sätts upp som

villkor för att någon skall åta sig att vara skiftesman. Situationen kan exempelvis den att boets tillgångar är så ojämnt fördelade

vara

att den make påkallar skiftet är mer eller mindre medellös. Ar

som

dessutom tillgångarna svåra att realisera är ett krav förskott

naturligt. Aven i dessa fall finns uppenbara behov av rättshjälp för

att en fördelning skall komma till stånd.

5.5.2 överväganden

Som framgår vad redovisats i detta avsnitt är möjligheterna att

av som erhålla rättshjälp vid bodelning mycket begränsade. En del anser att de är alltför begränsade vad gäller bistånd till kostnad för bodelningsförrättare. Det har framförts att rättshjälp inte utgår trots att behov av sådan hjälp föreligger, vilket skulle innebära att en svagare part kan

förhindrad att ta till sin rätt. Det finns t.ex. äktenskap där vara vara visserligen båda makarna står för de lån som tagits men de ekonomiska tillgångarna disponeras helt av den ena maken. I betänkandet Pensionsrättigheter och bodelning SOU 1995:8 har förslag till nya regler vid bodelning förts fram. Även dessa

om pensionsrättigheter

regler kan få betydelse för behovet av bodelningsförrättare.

I många fall åtar sig naturligtvis en bodelningsförrättare uppdraget och avvaktar med betalning i andra fall krävs den rättssökande

men ett förskott han inte har möjlighet att betala. Huruvida förskott

som krävs eller inte torde i hög grad vara beroende av hur troligt det är att det finns några tillgångar i boet. Ju osäkrare detta är desto större anledning finns det att begära förskott. Det är således i de sistnämnda fallen det skulle finnas störst behov av rättshjälp. Det kan dock

som ifrågasättas rättshjälpsresurserna fördelas bästa sätt om staten

om skall medverka ekonomiskt till bodelning där det är mycket osäkert

en

det överhuvudtaget finns något att dela. Om det är troligt att det om finns tillgångar att fördela torde bodelningsförrättaren ofta åta sig uppdraget utan att begära förskott.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 131

Enligt direktiven skall utgångspunkten för de förslag som läggs fram vara att de skall leda till minskade kostnader för det allmänna. Om möjligheterna att få bistånd vid bodelning utökas leder det naturligtvis till ökade kostnader. Denna motsättning gör att jag inte lägger fram ett eget förslag utan skisserar ett alternativ för hur den svårlösta frågan om bodelningarna och rättshjälpen skulle kunna lösas.

Kostnaden för en reform är beroende av antalet fall där förmånen kan utnyttjas, hur stort bidrag som kan erhållas samt vilken avgift som skall tas ut inklusive eventuell återbetalningsskyldighet. Eftersom rättshjälp enligt mitt förslag skall beviljas endast då behov av biträde finns se avsnitt 5.1 bör ekonomisk hjälp till bodelningsförrättare i vart fall inte vara en rättshjälpsform utan i stället regleras som en särskild form av bistånd. En modell till sådant bistånd kan vara följande.

Bistånd till kostnader för bodelningsförrättare ges där det finns

anledning att anta att den make som söker bistånd inte skulle ha

möjlighet att komma till sin rätt utan att bodelningsförrättare förordnas och maken inte själv kan bekosta en bodelning. Biståndet

bör endast ges till äkta makar och registrerade partner. För sam-

boende är det endast gemensamt förvärvat bohag och gemensamt förvärvad bostad som kan bli föremål för bodelning. Bodelning

mellan makar berör däremot mer komplicerade förhållanden som

giftorättsproblematiken särskild egendom, pensionsrättigheter etc., andelsberäkning och lottläggning m.m.

Någon substans bör alltid finnas i boet för att bistånd skall utgå,

även om den totala behållningen kan vara negativ. Det bör därför

finnas en regel av innebörd att särskilda skäl krävs för bistånd. En

sådan förutsättning bör dock inte tolkas lika strängt den

som nu-

varande bestämmelsen kommit att tillämpas.

Biståndet bör inte vara obegränsat. Många gånger kan situationen vara inflammerad och makarnas inbördes stridigheter kan bidra till att kostnaderna skjuter i höjden. Biståndet bör därför begränsas

till att avse högst fem timmars arbete för bodelningsförrättaren och

skall ses som en form av garanti för den rättssökandes del av kost-

naderna. Det innebär att bodelningsförrättaren kan arbeta i tio

ca timmar enligt huvudregeln skall makarna betala hälften var. Under denna tid bör bodelningsförrättaren, för det fall det saknas

tillgångar i boet, hinna slutföra ärendet. I andra fall, dvs. om det

finns tillgångar, bör bodelningsförrättaren kunna ta risken att arbeta vidare. För arbete utöver tio timmar bör samma regler gälla

som

skulle ha gällt om bistånd inte beviljats.

Bodelningsförrättare erhåller, för de timmar som omfattas av biståndet, ersättning enligt samma regler som ett rättshjälpsbiträde,

dvs. skälig ersättning, vanligtvis enligt timersättningsnormen se

kap. 12.

132 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

Bodelningsförrättaren bör i bodelningshandlingen ange hur mycket den rättssökande skall betala och får, i de fall som hela kostnaden inte kan tas ut den rättssökande, resterande belopp av från staten.

Med sådan utformning kan det övervägas om bestämmelsen i 17 en kap. 7 § sista stycket äktenskapsbalken om solidariskt ansvar för ersättningen i förhållande till bodelningsförrättaren bör ändras så att varje make endast svarar för sin andel. Med begränsning fem timmar kan kostnaderna, med dagens en timersättning, högst uppgå till ca 5 000 kr per ärende minus den som avgift den rättssökande skall betala. Denna avgift bör vara densom vid rättshjälp, kapitel 7. Eftersom de som har ett ekosamma som se nomiskt underlag överstiger 100 000 kr enligt mitt förslag skall som betala avgift 4 000 kr eller finns knappast skäl att bevilja en mer bistånd för den återstående summan 1 000 kr. Bistånd till bodelningsförrättare skulle därför endast beviljas den som har ett ekonomiskt underlag som inte överstiger 100 000 kr. Anledningen till att bistånd kan övervägas i dessa fall är framför allt att den make beviljas biståndet skall kunna komma till sin rätt som beträffande egendom denne inte disponerar. Det är därför rimligt som att, för det fall denne make tillskiftas egendom av visst värde, han eller hon själv får stå för hela kostnaden. Biståndet kan därigenom ses garanti till bodelningsförrättaren att denne får ersättning för som en sitt arbete även förhållandena i boet skulle vara sådana att den om make beviljats bistånd inte tillskiftas egendom av något värde. som För det fall även den andre makens förhållanden är sådana att han är berättigad till bistånd skall även denne kunna beviljas bistånd. Avsikten är dock att bistånd huvudsakligen skall utgå när det föreligger någon form snedfördelning mellan makarnas resurser. av I promemoria från år 1982 Ds Ju 1982:2 föreslogs att makarna en skulle återbetala rättshjälpskostnaden vid bodelning. Förslaget föll dock framför allt på att âterbetalningsreglerna ansågs för krångliga. Jag instämmer i att reglerna inte får vara alltför komplicerade. Därför bör det endast finnas en gräns för när den rättssökande skall betala hela kostnaden i stället för procentuell avgift. Eftersom en kostnaden inte kan bli högre än 5 000 kr, kan en lämplig regel vara att den rättssökande skall betala tillbaka hela kostnaden om han eller

Med ekonomiskt underlag avses den beräknade årsinkomsten med hänsyn tagen till förmögenhet och försörjningbörda. Se vidare avsnitt 7.3.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 133

hon tillskiftas egendom som, efter avdrag för skulder, uppgår till 50 000 kr eller mer.

Kostnaden för en reform av nu skisserat slag är svår att beräkna. Innan möjligheterna till rättshjälp i bodelningsärenden begränsades till fall då det förelåg särskilda skäl uppgick antalet ärenden med rättshjälp till 3 599 av totalt 71 000 eller ca 5 %. Kostnaden för skiftesman uppgick till 9,7 miljoner av totalt 241 miljoner kr eller ca 4 %. Övriga kostnader i bodelningsärenden uppgick till sammanlagt 2,8 miljoner kr och torde avse biträdeskostnader och utredningskostnader. Uppgifterna är hämtade från Ds Ju 1984:8. De inhämtades 1980-82 men redovisades omräknade till 1984 års penningvärde.

Om fördelningen, i förhållande till kostnaderna, blir densamma som tidigare kommer kostnaden att uppgå till knappt 13 miljoner 322 milj. x 4 %. Med en begränsning av bidraget till 5 timmar skulle

kostnaden uppgå till ca 15 miljoner kr minus rättshjälpsavgiften antal

ärenden uppgår till ca 60 000 x 5 % 3 000, 3 000 x 5 000 15 miljoner. Avgiften i dessa ärenden skulle enligt de nya reglerna upp-

till ca 500 2 000 kr eller i snitt drygt 1 000 kr varför kostnaden

kan minskas med ca 3 miljoner. För det fall bidraget skall återbetalas i de fall det finns någon behållning i boet blir kostnaden följaktligen lägre. Jag anser dock att det finns en uppenbar risk att antalet ärenden blir fler än som nu antagits. Med en viss återbetalning torde kostnaderna för reformen kunna beräknas till ca 10-20 miljoner. Det skall dock åter poängteras att dessa siffror grundas på olika uppskattningar av förhållandena och att de således inte utgör några exakta beräkningar. Om denna reform genomförs torde det vara nödvändigt med en relativt snar uppföljning av resultatet för att kunna kontrollera de faktiska kostnaderna.

En reform med nu redovisade innehållet skulle således innebära en inte oväsentlig kostnadsökning för staten. Mot bakgrund av de besparingskrav som direktiven innehåller kan jag inte förespråka en sådan lösning. Bestämmelserna måste dessutom vara mycket detaljerade för att kostnaderna skall kunna hållas någorlunda under kontroll. Jag har också svårt att se att behovet skulle vara så stort att det motiverar en sådan ökning av statens utgifter, samtidigt som möjligheterna till rättshjälp minskas på andra områden. Mot bakgrund av riksdagens tidigare redovisade uttalande har jag dock valt att redogöra för en möjlig lösning. Jag lägger däremot inte fram något författningsförslag.

134 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

5.5.3¶Rättshjälp vid klander av bodelning

I dag medges rättshjälp med rättshjälpsbiträde i praktiken endast vid klander av bodelning. Bestämmelsen har i praxis RH 1989:105 tolkats på så sätt att rättshjälp medges vid klander om de allmänna förutsättningarna för rättshjälp är uppfyllda, utan krav särskilda skäl jfr prop. 198283:61, prop. 198788:73 och SOU 1984:66. Enligt min mening finns inte anledning att skärpa bestämmelsen. Det bör däremot göras klarare att rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning endast skall kunna beviljas vid klander av bodelning. Det är då tillräckligt att de allmänna förutsättningarna för rättshjälp är uppfyllda och krav på särskilda skäl är inte nödvändigt. I det här sammanhanget bör dock särskilt beaktas den allmänna regeln om att det skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna se avsnitt 5.3.

5.6¶Näringsidkare

Förslag: Rättshjälp skall inte kunna beviljas en näringsidkare

-

i angelägenhet som har samband med näringsverksamheten.

5.6.1 Gällande rätt

Enligt 8 § första stycket 3 p. RhjL får allmän rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i dennes näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Möjligheterna för näringsidkare att erhålla rättshjälp var vid rättshjälpslagens tillkomst strängare men mildrades något genom en lagändring âr 1980.

Genom ändringen togs ett krav särskilda skäl bort och rättshjälp kan numera beviljas om det föreligger skäl för rättshjälp med hänsyn till de ovan angivna omständigheterna. Syftet var att åstadkomma en liberalisering av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Avsikten är numera att en näringsidkare som kan jämställas med en löntagare i vanliga inkomstlägen skall kunna erhålla rättshjälp.

Med näringsidkare avses den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Termen har i rättshjälpslagen en mycket vid-

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 135

sträckt innebörd. Det ställs t.ex. inte några krav att verksamheten skall uppta någon viss del arbetstiden eller att den skall ha gått med

av vinst. I de fall näringsverksamheten drivs i bolagsform är det avgöran-

den rättssökande har eller har haft väsentligt intresse i och de om inflytande över verksamheten.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig skall angelägenheten ha uppkommit i verksamheten. Det innebär att angelägenheter som enbart rör näringsidkarens rent personliga förhållanden inte omfattas av begränsningen. Som exempel kan nämnas att fordran i anledning av aktieägares borgensåtagande för bolags skulder som regel anses ha uppkommit i näringsverksamheten. Däremot har bestämmelsen inte utgjort hinder för att bevilja rättshjälp i de fall frågan i den bakomliggande tvisten varit den rättssökande har varit näringsidkare eller

om inte RÅ 1986 ref. 114.

Prövningen det finns skäl att bevilja rättshjälp eller inte är

av om delvis beroende verksamheten utgör den rättssökandes huvud-

av om sakliga inkomstkälla eller inte. Om så är fallet har rättshjälp i princip beviljats näringsidkarens inkomst och förmögenhetsförhållanden

om motsvarar löntagares i vanliga inkomstlägen. I de fall näringsverk-

en samheten bedrivs vid sidan om det som utgör den sökandes huvudsakliga inkomstkälla har praxis varit mycket restriktiv. De sociala skälen har regel ansetts alltför i de fall den rättssökande

som svaga inte är beroende verksamheten för sin försörjning NJA 1986 s.

av 221. Avgörande vid bedömningen i de fall verksamheten har upphört då rättshjälp söks är i första hand omfattningen av verksamheten samt den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

5.6.2 överväganden

Domstolar och Rättshjälpsmyndigheten har skyldighet att rapportera till Domstolsverket när rättshjälp beviljas en näringsidkare i en angelägenhet rörande näringsverksamheten. Med hänsyn till det ringa antal rapporter Domstolsverket får in är det uppenbart att rapportskyl-

som digheten inte fungerar. Det har därför inte varit möjligt att erhålla någon tillförlitlig statistik över hur ofta rättshjälp beviljas i dessa ärenden eller hur höga kostnaderna är för sådana angelägenheter.

Som regel kan näringsidkare försäkra sig mot kostnader för

en tvister kan uppkomma med anledning av näringsverksamheten

som

s.k. företagsförsäkring. De företagsförsäkringar som finns i genom en dag är ofta paketförsäkringar, dvs. ett flertal olika försäkringar ingår i paketet. Det kan bl.a. röra sig om försäkring mot brand, vatten

136 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

och inbrott samt avbrotts- och ansvarsförsäkring. I vissa fall ingår en rättsskyddsförsäkring i sådana paket medan den i andra fall kan tecknas som tillval. Några säkra uppgifter hur många företag har

som sådan försäkring finns inte. Enligt uppgift från försäkringsbolagen har mindre än hälften av de företag som innehar en kombinerad företagsförsäkring s.k. KOFF även en rättsskyddsförsäkring. Ser man på samtliga företagsförsäkringshavare dvs. även de som inte tecknar

kombinerad företagsföräkring så har uppskattningsvis 15 %

- ca av dessa rättsskyddsförsäkring. Enligt min mening bör det, även

om täckningsgraden i dag inte är speciellt hög, kunna krävas

av en näringsidkare att han tecknar en försäkring som innefattar rättsskydd.

Kostnaderna för en process i en angelägenhet som uppkommit i en näringsverksamhet bör bäras av verksamheten. Om staten bidrar till kostnaderna för vissa näringsidkare medan dessa kostnader belastar verksamheten för andra, antingen direkt eller i form försäkrings-

av en premie, kan det ifrågasättas om inte konkurrensen mellan näringsidkarna påverkas ett felaktigt sätt. Stöd till näringsverksamhet bör enligt min mening inte utgå i form av rättshjälp. En näringsidkare har dessutom ofta möjlighet att få biträde och råd genom sina branschorganisationer o. dyl. Rättshjälp bör därför inte kunna beviljas en näringsidkare i en angelägenhet som uppstått i eller i samband med näringsverksamheten. Detsamma bör även gälla f.d. näringsidkare om angelägenheten har samband med den tidigare näringsverksamheten.

Jag vill framhålla att det hinder mot rättshjälp som gäller i s.k. småmâl redan i dag innebär att rättshjälp inte beviljas en näringsidkare i tvister som rör belopp upp till ett halvt basbelopp.

5.7¶Personkretsen

Förslag: Endast fysiska personer skall kunna beviljas rätts-

-

hjälp. Beviljad rättshjälp skall dock i vissa fall kunna övergå till

dödsbo.

5.7.1 Gällande rätt

Enligt gällande rätt kan allmän rättshjälp beviljas fysisk person eller dödsbo. I förarbetena till rättshjälpslagen prop. 1972:4 betonades särskilt rättshjälpens karaktär av social lagstiftning. Utgångspunkten var att rättshjälp i första hand skall ge skydd vid oförutsedda händelser

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 137

som berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden. Som en följd härav kan juridiska personer förutom dödsbon inte bevil-

- jas rättshjälp.

5 .7.2 överväganden

I direktiven betonas kraven på ökad effektivitet och kostnadsbesparingar. Vidare anges att rättshjälpens resurser skall koncentreras till de områden där de behövs bäst. Rättshjälp bör därför inte heller i fortsättningen beviljas juridiska personer.

Det har många gånger tidigare påpekats att starka sociala skäl talar för att ett dödsbo skall kunna beviljas rättshjälp. Som exempel har anförts att ett dödsbo kan ha behov av att föra målsägandetalan för utfående av begravningskostnader i mål mord eller vållande

m.m. om till annans död. Mot bakgrund den skyldighet åligger

av som numera åklagaren att biträda mâlsäganden samt den utbredda förekomsten

av försäkringar kan dessa skäl knappast vara lika starka i dag. Det skall också påpekas att talan om förlust av underhåll förs den underhålls-

av berättigade och inte av dödsboet. Jag anser inte att de sociala skälen väger så tungt att möjligheten att erhålla rättshjälp bör finnas kvar för dödsbon.

I ett fall bör dock, framför allt av praktiska skäl, ett dödsbo kunna erhålla rättshjälp. Om en person beviljats rättshjälp innan han avlidit bör rättshjälpen kunna övergå till dödsboet om det framstår rim-

som ligt att staten bidrar till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art, dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt. Till de omständigheter bör beaktas hör

som att tvisten står nära sitt avgörande. Om dödsboet eller dödsbodelägarna utan svårighet kan bära de kostnader som kan förväntas uppkomma skall rättshjälpen inte kunna övergå till dödsboet.

Vid en övergång av rättshjälpen skall rättshjälpsavgiften den-

vara samma som den som tidigare fastställts för den avlidne.

Grupptalan

Grupptalanutredningen JU 1991:04 överlämnade i januari 1995 ett betänkande med förslag om införande av regler för grupptalan vid domstol Grupprättegång SOU 1994:151. I betänkandet

delas grupptalan upp i två olika former; offentlig grupptalan och privat grupptalan del B s. 25 ff.. Offentlig grupptalan förs staten eller kom-

av av en

138 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

företrädare för Privat grupptalan delas upp i orgamun som gruppen. nisationstalan och enskild grupptalan. I det först nämnda fallet företräds organisation medan enskild person företräder

gruppen av en en

i det sist nämnda fallet. gruppen

Med hänsyn till att rättshjälp, enligt de skäl som nyss redovisats, endast till fysiska och skall bygga på vars och ens in-

ges personer

och behov att saken prövas kan rättshjälp endast bli aktuellt tresse av vid enskild grupptalan. Grupptalanutredningen föreslår i sitt betänkande att möjligheten till rättshjälp bör utvidgas i dessa fall och pekar på vilka särskilda regler bör gälla del B 383 ff. och 477 ff..

som s. Något konkret förslag lämnas dock inte.

Jag har tidigare betonat vikten ett enhetligt och lättillämpat

av system. De särskilda regler som måste gälla vid grupptalan överensstämmer inte med den föreslagna systematiken i rättshjälpslagen. Om rättshjälp skall vid grupptalan måste bestämmelser med undantag

ges utformas bl.a. vad möjligheten att erhålla rättshjälp, beräkning

avser

rättshjälpsavgift, begränsning kostnad för biträde, medparts och av av

kostnadsansvar och ersättning för motparts rättshjälpskostmotparts nader. Jag det inte rimligt att belasta lagen med sådant för de få,

anser speciella fall som grupptalan gäller.

Det kan vidare påpekas att det i förarbetena till rättshjälpslagen l972:4 93 att rättshjälp som regel inte skall kunna tas i

s. anges anspråk för tvister obetydliga ekonomiska värden jämfört

som avser med kostnaderna för tvisten. Någon ändring i det avseendet föreslås inte i detta betänkande. Grupptalanutredningen berör även andra for-

ekonomiskt stöd vid enskild grupptalan, bl.a. rättsskydd och mer av särskilt upprättade fonder del B 393 ff.. En annan möjlighet är att

s. införa särskilt statligt bistånd vid enskild grupptalan. Ekonomiskt

ett bistånd vid grupptalan är beroende av vilka bestämmelser om förfarande och kostnadsansvar slutligen bestäms. Frågan kräver enligt

som min mening ytterligare överväganden lämpligen kan ske i sam-

som band med Grupptalanutredningens förslag behandlas. Ekonomiskt

att bistånd vid grupptalan bör således enligt min mening inte regleras i

rättshjälpslagen.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 139

5.8 som skall eller

Angelägenheter prövas

annat sätt behandlas utom riket

på

Förslag: Bestämmelserna om rättshjälp till brottsoffer i ange-

-

lägenhet som skall behandlas utomlands flyttas till lagen om

mâlsägandebiträde.

5.8.1 Gällande rätt

Allmän rättshjälp fär inte beviljas i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. Rättshjälp får dock beviljas om en rättssökande är bosatt här, om saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken eller om det finns särskilda skäl för rättshjälp.

Regeln om att rättshjälp i vissa fall kan beviljas brottsoffer oavsett om särskilda skäl föreligger eller inte infördes år 1994 se

prop. 199394:26.

Avgörande för var en angelägenhet skall anses prövas eller behandlas är var tyngdpunkten av ärendet ligger. Om den rättsliga angelägenheten skall behandlas utom riket får inte den omständigheten att vissa åtgärder skall vidtas här i landet medföra att ansökan om rättshjälp delvis bifalls.

Endast de som är bosatta i Sverige kan beviljas rättshjälp i angelägenheter som skall behandlas utomlands. Var en rättssökande skall anses bosatt avgörs med ledning av bestämmelserna i folkbokföringslagen.

Bedömningen av om särskilda skäl föreligger har varit mycket restriktiv. De tillfällen då särskilda skäl har ansetts föreligga har främst rört familjerättsliga angelägenheter där fråga varit om att ta tillvara barns intressen eller fall där starka humanitära skäl talat för ett beviljande.

Klagomål till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna är en angelägenhet som behandlas utom riket. Besvärsnämnden respektive Rättshjälpsnämnden har hittills inte ansett att det förelegat särskilda skäl i något sådant ärende. I såväl Europarådet som EG-domstolen finns bestämmelser om rättshjälp i angelägenheter

som skall behandlas där.

Det finns inte några generella regler i rättshjälpslagen angående vilka förmåner som kan utgå i ett ärende som skall handläggas utom-

lands. Av 1972:4 402 framgår att de enda förmåner som kan

prop. s. komma i fråga är biträde och utomprocessuell utredning. Särskilda regler gäller dock enligt 9 b § RhjL i de fall den rättssökande är ett brottsoffer.

Biträde kan alltså förordnas för angelägenhet som skall behand-

en las utomlands. Huvudregeln är att biträdet skall driva ärendet från Sverige. Det får normalt inte förekomma att biträdet reser utomlands för att delta i förhandlingar. I stället får ett platsombud anlitas.

5.8.2 överväganden

Angelägenheter det här slaget har inte varit vanliga. I de fall rätts-

av hjälp medges rör det sig vanligen om vårdnad om barn. Dessa angelägenheter har ofta visat sig vara mycket dyrbara. Enligt Rättshjälpsmyndigheten är det svårt att bedöma och pruta på ersättningskraven från utländska ombud och i realiteten godtas kraven i sin helhet. Däremot kan rättshjälpsbiträdets ersättningskrav sättas ned om han varit försumlig i sitt val av platsombud.

Förslaget procentuell rättshjälpsavgift bör medföra att in-

om en tresset ökar att hålla kostnader även i sådana angelägenheter

av nere

skall handläggas utomlands. I avsnitt 5.2.2 föreslås att kostnaden som för biträde skall kunna uppgå till högst 100 000 kr inklusive ersättning till platsombud. Med sådan begränsning är det enligt min mening

en tillräckligt att kravet på särskilda skäl finns kvar för att rättshjälp skall kunna beviljas. Någon ytterligare begränsning av möjligheterna till rättshjälp i ärenden skall handläggas utomlands föreslås därför

som inte.

Rättshjälp till brottsoffer har fram till i dag endast sökts och beviljats i ett fåtal fall. Bestämmelserna sådan hjälp hör enligt min

om mening systematiskt bättre hemma i lagen om målsägandebiträde än i den rättshjälpslag jag föreslår. De bör därför föras över dit.

nya som Någon ändring i sak föreslås inte.

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 141

5.9 av

Upphörande rättshjälp

Förslag: Beviljad rättshjälp skall upphöra om

-

den rättssökande inte betalar rättshjälpsavgift på föreskrivet

sätt

den rättssökande lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte

skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats

den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat

oriktig uppgift som varit ägnad att leda till för låg rättshjälps-

avgift

de ekonomiska förutsättningarna ändras i sådan mån att den

rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp

om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att nytt rättshjälps-

biträde förordnas

om det inte längre finns rimlig anledning att staten bidrar till

kostnaderna

Om rättshjälpen upphör någon av de ovan angivna grun-

-

derna skall den som haft rättshjälp själv betala kostnaderna för

rättshjälpen i den omfattning det är skäligt.

Rättshjälp skall, om det inte är oskäligt, upphöra om rätts-

-

hjälp beviljats trots att det föreligger ett sk. pilotfall. De kost-

nader som överstiger rättshjälpsavgiften skall i sådant fall

stanna på staten.

Rättshjälp skall upphöra när ersättningen till biträdet uppnått

-

100 000 kr.

Bestämmelserna om upphörande av allmän rättshjälp finns i 34 § RhjL. De innebär i korthet att beviljad rättshjälp skall upphöra om den rättssökande inte betalar rättshjälpsavgift, om han lämnat oriktiga uppgifter, om hans ekonomiska förhållanden förändrats, om han inte längre har befogat intresse av att få sin sak behandlad eller det

om visar sig att pilotfalls-regeln i 8 § första stycket 8 RhjL skall

p. tillämpas. Innebörden av att rättshjälpen upphör är dels att staten inte längre står för därefter uppkommande kostnader dels att den som har haft rättshjälp själv kan få betala hela eller en del av tidigare uppkomna kostnader. Beslut om upphörande gäller omedelbart 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § RB samt NJA 1980 s. 786.

De nuvarande bestämmelserna är enligt min mening funktionella och stämmer väl överens med de syften som ligger bakom bestämmel-

142 Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning

rättshjälp. Den som missbrukat systemet genom att lämna serna om felaktiga uppgifter bör så alltid stå för hela kostnaden, medan gott som den för efter tid visar sig vara en mindre besom en process som en fogad i större utsträckning kan befrias från återbetalningsskylprocess dighet. För den ekonomiska förhållanden ändras bör återbetalvars ningsskyldigheten avgöras i förhållande till vilken grad förhållandena

förbättras. Utöver de tidigare grunderna för upphörande tillkommer två nya. Som tidigare angetts avsnitt 5.2 skall ersättningen till biträdet inte

se

kunna överstiga 100 000 kr. När denna gräns uppnåtts skall biträdet anmäla detta till domstolen respektive Rättshjälpsmyndigheten som sedan skall fastställa ersättningen och samtidigt besluta att rättshjälpen skall upphöra. Eventuell återbetalningsskyldighet för motpart, medpart och vårdslös rättssökande fastställs i samband med att saken i övrigt avslutas. För det fall ersättningen sätts ned och skall utgå med mindre 100 000 kr skall rättshjälpen bestå. Eftersom rättshjälp enligt den än lagen skall den rättssökande behöver juridiskt biträde och nya ges om innebär ekonomiskt stöd till juridiskt biträde skall rättshjälpen dessupphöra ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att nytt rättsutom om

hjälpsbiträde förordnas.

Enligt 34 § sjätte stycket RhjL meddelas beslut om rättshjälpens domstol den rättsliga angelägenheten behandlas

upphörande av om

där. I fall är det Rättshjälpsmyndigheten som fattar beslut. Beannat slut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §

RhjL. Det viktigaste i detta sammanhang är emellertid att bestämmelserna upphörande verkligen tillämpas. Det bör åligga ett rättshjälpbiträde om iakttaga dessa regler. De domstolar och myndigheter som kan fatta att beslut upphörande är dessutom skyldiga att göra en ofñcialprövom ning. Om det finns anledning skall alltså frågan prövas oberoende av yrkande. Vidare har Domstolsverket enligt 49 b § RhjL befogenhet att rättshjälpens upphörande. Även Justitiekanslern JK påkalla beslut om har denna befogenhet. Däremot har motparten till den som beviljats rättshjälp inte möjlighet att påkalla ett sådant beslut. JK har nyligen kritiserat tingsrättsdomare som underlät att ta en ställning i sådan fråga beslut 1995-01-09, Dnr 2024-94-21. Fallet en rörde kvinna beviljats rättshjälp i ett mål om äktenskapsen som skillnad. I målet anmälde till tingsrätten att kvinnan vid bodelmannen ning tillskiftats egendom sådant värde att hon inte längre var beav rättigad till rättshjälp. Tingsrätten tog dock aldrig ställning till frågan rättshjälpen skulle upphöra. I beslutet uttalar JK: om

Rättshjälpens tillämpningsområde och omfattning 143

Jag är medveten om att hanteringen av rättshjälpsfrågor i domstolarna många gånger kan framstå som betungande, kanske ibland mindre viktig. För den enskilde domaren är det inte fråga om att på sedvanligt sätt döma en tvist mellan två parter utan att i stället på statens vägnar bestämma i fråga om förmåner och avgifter för den enskilde. Hanteringen av rättshjälpsfrågorna kan i en del fall säkert också medföra att avgörandet av själva saken i målet fördröjs, vilket kan uppfattas som besvärande i det många gånger pressade arbetsläge som råder vid domstolarna.

Med hänsyn till det nu sagda är det enligt min mening angeläget att understryka att domstolarna har en viktig uppgift att fylla på rättshjälpsområdet. En korrekt hantering av rättshjälpsfrågorna är av stor betydelse, inte bara för parterna och staten utan ytterst också för allmänhetens förtroende för den verksamhet bedrivs

som vid domstolarna. Det ankommer på domstolarna att ta det ansvar som följer med uppgiften och det finns därmed i princip inte något utrymme att ge rättshjälpsfrågor lägre prioritet till förmån för andra viktiga arbetsuppgifter vid domstolen.

Jag instämmer i att det är av stor betydelse att rättshjälpsfrågorna handläggs pâ ett korrekt sätt. När domstolen får kännedom för-

om hållanden som kan medföra att rättshjälpen kan komma att upphöra måste detta utredas närmare. Jag är medveten om att det kan föreligga komplikationer särskilt vad gäller prövningen av upphörande enligt den nya 28 § 6 p. RhjL av förutsättningarna för framgång, dvs. vid

en rimlighetsprövning jfr NJA 1982 s. 175 I och II. Det kan efter en prövning uppstå jäv vid den fortsatta handläggningen. Detta får dock lösas genom att målet därefter handläggs av andra ledamöter.

6¶Förmåner

Förslag: Den som förordnas till rättshjälpsbiträde skall

- vara advokat och biträdande jurist på advokatbyrå. Endast då det finns särskilda skäl skall någon kunna förordnas.

annan

Byte av biträde skall kräva särskilda skäl. Om byte skett - en gång skall det krävas synnerliga skäl för ytterligare byte.

Kostnader för utredning skall ersättas med högst 10 000 kr. - Beslut om utredning skall alltid fattas biträdet. Samma

av regler skall gälla oavsett om en angelägenhet handläggs i domstol eller inte.

Kostnaderna för blodundersökning vid utredning fader- - om skap skall alltid betalas av och stanna på staten eller kommunen i de fall domstol respektive socialnämnd beslutat sådan

om

undersökning.

Kostnad för inställelse vid förhandling skall - inte ersättas som en rättshjälpskostnad. Ersättning för sådana kostnader skall i stället utgå av allmänna medel som en särskild form bistånd.

av Biståndet skall ges om det är skäligt med hänsyn till den rättssökandes ekonomiska situation och de kostnader kan

som uppstå.

Även rättshjälp inte

om beviljas skall ersättning för kostnader för bevisning kunna utgå allmänna medel. Sådant bistånd

av skall ges om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska situation och de kostnader som kan uppstå.

Reglerna för statens ansvar för skada som tillfogas motpart genom kvarstad eller annan liknande åtgärd utformas

som en skyldighet för staten att svara för skadan i de fall den

som beviljats rättshjälp inte har möjlighet att själv stå för denna kostnad. Om staten ersätter sådan skada skall hela beloppet

en återkrävas av den rättssökande om det inte är oskäligt.

146 Förmåner

De förmåner följer med allmän rättshjälp finns angivna i 9 och

som 10 §§ RhjL. Dessutom sägs i 9 a § RhjL att den som beviljats rättshjälp är befriad från skyldighet att betala vissa avgifter. Hur dessa förmåner skall ersättas regleras i 22-26 § RhjL.

Kostnaderna för rättshjälpen utgörs nästan uteslutande av kostnader för biträde och försvarare. Av den totala kostnaden för rättshjälp utgör sålunda över 98 % kostnad för biträde m.fl.

De åtgärder utredningen skall föreslå skall enligt direktiven

som leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar. Med hänsyn till rättshjälpskostnadernas fördelning måste åtgärderna i första hand inriktas på kostnaderna för biträde.

Övriga förmåner, förutom biträde, svarar således för mindre än 2 % statens kostnader för rättshjälp. Till detta kommer uteblivna

av intäkter från sådana avgifter den som har rättshjälp inte behöver

som betala, t.ex. ansökningsavgift. Det finns inte några exakta uppgifter

vad dessa intäkter skulle uppgå till men med tanke på ansökningsom avgifternas relativt blygsamma nivå 350 kr för en stämningsansökan torde det inte röra sig om några mer betydande belopp. Det finns därför knappast någon anledning att ta bort någon av de övriga förmånerna i syfte att spara pengar. Däremot kan det finnas anledning att justera reglerna för att göra systemet mer överskådligt och därmed förenkla hanteringen, vilket indirekt kan spara tid och pengar.

mer Samtidigt måste avvägning göras så att eventuella förenklingar inte

en riskerar att leda till ökade kostnader för dessa förmåner.

6.1¶Biträde

Förslag: Den förordnas till rättshjälpsbiträde skall vara

- som advokat och biträdande jurist advokatbyrå. Endast då det finns särskilda skäl skall någon annan kunna förordnas.

Byte biträde skall kräva särskilda skäl. Om byte skett en - av gång skall det krävas synnerliga skäl för ytterligare byte.

6. 1.1 Gällande rätt

Reglerna för förordnande biträde finns i 9 § andra stycket 1 p. och

av 20-23 §§ RhjL. De innebär i huvudsak följande.

Förmåner 147

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaden för biträde varit

som behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt. Behovsprövningen enligt 6 § RhjL gäller i de flesta fall frågan om det föreligger behov av biträde. Om rättshjälp beviljats av advokat eller biträdande jurist pâ advokatbyrå blir denne enligt 20 § RhjL biträde. I annat fall får biträde förordnas endast om den rättssökande inte själv eller

genom någon annan kan ta till vara sina intressen. Detta innebär att

en prövning skall göras i varje enskilt fall.

När det gäller frågan om den rättssökande själv har förmåga att föra sin talan får ärendets svårighetsgrad ställas mot hans personliga kvalifikationer. Av betydelse blir då bl.a. den rättssökandes fysiska och psykiska tillstånd. I förarbetena till bestämmelserna offentligt

om biträde framhålls också att spräksvârigheter är en omständighet

som särskilt skall beaktas prop. 1972:132 s. 187.

Biträde skall inte heller förordnas om den rättsökande kan ta tillvara sin rätt på annat sätt, vilket innebär att rätten till biträde enligt rättshjälpslagen är subsidiär i förhållande till den hjälp som den rättssökande kan få på annat sätt. Om t.ex. hans behov kan tillgodoses inom ramen för rådgivning skall han i första hand utnyttja den möjligheten.

Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol eller myndighet som skall handlägga ärendet. Något förenklat kan sägas att det som regel anses att det finns behov av biträde i tvistemål vid allmän domstol men inte i domstolsärenden eller i de flesta typer

av

mål och ärenden vid förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndig-

heter. Mål om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken FB är dock ett undantag från denna regel och behov av biträde anses som regel föreligga i sådana fall.

I sådana mål som handläggs enligt reglerna om tvistemål av mindre värden får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den sökandes personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet 20 § andra stycket RhjL. Vidare får enligt 20 § tredje stycket RhjL biträde inte förordnas i ärenden om förordnande

av förvaltare m.m. om biträde kan förordnas enligt 20 kap. 20 § FB.

a Inte heller får biträde förordnas i ärende bodelning, inte

om som avser klander 20 § andra stycket RhjL.

Som regel anses också att det saknas behov av biträde i ärenden som handläggs vid Allmänna reklamationsnämnden och ärenden vid patient- och läkemedelsförsäkringarna i de fall ärendet inte hänskjutits till skiljemän för avgörande.

Till biträde kan enligt 21§ RhjL förordnas advokat, biträdande jurist eller annan som är lämplig för uppdraget. Har den rättssökande

148 Förmåner

själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte detta skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller om det annars finns särskilda skäl mot det.

Byte biträde får ske om djupgående motsättningar uppstått

av mellan biträdet och den rättssökande eller om det annars finns särskilda skäl. Ett biträde kan vidare sätta annan i sitt ställe om det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.

6.1.2 överväganden

Åtgärder för att måste tidigare angetts helt inriktas på bi-

spara som trädeskostnaderna. Sådana åtgärder kan antingen vara att minska möjligheterna att få biträde i vissa kategorier ärenden eller generellt

av

att ställa högre krav vid prövningen av den enskildes behov av genom biträde. En variant kan också vara att som i Norge bevilja rättshjälp endast för ett visst antal timmar. Andra åtgärder som torde leda till besparingar är åtgärder syftar till bättre kostnadskontroll av bi-

som trädesersättning och större kostnadsmedvetande hos den rättssökande. Ytterligare åtgärder kan leda till lägre biträdeskostnader är åt-

som gärder för att förbättra rådgivningsinstitutet.

Enligt min mening är bestämmelserna om den rättssökandes behov

biträde och därmed rättshjälp väl avvägda och den praxis som av utvecklats på området bör vara vägledande även i fortsättningen.

Ersättning till biträden, kostnadskontroll, ökat kostnadsmedvetande och förbättringar rådgivningsinstitutet tas upp på andra platser i

av betänkandet 7, 9 och 12 kap..

Eftersom biträden förordnas av domstolar eller av Rättshjälpsmyndigheten och ersätts av allmänna medel kan staten i viss mån sägas ge biträdet form legitimitet. Det måste därför ställas höga krav

en av dem förordnas. Det är naturligtvis väsentligt att den som förord-

som nas som biträde i en rättslig angelägenhet har nödvändiga juridiska kunskaper. Om ett biträde utför ett mindre fullgott arbete kommer detta självfallet att påverka dennes ersättning. Många gånger torde detta dock klen tröst för en rättssökande som kanske förlorat

vara en stora summor på en process.

En form kontroll över vissa rättshjälpsbiträden utövas av advo-

av katsamfundet. Den som är medlem i Sveriges advokatsamfund är skyldig att följa de etiska regler gäller för advokater. Samfundet

som har också möjlighet att ålägga den som brister i detta avseende disciplinpäföljd och att utesluta den som gör sig skyldig till allvarliga förseelser. Justitiekanslern JK har tillsyn över advokatverksamheten.

Förmåner 149

Dessutom är advokat skyldig att teckna försäkring för förlust som

en kan drabba klient vid en eventuell försumlighet. En viss tillsyn

en finns också beträffande de biträdande jurister som är verksamma advokatbyrå via den advokat som anställt dem.

Beträffande den som är advokat eller biträdande jurist en advokatbyrå finns alltså tillsyn, kontroll och ekonomiska garantier som är uppställda till den enskildes skydd och som ytterst återgår på rättegångsbalkens regler om advokatverksamhet.

Jag anser därför att den som skall förordnas som rättshjälpsbiträde i princip alltid bör vara advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. Så är det också i de allra flesta fall redan nu. I undantagsfall bör dock

kunna förordnas. De som skall kunna komma ifråga i sådana annan fall bör i första hand personer som besitter stora kunskaper

vara något särskilt område och som således kan medverka till att en angelägenhet behandlas ett bättre och mer effektivt sätt än av en allmänpraktiserande advokat. Det skall åligga den som, utan att vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, vill förordnas som rättshjälpsbiträde att visa att han uppfyller dessa förutsättningar.

Några uppgifter hur ofta byte av rättshjälpsbiträde sker finns

om inte. Domstolsverket har nyligen fått i uppdrag att undersöka tillämpningen reglerna offentligt försvarare, bl.a. hur ofta byte sker

av om dnr Ju 951645.

Byte biträde medför som regel ökade kostnader och bör därför

av tillåtas endast i undantagsfall. För närvarande kan byte ske om djupgående motsättningar föreligger mellan biträdet och den rättssökande eller särskilda skäl annars föreligger. Enligt mångas uppfattning

om har praxis blivit allt för generös. Jag häller med om det. Jag anser sålunda inte att djupgående motsättningar alltid skall vara ett skäl för byte, särskilt inte det är den rättssökande som orsakat dessa mot-

om sättningar, vilket väl i allmänhet är fallet. Den som själv valt ett rättshjälpsbiträde och sedan, måhända på grund av biträdets välgrundade invändningar mot att driva en process vidare, vill byta biträdet skall inte ha rätt till detta. Grovt uttryckt skulle rättshjälp kunna sägas innefatta rätt att anlita ett juridiskt biträde med statligt stöd. Byte av biträde skall därför alltid kräva särskilda skäl och om byte redan skett

gång skall det krävas synnerliga skäl för ytterligare ett byte. I det en sistnämnda fallet måste alltså exceptionella omständigheter föreligga för att ett byte skall tillåtas.

150 Förmåner

6.2 och

Bevisning utredning

Förslag: Samma regler skall gälla för utredning oavsett om

angelägenheten handläggs vid domstol eller inte. Utredningskostnader skall ersättas med högst 10 000 kr. Beslut om utredning skall alltid fattas av biträdet.

6.2.1 Gällande rätt

När en rättssökande beviljats rättshjälp betalar staten kostnaden för bevisning vid allmän domstol, Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän 9 § andra stycket 2 p. RhjL.

Vidare betalar staten utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och inte kan erhållas genom myndigheten 9 § andra stycket 3 p. RhjL.

I 24 och 25 §§ RhjL ñmis bestämmelser angående ersättning för sådana kostnader och vem som beslutar om ersättning. Vidare regleras i 25 § RhjL vem som kan besluta om att utredning skall företas.

Skilda ersättningsregler gäller för bevisning och utredning.

Bevisning

Begreppet bevisning anknyter till rättegângsbalkens RB regler om bevisning. Någon prövning av om bevisningen är nödvändig skall inte göras. Domstolarna har enligt 35 kap. 7 § RB en skyldighet att se till att onödig bevisning inte förebringas. Kostnaden för den bevisning som tillåts blir alltså en rättshjälpskostnad.

Enligt 24 § RhjL utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol eller Arbetsdomstolen med skäligt belopp i den mån inte särskilda föreskrifter gäller. De föreskrifter som avses i första hand finns i förordningen 1982:805 om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. För privat sakkunnig kan ersättning därutöver utgå med sammanlagt en tiondel av basbeloppet.

Det är domstolen som fattar beslut om ersättning.

Förmåner 151

Utredning

Bestämmelsen utredning i 9 § andra stycket 2 p. RhjL avser såväl om skriftlig muntlig utredning. Av regelns utfomming framgår att som s.k. utomprocessuell utredning, dvs. sådant utredningsarbete den avser utförts innan ett mål eller ärende inletts vid domstol. Utredningar som företas inom ersätts enligt reglerna om privat saksom en process kunnig. Med utredningskostnad sådan kostnad för vilken betalningsavses ansvaret parterna emellan regleras i 18 kap RB och 31 § RhjL, dvs. rättegångskostnader. Regeln i första hand avsedd att tillämpas på var utredningar mindre omfattning såsom läkarintyg, värderingsintyg av Enligt förarbetena till rättshjälpslagen borde det endast i undanm.m. tagsfall komma ifråga att införskaffa mer omfattande utredning prop. 1972:4 259. I praktiken har emellertid bestämmelsen kommit att s. tillämpas även omfattande och dyrbar utredning. mer Kostnaden för utredning är en rättshjälpskostnad och biträdet kan inte få ersättning för kostnaden som utlägg NJA 1980 s. 468. Kostnad för tekniskt biträde är däremot inte en utredningskostnad enligt 9 § andra stycket 2 RhjL. Sådan kostnad kan i stället komma att p. ersättas inom för biträdets arvode. Inte heller är ett utlåtande ramen rättsutredning sådan bevisning eller utredning som kan som avser en enligt denna punkt. Även sådan kostnad kan dock i vissa ersättas en fall ersättas inom för biträdets arvode. Beträffande kostnader i ramen samband med blodundersökning se avsnitt 6.3.

Beslut

Enligt 25 § beslutar Rättshjälpsmyndigheten om utredning i

RhjL

angelägenhet inte handläggs vid allmän domstol eller Arbetsdomsom stolen. Biträde och bodelningsförrättare får dock besluta om utredning mindre omfattning. Enligt 23 § RhjF förstås med utredning av av mindre omfattning sådan utredning för vilken kostnaderna inte överstiger hälften av basbeloppet. Ersättningen för utredning enligt 25 § RhjL fastställs av domstol angelägenheten handläggs där och i annat fall av Rättshjälpsmynom digheten. I detta fall med domstol alla slag av domstolar. Detta avses innebär att beslut utredning vid allmän förvaltningsdomstol fattas om Rättshjälpsmyndigheten eller biträdet att ersättningen fastställs av men av domstolen.

152 Förmåner

6.2.2 överväganden

Bestämmelserna om bevisning och utredning är torde framgå - som av redogörelsen ovan komplicerade och medför emellanåt svårförklar- liga och inte alltid försvarliga konsekvenser. Det blir t.ex. avgöranen de faktor för hur mycket en utredning får kosta, huruvida någon av parterna hunnit inleda ett mål eller ärende vid domstol.

Bevisning

Bestämmelserna om bevisning vid domstol är enligt min mening ändamålsenligt utformade och bör därför behållas utom vad ersättavser ning till privat sakkunnig. Sådan sakkunnig skall utöver ersättning för inställelse i vissa fall kunna ersättas enligt bestämmelserna utredom ningskostnader se nedan.

Utredning

Rättshjälpskommittén behandlade reglerna för utredning i sitt betänkande SOU 1984:66 s. 132 ff.. Kommittén förslog att tillstånd till utredning alltid skulle prövas av de dåvarande rättshjälpsnämnderna eller av domstol. Av praktiska skäl skulle dock biträden kunna förordna om mindre utredningar. Gränsen föreslogs ligga vid 2 000 kr. Bl.a. anfördes i betänkandet s. 135.

Syftet med en ändring skulle sålunda främst att försöka få till vara stånd en ordning där utredarenden sakkunnige intar oberoende en ställning till parterna och där det råder balans mellan parterna. Det är också viktigt att försöka åstadkomma sådan reglering att det en på förhand går att avgöra vilka åtgärder som omfattas rättsav hjälpen. Den lösning som ligger närmast till hands är att utforma reglerna så att de i väsentliga delar överensstämmer med vad som i dag gäller offentlig sakkunnig enligt RB. I princip skall då frågan om utredning prövas rättshjälpsav nämnd eller domstol. Om det kommer in en begäran om ett sådant tillstånd skall motparten beredas tillfälle att yttra sig över förslaget. Kan parterna enas om en utredare och finner den beslutande myndigheten att utredningen är nödvändig skall den föreslagna personen förordnas om han är lämplig. Kan överenskommelse inte nås bör den beslutande myndigheten utse lämplig opartisk utredare. I de flesta fall torde det inte uppstå några svårigheter att hitta en fackman på orten som är villig att åta sig uppdraget. Visar det sig att det är omöjligt bör myndigheten i stället kunna vända sig till någon på annan ort. Utredaren skall få sitt uppdrag direkt myndigheten. I förordav nandet bör noggrant anges den eller de frågor som utredaren skall

SOU 1995 :81 Förmåner 153

uttala sig om. Uppdraget skall formuleras bl.a. med utgångspunkt i parterns yrkanden och grunder. Om det under utredningen fram-

kommer nya omständigheter bör uppdraget kunna utvidgas. Det

bör också vara möjligt att utse ytterligare en utredare om det finns

särskilda skäl till det. Ett sådant skäl kan att sådana tekniska

vara problem visat sig betydelsefulla som inte omfattas av den först utseddes kompetens. Sedan utredningen har slutförts skall utlåtan-

det ges in till myndigheten som har att fastställa ersättning för

arbetet.

