NJA 1992 s. 782

Vid Stockholms TR väckte dels Stadshotellet i Södertälje AB, i det följande kallat hotellet, talan mot Stockholms Stads Brandförsäkringskontor, i det följande kallat Brandkontoret, (i mål T 8-261-90) och mot PreAssurans AB, i det följande kallat PreAssurans, (i mål T 8-551-90) dels Södertälje Stadshotells Vänner AB, i det följande kallat fastighetsbolaget, talan mot Brandkontoret (i mål T 8-262-90) och mot PreAssurans (i mål T 8-550-90). De fyra målen handlades av TR:n gemensamt och avdömdes i en dom. Av domen framgår den talan som hotellet och fastighetsbolaget, tillsammans i det följande kallade hotellbolagen, förde mot Brandkontoret och PreAssurans.

TR:n (rådmännen Ivarsson och Jalvemyr samt tingsfiskalen Frieberg; Jalvemyr skiljaktig i målen T 8-550-90 och T-551-90 med PreAssurans som svarande, se nedan) anförde i dom d 24 juli 1991: Bakgrund. Hotellet driver som framgår av dess firma hotellrörelse i Södertälje. Själva fastigheten med hotellbyggnaden ägs av ett annat bolag.

PreAssurans driver verksamhet som försäkringsmäklare. Hotell bolagen gav i mars 1990 mäklaren S.S. hos PreAssurans i uppdrag att utarbeta lämpliga försäkringar. I skriftliga fullmakter d 22 mars 1990 befullmäktigades PreAssurans att som försäkringsmäklare med ensamrätt tills vidare företräda hotellbolagen rörande upphandling, underhåll och service av deras försäkringar.

Brandkontoret lämnade via PreAssurans en offert på försäkringsskydd till hotellbolagen, vilken offert accepterades av dessa. Försäkringsskyddet var uppdelat på det sättet att hotellet tecknade en företagsförsäkring avseende tiden d 1 maj 1990- d 30 april 1991 och fastighetsbolaget en fastighetsförsäkring avseende tiden d 1 april 1990-d 31 mars 1991. Årspremien utgjorde 60 160 kr för företagsförsäkringen och 83 240 kr för fastighetsförsäkringen. Brandkontoret sände fredagen d 20 april 1990 försäkringsbrev, försäkringsvillkor och premieavier till PreAssurans. Enligt PreAssurans översändes försäkringshandlingarna, som fanns i två försändelser, måndagen d 23 april 1990 till hotellet respektive fastighetsbolaget. S.S. angav i ett följebrev samma dag ställt till P.N., som är verkställande direktör och styrelseledamot i hotellbolagen, att S.S. vecka 19 (d 7- d 13 maj) skulle kontakta hotellbolagen för att följa upp försäkringsskyddet.

Premieavierna innehöll inte några uppgifter om förfallodag eller sista betalningsdag. De till försäkringsbreven hörande allmänna avtalsvillkoren (punkten D.3. 1 i företagsförsäkringen) har följande lydelse beträffande betalning av första premie.

"Premien skall betalas i förskott. Bolagets ansvarighet inträder vid försäkringstidens början, även om premien ännu inte har betalats. Detta gäller endast under förutsättning att premien betalas inom 14 dagar efter det att bolaget skickat ut premieavin.

Betalas inte premien inom 14 dagar efter utsändningen av avi föreligger dröjsmål med premiebetalning. Betalas premien senare men innan försäkringen sagts upp inträder bolagets ansvarighet först dagen efter betalningen."

S.S. tog måndagen d 7 maj 1990 per telefon kontakt med A.K., som är ekonomichef hos hotellet, för att bestämma tid för genomgång av försäkringshandlingarna. Sedan A.K. nekande besvarat en förfrågan om försäkringspremierna erlagts, anmodades hon av S.S. att tillse att dessa skulle betalas. A.K. avsände till postgirot en betalningsorder på 60 160 kr avseende hotellets företagsförsäkring. Betalningsordern ankomststämplades hos postgirot onsdagen d 9 maj 1990.