För att denna ordning inte skall leda till alltför mycket myndighetsprövning bör man kunna göra undantag för mindre utredningar. Ett biträde bör alltså även i fortsättningen kunna besluta

att en

mindre utredning skall företas. Beloppsgränsen bör dock sänkas till

förslagsvis 2 000 kr. Dessa regler bör gälla oavsett om utredningen skall företas utom eller inom en process. En på detta sätt utsedd

utredare som utför sitt arbete inom en process skall enligt RB

behandlas som en privat sakkunnig men skall alltså trots detta få

ersättning för sitt arbete av rättshjälpsmedel.

Förslaget ledde dock inte till lagstiftning på det kommittén

sätt som förordat.

I samband med att förslaget behandlades anförde föredragande statsrådet prop. 198788:73 s. 53 att utredningar oftast förekom i angelägenheter rörande fastigheter och att dessa tvister inte skulle

belasta rättshjälpsanslaget fortsättningsvis. Intresset att undvika

av onödig byråkrati vägde därför över och biträden skulle även i fortsättningen få besluta om utomprocessuella utredningar i

samma omfattning som gällde tidigare. Däremot förespråkades i propositionen att biträden skulle få rätt att besluta om utredning även då tvisten handlades i domstol i de fall kostnaderna beräknades uppgå till högst

en tiondel av basbeloppet. En sådan regel infördes också i 24 § RhjL.

Enligt uppgift från Rättshjälpsmyndigheten beslutar myndigheten om utredning i en handfull ärenden året. Det rör sig uteslutande

om om ärenden där rättshjälp beviljats enligt tidigare lagstiftning, bl.a. i angelägenhet rörande fastighet. Eftersom rättshjälp inte längre beviljas för denna typ av angelägenhet minskar antalet beslutade utredningar i antal och kommer troligen helt att upphöra.

Utredningar beslutade av biträden förekommer i ca 300 ärenden per år. Det rör sig om tre kategorier av angelägenheter. Den första rör frågor om skadestånd för personskada där processen förs mot det egna försäkringsbolaget. I dessa fall består utredningen oftast ett

av

eller flera läkarintyg. Den andra kategorin berör också försäkrings-

bolag. Det rör sig om skador i bostadsrättslägenheter och frågor

om skadan skall betalas av bostadsrättshavarens eller bostadsrätts-

154 Förmåner

föreningens försäkringsbolag. Den utredning som utförs avser skadans omfattning och skadeorsak. Den tredje och sista kategorin är faderskapsärenden där utredningen består av blodundersökning.

Kostnaderna för de flesta av dessa utredningar uppgår till mellan 1 000 och 10 000 kr. I de flesta fall ligger kostnaden mellan ett och två tusen kronor.

Som Rättshjälpskommittén anförde är reglerna om bevisning och utredning alltför krångliga och skillnaden mellan utomprocessuell och processuell utredning är inte motiverad.

Som rättshjälpskostnad bör i stället alltid anses kostnader för utredning är skäligen påkallad och som inte överstiger 10 000 kr.

som Beslut utredning skall alltid fattas av biträdet och ersättningen

om fastställas domstol eller Rättshjälpsmyndigheten, vilka således också

av skall bedöma skäligheten utredningskostnaden. Jag vill framhålla att

av

sådan kostnad för utredning inte är ett utlägg för biträdet. en

Bestämmelserna biträdets rätt att besluta om utredning skall

om alltså densamma oavsett ett mål eller ärende inletts vid dom-

vara om stol eller inte. Även i fortsättningen bör det krävas att utredningen skall skäligen påkallad och att utredningen inte kan erhållas

vara

den domstol eller myndighet som skall pröva angelägenheten. genom Eventuell försummelse i detta avseende eller med precisering av uppdraget bör, gå ut över biträdets ersättning enligt 19 § fjärde

som nu, stycket i den nya lagen.

För det fall den som utfört en utredning skall höras som privat sakkunnig skall denne, som nu, ersättas för sin inställelse enligt de regler gäller för vittnen.

som

Gränsen för utredningskostnader bör lämpligen ligga på 10 000 kr, dvs. minskning i förhållande till vad ett biträde kan besluta om i

en dag i utomprocessuella ärenden men en ökning i övriga fall. Jag har övervägt att införa möjlighet att utöver gränsen på 10 000 kr.

en Med anledning vad jag anfört om utredningskostnaderna i de flesta

av fall jag sådan regel endast skulle bli aktuell i ett fåtal fall.

anser att en Mot bakgrund de besparingskrav som direktiven pekar finns det

av emellertid inte tillräckliga skäl för att låta mer påkostade utredningar belasta rättshjälpsanslaget.

I övrigt är bestämmelserna om ersättning för kostnader för bevisning ändamålsenligt utformade och någon ytterligare ändring föreslås inte i denna del.

Förmåner 155

6.3¶Blodundersökningar i faderskapsärenden

Förslag: Kostnaderna för blodundersökningar m.m. vid

faderskapsutredningar skall i de fall domstol eller socialnämnd beslutat om undersökningen betalas av och alltid stanna på staten respektive kommunen.

Kostnad för inställelse för provtagning skall inte vara ersätt- ningsgill.

Om undersökningen sker på den rättssökandes initiativ utgör den en rättshjälpskostnad enligt bestämmelserna om utredning i övrigt.

6.3.1 Gällande rätt

Bestämmelserna om ersättning för blodundersökning i utredningar om faderskap är komplicerade och leder emellanåt till något märkliga resultat. Vem som skall betala utredningen, vad som ersätts och vem som slutligen skall stå för kostnaden är beroende av vem som beslutat om undersökningen och om domstol skall avgöra faderskapsfrågan eller inte. Starkt förenklat kan sägas att reglerna innebär följande.

Om domstol beslutat om undersökningen betalas ersättning av all-

männa medel för blodprovstagning, blodundersökning och inställelse-

kostnad för den som inte är part. Parts inställelsekostnad kan ersättas som en rättshjälpskostnad. Samtliga kostnader kan förklaras utgöra rättshjälpskostnader och därmed påverka rättshjälpsavgiften. Samtliga kostnader är rättegångskostnader som mannen, om han förlorar, kan förpliktas ersätta helt eller, om han vinner, till hälften.

Om Socialnämnd beslutat om undersökningen ersätter nämnden kostnaden för blodprovstagning och blodundersökning. För det fall ärendet inte förs vidare till domstol stannar kostnaden på kommunen. Om ärendet förs vidare till domstol gäller samma regler som angetts ovan. Domstolen kan också förklara att kostnaden helt eller till hälften skall utgöra en rättshjälpskostnad. Inställelsekostnader för part kan ersättas som rättshjälpskostnad.

Om undersökningen skett efter anmodan av den rättssökande gäller reglerna i rättshjälpslagen. Hur mycket som ersätts blir då bl.a. beroende av om undersökningen beställts innan eller efter målet inletts vid domstol.

156 Förmåner

6.3.2 överväganden

Som torde framgå av vad som redovisats ovan är bestämmelserna detta område mycket komplicerade och medför emellanåt tillämpningssvårigheter framför allt i fråga om det slutliga ansvaret för kostnaderna.

Faderskapsundersökningar utförs av Statens rättsserologiska institut. Undersökningarna baseras numera analyser av DNA-fragment med stor variation mellan olika individer. Olika DNA-system kan ingå i undersökningarna. Under en övergångsperiod kommer även ett antal traditionella blodgruppssystem att kvarstå. Uteslutningskapaciteten beräknas i varje enskilt ärende är ett mått på under-

som sökningens effektivitet. Med DNA-systemen kan i genomsnitt 99,99 %

de felaktigt utpekade männen uteslutas, i praktiken alla icke-fäder. av Kostnaden för ett ärende uppgår till ca 9 000 kr.

Varje år registreras ca 2 000 faderskapsärenden, vilket motsvarar 2 % alla nyfödda barn i Sverige. I 75 % av faderskapsunder-

ca av sökningarna ingår endast en man. Av dessa ger var femte undersökning ett sådant resultat att mannen kan uteslutas vara far till barnet. I

mindre del ärenden ingår två män och endast i ett fåtal undersöken ningar ingår flera män.

I det stora flertalet fall är det en kommun 80 % eller en domstol 14 % som beställt undersökningen. Som framgår av redovisningen

stannar kostnaden på kommunen när socialnämnden beställt ovan undersökningen och ärendet inte går vidare till domstol. Ca 400 ärenden förs vidare till domstol vilket innebär att 1 200 undersökningar utförs på helt kommunens bekostnad. Kostnaden för dessa undersökningar torde uppgå till ca 12 miljoner kronor. Hur mycket som återbetalas rättshjälp av de resterande ärenden samt av de

genom undersökningar som beslutats av domstol har, med hänsyn till reglerna

om rättshjälpsavgift och rättegångskostnader i faderskapsmål, inte gått

att fastställa exakt. En uppskattning är att ca en tredjedel av kostnaderna eller drygt två miljoner kronor återbetalas.

De totala kostnaderna för de undersökningar som domstol eller socialnämnden beslutat uppgår till knappt 19 miljoner kronor,

om varav således drygt 2 miljoner återbetalas.

Det kan knappast vara rimligt att vidmakthålla ett komplicerat system för en så ringa intäkt som det här kan bli fråga om. Systemet kan också emellanåt innebära något märkliga konsekvenser. För det fall undersökning utförs efter beslut av socialnämnden och ärendet

en sedan läggs ned behöver en utpekad man inte betala något för undersökningen. Om socialnämnden för ärendet vidare till domstol och

Förmåner 157

mannen vinner processen får han däremot grund av reglerna om rättegångskostnadernas fördelning vanligen betala hälften av kostnaderna för undersökningen.

Blodprovstagning och blodundersökning som beslutas av domstol eller socialnänmd bör därför alltid bekostas av staten respektive kommunen och kostnaderna bör också alltid stanna dessa. Detta kan ses som en naturlig och rimlig konsekvens av statens och kommunernas i lag fastlagda skyldighet att tillse att faderskapet till barn fastställs korrekt och fullständigt.

Blodprov kan som regel lämnas t.ex. blodcentral eller vårdcentral. Kostnaderna för inställelse blir därmed inte särskilt höga. Någon anledning till att det allmänna skall bekosta en sådan inställelse finns därmed inte.

För det fall den rättssökande själv vill låta utföra en blodundersökning innan ett mål inletts vid domstol kan detta ske enligt de bestämmelser som gäller för utredning i övrigt.

6.4 förmåner som med

Övriga följer

rättshjälp

Förslag: Ersättning för inställelse vid förhandling i domstol

-

skall i fortsättningen inte ersättas som en rättshjälpskostnad.

Om statens ansvar för säkerhetsåtgärd enligt den föreslagna

-

17 § RhjL föranleder utgift för staten, skall denna utgift i sin

helhet kunna âterkrävas av den rättssökande.

6.4.1 Gällande rätt

De förmåner som kan erhållas enligt rättshjälpslagen är förutom de tidigare behandlade följande:

Staten betalar kostnaden för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper vid utredning av faderskap 9 § andra stycket 4 p. RhjL.

Ersättning utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar och bestäms av den myndighet inför vilken inställelse sker 26 § RhjL.

158 Förmåner

Staten betalar ansökningsavgifteri mål och ärenden vid de allmänna domstolarna, i mål betalningsförelägganden och handräckning samt

om särskild avgift i utsökningsmål 9 § andra stycket 5 p. RhjL.

Enligt 9 § andra stycket 8 RhjL betalar staten kostnaden för medling enligt 42 kap. 17 § RB. Ersättning till medlare bestäms enligt reglerna för ersättning till biträden 22-23 §§ RhjL. Staten betalar hela kostnaden för medlingen. I förarbetena till bestämmelsen erinras om vikten av att medling bara förordnas i sådana fall där det finns anledning att räkna med att statens kostnader det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i gängse former prop. 197879:90 s. 169. Om båda parter har rättshjälp skall kostnaden fördelas med hälften på dem var.

Vem slutligt skall bära kostnaderna för medlingen regleras i

som 31 och 31 a §§ RhjL. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak att om parterna inte enas i huvudsaken anses kostnaden vara en rättegångskostnad som skall ersättas av motparten om han förlorar processen. Om parterna lyckas enas skall den som inte haft rättshjälp åläggas att betala hälften av kostnaderna.

Den som beviljats allmän rättshjälp är befriad från expeditionsavgifter och avgifter enligt avgiftsförordningen om den begärda handlingen är erforderlig för den rättssökande 9 a § RhjL. Avgiftsfriheten gäller i princip bara fram till dess avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Vidare är den som beviljats allmän rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller den som beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet befriad från grundavgift och försäljningsavgzft i utsökningsmál.

Slutligen utgår kostnader för kungörelser av allmänna medel, i mål eller ärende som handläggs vid allmän domstol och Arbetsdomstolen.

Enligt 10 § RhjL behöver den som beviljats allmän rättshjälp inte ställa säkerhet för att till stånd kvarstad eller liknande åtgärd. Om motparten orsakas skada genom åtgärden svarar staten för denna skada. För det fall rättshjälp beviljas i ett verkställighetsärende gäller motsvarande i fråga om säkerhet enligt 3 kap. 8 eller 9 § utsökningsbalken.

Om staten orsakas någon utgift för sitt åtagande räknas denna utgift

rättshjälpskostnad vilket innebär att den rättssökandes rimssom en

hjälpsavgift kan påverkas.

Förmåner 159

6.4.2 överväganden

I kapitel 5 föreslås att behovet av biträde skall vara avgörande för huruvida rättshjälp skall beviljas eller inte. Det innebär att rättshjälp inte skall kunna beviljas endast för att bekosta någon annan av de förmåner som i dag följer med rättshjälp. De förmåner som oftast kommer i fråga är ersättning för kostnader som avser inställelse till förhandling och bevisning. Dessa kostnader är vanligtvis inte mer omfattande än att den rättssökande själv kan stå för dem. I vissa fall kan dock sådana kostnader bli alltför betungande för den enskilde. Kostnader för inställelse och bevisning bör därför kunna utgå av allmänna medel i de fall det inte är skäligt att parten själv står för dessa kostnader se avsnitt 6.5.2. En sådan möjlighet torde vara tillräcklig för att ingen skall miste om möjligheten att ta till vara sin rätt. Ersättning för inställelse vid förhandling bör därför inte ingå som en förmån vid rättshjälp.

Ersättning för beviskostnader utgörs oftast av ersättning till vittnen och privata sakkunniga. För att göra systemet lätthanterligt och samtidigt, i viss mån, tillförsäkra dessa personer ersättning bör denna förmån även i fortsättningen ingå som en förmån då rättshjälp beviljas.

Övriga förmåner som för närvarande följer med allmän rättshjälp är även de befogade och bör även i fortsättningen ingå när rättshjälp beviljas.

Bestämmelsen i den nuvarande 10 § RhjL bör dock ändras så sätt att staten skall kunna återkräva eventuella utgifter som uppstått enligt denna paragraf från den rättssökande. Så vitt framkommit har staten hittills inte haft några sådana utgifter. Mot bakgrund av de ändringar som föreslås i avgiftssystemet och det ansvar som åvilar part för motparts rättegångskostnader bör den lämpligaste lösningen vara att sådana utgifter skall kunna återkrävas sin i helhet i stället för att som nu endast påverka rättshjälpsavgiften. Om det skulle vara oskäligt att återkräva hela beloppet skall det dock kunna sättas ned helt eller delvis.

160 Förmåner

6.5 bistånd

Övrigt

Förslag: Den som saknar medel till att själv betala kostnader-

-

för inställelse vid förhandling i domstol och för bevisning na skall kunna få ersättning av allmänna medel för sådana kostnader. Vid bedömningen av om ersättning skall utgå eller inte skall en avvägning göras mellan den rättssökandes ekonomiska situation och de beräknade kostnaderna för inställelsen eller bevisningen. För att komma i fråga för bistånd bör den rättssökandes ekonomiska underlag inte överstiga 100 000 kr. Någon avgift för biståndet skall inte tas ut.

6.5.1 Gällande rätt

Allmän rättshjälp kan i dag beviljas den som har behov av någon eller några de förmåner som anges i 9 a och 10 §§ RhjL. Vid behovs-

av prövningen skall enligt förarbetena till rättshjälpslagen någon annan ekonomisk prövning den i 6 § inte göras. Även

än som anges RhjL

det är uppenbart att den rättssökande själv på grund av reglerna om om rättshjälpsavgift kommer att betala samtliga kostnader anses han ändå ha behov rättshjälp om någon eller några av de förmåner som

av räknas upp i de angivna paragraferna kan komma i fråga.

I de flesta fall är behovet av biträde den främsta anledningen till att rättshjälp söks. Emellanåt förekommer det dock, t.ex. i tvistemål om mindre värden att den enda förmån som finns behov av är bidrag till kostnader för bevisning.

6.5.2 överväganden

Som tidigare angetts se avsnitt 5.1 bör behovet av biträde vara avgörande för huruvida rättshjälp skall beviljas eller inte. Det innebär att rättshjälp inte skall kunna beviljas för att bekosta endast någon annan

de förmåner följer med rättshjälp. De förmåner som vanligen av som kommer i fråga är ersättning för kostnader som avser inställelse till förhandling och bevisning. Dessa kostnader är vanligtvis inte mer

‘Med ekonomiskt underlag avses den beräknade årsinkomsten med hänsyn tagen till förmögenhet och försörjningsbörda. Se vidare avsnitt 7.3.

Förmåner 161

omfattande än att den rättssökande själv kan stå för dem. I vissa fall kan dock sådana kostnader bli alltför betungande för den enskilde. I sådana fall bör det finnas en möjlighet att få viss hjälp med kostnader för bevisning och inställelse till förhandling.

Denna möjlighet skall kunna komma dem tillgodo som har det sämst ställt ekonomiskt. Gränsen för när bistånd bör ges bör lämpligen ligga på ett ekonomiskt underlagz på ca 100 000 kr.

Kostnader för inställelse som såväl absolut som i förhållande till den rättssökandes ekonomiska situation är ringa, kan dock knappast komma i fråga som ersättningsgilla. En kostnad någon hundralapp för buss eller tunnelbaneresa bör den rättssökande således alltid själv stå för. En annan sak är att denna kostnad naturligtvis är att

anse som en rättegångskostnad som den rättssökande kan begära ersättning för av motparten i de fall han vinner processen.

Ersättning för inställelse skall som nu även kunna ges till parts ställföreträdare eller vårdare. Den rättssökande skall också ges möjlighet att begära ersättning i förskott. Ett sådant förskott bör lämpligen tillställas den rättssökande i form av en färdbiljett.

Vid bedömningen av huruvida bidrag skall ges till kostnader för bevisning blir den rättssökandes ekonomiska situation avgörande. Här är det som regel fråga om ersättning till vittnen som genom biståndet garanteras ersättning för sin inställelse. Enligt 35 kap. 7 § RB skall domstolen se till att onödig bevisning inte åberopas. Någon särskild prövning utöver denna av om det finns skäl att förebringa bevisningen skall alltså inte göras.

Den rättssökande skall ha möjlighet att ansöka detta bistånd

om redan i samband med att bevisningen åberopas.

Någon avgift bör inte utgå för denna form av bistånd. Med hänsyn till att biståndet endast skall ges dem som har det sämst ställt ekonomiskt kan de ringa avgifter som skulle kunna komma ifråga knappast motsvara de kostnader som kan förmodas följa med en sådan ordning. Samma regler bör gälla parter i såväl tvistemål som brottmål. Om ersättningen till vittnen och målsägande inte berör någon annans rätt kan dessa ersättningar i fortsättningen behandlas utanför rättssalen därmed inte sagt att jag anser detta vara någon fördel. De fördelar som kan uppnås med ett sådant system torde klart överväga de marginellt minskade inkomster som skulle bli följden. Frågan behandlas ytterligare i kapitel 7.

ZMed ekonomiskt underlag avses den beräknade årsinkomsten med hänsyn tagen till förmögenhet och försörjningsbörda. Se vidare avsnitt 7.3.

7 och

Inkomstgräns rättshjälpsavgift

Förslag: Inkomstgränsen den rättssökandes ekonomiska

underlag för att kunna få rättshjälp sänks till 200 000 kr.

Rättshjälpsavgiften beräknas som en viss procentuell andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet.

Rättshjälpsavgiften skall betalas till biträdet allteftersom kost- naderna uppstår.

Avgiften fastställs med utgångspunkt från den rättssökandes ekonomiska underlag. Detta beräknas med ledning av den rättssökandes inkomster och ekonomi i övrigt samt med beaktande av dennes försörjningsbörda.

Vid beräkning av det ekonomiska underlaget för barn skall hänsyn tas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

De gränsvärden som anges i lagen uttrycks i siffror. Alla regler som anknyter till basbelopp tas bort.

Ända sedan rättshjälpslagens tillkomst har till rättshjälp be-

rätten gränsats av att den rättssökandes inkomst inte får överstiga ett visst belopp. Tanken är att de som själva kan stå för sina processkostnader skall göra det medan de som har det sämre ställt skall kunna få bistånd av staten. Vidare skall den rättssökande, efter förmåga, bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Hur detta bidrag egenandel varit konstruerat och benämnt har varierat men det har hela tiden baserats på den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

Enligt direktiven skall utredningen göra en samlad översyn för att avgöra vilka åtgärder som är lämpliga för att effektivisera rättshjälpen. I direktiven nämns prop. 199192:159, i vilken bl.a. föreslogs att inkomstgränsen skulle sänkas från sju till fyra basbelopp. Vidare anges i direktiven:

164 Inkomstgräns och rdttshjdlpsavgifi

Ett alternativ eller komplement kan vara att ny avgift skall betalas i instans eller när viss kostnadsnivå uppnåtts. När en process

ny en pågår under lång tid upparbetas ny betalningsförmåga hos rättshjälpstagaren allt eftersom tiden går. Dennes ekonomiska förhållanden kan dessutom under den tid en process pågår ha förbättrats. Enligt gällande regler kan egenavgifterna i sistnänmda fall höjas

det sker sannolikt inte särskilt ofta. Andra alternativ är att men omprövning rättshjälpen skall ske eller ny avgift betalas vid

av vissa tidsintervall.

En faktor som bidrar till att hålla rättshjälpen inom rimliga

är rättshjälpstagarnas kostnadsansvar. Det är visserligen inte ramar meningen att någon av ekonomiska skäl skall tvingas avstå från att driva berättigad Den bedömning av risken att få svara

en process. för kostnader i målet som en part utan rättshjälp förutsätts göra bör emellertid också göras av en part som har rättshjälp. Egenavgifterna i rättshjälpssystemet har nyligen höjts. Utredaren bör undersöka ytterligare förändringar bör ske, t.ex. om taket för

om tilläggsavgiften bör vara högre än det nu är. En annan möjlighet

bör undersökas är i mål där barn är part mål om undersom om, håll och faderskap, egenavgifterna kan beräknas med ledning av vårdnadshavarens inkomster och inte som nu är fallet utifrån barnets inkomster.

I utredningsuppdraget ingår också att undersöka om prövningen av en ansökan rättshjälp kan förbättras t.ex. när det gäller kontroll av

om lämnade inkomstuppgifter.

7.1¶Inkomstgräns

7.1.1 Gällande rätt

Rätten till rättshjälp har alltså ända sedan rättshjälpslagens tillkomst begränsats att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte får

av överstiga ett visst belopp. Från början var inkomstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Den som hade beräknad årsinkomst som inte översteg åtta gånger bas-

en beloppet kunde då få allmän rättshjälp. I samband med 1983 års ändringar i rättshjälpslagen upphävdes, bl.a. av besparingsskäl, kopplingen till basbeloppet och inkomstgränsen bestämdes till ett fast belopp, 110 000 kr. Detta innebar en sänkning med drygt 30 000 kr. Det förutsattes att inkomstgränsen i stället skulle omprövas alltefter-

förändringar i penningvärdet motiverade det. Någon sådan omsom prövning skedde dock inte förrän genom 1988 års rättshjälpsreforrn. Då höjdes i enlighet med förslagen i prop. 198788:73 inkomstgränsen

Inkomstgräns och rdttshjdlpsavgifl 165

från 110 000 kr till sju basbelopp, vilket då motsvarade nästan 170 000 kr. Som nämnts har senare föreslagits att gränsen skulle

nyss sänkas till fyra basbelopp, vilket motsvarade 128 800 kr prop. 1991912159. Justitieutskottet godtog emellertid inte förslaget och anförde bl.a. bet. 199192:JuU26, s. 8.

Utskottet delar för sin del den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen, nämligen att det reformarbete som hittills ägt rum

när det gäller rättshjälpen inte varit tillräckligt kostnadsdämpande

och att besparingar behövs. Utskottet är dock, i likhet med motionärerna, tveksamt till den väg för besparingar som valts i propositionen. Det kan, även framförts under lagstiftningsärendets

som beredning domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten och Advokat-

av samfundet, ifrågasättas inte det grundläggande syftet med rätts-

om

hjälpsreforrnen faller om förslaget genomförs.

Enligt utskottets synsätt kan ett genomförande av förslaget komma

medföra återgång till den ordning gällde på den fria att en som rättegångens tid, nämligen att enbart de allra sämst ställda och de

har god ekonomi kan ta tillvara sina rättsliga intressen. Flersom talet vanliga inkomsttagare för vilka ett rättsligt förfarande innebär avsevärda ekonomiska påfrestningar kan komma att helt utestängas från allmän rättshjälp.

Utskottet ansåg med hänvisning till vad anförts att ärendet borde

som återgå till regeringen för förnyade överväganden. Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag. Gränsen ligger fortfarande kvar vid sju basbelopp. Detta motsvarar 240 000 kr räknat i 1994 års basbelopp vid alla beräkningar enligt rättshjälpslagen används det basbelopp som gällde året innan ansökan om rättshjälp gjordes.

7.1.2¶Överväganden

Enligt direktiven skall rättshjälpen fungera som ett slags yttersta skyddsnät fångar dem som inte kan få rättsligt bistånd på

som upp annat sätt. Den som kan få rättsligt bistånd annat sätt än genom

skall alltså inte belasta rättshjälpen. Mitt förslag beträffande staten rättsskyddsförsäkringarna se kap. 4 bygger på denna tanke. En arman väg kan att begränsa möjligheterna till rättshjälp för dem som

vara själva kan betala för rättslig hjälp, dvs. att sänka inkomstgränsen. I dag går gränsen vid sju basbelopp. Detta innebär i praktiken att över 93 % Sveriges befolkning kan få rättshjälp. I själva verket

av torde denna andel än större eftersom eventuell försörjningsbörda

vara då inte beaktats.

166 Inkomstgräns och rdttshjiilpsavgifi

Mot bakgrund av de besparingskrav som förs fram i direktiven anser jag att det är rimligt att de som har sådana inkomster att de själva kan betala för rättslig hjälp också skall göra detta. Samtidigt måste det poängteras att gränsen inte får sättas så lågt att rättshjälpen bara kommer att beröra de allra sämst ställda. Någon återgång till den fria rättegången eller en övergång till vad som vid något tillfälle kallats soppköksmodellen är alltså inte aktuell.

Statistiska Centralbyrån SCB för statistik över inkomstförhållandena i Sverige. På grundval av tillgänglig statistik går det dock inte att göra några exakta uträkningar av hur många som skulle vara berättigade till rättshjälp vid en viss angiven inkomstgräns. Orsakerna till detta är flera; dels är SCB:s uppgifter framräknade andra grunder än dem som skall användas vid beräkning av inkomst enligt rättshjälpslagen, dels är försörjningsbördan inte preciserad samma sätt. Jag har därför inte beaktat försörjningsbördan utan nöjer mig med att konstatera att andelen personer som faller inom de nedan angivna gränserna enligt rättshjälpslagen är större än vad som anges här. Det skall också påpekas att SCB:s siffror avser inkomståret 1993 medan de som anges för rättshjälpen avser en ansökan som görs idag. Jag anser ändå att bilden blir tillräckligt tydlig. SCB:s uppgifter avser inkomster av förvärvsverksamhet tjänst och näringsverksamhet och kapital med avdrag för utgifter för inkomsternas förvärvande. Underskott i kapital har dock inte beaktats.

Enligt SCB hade 630 637 personer i Sverige år 1993 en inkomst 240 000 kr eller mer. Detta antal motsvarar ca 7 % av befolkningen, dvs. över 93 % av befolkningen har möjlighet att erhålla rättshjälp. Om gränsen i stället sätts till ett belopp som ungefär motsvarar den den s.k. brytpunkten i skattesystemet, dvs. ca 200 000 kr, hamnar drygt 1 242 OOO personer eller ca 14 % över gränsen. Det innebär att över 86 % av befolkningen fortfarande skulle ha möjlighet att erhålla rättshjälp. Mot bakgrund av att en stor del av dessa har någon form av försörjningsbörda torde andelen personer som blir berättigade till rättshjälp uppgå till i vart fall 90 %. En sänkning av gränsen till 200 OOO kr skulle därmed inte få de konsekvenser som Justitieutskottet befarade vid behandlingen av förslaget om sänkning av inkomstgränsen till fyra basbelopp.

Riksrevisionsverket RRV angav i rapporten Rättshjälpens effektivitet F 1992:6 att huvuddelen av dem som erhåller rättshjälp ligger i de lägre inkomstintervallen, vilket också bekräftas av uppgifter från Rättshjälpsmyndigheten. Detta betyder inte att det bara är de som behöver rättshjälp. För hög- och medelinkomsttagarna är dock rättshjälpsavgiften ofta så hög att det i många fall inte blir något bidrag

1995:81 Inkomstgräns och rättshjälpsavgift 167 SOU

från och då avstår från att krångla med en rättshjälpsstaten, man ansökan. En sänkning inkomstgränsen skulle således inte medföra av några betydande besparingar lika lite som 1988 års höjning av mera inkomstgränsen antogs medföra några stora kostnadsökningar. Sänkningen ligger emellertid väl i linje med synsättet att den som reder sig själv inte skall belasta statskassan, och den innebär att de allra flesta ändå kan komma i fråga för rättshjälp. Jag därför att sänkningen anser bör genomföras. Hur inkomsten skall beräknas och hur eventuell försörjningsbörda bör beaktas behandlas i avsnitt 7.3.

7.2¶Rättshjälpsavgift

7.2.1 Gällande rätt

Enligt nuvarande lagstiftning skall den rättssökande bidra till kostnaderna för rättshjälpen att betala rättshjälpsavgift. Denna genom består dels fast avgift grundavgift, dels en rörlig avgift av en tilläggsavgift. Grundavgiften beräknas med ledning av den rättssökandes ekonomiska förmåga medan tilläggsavgiften är beroende av både den rättssökandes ekonomiska förhållanden och de kostnader som rättshjälpen föranlett. I samband med rättshjälp beviljas bestäms grundavgiften och att den procentsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt det högsta belopp tilläggsavgiften kan uppgå till. När kostnaderna som för rättshjälpen är slutligt bestämda skall Rättshjälpsmyndigheten slutligt fastställa den rättssökandes grundavgift och tilläggsavgift. Grundavgiften skall betalas så snart rättshjälp har beviljats medan tilläggsavgiften skall betalas när kostnaderna för rättshjälpen fastställts. Är biträde förordnat bör denne ta ut förskott tilläggsavgiften med skäligt belopp allteftersom kostnader för rättshjälpen uppkommer. Bestämmelserna rättshjälpsavgift finns i 11-15 §§ och 27-30 §§ om RhjL. Domstolsverket har med stöd 22 § RhjF meddelat föreav skrifter för beräkningen grundavgift och tilläggsavgift DVFS B28. av Domstolsverket dessutom årligen ut tabeller över grundavgifter ger efter vilka den rättssökande skall betala rättshjälpsoch procentsatser avgift.

168 Inkomstgräns och rättshjälpsavgift

Grlmdavgift

Grundavgiften beräknas med utgångspunkt från ett visst fastställt grundbelopp. Överstiger inte den rättssökandes årsinkomst en och en halv gånger basbeloppet är grundavgiften lika med hälften grundbeloppet. Om av årsinkomsten överstiger ett och ett halvt basbelopp inte två basmen belopp är grundavgiften lika med grundbeloppet. För med personer inkomster därutöver ökas grundavgiften enligt vissa i lagen angivna beräkningar för varje basbelopp som inkomsten stiger. Grundbeloppet fastställs av Domstolsverket och uppgår fr.o.m. den 1 juli 1995 till 954 kr. Den lägsta grundavgiften är således 470 kr beloppet avrundas nedåt till närmast lägre tiotal kronor. Den högsta grundavgiften är 12 210 kr. Om det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala grundavgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från avgift. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt. I samband med en av de senaste ändringarna i rättshjälpslagen uttalade föredragande statsrådet prop. 1992931109 31 bl.a. följande. s. Jag vill understryka att regeln är avsedd att tillämpas med betydande restriktivitet, vilket framgår dess utformning. Ett tydligt av exempel då befrielse kan komma ifråga och också nämndes i som utskottet är när den rättssökande är ett barn helt saknar som egen inkomst och som inte heller har någon förmögenhet. Bestämmelsen är däremot inte avsedd att generellt tillämpas på rättssökande som har mycket låga eller inga inkomster. egna

Rättshjälpsnämnden har år 1993 slagit fast att barn under 18 år som saknar inkomst och förmögenhet inte behöver betala rättshjälpsavgift om den rättsliga angelägenheten rör krav underhåll från underhållspliktig förälder. Detsamma gäller enligt nämndens beslut för studerande över 18 år som för talan underhållsbidrag från förom älder. För dödsbon bestäms grundavgiften till ett skäligt belopp med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden.

Tilläggsavgift

Tilläggsavgiften utgörs viss procentsats de rättshjälpskostav en av nader som överstiger en tiondel av basbeloppet. Den kan dock aldrig överstiga tre gånger grundavgiften. Procentsatsens storlek är beroende av den rättssökandes årsinkomst. Den som har en årsinkomst som är mindre än ett basbelopp behöver

Inkomstgräns och rättshjälpsavgift 169

inte betala tilläggsavgift. För övriga är procentsatsen 10, 20 eller 30 procent.

Tilläggsavgift för dödsbon bestäms enligt samma grunder som grundavgiften fastställs.

Om den rättssökandes inkomst förändras väsentligt under ett ärendes handläggning skall grundavgiften jämkas efter vad som är skäligt. Jämkning kan dock aldrig ske av belopp som redan betalts. Jämkning skall också ske om en väsentlig felbedömning gjorts eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet. Har någon befriats från avgift skall detta beslut omprövas om det framkommer att han därefter får möjlighet att betala. Om grundavgiften jämkas skall även procentsatsen och högsta beloppet för tilläggsavgift jämkas.

Bestämmelserna om rättshjälpsavgift används också för att beräkna den tilltalades återbetalningsskyldighet i brottmål. Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken RB skall den tilltalade om han döms för ett brott ersätta staten vad som betalats av allmänna medel för bevisning och ersättning till offentlig försvarare och mâlsägandebiträde. Den tilltalade är dock inte skyldig att betala mer än vad som skulle ha utgått i gmndavgift och tilläggsavgift vid allmän rättshjälp. Beloppet kan jämkas eller efterges om det föreligger skäl för detta med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

överväganden

Hur bestämmelserna om rättshjälpsavgift bör utformas är beroende

av vilket syfte avgiften skall fylla. Jag anser att tvâ viktiga syften är att hålla rättshjälpskostnaderna på en rimlig nivå och att ge parterna en likvärdig processekonomisk situation. Avgiften får naturligtvis inte heller motverka de syften som ligger bakom rättegångsbalkens regler om fördelningen av rättegângskostnaderna. Slutligen är det önskvärt att avgiftssystemet är någorlunda begripligt och lättadministrerat.

Det nuvarande systemet baseras den rättssökandes ekonomiska förmåga, vilket av rättviseskäl bör vara ett av kriterierna även i fortsättningen. Frågan är emellertid om antalet avgiftsnivåer bör vara så många som de är idag. Fördelen med dagens system är att det nästan inte finns några tröskeleffekter alls vad avser grundavgiften. Det kan därför sägas uppfylla höga krav rättvisa. Emellertid har systemet

som de flesta system som innebär en åtminstone skenbar millimeterrättvisa stora nackdelar. Det är svåröverskådligt och så detaljerat att

nästan varje förändring av den rättssökandes inkomst innebär att

170 Inkomstgräns och réittshjdlpsavgifi

grundavgiften inte längre är korrekt. Dessutom bör poängteras att i sådana angelägenheter som omfattas av en rättsskyddsförsäkring betalar den rättssökande i praktiken ofta mycket mindre. Ersättning för grundavgiften kan nämligen erhållas från försäkringen. Detta medför att den rättssökande endast betalar självrisken, oftast uppgående till mellan 1 000 och 2 000 kr. Trots det nuvarande sofistikerade avgiftssystemet där grundavgiften kan variera från 470 0 kr till 12 210 kr betalar således de allra flesta ungefär samma avgift i de många ärenden omfattas av en rättsskyddsförsäkring.

som

l fråga tilläggsavgiften är däremot tröskeleffekterna påtagliga.

om Ersättning för tilläggsavgift omfattas inte heller av rättsskyddsförsäkringen. Den rättssökande får därför själv får stå för hela kostnaden för tilläggsavgiften.

Ett system med rättshjälpsavgift verkar kostnadsdämpande genom att den rättssökande rent faktiskt betalar en del av kostnaderna. Om rättshjälpsavgiften helt eller delvis är rörlig är den också kostnadsdämpande att den rättssökande får ett intresse av att hålla nere

genom kostnaderna.

Vid råttshjälpslagens tillkomst behövde den rättssökande endast betala fast, inkomstrelaterad avgift. För en egenkostnad på kanske

en 50 kr kunde han sedan processa i åratal. Detta är inte rimligt. Det var därför rätt när år 1983 införde en tilläggsavgift som är beroende

man

vilka kostnader ärendet medför. Detta ökar kostnadsmedvetandet av och högre egenkostnad man utnyttjar rättshjälpsför-

ger en mer månen.

Min utgångspunkt är alltså att det inte är tillräckligt med en fast avgift. Om systemet skall göra den rättssökande mer kostnadsmedveten är det emellertid viktigt att systemet inte är alltför svåröverskådligt och krångligt utan på ett enkelt och påtagligt sätt gör den rättssökande medveten de kostnader som uppstår för hans rätts-

om hjälp och gör honom intresserad av att påverka dessa kostnader, dvs. normalt hålla dem Den rättssökande måste förstå att hans åt-

nere. gärder och önskemål faktiskt kan medföra kostnader för honom. Det nuvarande systemet med tvådelad avgift samt de komplicerade

en beräkningsgrunderna uppfyller inte dessa krav pedagogik.

Rättshjälpsavgiften bör i stället bestå av endast en del, som bör

rörlig. Avgiften kan antingen vara beroende av den tidsrymd vara inom vilken ärendet pågår eller den kostnad ärendet för med sig.

som Systemet kan också konstrueras så sätt att, när det gäller mål eller ärenden i domstol, avgift utgår för varje instans. Det är också

ny tänkbart med kombination av olika faktorer. Med hänvisning till att

en

Inkorrzstgräns och rättshjälpsavgzfi 171

systemet inte bör vara alltför komplicerat och svårtillämpat bör dock en kombination av system undvikas.

Det skäl som starkast talar för att avgiften skall vara rörlig i förhållande till handläggningstider: är att den rättssökande har möjlighet att arbeta upp ny betalningsförmâga allteftersom tiden går. För närvarande räknas avgiften ut grundval av den rättssökandes årsinkomst. Om ett ärende pågår i flera år torde ny betalningsförmåga ha upparbetats. Avgiften skulle då kunna baseras på månadsinkomsten och betalas en gång i månaden så länge ett ärende pågår. Detta medför att den rättssökande får anledning att se till att ärendet inte fördröjs i onödan. Emellertid ligger inte alltid tidsåtgången under den rättssökandes kontroll. Man måste också skilja tidsutdräkt och tidsåtgång. Om ett mål dröjer behöver detta inte betyda kostnadsökningar i motsvarande mån. Att ett ärende fördröjs kan bero på en motpart som är svårdelgiven eller som annat sätt söker förhala processen. Det kan också bero på att en förlikningsförhandling drar ut på tiden av skäl som rättshjälpsparten inte kan lastas för. Vid en domstol med hög arbetsbelastning eller lägre effektivitet tar det längre tid innan en huvudförhandling sätts ut än vid en domstol med lägre belastning eller högre effektivitet. En inställd förhandling grund av ett vittne inte infinner sig kan innebära lång tids fördröjning vilket den rättssökande inte kan påverka. Avgiften bör därför inte var rörlig i förhållande till den tid inom vilket ett ärende handläggs.

I dag är tilläggsavgiften beroende av hur höga rättshjälpskostnaderna är. Ett sådant system torde vara det mest effektiva för att skapa kostnadsmedvetande under förutsättning att avgiften är tillräckligt hög och betalas löpande under ärendets gång. Detta förutsätter att rättshjälpsbiträdet kontinuerligt kräver in avgiften från klienten och därmed håller kostnadsmedvetandet aktuellt. Som tidigare angetts är det viktigt att den rättssökande verkligen kan se vad en ökning av rättshjälpskostnaderna för med sig för honom. Avgiften bör därför vara enkel att räkna ut. Om en viss procentsats fastställs då rättshjälp beviljas kan den rättssökande hela tiden räkna fram avgiften. Rättshjälpsavgiften bör därför bestämmas som en viss del av kostnaderna. Hur stor denna del skall vara beror på den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För att behålla den kostnadsdämpande effekten under ärendets handläggning bör det inte finnas någon övre gräns för hur hög avgiften skall vara. Den rättssökande upparbetar också ytterligare betalningsförmåga allteftersom tiden går.

Den återstående frågan är vilka kostnader som skall beaktas när avgiften skall fastställas. I dag beräknas tilläggsavgiften som en viss procent av samtliga kostnader. Detta har medfört ett mycket komplice-

172 Inkomstgräns och rdttshjdlpsavgifi

rat och för de flesta svårbegripligt avräkningssystem. Om avgiften beräknas endast kostnaderna för biträdet kan den fördelen vinnas att biträdet löpande kan debitera den rättssökande avgiften allteftersom arbetet fortskrider. Som nyss anförts är att det viktigt att avgiften betalas regelbundet under ärendets handläggning och inte som nu att tilläggsavgiften regelmässigt betalas först sedan handläggningen avslutats. Det är betydelsefullt för den rättssökandes kostnadsmedvetande inte bara att han vet vad han skall betala utan också att han faktiskt måste betala. Även i brottmål underlättas handläggningen väsentligt vad gäller återbetalningsskyldighet för den tilltalade om även återbetalningsskyldigheten skall bestämmas till en viss andel av försvararens ersättning.

Kostnaderna för rättshjälpen utgörs till största delen av kostnader för biträde, försvarare och boutredningsman. Övriga kostnader är utredningskostnader samt kostnad för bevisning och parts inställelse. Kostnaderna för utredning uppgår i dag endast till ett mindre belopp. I kapitel 6 föreslås att en parts inställelsekostnader inte skall utgöra en rättshjälpskostnad.

De totala rättshjälpskostnaderna uppgick under budgetåret 199394 till 377 miljoner kronor för brottmål och 337 miljoner kronor för

ca allmän rättshjälp. Enligt uppgift från Domstolsverket uppgick statens kostnader för bevisning i brottmål till drygt 11 miljoner kronor och i tvistemål till drygt miljon kronor. Av dessa kostnader återbetalas

en

mindre del enligt reglerna återbetalningsskyldighet. Sammanlagt en om återbetalades 37 miljoner kronor. Genom återbetalningsreglerna får

ca staten således tillbaka drygt 5 % av utgifterna. Några uppgifter om hur stor del återbetalningen bevisning finns inte. Om

av som avser förhållandet mellan äterbetalningsskyldigheten för kostnader för biträde och offentliga försvarare och för bevisning är desamma som förhållandet mellan de totala kostnaderna skulle den ålagda återbetalningsskyldigheten minska med drygt en halv miljon med samma avgiftssystem idag. Beträffande tvistemålen torde minskningen av

som intäkterna bli marginell. Den förenkling som förslaget medför innebär enligt min mening så stora fördelar att en eventuell kostnadsökning i denna storleksordning kan godtas.

I dag beräknas tilläggsavgiften även på ansökningsavgift som staten står för enligt 9 § 5 RhjL. Någon uppgift om hur många tvistemål

p. där ansökningsavgift betalas detta sätt finns inte. Enligt SCB:s statistik år 1992 andelen mål där någon av parterna hade rättshjälp

var

27 % det totala antalet mål. Om motsvarande förhållande gäller ca av för år 1993 skulle antalet mål med rättshjälp uppgå till ca 28 000. Någon uppgift det är käranden eller svaranden som har rättshjälp

om

Inkomstgräns och rdttshjdlpsavgzft 173

finns dock inte och inte heller finns uppgift om rättshjälp beviljats sedan avgift redan betalats. En uppskattning av uteblivna intäkter blir således mycket osäker. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar kommer många av dessa mål att falla bort. Om dessutom rättshjälp inte skall kunna beviljas i vissa äktenskapsskillnadsmâl se avsnitt 5.4.3 kan ytterligare ca l0 000 mål räknas bort, varför de uteblivna intäkterna i sig torde uppgå till ca l miljon kronor. Det skall emellertid betonas att avräkningen blir väsentligt enklare och mindre resurskrävande om förslaget genomförs.

Jag har flera gånger betonat att rättshjälpsreglerna måste göras enklare och mer lätthanterliga. Om rättshjälpsavgiften beräknas endast på kostnaden för biträdet respektive försvararen blir reglerna lättare att tillämpa jämfört med vad som gäller idag. Jag anser därför att avgiften skall beräknas som en viss andel av ersättningen till biträdet. Om den begränsning av biträdeskostnaderna som föreslås i avsnitt 5.2.2 införs, vet dessutom den rättssökande så snart procentsatsen fastställts, hur mycket avgiften som mest kan uppgå till.

Enligt direktiven skall resurserna användas där de bäst behövs. Mindre kostnader bör de flesta rättssökande själva kunna stå för. Det är därför lämpligt att komplettera procentregeln med en regel om att en viss minsta avgift alltid skall betalas, på samma sätt som försäkringsbolagen har en viss minsta självrisk. Rättshjälpsavgiften bör därför utgöras av en viss procent av kostnaderna, dock minst en viss angiven summa, t.ex. 10 % av kostnaderna, dock minst 1 000 kr.

Ett lämpligt antal avgiftsnivåer som tar hänsyn till att systemet både bör vara rättvist och lätt att tillämpa är enligt min mening fyra nivåer. Beroende den rättssökandes ekonomiska situation bör avgiften variera mellan 5 och 40 % av kostnaderna, kompletterat med en minimiavgift som kan variera mellan l 000 och 7 000 kr. För dem som har det sämst ställt torde någon minimiavgift inte behövas utöver den avgift som skall betalas för den obligatoriska rådgivning som förslås i kapitel Vilka besparingar som ett sådant avgiftssystem skulle medföra är svårt att beräkna. Avsikten är inte heller i första hand att göra besparingar genom att öka intäkterna från avgifterna utan att avgiftssystemet som sådant skall medverka till att kostnaderna för rättshjälpen totalt sett minskar. Genom att den rättssökandes avgift påverkas av hur mycket kostnaderna uppgår till i ett ärende får han ett eget intresse av att försöka hålla dessa kostnader en så låg nivå som möjligt. Detta får särskild betydelse i mer komplicerade och långdragna ärenden där kostnaderna kan uppgå till stora belopp. I dagens system innebär detta att en rättssökande med låg rättshjälpsavgift i praktiken får ett slags frikort. Beräkningar se bilaga 3 visar vidare

174 Inkomstgräns och rättshjälpsavgift

att de flesta kommer att få betala en något högre avgift jämfört med nuvarande förhållanden. Förslaget medför därmed inte någon kostnadsökning för staten även om rättshjälpskostnaderna skulle bli oförändrade. Som ovan angetts är dock syftet att rättshjälpskostnaderna i sin helhet skall komma att minska.

Jämkning bör på samma sätt som nu kunna ske om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ändras väsentligt innan den rättsliga angelägenheten avslutats. Avsikten är att jämkning skall ske på så sätt att procentsatsen ändras till någon av de nivåer som anges i lagen. Procentssatsen skall således aldrig kunna understiga 5 %. Jämkning neråt skall i princip aldrig kunna avse redan uppkomna kostnader. Järnkning skall också kunna ske om en väsentlig felbedömning

som nu gjordes då procentsatsen tidigare fastställdes eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet.

7.3¶Det ekonomiska

underlaget

7.3.1 Gällande rätt

Rättshjälpsavgiften skall grundas den rättssökandes beräknade årsinkomst 12 § RhjL. Beräkningen skall, enligt Domstolsverkets föreskrifter, ske på grundval av de faktiska inkomster som föreligger när rättshjälp söks samt inkomsterna under tiden närmast före och de sannolika inkomsterna under tiden närmast efter ansökan om rättshjälp. Även kontinuerligt utgående socialbidrag räknas inkomst.

som

Om den rättssökande bidrar till underhållet av make, tidigare make, sambo, eget barn eller annat barn som han är underhållsskyldig mot enligt föräldrabalken, höjs inkomstgränsen med ett halvt basbelopp för var och en av dessa personer 13 § första stycket RhjL.

Är den rättssökandes förmåga väsentligen ökad eller nedsatt grund av förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas med skäligt belopp 13 § andra stycket RhjL.

I Domstolsverkets föreskrifter anges närmare på vad sätt förmögenhet och skuldsättning skall beaktas. Bl.a. skall förmögenhet eller skuld

hänför sig till fastighet eller bostadsrätt som den rättssökande bor som i inte beaktas.

Inkomstgråns och rättshjälpsavgzft 175

7.3.2 överväganden

Bedömningen av den ekonomiska förmågan bör också i fortsättningen utgå från de faktiska förhållandena. Även det skulle enklare

om vara och mer lättkontrollerbart att som i Danmark utgå från senast taxerade inkomst anser jag att det är lämpligare att beräkningen sker med utgångspunkt från de förhållande som föreligger vid ansökningstillfället med beaktande av förväntade förändringar.

När det skall avgöras om en rättssökande är berättigad till rättshjälp och vilken procentsats som skall gälla för rättshjälpsavgiften bör ett ekonomiskt underlag motsvarande den nuvarande inkomstgränsen

- fastställas. Detta underlag bör beräknas med utgångspunkt från den rättssökandes årsinkomst och ekonomiska förhållanden i övrigt varvid även försörjningsbörda skall beaktats. Närmare bestämmelser om beräkning av det ekonomiska underlaget kan även i fortsättningen göras av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Jag vill understryka att dessa föreskrifter bör utformas så att de är lätta att tillämpa. Ett led i denna förenkling måste vara att den nuvarande inte särskilt pedagogiska blanketten för ansökan om rättshjälp, som i sina huvuddrag varit oförändrad i över 20 år, moderniseras och utformas på ett mer tydligt och lätthanterligt sätt.

Det bör av blanketten klart framgå att uppgifterna lämnas under straffansvar. Dessutom bör den rättssökande genom sin underskrift ge ett medgivande till att uppgifterna om hans inkomster får kontrolleras hos försäkringskassa och skattemyndighet.

Vad avser försörjningsbörda anser jag att det är tillräckligt att sådan beaktas på så sätt att den som faktiskt fullgör sin försörjningsbörda gentemot barn får förbehålla sig ett belopp om ca 15 OOOkr per barn, dock aldrig mer än 75 OOO kr.

Beträffande barn skall enligt direktiven övervägas om rättshjälpsavgiften bör beräknas med ledning av vårdnadshavarens inkomster i stället för barnets egna inkomster. De tvistemål där barn är parter är i första hand underhâllsmål och faderskapsmål. När talan om underhåll förs i ett äktenskapsskillnadsmål eller vårdnadsmål har i praxis föräldrarna ansett som parter också med avseende på underhållstalan.

I tidigare praxis NJA 1957 s. 465 har fri rättegång inte beviljats ett barn i mål om underhåll till barnet, med hänvisning till att underhållsskyldigheten fick anses innefatta en skyldighet att stå för kostnaderna för en rättegång som fördes för att få ut underhållsbidrag till barnet.

År 1985 infördes bestämmelse ersättning för rättegångs-

en ny om kostnader i mål om underhåll till barn 7 kap. 19 § FB. Enligt denna

176 Inkomstgräns och rättshjälpsavgift

får, om det finns särskilda skäl, förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Om inte sådana skäl finns skall, i stället för barnet, den förälder som barnet bor ihop med åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnader prop. 1984852165. Regeln är tillämplig endast när barnet är part. Bakgrunden till denna bestämrnelse är att den tidigare ordningen ansågs leda till stötande resultat, t.ex. att exekutiva åtgärder vidtogs mot ett barn som ålagts ersättningsskyldighet. Vidare hade en praxis utbildats som innebar att statens fordran mot ett barn på ersättning för kostnader för motpartens rättshjälp i mål av aktuellt slag generellt eftergavs. I propositionen s. 10 anfördes bl.a. att man för att lösa problemet måste göra avsteg från det dittillsvarande synsättet i fråga om rättegångskostnader och behandla den förälder som företräder barnet i underhållsmålet som part såvitt gäller kostnadsansvaret. Underhållsfrågan ligger i princip också i den förälderns intresse varför det framstår som rimligt att denne tar del i ansvaret för rättegångskostnaderna. I de fall barnet och föräldern bor tillsammans kan de förutsättas ha en sammanflätad ekonomi. En sådan lösning skulle också innebära, anfördes det, att parterna blir mer jämspelta.

I faderskapsmål gäller, enligt 3 kap. ll § FB, att rättegångskostnaderna skall kvittas om socialnämnd fört talan om faderskap. Undantag görs om en part i processen förfarit vårdslöst eller dylikt. Om en ställföreträdarevårdnadshavare förfarit på sådant sätt kan han eller hon bli ansvarig för kostnader som vållats annan part. Enligt kommentaren till rättegångsbalken Föräldrabalken, Wallin, 4 uppl. s. 109 ff. gäller regeln att rättegångskostnaderna skall kvittas också om målet utvidgats till följd av yrkande från annan representant för barnet än nämnden eller av svaranden. Huvudregeln är att barnet inte kan förpliktas ersätta motpartens rättegångskostnader.

De flesta barn i Sverige torde sakna egna inkomster eller egen förmögenhet av betydelse. Flertalet barn har i stället, som det uttrycks i den nyss citerade propositionen, en ekonomi som är sammanflätad med den eller de föräldrar som barnet bor tillsammans med. När ett barn beviljas rättshjälp är det likafullt bara barnets inkomster som läggs till grund för rättshjälpavgifterna. Grundavgiften blir ofta den lägsta möjliga, dvs. noll.

Eftersom föräldrarna enligt 7 kap. 1 § FB är skyldiga att försörja barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas förmåga är det rimligt att de också ansvarar för kostnader

uppstår i anledning av en process. Om rättshjälpsresurserna skall som fördelas så att de kommer dem tillgodo som bäst behöver dem är det inte rimligt att ge bidrag till barn som tillhör familjer med god eller

lnkomstgräns och rättshjälpsavgzft 177

mycket god ekonomi. Man bör i stället också i fråga om rättshjälp i första hand utgå från att barn blir försörjda av sina föräldrar. I

angelägenhet som rör underhåll och faderskap ligger frågan också i förälderns intresse. En sådan ordning skulle också minska de olikheter som nu finns vid behandlingen av bl.a. rättshjälpsfrågor, beroende på om talan om underhåll väcks fristående eller i mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad.

När ett barn ansöker om rättshjälp bör därför barnets ekonomiska underlag beräknas på den förälders inkomst som barnet bor tillsammans med. I de fall barnet bor tillsammans med båda föräldrarna och ingen av dem är barnets motpart kan avgiften beräknas utifrån den högsta inkomsten alternativt medelinkomsten från dem båda. Om den ena föräldern är motpart bör det ekonomiska underlaget alltid beräknas utifrån den andra förälderns förhållanden. Om barnet inte bor hos någon av föräldrarna bör det ekonomiska underlaget beräknas utifrån barnets egna ekonomiska förhållanden. Detsamma bör gälla barnet

om har betydande tillgångar eller inkomster medan föräldrarna har det sämre ekonomiskt ställt.

Den föreslagna regeln bör gälla när den rättssökande är under 18 år samt om angelägenheten rör underhåll till barn, om den rättssökande är mellan 18 och 20 år, under förutsättning att den rättssökande bor hos föräldrarna eller den förälder som inte är motpart.

7.4 eller siffror

Basbelopp

Jag har inledningsvis anfört att reglerna om rättshjälp bör bli enklare och mer överskâdliga. En bidragande orsak till att rättshjälpslagen upplevs som komplicerad och svárhanterlig är att de beloppsgränser som finns i lagen, t.ex. inkomstgränser och gränser när ett biträde själv får besluta om utredning, är angivna som ett visst antal eller

en viss andel av ett basbelopp enligt lagen 1962:381 allmän försäk-

om ring. Dessutom är det basbelopp som skall användas det gällde

som året innan den rättssökande ansökte rättshjälp. Förutom att det gör

om texten svårtillgänglig innebär det t.ex. att två parter, vid samma tidpunkt, kan ha olika möjligheter att erhålla en utredning beroende på när de ansökte om rättshjälp.

En praktisk nödvändighet i detta sammanhang är också att ha tillgång till Domstolsverkets broschyr om rättshjälp och taxor. Den

ursprungliga anledningen till att det basbelopp som skall användas, är det som gällde året innan ansökan om rättshjälp gjordes, var för övrigt

178 Inkomstgrâns och rdttshjiilpsavgifi

att skulle hinna tillhandahålla dessa tabeller i tid prop. 1972:4 s.

man 312.

Fördelen med att gränserna anges i basbelopp är naturligtvis att lagen inte behöver justeras för att penningvärdet förändras. Jag anser emellertid inte att denna fördel uppväger de angivna nackdelarna. Det skall dessutom påpekas att det inte alltid är givet att gränserna bör följa penningsvärdets förändringar. I stället för att uttryckligen anges i lagen bör de flesta av dessa gränsvärden kunna fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. De viktigaste gränsvärdena, främst inkomstgränsen för rätten att erhålla rättshjälp och de värden avgifterna skall beräknas utifrån, bör dock anges i

som lagtext. l lagen bör de uttryckas i siffror i stället för ett visst antal basbelopp eller viss andel basbeloppet. Lagstiftaren måste där-

en av med bevaka att beloppen justeras penningsvärdets förändringar

om eller andra faktorer skäl till detta. Enligt min uppfattning finns det

ger dock inte skäl att årligen revidera de olika beloppen. Vid en inflation på 2-3 procent kan det räcka med en granskning vart femte år.

8 för

Ersättningsskyldighet rättshj älpskostnader

Förslag: Vid fastställande av ersättningsskyldighet för rätts-

hjälpskostnader för motpart respektive medpart skall endast kostnaderna för ersättning till rättshjälpsbiträdet beaktas.

Särskilda bestämmelser om kostnadsansvar vid - gemensam ansökan om äktenskapsskillnad skall inte längre finnas.

8.1 och kostnadsansvar

Medparts motparts

8.1.1 Gällande rätt

En kostnad som har ersatts som en rättshjälpskostnad kan vara gemensam för flera medparter. Enligt 31 a § RhjL skall var och de

en av medparter som inte haft rättshjälp, åläggas att till staten betala den del av kostnaden som kan anses belöpa på honom. Bestämmelsen

om medparts kostnadsansvar infördes âr 1988 se 198788:73 72

prop. s.

och 106 f.

Om flera parter i en process anlitar samma ombud, de gent-

anses emot ombudet vara solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida annat inte har avtalats. Ombudet kan således vända sig till

en av dem och kräva ut hela arvodet. Om den har rättshjälp

personen betalas hela arvodet av staten. För att de parter som inte har rättshjälp inte skall kunna åka snålskjuts rättshjälpen har bestämmelsen i 31 a § RhjL införts a. prop. s. 72 f.. Bestämmelsen har konstruerats så att den skall tillämpas om rättshjälpen har betalat kostnader

som varit gemensamma för flera medparter. Det bakomliggande avtalsförhållandet mellan ombudet och parterna om hur kostnaderna skall fördelas inverkar inte på parternas betalningsansvar mot staten. Bestämmelsen kan bara tillämpas vid domstol och betalningsskyldighet kan endast åläggas personer som är parter i domstolsprocess.

en

Fördelningen skall göras efter huvudtalet om det inte finns skäl

talar mot det. I förarbetena till paragrafen sägs att det överlämnas som till rättstillärnpningen att avgöra vilka omständigheter som bör medföra avsteg från huvudregeln. Några avgörande rättsfall finns dock inte. I betänkandet låg till grund för propositionen SOU 1984:66

som

164 att som grund för annan fördelning, ofta bör kunna s. anges läggas den andel som parterna har i själva saken.

Innan betalningsskyldighet enligt 31 a § RhjL bestäms skall avdrag göras för vad motpart eller annan har ålagts att betala enligt 31 § RhjL. Den blir betalningsskyldig enligt 31 a § RhjL skall alltid

som betala hela ersättningen till staten. Om den rättssökande med sin rättshjälpsavgift och tilläggsavgift har betalat mer än sin andel av kostnaderna får han enligt 32 § RhjL tillbaka den överskjutande delen av staten.

Enligt 31 § RhjL gäller bestämmelser i lag om motparts kostnad i rättegång även i fråga motparts rättshjälpskostnader. Ersättning för

om ränta skall dock inte betalas.

Bestämmelser rättegångskostnader och dessas fördelning finns

om främst i 18 kap. och 31 kap. rättegångsbalken RB. Bestämmelser om motparts ersättningsskyldighet i vissa mål i länsrätten finns i 21 kap. 13 § föräldrabalken. Huvudregeln är att förlorande part skall ersätta den vinnande parten dennes rättegångskostnad. Åtskilliga bestämmel-

med undantag från denna regel finns dock, speciellt i familjerättsser liga mål. Dessa regler innebär ofta att vardera parten skall stå sin kostnad oavsett utgången i målet.

Ersättningsskyldighet enligt 31 § RhjL skall fastställas oberoende

yrkande och oberoende av vad parterna avtalat i kostnadsfrâgan. av Någon prövning kostnadsfrågan i anledning av utgången i målet

av kan enligt praxis inte göras när parterna anmält att de förlikts NJA 1976 s. 259.

8.1.2¶Överväganden

Rättegångsbalkens RB regler motparts kostnadsansvar sägs ha

om dels handlingsdirigerade funktion, dels en reparativ. Detta uppnås

en

att den förlorar process som huvudregel får ersätta genom som en motparten dennes kostnader. Åtskilliga undantag finns dock från huvudregeln framför allt det familjerättsliga området. Undantagen innebär ofta att vardera parten skall stå sina egna kostnader. Denna princip bör gälla även rättshjälpsområdet, dvs. en förlorande part

Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader 181

skall även i fortsättningen ersätta motpartens rättshjälpskostnader om inte annat är särskilt stadgat.

För att förenkla hanteringen på rättshjälpsomrädet har jag i kapitel 7 föreslagit att rättshjälpsavgiften skall beräknas endast på biträdets ersättning. Av samma skäl bör en motparts ersättningsskyldighet avse endast denna ersättning. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar torde rättshjälp i huvudsak beviljas i familjerättsliga angelägenheter där vardera parten ofta skall stå sin kostnad. Det torde därför bli aktuellt att fastställa ersättningsskyldighet i färre fall än i dag. Eftersom biträdets ersättning utgör drygt 98 % av rättshjälpskostnaderna torde bortfallet för staten bli marginellt jämfört med om ersättningsskyldigheten skulle avse samtliga rättshjälpskostnader. Hanteringen kan underlättas väsentligt om ersättningen endast beräk-

på biträdets ersättning. Jag anser att denna fördel överväger och nas att en sådan ordning därför bör införas.

Inte heller kommer det att bli aktuellt att fastställa ersättningsskyldighet för medparter i någon större utsträckning. Eftersom rättshjälp oftast kommer att förekomma i farniljerättsliga angelägenheter där det mera sällan finns flera medparter kommer antalet tillfällen då ersättningsskyldighet skall fastställas att vara begränsat.

En regel motsvarande den som finns i dag bör dock finnas för att hindra att en medpart skall kunna åka snålskjuts den som har rättshjälp se prop. 198788:73 s. 72 f..

Av samma skäl som angetts beträffande motparts ersättningsskyldighet bör medpart ersättningsskyldighet beräknas endast biträdets kostnader.

8.2¶Kostnadsansvaret vid ansökan gemensam

om äktenskapsskillnad

Enligt 31 b § RhjL skall, i de fall endast den ene maken har rättshjälp, den andra åläggas att betala hälften av rättshjälpskostnaderna. Han eller hon är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar den grundavgift som skulle gällt om rättshjälp beviljats. Dessutom är denne make inte ersättningsskyldig om han eller hon haft kostnaderna för eget biträde eller det annars är oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Om summan av vad en make skall betala enligt denna bestämmelse och den rättssökandes rättshjälpsavgift överstiger kostnaderna för rättshjälpen skall den överskjutande delen återbetalas av staten till den rättssökande.

182 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader

Bestämmelsen i 31 b § RhjL har orsakat mycket arbete såväl för domstolarna som för Rättshjälpsmyndigheten. Domstolama har olika rutiner för att bereda den ersättningsskyldige möjlighet att ange sina ekonomiska förhållanden och uppgift om eventuellt eget biträde. Missförstånd uppstår ofta och maken inser emellanåt inte vikten av dessa uppgifter förrän han får besked om att han ålagts att betala halva kostnaden för rättshjälpen. Många anser sig orättvist behandlade för att de tvingas betala den andra makens biträde. Detta orsakar många

telefonsamtal till personalen på domstolarna;Rättshjälpsmyndigheten

och Domstolsverket. Många överklagar också ersättningsbeslutet till hovrätten. Enligt en undersökning som Hovrättsprocessutredningen och Domstolsverket låtit utföra utgörs ca 4 % av alla tvistemål i hovrätt mål där fråga endast är om återbetalningsskyldighet för mot-

av parts rättshjälpskostnader. Dessa mål torde i huvudsak avse tillämpningen 31 b § RhjL och de avskrivs sällan. De utgör därmed drygt

av 6 % av alla tvistemål som prövas i sak. Tingsrättens slut ändras i ca 23 av målen. Den vanligaste orsaken tycka vara att nya uppgifter lämnas i hovrätten.

Någon särskild statistik över vilka inkomster som detta kostnadsansvar medför för staten finns inte. Ett rimligt antagande är dock att

inte oväsentlig del av de ca 15 miljoner som betalas in grund av en ålagd återbetalningsskyldighet enligt rättshjälpslagen avser ålagd betal-

ning enligt 31 b § RhjL

Om krav på särskilda skäl införs för rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad kommer rättshjälp mera sällan att ges vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Mot bakgrund härav samt de nackdelar bestämmelsen i 31 b § RhjL fört med sig i form av merarbete för domstolarna och onödiga irritationsmoment för parterna finns det inte tillräckliga skäl för att behålla en bestämmelse med motsvarande innehåll. Om två makar ansöker gemensamt om äktenskapsskillnad och den ene har rättshjälp skall alltså i fortsättningen den andre inte åläggas att betala någon del av rätthjälpskostnaderna.

8.3¶Den rättssökandes och dennes

ställföreträdares ansvar för kostnaderna

vid vårdslöshet eller försummelse

Har den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, skall han enligt 31 c § RhjL, ersätta staten för dessa kostnader. Detta gäller oavsett hur ansvaret för rätts-

hjälpskostnadema i övrigt skall fördelas. Motsvarande gäller även den rättssökandes ställföreträdare.

Bestämmelsen syftar i första hand på vårdslösa och försumliga åtgärder under ärendes gång. Ökade kostnader för rättshjälpen kan

ett uppkomma t.ex. genom att den som har rättshjälp uteblir från en förhandling eller framställer påstående eller invändning som han insett eller bort inse saknade fog. Har han genom vårdslöshet eller försummelse förorsakat onödig utredning kan detta också beaktas. Bestämmelsen omfattar emellertid även andra åtgärder än sådana som företagits under ärendets gång. Den är avsedd att tillämpas även i sådana fall där den som har rättshjälp inlett ett ärende trots att han insett eller bort inse att hans anspråk saknade fog prop. 1972:4 s. 333 och prop. 198889:117 s. 33.

Den varit vårdslös eller försumlig skall förpliktas att betala

som den extra kostnad uppkommer genom vårdslösheten respektive

som försummelsen. Denna kostnad skall därefter inte beaktas när rättshjälpsavgift och motparts respektive medparts ersättningsskyldighet skall bestämmas.

Den rättssökande och dennes ställföreträdare bör även i fortsättningen kunna åläggas att betala för kostnader som uppkommit grund deras vårdslöshet eller försummelse. Detta kostnadsansvar

av bör samtliga kostnader för rättshjälpen, dvs. även utredning och

avse bevisning m.m.

8.4¶Förfarandet vid fastställande av

ersättningsskyldighet

Beslut angående det belopp skall betalas enligt 31 § första stycket

som och 31 §§ RhjL, meddelas i samband med att handläggningen av

a-c ett mål eller ärende avslutas 33 § RhjL.

Om domstol undanröjer en dom eller ett beslut och återförvisar

en ett mål till lägre instans åligger det dock den domstol till vilken målet återförvisas att ta ställning till vem som slutligen skall svara för rättshjälpskostnaderna 18 kap. 15 § tredje stycket RB.

En domstol eller myndighet skall oberoende av yrkande pröva

en

det föreligger förutsättningar att tillämpa någon av de nu behandom lade bestämmelserna bl.a. NJA 1987 s. 240. Det innebär bl.a. att

se

överinstansen vid ändring ett överklagat beslut eller dom skall

av pröva ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader såväl i underinstansen i den högre instansen. I vissa fall kan ytterligare ersätt-

som

184 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader

ningsskyldighet komma att bestämmas i den högre instansen trots att underinstansens beslut om kostnadsfördelning inte överklagats. Om

endast biträdesersättningen överklagas och ersättningen höjs i över-

instansen åligger det denna att i förekommande fall ålägga den förlorande parten i underinstansen den ytterligare ersättningsskyldighet som blir följden av den höjda biträdesersättningen NJA 1980 s. 343.

Ersättningsskyldighet enligt 31 § första stycket och 31 a-c §§ RhjL avser samtliga rättshjälpskostnader i ärendet. Avgränsningen i 18 kap. 8 § RB torde vara vägledande även för de myndigheter som inte tillämpar rättegångsbalken prop. 197879:90 s. 489, jfr NJA 1980 s. 786. Detta innebär att ersättningsskyldigheten kan avse även kostnader som fastställts vid en annan myndighet t.ex. Rättshjälpsmyndigheten.

När domstol eller Rättshjälpsmyndigheten beslutar skall ersättningsskyldighet anges till ett visst belopp. När det gäller ersättningsskyldighet enligt 31 § första stycket RhjL ankommer det på Rättshjälpsmyndigheten att därefter besluta om hur beloppet skall fördelas mellan den som haft rättshjälp och staten. Om beslutet meddelas av annan skall betalningsskyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i dess helhet eller till en viss kvotdel utan att något bestämt belopp anges.

Ersättningsskyldighet bör även i fortsättningen fastställas i samband med att handläggningen av ett mål eller ärende avslutas. Domstol respektive Rättshjälpsmyndigheten skall då fastställa ersättningsskyldigheten till ett visst belopp. Hur mycket av detta belopp som skall betalas till staten respektive den rättssökande kan bestämmas vid avräkningen.

9¶Rådgivning

Förslag: Rättshjälp skall alltid föregås av minst en timmes

rådgivning.

Rådgivning skall kunna pågå under högst två timmar och vid behov kunna delas upp på två tillfällen.

Avgiften för rådgivningen bör grundas på den timkostnads- norm som gäller för ersättning till rättshjälpsbiträde. Avgiften skall kunna sättas ned av den som meddelar rådgivningen.

9.1¶Gällande rätt

Rådgivning regleras i 46-48 §§ RhjL. Rättshjälpsforrnen rådgivning innebär enligt 46 § RhjL rådgivning eller jämförlig åtgärd i

annan en rättslig angelägenhet under högst en timme. Rådgivning kan lämnas i nästan alla rättsliga angelägenheter. Vissa angelägenheter, t.ex. upprättande av självdeklaration, förrättande av bouppteckning och inskrivningsärenden enligt jordabalken är dock undantagna.

Rättshjälp genom rådgivning står öppen för såväl fysiska som juridiska personer oavsett inkomst. Rådgivning sker mot en avgift

som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av grundbeloppet.

Avgiften får sättas ned så att den inte överstiger den grundavgift som skulle ha bestämts om allmän rättshjälp beviljats.

Rådgivning ges av advokat eller av biträdande jurist advokatbyrå. Den som meddelar rådgivningen har rätt att sätta ned avgiften.

Ersättningen till den som meddelat rådgivning utgörs av rådgivningsavgiften. Om avgiften satts ned utgår ersättning allmänna

av medel till den som meddelat rådgivningen. Denne har också rätt till ersättning för kostnader för tolk och för översättning som uppdraget krävt.

Om allmän rättshjälp beviljas efter rådgivning skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen.

186 Rådgivning

Erläggande rådgivningsavgift skall anses som en betalning på

av

gmndavgiften.

9.2 överväganden

Rättshjälpsforrnen rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre

omfattning.

Under budgetåret 197374 uppgick antalet -râdgivningar till ca- 25 000. Ersättning för nedsatt eller eftergiven rådgivningsavgift begärdes i hälften av fallen. Av de ca 25 000 rådgivningsärendena

ca svarade de allmänna advokatbyråerna för 16 500 eller ca 66 %.

Tjugo år budgetåret 199394 uppgick antalet rådgivnings-

senare ärenden vid de allmänna advokatbyråerna till l 987. Någon statistik för enskilda byråer finns inte. Om man antar att förhållandena fortfarande är desamma på 1970-talet skulle det totala antalet rådgiv-

som ningar uppgå till drygt 3 000. Till detta torde komma de ärenden där rådgivningen övergår i ett rättshjälpsärende och därför inte redovisas särskilt.

Någon statistik på antalet nedsättningar ñmis inte. Rättshjälpsmyndigheten hade under budgetår 800 ärenden som rörde råd-

samma ca givning. Dessa kan förutom begäran om ersättning vid nedsatt avgift även begäran ersättning för tolkkostnader m.m. Huvuddelen

avse om torde dock utgöras av nedsättningsärenden.

Enligt direktiven bör möjligheterna att förbättra och utvidga råd-

givningsinstitutet undersökas. Ett utökat tillämpningsområde för råd-

givningsinstitutet kan enligt direktiven medföra att den allmänna rättshjälpen avlastas, vilket skulle innebära kostnadslättnader för både de rättssökande och staten.

I dag motsvarar rådgivningsavgiften grundbeloppet. Grundbeloppet

i sin tur den ersättning ett biträde, enligt 22 § RhjL, motsvarar som får för timmes arbete. Biträdet får således samma ersättning oavsett

en

arbetet utförs allmän rättshjälp eller som rådgivning. Efterom som

rådgivningsavgiften får räknas från grundavgiften blir kost-

som av naden densamma även för den som får allmän rättshjälp. Om den rättssökandes grundavgift är lika med grundbeloppet kan han således,

han ansöker rättshjälp, erhålla längre konsultation för om om en

samma pris.

För öka användningen rättshjälp i form av rådgivning måste

att av enligt min mening rådgivningen antingen vara billigare att utnyttja än

rättshjälp eller vara obligatorisk. annan

Om man väljer det första alternativet, kommer med all sannolikhet antalet rådgivningar att öka. Det innebär ökade kostnader för staten förutsatt att biträdet får betalt av staten för mellanskillnaden. Det skulle även medföra en ökad administration för advokatbyråerna samt en ökad arbetsbelastning för Rättshjälpsmyndigheten. Eftersom rådgivning kan utnyttjas oavsett inkomst skulle en sådan ändring dessutom medföra att alla rättssökande subventionerades, dvs. även de som inte behöver ekonomisk hjälp.

En obligatorisk inledande rådgivning skulle medföra att den rättssökande fick ett bättre underlag för att avgöra om han vill vidare med ett ärende innan ansökan om rättshjälp görs. Under den inledande timmen kan biträdet överblick över ärendet och redogöra något för rättsläget. Den rättssökande kan också fâ en uppfattning om vilka kostnader som kan uppstå och efter vilken procentsats han skall betala

rättshjälpsavgift.

Alternativet med obligatorisk rådgivning är därför enligt min mening att föredra.

Som hittills skall rådgivning kunna lämnas endast av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Om den rättssökande väljer att vända sig till någon annan som kan förordnas till biträde men som alltså

inte kan ge rådgivning är det emellertid inte rimligt att kräva att den

rättssökande för att uppfylla kravet rådgivning först måste vända sig till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. I stället bör i sådana fall rådgivningen kunna ersättas av en motsvarande konsultation av den som skall förordnas till biträde.

Om rådgivning i enklare fall skall kunna utgöra ett verkligt alternativ till rättshjälp är det inte alltid tillräckligt med rådgivning under endast en timme och vid endast ett tillfälle. I vissa ärenden kan t.ex. den rättssökande eller biträdet behöva inhämta vissa uppgifter innan något klart råd kan ges. I äktenskapsskillnadsmål med betänketid kan det emellanåt vara av värde att rådgivning även ges inför ansökan om fullföljd. Rådgivning i en och samma angelägenhet bör därför kunna pågå under sammanlagt två timmar och kunna delas upp två tillfällen. Den närmare bedömningen av rådgivningens omfattning får göras av den som lämnar rådgivningen. Om rådgivningen ges i mer än en timme bör avgiften för den överskjutande tiden avräknas från den minimiavgift som skall betalas i rättshjälpsavgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör fastställa vilken avgift som den rättssökande skall betala för rådgivningen. Avgiften kan lämpligen motsvara den timkostnadsnorm som gäller vid övrig rättshjälp. Den som meddelar rådgivningen bör ha möjlighet att sätta ned avgiften. Nedsättningen bör bara komma i fråga

188 Rådgivning

för andra än dem ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr.

vars Nedsättning bör kunna ske till halva avgiften eller i dagsläget ca 500 kr. I sådant fall skall mellanskillnaden mellan ordinarie avgift och nedsatt avgift betalas av allmänna medel.

10 biträde

Offentligt

Förslag: En särskild lag om offentligt biträde införs.

-

Offentligt biträde skall förordnas när det behövs biträde. -

Till offentligt biträde skall förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller, om det föreligger särskilda skäl, annan som är lämplig för uppdraget.

Offentligt biträde i utlänningsärenden skall som regel för- ordnas först sedan asylutredningen utförts.

Saktaxa bör införas för offentligt biträde i utlänningsärenden och s.k. psykiatrimål.

Det offentliga biträdets rätt att besluta om utredning begrän- sas till att avse utredning till en sammanlagd kostnad om högst 5 000 kr.

Invandrarverkets beslut i frågor som rör offentligt biträde skall kunna överklagas till Utlänningsnärnnden.

Utlänningsnärnndens beslut skall inte kunna överklagas.

-

Polismyndigheten skall kunna bevilja eller avslå begäran - om offentligt biträde i sådana fall som i dag motsvaras bestäm-

av melserna i 41 § RhjL 5 p. och 9 p. Polismyndighetens beslut i sådana frågor skall kunna överklagas i ordning

samma som gäller för andra beslut i sakärendet dvs. till länsrätten.

En av formerna för rättshjälp är offentligt biträde. Offentligt biträde kan förordnas i sådana ärenden som anges i 41 § RhjL. Det är fråga om ärenden som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet. Den största gruppen ärenden är avvisnings- och utvisningsärenden enligt utlänningslagstiftningen. Övriga ärenden avser i huvudsak administrativa frihetsberövanden. Enligt 42 § RhjL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om det mäste antagas att behov

190 Oflentligt biträde

biträde saknas. Den enskilde behöver inte betala något för denna av form av rättshjälp.

De ursprungliga förarbetena finns i SOU 1971:76 och prop. 1972:132.

Kostnaderna för offentligt biträde uppgick under budgetåret 9394 till 175 miljoner kr, varav ca 128 miljoner kr avsåg utlännings-

ca ärenden och 47 kr miljoner avsåg övriga ärenden.

De totala kostnaderna för rättshjälpen uppgick under samma tid till ca 874 miljoner kr.

I utredningens ursprungliga direktiv behandlas frågor om offentligt biträde endast kortfattat. Där hänvisas i första hand till prop. 199293:109, i vilken det ifrågasätts om rätten till offentligt biträde också i fortsättningen skall regleras i rättshjälpslagen och betalas från rättshjälpsanslaget. Departementschefen anför i den propositionen bl.a. s. 37:

Kanhända det lämpligare att reglera rätten till biträde direkt i

vore

den materiella lagstiftningen det handlar om och kostnaderna

som

hållas utanför rättshjälpssystemet. En fördel med en ändrad ordning

är att bestämmelserna t.ex. i fråga om beviljande och omfattning

-

bättre kan anpassas och utformas efter de specifika behov som

gör sig gällande i de olika årendekategorierna. En sådan ordning kan också motverka generella urholkningar på rättshjälpsområdet. När ändrade regler i annan lagstiftning gör att de samlade rättshjälpskostnaderna stiger i höjden har erfarenhetsmässigt besparings-

krav riktats mot rättshjälpsanslaget och särskilt drabbat den all-

männa rättshjälpen. Detta är inte rimligt.

Departementschefen anförde vidare s. 45 att sakligt ansvar och kostnadsansvar i möjligaste mån bör följas åt. I ett utkast till lagrådsremiss i ärendet nämndes möjligheten att från rättshjälpsanslaget avskilja den del hänför sig till Statens Invandrarverk och låta verket självt

som

för dessa kostnader. Departementschefen sade sig dock vara svara tveksam till att gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhetsområden och förklarade sig därför för dagen inte beredd att förorda några förändringar.

I betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. behandlar Justitieutskottet denna fråga bet. l99293:Ju26 llf. Enligt utskottets uppfattning

s. finns det skäl att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna för offentligt biträde även i framtiden skall belasta rättshjälpsanslaget. I varje fall finns anledning att överväga en särredovisning av kostnader-

för sådant biträde. En annan tänkbar ordning är att kostnaderna na belastar respektive myndighets anslag och att rätten till offentligt biträde regleras i den materiella lagstiftningen olika områden.

Härigenom skulle den fördelen uppnås att resurser och verksamhetsansvar följs åt.

Enligt de ursprungliga direktiven bör utredaren undersöka möjligheterna att överföra regleringen beträffande offentligt biträde för var och en av ärendekategoriema till respektive materiell lagstiftning och föreslå de lagändringar som kan anses befogade. I övrigt nämns inte

några specifika frågor som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Genom tilläggsdirektiv i augusti 1994 fick utredaren även i uppdrag att göra en översyn av det nuvarande systemet för att utse offentliga biträden i utlärmingsärenden. Direktiven beslutades därför att riksdagens socialförsäkringsutskott behandlat ett antal motioner, i vilka kritik riktats mot att Invandrarverket inte förordnat offentligt biträde under utredningstiden och mot att de jurister som förordnats ofta saknade kompetens i flyktingfrågor bet. 199394:SfU 14.

Bestämmelserna om i vilka mål och ärenden som rättshjälp genom offentligt biträde får beviljas återfinns alltså i rättshjälpslagen. Eftersom det rör sig om många olika typer av mål och ärenden blir bestämmelserna svåröverskådliga. Det gör det också svårare att utforma bestämmelserna efter de olika behov som kan finnas i skilda ärendekategorier. Bestämmelserna skulle sannolikt kunna ges en klarare och

bättre utformning om de flyttades från rättshjälpslagen till respektive

materiell lagstiftning. Åtskilliga bestämmelser måste emellertid vara gemensamma för de olika mål eller ärenden där offentligt biträde kan förordnas. För att inte i onödan belasta den materiella lagstiftningen torde det därför vara nödvändigt att hänvisa till vissa gemensamma bestämmelser. Det blir visserligen en nackdel att bestämmelserna om offentligt biträde kommer att återfinnas i olika lagar. Fördelarna torde dock överväga med en ordning där bestämmelserna om i vilka fall offentligt biträde kan förordnas återfinns i den materiella lagstiftningen och där förutsättningarna och formerna för att förordna biträden regleras i en särskild lag om offentligt biträde.

Skälen för en överflyttning till den materiella lagstiftningen blir starkare om också beslut om rättshjälp och kostnadsräkningar skall fattas av den myndighet som handlägger sakärendet och om kostnadsansvaret ligger på den myndigheten. Frågorna hänger delvis ihop. Vid en överflyttning till den materiella lagstiftningen förstärks också argumenten för att beslut om rättshjälp skall fattas av sakmyndigheten och för att kostnadsansvaret skall ligga den myndigheten.

192 Offentligt biträde

10.1 biträde i utlänningsärenden Offentligt

I vilka fall offentligt biträde kan förordnas i utlänningsärenden framgår 41 § 5-11 RhjL. Det rör sig huvudsakligen om ärenden som av p. innebär att utlänning tvängsvis kan sändas ut ur landet avvisning, en utvisning och hernsändning enligt utlänningslagen samt avvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll, den s.k. terroristlagen. I avvisningsärenden hos polisen föreligger rätt till rättshjälp endast om utlänningen hållits i förvar mer än tre dagar. Offentligt biträde kan vidare förordnas i ärenden rörande anmälningsplikt enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Av 42 § RhjL framgår att rättshjälp i dessa ärenden skall beviljas om det måste antagas att behov av biträde saknas. I samband med presumtionsregel med denna innebörd infördes den 1 juli 1978 att en beträffande utlänningsärenden anförde föredragande statsrådet prop. 197778:90 s. 67 bl.a. följande:

I likhet med kommittén anser jag huvudprincipen vara att ingen utom såvitt gäller de avvisningar utan längre frihetsberövanden som beslutas polisen skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha av erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Erbjudandet bör ske så snart börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. man -- Framstår det som klart att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan annars undantagsvis vara sådana att något behov biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde av inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.

I 198889:86 anförde föredragande statsrådet att den huvudprop. princip som kommit till uttryck i den nu citerade propositionen alltjämt borde gälla. Därutöver erinrade föredraganden om att de förslag lades fram bl.a. innebar att när Invandrarverket skall besluta om som avvisning med omedelbar verkställighet måste det vara uppenbart att grund för asyl inte föreligger och att uppehållstillstånd inte heller kan beviljas grund. För att avvisning med omedelbar verkan annan skall kunna ske måste saken uppenbar utan närmare undersökvara ningar; något behov av utredning får inte föreligga. l sådana fall torde det enligt föredraganden i regel också kunna antas att behov av offentlig biträde saknas. Hon fortsatte sedan:

Undantag härifrån kan dock föreligga. Sålunda delar jag utredningarnas uppfattning att offentligt biträde bör kunna förordnas om det är fråga om avvisning till hemlandet utom i de fall där det är fråga om stabila demokratier präglade av rättskultur i svensk me-

ning. Offentligt biträde bör också kunna förordnas i övriga fall,

såvitt det inte är fråga om att sända utlänningen till ett tredje land

där risken för förföljelse och vidaresändande till land där förföljel-

se kan inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde bör

vidare alltid förordnas då det är fråga om asylsökande till följd

som

av minderårighet, sjukdom eller annat liknande skäl inte med

ens

tolk kan förväntas utföra sin talan rättssäkerhetssynpunkt

ett ur

betryggande sätt.

l anslutning härtill anförde föredraganden vidare att rätt till offentligt biträde i princip borde föreligga redan under polisutredningen att

men som regel naturligtvis viss utredning måste göras innan det kan

avgöras om biträde skall förordnas.

Av 43 § RhjL framgår att det i utlänningsärenden är den myndighet

handlägger ärendet beviljar rättshjälp. Är polismyndigheten som som handläggande myndighet skall prövningen dock göras hos Rättshjälpsmyndigheten om en ansökan enligt 41 § 5 RhjL skall avslås.

Den myndighet som prövar ansökan om offentligt biträde beslutar också om ersättning till biträdet. Beslut om nedsättning yrkat

av arvode kan liksom andra beslut i ärenden rörande offentligt biträde överklagas till Rättshjälpsnärrmden.

10.1. 1 Invandrarverkets

handläggning

Det är i de allra flesta fall Invandrarverket som prövar frågan

om förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden. Endast i begränsad utsträckning prövas den av andra myndigheter polismyndighet, Utlänningsnämnden eller regeringen. Däremot prövar Utlänningsnämnden i stor utsträckning kostnadsräkningar, eftersom prövningen såvitt avser arbete i överklagade ärenden ankommer nämnden. Invandrarverket och Utlänningsnämnden har utfärdat interna

anvisningar om handläggningen av ärenden rörande offentligt biträde. Redogörelsen i det följande bygger huvudsakligen på Invandrarverkets anvisningar.

Förordnande av biträde

Ansökan om uppehållstillstånd som görs här i landet skall till

ges polismyndighet. Åberopar sökanden någon form av politiska skäl för sin ansökan gör polisen en kort s.k. grundutredning i ärendet. Av den utredningen skall bl.a. framgå sökandens resväg till Sverige. Polisen redovisar därefter ärendet till Invandrarverket.

194 Oflentligt biträde

Finns förutsättningar för avvisning med omedelbar verkställighet till tredje land kommer Invandrarverket normalt att fatta ett sådant beslut utan att offentligt biträde förordnas. I annat fall kommer Invandrarverket att göra en fullständig asylutredning i ärendet.

Normalt prövas frågan om förordnande av biträde när avlägsnandeärendet kommer in till Invandrarverket. Biträdesfrågan prövas snarast när det finns särskild ansökan om förordnande av offentligt biträde.

en Finns ingen särskild ansökan, vilket är det normala, prövas biträdesfrågan ex officio så snart det är möjligt.

Kommer ansökan om biträdesförordnande in före sakärendet skall behovet biträde likaså prövas snarast. Det nödvändiga underlaget

av för att bedöma behovet biträde inhämtas i första hand per telefon

av från den polismyndighet som gjort grundutredningen i ärendet. Alternativt sänds kopia ansökan till polismyndigheten med begäran

en av

yttrande. Behovet biträde kan inte bedömas innan grundutredom av ning gjorts.

Beslut förordnande av biträde fattas av tjänsteman med behörig-

om het till det enligt verkets beslutandeordning. Beslut att avslå en ansökan offentligt biträde fattas av tjänsteman en högre besluts-

om mva.

Har utlänningen framfört önskemål om ett visst namngivet biträde förordnas i första hand detta biträde såvida det inte medför avsevärt ökade kostnader. Självfallet måste också kontrolleras att det önskade biträdet är villigt att åta sig uppdraget.

Har något önskemål biträde inte framförts tas kontakt med

om tänkbart biträde telefon. Ett hjälpmedel för att hitta lämpligt bi-

per träde kan enligt anvisningarna advokatsamfundets matrikel. Upp-

vara dragen bör enligt anvisningarna fördelas så jämnt som möjligt mellan möjliga biträden. Kontakt med tänkbara biträden tas av assistenter inom verket. Beslut förordnande av biträde fattas sedan av en

om handläggare.

Om ett beslut att avslå ansökan om viss namngiven person som biträde överklagas, får sakärendet vila i avvaktan på överklagandeärendet. Invandrarverket hemställer i sådana fall regelmässigt om ett

snabbt beslut från Rättshjälpsnämnden.

I enlighet med grundprincipen i rättshjälpslagen iakttas stor restriktivitet när det gäller biträdesbyten. Det är inte ovanligt att en utlänning vill byta biträde sedan Invandrarverket meddelat beslut om avvisning eller utvisning. Det godtas emellertid normalt inte ensamt som skäl för byte. Ett annat inte ovanligt fall är att en utlänning flyttats från en förläggning till och att det då av geografiska skäl inte är

en annan praktiskt att ha kvar samma biträde. Invandrarverket tar i sådana fall

sou 1995:81 Ofientligt biträde 195

inte initiativ till ett biträdesbyte men bifaller i princip ansökan

en om byte från utlänningen själv.

Kostnadsräkningar

Beslut om ersättning till offentligt biträde skall enligt anvisningarna tas samtidigt som sakärendet avgörs, dock senast inom 25 dagar från det kostnadsräkningen kom till verket.

Beslut om ersättning fattas av handläggare enligt verkets beslutandeordning. Beslut om avsteg från yrkad ersättning nedsättning av yrkat belopp fattas av tjänsteman på högre nivå.

I fråga om räkningar avseende högst åtta timmar tidsåtgång tillämpas en förenklad ordning. Yrkat belopp får godtas såvida det inte framstår som uppenbart tilltaget i överkant.

När det gäller ersättning för utredning som biträdet utfört erinras i anvisningarna om att utredningen skall vara skäligen påkallad. Utgångspunkten är att det är den handläggande myndigheten som har utredningsansvaret; biträdet bör därför kontakta verket innan ut-

en redning påbörjas.

Yrkade utlägg behöver normalt inte styrkas. Beslutsfattaren hos verket skall kunna utgå från att yrkad ersättning grundas reella kostnader, exempelvis för resor och tolk.

Arvode utöver timkostnadsnorm godtas normalt inte. Om

en mycket kort tidsfrist har gjort arbete utanför normal kontorstid nödvändigt och biträdet yrkar ersättning med hänvisning till detta, kan det dock enligt anvisningarna finnas skäl att göra avsteg från huvudprincipen.

Till sist kan nämnas att Invandrarverket har två standardmotiveringar till varför yrkad ersättning nedsätts.

Den tid som lagts ned i ärendet överstiger vad som är normalt i ärenden av ifrågavarande svårighetsgrad och omfattning. En tidsåtgång med högst x timmar kan anses skälig. Ersättningen för arbete bör nedsättas i enlighet härmed.

2. Resa, för vilken ersättning yrkas, synes inte ha varit nödvändig för

att fullgöra uppdraget. Den har veterligen företagits utan föregående

kontakt med Invandrarverket. Sammanträffande med klienter sker normalt på biträdets verksarnhetsort till lägre kostnad. Ersättningen nedsätts med yrkad ersättning för resa och tidsspillan i samband härmed.

196 Offentligt biträde

10.1.2¶Förutsättningar för att förordna offentligt

biträde

De typer utlänningsärenden, i vilka offentligt biträde i dag kan

av förordnas, i 41 § 5-11 RhjL. Den senaste ändringen trädde i

anges kraft den 1 juli 1994 bet. 199394:SfU 11 och innebar att biträde skall förordnas i ärenden rörande verkställighet enligt utlänningslagen,

utlänningen hållits i förvar längre tid än tre dagar. Någon ytterom ligare ändring när det gäller i vilka slags ärenden som biträden skall kunna förordnas synes inte påkallad.

Det bör däremot övervägas om den nuvarande presumtionsregeln för när biträden skall förordnas bör behållas i sin nuvarande form. Ursprungligen förutsättning för att rättshjälp skulle bevil-

angavs som jas att den avsågs med åtgärden var i behov av biträde för att

som kunna ta tillvara sin rätt. I fråga om utlänningsärenden föreskrevs

-

tidigare nämnts från den 1 juli 1978 i stället att offentligt biträsom de skulle förordnas det inte måste antas att behov av biträde sak-

om nades. Samma presumtionsregel infördes senare även för andra ärenden.

I 199293: 109 ifrågasattes om presumtionsregeln skulle änd-

prop.

på så sätt att offentligt biträde skulle förordnas endast för den som ras behöver sådant bistånd.

I propositionen erinrade departementschefen om att en särskild utredare tillkallats för att göra översyn vissa delar av utlännings-

en av lagstiftningen dir. 1992:51 och att uppdraget också berörde rättshjälpslagstiftningen. Departementschefen förklarade sig inte vilja föregripa resultatet utredningen och var därför inte beredd att

av föreslå några ändringar när det gäller reglerna om förordnande av offentligt biträde.

Utredaren utlänningslagstiftningen har numera slutredovisat sitt

av uppdrag SOU 1994:60. Utredningen har endast i mycket liten utsträckning berört rättshjälpsfrågor. En följd av utredarens förslag har dock blivit att genom ändring i rättshjälpslagen SFS 1994:141 upphör beslut om rättshjälp i ärenden rörande avvisning och utvisning att gälla när lagakraftvunnet beslut föreligger.

Som motiv för att införa den nuvarande presumtionsregeln anförde föredraganden i 197778:9O att en omfattande rätt till offentligt

prop. biträde i utlänningsärenden grundläggande betydelse när det

är av gäller att åstadkomma ett både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden.

Offentligt biträde 197

Jag delar uppfattningen att rätten till offentligt biträde är av största vikt i utlänningsärenden. Det behöver emellertid enligt min mening inte innebära att den nuvarande presumtionsregeln bör behållas oförändrad. Det är angeläget att offentligt biträde förordnas endast när det föreligger ett reellt behov av biträde. Om biträde förordnas även i en del fall där något egentligt behov inte föreligger medför det både en onödig tidsutdräkt i ärendet och ökade kostnader. Presumtionsregeln bör därför i enlighet med vad jag anser lämpligt som allmän regel

för behovsprövningen ändras sâ att biträde skall förordnas endast för

den som behöver offentligt biträde.

10.1.3 för att förordna biträde

Tidpunkt offentligt

Som framgått av min inledande redogörelse uttalade föredraganden i prop. l98889:86 s. 135 att rätt till offentligt biträde borde föreligga redan under polisutredningen men att i regel viss utredning måste göras innan det kan avgöras om biträde skall förordnas.

Vid denna tidpunkt år 1988 gjordes även asylutredningarna av

- polisen. Ansvaret för dessa utredningar fördes över till Invandrarverket den 1 juli 1992. Trots uttalanden i 1988 års proposition och i tidigare propositioner förordnades av praktiska skäl i regel offentligt biträde först sedan ett ärende kommit in till Invandrarverket och utredningen var slutförd. Innan utredningen slutförts ansåg man det oftast inte vara möjligt att bedöma om behov av biträde förelåg eller inte; först sedan ärendet redovisats till Invandrarverket kunde man avgöra om det framstod som uppenbart att tillstånd skulle komma att beviljas.

Överflyttningen av utredningsansvaret till Invandrarverket kom att innebära att offentligt biträde numera förordnas ett tidigare stadium än tidigare, vilket i och för sig är helt i enlighet med intentionerna bakom lagstiftningen. Som tidigare nämnts skall biträde förordnas så snart som möjligt sedan ärendet kommit in till Invandrarverket, vilket innebär att biträde normalt förordnas innan asylutredningen genomförts.

Fördelen med denna ordning är att sökanden har möjlighet att få biträdets hjälp och stöd redan under utredningen. Biträdet har också möjlighet att se till att utredningen blir fullständig redan från början så att behovet av kompletterande utredning minskar.

I betänkandet Invandrar- och flyktingpolitiken bet. 199394: SfU 14 behandlade Socialförsäkringsutskottet, med anledning av några motioner, den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträ-

198 Ofientligt biträde

den. Bland annat riktas kritik mot att Invandrarverket inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden och att de jurister som förordnas ofta skulle sakna kompetens i flyktingfrågor. Utskottet menade att det fanns skäl att ta kritiken allvar och att en översyn av det nuvarande system borde göras. Genom tilläggsdirektiv fick 1993 års Rättshjälpsutredning i uppdrag att göra denna översyn.