Enligt hotellet hade A.K. föregående dag lagt betalningsordern i en brevlåda.

Tidigt på morgonen d 9 maj 1990 drabbades hotellbyggnaden av en brand i anledning av att en hotellgäst troligtvis förfarit oaktsamt med cigaretter i en askkopp. Cigaretterna antände en soffa i ett av rummen, vilket i sin tur ledde till att rummet övertändes med dödlig utgång för hotellgästen samt skador på hotellbyggnaden och störningar i hotelldriften. Samma morgon nåddes direktören L.W., som ingår i hotellbolagens styrelser, av beskedet att hotellbyggnaden varit utsatt för en brand. L.W. tog då kontakt med A.K. och frågade bl a om premierna erlagts, varvid han erhöll svaret att ca 60 000 kr inbetalats. Eftersom L.W. hade den minnesbilden att premierna uppgått till högre belopp, gjorde han under förmiddagen en undersökning. Sedan L.W. fått klart för sig att endast en premie erlagts, tillsåg han att den andra premien på 83 240 kr avseende fastighetsförsäkringen omedelbart betalades till Brandkontoret genom en banköverföring.

Samma dag under eftermiddagen sammanträffade L.W. på brandplatsen med två representanter för Brandkontoret, nämligen B-Å.O., som tidigare för Brandkontorets räkning bekräftat lämnad offert om försäkringarna, och A.H., som var skadereglerare hos Brandkontoret. Vid sammanträffandet meddelade A.H. att han kände till att premierna ännu inte inkommit till Brandkontoret men att Brandkontoret skulle reglera skadan i enlighet med villkoren. L.W. upplyste vid sammanträffandet att premierna erlagts. Parterna har olika uppfattningar om L.W. därutöver kan ha lämnat en redogörelse om när och på vilket sätt premierna erlagts.

Påföljande dag, eller d 10 maj 1990, översände A.H. till fastighetsbolaget en skriftlig bekräftelse på det åtagande som han gjort på Brandkontorets vägnar. I den bekräftelsen anges bl a att "Brandkontoret svarar för reparation av uppkomna brandskador på byggnad samt den kostnad för avbrott som Stadshotellet får på grund av den uppkomna skadan." Den skriftliga bekräftelsen fogas till domen som bilaga 1 (här utesluten; red:s anm).

Det förekom därefter flera kontakter mellan representanter för hotellbolagen och Brandkontoret, främst rörande frågan om ett försäkringsansvar uppkommit för Brandkontoret. Till slut gjorde Brandkontoret d 22 maj 1990 det ställningstagandet att försäkringsansvar ej förelegat för Brandkontoret den dag då branden ägde rum. Detta ställningstagande gällde såväl företagsförsäkringen som fastighetsförsäkringen.

Yrkanden.

Hotellet har i mål T 8-261-90 yrkat att domstolen fastställer att Brandkontorets ansvar inträtt för hotellets avbrottsskada till följd av brand d 9 maj 1990 jämlikt mellan parterna ingånget försäkringsavtal d 1 maj 1990. I mål T 8-262-90 har fastighetsbolaget yrkat förpliktande för Brandkontoret att till fastighetsbolaget utge 1 500 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 9 juni 1990 till dess betalning sker.

Brandkontoret har bestritt dessa yrkanden. Det yrkade kapitalbeloppet jämte ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.

Fastighetsbolaget har vidare i mål T 8-262-90 förbehållit sig rätten att kräva den ytterligare ersättning, som fastighetsbolaget kan ha rätt till, enligt det mellan parterna gällande försäkringsavtalet.

Hotellet har i mål T 8-551-90 yrkat att domstolen fastställer att PreAssurans skall svara för den skada hotellet lider i anledning av att hotellet inte till Brandkontoret senast tisdagen d 8 maj 1990 erlagt avtalad försäkringspremie. I mål T 8-550-90 har fastighetsbolaget yrkat att domstolen fastställer att PreAssurans skall svara för den skada fastighetsbolaget lider i anledning av att fastighetsbolaget inte till Brandkontoret senast tisdagen d 8 maj 1990 erlagt avtalad försäkringspremie.