Till att börja med kan det konstateras att det i praktiken inte är vanligt att biträdet agerar innan utredningen slutförts oavsett när förordnandet sker. Nackdelen med att förordna biträde innan utredningen slutförts är att biträde kommer att förordnas i åtskilliga fall där det sedan utredningen slutförts står helt klart att tillstånd kommer att beviljas. Biträde kommer således att förordnas i åtskilliga fall där det egentligen inte varit nödvändigt. I många fall måste också biträde förordnas innan det står klart var den asylsökande kommer att befinna sig under utredningstiden. I de fall den asylsökande ordnar eget boende, vilket sker i ca en tredjedel av fallen, kan biträde redan ha förordnats på någon ort. Detta medför att byte av biträde måste

annan ske oftare än vad annars hade varit fallet. Det kan också anmärkas att i Danmark förordnas inte biträde för utlänningen förrän ett avslagsbeslut i första instans har överklagats.

Invandrarverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 199394 pekat att den nuvarande ordningen medför kostnadsökningar för handläggningen. Verket föreslår att regelsystem och organisation för utseende offentligt biträde ses över, särskilt vad gäller

av behovet av och tidpunkten för förordnandet.

Om biträde i normalfallet skulle förordnas först sedan asylutredningen slutförts skulle detta sannolikt leda till att utredningen i en del fall skulle behöva kompletteras med viss tidsutdräkt som följd. Någon egentlig rättsförlust skulle dock detta inte medföra eftersom biträdet efter att ha tagit del av utredningen har möjlighet att begära kompletterande utredning. Det måste också beaktas i sammanhanget att Invandrarverket självklart är skyldig att se till att utredningen blir fullständig. Vidare måste beaktas att biträdet i dag endast medverkar under utredningen i ett fåtal fall. Det skulle sannolikt endast bli fråga om ett ringa antal ärenden som skulle fördröjas genom att biträde inte förordnas redan under utredningsstadiet. Att förordna biträde först sedan asylutredningen genomförts skulle innebära en inte oväsentlig besparing. Framför allt skulle då kunna undvika att biträde förord-

man

i fall där det framstår som helt klart att sökanden skall beviljas nas uppehållstillstånd. Nackdelarna med sådan ordning synes vara små.

en Jag förordar därför att offentligt biträdet i normalfallet förordnas först

sedan asylutredningen genomförts.

Offentligt biträde 199

10.1.4¶Avgifter och återbetalningsskyldighet

I 199293: 109 erinras om att rätt till rättshjälp genom offentligt

prop. biträde uteslutande föreligger i ärenden som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som år av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde. Departementschefen förklarade sig därför inte vara beredd att föreslå några ändringar av genomgripande slag för dessa ärendekategorier, t.ex. när det gäller avgiftsbeläggning eller återbetalningsskyldighet för den enskilde.

Det argument mot en förändring som anfördes i den citerade propositionen är i och för sig fortfarande giltigt. Frågan är vilken tyngd det bör tillmätas. Återbetalningsskyldighet skulle i vissa fall otvivelaktigt kunna bidra till en kostnadsminskning, dels genom de belopp

skulle återbetalas, dels att det skulle kunna bidra till att som genom vissa ärenden inte drivs vidare trots att det måste stå klart att utsikt till bifall inte föreligger. Samma resonemang gäller om sökanden skulle

skyldig att betala någon form av ansökningsavgift. vara

Vad gäller utlänningsärenden måste dock beaktas att de flesta asylsökande är medellösa vid ankomsten och därför inte har möjlighet att betala någon ansökningsavgift. Om återbetalningsskyldighet skulle införas skulle den väl i så fall främst avse fall där ett ärende drivits trots att det från början torde ha stått klart att någon egentlig utsikt till framgång inte förelåg. Ett sådant ärende slutar då med att utlänningen avvisas eller utvisas. Det torde inte realistiskt att tro att det skulle

vara

möjligt att driva in några pengar i de länder varifrån de asylvara sökande kommit.

Ett system med ansökningsavgift och återbetalningsskyldighet förefaller därför i vart fall för närvarande varken lämpligt eller realistiskt. Jag föreslår därför ingen ändring här. Frågan kan möjligen komma i ett annat läge ett system med någon form av lån för

om asylsökandes uppehälle under väntetiden skulle komma att genomföras jfr uttalanden av socialförsäkringsutskottet i bet. 199394:SfU 11 s. 27.

10.1.5¶Ersättning till offentligt biträde

Som framgått den inledande redogörelsen för Invandrarverkets

av handläggning kostnadsräkningar från offentliga biträden tillämpas

av

förenklad ordning i fråga om räkningar avseende högst åtta en timmars arbete. Yrkat belopp får godtas i sådana fall såvida det inte framstår uppenbart tilltaget i överkant. Det innebär i realiteten att

som

beslut fattas lägsta beslutsnivå och att kostnadskontrollen är mycket bristfällig. I de allra flesta fall kommer en kostnadsräkning som avser högst åtta timmars arbete att godtas när den förenklade ordningen tillämpas. Det skall dock påpekas att det på senare tid verkar en

som skärpt kostnadskontroll har börjat tillämpas.

I relativt stor omfattning godtas dock inte kostnadsräkningar som avser mer än åtta timmars arbete utan nedsättning av det yrkade beloppet. Det förekommer även i inte obetydlig utsträckning att kostnadsräkningar som avser mindre än åtta timmars arbete inte godtas. Den förenklade ordningen har nämligen inte tillämpats konsekvent inom Invandrarverket. Rättshjälpsnämnden har uppgett att ungefär hälften av dess ärenden från Invandrarverket består av överklaganden av beslut om att sätta ned yrkat belopp och att de överklagade besluten ändras i 43 % av fallen.

Mot denna bakgrund är det naturligt att ifrågasätta om det inte vore lämpligt att införa ett system med saktaxor dvs. en viss fastställd ersättning per ärende och i vart fall undersöka vad som kan göras för att få en bättre kostnadskontroll.

För ett system med saktaxor talar framför allt att det administrativt sett sannolikt blir avsevärt billigare än nuvarande system med en individuell prövning i varje enskilt ärende. Det spar tid och arbetskraft hos Invandrarverket om man inte behöver pröva varje kostnadsräkning individuellt. Antalet ärenden hos Rättshjälpsnämnden skulle också minska mycket kraftigt. För biträdet innebär det att väsentligt mindre arbete behöver ägnas att utarbeta kostnadsräkningen.

Mot ett system med taxor talar att systemet inte blir rättvist. Den tidsåtgång som krävs i ett avvisningsärende kan variera högst väsentligt. I ett enkelt, okomplicerat ärende kan 2-3 timmar vara en normal tidsåtgång. I ett komplicerat ärende kan det röra sig om 15-20 timmar.

Den tidigare nämnda åttatimmarsgränsen synes av en del biträden ha uppfattats som en form av taxa; åtta timmars arbete kan man alltid få betalt för. Det kan därför inte uteslutas att vissa biträden lägger ner och får betalt för mer arbete än vad som egentligen hade varit nödvändigt.

Den rent faktiska tidsåtgången i ett enskilt ärende kan variera högst väsentligt beroende inte bara på ärendets karaktär utan också på biträdets erfarenhet. Ett exempel kan illustrera detta. Det förekommer att asylsökande tillhörande en viss etnisk eller religiös grupp har berättelser som är mycket likartade, i vissa fall nästan identiska. De flesta förläggningar för asylsökande tar av praktiska skäl bl.a. tillgång på tolkar emot asylsökande endast från ett tre sprâkomrâden. Pâ

par en förläggning kan det därför finnas 50 100 personer som åberopar

—

nästan identiska skäl. Många förläggningar finns på mindre orter där ett och samma biträde kommer att förordnas i merparten av ärendena. Har man skrivit en inlaga kan den därför användas som mall för andra ärenden där endast små ändringar behöver göras. Är det rimligt

att samma betalning skall utgå för biträdets insatser i det första ärendet och i de efterföljande ärendena av samma typ Risken är att det debiteras så om man har ett system med saktaxor. Med nuvarande system får man utgå från att biträdet debiterar den tid som rent faktiskt lagts ned i det enskilda ärendet.

Att ett taxesystem inte kan bli helt rättvist ligger i sakens natur. I det långa loppet bör det dock för ett biträde som har många utlänningsärenden jämna ut sig på sikt. Några ärenden kommer att kräva väsentligt mindre arbete än vad taxan egentligen motsvarar, några ärenden kommer att kräva väsentligt längre tid. För ett biträde som endast har enstaka ärenden av denna typ kan dock ett system med taxor kunna komma att upplevas som orättvist och kanske avskräcka biträden att åta sig ett utlänningsärende om biträdet inte tidigare har viss erfarenhet av sådana ärenden.

De stora skillnaderna i tidsåtgång i olika ärenden samt nuvarande bristfälliga kostnadskontroll gör det svårt att uppskatta vad som kan vara en skälig genomsnittlig kostnad i ett utlänningsärende. Efter diskussioner med personer som är insatta sakområdet har jag emellertid kommit fram till att rekommendera en saktaxa som bör motsvara ungefär fyra timmars arbete inklusive viss tidspillan. Ytterligare underlag bör dock inhämtas innan taxan fastställs. Jag vill framhålla att det från advokathåll riktats invändningar mot mina slutsatser i

taxefrågan.

Om en effektivare kostnadskontroll aktualiserar ett system med saktaxor bör också övervägas om en sådan taxa bör differentieras med hänsyn till biträdets kvalifikationer och kvaliteten det arbete som lagts ned. Det torde i fråga om utlänningsärenden föreligga större skillnader mellan kvaliteten det arbete som biträdet utför än inom de flesta andra rättsomrâden. Åtskilliga biträden har goda kunskaper om utlänningslagstiftningen medan andra inte synes ha det. Det har förekommit att biträden överklagar beslut som enligt utlänningslagen inte kan överklagas t.ex. beslut som innebär avslag på en begäran om frärnlingspass. Vad gäller ersättning utanför en eventuell saktaxa vore det rimligt att sådana skillnader när det gäller arbetets kvalité också återspeglades i form av olika ersättning även om tidsåtgången varit densamma.

Oberoende av om en saktaxa införs eller inte synes en starkare central styrning vara nödvändig. Anvisningar bör utfärdas för hur

202 Oflentligt biträde

kostnaderna i olika typer av ärenden bör bedömas. Att låta tidsåtgången vara avgörande för vilken kontroll som skall göras och på vilken nivå beslut skall fattas motverkar också en effektiv kostnadskontroll. Det måste självfallet vara en uppgift för Invandrarverket att avgöra hur granskningen av kostnadsräkningar bör organiseras. Jag har här endast velat peka på några punkter där enligt min mening ändringar bör övervägas. Det väsentliga är att en effektiv kostnadskontroll kommer till stånd.

10.1.6 Beslut i frågor som rör offentligt biträde

Invandrarverket

I de flesta fall är det Invandrarverket som beslutar om rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden. Det stämmer överens med den ordning som gäller i de flesta typer av mål eller ärenden att det är den handläggande myndigheten som beslutar om rättshjälp. I fråga om utlänningsärenden gällde emellertid före den l juli 1989 att de dåvarande rättshjälpsnämnderna förordnade offentligt biträde. Som motiv för denna särordning anfördes utlänningsärendenas speciella karaktär. Det uttrycktes följande sätt av den förra Rättshjälpsutredningen i SOU 1977:49 s. 236.

För en person som t.ex. berörs av en så ingripande åtgärd som

frihetsberövande eller avlägsnande från riket om han är utlänning

-

torde det vara svårt att inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna

myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få

offentligt biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han betraktar sig som helt utlämnad myndighetens godtycke. Utredningen anser därför att främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offentligt biträde skall ligga hos ett i förhållande till myndigheten fristående organ.

Föredragande statsrådet instämde i prop. 197879:80 i utredningens bedömning.

I två utredningar i januari 1988, Översyn av utlänningslagen SOU 1988:1 respektive Kortare väntan SOU 1988:2 föreslogs att beslut

rättshjälp i utlänningsärenden skulle flyttas över till Invandrarom verket. Skälet för utredningarnas förslag var att handläggningstiderna i utlänningsärenden därigenom totalt sett borde kunna förkortas.

I prop. 198889:86 ang. Ny utlänningslag m.m. redovisade statsrådet att flera remissinstanser varit kritiska mot detta förslag och att de

Offentligt biträde 203

ansåg att beslutanderätten i fråga om rättshjälp genom offentligt biträde borde ligga hos ett i förhållande till Invandrarverket fristående organ. Bakom remissinstansernas ställningstaganden låg de principiella ställningstaganden som tidigare redovisats. Föredraganden fortsatte sedan s. 137:

Jag anser att dessa principiella betänkligheter har viss tyngd men

att de inte är av sådan beskaffenhet att de väger över de fördelar

överflyttning av beslutanderätten skulle medföra. En reform som en av detta slag skulle väsentligt bidra till att förkorta handläggnings-

tiderna i asylärenden. Enligt min mening är alltså tiden mogen för

att pröva en nyordning som innebär att i första hand Invandrarverket tar över rättshjälpsnänmdernas beslutanderätt i utlänningsärenden.

Huvudmotivet för den överflyttning av beslutanderätten till Invandrarverket som skedde från den 1 juli 1989 var således den tidsvinst som

därigenom skulle kunna göra. Det torde vara oundvikligt att det man tar något längre tid om någon annan myndighet än Invandrarverket skall förordna biträde. Invandrarverket måste då först konstatera att det föreligger ett ärende där offentligt biträde bör förordnas. Ett yttrande måste sedan sändas till den myndighet som skall besluta i ärendet. Om man antar att det innebär en fördröjning av ärendet med två dagar innebär detta i sin tur en inte obetydlig kostnadsökning. Den genomsnittliga s.k. flyktingkostnaden för en asylsökande är f.n. ca 205 kronor. Det innebär att en förlängning av den totala handläggningstiden med två dagar för en asylsökande skulle medföra en kostnadsökning på drygt 6 miljoner kronor vid 15 000 asylsökande antalet asylsökande var år 1994 ca 18 500 medan prognosen för år 1995 är 15 000.

Att lägga beslutanderätten rörande offentligt biträde i utlänningsärenden på någon myndighet än Invandrarverket skulle således

annan med stor sannolikhet leda till en inte obetydlig kostnadsökning. Med hänsyn härtill måste starka skäl kunna anföras för en ändrad ordning.

Det finns enligt min mening inte skäl att anta att Invandrarverket skulle missköta sin myndighetsuppgift när det gäller att fatta beslut rörande rättshjålp genom offentligt biträde. När det gäller de skäl som anförts för ändrad ordning gör jag följande bedömning.

en

Det främsta motivet för att tidigare låta beslutanderätten ligga hos något annat organ än Invandrarverket var som ovan redovisats hänsynen till den enskilde utlänningen som med en sådan ordning antogs uppfatta förfarandet som mer rättssäkert. Någon undersökning som visar hur den enskilde sökanden uppfattar förfarandet finns inte.

204 Oflentligt biträde

Däremot finns många vittnesbörd om att asylsökande som kommer till Sverige utan någon kunskap om svenska förhållanden ofta misstror myndigheter i allmänhet vilket är förståeligt mot bakgrund av de

erfarenheter många har av myndigheter i sina hemländer. Det kan därför ifrågasättas om den enskilde uppfattar någon reell skillnad mellan Invandrarverket och någon annan myndighet som beslutande i rättshjälpsfrågor särskilt som en ansökan om förordnande av offent-

ligt biträde av praktiska skäl bör ges in till Invandrarverket.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finns det inte skäl att av hänsyn till den enskilde utlänningen lägga beslutanderätten i rättshjälpsärenden hos någon annan myndighet än Invandrarverket.

I utredningens tilläggsdirektiv anförs att Invandrarverket skulle förordna biträden som inte har tillräcklig kompetens i flyktingfrågor. Frågor om kompetens och kvalité offentliga biträden behandlas även i avsnitt l0.3.l. Det avgörande för dessa frågor är enligt min mening inte vem som beslutar i frågan utan vilka krav som ställs ett biträde och hur kontrollen av dennes arbete sker. Att somliga biträden brustit i vissa avseenden kan enligt min mening inte motivera att någon annan myndighet än Invandrarverket skall besluta i dessa frågor.

Vidare har främst från några frivilligorganisationer kritik förts

- fram mot Invandrarverket som anklagats för att vid fördelningen av uppdragen gynna vissa biträden. Det finns som tidigare anförts inte några krav på att den skall förordnas som offentligt biträde skall

som vara advokat eller vara anställd på advokatbyrå. Av uppgifter från Invandrarverket kan utläsas att drygt 700 personer efter den 1 juli 1989 haft uppdrag som offentligt biträde i ett eller flera utlänningsärenden. Av dessa har mer än 90 % varit advokater eller anställda advokatbyrå.

Antalet uppdrag för de olika biträdena varierar högst väsentligt. Några har haft ett enda uppdrag, andra har haft ett stort antal. Någon statistik över hur många uppdrag olika biträden haft är det dock inte möjligt att få fram på något enkelt sätt via Invandrarverkets datasystem.

Att antalet uppdrag varierar kraftigt mellan olika biträden är helt naturligt. Som tidigare nämnts ligger många av Invandrarverkets förläggningar i närheten av mindre orter där det finns en eller endast ett fåtal jurister att välja bland. Av kostnadsskäl förordnas i regel biträden som har sin verksamhet ett inte alltför långt geografiskt avstånd från förläggningen. En advokat en mindre ort i närheten av en större förläggning kan därför få ett stort antal uppdrag.

Ofientligt biträde 205

Många advokater och andra jurister ägnar sig främst andra rättsområden och är endast i undantagsfall villiga att åta sig uppdrag som offentligt biträde i ett utlänningsärende. Om en assistent hos Invandrarverket ett stort antal gånger kontaktat en sådan advokat som varje gång tackar nej är det mänskligt och naturligt om assistenten hellre ringer en advokat som man erfarenhetsmässigt vet tackar ja.

Främst i Stockholmsområdet finns å andra sidan jurister som nästan enbart ägnar sig utlänningsärenden. Dessa jurister är kända

av många tidigare asylsökande som beviljats tillstånd här och som rekommenderar dem till nyanlända landsmän. Åtskilliga sökande framför därför själva önskemål om att få dessa personer som biträden och sökandens egna önskemål beaktas så långt som möjligt om det inte skulle innebära en väsentligt kostnadsökning grund det

av geografiska avståndet.

Det kan således finnas många förklaringar till att antalet uppdrag varierar mellan olika biträden. Det skulle därför knappast vara möjligt att av statistiska uppgifter dra några slutsatser om huruvida Invandrarverket otillbörligt skulle gynna vissa biträden vid fördelning av uppdrag som offentligt biträde.

En följd av att Invandrarverket är beslutande myndighet vad gäller förordnande av offentligt biträde i ärenden hos verket är att verket även beslutar i ersättningsfrågor. Tidigare gällde att Invandrarverket avgav yttrande över kostnadsräkningar till rättshjälpsnämnderna.

Det skulle i och för sig vara tänkbart att skilja beslut om förordnande av offentligt biträde och beslut rörande ersättning. Praktiska skäl talar emellertid för att samma myndighet bör besluta om såväl förordnanden som ersättning. Skälen för att lägga beslutanderätten rörande båda frågorna på samma instans förstärks om bestämmelserna om offentligt biträde i utlänningsärenden som jag föreslagit förs

- över till utlänningslagen.

De problem rörande Invandrarverkets nuvarande handläggning av ersättningsfrågor som Rättshjälpsnärrmden pekat på bör som föreslås

i avsnitt 10.1.5 kunna lösas genom en starkare central styrning och

bättre utbildning och information inom Invandrarverket.

Överklaganden

l dag överklagas Invandrarverkets beslut i frågor rörande offentligt biträde till Rättshjälpsnärrmden medan övriga beslut överklagas till Utlänningsnämnden. Jag anser att en sådan ordning är mindre lämplig. Förutom de rent praktiska aspekterna, t.ex. att vid ett överklagande av flera frågor måste olika handlingar i samma ärende skickas till respek-

206 Oflentligt biträde sou 1995:81

tive myndighet, så kan det uppkomma situationer när såväl Rättshjälpsnärnnden som Utlänningsnämnden prövar samma fråga. Det gäller t.ex. byte av biträde begärs hos Invandrarverket och sedan

om också hos Utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden kan också i vissa fall tvingas avvakta med sin handläggning till dess Rättshjälpsnämnden avgjort det dit överklagade beslutet.

Utlänningsnärrmden år insatt i de materiella reglerna som gäller området och handlägger dessutom egna frågor rörande offentliga biträden. Jag därför att Invandrarverkets beslut i fortsättningen

anser bör överklagas till Utlänningsnämnden och att nämndens beslut i dit överklagad fråga inte skall kunna överklagas. Utlänningsnänmdens beslut som första instans bör inte heller kunna överklagas.

Polismyndigheten

Offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen kan bli aktuellt hos polismyndigheten i två fall. Av 41 § 5 p. RhjL följer att rätt till offentligt biträde föreligger i ärende hos polismyndighet rörande avvisning enligt utlänningslagen om utlänningen hållits i förvar längre än tre dagar. Enligt 41 § 9 RhjL föreligger rätt till offentligt biträde i

p. ärenden angående verkställighet enligt utlänningslagen, om utlänningen hålls i förvar enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlänningslagen sedan mer än tre dagar.

Huvudregeln enligt 43 § RhjL är att offentligt biträde förordnas av den myndighet handlägger målet eller ärendet. I ett ärende enligt

som

RhjL ankommer prövningen dock på Rättshjälpsmyndigheten

41 § 5 p.

ansökan skall avslås. I ett ärende enligt punkt 9 får polismyndigom heten däremot avslå en ansökan om offentligt biträde. Varför denna skillnad gjorts mellan polismyndighetens beslutanderätt i ärenden enligt punkterna 5 och 9 framgår inte av några förarbeten. Möjligheterna att få rättshjälp i de ärenden som avses i punkt 9 infördes efter förslag Socialförsäkringsutskottet i betänkandet l99394:SfU 11.

av Av betänkandet framgår inte att utskottet gjort några överväganden när det gäller beslutanderätten i ärenden rörande rättshjälp enligt den av utskottet föreslagna nya punkt Någon motsvarande rätt till offentligt biträde fanns inte med i den proposition prop. 199394:94 som behandlas i utskottets nämnda betänkande. En tänkbar förklaring kan vara att förutsättningarna för offentligt biträde enligt 9 punkten är klart angivna i lagtexten. Tänkbart är också att det rör sig om ett förbiseende.

Av 49 § RhjL följer att en polismyndighets beslut i ett rättshjälpsärende får överklagas till Rättshjälpsnänmden.

Oflentligt biträde 207

Enligt vad som inhämtats från Rättshjälpsnämnden förekommer det knappast att något beslut av en polismyndighet överklagas dit. Vid kontakt med polismyndigheten i Stockholm har uppgetts att det inte förekommit att polismyndigheten avslagit någon begäran om förordnande av offentligt biträde i ärenden som avses i punkt 9 och att det vid något enstaka tillfälle inträffat att polismyndigheten överlämnat frågan om biträdesförordnande enligt punkt 5 till Rättshjälpsmyndigheten eftersom polisen bedömt att förutsättningarna för förordnande av biträde inte varit uppfyllda.

Det är egentligen inte förvånande att rättshjälp normalt beviljas i de ärenden det här är fråga om. I regel går det till så att polismyndigheten själv tar initiativ till att förordna biträde när utlänningen suttit i förvar mer än tre dagar. Rättsläget är i allmänhet mycket okomplicerat; innan tre dagar har gått finns ingen rätt till biträde, efter tre dagar finns sådan rätt. I vart fall i fråga om ärenden enligt punkt 5 där sökanden i de flesta fall nyligen kommit till Sverige, har i regel sökanden själv inte något önskemål om att visst biträde skall förordnas. Det skulle annars kunna tänkas att polisen, åtminstone i en del fall, av olika skäl inte skulle vilja förordna det biträde som utlänningen haft önskemål om och att biträdesfrågan då skulle bli ett ärende för Rättshjälpsmyndigheten.

Teoretiskt kan vidare en tvist tänkas uppkomma om hur tre dagar skall räknas. Invandrarverket och polismyndigheterna anser att tre dagar skall vara lika med 72 timmar. När det gäller förvar av barn används i 6 kap. 4 § utlänningslagen tidsangivelsen 72 timmar. I avsaknad av något vägledande rättsfall är det dock inte fullständigt klart att uttrycket tre dagar i 41 § RhjL också skall avse en tidsrymd om 72 timmar. Det skulle exempelvis kunna hävdas att den dag då förvarstagande verkställs skall anses som dag ett även om förvarstagandet sker först under kvällen. Även i den bestämmelse skall

som reglera förutsättningarna för att förordna offentligt biträde bör därför tidrymden anges i timmar och inte i dagar.

Något mer förvånande är det att Rättshjälpsnämnden inte heller får några överklaganden när det gäller ersättning till biträden som fastställts polismyndigheterna. Även här torde förklaringen

av vara att polismyndigheterna i regel inte sätter ned den ersättning som biträdet yrkar i ärenden hos polisen. Det hänger sannolikt samman med att ärendena hos polisen normalt mycket begränsad omfattning och

är av att det därför sällan blir fråga om några större belopp i biträdesersättning.

Det är inte möjligt att av tillgänglig statistik få fram hur många rättshjälpsärenden som handläggs av polismyndigheterna. Det kan

208 Oflentligt biträde

dock konstateras att det är ytterst ovanligt att ett beslut av polismyndighet överklagas till Rättshjälpsnämnden. En lämpligare ordning vore enligt min mening att polismyndigheten får rätt att fatta avslagsbeslut även i fall avses i 41 § punkt 5 RhjL och att polismyndighetens

som beslut i rättshjälpsfrågor detta område överklagas i samma ordning

gäller för beslut i övrigt i sådana ärenden där biträdet förordnats, som dvs. till länsrätten.

10. l Andra utredningar

Flera utredningar har nyligen sett över utlänningslagstiftningen. Asylprocessutredningen och Utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning har överlämnat sina betänkanden till regeringen SOU 1995:46 SOU 1995:55. Betänkandena har därefter

resp. överlämnats till Flyktingpolitiska kommittén KU 1994:10 som i sin tur lämnat sitt betänkande den 30 juni 1995 SOU 1995:75. Vissa av de förslag presenterats av Flyktingpolitiska kommittén kan kom-

som

att påverka behovet och förutsättningarna för att förordna ma av offentligt biträde. Jag har emellertid, under den tid som min utredning har till sitt förfogande, inte haft möjlighet att överväga eventuella konsekvenser beträffande offentligt biträde i anledning av förslagen. Detta får sarnrnanvägas i den fortsatta beredningen i regeringskansliet.

10.2 biträde i andra ärenden än

Offentligt utlänningsärenden

Offentligt biträde i andra ärenden än sådana som rör utlänningsärenden regleras i 41 § 1-4 samt 12-16 p. RhjL. Dessa ärenden är i första hand ärenden rörande den psykiatriska tvångslagstiftningen, frågor tvångsomhändertaganden av unga eller missbrukare, ären-

om den rör verkställighet utomlands frihetsberövande påföljd samt

som av ärenden enligt smittskyddslagen.

Offentligt biträde 209

10.2.1 för att förordna

Förutsättningar offentligt

biträde

I vilka mål och ärenden skall offentligt biträde förordnas

Uppräkningen i 41 § RhjL är uttömmande. Någon möjlighet att få rättshjälp genom offentligt biträde i andra fall än de där uppräknade finns alltså inte. Frågan är om det finns något behov att förändra

av tillämpningsområdet.

Senast gjordes en sådan genomgång av Rättshjälpskommitten SOU

1985:4. Kommitténs genomgång av de olika kategorierna ledde fram

till ändringsförslag endast på en punkt som gällde utlänningsärenden.

Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes ett antal förslag

om utvidgningar av tillämpningsområdet. Detta gällde bl.a. ärenden i förvaltningsdomstol om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. Dessa

förslag ansågs dock inte ha sådan styrka att de borde genomföras

se

prop. 198788:73 s. 78 f.. I övrigt genomfördes ett antal förändringar om utvidgningar av rätten till offentligt biträde vad gäller bl.a. tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen. Därefter har endast ändring skett på sådana punkter som angår utlänningsärenden se avsnitt 10.1.

Utredningen har övervägt frågan det finns ytterligare ärende-

om kategorier som nu bör föranleda förslag lagreglering vad gäller

om rätten till offentligt biträde.

Allmänt har ansetts att behovet av rättshjälp i förvaltningsprocessen

är mindre framträdande med hänsyn till den ofñcialprövning

som

åvilar förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Myn-

digheten eller domstolen har skyldighet att se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Förvaltningsprocessen präglas vidare av en relativt informell handläggning, medför att den

som enskilde lättare kan ta till vara sin rätt. Dessa omständigheter har medfört att man är restriktiv när det gäller att bevilja rättshjälp i andra ärendekategorier än sådana som är av mycket ingripande betydelse för den enskilde. Dessa kategorier kännetecknas av att de rör frågor

om tvångsåtgärder som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet.

På senare år har förvaltningsprocessen alltmer tenderat att utvecklas till en tvåpartsprocess. I takt med sådan utveckling torde den ut-

en

redningsskyldighet som i dag präglar förvaltningsprocessen tunnas ut

och det kan bli svårare för den enskilde att själv ta tillvara sin rätt. Om utvecklingen fortsätter i denna riktning kan det ifrågasättas

om inte ett behov av rättshjälp kan uppstå i ökad omfattning. Det finns också de som anser att tvåpartsprocessen underlättar den enskildes möjligheter att urskilja de relevanta frågorna och därmed ökar hans

210 Offentligt biträde sou 1995:81

förmåga att ta tillvara sin rätt. Det vore förmätet av mig att redan nu redovisa bestämd uppfattning i denna fråga. Det ñmis skäl

någon mer att avvakta regeringens förslag om ändringar i förvaltningsprocesslagen och effekterna detta innan man tar ställning. Om ett förslag

av läggs fram angående förändringar i utredningsskyldigheten inom förvaltningsprocessen torde det dock snarast vara fråga om att öka utrymmet för det i dag utgörs av allmän rättshjälp.

som

Utgångspunkten för att offentligt biträde skall förordnas bör vara den att offentligt biträde endast skall förordnas i ärenden som rör

tvångsingripanden eller andra starkt integritetskänsliga åtgärder inom

förvaltningsområdet. För närvarande finns det enligt min mening inte några ärendekategorier där det saknas möjlighet att förordna offentligt biträde där det behövs.

Jag har även övervägt kan avskaffa eller begränsa möjlig-

om man heten till offentligt biträde för vissa ärendetyper. En fråga som diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden är om det i mål om tvångsomhändertaganden s.k. LVU-mål behövs offentligt biträde för

av unga såväl vårdnadshavaren den Det har då påpekats att det

som unge. många gånger inte är motiverat med offentligt biträde för båda och att barnets offentliga biträde ofta harrmar i en svår mellanställning. Det har hävdats att det offentliga biträdet för barnet många gånger inte kan tillföra målet något väsentligt inte ändå framförs av socialnänm-

som den eller vårdnadshavarens offentliga biträde.

Enligt 44 § RhjL skall i LVU-mål gemensamt offentligt biträde förordnas för vårdnadshavaren och den om det inte finns motstri-

unge diga intressen mellan dem. I praxis förordnas skilda offentliga biträden i de flesta fall. Till grund för denna praxis ligger att man som regel kan utgå ifrån att den och vårdnadshavaren har motstridiga in-

unge tressen.

Utredningen Barnets rätt SOU 1987:7 föreslog att bestäm-

om melsen gemensamt biträde skulle utmönstras ur lagen eftersom det

om enligt utredningen regelmässigt föreligger motstridiga intressen. Det förslaget har avvisats med hänvisning till att det i vissa typer av

senare mål framstår lämpligt att barnet och vårdnadshavaren har ett

som gemensamt biträde. Det kan fallet när vårdbehovet har uppstått

vara

grund den eget beteende utan att brister i hemmiljön kan

av unges sägas ha inverkat ett beaktansvärt sätt. Jag delar den uppfattning

redovisats och föreslår inga ändringar. som

Inte heller i övrigt har jag funnit några typer av ärenden där det finns skäl att ompröva möjligheten till offentligt biträde.

Behovsregeln

Enligt 42 § RhjL skall rättshjälp genom offentligt biträde förordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Som angetts tidigare fick paragrafen sin nuvarande lydelse den 1 januari 1982.

Ursprungligen angavs som förutsättning för att rättshjälp genom offentligt biträde skulle förordnas för den som avsågs med åtgärden att denne skulle vara i behov av biträde för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena prop. 1972:132 s. 185 var det nödvändigt att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet. Denna restriktiva inställning ändrades först när det gällde utlänningsärenden. Från den 1 juli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom offentligt biträde skulle beviljas om det inte måste antas att behov av biträde saknades.

I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades bl.a. prop. 197980:1 bil. 4 s. 87 att det inte fanns anledning att göra åtskillnad mellan olika typer av ärenden i fråga om förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde. Samma presumtionsregel som införts för utlänningsärendenas del borde därför införas på hela området för offentligt biträde. I det lagstiftningsärendet jfr bet. 198081:SoU15 s. 5, liksom i lagstiftningsärendet angående ändringen i fråga om utlänningsärendena prop. 197778:73 s. 83 ff. poängteras dock att den omständigheten att det infördes en generell presumtionsregel inte befriade den som skulle förordna offentligt biträde från att göra

en individuell prövning i det enskilda fallet.

En ändring av bestämmelserna aktualiserades också i ett ärende år 1992 angående ändring av rättshjälpslagen se prop. 199293: 109 s. 35 ff.. Den främsta anledningen till att någon ändring inte föreslogs då var att en särskild översyn pågick av vissa delar av utlärmingslagstiftningen och att man ville avvakta resultatet av den översynen.

En särskild utredare har därefter lagt fram ett förslag SOU 1993:24 om vissa inskränkningar i rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden. Förslagen har som tidigare angetts lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1994 se prop. 199394:94.

En allmän utgångspunkt för en reform av rättshjälpssystemet är att statligt stöd till rättsligt bistånd bara skall ges när det verkligen behövs. Också lagen om offentligt biträde bör utformas i enlighet härmed. Den nuvarande formuleringen befriar visserligen inte den som har att besluta om offentligt biträde från skyldigheten att göra

en individuell prövning i varje enskilt fall, men det torde stå klart att den nuvarande regeln endast medger en mycket begränsad behovsprövning. Även det saknas belägg för domstolar och myndigheter i

om att

212 Offentligt biträde

l

den nuvarande tillämpningen brister i behovsprövningen medför varje fall där offentligt biträde förordnas utan att något egentligt behov föreligger att samhället åsamkas onödiga kostnader. Jag anser att det är angeläget att det i lagtexten tydligare markeras att en verklig behovsprövning skall göras och bedömer att detta kan ske utan att några rättssäkerhetsintressen träds för när.

I avsnitt l0.1.2 har jag angett att presumtionsregeln i utlänningsärenden bör ändras så att offentligt biträde endast skall förordnas för den behöver sådant bistånd. Detsamma bör enligt vad som nu

som anförts gälla även för offentligt biträde i övriga typer av ärenden.

10.2.2¶Avgifter och återbetalningsskyldighet

Rättshjälp offentligt biträde beviljas uteslutande i mål eller

genom ärenden rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga

som integritet, dvs. i ärenden är av synnerligen ingripande betydelse

som för den enskilde. Starka principiella skäl talar mot att i denna typ av ärenden ålägga den enskilde att genom t.ex. egenavgift bidra till kostnaderna för det offentliga biträdet eller att göra rätten till offentligt biträde inkomstprövad. För utlänningsärendenas del har jag redan avvisat detta.

En jämförelse kan göras mellan de principer som gäller för rättshjälp offentlig försvarare i brottmål. Om den tilltalade i ett

genom brottmål döms för brottet kan han åläggas återbetalningsskyldighet helt eller delvis för kostnaderna för hans försvar. Frågan är då om en motsvarande återbetalningsskyldighet kan tänkas i mål med offentligt biträde i de fall det allmänna vinner framgång med sin talan mot den enskilde. På det sättet skulle man kunna reducera det allmännas kostnader för rättshjälpen. Som redan sagts talar principiella skäl mot en sådan ordning i vart fall beträffande vissa typer av mål. I t.ex. mål om psykiatrisk tvångsvård torde det framstå som stötande att en patient

har allvarlig psykisk störning och därför skall tas om hand för som en tvångsvård, skulle bli återbetalningsskyldig för kostnaden för det offentliga biträdet. Däremot kan det väl inte av principiella skäl vara helt uteslutet att tillämpa principen om återbetalningsskyldighet i mål

tvångsingripanden mot missbrukare och i vissa andra mål. om

Ett praktiskt skäl emot att ålägga återbetalningsskyldighet i dessa

fall är att de berörs lagstiftningen dessa områden allmänt

som av sett kan bedömas som betalningssvaga, varför det nog inte skulle innebära några större besparingar, särskilt om man beaktar de kostnader skulle uppstå i samband med indrivningen av dessa ford-

som

sou 1995:81 Ofientligt biträde 213

ringar. Jag är därför inte beredd att föreslå några förändringar detta område.

10.2.3 till biträde

Ersättning offentligt

Vad gäller ersättning till offentliga biträden gäller, genom hänvisning i 44 § RhjL till 22 § RhjL, samma regler som för rättshjälpsbiträden se kap. 12, Ersättning till biträden m.fl.. Taxor för offentligt biträde har diskuterats främst i utlänningsärenden och i s.k. psykiatrimäl.

Psykiatrimålen borde lämpa sig väl för en s.k. saktaxa. Psykiatrimålen är tämligen enhetliga och med utgångspunkt från studier i tidsåtgången i ett antal mål skulle en taxa kunna utformas relativ enkelt. Mot en sådan ordning talar endast att den genomsnittliga tidsåtgången i dessa mål ligger mellan en eller tvâ timmar och att den nuvarande ordningen närmast fungerar som en informell taxa. Det kan därför

onödigt att formalisera förfarandet. Vad som talar för en taxa är synas att en taxa ytterligare förenklar hanteringen för domstolarna och biträdena. I princip behövs i sådana fall ingen kostnadsräkning. Jag anser därför att man för dessa talrika och enkla fall borde överväga en taxa, förslagsvis grundad på en tidsåtgång om 1,5 timmar.

Vad gäller mål i övriga typer av ärenden är dessa av mer skiftande karaktär och tidsåtgången är mycket varierande. Jag bedömer inte att det är möjligt, i vart fall mot bakgrund av nuvarande lagstiftning, att komma fram till någon slags rättvisande taxa för dessa. Som anges i kapitel 12 anser jag dock att det finns klara fördelar med ett taxesystem i sig.

10.2.4 Beslut i frågor som rör offentligt biträde

Som allmän princip gäller som jag tidigare angett att det är den myndighet som handlägger ett mål eller ett ärende som också bör förordna offentligt biträde samt besluta om ersättning till denne. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma om förutsättningarna för rättshjälp föreligger och som också har de bästa förutsättningarna att bedöma ersättningsfrågorna. Det finns dock en del undantag från denna regel. Vad gäller offentligt biträde utanför utlärmingsområdet beviljar länsrätten rättshjälp i ärenden hos Socialnämnd eller social distriktsnämnd 43 § andra stycket RhjL. Det är också länsrätten som efter hörande av socialnänmden beslutar om ersättning till biträde i de fall ärendet handläggs av socialnämnden. Så kan t.ex. vara fallet i ärenden

214 Ofientligt biträde

upphörande vård enligt LVU där det ankommer socialnämnom av den att besluta som första instans.

Denna ordning har inte ifrågasätts i tidigare lagstiftningsärenden. Någon kritik mot den rådande ordningen eller några skäl till ändring har inte framkommit. Härtill kommer att antalet ärenden av denna art är litet och att de praktiska konsekvenserna av en ändring på detta området vara begränsat. Jag föreslår därför ingen ändring på

synes denna punkt.

10.3¶Gemensamma bestämmelser

Som redovisats finns det anledning att föra över bestämmelserna om när offentligt biträde skall kunna förordnas till respektive materiell lag och låta kostnadsansvar och sakansvar följas åt. För att inte onödigtvis tynga dessa lagar bör gemensamma bestämmelser för offentliga biträden samlas i en särskild lag om offentligt biträde. I den lagen bör regleras behovsprincipen, behörighetskrav för offentliga biträden samt deras rätt till ersättning.

10.3.1 för offentligt biträde

Behörighetskrav

I de tilläggsdirektiv som utredningen ñck i augusti 1994 framförs kritik mot vissa biträdens kompetens och den omsorg som de lagt ned på de uppdrag för vilka de förordnats.

Det är självfallet ytterst allvarligt om ett biträde missar tiden för överklagande av ett beslut. Vad utskottet anfört aktualiserar därför

förutom frågan om vilken myndighet som skall fatta beslut i rättshjälpsfrågor även frågan om vilka behörighetskrav som bör ställas

på ett offentligt biträde. I dag finns inga särskilda behörighetskrav uppställda annat än att den som förordnas som biträde skall vara lämplig 44 § RhjL.

Rätt till offentligt biträde i vissa förvaltningsärenden, bl.a. utlänningsärenden, infördes den 1 juli 1972. Den utredning som föregick lagändringarna tog i sitt betänkande Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden SOU 1971:76 upp frågan om behörighetskrav för offentligt biträde i förvaltningsärenden. Utredningen konstaterar först att förfarandet hos flertalet av de myndigheter som handhar frågor om administrativa frihetsberövanden inte är formbundet i samma grad som processen i de allmänna domstolarna. I förvaltningsprocessen skall myndigheten och domstolen hjälpa den

enskilde till rätta när det behövs och vara aktivt verksamma för att utredningen skall bli så fullständig förhållandena kräver. När det

som gäller utlänningsärenden uttalar utredningen att det ofta visserligen torde ändamålsenligt att biträdet är advokat eller annan jurist med

vara erfarenhet polisutredningar och av mera kvalificerade förhör och

av med kännedom svensk lagstiftning. Enligt utredningen synes emel-

om lertid inte uteslutet att det i en del fall, exempelvis i vissa flyktingärenden, kan visa sig lämpligt att till offentligt biträde förordna annan

äger ingående kännedom om förhållandena i det land person som varifrån utlänningen flytt.

Utredningen ansåg att det inte fanns anledning att för offentligt biträde ställa upp något krav på att vederbörande skulle vara advokat eller ha andra juridiska kvalifikationer. Detväsentliga var enligt utredningen att finna en person som med hänsyn till det aktuella ärendets typ lämplig för uppdraget. Utredningen betonade att det var

var angeläget att stor omsorg ägnades valet av offentligt biträde.

I prop. 1972:132 anslöt sig departementschefen till utredningens förslag att inte ställa upp annat krav på offentligt biträde än ett allmänt lämplighetskrav. Departementschefen uttalade dock samtidigt att vad han anfört inte hindrade att advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer i stor utsträckning torde komma att anlitas som offentliga biträden, särskilt i ärenden utom det sociala vårdområdet, exem-

pelvis utlänningslagstiftningen.

Justitieutskottet uttalade i sitt betänkande JuU 1973:1 bl.a. följande s. 37:

Utskottet vill först konstatera att rättshjälpslagen inte uppställer

något formellt krav att biträde vid allmän rättshjälp skall ha

avlagt juris kandidatexamen. Denna olikhet i förhållande till gällan-

de bestämmelser i lagen om fri rättegång har motiverats bl.a. av att

området för rättshjälp genom rättshjälpsreformen väsentligen ut-

vidgats. Utskottet uttalade vid sitt ställningstagande i frågan före-

gående år att det kunde vara en fördel att också annan än jurist kan

komma ifråga biträde speciella områden, förutsatt att han

som

har sådan sakkunskap och erfarenhet att han är lämplig för upp-

draget. Beträffande biträde i rättegång ansåg utskottet att juridisk utbildning regelmässigt borde krävas.

Motsvarande synpunkter kan enligt utskottets mening anläggas på

spörsmålet om behörighetskrav för offentligt biträde. Det bör dock

beaktas att processuell erfarenhet inte är av samma betydelse vid

uppdrag som offentligt biträde som då är fråga om biträdeshjälp vid allmän domstol. Av stor vikt är däremot att det offentliga

biträdet har god kännedom och erfarenhet av lagstiftningen på

om

det område där viss tvångsåtgärd ifrågasätts. Sådan kännedom

en

och erfarenhet kan i många fall förvärvas av även andra än jurister.

216 Oflentligt biträde

Exempel härpå utgör enligt departementschefen välutbildade och

erfarna socialarbetare. Aven utskottet finner det önskvärt att

sådana, ofta inom sitt område mycket sakkunniga personer kan stå

till de rättssökandes förfogande som offentliga biträden, särskilt som tillgången till lämpliga advokater eller biträdande jurister

många gånger torde vara begränsad. En fördel är också enligt

utskottets mening att partens egna önskemål kan beaktas inom en

vidare ram. samtidigt bör dock i viss anslutning till motionärer-

nas argumentering framhållas vikten av att biträdet har erforder-

liga erfarenheter av rättsliga angelägenheter av den art rättshjälpen i det särskilda fallet avser.

Sedan rätten till offentligt biträde i vissa förvaltningsärenden infördes för mer än tjugo år sedan har lagstiftningen ändrats på en rad punkter. Frågan om behörighetskrav för offentliga biträde har emellertid inte tagits upp.

En genomgång av förteckning över personer som de senaste åren vid något tillfälle förordnats av Invandrarverket som offentligt biträde i ett utlänningsärende visar att över 90 % ca 650 av ca 700 varit advokater eller anställda vid en advokatbyrå. Av återstoden, drygt 50 personer, har den helt övervägande delen varit jurister med egen juristbyrå. Beträffande en handfull, fem personer, framgår ingen yrkestitel av förteckningen. Det är inte möjligt att av tillgänglig statistik få fram hur många gånger varje enskild person varit förordnad. Enligt bedömningar från Invandrarverket förordnas emellertid åtminstone någon av personerna med egen juristbyrå relativt ofta som offentligt biträde. Det rör sig då om någon som har stor erfarenhet av utlänningsärenden och som brukar fullgöra sina uppdrag väl.

Inget tyder att det skulle vara just dessa som ibland kan ha missat tiden för ett överklagande. Problemet synes i stället vara att åtskilliga, såväl advokater som andra jurister med egen verksamhet, inte har tillräckligt stor kontorsorganisation för att tillfredsställande kunna bevaka ärenden, framför allt under semestertider. Den som förordnats som offentlig försvarare i ett brottmål vet när huvudförhandlingen skall äga rum och när dom i målet kommer att meddelas. Den som är offentligt biträde i ett utlänningsärende kan däremot inte göra någon närmare uppskattning om när beslut i ärendet kommer att meddelas. Byrån kan därför vara stängd för semester när beslutet kommer.

Detta pekar närmast på att till offentligt biträde endast bör utses den som har en kontorsorganisation som fungerar väl under hela året. Det torde emellertid knappast vara möjligt att i lagtext ställa upp ett sådant krav. Däremot kan det självfallet ifrågasättas om den som grovt

Offentligt biträde 217

missköter sitt uppdrag genom att missa tiden för ett överklagande bör förordnas som biträde i fortsättningen.

Att några biträden överklagat ett beslut för sent kan mot bakgrund av det anförda knappast ensamt utgöra tillräcklig grund för att ställa upp några nya behörighetskrav för offentliga biträden. Frågan kan dock övervägas även från delvis andra utgångspunkter.

I sin rapport Hantering av asylärenden RRV 1994:20 har Riksrevisionsverket tagit upp biträdets roll i asylprocessen. Riksrevisionsverket konstaterar bl.a. att i den studie verket gjort har biträdesinlagor i ärenden ofta kommit in för sent och att det har brustit i inlagornas kvalitet. Bl.a. bestod innehållet i ca en fjärdedel av fallen enbart av upprepningar av genom utredningen redan kända omständigheter. Arbetet med sådana inlagor skall naturligtvis inte ersättas fullt ut.

Det kan tilläggas att någon liknande kritik inte framförts mot offentliga biträden som verkar på andra områden, dvs. främst vid förvaltningsdomstolarna.

Invandrarverket anser att de brister som tidigare fanns i kvalitet och kompetens hos biträden har minskat. Tidigare fanns alltför många asylsökande i förhållande till antalet lämpliga biträden. Eftersom det numera finns väsentligt färre asylsökande är det inte längre något problem att finna kvalificerade biträden med tillräcklig kompetens i utlänningsärenden.

Asylprocessutredningen har i sitt betänkande Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen SOU 1995:46 övervägt möjligheterna till att öka inslaget av muntlig handläggning vid asylprövning. Utredningens förslag kan komma att innebära ett mera domstolsliknande förfarande i asylärenden. Betänkandet har som jag nämnt överlämnas till Flyktingpolitiska kommittén KU 1994:10.

Även tidigare problem eller missförhållanden minskat finns det

om enligt min mening anledning att överväga behörighetsvillkoren för att ifrågakomma som offentligt biträde. När det gäller allmän rättshjälp stadgas i dag i 21 § RhjL att till biträde får förordnas advokat, biträdande jurist pâ advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. I avsnitt 6.1.2 har jag behandlat de krav som bör kunna ställas på ett rättshjälpsbiträde. Anledning saknas att ställa andra behörighetskrav på den som förordnas som offentligt biträde. Till offentligt biträde bör alltså normalt förordnas bara den som är advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. Endast om särskilda skäl föreligger bör någon annan kunna förordnas som offentligt biträde. Det kan t.ex. vara fråga om en person som är särskilt väl förtrogen med de ärenden och den lagstiftning som är aktuell. Det bör alltid krävas att ett offentligt biträ-

218 Offentligt biträde sou 1995:81

de har juridisk utbildning.

Behörighetskrav torde dock inte ensamt vara tillräckligt för att komma tillrätta med de missförhållanden som bl.a. Riksrevisionsverket påtalat. Det krävs också att myndigheterna reagerar mot biträden som missköter sitt uppdrag. Självklart skall ersättningen sättas ned om biträdet misskött sitt uppdrag eller helt utgå om det varit fråga om grov oskicklighet. Vid allvarliga ocheller upprepade försummelser från biträdets sida bör konsekvensen också bli att han eller hon inte kan anses lämplig för ytterligare uppdrag.

10.3 .2 Utredning

Enligt 45 § RhjL får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning

är skäligen påkallad för att ta tillvara dens rätt, för vilken offentsom ligt biträde förordnats, och inte kan erhållas genom myndighet

som

handlägger målet eller ärendet. Om offentligt biträde inte utsetts som

kan Rättshjälpsmyndigheten besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller Rättshjälpsmyndigheten medverkat vid utredning har, enligt andra stycket samma paragraf, rätt till skälig ersättning av allmänna medel.

I avsnitt 6.2 behandlas frågor om bevisning och utredning. Jag ser ingen anledning att utredning beslutas av ett offentligt biträde

som skall regleras annat sätt än vad som gäller när ett rättshjälpsbiträde beslutar sådan utredning. Offentligt biträde skall således kunna

om besluta utredning som är skäligen påkallad. Kan utredningen er-

om hållas genom Invandrarverket, Utlänningsnämnden eller av den domstol eller annan myndighet som handlägger ärendet kan emellertid utredningen aldrig anses skäligen påkallad. Biträdets rätt att besluta

utredning bör begränsas till att avse utredning till en viss högsta om kostnad. Som tidigare angetts anser jag att en sådan gräns för rättshjälpens del bör vara 10 000 kr. De ärenden där offentligt biträde kan förordnas handläggs hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Dessa är skyldiga att se till att ett ärende blir tillräckligt utrett. Mot den bakgrunden och med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter

jag att rätten för offentliga biträden att besluta om utredning kan anser begränsas till utredningar för en högsta kostnad om sammanlagt 5 000 kr.

Den som medverkat vid utredning skall ha rätt till skälig ersättning. Eventuell försummelse biträdet beträffande t.ex. precisering av

av uppdraget skall ut över biträdets ersättning. I övrigt hänvisas till i avsnitt 6.2.

11¶Brottmål

Förslag: Rättsligt bistånd till misstänkt i brottmål skall, ut-

över offentlig försvarare, endast utgå i form av ersättning för bevisning samt resa och uppehälle i samband med inställelse vid domstol.

I brottmål kan rättsligt bistånd förekomma i fem former:

målsägandebiträde 1988:609 enligt lagen om målsägandebiträde -

offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken RB -

rättshjälp misstänkt i brottmål enligt 36-40 RhjL - annan

rådgivning enligt 46-48 RhjL -

allmän rättshjälp enligt RhjL. -

Allmän rättshjälp kan beviljas t.ex. för en mâlsägande som vill föra talan skadestånd i ett brottmål. I sådana fall gäller de regler för

om allmän rättshjälp som redogjorts för i kapitel Vid rådgivning, som kan både till den misstänkte och till en målsägande, gäller de

ges regler för rådgivning som beskrivits i kapitel Allmän rättshjälp och rådgivning behandlas därför inte vidare här.

Statens kostnader för målsägandebiträde uppgick under budgetåret 199394 tilldrygt 20 miljoner kronor och för offentlig försvarare och övrig rättshjälp till misstänkt i brottmål till drygt 355 miljoner kronor efter avdrag för gjorda återbetalningar. Kostnaden avsåg i huvudsak ersättning till offentlig försvarare.

11.1¶Målsägandebiträde

Möjligheten för målsägande att statens bekostnad få ett eget

en juridiskt biträde, ett målsägandebiträde, infördes genom lagen 1988:609 om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1 juli 1988. Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle målsägandebiträde förordnas vid vissa grövre brott enligt 6 kap. brottsbalken BrB, om inte behov

220 Brottmâl

av biträde saknades. Om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kunde antas att målsäganden hade ett särskilt starkt behov av biträde kunde målsägandebiträde förordnas även vid vissa mindre allvarliga brott enligt 6 kap. BrB samt vid brott enligt 4 eller 8 kap. 5 eller 6 § BrB prop. 198788:107.

Genom ändringar i lagen om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1 januari 1991, utvidgades möjligheten till målsägandebiträde till att omfatta alla mål om sexualbrott. Dessutom gjordes reglerna om målsägandebiträde vid bl.a. misshandel och olaga hot mer generösa prop. 198990: 158. Genom den ytterligare utvidgning som föreslogs i prop. 199394:26 har reglerna fått sin nuvarande utformning.

Riksdagen har under våren 1995 behandlat flera frågor om brottsoffrens ställning. Justitieutskottet ansåg att en utvärdering borde göras genom ett samlat grepp för att analysera effekterna av det lagstiftningsarbete och de åtgärder i övrigt som under den senaste tio årsperioden företagits på brottsofferområdet bet. 199495:JuUl3. Även riksdagen ansåg sådan utvärdering borde göras rskr. 199495:

att en 261. Regeringen har därför beslutat att tillsätta en utredning som skall utföra denna utvärdering Dir. 1995:94 och gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka tillämpningen av lagen om målsägandebiträde.

Kostnaderna för målsägandebiträde har ökat avsevärt under senare år och kan med de senaste ändringarna i lagen om målsägandebiträde förväntas öka ytterligare. Det finns därför skäl att följa upp lagen från principiella och ekonomiska utgångspunkter och bl.a. överväga dess förhållande till rättshjälpssystemet. Det är en offentlig hemlighet att många praktiskt verksamma jurister är skeptiska till behovet av målsägandebiträde i den omfattning som följer av den nuvarande lagstiftningen. I mitt utredningsuppdrag ingår emellertid endast att undersöka om besparingar kan ske genom en bättre kostnadskontroll. Mina överväganden i detta avseende redovisas i kapitel 12 om ersättning till biträden och försvarare. En utvärdering av förutsättningarna för att förordna målsägandebiträde och omfattningen av ett sådant förordnande torde däremot ligga utanför mitt uppdrag, särskilt som brottsofferfrågorna och tillämpningen av lagen om målsägandebiträde skall utredas i annan ordning.

11.2 försvarare

Offentlig

De nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 3 a § RB om rätt till offentlig försvarare infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1984. Syftet med lagändringen, som grundades på ett förslag

Brottmál 221

från Rättshjälpskommittén i delbetänkandet Rätten till offentlig försvarare Ds Ju 1983:2, var att återföra praxis till vad som ursprungligen avsetts gälla beträffande rätten till offentlig försvarare och därigenom spara pengar prop. 198384:23 s. 10 ff.. I propositionen framhöll departementschefen att samhällets kostnader för rättshjälp misstänkta hade ökat från drygt 30 miljoner kronor år 197374 till drygt 92 miljoner kronor år 198283. Departementschefen framhöll vidare att det i det då rådande statsfinansiella läget var angeläget att försöka hejda ökningen av statens utgifter för offentliga försvarare samt att ett skäl till att kostnaderna ökat var att det fanns en klar tendens hos domstolarna att i ökande omfattning förordna offentliga försvarare även i mål av enkel beskaffenhet. Sammanfattningsvis anförde departementschefen att kostnadsutvecklingen och den generösa praxis gällde för att förordna offentlig försvarare gjorde det

som angeläget att genom preciseringar i lagtexten skärpa förutsättningarna för att förordna försvarare. Lagändringen beräknades minska kostnaderna med minst 5 miljoner kronor samt bromsa ökningstakten i utgifterna a. prop. s. 12. I propositionen behandlade departementschefen närmare de olika rekvisiten som anges i 21 kap. 3 a § RB. I samband med att rekvisitet valet av påföljd behandlades, uttalade departementschefen att det fanns en klar tendens hos domstolarna att förordna offentlig försvarare i mål om rattfylleri samt framhöll att det inte fanns anledning att förordna försvarare i sådana mål enbart av den anledningen att det kunde bli fråga om en frihetsberövande påföljd a. prop. s. 17.

Inskränkningarna i rätten till offentlig försvarare möttes av en omfattande kritik. Regeringen gav därför Domstolsverket i uppdrag att följa utvecklingen. Domstolsverkets undersökningar redovisades i 1987 års och 1989 års budgetpropositionen I 1989 års proposition konstaterade departementschefen att enligt en undersökning som Domstolsverket gjort år 1986 hade statens kostnad för offentliga försvarare sjunkit medan kostnaden enligt en senare undersökning 1988 ökade

nytt. Departementschefen anförde vidare att DVs undersökning visade att domstolarnas tillämpning av reglerna om offentlig försvarare hade utvecklats i en mer generös riktning de senaste åren och att mycket av den kritik som i början riktades mot lagändringen därmed hade förlorat i aktualitet.

I senare budgetpropositioner, bl.a. 1990, 1991 och 1992, har konstaterats att kostnaderna för offentlig försvarare ökat, bl.a. beroende

de häktningsregler trädde i kraft i april 1988, vilka har lett till

som att antalet häktningsförhandlingar har ökat. Regeringen beslutade i april 1994 att uppdra Domstolsverket att i samråd med Riksåklaga-

222 Brottmål

Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatren, samfund göra en förnyad utvärdering av dessa regler. Utvärderingen skulle ta sikte på vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten i vid mening. Vidare skulle de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna reformen undersökas. Utvärderingen har nyligen redo-

av visats till regeringen i en rapport som nu är på remiss DV-rapport 1995:2. I rapporten föreslås ändringar bl.a. vad gäller tidsfristerna för att hälla häktningsförhandling.

Statens kostnader för offentliga försvarare har fortsatt att öka och uppgick under budgetåret 199495 till drygt 355 miljoner kronor efter avdrag för återbetbetalningar. En bidragande orsak till kostnadsökningen är säkerligen, såsom framhållits i budgetpropositionerna, de

häktningsreglerna. Även utvecklingen svårare brott och nya mot mer omfattande brottmålsförhandlingar har givetvis medverkat till att kostnaderna drivits upp. En faktor som inte nämns lika ofta är en ökad tendens från de misstänkta att kräva försvararens närvaro vid förhör

olika slag. De ändringar i trañknykterhetslagstiftningen, som trädde av i kraft år 1990 respektive år 1994, torde också ha medverkat till att kostnaderna ökat att offentlig försvarare numera oftare för-

genom ordnas i mål om grovt rattfylleri. Eftersom antalet mål om grovt rattfylleri är så stort, leder en ökad användning av offentlig försvarare i sådana mål till en påtaglig ökning av kostnaderna.

kostnadsökningar har således skett de åren. Åtmin-

Stora senaste stone en del av dessa torde kunna förklaras med att domstolarna nu-

är generösare med att förordna offentlig försvarare än vad som mera var fallet åren närmast efter 1984 års ändringar. Det kan finnas anledning att över stadgandet i 21 kap. 3 a § RB så den mer restrik-

se tiva tillämpningen som åsyftades med ändringen åter kunde uppnås. Regeringen gav i april 1995 Domstolsverket i uppdrag att undersöka hur reglerna om offentliga försvarare tillämpas. Uppdraget skall redovisas senast den l december 1995.

överväganden beträffande möjligheterna att minska kostnaderna för offentliga försvarare genom bättre kostnadskontroll och taxor redogörs för i kapitel 12 om ersättning till biträden och försvarare.

11.3 misstänkt i brottmål

Övrig rättshjälp

Vid rättshjälp misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen betalar staten kostnaderna för bl.a. bevisning, utredning samt resa och uppehälle för den misstänkte i samband med inställelse inför domstol. De vanligaste förmånerna är ersättning för bevisning samt för resa till

Brottmâl 223

huvudförhandling vid domstol. Dessa kostnader är ofta inte större än att den misstänkte själv kan stå för dem. I vissa fall kan dock sådana kostnader bli alltför betungande för den enskilde. Det bör i sådana fall finnas möjlighet att få hjälp med dessa kostnader.

Denna möjlighet bör komma dem tillgodo som har det sämst ekonomiskt ställt. Som nu bör inkomstgränsen det ekonomiska underlaget ligga vid ungefär 100 000 kr per år. Inställelsekostnader som är ringa, såväl absolut som i förhållande till den misstänktes ekonomiska situation, skall inte ersättas. En kostnad på någon hundralapp för buss eller tunnelbaneresa bör den misstänkte således alltid själv stå för. Den misstänkte bör kunna få förskott på ersättningen. Ett sådant förskott bör lämpligen tillställas den misstänkte i form av en färdbiljett.

Vid bedömningen av om bidrag skall ges till kostnader för bevisning blir den misstänktes ekonomiska situation avgörande. Som regel är det fråga om ersättning till ett vittne som genom statens åtagande garanteras ersättning för sin inställelse. Enligt 35 kap. 7 § RB skall domstolen se till att onödig bevisning inte åberopas. Någon särskild prövning därutöver av om det finns skäl att förebringa bevisningen bör inte göras.

De kostnader som kan uppstå för detta bistånd bör av förenklingsskäl inte räknas in i underlaget för hur mycket den misstänkte skall återbetala till staten om han döms för brottet. De ringa avgifter det skulle bli fråga om motsvarar knappast de kostnader som skulle uppstå för indrivningen. Dessutom kan handläggningen av frågor om ersättning till vittnen därmed ske utanför rättssalen, vilket det finns de som ser fördelar

Bestämmelserna om bistånd till kostnader för bevisning samt resa och uppehälle vid inställelse i domstol bör vara gemensamma för brottmål och tvistemål se även avsnitt 6.5.

Bistånd till utredningskostnader ges sällan. Åklagaren är enligt 23 kap. 18 § RB skyldig att på begäran av den misstänkte eller hans försvarare hålla förhör och inhämta utredning som kan antas vara av betydelse. I sista hand är rätten skyldig att se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Något behov av bistånd till andra kostnader än bevisning samt resa och uppehälle vid inställelse i domstol finns enligt min mening därför inte.

12 till biträden och

Ersättning

försvarare

Förslag: De nyligen införda bestämmelserna om ersättning

-

till rättshjälpsbiträden, offentliga biträden, målsägandebiträden

och offentliga försvarare behålls.

Den nuvarande brottmâlstaxan behålls och utökas till att även

-

omfatta mål där biträdesbyte skett och mål med flera tilltalade.

Ersättningarna till biträden och försvarare utgör i dag den helt övervägande kostnaden för rättshjälp drygt 98 %. I utredningens uppdrag har ingått att undersöka om bestämmelserna om ersättning är ändamålsenligt utformade. Enligt direktiven bör utgångspunkten att

vara biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare skall få ersättning för det arbete och de kostnader uppdraget krävt och reell

att en prövning av ersättningsansprâken måste ske när beslut om ersättning fattas.

Medan utredningen har arbetat har bestämmelserna om ersättning till biträden och försvarare ändrats SFS 1995:975 och 1995:976, prop. 199495:150, bet. 199495:JuU26, rskr 1994952456. Jag har haft tillfälle att lägga synpunkter under beredningen av lagstiftningsärendet. De nya reglerna trädde i kraft den 1 augusti 1995.

Eftersom ersättningsreglerna i stort sett är lika för rättshjälpsbiträden, offentliga biträden, målsägandebiträden och offentliga försvarare talar jag i detta avsnitt för enkelhetens skull bara om biträden, om inte sammanhanget ger anledning till annat.

12.1 för arbete

Ersättning

12.1.1 Gällande rätt

Enligt 22 § RhjL i dess lydelse fr.o.m. den 1 augusti 1995 har rätts-

226 Ersättning till biträden och försvarare

hjälpsbiträde, bodelningsförrättare och medlare rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättning för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning den timkostnadsnorm som regeringen fastställer. Timersätt-

av ningen får avvika från timkostnadsnormen om den skicklighet och den

uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av omsorg som betydelse ger anledning till det. De ersättningsreglerna tillämpas också i fråga om offentliga

nya biträden och målsägandebiträden genom hänvisning i 44 § RhjL och i 5 § lagen om målsägandebiträde. Sakligt samma regler finns för offentliga försvarare i 21 kap. 10 § RB. I samband med att de nya ersättningsbestämrnelserna infördes uttalade regeringen prop. 199495:150, bilaga 3 s. 9 ff.:

Den ordning som gäller i dag, nämligen att den ersättning som tillerkänns rättshjälpsbiträden m.fl. och offentliga försvarare skall vara skälig, bör behållas. Däremot bör som vi strax skall ut-

veckla närmare regleringen i rättegångsbalken och rättshjälps-

lagen ändras så att det uttryckligen föreskrivs att domstolar och andra myndigheter vid bedömningen av skäligheten av yrkat arvode skall utgå från den tid som faktiskt har lagts ned uppdraget och som kan anses rimlig att lägga ned mot bakgrund av uppdragets art och omfattning. Ersättningen skall bestämmas med tillämpning av den av regeringen beslutade timkostnadsnormen, men en möjlighet att sänka timersättningen, t.ex. på grund av bristande skicklighet, eller att höja timersättningen därför att uppdraget har utförts med särskilt stor skicklighet bör finnas. I sådana fall skall timkostnadsnormen kunna frângås.

Avsikten med förslaget är ingalunda den att domstolarna endast i exceptionella undantagsfall skall kunna avvika från timkostnadsnormen. Tvärtom är det, som samfundet anför, eftersträvansvärt med ett ersättningssystem som bättre gynnar effektivitet och skicklighet. Förslaget tillgodoser enligt regeringens mening det kravet eftersom det uttryckligen lyfter fram att domstolarna och myndigheterna får avvika från timkostnadsnonnen i höjande eller sänkande riktning beroende den skicklighet som biträdet eller försvararen har visat; det torde i dag vara mindre vanligt att begärd ersättning sänks på grund av att kvaliteten arbetet varit undermålig. Det är också i praktiken svårt att förhöjd ersättning när arbetet utförts med särskild skicklighet. Den av regeringen beslutade timkostnadsnormen blir mot denna bakgrund ett slags normalarvode som domstolarna skall fastställa i alla de mål och ärenden som utförts med normal skicklighet.

Ersättning till biträden och försvarare 227

Vårt förslag innebär alltså i så måtto en kodifiering av praxis att det uttryckligen föreskrivs att hänsyn skall tas till tidsåtgången när arvodet bestäms. Regeln balanseras emellertid av att det i lagtexten lyfts fram att domstolarna vid arvodesprövningen skall ta hänsyn till den skicklighet, eller bristande skicklighet, som biträdet eller försvararen visat. Förslaget innebär således att såväl tidsåtgången som snabbheten och skickligheten skall inverka på ersättningens storlek och regleringen bör rent av ha förutsättningar att bättre än de nu gällande reglerna uppnå de syften som eftersträvades med 1982 års reform.

Regeringen vill här framhålla att förslaget i det avseendet inte innebär någon förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Det är alltså inte meningen att den tid som faktiskt har lagts ner på uppdraget okritiskt skall läggas till grund för ersättningen. Förslaget innebär i likhet med vad som redan gäller att det är den

- tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning som berättigar till ersättning. Häri ligger att domstolen skall värdera hur många timmar en norma1skicklig advokat behöver för ett motsvarande uppdrag och inte ge ersättning för fler timmar. En särskilt skicklig advokat, som t.ex. har betydande erfarenhet på ett visst område och därför arbetat ovanligt snabbt, kan kompenseras genom att han såsom redovisats i det föregåen-

de får en timersättning som ligger över timkostnadsnormen.

— Skillnaden i förhållande till gällande rätt är att det nu lagregleras hur den i en kostnadsräkning angivna tidsåtgången skall bedömas.

Vid prövningen av arvodesyrkanden skall domstolen beakta det arbete som har lagts ned på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser domstolen att arbetet har tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art eller omfattning eller att arbetet delvis inte är ersättningsgillt skall det yrkade beloppet sättas ned med utgångspunkt i den tidsåtgång som bedöms som rimlig. Som huvudregel skall den av regeringen fastställda timkostnadsnormen betalas för varje ersättningsgill arbetstimme. Timersättningen får dock sättas ned om arbetet har utförts ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts särskilt skickligt. En advokat som är särskilt skicklig, t.ex. genom att han eller hon har en särskild förtrogenhet med det aktuella rättsområdet, och därmed har arbetat snabbare än en n0rmalskicklig advokat bör alltså kunna ersättas med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen. Också andra omständigheter av betydelse i det enskilda fallet kan beaktas, både i sänkande eller höjande riktning. I vissa fall kan det t.ex. komma i fråga att både sätta ned begärt belopp för att arbetet har tagit längre tid än som är rimligt och sänka timersättningen, om uppdraget har utförts mindre skickligt. Regleringen medger inte att timersättningen höjs på den grunden att en advokat har särskilt höga omkostnader för t.ex. kontor och liknande. Naturligtvis bör inte heller timersättningen i det enskilda fallet sänkas för den som

228 Ersättning till biträden och försvarare

har särskilt låga fasta kostnader i sin advokatverksamhet. Däremot kan det, i likhet med vad som gäller i dag, beaktas i höjande riktning offentlig försvarare i ett omfattande mål är bunden

att en under en lång tid.

Om biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad för rättshjälpen skall detta enligt 22 § tredje stycket RhjL beaktas vid ersättningens bestämmande. Ersättningen skall också jämkas om ett biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller, besluta om substitution eller om det finns särskilda skäl. Beträffande denna bestämmelse utannars talade regeringen s. 14 f.

Enligt de nu gällande bestämmelserna i tredje stycket skall det när ersättning bestäms beaktas ett rättshjälpsbiträde genom vårds-

om löshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen. Vidare gäller att ersättningen får jämkas om biträdet har missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution, eller finns särskilda skäl. Bedömningen enligt första

om det annars stycket skall göras fristående från den bedömning som skall göras enligt tredje stycket. Bestämmelserna tar sikte olika fall. Den prövning förutsätts i första stycket skall göras i samtliga fall

som där begärt arvode skall prövas. En prövning enligt tredje stycket kan däremot endast bli aktuell om biträdet föranlett kostnader för ráttshjälpen genom sitt agerande eller när ett ärende misskötts i så hög grad att bestämmelser avvisande av ombud kan tillämpas

om se 197879:90 s. 210. Ersättning kan i sådana fall jämkas

prop. till noll, vilket inte är avsett vid en tillämpning av första stycket.

Genom den utformningen ersättningsbestämmelserna torde

nya av enligt min uppfattning, timkostnadsnormen som sådan kunna åsidosättas endast det är uppenbart att den står i strid med bestämmel-

om

att ersättningen skall skälig ll kap. 4 § regeringssen om vara formen. I prop. 199495: 150 uttalade regeringen vidare s. 10:

Regeringen vill framhålla att bundenheten till timkostnadsnormen i praxis är så stor att den föreslagna ändringen i praktiken inte är särskilt omvälvande. Den väsentliga förändringen består i att regeringen ges kontroll över den normala ersättning per timme som betalas över rättshjälpsanslaget och där varje krona per timme har stor betydelse. Regeringen får naturligtvis inte bestämma en timkostnadsnorm är lägre än vad som utgör skälig ersättning per

som timme för arbete utfört med normal omsorg och skicklighet. Bestämmelsens konstruktion, att ersättningen skall vara skälig och bestämmas med tillämpning av timkostnadsnormen, förutsätter att timkostnadsnormen håller sig inom ramen för vad som är skäligt.

Ersättning till biträden och försvarare 229

Vi vill också framhålla att det knappast är relevant att tala om rätt eller fel i det här sammanhanget. Såsom Högsta domstolens majorianförde i det refererade rättsfallet NJA 1993 s. 260, är tet ovan begreppet skälig ersättning vagt, och det kan finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsmvan.

Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att timkostnadsnormen från och med den 1 juli 1995 skall 763 kr exklusive mervärdesskatt och vara 954 kr inklusive mervärdesskatt Ju95 1505.

12. l överväganden

En förutsättning för att en hygglig standard skall kunna upprätthållas inom rättshjälpsornrådet är att biträdena ersätts på ett rimligt sätt för sitt arbete. Om ersättningsnivån i normalfallet sätts alltför lågt komdet inte att finnas tillräckligt många kvalificerade biträden som mer vill åta sig ett uppdrag. Det är ingen betjänt av, särskilt inte den rättssökande. Svårigheten är emellertid att fastställa vad som är en rimlig ersättning. Bedömningen bör omfatta bl.a. nedlagt respektive nödvändigt arbete och biträdets skicklighet, erfarenhet och specialkunskaper. Men också tvisteföremålets värde och målets svårighetsgrad, en snabb handläggning, bra uppgörelse i godo och en för klienten gynnsam en utgång hör till sådant, enligt min uppfattning bör kunna beaktas som

vid arvodesprövningen. Något särskilt bör premieras är om bi-

som trädet på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att på ett varaktigt sätt bilägga tvist en uppgörelse mellan parterna. en genom Ett skickligt biträde måste således kunna få skäligt betalt för sitt arbete. Däremot är det inte rimligt att staten skall behöva betala lärtill ett oerfaret biträde. Utgångspunkten bör alltid vara att

pengar

endast den tid genomsnittsligt skicklig och erfaren advokat som en skulle ha behövt lägga ned i ett ärende skall ersättas. Ett biträde utfört sitt arbete på ett oskickligt och långdraget som sätt skall alltså inte ha full ersättning. Arbete som inte varit nödvänöverhuvudtaget inte ersättas. Även sådana omständigheter digt skall att biträdet inte hållit förelagda frister eller i rimlig omfattning som varit anträffbar för domstol, myndigheter eller den rättssökande bör kunna inverka på bedömningen. Arbete normalt utförs av sekretesom eller kontorspersonal ingår i timkostnadsnormen och skall rare annan självfallet inte ersättas arbetstid för advokat. Ett biträde måste som en

230 Ersättning till biträden och försvarare

ha en sådan organisation att de uppdrag som han eller hon åtagit sig kan utföras på ett tillfredsställande sätt.

När rättshjälpslagen infördes var avsikten att ersättning till rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare till stor del skulle bestämmas med tillämpning av taxor prop. 1972:4 s. 237 ff.. Taxorna förutsattes i de flesta fall vara saktaxor där utgångspunkten skulle vara den tid som en genomsnittsadvokat lägger ned på ett genomsnittsärende i den ärendekategori som taxan avsåg. De flesta andra europeiska länder, bl.a. de nordiska, har en betydligt mer omfattande taxesättning än vad vi har. Å andra sidan delas i dessa länder rättshjälpen i allmänhet upp i processuell och utomprocessuell hjälp. Det är i den senare kategorin som taxor är vanligast. Taxor behandlas i avsnitt 12.5.

Taxor kan dock inte täcka alla tänkbara fall. Någon form av reglering för övriga fall måste finnas. Den hittillsvarande metoden har i dessa fall i stor utsträckning varit att fastställa ersättning med hänsyn till den tid som lagts ned i ett ärende. Denna metod har många gånger kritiserats. Nackdelen är framför allt att ett sådant system tenderar att gynna den långsamma medelmâttan eller nybörjaren framför den erfarna, effektiva och skickliga juristen. Det har också gjorts gällande att timersättning inte uppmuntrar till investeringar i tekniska hjälpmedel som t.ex. datorer eller kompetenshöjning genom utbildning vid advokatbyråerna.

Bestämmelserna om ersättning till rättshjälpsbiträden har varit föremål för behandling vid ett flertal tillfällen se t.ex. prop. 1972:4 s. 273 ff., 198182:28 s. 14 ff. och 198788:73 s. 64 ff.. Vid dessa tillfällen har påpekats att tidsåtgången inte bör avgörande vid

vara arvodesprövningen utan att skicklighet och effektivitet måste beaktas i större utsträckning. Trots dessa uttalanden har fastställandet ersätt-

av ning i praktiken kommit att ske utifrån ett slags tidstaxa. Förekomsten av en timkostnadsnorm har troligen varit en bidragande faktor.

Som jag redovisat har reglerna för ersättning till biträden och försvarare nyligen ändrats. Till synes kan det uttryckliga omnämnandet av timkostnadsnormen verka som en kapitulation för det tidstänkande, som det finns all anledning att vara kritisk mot. Emellertid syftar de nya reglerna i sin slutliga utformning till att främja skicklighet och effektivitet i högre grad än tidigare. Jag anser att de be-

nya stämmelserna ger utrymme för att beakta vad jag redovisat som viktiga kriterier för arvodesprövningen. Om domstolar och andra tar sin uppgift vid arvodesprövningen allvar kommer skicklighet och effektivitet att premieras medan oskickligt och långsamt arbete

ger sämre ersättning. Jag anser därför att de nyligen införda bestärnrnel-

Ersättning till biträden och försvarare 231

ersättning till rättshjälpsbiträden bör överföras till den nya serna om lagstiftningen.

12.2 för tidsspillan och utlägg Ersättning

l2.2.1 Gällande rätt

Genom den senaste lagändringen kodifierades den praxis som utvecklats angående ersättning för tidsspillan. Ersättning för tidsspillan har i praxis ersatts med utgångspunkt i ett fastställt belopp som formellt endast gällde inom det taxesatta området. Genom ändringen bestäm-

Domstolsverket för ersättning för tidsspillan även i mål mer en norm och ärenden utanför det taxesatta området.

Med tidsspillan tid då biträdet inte kunnat utföra arbete trots

avses att arbetstiden tas i anspråk, vanligtvis restid och väntetid. Begär biträdet ersättning för en längre sammanhängande period skall avdrag göras för lunch eller middagspaus. När en förhandling ställs in er-

sätts den tid det tar för biträdet att ta sig tillbaka till kontoret. Vid

som inställelse ort skall möjligheten till platsombud beaktas. Som

annan regel att sammanträden med huvudmannen bör ske på biträdets

anses kontor. Endast i undantagsfall beviljas ersättning för tidsspillan i samband med besök i huvudmannens hem.

När det gäller tidsspillan och utlägg skall samma bedömning göras

beträffande ersättning för arbete. Ersättning kan således endast som utgå åtgärden föranlett tidsspillan respektive utlägg omfattas

om som

den beviljade rättshjälpen och om den varit nödvändig för uppav dragets fullgörande.

Ett biträde har även rätt till ersättning för utlägg som avser kostnader för bl.a. och uppehälle samt kostnader för utomprocessuell

resa tolkning och översättning. Det skall således vara fråga om utlägg för biträdets kostnader. Huvudmannens kostnader ersätts annat

egna sätt. Kostnader för telefon, fotokopiering och andra kontorskostnader ingår i timkostnadsnorrnen och ersätts särskilt endast om de är mera betydande och ligger utanför det normala.

12.2 överväganden

Från domarhåll har till utredningen framförts uppfattningen att biträden begär ersättning för tidsspillan i betydligt högre grad än

numera tidigare. Någon statistik angående detta har inte gått att ta fram efter-

232 Ersättning till biträden och försvarare

som biträdets ersättning för arbete och tidsspillan registreras gemensamt. Ersättning för tidsspillan bör naturligtvis utgå när biträdet har varit tvungen att avsätta tid då han annars skulle ha utfört debiterbart arbe- Även denna ersättning bör emellertid granskas kritiskt. te. typ av Det bör kunna krävas att ett biträde arbetar i vart fall under viss tid av t.ex. en resa eller en längre väntetid. Biträdet bör alltså i sin kostnadsräkning ange vilket slags spilltid det är fråga Vidare bör möjligom. heten att ställa platsombud beaktas i högre grad än i dag. Om detta skulle vara ett totalt sett billigare alternativ måste det finnas starka skäl för att biträdet skall tillerkännas ersättning för tidsspillan. Dessutom bör inte ersättning utgå för kortare tid. Tidsspillan som motsvaras av en kort promenad till domstolen bör inte ersättas. Kortare perioder än 15 minuter bör därför aldrig ersättas. Enligt min mening bör dessutom ersättning för tidsspillan endast ersättas till den del den överstiger sammanlagt timme ärende. en per I de nya ersättningsbestännnelserna 22 § RhjL första stycket sista meningen respektive 21 kap. 10 § andra stycket RB har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fått befogenhet att meddela föreskrifter om beräkning av ersättning för tidsspillan. Avsikten är att Domstolsverket skall meddela dessa föreskrifter på samma sätt som i dag sker i taxebundna mål. Enligt min uppfattning bör dessa föreskrifter också innehålla bestämmelser hur lång tidsspillan om en måste vara för att den skall ersättas. Vad gäller ersättning för utlägg föreslår jag ingen ändring den av nu gällande ordningen. Självklart måste biträdet kunna styrka utläggen om den domstol eller myndighet som skall besluta ersättning begär om detta.

12. 3 Timkostnadsnorm

Frågan återstår dock hur den grundläggande ersättningsnorrnen skall beräknas. Ersättningen bör naturligtvis täcka såväl omkostnader som en rimlig lönekostnad. Det är också viktigt att nivån inte sätts så lågt att kvalificerade advokater och andra jurister avstår från att arbeta inom de aktuella områdena. Ersättningen bör också utgå ifrån att ett skickligt och erfaret biträde som arbetar snabbt sammantaget skall få bättre betalt än ett långsamt eller oskickligt biträde. Frågan om bestämmande av timkostnadsnorm behandlades också i samband med de nya bestämmelserna biträdesersättning prop. om 1994952150 bilaga 3 s. 8:

Ersättning till biträden försvarare 233

och

Som tidigare har nämnts ligger beräkningar av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna till grund för timersättningen till offentliga försvarare och till biträden på rättshjälpsområdet i övrigt. Beräkningsgrunderna har kritiserats från olika håll och det finns ett antal faktorer i underlaget som bör kunna bli föremål för en närmare diskussion. Aven konstruktionen med självkostnader som underlag för ersättningsnormen som sådan kan ifrågasättas. Kostsamma investeringar ett år påverkar t.ex. timkostnadsnonnen i höjande riktning och innebär alltså att inkomsterna blir högre de kommande åren. Den motsatta ordningen, att inkomsterna styr vilka utgifter som kan belasta en verksamhet, är rimligare. En normalkostnad för investeringar snarare än den faktiska kostnaden är kanske bättre som underlag för fastställande av nivån timersättningen. När det gäller de poster som avser investeringar och utbildning och övriga expenser är det också så att inte alla sådana kostnader är fasta, och alla sådana kostnader är inte heller helt och hållet nödvändiga för verksamhetens bedrivande. Det är rimligt att kräva att denna typ av utgifter anpassas efter den ekonomiska situationen. Framför allt bör kostnader av angivet slag inte med automatik medföra en höjning av timkostnadsnormen påföljande år.

Advokatsamfundet pekar i sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss på att utbildning är en nödvändig investering och att kostnaderna för allmänheten och rättsväsendet blir större om advokaterna inte utbildar och fortbildar sig. Regeringen delar uppfattningen att utbildning och fortbildning är viktigt. Det är dock en annan fråga hur det ekonomiska ansvaret skall fördelas för den fortbildning av olika slag och med olika inriktning som kan förekomma för dem som arbetar på advokatbyråer, allmänna och privata. Det är t.ex. inte självklart att kostnader för utbildning med inriktning på affärsjuridik eller vissa delar av EU-rätten skall ingå i underlaget för den ersättning som betalas för arbete rättshjälpsområdet, där brottmål och familjemål dominerar.

En annan av de faktorer i beräkningarna av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna som kan diskuteras är den andel av arbetstiden som kan debiteras. Den har också ganska nyligen förändrats. Fram till år 1992 förutsattes 75 procent av arbetstiden för juristerna vara debiterbar. Därefter har underlaget grundats på

en andel debiterbar tid 72,5 procent.

Advokatsamfundet har för sin del i olika sammanhang hävdat att andelen bör vara 70 procent. Det är uppenbart att frågan om hur stor andel av arbetstiden som kan anses debiterbar är något som kan bedömas på olika sätt och som man svårligen kan ett entydigt svar på.

Utgångspunkten vid fastställande av en timkostnadsnorm måste som tidigare angetts vara att ersättningen skall täcka omkostnader och ett rimligt arvode till biträdet. Vilka omkostnader som skall omfattas och hur stora sådana kostnader som skall täckas går naturligtvis inte att

234 Ersättning till biträden och försvarare

svara generellt på. T.ex. kan behovet av utbildning och tekniska hjälpmedel variera i tiden beroende av bl.a. regelförändringar och samhällets utveckling i övrigt. Vad som utgör ett rimligt arvode finns naturligtvis inte heller något entydigt svar på. En biträde som anser sig berättigad till högre ersättning än vad normen medger måste

vara visa att han eller hon i det enskilda fallet gör skäl för högre ersättning och ett mindre skickligt biträde som är klart sämre än genomsnittet bör naturligtvis inte erhålla samma timersättning som ett kompetent biträde.

Kostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna har genom åren varit ett bra hjälpmedel när det gäller att avgöra vad som är rimliga omkostnader pâ en advokatbyrå. De allmänna advokatbyråerna arbetar

väsentligen likartade villkor som sina privata konkurrenter numera vilket i princip bör göra jämförelserna mera relevanta än tidigare. Som angetts i prop. 1994951150 går det emellertid inte att okritiskt godta självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. Skulle de allmänna advokatbyråerna läggas ned får andra metoder användas för att bedöma självkostnaden för att driva en advokatbyrå.

I maj 1993 uppdrog regeringen Riksrevisionsverket RRV att se över beräkningsgrunderna för timkostnadsnormen. Utgångspunkten för uppdraget var att biträden och offentliga försvarare skall ha rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. RRV:s uppdrag syftade till att finna alternativa modeller för beräkning av timkostnadsnormen. I uppdraget angavs att en sådan kunde nuvarande modell i modifierad form men det påpekades

vara samtidigt att det vore värdefullt om normen kunde frikopplas från de allmänna advokatbyråerna. RRV skulle också utreda förutsättningarna att införa differentierade tirnkostnadsnormer. RRV redovisade sitt uppdrag i en rapport oktober 1993 Rättshjälp till vilken kostnad,

dnr 20-93-0889. Rapporten har därefter överlämnats till denna utredning.

Som förslag modifiering av den nuvarande modellen föreslog RRV att timkostnadsnorrnen skulle delas upp i en fast och en rörlig del. Den fasta delen skulle vara något högre för andra rättshjälpsärenden än för brottmålsärenden. Den rörliga delen skulle däremot vara lika för alla ärenden. Jag har svårt att se några bärande skäl för en sådan ordning. En sådan skulle endast göra ersättningsbestämmelserna krångligare och mer svårtillämpade.

RRV lämnade också förslag ytterligare två modeller; en riktkarlsmodell och en marknadsmodell.

Ersättning till biträden och försvarare 235

Riktkarlsmodellen beräknas med utgångspunkt i lönenivån för en distriktsåklagare, alternativt rådman, med ett procentuellt tillägg för sociala kostnader och omkostnader.

Jag delar inte RRV:s bedömning att en riktkarlsmodell skulle vara lämplig. Det går inte att jämföra lönerna för domare och åklagare, som är anställda med fast lön, med inkomsterna för advokaterna, som i allmänhet är fria företagare och vars inkomster varierar med efterfrågan på deras tjänster. Skulle man t.ex. av rekryteringsskäl höja domarlönerna rejält skulle det slå igenom på timkostnadsnormen, även om det inte skulle finnas skäl för en motsvarande höjning av advokaternas löner. Däremot kan riktkarlsmodellen vara ett slags test att normen ligger någorlunda rätt. Ger normen en advokat en inkomst motsvarande en ordinarie domares ligger den naturligtvis inte helt fel, förutsatt att staten lönar sina domare ett rimligt sätt.

Marknadsmodellen baseras ett upphandlingsförfarande som enligt RRV skulle ha många fördelar. RRV pekar bl.a. att staten köper juridiska tjänster för ca 800 miljoner kr om året vilket borde medföra ett bra förhandlingsläge. Upphandling behandlas i avsnitt 12.6.

Ett alternativ till den nuvarande metoden att räkna fram timkostnadsnorm kunde vara att utgå från en viss timkostnadsnorm, eventuellt den nuvarande, och knyta den till basbeloppet eller indexera den på något annat sätt. En sådan ordning är visserligen tilltalande enkel men torde dock vara mindre tillfredsställande, framför allt som det kan finnas andra skäl att justera normen än de som ligger till grund för att basbeloppet ändras.

Som framgår av vad som anförs anser jag inte att det finns någon enkel och okomplicerad metod för att fastställa nivån tirnkostnadsnormen. Varken en riktkarlsmodell eller någon form av indexering är enligt min mening lämpligt.

RRV anför vidare i rapporten att det inte finns tillräckliga skäl för att införa differentierade timkostnadsnormer för advokater och biträdande jurister. RRV anser att det inte heller finns någon tillfredsställande metod att belöna kvalitet ocheller erfarenhet.

Enligt min mening finns det skäl både för och emot att införa differentierade normer.

Det främsta skälet för differentierade normer är naturligtvis att det kan vara ett sätt att belöna skicklighet och snabbhet i arbetet. Någon självklar uppdelning i olika kategorier är dock svår att göra. Det kan emellertid med fog hävdas att en advokat vanligtvis har mer erfarenhet, har inhämtat mer kunskaper och kan utföra ett uppdrag på ett mer skickligt och effektivt sätt än vad den nyutexaminerade, biträdande

236 Ersättning till biträden och försvarare

juristen kan förväntas göra. Detta gäller sannolikt i än högre grad i förhållande till en jurist, som arbetar utan ledning av någon erfaren kollega. Man kan därför tänka sig två normer, en högre som tillämpas för advokater och lägre för övriga rättshjälpsbiträden. Även den

en om oerfarne juristen inte tillerkänns ersättning för mer arbete än ett erfaret och skickligt biträde skulle ha fått, kan det ifrågasättas om staten skall betala lärpengar för ett arbete som typiskt sett kan antas vara mindre skickligt utfört. Det torde dessutom vara så att den biträdande juristen,

inte är advokat, normalt har en betydligt lägre lön än en advokat. som Jag därför att det finns anledning att överväga om inte en lägre

anser timkostnadsnonn bör tillämpas för rättshjälpsbiträden som inte är advokater.

12.4¶Kostnadskontroll

En effektiv kostnadskontroll är en förutsättning för att kostnaderna för rättshjälpen skall kunna hållas på en rimlig nivå. Detta har betonats många gånger tidigare och är självfallet även min uppfattning.

Att kostnaderna hålls rimlig nivå är viktigt inte enbart med

en hänsyn till det allmännas intresse utan även för den enskilde. Den rättssökande skall betala en avgift som är beroende av kostnaderna. Visserligen är avsikten med det nya avgiftssystem som föreslås i kapitel 7 att den rättssökandes kostnadsmedvetande skall öka. En rättssökande eller tilltalad är dock sällan insatt i de regler för ersättning

en

gäller och han eller hon har vanligen en mycket begränsad erfasom renhet att bedöma värdet av juridiskt arbete. Kostnadskontrollen

av måste därför slutligt vila någon arman.

Oavsett vem som skall utföra kontrollen bygger bedömningen i hög grad på biträdets egna uppgifter, dvs. kostnadsräkningen. Bestämmel-

hur kostnadsräkning skall vara utformad finns i 20 § RhjF. ser om en Jag att denna bestämmelse är ändamålsenligt utformad. En

anser kostnadsräkning skall således innehålla en arbetsredogörelse och vara så utförlig att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas. Om den

begär ersättning vill åberopa några särskilda omständigheter, som såsom att uppdraget varit särskilt svårt eller krävande, skall detta redovisas. Av kostnadsräkningen skall också framgå den tid som lagts ned på uppdraget och när arbetet påbörjades. Den som kräver ersättning utöver timkostnadsnormen skall ange de skäl som enligt honom eller henne ger anledning till högre ersättning.

Även det således finns regler för hur kostnadsräkning bör

om en se ut är verkligheten många gånger en annan. Visserligen bör kostnads-

Ersättning till biträden och försvarare 237

räkningarna inte överarbetas utan anpassas till behovet i varje enskilt fall. Detaljerade och ordrika kostnadsräkningar kan ge domstolarna onödigt arbete för den skull göra prövningen bättre. Är dom-

utan att stolen väl insatt genom handläggningen av målet kan räkningen förenklas. Alltför ofta lärrmas dock bristfälliga och otydliga kostnadsräkningar in till den som skall fastställa ersättningen. Det måste därför betonas att om en kostnadsräkning inte uppfyller de angivna kraven skall detta gå ut över biträdets ersättning. När taxa är tillämplig torde kostnadsräkning egentligen inte behövas.

Liksom nu bör det finnas en regel som innebär att biträdet inte kan åberopa omständigheter till stöd för ett överklagande i ersättnings-

nya frågan, om det inte föreligger särskilda skäl för det.

l2.4.l Vem skall besluta om ersättning

Det har ibland sagts att domstolar och myndigheter ogärna prutar ett biträdes kostnadsyrkande, framför allt inte med mindre belopp. Om en räkning endast är något i överkant väljer ofta domstolen respektive myndigheten godta anspråket. Överinstansernas påstådda benägen-

att het att ändra på beslut om ersättning och tillerkänna biträdet yrkad ersättning bidrar också till detta. På senare tid är det emellertid mitt intryck att domstolarna oftare sätter ned den begärda ersättningen, och det torde höra till undantagen att överinstanserna höjer prutad ersättning.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att en prövning verkligen görs i varje enskilt fall. I dag sätts visserligen ersättningsanspråken ned när vårdslöshet eller oskicklighet faktiskt föreligger. Med de regler för ersättning som nyligen införts måste en reell prövning göras vid varje tillfälle. Normen för ersättning avser en normalskicklig advokat. Ett mindre skickligt biträde skall inte ha samma ersättning som ett skickligt även om han inte varit direkt vårdslös eller oskicklig när han utfört uppdraget.

Vilka möjligheter som finns till kontroll är delvis beroende av vem som skall utföra den. I domstolar är det lagfarna domare och ibland även nämndemän som prövar anspråken. Hos myndigheter är det tjänstemän ocheller förtroendevalda. I Rättshjälpsnämnden görs kontrollen av en lagfaren domare, en eller två advokater samt en eller två förtroendevalda. Förutsättningarna för kontroll är olika i dessa instanser.

Domstolarna har i och för sig de bästa möjligheterna av dem som skall fastställa ersättning att kontrollera biträdets arbete. Förutom

238 Ersättning till biträden och försvarare

kostnadsräkningen har de erfarenhet av biträdets agerade och dennes sätt att utföra sitt uppdrag. Många gånger har också biträdet varit närvarande personligen under en eller flera förhandlingar. Domstolen har då möjlighet att bedöma om tidsåtgången är skälig och om det utförda arbetet uppfyller de krav som kan ställas på ett biträde. Domarna är också vana att göra sådana bedömningar och avgör ofta

ersättningen till ombud är skälig även när rättshjälp inte föreom kommer.

Det har framförts, bl.a. i samband med diskussionen om en renodling domarrollen, att någon annan myndighet eller en annan be-

av fattningshavare vid domstolen skulle kunna fastställa ersättningen, i vart fall i taxemål.

Jag kan frankt säga att jag inte delar den meningen. Ersättningsfrågan hör ihop med målet och dess utgång, och det är den som deltagit i handläggningen bäst kan pröva ersättningsfrågan. Alterna-

som tivet medför bara ett krångligare regelsystem och i viss utsträckning ett dubbelarbete. Sannolikt skulle kostnadskontrollen bli sämre. Den

prövar sakfrågan bör som regel pröva ersättningsfrågan. Jag som föreslår därför ingen ändring den punkten.

12.4.2 för beslut ersättning

Tidpunkten om

I direktiven sägs att en metod för att förbättra kostnadskontrollen i fråga om biträdesarvoden kan vara att beslut om ersättning enligt rättshjälpslagen fattas separat och inte i samband med dom eller beslut i sak.

Enligt 22 § femte stycket RhjL skall ersättning till biträde fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas något annat sätt. Bestämmelsen gäller också i fråga om ersättning till målsägandebiträde. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande ersättning till offentlig försvarare. På i fråga om rättshjälpsbiträden fastställs

samma sätt som dock sådan ersättning regel när målet avgörs i sak. Enligt fast

som praxis gäller att ett yrkande om ersättning enligt 21 kap. 10 § RB måste framställas innan handläggningen har avslutats i den instans som ersättningen avser.

I 18 kap. 14 § RB anges att en part som vill ha ersättning för rättegångskostnader skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutats och att rätten skall meddela beslut om rättegångskostnader när den avgör målet. Bestämmelsen gäller i tvistemål. För brottmål finns motsvarande reglering i 31 kap. RB. Rätten skall enligt 31 kap.

Ersättning till biträden och försvarare 239

9 § RB pröva om den tilltalade skall betala tillbaka kostnad som utgått av allmänna medel till staten. Beslut om rättegångskostnader skall meddelas när rätten avgör målet. Bestämmelserna för mot-

om ansvar parts rättegångskostnader gäller enligt 31 § RhjL också i fråga om motpartens rättshjälpskostnader. Beslut om ersättning till rättshjälpsbiträden, målsägandebiträden och offentliga försvarare är slutliga beslut som omfattas av 17 kap. 12 § RB. Om ett slutligt beslut meddelas i samband med dom skall det tas in i domen.