PreAssurans har bestritt dessa yrkanden.

Parternas grunder.

1. Hotellets talan mot Brandkontoret

Hotellet har anfört följande.

Det krav som avses med talan om fastställelse grundar sig på det mellan parterna träffade försäkringsavtalet och därefter lämnat muntligt åtagande, vilket även konfirmerats skriftligen av Brandkontoret. Hotellet gör i första hand gällande att den utförda premiebetalningen jämlikt de allmänna villkoren under punkten D.3.1 innebär att Brandkontorets ansvar inträtt vid tidpunkten för branden.

För det fall domstolen finner att Brandkontorets ansvar enligt punkten D.3.1 i villkoren inte inträtt, gör hotellet i andra hand gällande att Brandkontoret genom det muntliga åtagandet, som även bekräftats skriftligen, accepterat branden som ett försäkringsfall, vilket skall regleras i enlighet med avtalets försäkringsvillkor. Åtagandet avseende företagsförsäkringen har i vart fall ratihaberats i efterhand av Brandkontorets ledning som då hade full information om de faktiska omständigheterna.

Hotellet gör som en tredje grund för käromålet gällande att villkoret under punkten D.3.1 är oskäligt, varför dess 14-dagarsfrist alternativt regeln om bolagets ansvarsinträde skall lämnas utan avseende. I vart fall skall villkoret jämkas så att Brandkontorets ansvarighet inträtt vid tidpunkten för branden i anledning av hotellets utförda premiebetalning. Hotellet åberopar bestämmelsen i 36 § avtalslagen.

Såsom grunder för oskäligheten åberopas

1. att Brandkontoret bekräftat att hotell försäkringen gäller fr o m d 1 maj 1990,

2. att normal betalningsfrist utgörs av en månad, om inget annat framkommer av fakturan,

3. att någon förfallodag inte angivits på den utsända premieavin,

4. att Brandkontorets normala rutiner innebär att förfallodag utsätts på premieavin,

5. att andra försäkringsbolag anger sista betalningsdag,

6. att hotellet varken av Brandkontoret eller mäklaren upplysts om 14-dagarsfristen och påföljden av utebliven betalning,

8. att ingen påminnelse om dröjsmål utsänts till hotellet,

PreAssurans har, beträffande frågan om Brandkontorets ledning i efterhand ratihaberat åtagandet, tillagt: Ett självständigt åtagande att svara för den skada hotellet lidit har lämnats från behörigt organ i Brandkontoret. Detta åtagande har ägt rum d 14 maj 1990 med full vetskap om hur betalning hade ägt rum. A.H. underrättade hotellet om det åtagande som Brandkontoret gjort.

Brandkontoret har som grunder för bestridandet anfört följande.

Vad angår hotellets förstahandsgrund görs gällande att premiebetalningen kommit Brandkontoret tillhanda för sent. De allmänna villkorens föreskrifter om erläggande av premie ansluter till bestämmelsen i 12 § försäkringsavtalslagen, enligt vilken premien skall erläggas utan uppskov. Hotellet har kommit i dröjsmål genom att inte erlägga betalning inom 14 dagar efter det att Brandkontoret d 20 april 1990 skickat ut premieavin. För det fall det visas att betalningsordern lagts i brevlådan d 8 maj 1990, bestrider Brandkontoret att betalning därigenom skett. I sådant fall skall betalning anses ha fullgjorts först då betalningsförmedlaren, postgirot, d 9 maj 1990 tagit emot betalningsordern. I enlighet med punkten D.3.1 i de allmänna villkoren har Brandkontorets ansvar inträtt först dagen efter betalningen, eller d 10 maj 1990. När det gäller den tidpunkt då en betalning skall anses ha kommit betalningsmottagaren tillhanda åberopas den hjälpregel som finns il 2 kap 20 § 3 st JB. Det görs gällande att denna hjälpregel tillämpas inom försäkringsbranschen.