Den vinst som skulle kunna åstadkommas med ordning där

en prövningen av ersättningsfrågor skiljs från prövningen av huvudsaken är att ersättningsfrågorna därigenom skulle kunna uppmärksammas och prövas bättre än vad som nu är fallet. När överläggning hålls efter en huvudförhandling behandlas av naturliga skäl de frågor som rör huvudsaken först och, kan man förmoda, med störst intresse. När turen kommer till ersättningsfrågorna kan tidspress och trötthet innebära att kostnadsräkningarna inte granskas så noggrant är önsk-

som värt. Om rätten har möjlighet att skjuta upp prövningen av ersättningsfrågor skulle granskningen kunna ske under lugnare förhållanden. Att prövningen av ersättningsfrågor på det här sättet blir en huvudfråga i stället för en bifråga kan alltså bidra både till

en noggrannare behandling av dessa frågor och till att betydelsen av en kritisk granskning av kostnadsräkningar lyfts fram.

När nämndemän har ingått i rätten mäste en möjlighet till uppskjuten prövning kombineras med att rättens ordförande rätt att

ges ensam besluta om ersättning. Om nämndemännen skall kallas till ett nytt sammanträde blir handläggningen alltför tungrodd och ineffektiv.

En ordning som den nu skisserade har vissa olägenheter. Den innebär central processrättslig princip frångås nämligen den

att en att rätten skall pröva alla yrkanden som framställs i ett mål innan den skiljer målet ifrån sig. Det förhållandet att beslut i ersättningsfrågor även rör parterna i målet, t.ex. beslut om återbetalning i brottmål, komplicerat också det hela. Att tiden för överklagande blir olika för dom och rättshjälpsbeslut är också ett problem.

Det kan ifrågasättas om en uppskjuten prövning verkligen leder till kvalitativt bättre prövning av ersättningsanspråken. Det kan hävdas att de bästa förutsättningarna för en kritisk granskning ersättnings-

av anspråk finns i nära anslutning till förhandlingen. Det är det

av skälet som överläggningen skall inledas omedelbart efter huvudför-

en handling. Invändningar kan också resas mot argumentet att

engagemanget hos rätten skulle mattas av under längre överläggning.

en

Om det skall finnas en möjlighet till uppskjuten prövning ersätt-

av ning till biträden m.fl. är det nödvändigt att göra flera lagändringar.

240 Ersättning till biträden och försvarare

Det gäller för samtliga tre typer av ersättningsbeslut. En lagändring är också nödvändig för att ge ordföranden behörighet att ensam pröva ersättningen i de fall nänmdemän deltagit vid huvudförhandlingen.

Frågan är hur man löser de praktiska problemen med beslut om återbetalning och motparts ansvar för rättegångskostnader m.m. om

det inför en möjlighet till uppskjuten prövning av ersättningsanspråk.

Ett alternativ är att de frågor som är avhängiga av den totala kostnaden för biträde eller försvarare flyttas med den uppskjutna prövningen., Detta skulle innebära att en tilltalad får besked om vilket belopp han skall betala till staten först i ett senare beslut. Rätten kan i sådana fall i domen ta ställning till ersättningsskyldigheten som sådan och att det i det senare beslutet endast görs en prövning av storleken

det belopp som skall betalas. När det gäller beslut om motparts ansvar för rättegångskostnaderna är samma system möjligt, dvs. rätten kan fatta ett principbeslut i domen och ordföranden kan i ett senare skede ange det belopp som motparten skall betala och till vem beloppet skall betalas.

Otvivelaktigt innebär en ordning som den nu skisserade att hanteringen blir krångligare. Även för den enskilde berörs besluten

som av blir det mer komplicerat. Både en part i tvistemål och en tilltalad i ett brottmål har ett intresse att i ett sammanhang kunna göra en be-

av dömning av om rättens avgörande skall överklagas. Ett moment i en sådan bedömning är sannolikt det belopp parten ålagts att betala eller riskerar att fä betala vid förlust i högre instans. Mot detta kan

en sägas att nivån kostnaderna framgår av de räkningar som lämnas in till domstolen. I brottmål skulle nackdelarna kunna minskas om rätten, innan försvararens ersättning har fastställts, får bestämma det belopp som skall återbetalas, om de totala kostnaderna uppenbart kommer att överstiga det belopp med vilket återbetalning skall ske.

En effekt av en uppskjuten prövning är att tiden inom vilken

annan överklagande skall ske kommer att vara olika för avgörandet i huvudsaken och avgörandet i ersättningsfrågan. När det gäller själva beslutet om ersättning kan jag dock inte se att det förhållandet skapar några praktiska svårigheter. Om beslut om återbetalning som rör den tilltalade också.fattas vid den uppskjutna prövningen är de olika tiderna för överklagande nackdel. Olika tider kommer då att gälla för

en överklagande i huvudsaken och för återbetalningsskyldigheten vilket kan förvirrande för den tilltalade. I de fall en brottmålsdom

vara överklagas i ansvarsdelen utan att återbetalningsskyldigheten överklagas och hovrätten frikänner den tilltalade uppkommer också problem. Återbetalningsskyldigheten bör ändras, men beslutet är inte föremål för hovrättens prövning. Att olika tider gäller för överklagan-

Ersättning till biträden och försvarare 241

de är en nackdel också i de fall frågan om motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader behandlas vid en uppskjuten prövning.

För domstolarnas del är det en uppenbar nackdel om frågorna i ett mål inte kan avgöras i ett sammanhang. En uppdelning av skisserat slag skulle tynga arbetet med expediering och annat efterarbete.

Enligt min mening är tanken en uppskjuten prövning ett dödfött men på en del håll omhuldat tankefoster. Min utförliga redovisning av för- och nackdelar bör vara tillräcklig för att avföra frågan från dagordningen.

12.5¶Taxor

Enligt 22 § första stycket sista meningen RhjL fastställer regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, taxa i vissa mål. En sådan taxa har fastställts för mål om åktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Enligt 21 kap. 10 § RB kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även fastställa taxa för vissa brottmål. Taxa har fastställts för brottmål med tilltalad, för huvudfor-

en handlingar som inte pågår längre tid än 3 timmar och 45 minuter.

Domstolsverket fastställer, med stöd av 22 § RhjF dessa taxor på grundval av den timkostnadsnorm beslutas regeringen.

som av

I utredningens uppdrag ingår bl.a. att utvärdera dessa taxor är

om kostnadsdämpande och i så fall undersöka om ytterligare områden kan taxesättas.

Taxorna infördes i samband med rättshjälpslagens införande efter omfattande undersökningar av tidsâtgângen i olika mål. Det är föga meningsfullt och både tids- och kostnadskrävande att nytt göra

- sådana undersökningar. Jag har i stället utgått från att de bedömningar som då gjordes var någorlunda riktiga samt försökt att uppskatta vilka faktorer som de senaste 20 åren kan ha påverkat tidsâtgângen i taxesatta mål och vad som kan tänkas inverka frågan om taxorna är kostnadsdämpande eller inte.

Båda taxorna brottmålstaxan och taxan i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan konstruerades efter omfattande undersökningar av den tid som gick i respektive målkategori. Taxorna fastställs varje år utifrån denna tidsåtgång med hänsyn till gällande timkostnadsnorm. I mål där taxan inte kan tillämpas får biträdet som huvudregel betalt per arbetad timme. Samma timkostnadsnorm gäller för samtliga brottmål och tvistemål såväl inom som utanför det taxesatta området. Undantag från timkostnadsnormen kan göras när bi-

242 Ersättning till biträden och försvarare

trädet har särskilt kvalificerade kunskaper. Sådana undantag förekommer sällan.

När taxorna konstruerades utgick man från att försvararlbiträdeskollektivet varken skulle förlora eller vinna på den ersätt-

som grupp ning utgick så länge avvikelse inte gjordes från taxan. Fördelen

som med taxorna skulle ligga i att biträdet fick bevisbördan för att den begärda ersättningen skälig ersättning över taxans nivå be-

var om gärdes.

Huruvida taxorna i dag är kostnadsdämpande eller inte beror således i första hand på taxornas konstruktion. Frågan är om taxan innebär över- eller underkompensation eller med andra 0rd om

en biträdet skulle tillerkännas eller mindre ersättning, om taxan inte

mer fanns.

De två taxorna är grundade på olika överväganden, och olika faktorer gör sig gällande vid utvärdering. Vissa iakttagelser kan dock

en göras beträffande båda.

Såväl brottmålstaxan taxan i äktenskapsskillnadsmål konstrue-

som rades på 1970-ta1et. Jag har som tidigare angetts inte funnit någon anledning att ifrågasätta de slutsatser som då drogs angående den då beräknade tidsåtgången. En fråga blir därför om ett biträde arbetar

sätt i dag eller arbetet är upplagt på sådant sätt att det samma om nu har påverkat tidsåtgången.

Om arbetet är upplagt så att tidsåtgången är mindre än då

numera taxorna skapades, innebär det att biträdena blir överkompenserade för sitt arbete. Å andra sidan behöver slopande taxan i ett sådant

ett av fall inte innebära att kostnaderna för staten blir mindre. Kanske skulle då biträdet i stället utföra något moment i och för sig nyttigt som de valt att inte göra tidigare, eftersom de ändå fått samma betalning. Resultatet skulle då bli debitering som svarar mot dagens taxa. Ett

en slopande taxan skulle i så fall inte medföra någon besparing för

av staten möjligen att man får mer för pengarna.

men

Under de senaste 20 åren har åtskilligt inträffat som borde ha lett till att produktiviteten inom tjänstesektorn ökat. Hit hör naturligtvis datoriseringen och ökad delegering av arbetsuppgifter, men även andra faktorer har inneburit utveckling i den riktningen. Det finns alla

en skäl att tro att denna utveckling gällt även advokatverksamhet och att den inneburit vissa tidsvinster. Å andra sidan har samhället och lagar-

förändrats under samma tid vilket medfört att vissa av de moment na

ingår i uppdraget kan ta längre tid än tidigare. som

Om ett system med taxor skall fungera bör taxorna kunna tillämpas utan alltför många avvikelser. När taxorna konstruerades räknade man med att taxan skulle överskridas i ca 10 % av fallen. Under åren har

Ersättning till biträden och försvarare 243

detta i praktiken varierat. En uppföljning av antalet avvikelser har nyligen gjorts. Uppföljningen baserar sig på en enkätundersökning vecka 12 år 1994. Resultatet av denna uppföljning redovisas i det följande.

12.5. l Brottmålstaxan

Brottmålstaxan baseras på omfattande undersökningar utförda av Justitiedepartementet och Domstolsväsendets organistionsnämnd DON under åren 1969-1972. En mängd data samlades in från samtliga tingsrätter i landet och omfattande intervjuer gjordes med ett antal offentliga försvarare. För bakgrundsmaterial hänvisas till Promemoria XIV, Brottmålstaxor, av Domstolsväsendets organisationsnämnd, enhet 4 Dnr 4673. Jag har inte hittat några bärande argument mot de slutsatser som då drogs angående tidsåtgången.

Genom undersökningarna kom man till slutsatsen att det i mindre omfattande mål med en tilltalad förelåg ett linjärt samband mellan den totala tidsåtgången och huvudförhandlingstiden. Detta gällde för mål med en tilltalad där huvudförhandlingen tog mindre tid än 4 timmar. När huvudförhandlingen tog längre tid var sambandet inte längre lika tydligt. Ytterligare faktorer som inverkade var om särskild häktningsförhandling hållits eller om domstolen förordnat om rättspsykiatrisk undersökning. Genom att ge tillägg för de två sistnämnda faktorerna bibehölls sambandet mellan huvudförhandlingstid och total tidsåtgång.

Taxan konstruerades därefter så att försvararna som grupp varken skulle bli över- eller underkompenserade. Så länge ersättningen bestämdes inom taxan skulle staten således varken förlora eller vinna taxorna. Fördelen skulle som tidigare nämnts i första hand ligga i att den försvarare som krävde ersättning utöver vad taxan medgav fick bevisbördan för att den begärda ersättningen var skälig.

Samma timkostnadsnorm används vid fastställande av taxan som den som gäller för ersättning utanför taxeområdet. Huruvida taxan är kostnadsdämpande eller inte är således i första hand beroende av om den tid en försvarare lägger ned i ett mål är densamma som då taxorna konstruerades. Som exempel kan nämnas att en timmes huvudförhandlingstid ger ersättning motsvarande en total tidsåtgång om 2,87 timmar. Många försvarare anser i dag att taxorna inte ger full kompensation för det arbete som läggs ned.

De moment som ryms inom den totala tidsåtgången är följande: Sammanträffande med klienten, genomgång av bevisning och eventuellt Sammanträffande med vittnen, införskaffande av ytterligare be-

244 Ersättning till biträden och försvarare

visning, i förekommande fall samrnanställande av bevisuppgift och komplettering personalia, deltagande vid huvudförhandling samt

av

genomgång av domen.

Efter att taxan infördes har lagen målsägandebiträde införts.

om Denna lag har medfört att förberedelsearbete i vissa mål blivit mer omfattande. Bl.a. tar skadestândsfrågorna längre tid och ibland hålls sammanträden med målsägandebiträdet angående dessa frågor. Huvudförhandlingstiden berörs dock endast marginellt eftersom det oftast bara rör sig extra frågor till målsäganden i skadestånds-

om ett par delen samt ett kortare tillägg till åklagarens plädering. Under sådana förhållanden förändras sambandet mellan huvudförhandlingstid och nedlagd tid, vilket innebär att biträdet inte ersätts för den ökade arbetstiden. Å andra sidan är målsägandebiträde inte så ofta förekommande i de mål ligger inom taxeområdet, dvs mål med en för-

som handlingstid som understiger fyra timmar.

En mängd ändringar har skett inom straffrätten under den nu aktuella tiden. Framför allt har påföljdssystemet förändrats i flera omgång-

Nya påföljder samhällstjänst och kontraktsvård har införts ar. som

ungdomsfängelse och internering försvunnit. Även medan andra t.ex.

förändringarna vid vissa tidpunkter påverkat tidsåtgången för olika om

jag dock att dessa sammantaget, sett i ett längre tidsmoment, anser perspektiv, inte på något avgörande sätt påverkat tidsåtgången inom det taxesatta området. Detsamma gäller de förändringar som skett inom processrätten.

Vissa likväl att den genomsnittliga tidsåtgången sannolikt har

anser ökat i dessa brottmål. Klientbesöken tar eventuellt längre tid än tidiga-

bl.a. beroende på att klienterna är medvetna om sina rättigheter re mer och därför emellanåt ställer större krav på försvararen. Dessutom har den ökade andelen invandrare i landet medfört att det kan ta längre tid att reda ut händelser och att förklara gällande regler.

Den ökade invandringen har också medfört språkproblem. Om den tilltalade behöver tolk, motsvaras den förlängda huvudförhandlingstiden att även försvararen behöver ha tolk vid sitt förberedelse-

av arbete. Om det är ett vittne eller någon annan som behöver tolk, är det endast huvudförhandlingstiden som förlängs varför försvararen i sådant fall kan sägas bli överkompenserad.

Många att huvudförhandling numera leds ett effektivare

anser en sätt vilket medför att de regel tar kortare tid än tidigare.

som

Den uppföljning taxan inom brottmålsområdet som gjordes år

av 1994 visar att avvikelse från taxan är vanligare i tingsrätterna än vid hovrätterna. Sammanlagt avgjordes 703 brottmål under den aktuella veckan vecka 12 år 1994. Av dessa brottmål låg 478 inom taxeom-

Ersättning till biträden och försvarare 245

rådet. Den totala ersättningen som betalades ut för arbete var drygt 6 miljoner kronor, varav drygt 1,7 miljoner kronor avsåg ersättning i mål inom taxeområdet. Det är således endast ca 28 % av ersättningen

betalas ut i mål inom taxeområdet. Andelen sådana mål är dock som 68 %.

Avvikelse från taxan skedde i ca 13 % varav 12 % avsåg överskridanden. Värt att notera är att nästan en tredjedel av överskridande-

inte borde ha skett eftersom den tillerkända ersättningen inte överna steg den undre gränsen för överskridande. Om systemet med taxor tillämpas korrekt skulle således andelen avvikelser vara betydligt mindre och ligga klart inom en godtagbar marginal.

l2.5.2 Taxan för ansökan om

gemensam

äktenskapsskillnad

Även denna taxa konstruerades efter omfattande undersökningar under åren 1972-1975. Utgångsmaterialet var faktiskt tillerkända ersättningar i denna kategori av mål. Ur materialet uteslöts mål där biträdesersättningen var osedvanligt hög vilket motsvarade ca 10 % av målen. Taxan baserades sedan på medelarvodet i de icke uteslutna målen. De framräknade arvodena antogs motsvara 2,9 arbetstimmar i direktdömda mål och, efter en senare mindre justering, 4,81 arbetstimmar i mål med betänketid. Det beräknades att avvikelse skulle ske i ca 10 % av målen.

Rättshjälpslagen har ändrats ett flertal gånger och ett flertal punkter sedan tiden då taxorna konstruerades. Den ändring som torde ha inverkat mest på denna typ av mål är inskränkningarna av rätten till rättshjälp i bodelningsärenden.

Under den aktuella tiden har det också inträffat flera ändringar i de materiella reglerna kring familjerätten. Det har t.ex. blivit enklare att få skilsmässa, hemskillnadsinstitutet har avskaffats och huvudregeln är att vårdnaden om barnen skall vara gemensam även efter skilsmässan. Vidare har det utarbetats normer och blanketter för uträkning av underhållsbidrag. Det har å andra sidan hävdats att en alltför strikt tillämpning av sådana normer ibland kan tänkas leda till att parterna får svårare än förr att förlikas.

Utvecklingen i samhället har också lett till att könsrollerna har förändrats. Vårdnadsfrågor förutsägbara förr. Även lös-

var mera ningarna i umgängestvister kan vara betydligt mer komplicerade än förr. Lösningarna kan innehålla hämtning och lämning av barnen olika tider och olika platser vid olika tillfällen.

246 Ersättning till biträden och försvarare

Den ökade andelen invånare från andra länder har också komplicerat bilden. Förutom mångfalden av språk varierar människors inställning i familjerättsliga frågor. Biträdet behöver också ökade kunskaper i internationell privaträtt.

Sammantaget är det rimligt att tro att den rättssökandes inledande besök tar något längre tid än förr.

Den uppföljning som nyligen skett visar att andelen taxemål minskat. Den övervägande orsaken till detta synes vara att allt fler makar själva ger in sin ansökan utan att anlita ombud eller i vart fall

. V utan att ha ansökt om rättshjälp. Totalt avgjordes vecka 12 år 1994 354 äktenskapsskillnadsmål efter gemensam ansökan, varav 148 42 % taxemål. År 1979 utgjorde taxemâlen 72 % medan de år

var 1984 var nere i 41 %.

Undersökningen år 1994 visar att taxan följdes i 77 % av målen, dvs avvikelse skedde i 23 % av målen. Motsvarande siffra för 1979 respektive 1984 var 76 % och 82 %. I samtliga direktdömda mål 37 st följdes taxan varför andelen avvikelser ökar till 31 % i betänketidsmål. Det kan också noteras att avvikelserna så gott som alltid avser överskridande samt att avvikelse oftare sker när biträdet arbetar på privat advokatbyrå 32 % än vid allmän 20 %.

12.5.3¶Slutsatser

Den största fördelen med taxor är att de förenklar hanteringen för alla inblandade och bidrar till att verksamheten kan fokuseras på huvudsaken. Som tidigare angetts har de också den fördelen att bevisbördan för att ett ersättningsanspråk utöver taxan är skäligt åvilar biträdet. Det finns skäl att framhålla att taxor innebär lättnader i hanteringen för de inblandade, dvs. både för dem som begär ersättning och för dem som skall besluta i frågan.

En fördel med framför allt saktaxor är att de premierar ett skickligt och effektivt biträde. Samtidigt kan taxor medverka till att ett biträde inte vidtar åtgärder som ett mer ambitiöst biträde skulle ha vidtagit eftersom han eller hon ändå får samma ersättning. En ren tidstaxa premierar å andra sidan ett långsamt och mindre skickligt biträde.

Även det således finns flera fördelar med är det ändå

om taxor avgörande hur en taxa konstrueras. Det går därför inte att lämna ett generellt svar om taxor är kostnadsdämpande eller inte utan detta måste avgöras från fall till fall.

Enligt min uppfattning är såväl brottmål som äktenskapsskillnadsmål inom taxeområdet något mer invecklade och komplicerade i dag

Ersättning till biträden och försvarare 247

än tidigare. Detta skulle kunna medföra att de också blivit mer tidskrävande. Å andra sidan har viss effektivitetsökning skett över hela

en tjänstesektorn under den senaste tjugo års perioden. Den effektivitetsökning som skett torde i vart fall uppväga de förändringar som medför ökad tidsåtgång. Vid en avvägning av de redovisade faktorerna

en torde därför tidsåtgången, enligt min mening, inte ha påverkats på något avgörande sätt i den ena eller den andra riktningen. Så länge avvikelse inte görs från taxan torde staten således varken vinna eller förlora på systemet.

Mot bakgrund den nuvarande brottmålstaxans konstruktion och

av med hänsyn till vad som angetts om taxor generellt anser jag mig kunna dra den slutsatsen att denna taxa har sådana fördelar att den bör behållas. Att brottmålstaxan är kopplad till förhandlingstiden innebär visserligen att en försvarare kan påverka sina intäkter genom ett okoncentrerat eller långsamt agerande. Detta kan emellertid korrigeras

påpekanden från domstolen eller genom att man i flagranta fall genom frångår taxan.

Beträffande äktenskapsskillnadsmål föreslås i avsnitt 5.4.3 att rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad bara skall kunna beviljas när det föreligger särskilda skäl. De mål som i dag omfattas av taxan finns knappast inom denna kategori. Det finns därför inte anledning att behålla denna taxa.

12.5.4 Nya taxor

En taxa bör vara kostnadsdämpande, medföra en rationell hantering och biträdet skälig ersättning. För att alla dessa krav skall uppfyllas

ge måste det finnas en väl synlig variabel att utgå ifrån när taxan skall fastställas. Denna variabel bör också svara mot verklig tidsåtgång för det medelgoda biträdet.

När brottmålstaxan konstruerades fann man att sambandet mellan huvudförhandlingstid och total tidsåtgång minskade, om huvudförhandlingstiden översteg fyra timmar. Jag skulle dock gärna se att taxan utvidgades till att gälla heldagsmål sex timmar och förordar därför att Domstolsverket genom en enklare undersökning av ett urval mål ser efter om det är en framkomlig väg.

Brottmålstaxan omfattar inte mål där biträdesbyten skett eller mål med flera tilltalade. Skälet till detta är naturligtvis att försvararen i de flesta fallen skulle bli överkompenserad. Vid försvararbyte har

av eventuellt redan en del av arbetet utförts och i mål med flera tilltalade och flera försvarare tar huvudförhandlingen längre tid utan att för-

248 Ersättning till biträden och försvarare

arbetet påverkas. I de fall någon är försvarare för flera tilltalade i samma mål blir å andra sidan förarbetet något mer omfattande även om en del av detta arbete torde vara gemensamt för båda tilltalade. Det finns skäl att tro att denna under- respektive överkompensation jämnar ut sig i längden, eventuellt med en viss förlust för staten eftersom det torde röra sig om fler mål där försvararen blir överkompenserad. Taxan bör därför kunna tillämpas även i dessa mål, eventuellt med ett visst bestämt avdrag respektive tillägg. Det innebär att vid biträdesbyte får den försvarare som deltar i huvudförhandlingen ersätta

. ning enligt taxa och den andre skälig ersättning enligt den nuvarande 22 § RhjL. Där flera försvarare förekommer bör var och en av dem kunna få ersättning enligt taxan även om detta skulle innebära en viss överkompensation. Om en försvarare biträtt flera tilltalade bör ett visst bestämt tillägg kunna betalas utöver taxan.

Inom brottmålsområdet är rattfyllerimålen ofta så pass likartade vad gäller tidsåtgång att det borde vara möjligt att införa en saktaxa. Eftersom dessa mål omfattas av den nuvarande brottmålstaxan finns dock inte tillräckliga skäl att göra en särreglering för sådana mål.

Det kan i detta sammanhang föras fram vissa synpunkter på ersättningen till målsägandebiträdena. Det torde vara en bland både domare och advokater ganska vanlig uppfattning att uppdraget som målsägandebiträde ersätts generöst, särskilt i jämförelse med den ersättning som den offentliga försvararen i samma mål tillerkämis. Detta är speciellt accentuerat när taxa tillämpas för den offentlige försvararen. Det är inte ovanligt att målsägandebitrådets ersättningsanspråk överstiger vad den offentlige försvararen har rätt till enligt brottmålstaxan. Mot bakgrund av att den offentlige försvararens uppdrag är mer heltäckande och generellt måste anses vara mer krävande ter sig denna konsekvens många gånger olycklig.

Det finns många synpunkter att lägga på denna fråga. Man kan tänka sig att tillerkänna målsägandebiträdet lägre timersättning än den offentliga försvararen. Mot detta talar dock att det då kan bli svårt att rekrytera goda jurister till denna uppgift. I många fall kräver i och för sig uppgiften som målsägandebiträde inte en erfaren advokat, men det finns självfallet situationer när det är angeläget att målsägandebiträdet har en sådan bakgrund.

Det har sagts mig att det inte är någon en lämplig metod att som högsta ersättningsbelopp använda taxan för offentlig försvarare. Från advokathåll har det framförts att uppgiften som målsägandebiträde ofta kräver att mer tid sätts av före huvudförhandlingen än som ersätts enligt för offentliga försvarare. Å andra sidan förekommer det

taxan

Ersättning till biträden och försvarare 249

att mâlsägandebiträdet och målsäganden inte behöver vara närvarande under hela förhandlingen.

Jag förordar i första hand att brottmâlstaxan tillämpas också i fråga om målsägandebiträden och i andra hand att saken belyses i den utvärdering som Domstolsverket fått i uppdrag att göra se avsnitt 11.1.

Enligt direktiven är mål om underhâllsbidrag ett annat tänkbart område. Underhålls- och bidragsförskottsutredningen har nyligen föreslagit att försäkringskassan skall spela en större roll vad gäller fastställande av underhållsbidrag. Jag har mot den bakgrunden föreslagit att rättshjälp i sådana ärenden endast skall beviljas i de fall det finns särskilda skäl se avsnitt 5.4.2. De ärenden där rättshjälp kommer att beviljas blir därmed av mer komplicerad karaktär än vad som regelmässigt är fallet i dag. Det är därför mindre lämpligt att införa taxa på detta område.

Taxor för offentligt biträde i s.k. psykiatrimål och vissa utlänningsärenden har jag förordat i avsnittet om offentliga biträden se avsnitt 10.2.3 och 10.1.5.

12.6¶Alternativ

l direktiven anges att utredaren bör undersöka om det är möjligt med något annat system för att bestämma ersättning till biträden rättshjälpsområdet än det som gäller för närvarande. Som exempel anges att konkurrens och andra marknadsfaktorer kan få inverka. En sådan möjlighet kan vara att slopa förbudet i 23 § rättshjälpslagen som förbjuder biträdet att ta ut ytterligare ersättning av klienten se nedan. En annan möjlighet är att fastställa en viss högsta timersättning och att låta biträdena konkurrera genom att ha möjlighet att begära lägre ersättning. Det har t.ex. förekommit att biträden till Invandrarverket uppgett att de är villiga att åta sig uppdrag mot en lägre timersättning än den sedvanliga. Invandrarverket har emellertid inte godtagit detta. En tredje möjlighet är att ha någon form av anbudsförfarande.

Ett alternativ som tas upp i direktiven är att fastställa arvode utifrån det omtvistade värdet. Eftersom ca 90 % av kostnaderna för rättshjälpen angår offentliga försvarare, offentliga biträden samt familjemâl är detta knappast en framkomlig väg.

12.6.1¶Upphandling

För att ett anbudsförfarande skall fungera krävs att det fimis en eller

250 Ersättning till biträden och försvarare

flera myndigheter som har en tillräckligt tydlig beställarroll. Dessutom krävs att upphandlingen kan preciseras till att avse antingen ett pris ärende eller ett visst pris per arbetad timme.

per

En rad invändningar kan anföras mot att ha ett system med anbudsförfarande pâ rättshjälpsomrádet. Beställarfunktionen och övriga förutsättningar för upphandling är också olika för de olika rättshjälps-

en formerna.

Vid allmän rättshjälp är den främsta invändningen mot ett användande av upphandling att varken domstolarna eller Rättshjälpsmyndigheten har någon beställarroll i förhållande till biträdet. Som regel har den rättssökande redan anlitat ett biträde när han ansöker om rättshjälp. Om upphandling sker skulle detta medföra en radikal föränd-

en ring av sättet att anlita biträden. Den rättssökande bör i så fall i första hand anlita någon domstolen anvisat. Även han tillåts

som om anlita någon annan och betala eventuell merkostnad själv krävs att han kontaktar domstolen eller myndigheten först för att få reda på vilket biträde skall anlitas i första hand samt vilket bidrag han får

som och först därefter anlitar ett biträde. Om en upphandling skall ske torde den, mot bakgrund av svårigheten att fastställa tidsåtgång per ärende, avse pris per timme.

Rådgivning är klart avgränsat och skulle i och för sig vara det enklaste området rent tekniskt att göra en upphandling på. Det skulle dock innebära begränsningar i det fria valet av biträde. Den främsta invändningen är emellertid,- i vart fall om rättshjälp alltid skall inledas med rådgivning se kap. 9, att det helst bör vara samma biträde som

rådgivning som sedan blir rättshjälpsbiträde. Av den anledningen ger är det inte heller lämpligt med upphandling på detta område.

I brottmål finns en mer tydlig beställarroll från domstolens sida. Det är domstolen som förordnar försvarare, vilket ibland sker utan att den tilltalade föreslagit någon viss person. Här skulle man kunna tänka sig att antingen Domstolsverket eller varje domstol för sig gör

en upphandling.

Offentliga försvarare bör finnas ett inte alltför långt avstånd från domstolen ocheller den tilltalade. Oavsett vilken myndighet som skall göra upphandlingen innebär det därför att en mängd olika avtal måste träffas och att priset för offentligt försvar och vad den enskilde där-

med kan bli skyldig att återbetala blir olika på olika platser i landet. En sådan lösning kan vara tveksam även om staten ofta står för kostnaderna.

I storstadsregionerna är upphandling säkert en mer framkomlig väg än orter där det bara finns en eller ett par praktiserande advokater.

i Ersättning till biträden och försvarare 251 sou 1995:81

Vilka utgångspunkter som skall väljas för prissättningen är däremot betydligt enklare att fastställa än vid allmän rättshjälp. I de mål som i dag är taxesatta kan upphandlingen ske med utgångspunkt från huvudförhandlingens längd och i övriga mål per arbetad timme.

Under hösten 1994 planerades en försöksverksamhet vid Stockholms tingsrätt. Försöket avsåg upphandling av försvarartjänster och omfattade beredskapsuppdrag som offentlig försvarare vid häktningsförhandlingar under samtliga beredskapsdagar fr.o.m. den l mars t.o.m. den 31 augusti 1995. I dag finns en särskild förteckning för tingsrätterna i Stockholms-området över advokater som vill åta sig uppdrag som offentlig försvarare under beredskapstid. Pâ denna förteckning antecknas alla advokater som anmäler sig och som uppfyller vissa kvalitetskrav. För det fall den misstänkte inte har önskemål om någon särskild försvarare utses någon från förteckningen. Avsikten var att upphandlingen skulle utmynna i att de, vars anbud antogs, skulle föras upp på en motsvarande förteckning. Upphandlingen skulle inte innebära några inskränkningar i den misstänktes rätt att själv välja försvarare. Skillnaden mot det system som gäller i dag skulle endast vara kriterierna för att finnas med i förteckningen. Samma kvalitetskrav som gäller i dag skulle också gälla vid upphandlingen.

En av förutsättningarna vid planeringen av försöksverksamheten var att advokatsamfundet inte hade några invändningar. Under ett senare skede i planeringen av upphandlingen ställde sig dock samfundet negativt till en försöksverksamhet. Mot denna bakgrund och då upphandlingen, efter viss försening, knappast skulle ha hunnit genomföras och utvärderas i sådan tid att utredningen skulle kunna ha nytta av det, avbröts försöket.

Ofientligt biträde utses så gott som alltid av domstol i mål om tvångsomhändertagande eller av Invandrarverket i utlänningsärenden.

När det gäller de offentliga biträden som utses av domstol kan samma överväganden göras gällande som de beträffande offentliga försvarare. På det här området finns i och för sig mindre invändningar mot att betalningen blir olika i olika delar av landet eftersom staten alltid står för hela kostnaden.

Underlaget för upphandlingen skulle, beträffande s.k. psykiatrimål kunna ske efter prissättning per ärende. I dag tar förhandlingen i sådana mål vanligtvis ca en halv timme och ersättning begärs som regel för en halv till en timmes förberedelse- och efterarbete.

I mål om tvångsomhändertaganden av barn eller missbrukare är tidsåtgången betydligt mer varierande och upphandlingen torde få ske per arbetad timme.

252 Ersättning till biträden och försvarare

Vad gäller offentligt biträde i utlänningsärenden har Invandrarverket tydlig beställarroll som möjliggör en upphandling. I dag är

en det vanligaste att Invandrarverket utser biträde utan att den asylsökande framfört något önskemål om ett speciellt biträde. I ett system med upphandling kan den asylsökande tillfrågas om han vill föreslå något särskilt biträde eller han accepterar den som Invandrarverket utser.

om

Eftersom det inte är lika viktigt som vid brottmål m.m. att biträdet har sin verksamhet nära förläggningen förfarandet är som regel skriftligt och biträdet kan ha en mottagningstid förläggningen bör det finnas ett större underlag för anbudsgivning. På många flyktingförläggningar är de asylsökande från samma land. För det fall endast ett, eller ett mindre antal, biträden fick i uppdrag att företräda dem skulle detta kunna medföra både rationaliseringsvinster och kvalitetsförbättringar. Biträdet skulle i förvissning om att flera uppdrag t.ex. kunna skaffa sig bättre kunskaper om det aktuella landet och om de förhållanden som råder där.

För att veta upphandlingen bör ske per ärende eller per arbetad

om timme behövs ett bättre underlag än vad som finns för närvarande. I dag fattas som regel beslut om ersättningar inom Invandrarverkets regionala organisation. Avgörande för vem som skall fatta beslutet är vilken tidsåtgång som ersättningsyrkandet avser ocheller om det finns anledning att sätta ned den begärda ersättningen. Det finns inte några centrala anvisningar för hur kostnaderna i olika typer av ärenden bör bedömas. De ärenden som prövas av Rättshjälpsnämnden är endast de där biträdet är missnöjd med den ersättning han fått.

Det kan naturligtvis framföras principiella invändningar mot att Invandrarverket har hand om upphandlingen. Det har t.ex. påståtts att många flyktingarna uppfattar Invandrarverket Å

av som en motpart. andra sidan utser Invandrarverket redan i dag biträden samt prövar kostnadsanspråk.

De områden där upphandling enligt min mening skulle kunna vara en möjlig metod för anlitande av tjänster är alltså offentliga försvarare i brottmål vid tingsrätter i storstadsregionerna och offentliga biträden i framför allt utlänningsärenden. Jag är emellertid i grunden skeptisk till värdet av ett anbudsförfarande. Ett priskrig advokattjänster är möjligen på kort sikt lönsamt för staten men torde i längden riskera att leda till sämre kvalitet dem som anlitas som biträden. Under alla omständigheter jag att de nya bestämmelserna om ersättning bör

anser prövas en tid innan något nytt försök med upphandling görs. På så sätt hinner effekterna av de nya bestämmelserna först utvärderas.

Ersättning till biträden och försvarare 253

12.6.2 förbudet i 23 §

Slopande av rättshjälpslagen

och 21 kap. 10 §

rättegångsbalken

I 23 § RhjL stadgas att ett biträde inte får förbehålla sig eller ta emot ersättning från sin huvudman utöver vad som följer av 22 § RhjL. Motsvarande bestämmelse återfinns beträffande offentliga försvarare i 21 kap. 10 § tredje stycket RB. Förbudet har oförändrat och okom-

menterat följt alla de lagändringar som skett rörande rättshjälp och

även följt med när den nya rättegångsbalken infördes.

I förarbetena till 1919 års lag om fri rättegång NJA 1919 s. 667 att I syfte att skydda den fattiga parten har i förslaget

anges även intagits den bestämmelsen, att biträdet och parten må vid sidan

lagen överenskomma om ytterligare ersättning. Förbudet har om överförts till beträffande offentliga försvarare med samma motivering NJA 1919 s. 609.

Det kan i detta sammanhang noteras att det i Danmark och Finland på samma sätt som här är förbjudet för biträdet att betinga sig mer ersättning av sin huvudman och att detta gäller, genom avtalsvillkoren, även när hjälpen bekostas genom rättsskyddet. I Norge är förhållandet däremot det motsatta, ett biträde är inte förhindrad att begära ytterliga-

ersättning oavsett om hjälpen skall bekostas av det allmänna eller re genom en rättsskyddsförsäkring.

Ett slopande av förbudet skulle i och för sig kunna medföra att de rättssökande får ett större utbud av juridiska ombud att vända sig till, dvs. även sådana som i dag inte tar hand om rättshjälpsärenden eftersom de anser ersättningen vara för låg. Den rättssökande skulle kunna få hjälp av ett mer erfaret biträde som tar mera betalt men å andra sidan kanske arbetar snabbare och effektivare. Den rättssökandes möjlighet och frihet att välja eget ombud skulle bibehållas och konkurrensen främjas.

Mot detta kan sägas att många personer som i dag får rättshjälp anlitar juridiskt ombud endast vid ett eller ett par tillfällen i livet. Det är inte troligt att de har sådana kunskaper att de kan bedöma vilka biträden är kvalificerade och därför sakligt berättigade till

som mer högre ersättning.

Vad brottmålen är det ytterligare två situationer som föran-

avser leder tveksamheter om förbudet slopas. Det första är om advokaten som betalning erhåller medel som åtkommits genom brott eller i brottslig verksamhet. Den andra är den rent praktiska personer som

misstänks eller åtalas för brott har ofta inte möjlighet att betala advokaten mer.

254 Ersättning till biträden och försvarare

Sammanfattningsvis anser jag inte att fördelen att man får fler

biträden att välja mellan är sá stor och för övrigt inte heller så

sannolik att den överväger de nackdelar som är förenade med en ändring i förbudsregeln. Den är från början uppställd till den enskildes skydd, och det har, trots förbudet, aldrig varit svårt att få advokater att åta sig rättshjälpsärenden eller offentliga försvararuppdrag.

13 konstruktion

Ny lagteknisk

Förslag: En ny rättshjälpslag införs som omfattar det som i

dag motsvaras av allmän rättshjälp och rådgivning.

Möjligheterna att få bistånd till kostnader för inställelse vid domstol regleras i rättegångsbalken.

Möjligheterna att få bistånd till kostnader för bevisning för den som inte har rättshjälp regleras i rättegångsbalken.

Bestämmelserna om rättslig hjälp till brottsoffer i angelägen- het som skall behandlas utom riket förs över till lagen om målsägandebiträde.

Rättshjälp genom offentligt biträde regleras i en särskild lag. -

I dag finns bestämmelser om rättshjälp dels i rättshjälpslagen dels, beträffande offentliga försvarare, i 21 kap. rättegångsbalken RB. Dessutom finns en särskild lag om målsägandebiträden. Mâlsägandebiträde anses inte vara en form av rättshjälp men kostnaderna betalas från rättshjälpsanslaget. Förutsättningarna för att bevilja rättshjälp, vem som kan rättshjälp, återbetalning, behörighet att fatta beslut är olika för de

m.m. olika formerna av rättshjälp. Allmän rättshjälp regleras i 6-34 §§ RhjL. Enligt 6 § RhjL

kan en fysisk person beviljas allmän rättshjälp i rättslig angelägenhet, han

om behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger sju basbelopp. Dessutom kan i vissa fall dödsbo beviljas allmän rättshjälp. Den som beviljats allmän rättshjälp skall betala rättshjälpsavgift bestående av dels en grundavgift dels en tilläggsavgift. Allmän rättshjälp beviljas av domstol, advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller av Rättshjälpsmyndigheten. Rådgivning regleras i 46-48 §§ RhjL. Såväl fysiska som juridiska personer kan fâ rådgivning oberoende inkomst. Den erhåller

av som rådgivning betalar, som huvudregel, en avgift motsvarande timkost-

256 Ny lagteknisk konstruktion

nadsnormen.

Rådgivning meddelas beslutas av advokat eller biträdande jurist advokatbyrå. Regler om rättshjälp åt misstänkti brottmål finns dels i rättegångs-

balken dels i rättshjälpslagen.

Rätten till offentlig försvarare regleras i 21 kap. RB och är beroende den misstänkte är anhållen eller häktad eller av brottets art

av om och den misstänktes personliga förhållanden. Den misstänktes ekonomi saknar betydelse vid denna bedömning.

Övrig rättshjälp åt misstänkt i brottmål regleras i 35-40 RhjL. Enligt 36 § RhjL kan den misstänkte få rättshjälp om hans årsinkomst inte överstiger tre basbelopp.

Den domstol där målet handläggs fattar erforderliga beslut i båda dessa former av rättshjälp.

Om den misstänkte döms för brottet skall han enligt 31 kap. RB och 38 § RhjL ersätta staten för rättshjälpskostnaderna. Han behöver dock inte betala mer än vad som skulle ha motsvarat hans rättshjälpsavgift han hade haft allmän rättshjälp. Om den misstänkte frikänns

om behöver han inte betala något för rättshjälpen.

Regler målsägandebiträde finns i en särskild lag. Målsägande-

om biträde kan förordnas i mål om brott enligt 6 kap. BrB om det inte är uppenbart att behov saknas. I mål vissa andra brott kan måls-

om ägandebiträde förordnas om det finns skäl för det med hänsyn främst till målsägandens personliga förhållanden.

Den domstol där målet handläggs beslutar om målsägandebiträde skall förordnas. Målsäganden behöver inte betala något för biträdet.

Regler rättshjälp offentligt biträde finns 41-45 RhjL.

om genom Offentligt biträde förordnas i mål och ärenden rörande tvångsomhändertaganden, utvisning Offentligt biträde förordnas för den

m.m.

åtgärden och i vissa fall även för dennes vårdnadshavare, som avser

det inte måste antas att behov av biträde saknas. Det saknar beom tydelse vilken inkomst personen ifråga har.

Det är som regel den myndighet som handlägger ärendet som förordnar biträde. Den offentligt biträde förordnats för behöver

som inte betala något.

I mitt uppdrag ingår att överväga om regleringen beträffande offentliga biträden kan överföras till respektive materiell lagstiftning och att föreslå de lagändringar som kan vara befogade.

I direktiven hänvisas till Justitieutskottet som i betänkandet Anslag till rättshjälp bet. 199293:JuU26 s. ll f. behandlade frågan

m.m.

rätt till offentligt biträde. Enligt utskottets uppfattning finns det om skäl att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna för offentligt biträde även i framtiden skall belasta rättshjälpsanslaget. I varje fall

Ny lagteknisk konstruktion 257

finns anledning att överväga särredovisning kostnaderna för

en av sådant biträde. En annan enligt utskottet tänkbar ordning är att kostnaderna belastar respektive myndighets anslag och att rätten till offentligt biträde regleras i den materiella lagstiftningen på olika områden. Härigenom skulle den fördelen uppnås och verksamhetsan-

att resurser svar följs åt.

Jag delar utskottets uppfattning och verksamhetsansvar

att resurser helst bör följas åt. Enligt min mening kan detta bäst uppnås att

genom det anges i respektive materiell lagstiftning när offentligt biträde skall kunna förordnas. En sådan ordning skulle också motverka de generella urholkningarna på rättshjälpsområdet. Frågan har behandlats utförligare i kapitel 10 om offentligt biträde.

Det finns också andra skäl för att dela bestämmelserna

upp om rättshjälp. Rättshjälpssystemet är som tidigare angetts komplicerat och svårtillgängligt. En uppdelning av de olika bestämmelserna skulle kunna medföra att rättshjälpsfrågorna blir lättare att hantera. Det finns därför anledning att införa en ny rättshjälpslag samt en särskild lag

om offentligt biträde. Den nya rättshjälpslagen bör reglera det i dag

som motsvaras av allmän rättshjälp samt rådgivning. I lagen offentligt

om biträde kan de bestämmelser som är gemensamma för alla kategorier av offentliga biträden regleras, t.ex. ersättnings- och behörighetsfrågor.

I detta betänkande föreslås att kostnader för inställelse vid domstol inte skall ersättas som en rättshjälpskostnad. Bistånd till sådana kostnader skall i stället ges till dem som har det sämst ekonomiskt ställt oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte se kap. 6. Bestämmelserna om sådant bistånd bör föras in i rättegångsbalken och gälla både i tvistemål och brottmål. Detsamma bör gälla bistånd till kostnader för bevisning när rättshjälp inte beviljats.

Bestämmelserna om målsägandebiträden bör regleras i

som nu en särskild lag. Till denna lag bör även föras bestämmelserna om rättslig hjälp till brottsoffer i angelägenhet som skall handläggas utomlands.

Det kan i detta sammanhang framhållas att jag inte funnit det

vare sig lämpligt eller nödvändigt att göra en sedvanlig specialmotivering till den nya lagstiftningen. En sådan brukar bli ett ganska trist hänvisande till eller upprepande de allmänna övervägandena, någon

av gång avbrutet av en beskäftig anvisning i någon detaljfrâga. Jag har i stället lagt mig vinn om att utforma en lagtext, är begriplig och

som logiskt uppbyggd. Erforderligt underlag för tolkning paragraferna

av bör kunna hämtas från de allmänna övervägandena, redovisas

som under olika sakområden, och från förarbeten och tillämpningen av motsvarande äldre bestämmelser.

14 Organisationen

Förslag: Rättshjälp skall endast kunna beviljas av domstol

-

eller av Rättshjälpsmyndigheten.

Domstolsverket får rätt att för statens räkning överklaga

-

beslut av domstol om ersättning som skall utgå allmänna

av

medel även i andra fall än vid rättshjälp.

Omfattande förändringar i organisationen föreslås träda i kraft

-

vid en senare tidpunkt.

De nuvarande bestämmelserna om rättshjälpens organisation infördes år 1991. I samband med detta inrättades Rättshjälpsmyndigheten och

Rättshjälpsnämnden. Bestämmelserna innebär att beslut i rättshjälps-

frågor kan fattas av domstolar, vissa förvaltningsmyndigheter och i vissa fall av advokat eller biträdande jurist. Vem som beslutar är bl.a. beroende av vilken slags rättshjälp det är fråga om.

Huvudregeln är att rättshjälp beviljas av den domstol eller myndighet som handlägger sakfrågan. Som regel skall också den som beslutat om rättshjälp fatta erforderliga beslut i rättshjälpsfrågor under ärendets handläggning samt besluta om ersättning till biträde. Om

en angelägenhet inte handläggs vid domstol beviljar Rättshjälpsmyndigheten rättshjälp samt fattar beslut under handläggningen. Dessutom kan advokat eller biträdande jurist advokatbyrå bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter.

Rättshjälpsmyndigheten fastställer alltid slutlig rättshjälpsavgift och gör avräkning vid allmän rättshjälp. Ersättning till biträden m.fl. betalas ut av bl.a. Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten.

Från de nu angivna bestämmelserna finns flera undantag och tillägg. Vilka regler som gäller för de olika formerna av rättshjälp redovisas utförligare i avsnitt 14.1.

Föreskrifter och taxor enligt rättshjälpslagen och rättegångsbalken beslutas av Domstolsverket. Verket har också rätt att överklaga vissa beslut att angående rättshjälp och företräder staten då den rättssökande

eller dennes biträde eller offentliga försvarare överklagat ett sådant beslut. Även Justitiekanslern JK får överklaga vissa beslut i rättshjälpsfrägor. Rättshjälpsmyndighetens och övriga förvaltningsmyndigheters beslut kan överklagas till Rättshjälpsnärrmden. Beslut av domstol överklagas i den ordning i övrigt gäller för beslut av domstol. som Vem skall fatta beslut i rättshjälpsfrâgor samt utföra övriga som uppgifter i rättshjälpssystemet är naturligtvis beroende av de materiella reglerna om rättshjälp. De förslag ändringar förs fram i detta betänkande medför om som kraven på organisationen förändras. Eftersom nuvarande bestämatt melser kommer att gälla i ärenden där rättshjälp beviljats före en eventuell lagändring, kommer det förändrade behovet att göra sig gällande först på sikt. Jag framför därför endast ett par konkreta förslag förändringar i befogenheten att fatta beslut och om Domstolsom verkets talerätt. På sikt kommer dock omfattande förändringar att behöva göras. Sådana framtida förändringar redovisas i form av en skisserad ordning sist i detta kapitel. En utredningens uppgifter har varit att utvärdera hur de nya av reglerna slagit ut i praktiken. Enligt direktiven skall översynen avse syftet med de reglerna uppnåtts, de reglerna är effekom nya om nya tiva och ansvarsfördelningen är den bästa möjliga. Vidare skall om utredaren undersöka uppdelningen av arbetsuppgifter är den lämpom ligaste mellan å sidan Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsena nänmden och ä andra sidan andra myndigheter som fattar beslut i rättshjälpsfrågor. Som jag framhöll medför mina förslag att förutsättningarna nyss för rättshjälpsorganisationen förändras väsentligt. Om rättsskyddsförsäkringar skall tas i anspråk i större omfattning än i dag och rättshjälp inte skall kunna beviljas i enklare ärenden rörande äktenskapsskillnad eller underhåll till barn kommer antalet ärenden som kräver beslut av någon myndighet att minska betydligt. I sådant fall torde det knappast finnas underlag för särskild myndighet med huvuduppgift att en administrera rättshjälpen. Med denna utgångspunkt anser jag inte att det är meningsfullt att göra någon djupgående utvärdering av den nuvarande organisationen. Jag har därför som utvärderingsmetod valt att beskriva organisationen och beslutsordningen så som den ser ut i dag och synpunkter på vilka för- och nackdelar som denna ordning ge innebär. Frågor beslutsfattande och organisation i ärenden om offentligt om biträde behandlas i huvudsak i kapitel 10.

Organisationen 261

14.1¶Den nuvarande organisationen

Beslut i rättshjälpsfrågor kan som framgått fattas av på många olika håll. Vem som har befogenhet att besluta i olika frågor är bl.a. beroende av vilken form av rättshjälp som avses.

Vid allmän rättshjälp är det domstol som beviljar rättshjälp då en angelägenhet behandlas i domstol. Om så inte är fallet kan advokat eller biträdande jurist bevilja rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter. Annars prövas frågan av Rättshjälpsmyndigheten.

Den som beviljar allmän rättshjälp förordnar samtidigt biträde samt fastställer grundavgift, den procentsats enligt vilken tilläggsavgift skall betalas samt högsta belopp för tilläggsavgift. Beslut under ärendets gång, t.ex. biträdesbyte, upphörande av rättshjälp eller förskott till biträde fattas av domstol om angelägenheten behandlas där och annars av Rättshjälpsmyndigheten.

Ett biträde får enligt 21 § tredje stycket RhjL själv sätta annan i sitt ställe substitution, om det inte innebär en beaktansvärd ökning av kostnaderna. Han kan också besluta om utredning i viss omfattning 24 25 § RhjL.

-

Domstolen respektive Rättshjälpsmyndigheten fastställer den slutliga ersättningen till biträdet samt eventuell ersättningsskyldighet för motparten. Om en angelägenhet avslutas vid domstolen och biträdet underlåtit att i rätt tid begära ersättning kan Rättshjälpsmyndigheten, enligt 22 § RhjL, under vissa förutsättningar fastställa ersättning.

Fastställande av slutlig rättshjälpsavgift och avräkning ombesörjs alltid Rättshjälpsmyndigheten som också betalar ut biträdets ersätt-

av ning och kräver betalning av part som ålagts att betala motparts rättshjälpskostnader. Vid avräkningen är Rättshjälpsmyndigheten behörig att besluta att rättshjälpen skall upphöra se Rättshjälpsnämndens beslut nr. 6651993.

När rådgivning skett mot nedsatt avgift beslutar Rätttshjälpsmyndigheten om ersättning till den som meddelat rådgivningen. Detsamma gäller för kostnader i samband med rådgivningen, t.ex. kostnad för tolk.

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas och förordnas normalt av den myndighet som handlägger sakärendet. Det är dock länsrätten

prövar frågan i ärenden hos Socialnämnd och i ärenden hos polissom myndighet angående utlämning i vissa fall till annat nordiskt land. Vidare prövar Rättshjälpsmyndigheten frågan i vissa fall i ärenden enligt utlänningslagen hos polismyndigheten samt i ärenden enligt lagen 1944:133 om kastrering.

262 Organisationen

Ett offentligt biträde har rätt att besluta om utredning som inte kan erhållas genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Han får också sätta annan i sitt ställe substitution om det inte innebär en beaktansvärd ökning av kostnaderna. Övriga beslut under ärendets handläggning samt beslut om ersättning till offentligt biträde fastställs av den myndighet som beviljat rättshjälpen. Utbetalning av ersättningen ombesörjs av den myndighet som bestämt ersättningen. Domstolsverket handhar dessa utbetalningar för domstolarnas räkning. Överklagande av domstols beslut i rättshjälpsfrågor sker i samma ordning som för övriga domstolsbeslut. Rättshjälpsmyndighetens beslut överklagas till Rättshjälpsnämnden. Beslut av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå kan inte överklagas.

14. 1 Rättshjälpsmyndigheten

Rättshjälpsmyndigheten inrättades år 1991 i samband med införandet av de nuvarande reglerna för rättshjälpens organisation. Enligt 3 § RhjL handlägger Rättshjälpsmyndigheten vissa ärenden enligt rättshjälpslagen. Dessa ärenden kan delas upp i fem grupper: ansökningsärenden, advokatbeviljade ärenden, dornstolsärenden, brottmålsärenden samt övriga ärenden. Med ansökningsärenden avses ärenden angående rättshjälp där Rättshjälpsmyndigheten själv beslutar i frågan om beviljande av allmän rättshjälp. Myndigheten beslutar i denna fråga i de fall något mål eller ärende inte inletts vid domstol samt då rättshjälp inte beviljas av advokat eller biträdande jurist enligt 16 § RhjL familjerättsliga angelägenheter. I samband med att rättshjälp beviljas förordnar Rättshjälpsmyndigheten biträde samt fastställer grundavgift, procentsats för

tilläggsavgiften samt högsta belopp för tilläggsavgift.

Därefter uppkommande frågor, t.ex. upphörande rättshjälp, av jämkning av grundavgift, prövning av biträdets ersättning och eventuellt förskott handläggs också av Rättshjälpsmyndigheten. Om angelägenheten behandlas i domstol, är det dock domstolen som prövar dessa frågor. Har domstolen skilt målet eller ärendet ifrån sig, blir Rättshjälpsmyndigheten äter behörig att pröva frågan om upphörande av rättshjälp. Rättshjälpsmyndigheten fastställer alltid slutlig rättshjälpsavgift, handlägger avräkningen samt sköter utbetalning ersättav ning till biträdet. Advokatbeviljade ärenden är sådana ärenden där allmän rättshjälp beviljats av advokat eller biträdande jurist advokatbyrå och som avslutas utanför domstol. Det är i huvudsak fråga om angelägenheter

Organisationen 263

rör vårdnad barn, umgänge med barn och underhåll till barn. som av Den advokat beviljar allmän rättshjälp blir enligt 20 § RhjL rättssom hjälpsbiträde. I övrigt handläggs dessa ärenden på samma sätt som ansökningsärenden avslutas utanför domstol. som Domstolsärenden utgör den största gruppen ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten. Domstolsärenden är sådana ärenden där den rättsliga angelägenheten handlagts i domstol och där domstolens avgörande överlämnats till Rättshjälpsmyndigheten för vidare handläggning. Denna handläggning består utbetalning ersättning till biträdet, av av fastställande slutlig rättshjälpsavgift, avräkning samt hantering av av krav på ersättning från motpart. I brottmálsärenden handlägger Rättshjälpsmyndigheten den del som krav den dömde han har förpliktats att återbetala kostavser mot om naderna för försvaret enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken. Övriga ärenden består dels förordnande av offentligt biträde, av dels utbetalning ersättning till biträde för rådgivning. av av I två kategorier ärenden prövar Rättshjälpsmyndigheten frågan av offentligt biträde, nämligen dels i ärenden angående kastrering om enligt lagen 1944:133 kastrering, dels i vissa ärenden enligt om utlänningslagen. Något ärende den första kategorin har inte föreav kommit. Antalet ärenden enligt utlänningslagen är 50 per år. ca Rådgivning advokat eller biträdande jurist sker mot en viss av fastställd avgift. Advokaten får sätta ned denna avgift så att den inte överstiger den grundavgift som skulle ha bestämts om allmän rättshjälp beviljats. l de fall rådgivningsavgiften satts ned eller den som meddelat rådgivningen haft kostnader i samband med rådgivningen kostnad för tolk, beviljas och utbetalas denna ersättning av Rättst.ex. hjälpsmyndigheten.

Antalet ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten uppgår till drygt

80 000 årligen. Av dessa utgör domstolsärendena den största gruppen, 37 000. Ansökningsärendena utgör 18 000 per år. Det bör anca ca märkas att ett ärende som påbörjas som ett ansökningsärende men avslutas i domstol registreras både domstolsärende och ansöksom ningsärende; där sker alltså viss dubblering. Advokatbeviljade en ärenden uppgår till drygt 6 000 och brottmålsärenden uppgår till ca 20 000 medan övriga ärenden inte överstiger l 000. Rättshjälpsmyndigheten består två avdelningar. Antalet anställda av 28, fyra arbetar vid Rättshjälpsnämnden. Förutom myndigär varav hetens chef, överdirektören, är sju de anställda jurister, varav två av

handlägger ärenden i nämnden. Förvaltningskostnaderna .uppgick

under budgetåret 199394 till ca 12 miljoner kr.

264 Organisationen

När den nya organisationen för rättshjälpen planerades, var en av förutsättningarna att verksamheten skulle vara uppbyggd kring ett ADB-system. I prop. 1988892117 konstateras att flera moment i rättshjälpshanteringen är väl lämpade för hantering med hjälp av ADB-teknik. Uttalandet gällde framför allt avräkningsförfarandet, dvs. den ekonomiska uppgörelsen mellan bl.a. den rättssökande, dennes motpart, biträdet och staten efter det att den rättsliga angelägenheten avslutats. Det nya ADB-systemet utvecklades under tidspress. Fram till dess Rättshjälpsmyndighetens verksamhet startade den 1 januari 1991 koncentrerades därför utvecklingsarbetet på systemets kärnfunktioner, det vill säga registrering av ärenden, de rättssökande och förordnande av biträde samt på betalnings- och bokföringsfunktionerna. Betydande arbete lades också ned på att integrera myndighetens diariesystem för ansökningsärenden med rättshjälpssystemet i övrigt. För vissa funktioner bl.a. avräknings- och kravrutinerna, fick utvecklingsarbetet fortsätta efter det att driften påbörjats för de redan färdiga delarna i systemet. Detta utvecklingsarbete komplicerades att de olika av programvarorna och maskinvaran levererats av skilda leverantörer. De ändringar i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 1993 mars medförde stora problem för myndigheten. På grund av de varierande procentsatser för tilläggsavgift som infördes krävdes en utökning av databasen. De programändringar som genomfördes resulterade vid försöksdrift i att databasen blockerades. Det visade sig att det senare operativsystem som var installerat i maskinen inte avsett för var ifrågavarande maskintyp. Efter stora arbetsinsatser har man numera lyckats få till stånd ett någorlunda fungerande system. Eftersom Rättshjälpsmyndighetens verksamhet drivs med stöd av ADB borde det vara möjligt att på ett enkelt och effektivt sätt bearbeta uppgifterna för statistiska undersökningar och analyser. Inte heller i detta avseende har emellertid systemet fungerat tillfredsställande, främst beroende de nu beskrivna problemen. För närvarande pågår dock arbete med att förbättra möjligheterna till uttag statistisk av information.

14. 1.2

Rättshjälpsnämnden

Rättshjälpsnämnden har till uppgift att pröva överklaganden beslut av enligt 49 § tredje stycket RhjL. Det är i huvudsak fråga överprövom ning av beslut som fattats av Rättshjälpsmyndigheten, Invandrarverket

Organisationen 265

eller Utlänningsnämnden. Cirka hälften av Rättshjälpsnämndens ärenden kommer från Invandrarverket eller Utlänningsnänmden.

De vanligast förekommande frågorna rör förutsättningarna för att bevilja allmän rättshjälp, biträdesersättning och biträdesbyten. Nämnden handlägger ca 1 400 ärenden per år. Av dessa utgör ungefär hälften överklagade beslut av Rättshjälpsmyndigheten och hälften överklagade beslut av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden.

Nämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.Av de fyra övriga skall två advokater varav en anställd på allmän advokatbyrå och

vara en enskilt verksam.

Rättshjälpsnämnden ändrar Rättshjålpsmyndighetens beslut i ca 25 % de överklagade ärendena. Motsvarande siffra för Invandrar-

av verkets och Utlänningsnämndens beslut är 43 %.

14.1.3¶Domstolsverket

Domstolsverket DV är central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, hyres- och arrendenämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och den allmänna advokatbyråerna 1 § förordningen 1988:17 med instruktion för domstolsverket.

DV:s huvudsakliga uppgift är att inom sitt verksamhetsområde i administrativt avseende leda och samordna verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd samt se till att verksamheten bedrivs effektivt.

DV har det ekonomiska ansvaret för verksamheten och svarar för anslagsframställningen för samtliga myndigheter inom förvaltningsområdet och dessutom för vissa anslag för särskilda ändamål, t.ex. anslaget för rättshjälpskostnader. DV svarar också för anslagsfördelningen mellan myndigheterna. Det ankommer vidare DV att svara för årsredovisningen inom verksarnhetsområdet. I årsredovisningen ingår resultatredovisning och årsbokslut för bl.a. domstolarna, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna advokatbyråerna.

DV kan sägas vara den myndighet som har det övergripande ansvaret för rättshjälpen prop. 199293: 109 s. 4. Uppgifterna kan delas upp i följande huvudomräden:

Det samlade ansvaret för rättshjälpsmedlens användning

DV har under regeringen det samlade ansvaret för rättshjälpsmedlens

266 Organisationen

användning och lämnar underlag för rättshjälpsanslagets utveckling i anslagsframställningen. Kostnader och intäkter för rättshjälpen redovisas under ett särskilt anslag, det s.k. F1-anslaget. DV lämnar också vissa statistiska uppgifter till Statistiska centralbyrån.

Ekonomiadministrativa uppgifter

DV fullgör vissa ekonomiadministrativa uppgifter myndigheterna inom DV:s verksamhetsområde såvitt avser rättshjälpen.

Central förvaltningsmyndighet

DV är central förvaltningsmyndighet i förhållande till Rättshjälpsmyndigheten. Anslaget Rättshjälpsmyndigheten disponeras av DV som delegerat budgetansvaret till Rättshjälpsmyndigheten. DV har även vissa centralmyndighetsfunktioner och utför vissa serviceuppgifter de allmänna advokatbyråerna.

Föreskrifter och taxor

DV beslutar om föreskrifter och taxor enligt rättshjälpslagen och rättegångsbalken. I rättshjälpslagen finns ett flertal bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.

Regeringen har med stöd av 22 § RhjF delegerat till DV att meddela föreskrifter enligt 6 § fjärde stycket och 11 § andra stycket RhjL samt att fastställa grundbelopp för rättshjälpsavgiften.

I DV:s föreskrifter DVFS 1995:12, B28 för beräkning av grundavgift och tilläggsavgift när fysisk person söker allmän rättshjälp finns bestämmelser om inkomstberäkning m.m. till ledning för bestämmande av grundavgift och tilläggsavgift. Föreskrifterna har endast i mindre omfattning reviderats i sak under senare år och är i behov av en genomgripande översyn. Eftersom föreskrifterna är baserade grundbeloppet och föregående års basbelopp måste föreskrifterna ändras minst en gång om âret.

Till grund för beräkning av grundavgiften ligger enligt 12 § RhjL bland annat grundbeloppet. Av motiven prop. 198788:73 s. 45 till den bestämmelsen framgår att grundbeloppet skall bestämmas med utgångspunkt i den timkostnadsnorm som ligger till grund för taxorna. I DV:s nu gällande föreskrifter DVFS 1995:13, B 29 om grundbelopp har grundbeloppet fastställs till 954 kr, vilket motsvarar nuvarande timkostnadsnorm inklusive mervärdesskatt.

Organisationen 267

Enligt 22 § RhjL fastställer regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer timkostnadsnorm samt taxa för bestämmande av ersättning till bl.a. rättshjälpsbiträde. En motsvarande bestämmelse finns i 21 kap. 10 § rättegångsbalken i fråga om ersättning till offentlig försvarare. Enligt 22 § RhjF fastställer DV taxorna grundval av

timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. DV har fastställt taxa en i mål om gemensam ansökan om äktenskapsskillnad genom DVFS 1995:9, B 33 och brottmålstaxa genom DVFS 1995 :8, B 32.

Vidare har DV med stöd av bl.a. 45 § RhjF meddelat föreskrifter DVFS 1991:14, B 135 om ordningen för att erhålla verkställighet av vissa beslut om betalning till staten.

Överklagande av beslut

Enligt 49 a § RhjL får ett beslut om rättshjälp överklagas, förutom av den som är enskild part, av myndighet som regeringen bestämmer. I 49 b § RhjL sägs att den myndighet som regeringen bestämmer får påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra. DV har enligt 47§ RhjF bemyndigats att överklaga beslut om rättshjälp och att påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra.

Enligt 21 § RhjF skall Rättshjälpsmyndigheten och domstolarna enligt de föreskrifter som DV utfärdar lämna uppgifter om sina beslut rörande allmän rättshjälp. Motsvarande skyldighet såvitt avser offentlig försvarare finns i 30 § RhjF och såvitt avser offentligt biträde i 36 § RhjF. DV har med stöd av de angivna bestämmelserna meddelat föreskrifter DVFS 1990:22, B 64 för domstolarna, Rättshjälpsmyndigheten, Invandrarverket och polismyndigheterna att lämna underrättelse till DV om beslut rörande allmän rättshjälp m.m.

Uppgiftsskyldigheten avser bl.a. beslut om allmän rättshjälp som meddelats av annan domstol än allmän domstol, beslut om rättshjälp till näringsidkare och i angelägenhet rörande bodelning samt beslut om ersättning till biträde eller offentlig försvarare, där ersättningen uppgår till minst 35 000 kr inklusive mervärdesskatt.

Arbetet med att föra statens talan på rättshjälpsområdet sköts av den juridiska sektionen inom DV. Rättshjälpen sysselsätter där mellan 1 1,5 årsarbetskraft. Antalet ärenden uppgår till knappt 3 000 âr-

ligen. DV överklagar i ca 140 ärenden och yttrar sig i ca 400 ärenden. Ändringsfrekvensen i ärenden där DV för talan ligger ca 75 %.

Omfattningen av DV:s rätt att överklaga har i viss mån varit oklar. I praxis har ansetts att DV får överklaga beslut om ersättning till offentlig försvarare och beslut om skyldighet att återbetala sådan ersättning NJA 1989 s. 14 och NJA 1982 s. 112. DV:s talerätt

268 Organisationen

prövades också i rättsfallet NJA 1993 s. 299, där HD fastställde att DV kan överklaga byte av offentlig försvarare.

Information om rättshjälp

DV sprider information om rättshjälpen. DV ger ut en rättshjälpshandbok som förnyas fortlöpande genom ändringsblad. Eftersom det inte finns någon uppdaterad lagkommentar i övrigt är handboken en viktig Kunskapsbank i rättshjälpsfrâgor. Vidare distribueras broschyren Rättshjälp och taxor till domstolar, myndigheter och advokatbyråer. DV ger också ut informationsmaterial på olika språk till allmänheten om möjligheterna till rättshjälp.

Utvärdering

Som tidigare angetts är det mot bakgrund av de förändringar som föreslås föga meningsfullt att jag gör någon mer detaljerad utvärdering. Vad som ändå bör poängteras är den förbättring som överflyttandet av hanteringen för fastställande av rättshjälpsavgift, avräkning och utbetalningar från domstolarna till Rättshjälpsmyndigheten medförde. Det komplicerade avräkningsförfarande som skall ske i det nuvarande rättshjälpssystemet underlättas väsentligt av att det kan utföras med hjälp av ADB. Men det är klart att det finns nackdelar med ett system som är så komplicerat att det endast kan hanteras med datorhjälp.

Den ordning som rådde före år 1991 ansågs vara både svårbegriplig, byråkratisk och ägnad att fördröja handläggningen av de rättsliga angelägenheterna se prop. 198889:117 s. 13. Avsikten med att flytta handläggningen till en central myndighet var att uppnå både organisatoriska och ekonomiska fördelar. Enligt min mening har detta syfte uppnåtts. I och med att en domstol avslutat den rättsliga angelägenheten kan också domstolens befattning med rättshjälpsärendet upphöra. Om den del av handläggningen som inte avser dömande verksamhet ligger på en annan instans kan domstolarna koncentrera sig den dömande verksamheten samtidigt som hanteringen kan göras mer rationell och enhetlig av en central instans.

Om hanteringen skall vara byggd ett datasystem, måste detta naturligtvis fungera. Det borde ha getts tid och utrymme för en betydligt noggrannare planering innan systemet inköptes och togs i drift. Den instans som skall ha hand verksamheten måste, om mina förslag genomförs, bygga upp ett nytt system. Jag utgår från att en mer

Organisationen 269

genomarbetad planering utförs denna gång. Det bör också påpekas att uttag av statistiska uppgifter bör bli väsentligt lättare att göra än nu.

I övrigt anser jag att den nuvarande organisationen fungerar i huvudsak väl. Jag kan dock inte se några skäl till den nuvarande uppdelningen mellan Domstolsverket och Rättshjälspmyndigheten beträffande utbetalningar till biträden och försvarare. Sådana rutiner bör, det inte finns skäl för någon annan ordning, finnas samlade

om

ett ställe. Dels underlättar det för domstolarna om samtliga domar och beslut kan sändas till ett ställe, dels vet biträdet respektive för-

vart han eller hon kan vända sig vid eventuella frågor eller svararen påpekanden. Om översändande av domen alltid sker från domstol till Domstolsverket behöver dessutom någon särskild skyldighet om underrättelse inte föreskrivas. Domen kan senare kompletteras med underrättelse om att den vunnit laga kraft.

Jag att det är en lämplig ordning inte minst för kostnads-

anser kontroll och praxisbildning att Domstolsverket har möjlighet att över-

klaga beslut i rättshjälpsfrågor.

14.2¶Överväganden

Uppbyggnaden av rättshjälpens organisation är naturligtvis beroende av de materiella reglerna. Utgångspunkten bör vara ett överskådligt och hanterbart system med möjligheter till kontroll så att rättshjälpen inte kan missbrukas.

De förslag som läggs fram i detta betänkande, framför allt beträffande rättshjälpens subsidiaritet i förhållande till rättsskyddsförsäkringar och införandet av ett krav på särskilda skäl i vissa familjerättsliga angelägenheter, innebär att förutsättningarna för organisationen förändras. Antalet beslut som måste fattas av en domstol eller en myndighet kommer minska väsentligt. Även det för rätts-

att system hjälpsavgiften föreslås medför att myndigheternas arbete för-

som enklas. Om förslagen genomförs kommer det knappast att finnas behov någon särskild rättshjälpsmyndighet. Eftersom effekterna av

av förslagen inte kommer att visa sig förrän efter en viss tid anser jag dock inte att Rättshjälpsmyndigheten bör avvecklas redan nu. En ny organisation kan byggas upp när det står klart vilka uppgifter som blir kvar. Jag lägger därför inte fram något konkret förslag om organisationens utformning utan nöjer mig med att skissera en tänkbar lösning.

Även några genomgripande förändringar inte föreslås på

om mer det här stadiet bör dock några mindre ändringar göras med anledning

270 Organisationen

av övriga förslag som läggs fram. Dessa ändringar redovisas i avsnitt 14.2.1. Den framtida organisationen beskrivs i avsnitt 14.2.2.

14.2.1¶Förändringar i den nuvarande organisationen

De angelägenheter där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå kan bevilja rättshjälp utgörs i huvudsak av familjerättsliga angelägenheter. Någon statistik antalet sådana beslut finns dock inte förutom de drygt 6 000 ärenden som redovisas som advokatbeviljade ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten. Till detta kommer ärenden som avslutas i domstol efter att en advokat eller biträdande jurist har beviljat rättshjälp. Rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och underhåll till barn torde utgöra merparten av de beslut som fattas av advokat. Om det införs ett krav på särskilda skäl för att få rättshjälp i dessa ärenden kan det inte krävas att biträdet skall stå risken för en eventuell felbedömning av de särskilda skälen. I många angelägenheter som rör underhåll till barn kommer dessutom behovet av rättshjälp att kunna avgöras först efter stämningsansökan och svaromål se avsnitt 5.4.2. Beslut att bevilja rättshjälp i dessa angelägenheter bör därför fattas av domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten. Eftersom det därmed endast torde bli ett mindre antal ärenden kvar där rättshjälp skulle kunna beviljas av advokat eller biträdande jurist finns inte anledning till någon särskild reglering i dessa fall. Rättshjälp bör därför endast kunna beviljas av domstol eller Rättshjälpsmyndigheten.

Den myndighet som regeringen bestämmer, dvs. för närvarande Domstolsverket, får enligt 49 a § RhjL företräda staten och överklaga om rättshjälp. Detsamma gäller genom hänvisning i 5 § lag om målsägandebiträde även beslut i frågor om målsägandebiträde.

När det gäller beslut om ersättning av allmänna medel utanför rättshjälpsområdet torde Domstolsverket däremot sakna talerätt. Som exempel kan nämnas att ersättning enligt 31 kap. 2 § RB till tilltalad som frikänts från ansvar och ersättning till sakkunnig eller vittne där det inte är fråga om allmän rättshjälp. Domstolsverket har i en skrivelse till Justitiedepartementet dnr Ju9l 1345 begärt att få partsställning även i dessa fall. I direktiven anges att denna fråga bör övervägas av utredningen.

Domstolsverket anför i skrivelsen bl.a. att det förekommer att domstolar, som skall fastställa ersättning till tolkar, personundersökare och sakkunniga mfl., begär att Domstolsverket skall yttra sig över framställningar om ersättning av allmänna medel. I skrivelsen anförs vidare s. 2.

Organisationen 271

DV att det är en brist att talerätten beträffande ersättning av

anser

allmänna medel inte kan utövas DV. Genom den underrättelse-

av

skyldighet domstolarna har gentemot DV finns goda möjlig-

som

heter att rent praktiskt följa kostnadsutvecklingen skilda om-

råden. DV anser sig således kunna konstatera, att ersättningen till sakkunniga tenderar att stiga kraftigt Enligt DV:s mening föreligger det även anledning att ha en viss bevakning av annan ersätt-

ning allmänna medel, såsom ersättning till vittnen och tolk, om

av

inte annat för att främja en enhetlig rättspraxis.

Jag instämmer i Domstolsverkets resonemang. Ersättning av allmänna medel till privat försvarare vid frikännande dom kan uppgå till betydande belopp. Domstolsverket har möjlighet att överklaga beslut om ersättning till offentliga försvarare. Verket bör enligt min mening även kunna överklaga domstolsbeslut om ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i brottmål. Behovet av en reglering för överklagande av andra domstolsbeslut som angår ersättning av allmänna medel ökar också med de mig föreslagna reglerna om bistånd till

av kostnader för bevisning och inställelse vid domstol. Detta bistånd kommer inte att vara en form av rättshjälp. Beslut om ersättning i anledning sådant bistånd bör kunna överklagas. En sådan möjlighet

av bör dock inte innebära att domstolarna får utökade krav på rapporteringsskyldighet i någon större omfattning. En eventuellt ny underrättelseskyldighet måste begränsas till särskilda undantagssituationer. Domstolarna bör inte tyngas av någon omfattande underrättelseskyldighet; de har att göra ändå. Bestämmelsen har enligt min mening

nog likväl ett värde, i de fall där Domstolsverket uppmärksammas beslutet på annat sätt t.ex. genom massmedia.

Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall om rättegången föreskrivas i lag. Bestämmelserna om Domstolsverkets talerätt bör föras in i en särskild lag. I denna lag kan också Domstolsverkets rätt att överklaga beslut om offentlig försvarare föras in. Offentliga försvarare kommer i fortsättningen inte att vara en form av rättshjälp som kan överklagas med stöd av bestämmelsen i rättshjäpslagen.

Beslut att avslå en begäran om byte av biträde eller försvarare kan enligt 49 kap. 5 § 7 RB överklagas särskilt. Domstolsverket har ut-

p. tryckt önskemål om att även beslut att tillåta byte av offentlig försvarare eller rättshjälpsbiträde skall kunna överklagas särskilt. Det finns enligt min mening goda skäl för detta. Som angetts i kapitel 11 har emellertid regeringen gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka hur reglerna om offentliga försvarare tillämpas. I uppdraget ingår att undersöka tillämpningen av bestämmelserna om byte av försvarare. Det finns anledning att avvakta Domstolsverkets redovisning av upp-

272 Organisationen

draget innan ytterligare överväganden görs i denna fråga. Verket kan

själv föreslå en ändring när uppdraget redovisats.

14.2.2¶Den framtida

organisationen

Om rättshjälpen skall göras subsidiär till rättsskyddet och ett krav särskilda skäl införs i ytterligare ärendekategorier kommer det som sagts att bli betydligt färre ärenden som kräver någon åtgärd av en myndighet. I dag uppgår antalet rättshjälpsärenden till ca 60 000 årligen. Om rättsskyddet görs primärt kommer försäkringsbolagen att överta handläggningen av en stor del av dessa. Om dessutom ett krav på särskilda skäl införs för att rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenhet angående äktenskapsskillnad eller underhåll till barn kan ytterligare minst 10 000 ärenden räknas bort. Uppskattningsvis torde det bli kvar ca 15 000 20 000 ärenden som kräver någon form

- av beslut eller åtgärd av myndighet eller domstol.

Den fråga som måste ställas blir då om beslut i rättshjälpsfrågor bör ligga på en eller flera myndigheter och i så fall Vilka. Att domstol kan fatta beslut om att bevilja rättshjälp i sådana mål och ärenden som inletts vid domstolen medför stora effektivitetsvinster se bl.a. prop. 197879:90 s. 137 ff.. Denna möjlighet bör därför behållas. Enligt min mening finns det inte underlag för att dessutom ha en särskild myndighet som kan fatta beslut i övriga fall. Att låta domstolarna fatta beslut i alla rättshjälpsfrågor torde inte innebära någon Ökad arbetsbelastning på domstolarna gentemot i dag. Det finns inga exakta

uppgifter på hur ofta domstolarna i dag beviljar rättshjälp. De ärenden som redovisas som domstolsärenden hos Rättshjälpsmyndigheten uppgår till drygt 37 000. Alla angelägenheter som avslutats i domstol finns dock med i denna kategori oavsett vem som beviljat rättshjälp. Stickprovsundersökningar visar dock att domstolarna uppskattningsvis beviljar rättshjälp i ca 17-20 000 fall. Med den föreslagna ordningen torde antalet beslut i vart fall inte öka för domstolarnas del. I de fall något mål eller ärende inte har inletts vid domstol bör en ansökan om rättshjälp kunna behandlas som ett särskilt avgiftsfritt domstols-

- ärende. Även frågor uppstår efter beslut rättshjälp

som ett om men innan talan väckts i domstolen, t.ex. begäran byte biträde eller

om av ersättning för utredning, kan behandlas i denna form.

Vad avser avslutande åtgärder som avräkning och utbetalning av ersättning till biträden m.fl. bör dessa även i fortsättningen ligga en särskild myndighet och inte på domstolen. Det är lämpligt att dessa åtgärder utförs av Domstolsverket.

Organisationen 273

Rättshjälpsnämndens uppgifter består i dag av att överpröva beslut från Rättshj älpsmyndigheten, Utlänningsnänmden och Invandrarverket. I kapitel 10 föreslår jag att Invandrarverkets beslut skall överklagas till Utlänningsnänmden och att den senare myndighetens beslut inte skall kunna överklagas. Om dessutom Rättshjälpsmyndigheten avvecklas finns inte längre behov av en särskild instans för överprövning av rättshjälpsbeslut. Även Rättshjälpsnänmden bör därför avvecklas.

Som jag anfört bör Domstolsverket kunna överklaga såväl beslut om rättshjälp som övriga beslut om ersättning som skall betalas av allmänna medel. Domstolsverkets rått att överklaga bör alltså utsträckas till att avse alla beslut som fattas av domstol angående ersättning som skall utgå av allmänna medel.

Sammanfattningsvis anser jag att den framtida organisationen bör byggas upp på följande sätt.

Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnänmden avvecklas. -

Beslut att bevilja rättshjälp samt övriga beslut i rättshjälpsfrågor under målets handläggning fattas av domstol, antingen i de mål eller ärenden som redan handläggs vid domstolen eller i annat fall som ett särskilt domstolsärende.

Beslut angående rättshjälp överklagas i samma ordning som övriga beslut av domstolen.

All utbetalning av arvoden samt avräkning handläggs av Domstols- verket.

Domstolsverket får rätt att överklaga beslut såväl i rättshjälpsfrågor som i frågor om ersättning av allmänna medel i övrigt.

15¶Konsekvenser

15.1¶Ekonomiska konsekvenser

I detta kapitel redovisas de besparingar som förslagen i betänkandet kan beräknas leda till. Att kraftiga besparingar uppstår är klart. Däremot är det inte möjligt att i varje detalj ange hur stora besparingar. Orsakerna till detta är flera.

Rättshjälpslagstiftningen har ändrats vid upprepade tillfällen under senare år. Flertalet av dessa ändringar har syftat till besparingar. De ekonomiska konsekvenserna av de beslutade och genomförda ändringarna har emellertid sällan visat sig omedelbart. Många gånger har det tvärtom tagit relativt lång tid innan en ändring slagit igenom kostnadsmässigt. Det är därför svårt att få en korrekt jämförelse mellan dagens system och det föreslagna, eftersom dagens system inte är kostnadsmässigt fixerat; effekterna av tidigare ändringar har inte fullt ut slagit igenom. Detta innebär att många reservationer måste ställas upp när en analys skall göras.

En annan konsekvens av att reglerna förändrats är att det är svårt att jämföra kostnaderna över tiden. Dessutom har redovisningssystemet ändrats. Tidigare fanns knappast någon utförlig eller fullständig statistik. Även dagens system har, tidigare nämnts, stora brister

som vad gäller möjligheterna att få fram statistiska uppgifter.

En del av de ändringar som jag föreslår syftar till kostnadsbesparande attitydförändringar. Således skall avgiftssystemet medverka till att göra den rättssökande mer kostnadsmedveten. Detta bör på sikt medföra att rättshjälpskostnaderna totalt sett minskar. Hur stora besparingar denna typ av dynamiska effekter leder till kan naturligtvis inte beräknas exakt utan kan bara ske genom en uppskattning.

Budgetåret 199394 uppgick statens kostnader för den allmänna rättshjälpen till ca 337 miljoner kronor. Från detta skall avräknas vad som influtit på grund av ålagd betalningsskyldighet. Någon uppdelning

vad som avser den tilltalades återbetalningsskyldighet i brottmål av och motpartsmedparts återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnader vid allmän rättshjälp har inte gjorts. Jag har uppskattat att något mindre än hälften eller 15 miljoner kronor avser allmän rättshjälp och

276 Konsekvenser

något eller 22 miljoner kronor brottmål. Även detta

mer avser om skulle var felaktigt är summan inte så stor att de slutsatser som dras här påverkas i någon större mån. Från de 337 miljoner kronor som kostnaderna för den allmänna rättshjälpen uppgår till kan därför dras ifrån 15 miljoner kronor. En kvalificerad gissning är att en inte obetydlig del av denna summa torde avse ålagd återbetalningsskyldighet enligt 31 b § RhjL. Statens nettokostnader för den allmänna rättshjälpen skulle således uppgå till ca 322 miljoner kronor.

I kapitel 4 behandlas det förslag som kan förväntas ge den största besparingen, nämligen ett överförande av det primära ansvaret för rättslig hjälp från ett statligt system till ett system där den enskilde själv tecknar en rättsskyddsförsäkring. Den besparing som en sådan reform medför för staten kan beräknas uppgå till ca 175 miljoner kronor årligen.

I bilaga 2 redovisas statens kostnader för allmän rättshjälp fördelade på rättslig angelägenhet. Medel som influtit grund av ålagd återbetalningsskyldighet är inte medräknade. Eftersom vissa angelägenheter inte omfattas av de rättsskyddsföräkringar som finns i marknaden i dag kommer kostnaden för dessa även i fortsättningen att stanna på staten medan den resterande kostnaden kan överföras till rättsskyddssystemet.

Besparingen grund av den nya rättsskyddregeln kan beräknas enligt följande.

Kostnader för angelägenheter som inte omfattas av rättsskyddsförsäkringar utgör 149 miljoner med följande fördelning.

Angelägenheter som har samband med äktenskapsskillnad ca

- 127 miljoner kronor av de angelägenheter som enbart rör vårdnad

om barn och underhåll har ca en tredjedel beräknats ha samband med äktenskapsskillnad, angelägenheter som rör arbetsrätt drygt 10

— miljoner kronor, angelägenheter som behandlas vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet knappt 10 miljoner kronor samt

-

angelägenheter som rör fastighetstvister ca 1,5 miljoner kronor

eller sammanlagt 149 miljoner kronor.

Återstående kostnader för allmän rättshjälp, dvs. kostnaderna för två tredjedelar av angelägenheterna rörande vårdnad respektive underhåll samt angelägenheter rörande Övrig familjerätt, arvsrätt, skadestånd, fordran, annat tvistemål och angelägenheter i Övrigt uppgår till ca 188 miljoner kronor. Denna summa skall minskas med det belopp som inflyter på grund av ålagd återbetalningsskyldighet. Vilket belopp som avser just dessa typer av angelägenheter finns dock inte redovisade. Dessutom kommer i ett litet antal övriga fall, enligt vad som redovisats i kapitel en rättssökande att kunna erhålla rättshjälp om

Konsekvenser 277

han eller hon varken har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring.

Den totala besparingen rättsskyddsregeln torde därför bli något

av mindre än 188 miljoner kronor eller uppskattningsvis 175 miljoner kronor årligen.

I kapitel 5 föreslås begränsningar i möjligheterna till rättshjälp i vissa typer angelägenheter. En sådan begränsning är att närings-

av idkare inte skall kunna få rättshjälp i angelägenhet som angår näringsverksarnheten. Som redovisats i kapitel 5 finns dock ingen tillförlitlig statistik över kostnaderna i dessa angelägenheter i dag. Vidare skall rättshjälp inte kunna ges i angelägenhet som rör en fastighetstvist oavsett kostnaderna för att driva saken överstiger ett visst belopp.

om Detta förslag medför en besparing på rättshjälpsanslaget med ca 1,5 miljoner kronor.

De stora besparingarna i det här avsnittet är dock begränsningarna

möjligheten till rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad av och underhåll.

I dag uppgår kostnaden för angelägenheter rörande äktenskapsskillnad till sammanlagt drygt 85 miljoner kronor. Om ett krav på särskilda skäl införs för dessa angelägenheter torde större delen av kostnaderna för gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad falla bort samt även del kostnaderna för de tvistiga ärendena. Med hänsyn

en av till att stor del de medel flyter in grund av ålagd åter-

en av som betalningsskyldighet torde avse gemensamma ansökningar i äktenskapsskillnad kan den sammanlagda besparingen uppskattas till ca 25 miljoner kronor.

Kostnaden för angelägenheter rörande underhållsbidrag uppgår i dag till drygt 46 miljoner kronor. Genom att rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar kommer ca 30 miljoner av dessa att överföras till rättsskyddssystemet. Av de återstående 16 miljonerna kan hälften förväntas falla bort om ett krav särskilda skäl införs

i även i denna typ av ärenden. Besparingen kan således uppskattas till ca 8 miljoner kronor.

I kapitel föreslås också att kostnaden för bodelningsför-

samma rättare inte längre skall kunna ersättas genom rättshjälpen. Detta medför besparing på 1,5 miljoner kronor. Om den skisserade

en ca ordningen med särskilt bistånd till sådan kostnad införs tillkommer i stället kostnader på 10-20 miljoner kronor.

I kapitel 7 diskuteras ett helt nytt avgiftssystem. Det föreslagna avgiftssystemet torde i sig varken innebära någon besparing eller någon kostnadsökning. Avsikten med det nya systemet är inte att öka statens inkomster genom att höja avgifterna. I stället är syftet att göra den rättssökande kostnadsmedveten och därmed förmå honom

mer

278 Konsekvenser

eller henne att tänka och handla utifrån ett mer processekonomiskt perspektiv. Det är min förhoppning att detta skall medverka till att rättshjälpskostnaderna och indirekt också de enskildas kostnader - minskar. De förslag som förs fram i kapitel 10 om offentligt biträde torde även de kunna medföra stora besparingar sikt. Någon uppskattning av storleken på dessa besparingar är däremot knappast meningsfullt att göra, eftersom de rör utlänningsärenden, där den föränderliga verkligheten och de ständigt pågående utredningarna gör hela området till ett kalkylmässigt gungfly. I kapitel 12 behandlas ersättning till rättshjälpsbiträden m.fl. Bestämmelserna om ersättning till offentliga försvarare och biträden enligt rättshjälpslagen har nyligen ändrats. Om de nya reglerna medför de besparingar man velat uppnå är ännu för tidigt att säga. Några ytterligare förslag som medför direkta och mätbara besparingar för jag inte fram i detta kapitel. Enligt min mening är dock det viktigaste medlet för att hålla rättshjälpskostnaderna på rimlig och kontrolleen rad nivå, att de domstolar och myndigheter som skall besluta om ersättning verkligen gör en prövning så att de utför ett snabbt och som bra arbete får betalt för detta medan de som arbetar långsamt och mindre skickligt får lägre ersättning. I kapitel 14 föreslås att Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden på sikt skall avvecklas. Anslaget till dessa myndigheter uppgår till drygt 11 miljoner kronor. En del av de arbetsuppgifter som i dag utförs av Rättshjälpsmyndigheten kommer att behöva utföras även i en ny organisation. Det gäller framför allt avräkning, utbetalning av ersättning till biträden samt hantering av krav på betalning från de som ålagts betalningsskyldighet. Oavsett vilken myndighet som skall utföra dessa uppgifter kommer det att krävas del en resurser. Även domstolarna kommer över vissa uppgifter, främst beslut att ta om beviljande av rättshjälp. Det skall dock påpekas att domstolarna totalt sett troligen kommer att behöva fatta färre rättshjälpsbeslut än i dag eftersom en stor del av rättshjälpen övertas rättsskyddet. av Jag har också föreslagit att Utlänningsnämnden skall ta över Rättshjälpsnämndens prövning av rättshjälpsfrågor i utlänningsärenden. Dessa ärenden utgör omkring hälften av de ärenden Rättshjälpssom nämnden handlägger. Eftersom den andra hälften utgörs av ärenden från Rättshjälpsmyndigheten kommer det, om denna myndighet läggs ned, inte längre att finnas någon funktion kvar för Rättshjälpsnämnden. Även vissa Rättshjälpsmyndighetens uppgifter om av övertas av någon annan myndighet och Utlänningsnämnden tar över vissa av

SOU 1995 :81 Konsekvenser 279

Rättshjälpsnämndens uppgifter torde det uppstå en sammanlagd besparing, som kan uppskattas till ca 8 9 miljoner kronor.

-

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att de beräkningsbara besparingarna på rättshjälpsanslaget uppgår till ca 210 miljoner kronor

år. De besparingar som de organisatoriska förändringarna medför per utgör 8 miljoner kronor. Dessutom tillkommer andra besparingar

ca

inte är direkt mätbara eller kan anges i siffror. Jag har också som pekat på del dynamiska effekter av det nya systemet, som kommer

en att hålla kostnaderna nere. Det förtjänar också att nämnas att regelsystemet bör bli enklare och därmed billigare att hantera för bl.a. domstolarna.

15.2¶Övriga konsekvenser

Europarådets rekommendation om rättshjälp

Europarådets rekommendation om rättshjälp resolution 78 8 on

legal aid and advice innebär i stora drag att alla skall ha rätt till nöd-

vändigt rättsligt bistånd vid förfaranden i domstol. Den del av kostnaden för det rättsliga biståndet som en rättssökande själv skall stå för får inte överstiga vad denne kan betala utan otillbörliga svårigheter undue hardship. Rättshjälp skall innefatta bistånd av någon som är kvalificerad att lämna juridiskt bistånd och den rättssökande skall själv kunna välja biträde bland kvalificerade personer. Biträdet skall ha rätt till skälig ersättning för det arbete han utför. Vid prövning av om rättshjälp skall beviljas skall det beaktas om det är rimligt att rättsliga åtgärder vidtas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare skall arten av det rättsliga förfarandet beaktas.

Staten skall enligt resolutionen ha ansvaret för finansieringen av rättshjälpen. Staten skall vidare garantera att ekonomiskt svaga perso-

rätt till rådgivning, antingen till en kostnad som är avvägd i ner ges förhållande till den rättssökandes ekonomiska resurser eller är gratis.

Resolutionen är inte bindande för Sverige men bör naturligtvis beaktas vid utformandet av ett nytt system för rättshjälp. Förslagen i betänkandet tillgodoser enligt min mening innehållet i rekommendationen.

Det skulle i och för sig kunna hävdas att en ordning där den statliga rättshjälpen är subsidiär i förhållande till en rättsskyddsförsäkring

den rättssökande har eller borde ha haft inte uppfyller kravet på som att staten för finansieringen av rättshjälpen. Jag menar dock

ansvarar att den gör det. Mitt förslag innebär inte att finansieringen av rätts-

280 Konsekvenser

hjälpen överlåts, utan att statens ansvar kommer in först när försäken ringslösning inte står den rättssökande till buds eller när det inte kan krävas att han eller hon borde ha haft en försäkring. Resolution 76 5 on legal aid in civil, commercial and administrativ matters innebär att utlänningar som är bosatta i det land där det rättsliga förfarandet äger rum skall ha rätt till rättshjälp samma som det landets medborgare. Såväl den nuvarande den rättshjäpssom nya lag som jag föreslår uppfyller dessa krav.

Regionalpolitiska konsekvenser

De förslag som läggs fram i detta betänkande får endast i mindre omfattning några regionalpolitiska konsekvenser. Mest betydelsefullt i detta sammanhang torde vara avvecklingen av Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnärrmden i Sundsvall. Vissa Rättshjälpsmyndighetens av uppgifter, bl.a. utbetalningar biträdesersättning och avräkning, av kommer dock fortfarande att behöva utföras. Dessa uppgifter föreslås föras över till Domstolsverket. Om den personal skall utföra som uppgifterna skall vara stationerad i Sundsvall eller i Jönköping där Domstolsverket finns är en organisatorisk fråga får lösas som senare. Den stora besparingen görs genom att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddsförsäkringar. Antalet biträdesuppdrag torde inte bli färre genom denna förändring. Det finns enligt min mening inte någon nämnvärd risk för att advokatbyråer mindre orter får ett sämre underlag för sin verksamhet. Så länge domstolarna har hygglig en spridning i landet kan man räkna med att också advokatverksamheten har en motsvarande spridning. Det finns därför inte anledning att befara att människor i glesbygd skulle få sämre service pågrund de av förändringar jag föreslår. Det förhållandet att endast rådgivning som skall kunna ges i mindre komplicerade ärenden får enligt min uppfattning inte heller sådana konsekvenser.

Jämställdhetspolitiska konsekvenser

De förslag som förs fram i detta betänkande är neutrala i den meningen att de gäller lika för både män och kvinnor. Några förslag som särskilt gynnar kvinnor eller män finns således inte. Det kan visserligen sägas att kvinnor ofta har lägre inkomster än män och därmed oftare skulle ha möjlighet att få rättshjälp. Någon statistik visar som hur rättshjälpen fördelar sig på kvinnor och män finns dock inte. On det skulle vara så att kvinnor oftare får rättshjälp drabbar naturligtvs inskränkningar i rättshjälpen kvinnor hårdare än män.

Konsekvenser 281

Ensamstående kvinnor har dock oftare hemförsäkring med rättsskyddsförsäkring än vad ensamstående män har. Kvinnor har därmed möjligheter att få rättsligt bistånd i en utsträckning som måste anses acceptabel.

När det gäller förslaget att inskränka rätten till rättshjälp i ärenden om underhållsbidrag skall påpekas att de ärenden där rättshjälp inte skall beviljas på grund av kravet på särskilda skäl, avser sådana ärenden där det inte finns behov av biträdeshjälp utöver rådgivning.

Det har sagts att rättshjälp i bodelningsärenden skulle vara en jämställdhetsfråga. Den typiska situation som brukar beskrivas är en rik som undanhåller egendom från sin f.d. hustru som varit hem-

man

med barnen och därmed saknat möjlighet till att några inma komster. Hur vanlig denna situation är går naturligtvis inte att säga. I den nu beskrivna situationen torde många advokater vara villiga att åta sig ett uppdrag som bodelningsförrättare utan att betinga sig förskott, och då föreligger inget problem. I avsnitt 5.5 skissas på en lösning om bistånd likväl anses behövas i dessa fall.

Kommittédirektiv

Dir. 1993:77 Översyn rättshjälpslagen

av

Dir. 1993:77

Beslut vid regeringssammanträde1993-06-24

Chefen för Justitiedepartementet,statsrådetHellsvik, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att särskild utredare tillkallas för att se över rättshjälpslagen

en 1972:429.

Bakgrund

Rättshjälpslagen RHL trädde kraft den l juli 1973. Under de år somgått har lagenändratsåtskilliga gånger. Idag lämnasrättshjälp i form av allmän rättshjälp, rättshjälp misstänkt i brottmål, rättshjälp offentligtbiträde och råd-

genom givning. Från rättshjälpsanslagetbetalasockså kostnaderför målsägandebiträde.

Reformarbetet

En större reform genomfördesår 1980prop. 197879:90 då domstolar ochvissa andra myndigheter fick vidgade befogenheteratt beslutai rättshjälpsfrågor samtidigt de rättshjälpsnämndersominrättatsvid lagenstillkomst minskadesfrån

som sextill fyra.