Beträffande hotellets andrahandsgrund gör Brandkontoret för det första gällande att åtagandet gjorts under den felaktiga förutsättningen att Brandkontorets representanter utgått från att premien erlagts i sådan tid att försäkringsansvar förelåg. Eftersom den felaktiga förutsättningen framkallats genom ett påstående från hotellets företrädare, har hotellet ej ägt förlita sig på det gjorda åtagandet. Det åberopas i detta hänseende den inom svensk rätt tillämpade förutsättningsläran.

För det andra görs gällande att Brandkontorets företrädare genom sitt åtagande på brandplatsen och genom den skriftliga bekräftelsen överskridit sin behörighet, varför Brandkontoret inte är bundet av de gjorda åtagandena. Det följer inte av lag eller sedvänja att berörd kategori av anställda kan ådra sin arbetsgivare ansvar i förevarande fall. Brandkontoret anser att A.H. som skadereglerare i och för sig haft ställningsfullmakt men det hävdas att han överskridit sin behörighet.

Det bestrids att Brandkontorets ledning i efterhand ratihaberat åtagandet. När A.H., såsom påstått ombud för Brandkontoret, vidarebefordrat Brandkontorets beslut d 14 maj 1990 kom beslutet att förvanskas. Vid sådant förhållande är Brandkontoret inte bundet av A.H:s meddelande trots att mottagaren, hotellet, vid tillfället var i god tro. Brandkontoret har redan påföljande dag klarlagt hur Brandkontoret såg på beslutet.

Slutligen bestrids att villkoret under punkten D.3. I kan lämnas utan avseende eller jämkas såsom oskäligt.

Hotellet har invänt: Skaderegleraren har genom sin ställningsfullmakt varit behörig att binda Brandkontoret på sätt som skett. - Hotellet bestrider att det skett en sådan förvanskning av beslutet d 14 maj 1990 som Brandkontoret påstått.

2. Fastighetsbolagets talan mot Brandkontoret

Fastighetsbolaget har anslutit sig till de grunder som hotellet åberopat i det föregående under avsnitt 1 med följande ändringar och justeringar.

Förstahandsgrunden åberopas inte av fastighetsbolaget. Beträffande andrahandsgrunden åberopar inte fastighetsbolaget att åtagandet avseende fastighetsförsäkringen i efterhand ratihaberats av Brandkontorets ledning.

Vad angår oskäligheten görs för fastighetsbolagets del de justeringarna att datumet skall vara d 1 april 1990 i stället för d 1 maj 1990 (punkten 1), att någon förfallodag ej angivits på eventuellt utsända premieavier (punkten 3), att ingen påminnelse om dröjsmål utsänts vare sig till fastighetsbolaget eller dess inteckningshavare Trygg-Hansa (punkten 8) och att hotellet genom betalningsordern dagen före branden visat sin avsikt att betala premien, samt att det mot denna bakgrund måste hållas för visst att såväl hotellet som fastighetsbolaget skulle ha erlagt premien före förfallodagen eller i vart fall före branddagen, om det stått klart för dem när premierna förföll till betalning och följden av utebliven betalning (punkten 11). Därutöver har fastighetsbolaget åberopat att någon premieavi inte kommit fastighetsbolaget tillhanda (punkten 12) samt att inte heller de allmänna villkoren kommit fastighetsbolaget tillhanda (punkten 13).

Brandkontoret har i tillämpliga delar åberopat de grunder för bestridandet som redovisats i det föregående under avsnitt 1.

3. Hotellbolagens talan mot PreAssurans

Hotellbolagen har anfört följande.

Kraven grundar sig på att försäkringsmäklaren S.S., som för PreAssurans' räkning förmedlat försäkringarna, genom oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter att utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Till följd härav har såväl hotellet som fastighetsbolaget lidit skada bestående i inte bara utebliven försäkringsersättning utan även annan ekonomisk skada. Hotellbolagen har sålunda, förutom uteblivna försäkringsersättningar, orsakats finansieringskostnader och ombudskostnader, vilka inte hade uppkommit i det fall försäkringspremierna erlagts till Brandkontoret senast tisdagen d 8 maj 1990.

Hotellbolagen gör gällande att det på grund av uppdraget ålegat försäkringsmäklaren att i följebrevet eller på annat sätt upplysa hotellbolagen om innehållet i försäkringsvillkoret under punkten D.3.1, då premieavierna saknade uppgift om sista betalningsdag och då dessa sänts först till mäklaren. Det görs också gällande att det ålegat försäkringsmäklaren att d 7 maj 1990 klarlägga för hotellbolagen att dessa då stod utan försäkringsskydd samt att det ålegat försäkringsmäklaren att klarlägga för hotellbolagen vad dessa skulle vidtagit för åtgärder för att på kortast möjliga tid erhålla det avtalade försäkringsskyddet. Hotellbolagen gör vidare gällande att det ålegat försäkringsmäklaren att i denna situation kontakta Brandkontoret för att upplysa om att försäkringstagarna inte insett att de var i dröjsmål med betalningarna, att betalningarna skulle erläggas snarast samt att försäkringsmäklaren önskade en bekräftelse på att försäkringsskydd trots detta förelåg. Eftersom försäkringsmäklaren inte fullgjort dessa åligganden har han genom oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter att utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Skulle mäklaren fullgjort sina åligganden får det hållas för visst att försäkringsskydd i vart fall förelegat på branddagen d 9 maj 1990.

PreAssurans har som grunder för bestridandet anfört följande.

Det görs i första hand gällande att ersättning för inträffade skador skall utges av Brandkontoret, varför PreAssurans inte orsakat hotellbolagen några skador. I andra hand gör PreAssurans gällande att försäkringsmäklaren inte förfarit oaktsamt.

PreAssurans har i och för sig ingen erinran mot att domstolen, för det fall försäkringsskydd skulle anses föreligga, prövar PreAssurans ansvar för sådan ekonomisk skada som inte utgörs av utebliven försäkringsersättning.

Parternas utvecklande av talan.

Hotellbolagen:

Fastighetsbolaget och hotellet hade tidigare sina försäkringar i Trygg- Hansa respektive Folksam. Försäkringarnas löptid var olika på sa satt att fastighetsbolagets försäkring i Trygg-Hansa löpte ut d 1 april 1990 och hotellets försäkring i Folksam d 1 maj 1990. Hotellbolagen bestämde av olika skäl att uppdra åt PreAssurans genom S.S. att upphandla nya försäkringar åt hotellbolagen. I anledning härav utfärdades fullmakten d 22 mars 1990. S.S. återkom efter en kortare tid med ett erbjudande från Brandkontoret, som företräddes av B-Å.O.. Erbjudandet accepterades av hotellbolagen, varefter B-Å.O. i brev d 30 mars 1990 bekräftade att försäkringen för fastigheten gällde from d 1 april 1990 och för rörelsen from d 1 maj 1990.

På grund av bytet av försäkringsbolag hade fastighetsbolaget sagt upp fastighetsförsäkringen i Trygg-Hansa. Den då gällande företagsförsäkringen för hotellet i Folksam förföll senare. Hotellet glömde helt enkelt bort att göra en uppsägning av försäkringen i Folksam.

Brandkontoret tillställde PreAssurans försäkringshandlingar för de nya försäkringarna. Sedan S.S. gått igenom försäkringshandlingarna, sände han dessa, tillsammans med följebrevet d 23 april 1990, till hotellet. Det anmärktes särskilt att det var två försäkringstagare och därmed två försäkringsbrev. Vidare framgår av följebrevet att S.S. gjort en jämförelse mellan Brandkontorets försäkringsvillkor och de andra försäkringsbolagens villkor. Det anges också att S.S. avsåg att återkomma vecka 19 för att följa upp försäkringsskyddet.