284 Bilaga 1

Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgiftema prop. 198081:20 och prop. 198182:28. År 1982 slopades också möjligheterna till rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för att upprätta äktenskapsförord och testamente.Samtidigt begränsadesmöjligheternaatt i vissa fall få rättshjälp innan ett annatlikartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts prop. 198l82:28. År 1983 gjordes rätten till allmän rättshjälp i vissa fastighetstvister subsidiär till rättsskyddsförsäkring och möjligheterna till biträde i bodelningsärendenbegränsades.Vidare infördesenny avgift, tilläggsavgift, beräknadesmed utgångspunkti rättshjälpssom biträdets arvode prop. 198283:61. Genom ändringar i 21 kap. rättegångsbalkenRB begränsadesfrån den 1januari 1984 rätten till offentlig försvarare misstänkt i brottmål prop. l98384z23. År 1988 inskränktes möjligheternaatt få allmän rättshjälp i ytterligare typer av tvister där den rättssökandei stället kan få ersättninggenom försäkringar av olika slag prop. 198788:73. De besparingarsomhärigenom uppkom begränsades emellertid genomatt rättshjälpsavgifterna samtidigt halveradesoch den övre inkomstgränsenför rätttill allmän rättshjälp höjdes.Rättshjälpsavgifternasanknytning till basbeloppet,som tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt. Lagen 1988:609 om målsägandebiträdeträdde i kraft den juli 19881 prop. 198788: 107. Rättentill målsägandebiträdeutvidgades1991prop. 198990: 158. Den 1 juli 1989 infördes generösareregler för rätt till allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärendenprop. 198889: l 17. Den senasteändringen i rättshjälpslagenträdde i kraft den l 1993. De mars avgifter somde rättssökandeskall betala höjdes genomgående.Vidare ändrades avgiftssystemet i syfte att öka de rättssökandeskostnadsmedvetande.I propositionen 199293:109 redovisasett antal frågor rättshjälpsområdet skall som undersökasnärmareoch tasuppi andra sammanhang.Det gäller bl.a. den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar, möjligheten att utvidga taxeregleringen och frågan om överförande av regleringen beträffande offentliga biträden till respektive materiell lagstiftning. Under lagstiftningsärendetsgång framfördes också en rad förslag till förändringar beträffande rättshjälpen inte kunde besom handlas i det sammanhanget.

Bilaga 1 285

Taxor m.m.

l förarbetena till rättshjälpslagenprop. 1972:4s. 273 fi förutsätts att ersättning till biträde och offentlig försvarare i betydande utsträckning skall regleras med hjälp För närvarandefinns tva taxor rättshjälpsområdet: taxaför

av taxor. en ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnadefter gemensamansökan den s.k. äktenskapsskillnadstaxan och en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt den s.k. brottmålstaxan.

Denviktigaste faktorn i taxesystemetär den ersättningper timme somfår ansesskälig, den s.k. timkostnadsnormen. propositionenl framhölls att utgångspunkten för timersättningen borde vara den genomsnittliga kostnadenper timme för advokatverksamhetoch att självkostnadernavid de allmännaadvokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse.Timkostnadsnormenhar i rättstillämpningenblivit normgivande vid bestämmandeav ersättning inom hela rättshjälpsområdet.

Tidigare beslutadestaxorna och därmed också timkostnadsnormema av

- - Domstolsverket efter delegeringfrån regeringen. l november 1990 återtog regeringen befogenhetenatt bestämmataxornaenligt rättshjälpslagen. Från och med år 1992 har Domstolsverket återfått rättenatt fastställataxor men regeringenhar behållit rättenatt beslutatimkostnadsnormersomskall ligga till grund för taxorna jfr 22 § andra stycket rättshjälpsförordningen, 1979:938.

I sambandmed desenasteändringarna i rättshjälpslagenbeslutaderegeringen att olika timkostnadsnormer skulle gälla för brottmälstaxan och äktenskapsskillnadstaxan. Normema fastställdesden5 november 1992 till 850 resp. 890 kr inklusive mervärdesskatt.

Högsta domstolen fann i beslut den 19 mars 1993SÖ 162 bl.a. mot bak-

grund av beräkningar somDomstolsverkethar gjort att skälig ersättning till en

offentlig försvarare är910 kr inklusive mervärdesskatt. Beslutetavserersättning utanför det taxesattaområdet.

Regeringen bestämdeden29 april 1993en gemensamtimkostnadsnormför brottmålstaxanoch äktenskapsskillnadstaxantill 910 kr inklusive mervärdesskatt att gälla fr.o.m. den l juli 1993t.o.m. den 30juni 1994.

De nuvarande beräkningsgrundemaför att fastställa timkostnadsnormenär

286 Bilaga J

4 relativt komplicerade och förenade med del svagheter. Regeringen den en gav 13 maj 1993 Riksrevisionsverket i uppdragatt seöver beräkningsgrundemaoch att undersökaom förutsättningar finns att införa differentierade i olika normer hänseenden.Uppdraget skall redovisassenastden l oktober 1993.

Den nuvarande organisationen

Riksdagenbeslutadeår 1989om en ny organisation inom rättshjälpssystemetoch ändrade beslutsbefogenheter för vissa rättshjälpsfrågor prop. 198889: l 17. Ändringarna genomfördesden l januari 1991.Den nyaorganisationeninnebar att en endamyndighet, Rättshjälpsmyndigheten,ersattefyra rättshjälpsnämnderi vardera Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Samtidigt upphörde Besvärsnämndenför rättshjälpen. Dessuppgift att prövavissaöverklagandenenligt rättshjälpslagenövertogsav en ny myndighet, Rättshjälpsnämnden.Målet för omorganisationenvar att få till stånden mer rationell hantering rättshjälpsärenden.Det av förutsattesatt det mestaav arbetet skulle bedrivas med hjälp datorstöd och av att intemadministrationen skulle minimeras. Bådadenyamyndigheternalokaliserades till Sundsvall. Rättshjälpsmyndighetentoggenomreformen över del ekonomiadministraen tiva uppgifter i rättshjälpsärendenfrån domstolarna. l Rättshjälpsmyndighetens uppgifter ingår ocksåatt fullgöra kanslifunktionen Rättshjälpsnämnden. Domstolsverketär centralförvaltningsmyndighetför bl.a. Rättshjälpsmyndigheten. Det är såledesDomstolsverket som i administrativt hänseendeskall leda och samordnaRättshjälpsmyndighetensverksamhet.Domstolsverkethar vidare det samladeansvaretför rättshjälpsmedlensanvändning. l Domstolsverketsuppgifter ingår också rättenatt föra talan mot beslutom rättshjälpoch att begärabeslut om att rättshjälp skall upphöra 49 a-b §§ RHL. Vid Rättshjälpsmyndighetenfinns för närvarande 24,75 tjänster, varav två och en halv tjänst avser Rättshjälpsnämndenskansli. l den sistnämndapropositionen s.17 har angettsatt verksamheten skall kunna bedrivas med drygt 20 anställda. Till grund för den bedömningen låg uppgifter och beräkningar som tagits fram av Domstolsverket DV Rapport1987:11. Före omorganisationen var

Bilaga 1 287

antaletanställda betydligt större.

Rättshjälpsnämndenbestår av en ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, och fyra andraledamöter. Av dessaskall två varaeller ha varit advokater, varav en anställd allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. För ordförande och ledamöterfinns ersättare.Föredragandei nämndenär en särskild handläggaresom vid enstaka tillfällen biträds av fiskaler från Kammarrätten i Sundsvall. Från RättshjälpsmyndighetenochRättshjälpsnämndenharmanframfört att man ofta har behovav extra föredragandeinför nämndenoch att mandå har svårigheter att rekrytera sådana.

Fr.o.m. budgetåret 199293 tilldelas Rättshjälpsmyndighetenmedel i form av ramanslag.AnslagetdisponerasavDomstolsverket. Anslagetför innevarandebudgetår uppgår till 10714 000 kr. Anslaget för budgetåret199394 kommer att upp-

till ll 684 000 kr prop. 199293:l00 bil. 3 s. 118 Detta innebäratt myndigheten förutom pris- och löneomräkning får en resursförstärkning med

- - 270 000 kr i förhållande till budgetåret 199293. Bakgrunden till resursförstärkningenär den kraftiga ökningenavantaletärendensomkommit till Rättshjälpsnämnden.Detta har medförtökade kostnaderför en extra föredragandeoch höga kostnaderför resor för ledamöternai nämnden.

Behov av en översyn

De senasteändringarnai rättshjälpslagenskall sesmotbakgrundavdet statsfinansiella läget. Kostnadernaför rättshjälpenberäknasför budgetåret 199394 till 815 miljoner kr prop. 199293:l00 bil. 3 s. 116. I 1992 års budgetproposition aviseradesbesparingsåtgärder rättshjälpsområdetomfattande 40 miljoner kr. I budgetpropositionenangavssärskilt en sänkningavden övre inkomstgränsenför rätt till rättshjälp som en besparingsåtgärd.Regeringenföreslog i en proposition till riksdagen våren 1992prop. 199192: 159 att denövre inkomstgränsenskulle sänkas från sju till fyra basbelopp. Riksdagen avslog emellertid propositionen. Justitieutskottet anförde i sitt betänkandeöver förslaget bet: 199192:JuU26‘s.9 att besparingaroch effektiviseringar inom rättshjälpssystemetkrävs. I detta syfte borde, enligt utskottet,en samladöversyn ske grundval av enrapport om rätts-

288 Bilaga 1

6 hjälpens effektivitet som Riksrevisionsverketavgett. Hösten 1992 återkom

regeringen till riksdagen med förslag om bl.a. höjda rättshjälpsavgifter prop. 199293:l09. Ändringarna innebar inte någon omfattande reform

mer av rättshjälpslagen. propositionenI förutskickadesemellertid att ytterligare förändringar på flera områden skulle undersökasvidare.

I betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. bet. l99293:JuU26 7 har

s. justitieutskottet anfört att kostnadsdämpandeåtgärderi frågaombiträdesersättning är angelägna,bl.a. med hänsyn till Högsta domstolensbeslut den 19 1993

mars om ersättning till offentlig försvarare.

Det statsñnansiella läget och det besparingskravsom ställts rättshjälpsområdet innebär naturligtvis att detär nödvändigtatt övervägaolika ändringar för att rättshjälpen skall kunna hållaen så hög kvalitet sommöjligt till en försvarbar kostnad. Det finns dock, bortsett från de aspekterna,ett behovav en mera genomgripande översynavvillkoren för och omfattningenavrättshjälpen. Regelsystemet har kritiserats för att vara alltför komplicerat och för att inte mot berättigade

svara krav på effektivitet. Också regelsystemettill den del det bestämmande

avser av ersättning till biträden och offentliga försvarare behöver sesöver.

I sambandmeden översyn av det slagsom nu skisseratsär det lämpligt att ocksåseöver organisationeninom rättshjälpssystemetochverksamhetenvid Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden.

En särskild utredare bör göra översynen.

Närmare om utredningsuppdraget

Somjag nysshar varit inne bör rättshjälpslagensesöver av flera skäl. De

områden det närmaströr sig om är ersättningsfrågor,den allmänna rättshjälpensförhållande till rättsskyddsförsäkringar, regleringen beträffande offentliga biträden och frågor som har medomfattningen av den allmänna rättshjälpenoch avgiftssystemet att göra. Härtill kommer frågor av organisatorisk karaktär.

Utgångspunktenför utredningsarbetetbörvaraatt de begränsaderesursersom i den samhällsekonomiskasituationen står till buds skall sättas de områden där de bäst behövs och komma de människor till del som är i störst behov av

l l i Bilaga I 289 I

7 rättsligt bistånd. De åtgärder som föreslås skall vara sådanaatt de kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingarmen får inte medföra att rättshjälpens grundläggandesyfte går förlorat. Rättshjälpenmåstefungerasomett slagsyttersta skyddsnätsom fångar upp dem som inte kan rättsligt bistånd sätt se annat prop. 199293:l09 s. 19. När det gäller frågor omersättning till biträden enligt rättshjälpslagenoch till offentliga försvarare bör utgångspunktenvara att de skall få ersättning för det arbete och de kostnader uppdragetkrävt och att en reell prövning av ersättningsanspråken måsteske när beslutom ersättning fattas. I utredningsarbetetbör innehållet i Europarådetsrekommendationeromrättshjälp resolution [76] 5 on legal aid in civil, commercial and administrative mattersoch resolution [78] 8 on legal aid and advice beaktas. Flera avde frågor sombör tasupp har behandlatsi tidigare utredningsarbete, bl.a. i RättshjälpskommitténshuvudbetänkandeDen allmänna rättshjälpen SOU 1984:66. Några förslag i den riktning jag förordar har inte lagts fram. I några fall ansågsandra lösningar bättre kunna ge de besparingar och ökad effektivitet somockså vid den tidpunkten eftersträvades.Behovetatt ytterligare effektivisera rättshjälpen och åstadkommabesparingar kvarstår dock. Förnyade överväganden bör därför göras. När det gäller inriktningen arbetet är särskilt följande frågor angelägna.

kostnadskontroll och taxor

En viktig del i rättshjälpssystemetär regleringen av ersättning till biträden och offentliga försvarare. Möjligheten till en effektiv kostnadskontroll är central en faktor när det gäller att hålla kostnaderna Ett sättatt åstadkommakostnadsnere. kontroll kan vara taxereglering. Systemet med taxor syftar till att underlätta bedömningen kostnadsanav språken,att bidra till enhetlig praxis vid bedömning biträdesersättning till av samt att över huvud tagetverka kostnadsdämpande.Någon genomgripandeutvärdering och översyn av taxesystemethar inte gjorts sedanrättshjälpslageninfördes. Det bör nu utredasom taxorna har den kostnadsdämpandeeffekt eftersträvats. I som

290 Bilaga 1

8 det sammanhangetbör utredasom det är möjligt med något annat system där

t.ex. konkurrens och andra marknadsfaktorer får inverka för att bestämmaer-

sättning till biträden rättshjälpsområdet.

Som redan nämntsvar förekomstenav taxor förutsatt redan vid rättshjälpslagenstillkomst. Deolika slagavtaxor somdiskuteradesvar saktaxor, värdetaxor och tidstaxor se prop. 1972:4s. 276 ft. Med saktaxoravsesatt normalarvoden bestämsför grupper av mål och ärendensom normalt kräver en tidsmässigt begränsad och förutsebar tidsinsats av biträdet. Värdetaxor innebär att biträdets arvode ställs i relation till denrâttssökandesekonomiska intresse i sakensutgång i syfteatt fåett rimligt förhållande mellantvisteföremåletsvärde och kostnademas storlek. Genom tidstaxor bestämsarvodetefter tidsåtgångeni det enskilda fallet. Utöver dessaformer av taxor diskuterades,och infördes sedermera,en taxa för ersättning till offentliga försvarare som bygger på förhandlingstiden vid domstolen. Vid sidanav dennainfördes endasten ytterligare taxa, ensaktaxaför mål om äktenskapsskillnadefter gemensamansökan.

Ersättnings- och taxefrågor behandlasi propositionen 198182:28 s. 14 ff. Där anförs bl.a. att metodernaatt bestämmaersättning inom rättshjälpsområdet kommitatt innebäraatt tidstaxor i praktiken gäller. Ett sådantsystemkan enligt propositionen kritiseras för att gynna medelmåttighet skicklighetens bekostnad och för att hämma viljan att rationalisera. Departementschefenframhöll att tidsåtgångenmåstevara enviktig faktor vid arvodesbestämningenmenatt större hänsyn borde tas till uppdragetsomfattning och den skicklighet med vilken det utförts. Propositionen ledde till enändring i 22 § RHL. Där angesnu att uppdragets art och omfattning skall beaktasvid bedömningavvad somär skäligt arvode och att hänsynskall tastill andraomständigheterav betydelse,såsomden skicklighet och omsorg som uppdraget utförts med och den tid som har lagts ned uppdraget.

Rättshjälpskommittén övervägde i betänkandet Den allmänna rättshjälpen SOU 1984:66 152 fs. bl.a. metoderattåstadkommaen effektivare kostnadskontroll. I det sammanhangetberördesfrågan om flera saktaxor borde utformas. Kommittén fann vid sin genomgånginte någonärendegruppför vilken man ville förorda en saktaxa. I den proposition 198788:73 som följde på betänkandet

Bilaga 1 291

9 ansågsbestämmelsernaom arvodesbestämningi rättshjälpslagen trots kritik mot

s.k. taxeglidning och kritiken mot det s.k. tidstaxesystemet vara väl avvägdase

s. 64-66. Någon lagändring föreslogs därför inte.

I rapporten Rättshjälpens effektivitet regeringsuppdrag F 1992:6 kon-

stateradeRiksrevisionsverket s. 52 och 67 att saktaxoma fastställs med tidsåtgångensomendaberäkningsgrundoch att Domstolsverketinte gör någon egen bedömning av nödvändighetenav de olika arbetsmomenten.Riksrevisionsverket ansågatt utgångspunkternaför att bestämmasaktaxornaborde omprövas.

l 1992 års proposition om ändring i rättshjälpslagen m.m. 1992931109 s. 410 tas frågor om utökad användning av taxor upp. Det sägsbl.a. att frågan om utvidgning av brottmålstaxans tillämpningsområde skall undersökasnärmare. Vidare anförs att det kundevara lämpligt att seöver utgångspunkternaför beräkning av saktaxanoch att undersökaom ytterligare områden, t.ex underhållsmål och ärenden på utlänningslagstiftningens och den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningens områden, kan lämpa sig för taxereglering.

Andra vägar att hålla rättshjälpskostnaderna en rimlig nivå kan vara att ställa högre krav på utformningen av de kostnadsräkningarsomligger till grund för bedömningav ersättningsanspråkenoch att efter mönsterav vad somtilläm-

pasi t.ex. Finland sprida information om praxis när det gäller ersättningarsom

beslutats i olika mål. En annan metod att förbättra kostnadskontrollenkan vara att setill att beslut om ersättning enligt rättshjälpslagen fattas separatoch inte i sambandmed dom eller beslut sak. Ocksåi andralösningar kan tänkas.

Den översyn jag föreslår bör omfatta regleringen av ersättning till biträden i dess helhet. Utredaren bör undersökaom bestämmelsernaangåendeersättning till biträden och offentliga försvarare 22 § RHL och 21 kap. 10 § rättegångsbalken är ändamålsenligt utformade. l översynen bör ingå en förutsättningslös granskningav de olika slagenav taxor. Om taxor kan visasvara kostnadsdämpandebör det undersökasom ytterligare områdenkantaxesättas.Utredaren bör tadel avde metoderandranäraligganderättssystem,särskilt övriga nordiska länder, har för bestämmandeav ersättningpå rättshjälpsområdetoch undersökaom dessakan vara lämpliga att införa i Sverige.

292 Bilaga 1

10 Rämhjälpen och rdttsskyddsfbrsdkringar

l prop. 199293:109 om ändring i rättshjälpslagenm.m. anförs s. 19 ft att den allmänna rättshjälpen på sikt bör göras generellt subsidiär till rättsskyddsforsäkringar så sättatt rättshjälp inte får beviljas i angelägenhetersom omfattas av rättsskyddsförsåkringareller liknanderättsskydd.l ett utkasttill lagrådsremiss i det lagstiftningsärendet hade en bestämmelseav den innebörden föreslagits. Utkastet var föremål för överläggningar i Justitiedepartementetden 7 september 1992. Kritik riktadesmot förslaget, främst när detgällde avsaknadenav analyser om vilka närmarekonsekvenserdet skulle medföra. Då detfanns skäl att ytterligare undersökasakenföreslogsinga förändringar i propositionen. propositionenl anförs att enanalysav hur storabesparingarna rättshjälpsanslagetskullebli och vilka ekonomiskakonsekvenseren sådanordning skulle för försäkringsbolagen först måstegöras. Vidare anförs att vissa lagtekniska frågor bör beredasytterligare. Försäkringsbolagenbör också bättre tid på sig att anpassasig till nyordningen.

Utredaren bör övervägafrågan om att göraden allmänna rättshjälpen generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringaroch lämna förslag till lagändringar. En fungerande ordning där den allmänna rättshjälpenär subsidiär till försäkringar förutsätter viss samordning med de försäkringsvillkor somgäller för rättsskydd. Denna del av uppdragetbör därför utföras i samverkanmed försäkringsbolagen.

Ofientliga biträden

En avformerna för rättshjälpär rättentill offentligt biträde. Offentligt biträde kan beviljas i ärendensom angesi 41 § RHL. Det är fråga om ärendensom rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet. Den största gruppen ärenden är avvisnings- och utvisningsärendenenligt utlänningslagstiftningen. Ärenden enligt den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningenhör också hit. l övrigt är det bl.a. fråga om tvångsomhändertagandeungaoch av missbrukare, ärenden son1rör verkställighet utomlandsav frihetsberövandepåföljd och ärenden enligt

sou 1995:81 Bilaga 293

ll smittskyddslagen.

Kostnadernaför offentligt biträde beräknasför budgetåret 199394 uppgåtill 178 miljoner kr. Under perioden 1986-1990var det kostnadernaför offentligt biträde somökade mest98 procent av de olika formerna för rättshjälp.

I propositionen 199293:l09 diskuteras s. 35 ff om rätten till offentligt biträde också i fortsättningen skall regleras i rättshjälpslagenoch betalas från rättshjälpsanslaget.I det nyss redovisade utkastet till lagrådsremiss föreslogs att den del av rättshjälpsanslagetsom hänför sig till Statens invandrarverk skulle avskiljas. Det anförs i propositionen att det kanskevore lämpligare att reglera rättentill offentligt biträde direkt i den materiella lagstiftning det handlarom och hålla kostnadernautanför rättshjälpsanslaget.Bestämmelsernaom t.ex. beviljande och omfattning kunde meden sådanordning bättreanpassasefter de specifikabehov som gör sig gällande i de olika ärendekategoriema.Ordningen skulle också motverka de generella urholkningarna rättshjälpsområdet.Skälsomhar attgöra med kostnadsansvaroch kostnadskontroll ansågsockså tala för en sådanlösning. Några förändringar förordades inte i propositionen. Det ansågsinte lämpligt att

fram med särskilda lösningar vissa verksamhetsområden.

l betänkandetAnslag till råttshjälp m.m. behandlar justitieutskottet denna fråga bet. 199293:JuU26 s. 11 Enligt utskottetsuppfattning finns det skäl att ifrågasättaom det är lämpligt att kostnadernaför offentligt biträde även i framtiden skall belastarättshjälpsanslaget. varje fallI finns anledning att överväga en särredovisningavkostnadernaför sådantbiträde. Enannanenligt utskottettänkbar ordning är att kostnadernabelastar respektive myndighetsanslagochatt rättentill offentligt biträde regleras i den materiella lagstiftningen olika områden. Härigenom skulle den fördelen uppnåsatt resurseroch verksamhetsansvarföljs åt. Utskottet anförde vidare att regeringen närmare bör överväga de anförda frågorna och att det får ankomma regeringen att avgöra formerna härför. Justitieutskottet hemställdeatt riksdagensomsin mening skulle ge regeringentill kännavad somanförts. Riksdagen biföll den 22 april 1993utskottets hemställan rskr. 199293:291.

Utredaren bör undersöka möjligheternaatt överföra regleringen beträffande offentliga biträden för var och en av ärendekategoriernatill respektive materiell

294 Bilaga 1

12 lagstiftning och föreslå de lagändringar som kan vara befogade.

Andra reformfbrslag

Rättshjälpenskaraktär av social skyddslagstiftning bör renodlas. Det bör utredas om rättshjälpslagstiftningen kan ändrassåatt bistånd i större utsträckningän vad som för närvarandeär fallet inriktas de fall där det bäst behövs. Det finns anledning att misstänkaatt allmän rättshjälp i dag i en inte obetydlig omfattning utgår i fall där det inte kan ansesbefogat att det allmänna helt eller delvis skall bekosta tvisten. l 1992 års lagstiftningsärende framfördes flera förslag till förändringar av regleringen. Skäl finns att i en samlad översyn igenom vilka åtgärder somär lämpliga för att effektivisera rättshjälpen.

Översynen i denna del bör främst avse villkoren för och omfattningen av rättshjälpen. Även avgiftssystemetoch förfarandet vid ansökan rättshjälp bör

om sesöver. Enannanfrågasombör undersökasär möjlighetenatt för vissa måltyper flytta tyngdpunkten från allmän rättshjälp till rådgivning. Det förtjänar att framhållasatt inte bara det allmännautanocksåenenskild rättssökandehar fördel av att det rättsliga biståndet kanges till en rimlig kostnad.

Allmän rättshjälp beviljas i dag den somhar behov av bistånd i en rättslig angelägenhetochvarsinkomst inte överstigerenviss nivå. Undantagoch begränsningar i rätten till rättshjälp gäller för vissa typer av mål. Dessutom gäller att rättshjälp inte skall beviljas den som inte har befogat intresseav att få sin sak behandlad. Att befogat intressesaknasav att få saken behandladär också ett

av flera skäl att förordna att redan beviljad rättshjälp skall upphöra. Rättshjälpen skall dock inte upphöraom det skullevara uppenbartoskäligt. lntresseprövningen förutsattesvid rättshjälpslagenstillkomst görasbådeavden myndighet som fattar beslut om rättshjälp och av rättshjälpsbiträdet. Högsta domstolen har emellertid uttalat NJA 1982s. 175 I att det inte är förenligt medde grundläggandeprinciperna för rättegångenatt en domstol i rättshjälpsfrågangör en förberedande g sakprövning för att avgöra om rättshjälp skall beviljas eller behållas. Endast i i uppenbara fall kan enligt Högsta domstolen brist befogat intresseav sakens prövning få ansesföreligga. När det gäller biträdens skyldighet att göra in-

en

Bilaga 1 295 sou 1995:81

13 tresseprövning har Högstadomstolen uttalat att tyngdpunkten i biträdets insatser därvidlag bör ligga ett tidigt stadium.När sakenkommit underdomstolsprövning bör ansvareti första hand ligga hos domstolen.

Nu berörd fråga behandladesav Rättshjälpskommittén. kommittédirektivenI dir. 1981:75 anförs bl.a. att vissa erfarenheter tyder att reglerna om befogat intresse sällan tillämpas. Rättshjälpskommittén diskuterade några förslag till lösning av problemet men ansågatt inget av dem kunde leda till en enkel och effektiv intresseprövning SOU l984:66 s. 89. Genomatt man utformadeett system som initierar den rättssökandeatt göra processekonomiskaöverväganden ansåg kommittén att det eftersträvadesyftet ändå kunde tillgodoses.

Det finns skäl att i belysning av vad som nu har anförts seöver de grundläggande förutsättningarna för beviljandeav rättshjålp och för att rättshjälp skall upphöra. Tidigare redovisade rättsfall väcker också frågan om sammadomare skall fatta beslut i rättshjälpsfrâgoroch pröva målet i sak. Också fråganom omfattningen av biträdenasskyldighet att göra en intresseprövning bör behandlasi det sammanhanget.

Vidare bör undersökasom ytterligare någonärendekategorikan undantasfrån rättshjälpsområdet.t.ex. gemensammaansökningaromäktenskapsskillnad.Ensådan lösning skulle kunna kombineras meden utvidgning av rådgivningsinstitutet. Man kan också tänka sig att rättentill rättshjälp inte helt tasbort menbegränsas till fall där bistånd verkligen behövs. Påfamiljerättsområdet har olika idéer förts fram t.ex. att rättshjälp i vårdnadsmålinte skall beviljas innan samarbetssamtal prövats. Också detta förslag bör övervägas.

Utredaren bör ocksåundersöka möjligheterna att över huvud taget förbättra och utvidga rådgivningsinstitutet. Ett utökat tillämpningområde för rådgivningsinstitutet kan medföra att den allmänna rättshjälpen avlastas, vilket innebär kostnadslättnaderför bådede rättssökandeoch det allmänna.

Vissa mål pågår under lång tid och i flera instanser. Det är inte ovanligt att en processtar två år eller mer. Har rättshjälp beviljats i målet gäller rättshjälpen tills processenär avslutad. Man kan tänka sig att ett beslut om rättshjälp bara skall omfatta den instans där den beviljas. Rättshjälp beviljad av Rättshjälpsmyndigheten skulle i sådantfall gälla endastsålängeden rättsligaangelägenheten

l 296 Bilaga 1

E

l

14 inte år anhängiggjord vid domstol. En annantänkbar ordning kan att rätts-

vara hjälpen bara skall omfatta kostnader till viss nivå. Ytterligare tänkbar

upp en en lösning kan vara att möjligheterna till rättshjälp i ny instans begränsasjämfört med vad somgäller i första instans. Sistnämndafråga tasockså i direktiven

upp till den särskilda utredare som skall seöver formerna för rättegången i hovrätt m.m. dir. 1993:38.

Ett alternativ eller ett komplement kan vara att ny avgift skall betalas i

ny instans eller när en viss kostnadsnivåuppnåtts. När en processpågår under lång tid upparbetasny betalningförmåga hos rättshjälpstagarenallteftersom tiden går. Dennesekonomiska förhållanden kan dessutomunderdentid en processpågår ha förbättrats. Enligt gällande regler kan egenavgiftemai sistnämndafall höjas men det sker sannolikt inte särskilt ofta. Andra alternativ är att omprövning av rättshjälpen skall ske eller ny avgift betalasvid vissa tidsintervall.

En faktor som bidrar till att hålla rättshjälpen inom rimliga ramar är rättshjälpstagamaskostnadsansvar.Detär visserligeninte meningenatt någonav ekonomiska skäl skall tvingas avståfrån driva enberättigadprocess.Den bedömning av risken att få svara för kostnader i måletsom en part utan rättshjälp förutsätts göra bör emellertid göras ocksåav en part somhar rättshjälp. Egenavgiftema i rättshjälpssystemet har nyligen höjts. Utredaren bör undersöka om ytterligare förändringar bör ske, t.ex. om taket för tilläggsavgiften bör vara högreän det nu

En annanmöjlighet sombör undersökasär om, i mål där barn ärpart mål om underhåll och faderskap, egenavgiftemakan beräknasmed ledning av vårdnadshavarens inkomster och inte som nu är fallet utifrån barnets inkomster.

utredningsuppdragetbör också ingå en undersökningav om prövningen av en ansökan om rättshjälp, t.ex. när det gäller kontroll av lämnade inkomstuppgifter, kan förbättras.

Organisatoriska frågor

Rättshjälpsmyndighetenoch Rättshjälpsnämndenhar nu bedrivit sin verksamhet i den nya organisationenunder drygt två år.

Riksrevisionsverket har i rapporten Rättshjälpens effektivitet regerings-

-

Bilaga 1 297

15 uppdrags. S3 ff, 67 ff tagit upp frågor somrör administration och organisation av rättshjälpen. Där påpekasbl.a. att Domstolsverketsansvarför tillsyn och uppföljning av Rättshjälpsmyndighetensuppgifter inte klarlagts, att uppföljningen av kostnadsfördelningm.m. inom rättshjälpenhar brister och att detspridda beslutsfattandet innebär att ingen myndighet ansvarar för att kostnadernahålls nere. Sådanafrågor behandlasockså i departementspromemorianDomstolsväsendet; organisation och administration i framtiden Ds 1992:38 s. 116 ff och i prop. 199293:l09 s. 42

Riksrevisionsverket har i en revisionsrapport den 24 november 1992 RRV dnr 1992:1180 vid granskningen av Rättshjälpsmyndighetenkonstaterat vissa brister i redovisningenoch dei ekonomiadministrativa rutinerna.

Det finns såledesflera skäl till att de aktuella reglerna och verksamhetenvid Rättshjälpsmyndighetenoch Rättshjälpsnämndennu bör sesöver. Det bör därför görasen utvärdering av hur de nya reglerna slagit ut i praktiken, om syftet med de nya reglernahar uppnåtts,om de nya reglerna är effektiva och om ansvarsfördelningen mellan t.ex. Domstolsverket och Rättshjâlpsmyndighetenär den bästa möjliga. Vidare bör undersökasomden nuvarandefördelningenavarbetsuppgifter mellan å ena sidan Rättshjälpsmyndighetenoch Rättshjälpsnämndenoch å andra sidan övriga myndigheter sombeslutar i rättshjälpsfrågor är lämplig.

Denöversyn avrättshjälpslagensomjag föreslagit i det föregåendekanockså behövaföranledaorganisatoriskaförändringar. De frågor om kostnadskontrolljag har behandlathängerbl.a. sammanmed denordning somgäller för beslutsfattandet, dvs. när och av vembeslutom rättshjälp fattasoch vem somprövar överklaganden. Också frågor om hur uppgifter om beslut dessai delar samlasoch bearbetas har betydelseför kostnadskontrollen. Vidare kan utredarensöverväganden såvitt avser de offentliga biträdena innebära att området för Rättshjälpsmyndighetens och framför allt Rättshjälpsnämndensarbetsuppgifter bör förändras. För beslut i frågor om rättshjälp som fattas av domstol gäller att överklagande skall ske i den ordning somi övrigt gäller för överklagandeav domstolensbeslut. För beslutav andramyndigheterän domstolar gäller att beslutenöverklagashos Rättshjälpsnämnden.Denna ordning kan sägasminska möjligheterna att åstadkomma

effektiv kostnadskontroll och enhetlig rättstillämpning. Å andra sidankan en en

298 Bilaga 1

16 skäl anföras mot en ändrad ordning. Utredaren bör övervägaockså dessafrågor.

I sambandmed frågorna om ansvarsfördelning mellan Domstolsverket och Råttshjälpsmyndighetenberörs i prop. 199293: 109s. 44 f fråganom Domstolsverkets talerätt. Verket hadei en skrivelse begärtatt partsställningi frågor om ersättningar som betalasav allmänna medel. Av flera skäl, bl.a. att Justitiekanslemsarbetsuppgifter, i vilka talerätt enligt rättshjälpslageningår, var föremål för utredning togs inte någon slutlig ställning i frågan. Utredaren bör i den

omfattning det är lämpligt göra förnyade överväganden när det gäller Domstolsverkets talerätt.

De frågor jag nu tagit upp bör övervägas förutsättningslöst och i belysning av de ställningstagandensomgörs i övriga frågor. Om regelverket enligt utredarens mening inte är tillfredsställande, materiellt eller formellt, bör utredaren föreslå lämpliga åtgärder.

Övrigt

Utredningsuppdragetbör inte begränsastill de frågor jag tagit upp. Utredaren bör ha fria händer att föreslå andra ändringar som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar,och till att rättshjälpsresursernakoncentrerastill de områden där de bäst behövs.

Uppdragets genomförande m.m.

För utredaren gäller regeringensdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angåendeutredningsförslagensinriktning dir. 1984:05, angåendebeaktande av EG-aspekter i utredningsverksamhetendir. 1988:43 samt angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50. Utredaren skall vidare analysera och redovisa sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv.

Utredaren bör samrådamed Utredningen om rättegångeni hovrätt m.m. Ju 1993:04, dir. 1993:38 och med Utredningen om domstolarnas och domarnas ställning inför 200-talet Ju 1993:06, dir. 1993:47.

Utredaren bör vid uppdragets genomförande samråda med Domstolsverket

sou 1995:81 Bilaga 1 299

17 och Riksrevisionsverketsamtandra myndighetersomberörs av de frågor somtas upp i utredningen. Uppdraget bör fullgöras i kontakt med Sveriges advokatsamfund.

Uppdraget bör redovisas senastden 1 maj 1995. Om utredarenanser det lämpligt kan någon del av uppdraget, t.ex. frågorna om kostnadskontroll och taxor, redovisas i ett delbetänkande.

Jaghar detta ärendesamråttmedchefen för Kulturdepartementeti ochchefen för Socialdepartementet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen

- 1976: l 19 för att seöver rättshjälpslagen1972:429 och

-

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandensöverväganden och bifaller hennes hemställan.

Justitiedepartementet

300 Bilaga I

Kommittédirektiv

Iilläggsdirektiv till 1993 års Dir.

JU 1993:08 1994:81

Rättshjälpsutredning

Beslut vid regeringssammanträde den 25 augusti 1994

Sammanfattning av uppdraget

Rättshjälpsutredningen ges i uppdrag att se över den

nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden.

Bakgrund

Regeringen gav den 24 juni 1993 särskild utredare i

en uppdrag att göra en översyn av rättshjälpslagen dir 1993:77. Uppdraget omfattar frågor om kostnadskontroll och taxor, den

allmänna rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar,

villkoren för och omfattningen av rättshjälpen samt vissa organisatoriska frågor. Utredaren skall också undersöka möjligheterna att överföra regleringen beträffande offentliga biträden till respektive materiella lagstiftning. I uppdraget ingår bl.a. att ta ställning till den ordning gäller för

som

beslutsfattandetpågrättshjälpsområdet, dvs. när och av vem

beslut om rättshjälp fattas. Utredarens överväganden såvitt avser de offentliga biträdena kan enligt direktiven innebära att

området för Rättshjälpsmyndighetens och Rättshjälpsnämndens

arbetsuppgifter bör förändras.

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas bl.a. i ärenden

om avvisning och utvisning i vissa fall samt i vissa andra

ärenden enligt utlänningslagstiftningen. Bestämmelser när

om offentligt biträde beviljas och vem som fattar besluten finns i

sou 1995:81 Bilaga 1 301

41-45 §§ rättshjälpslagen 1972:429. Huvudregeln är att beslut om offentligt biträde fattas av den myndighet som handlägger ärendet. l asylärenden fattas således dessa beslut normalt av Statens invandrarverk.

Riksdagens socialförsäkringsutskott har i betänkandet lnvandrar- och flyktingpolitiken bet. 199394:SfU14 behandlat några motioner där den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden i asylärenden kritiseras. Bland annat riktas kritik mot att Statens invandrarverk inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden och att de jurister

som förordnas ofta saknar kompetens i flyktingfrågor.

Utskottet anför att kritik mot den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden har framförts från flera hall, bl.a. med anledning av att det har förekommit fall då offentliga biträden har försummat att i rätt tid överklaga ett avvisningsbeslut. Utskottet menar att det finns skäl att ta denna kritik på allvar och att en översyn av det nuvarande systemet bör göras. Denna översyn bör enligt utskottet lämpligen kunna göras inom ramen för den pågående översynen av rättshjälpslagen. Utskottet hemställde att

riksdagen skulle ge regeringen detta sin mening till

som känna. Riksdagen biföll den 27 april 1994 vad utskottet hemställt rskr. 1993942263.

Uppdraget

Den av riksdagen begärda översynen skall göras

av

Rättshjälpsutredningen.

Justitiedepartementet

w .

SOU 1995:xx 303

Bilaga 2

DOMSTOLSVERKET 1995-07-21 Stabsenheten

Tabell Statens utgifter för rättshjälp totalt i löpande priser för de senaste fem budgetåren samt för budgetåret 198485. Belopp i tkr. Redovisade belopp utgör statens nettokostnader efter avdrag för återbetalningsmedel. Egenavgifter grundbelopp och tilläggsavgift och mervärdeskatt ingår inte i beloppen

Tabel II. Rättshjälpskostnaderna fördelade på de olika rättshjälpsformerna de senaste fem budgetåren samt budgetåret 198485 angivna i löpande priser. Belopp i tkr. Kostnad som motpart eller annan ålagts återbetala till staten ingår inte i redovisningen

Budgetår 198485 198990 199091 199192 199293 199394 Rättshjälpsform

Allmän rättshjälp 142 738 209 894 254 151 287 863 312 995 336 802 Rättshjälp misstänkt i brottmål 101 532 238 155 297 290 320 426 338 792 377 140 Rättshjälp genom offentligt biträde 24 042 53 145 41 781 42 815 49 858 47 338 Offentligt biträde i utlänningsärenden 17 005 96 956 115 640 153 765 127 649

- - Rådgivning 671 l 604 1 845 1 350 2 289 665 Kostnader for målsägandebiträde 8 358 11 538 12 473 16 925 21 357

- -

304 Bilaga 2

Tabell III. Timkostnadsnormer, löpande penningvärde. Fr.0.m. 1991 infördes mervärdeskatt på bl.a. advokattjänster. Timkostnadsnormerna redovisas utan mervärdeskatt

Timkostn .norm Timkostn.norm Budgetår tvistemål brottmål

Tabell IV. Timkostnadsnormernas förändring omräknade i förhållande till utvecklingen av konsumentprisindex den 1 jan 1990. Budgetåret 198990 basår

Tabell V. Timkostnadsnormernas förändring omräknadei förhållande till utvecklingen av konsumentprisindex den 1 jan 1994. Budgetåret 199394 basår

Timkostn .norm Timkostn.norm

Bilaga 2 305

Tabell VI. Kostnadsutfallet För allmän rättshjälp och rättshjälp åt misstänkt i brottmål uttryckt i fasta priser med dels tirnkostnadsnormen dels konsumentprisindex som deflator. Belopp i milj kronor.

Tabell VII. Statens kostnader i tkr för allmän rättshjälp fördelade på rättslig angelägenhet och genomsnittskostnad för avslutade ärenden budgetåret 199394

306 Bilaga 2

Tabell VIII. Summa fastställda rättshjälpsavgiftergrundavgifter och tilläggsavgifter i rättshjälpsärenden som avslutats under perioden 930701 940630, för-

delade på rättslig angelägenhet

Rättshjälpsavgift Tilläggs- Angelägenhet grundavgift avgift

Bilaga 2 307

. -

w . JouoJx [uw I

308 Bilaga 2

m

b .

b

m

3 b

ä z..

å

b E

1995:81 Bilaga 2 309 SOU -

å

p

ä .8 J0U°J| Iuw I

310 Bilaga 2

:w .ö

-

o

m Uw m

Bilaga 2 311

-

. Jouom mw

I

312 Bilaga 2

T

n

o m m m M I

Bilaga 2 313

- S w m v N

m Na m

I

314 Bilaga 2

m Um.M M

I

Bilaga 2 315

i

5 m u om M

I

Bilaga 3

Rättshjälpsavgifter och enligt mitt förslag

nu I tabellen är kostnader för rättshjälpen angiven inklusive râdgivningsavgift. I den vänsta kolumnen avgift enligt nuvarande bestäm-

anges melser och i den högra avgiften enligt mitt förslag. Det bör erinras

avgiften i den vänsta kolumnen beräknas på alla kostnader i om att ärendet, t.ex. kostnaden för utredning, medan avgiften i det föreslagna

högra kolumnen beräknas endast biträdeskostnaden. systemet

Rättshiälpskostnad biträdeskostnad 5 000

Ekonomiskt Avgift enligt Avgift enligt underlag nuvarande regler förslaget årsinkomst

0-470 700

-

årsinkomst

0470 950

-

318 Bilaga 3

Rättshjälpskostnad biträdeskostnad 25 000

Ekonomiskt Avgift enligt Avgift enligt underlag nuvarande regler förslaget årsinkomst

0-470 1 700

- 49 000 l 880 1 700

årsinkomst

0-470 2 950

-

Bilaga 3 319

Rättshjälpskostnad biträdesk0stnad 100 000 Ekonomiskt Avgift enligt Avgift enligt underlag nuvarande regler förslaget årsinkomst

0-470 5 450

-

Bilaga 4

i de nordiska länderna

Rättshjälp övriga

En jämförelse rättshjälpssystem i olika länder är många gånger

av vansklig att göra. Dels är de processuella systemen inte alltid uppbyggda på sätt vilket i sin tur medför olika behov av hjälp,

samma dels är även rättshjälpssystem olika konstruerade. Ett system som från början ut att fördelaktigt för den rättssökande kan vid när-

ser vara

studier visa sig betydligt sämre i vissa slags angelägenheter mare vara eller i vissa situationer.

Enligt direktiven skall jämförelse göras med de andra nordiska

en länderna, framförallt vad bestämmelser om ersättning till bi-

avser träden och försvarare. Utredaren ocheller sekretariatet har därför besökt Danmark, Finland och Norge och studerat dessa länders rättshjälpssystem. Uppgifter har även inhämtats via de svenska ambassaderna i Frankrike, Storbritannien och Tyskland. En redogörelse för rättshjälpssystemen i de europeiska länderna finns också i två guider; EC legal systems och EFTA legal system som getts ut av Council of the Bars and Law Societies of the European Community CCBE.

Till att börja med kan konstateras att det finns tvâ särdrag vad gäller de svenska förhållandena. Dels har Sverige endast en form av rättshjälp oavsett angelägenheten handläggs i domstol eller inte,

om dels täcker de svenska rättsskyddsförsäkringarna ett större område och har större spridning än rättsskyddsförsäkringar i de flesta andra

en europeiska länder.

I andra stater är rättshjälp uppdelat i en processuell och en utomprocessuell hjälp. Den processuella är regel statlig medan den

som utomprocessuella kan antingen statlig eller kommunal. Den utom-

vara processuella hjälpen är ofta begränsad och kan många gånger jämföras med vårt rådgivningsinstitut. I alla stater finns en gräns för hur mycket den rättssökande mest får tjäna för att vara berättigad till

som rättshjälp. Denna gräns ligger ofta mycket lågt och rättshjälp ses många gånger form av socialhjälp till dem som har det allra

som en sämst ekonomiskt ställt. Huruvida den rättssökande får betala någon avgift för rättshjälpen eller inte varierar från land till land. Likaså är förhållandena varierande beträffande huruvida rättshjälpen omfattar

motpartskostnader eller inte.

Det andra särdraget är som sagt det svenska försäkringssystemet. Ca 95 % de bor i Sverige omfattas ett försäkringsskydd.

av som av De hemförsäkringar förekommer på marknaden innehåller även

som

322 Bilaga 4

en rättsskyddsförsäkring som täcker många av de områden där rättshjälp utgår idag. Nedan följer en översiktlig redogörelse för rättshjälpssystemen i de övriga nordiska länderna. Framställningen är i första hand inriktad på rättshjälp i civilrättsliga angelägenheter. Närmare detaljer och eventuella jämförelser mellan systemen görs i samband med att den svenska

motsvarigheten behandlas.

Danmark

I Danmark är rättshjälpen uppdelad i processuell rättshjälp fri process och utomprocessuell rättshjälp rättshjälp. Den utomprocessuell rättshjälpen motsvaras ungefär av vår rådgivning. Det finns också flera privata rättshjälpsinstitutioner och advokatvakter som ger rådgivning. Dessa erhåller visst statsbidrag till sin verksamhet.

Rättshjälpen är subsidiär till rättsskyddsförsäkringar men staten

svarar för administrationen i båda fallen. En rättssökande har rätt till rättshjälp och fri process om hans inkomst inte överstiger en viss fastställd summa. Samma inkomstgränser gäller för båda formerna av rättshjälp. Gränserna justeras varje år. För år 1995 gäller att ensamstående inte får tjäna mer än 180 000 Dkr per år och sammanlevande 228 000 Dkr s.k. ekonomisk identifikation. Gränsen höjs med 31 000 Dkr för varje hemmavarande barn under 18 år. Dessa gränser innebär att ca 60 % av den danska befolkningen omfattas av möjligheten att erhålla rättshjälp. Om saken är av principiellt intresse kan undantag medges från de nu nämnda gränserna. En advokat får endast i mycket speciella situationer begära ytterligare ersättning från den rättssökande utöver den han tillerkänts av domstol eller den han armars erhållit för rådgivning.

Fri process

Fri process kan beviljas i tvistemål och för målsägande i ett brotten mål. För att fri process skall beviljas krävs, förutom att de ekonomiska villkoren skall vara uppfyllda, att den rättssökande har rimlig en grund att föra process. Med rimlig grund avses i första hand att en rättssökande har en rimlig chans till framgång även tvisteförmen målets värde i förhållande till uppskattade rättegångskostnader och angelägenhetens art kan påverka bedömningen.

1995:81 Bilaga 4 323 SOU

Beslut fri fattas Statsamtet länsstyrelsen och kan om process av överklagas till Justitiedepartementet. Fri medför att både och motpartens kostnader betalas process egna Den rättssökande behöver inte heller betala rättegångsavgift. av staten. I vissa farniljerättsliga angelägenheter ersätts dock bara egna kostnader. Under vissa förutsättningar kan partiell fri process beviljas. Den rättssökande får då betala del kostnaderna. Denna form verkar en av dock mindre vanlig. vara Den danska kostnader för fri uppgick år 1994 till statens process 123 miljoner Dkr. Till detta skall läggas försäkringsbolagens kostnader. Kostnaderna för skall nämligen i första hand utgå ur processen

den rättssökandes rättsskyddsförsäkring. Den som uppfyller de ekono-

miska villkoren måste ansöka om fri process innan försäkringsersättning betalas Det innebär att Statsamtet i vissa fall prövar om fri ut. skall beviljas utan att staten sedan behöver bidra till kostnaderprocess Om försäkring saknas betalar staten kostnaderna. Detsamma gäller na. då försäkringen utnyttjats fullt ut försäkringen ersätter kostnader för högst 75 000 Dkr. Om den rättssökandes inkomst ligger över gränsen prövar försäkringsbolaget det föreligger rimlig grund för process. om Ersättning till biträden fastställs domstolen. För många slags av angelägenheter har taxor fastställts i samråd mellan Advokatsamfundet, Domarförbundet, Justitiedepartementet och Finansdepartement. Arvodet är ofta beroende storleken på tvisteförmålet. Om det inte av finns någon ersätts vanligen den tid varit rimlig att lägga ned taxa som i målet. Någon fastställd norm för timersättning finns inte men en vanlig ersättning är 1 O00 Dkr timme inklusive moms. Dornstolens per beslut i ersättningsfrågor överklagas till Justitiedepartementet. Fri beviljas för instans i taget. Den som vinner en proprocess en får automatiskt fri motparten klagar. I annat fall cess process om måste ansökan om fri process göras. en ny

Rättshjälp

Rättshjälp innebär rådgivning och utformning av enklare skrifter t.ex. ansökan fri rättegångsskrift, utfärdande av bodelningsom process, överenskommelse, enklare testamenten och äktenskapsförord samt

deltagande i möten.

Rättshjälp i alla slags angelägenheter utom till häktad eller ges tilltalad i brottmål, till näringsidkare om angelägenheten har en övervägande näringsrättslig karaktär, vid skuldsanering eller i angelägenheter skall behandlas vid förvaltningsmyndighet om det kan antas som

vägledning och bistånd kan myndigheten. Rättshjälp kan

att ges av