Måndagen d 7 maj omkring kl 16.00 tog S.S. kontakt per telefon med A.K. hos hotellet och bestämde en tid för genomgång av försäkringshandlingar mm. Under slutet av telefonsamtalet tillfrågades A.K. om försäkringarna var betalda, vilket hon besvarade nekande. Hon ombads då av S.S. att dessa skulle betalas, dock utan någon särskild anmärkning om förfallodagen eller om att hotellbolagen stod utan försäkringsskydd vid den tidpunkten. Påföljande dag, eller d 8 maj 1990, ombesörjde A.K. att betalningsordern avseende hotellets företagsförsäkring avsändes till postgirot. S.S. hade samma dag ett möte med L.W. för att diskutera hotellbyggnadens brandskydd m m. Vid det mötet redogjorde S.S. för sitt samtal med A.K., dock utan att speciellt nämna att hotellbolagen stod utan brandskydd.

När L.W. på morgonen d 9 maj 1990 nåtts av beskedet att hotellbyggnaden drabbats av en brand, tog han kontakt med A.K.. På fråga uppgav A.K. att ca 60 000 kr betalats till Brandkontoret, vilket föranledde L.W. att omedelbart göra en utredning. Det framkom då att enbart premien för företagsförsäkringen betalats. Det var efter samråd med S.S. som L.W. kom att tillse att fastighetsbolagets försäkringspremie erlades under förmiddagen till Brandkontoret.

Under eftermiddagen d 9 maj 1999 hade L.W. ett möte med Brandkontorets representanter B-Å.O. och A.H.. Brandkontorets representanter meddelade vid mötet att de kände till att premierna ännu inte inkommit till Brandkontoret men bekräftade trots detta att Brandkontoret skulle reglera skadan i enlighet med villkoren. L.W. meddelade därefter att premierna nu var betalda och redogjorde även för på vilket sätt detta skett. Det följde en diskussion om hur skaderegleringen och återuppförandet mm skulle gå till. L.W. bad att allt som behandlats på mötet skulle protokollföras och bekräftas. Påföljande dag avsände Brandkontoret den skriftliga bekräftelsen på det åtagande som gjorts. Sedan entreprenörer kontaktats och kontrakterats av Brandkontoret, satte arbetena igång.

Måndagen d 14 maj 1990 meddelade B-Å.O. och A.H. vid ett möte i Södertälje att det hos Brandkontoret uppstått vissa diskussioner angående premiebetalningarna men att det troligen inte var något som hotellbolagen behövde oroa sig för. L.W. uppmanades att återge när och på vilket sätt premierna erlagts, vilket också skedde vid det mötet. Samma dag under eftermiddagen kom B-Å.O. och A.H. oanmälda på besök hos hotellbolagen. Deras uppgift var att avbryta det arbete som påbörjats, vilket dock kunde avstyras av P.N.. A.H. meddelade att Brandkontoret endast avsåg att reglera hotellets avbrottsskada i rörelsen.

De kontakter som därefter förekom mellan hotellbolagen och Brandkontoret resulterade i att advokaten E.A., som ingår i Brandkontorets styrelse, vid ett sammanträde meddelade att Brandkontoret hade den preliminära uppfattningen att fastighetsförsäkringen inte skulle vara gällande. Däremot nämndes inte hotellets företagsförsäkring avseende rörelsen. Hotellbolagen uppmanades av E.A. att hålla vid liv eventuellt andra försäkringar som kunde finnas.

Dagen efter branddagen hade hotellet erhållit en påminnelseavi från Folksam att premien till den försäkringen inte var erlagd och att betalning måste erläggas för att försäkringsskydd skulle kunna erhållas. Mot bakgrund av E.A:s uppmaning och den då rådande situationen erlade hotellet premieavin till Folksam före den i påminnelseavin angivna sista betalningsdagen d 22 maj 1990. Sedan Folksam vägrat att utge försäkringsersättning, väckte hotellet talan mot Folksam. TR:n lämnade i dom d 12 febr 1991 hotellets talan mot Folksam utan bifall. Domen har överklagats.

På grund av den uppkomna situationen har hotellbolagen måst lägga ned ett omfattande arbete. Hotellbolagen har därför drabbats av kostnader som annars inte skulle ha uppkommit.

Brandkontoret:

Brandkontoret har anslutit sig till vad hotellbolagen sakframställningsvis anfört med följande undantag.

Det kan inte vitsordas att A.K. d 8 maj 1990 avsänt betalningsordern. På branddagen d 9 maj 1990 lämnade L.W. till Brandkontorets representanter endast den uppgiften att betalning erlagts. Däremot uppgav L.W. inte när och hur premierna erlagts.

När Brandkontorets representanter den andra gången d 14 maj 1990 träffade företrädare för hotellbolagen, diskuterades endast den ena försäkringen, nämligen hotellets företagsförsäkring. Då detta stod klart för hotellbolagen begärde dessa genom L.W. ett möte med företrädare för Brandkontoret redan följande dag, d 15 maj 1990. I vart fall då har Brandkontoret, företrätt bland andra av dess verkställande direktör, uppgivit att Brandkontoret på grundval av de omständigheter som var kända frånsagt sig ansvar för båda försäkringarna. Det klargjordes för hotellbolagen att ett slutligt ställningstagande skulle göras vid ett kommande styrelsesammanträde.

PreAssurans har anslutit sig till vad hotellbolagen sakframställningsvis anfört med följande justeringar.

S.S. emottog d 23 april 1990 två försändelser med försäkringshandlingar och premieavier från Brandkontoret, vilka försändelser han vidarebefordrade med vändande post samma dag till hotellet respektive fastighetsbolaget. - Den telefonkontakt som S.S. hade med A.K. d 7 maj 1990 ägde rum någon gång efter kl 17.00 den dagen.

Domskäl.

Bevisning.

L.W. och P.N. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har ägt rum med A.K., A.H., B-Å.O. och S.S.. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

På TR:ns hemställan har försäkringsinspektionen d 23 jan 1991 avgivit ett yttrande i ett antal frågor. I den skriftliga bevisning som åberopats av hotellbolagen ingår ett yttrande d 6 febr 1991 av försäkringsinspektionen i anledning av att fastighetsbolaget hemställt om en granskning av inblandade förs äkringsbolags och mäklares hantering av regleringen av ersättningsfrågor som aktualiserats med anledning av branden.

Hotellbolagens talan mot Brandkontoret.

TR:n behandlar först frågan om den av hotellet utförda premiebetalningen innebär att Brandkontorets ansvar för hotellets företagsförsäkring enligt de allmänna villkoren inträtt vid tidpunkten för branden.

Företagsförsäkringen avser tiden from d 1 maj 1990. Det är ostridigt att Brandkontoret fredagen d 20 april 1990 översänt försäkringshandlingar jämte premieavi till PreAssurans, som företrädde hotellet i frågor rörande företagsförsäkringen. Av de allmänna villkoren, punkten D.3.1, framgår att Brandkontorets ansvarighet inträder vid försäkringstidens början under förutsättning att premien betalats inom 14 dagar efter det att Brandkontoret skickat ut premieavin. På grund härav har hotellet kommit i dröjsmål med betalningen genom att inte senast fredagen d 4 maj 1990 ha erlagt premien. Med hänsyn till att premien erlagts senare men innan försäkringen sagts upp inträder Brandkontorets ansvar enligt de allmänna villkoren först dagen efter betalningen. Fråga är då om premien, såsom hotellet påstått, betalats dagen före branden.

Genom förhöret med A.K., sammanställt med övrig utredning, finner TR:n visat att hon d 8 maj 1990 postat en skriftlig betalningsorder till postgirot avseende premien för hotellets företagsförsäkring. Premien får emellertid anses ha kommit Brandkontoret tillhanda först när betalningsordern togs emot av postgirot, eller d 9 maj 1990. Den utförda premiebetalningen har därför inte skett i sådan tid att Brandkontorets ansvar enligt de allmänna villkoren inträtt vid tidpunkten för branden.

TR:n tar därefter ställning till om Brandkontoret genom det muntliga åtagandet, som bekräftats skriftligen, accepterat branden som ett försäkringsfall. Detta åtagande gäller Brandkontorets ansvar mot såväl hotellet som fastighetsbolaget.

Av utredningen i denna del framgår till en början följande. Efter det att B-Å.O. på morgonen d 9 maj 1990 fått vetskap om att hotellbyggnaden drabbats av en brand kontaktade han A.H.. Det överenskoms att de samma dag skulle besöka brandplatsen. B-Å.O., som inte var skadereglerare, hade representerat Brandkontoret i de förhandlingar som förts med PreAssurans vid tecknandet av hotellbolagens försäkringar. A.H. hade under lång tid arbetat som skadereglerare. I sin anställning hos Brandkontoret hade A.H. från 1987 på deltid sysslat bl a med skaderegleringsfrågor och med skadeförebyggande åtgärder. Den skadereglering som A.H. haft hand om för Brandkontorets del hade flera gånger avsett försäkringsfall med stora skador. Den nu aktuella dagen hade A.H. och B-Å.O. ett möte omkring kl 14.00 med bland andra företrädare för hotellbolagen. Det gjordes före mötet en förfrågan per telefon till en anställd hos Brandkontoret huruvida premierna erlagts. På det sättet fick A.H. och B-Å.O. information om att hotellbolagens försäkringar ännu ej registrerats som betalda i Brandkontorets datalistor. Efter en rundvandring på brandplatsen sammanträffade A.H. och B-Å.O. med L.W. och P.N. i ett av rummen i hotellbyggnaden. A.H. yttrade "Jag är medveten om att försäkringarna inte är betalda men vi gör ett åtagande i skadan". L.W. uppgav att försäkringarna var betalda. B-Å.O. eller P.N. deltog inte i den diskussionen. I den skriftliga bekräftelsen d 10 maj 1990 anger A.H. att Brandkontoret svarar för uppkomna brandskador på byggnad samt den kostnad för avbrott som hotellet får på grund av brandskadan.

Uppgift står mot uppgift om L.W. vid mötet d 9 maj 1990 lämnat redogörelse för när och hur premierna erlagts. Mot Brandkontorets bestridande finner TR:n ej visat att L.W. lämnat en sådan redogörelse.

Såsom nämnts förut hade A.H. och B-Å.O. redan före mötet vetskap om att premierna ej registrerats som betalda i Brandkontorets datalistor. Med hänsyn härtill och till att premieavierna sänts ut d 20 april 1990 måste det ha stått klart för Brandkontorets representanter att det fanns risk för att premierna ej erlagts i rätt tid. Den omständigheten att L.W. vid mötet på branddagen uppgivit att premierna var erlagda utgör inte någon felaktig uppgift. Brandkontorets representanter hade att räkna med möjligheten att premierna, såsom också visade sig vara fallet, erlagts så sent att Brandkontorets ansvar enligt de allmänna villkoren inträtt först efter branddagen. På grund av det anförda finner TR:n att Brandkontoret ej kan frigöra sig från åtagandet med stöd av förutsättningsläran.

Fråga är då om Brandkontorets företrädare, såsom Brandkontoret gjort gällande, överskridit behörigheten. Detta gäller främst det åtagande som A.H. gjort i sin egenskap av skadereglerare.

I sin hemställan om yttrande till försäkringsinspektionen har TR:n bl a ställt frågan om det är sedvänja inom försäkringsbranschen att skadereglerare med bindande verkan för försäkringsgivaren dels avgör om premien erlagts inom avtalad tid och om i ett antal andra angivna hänseenden omständigheter föreligger som är av betydelse för ersättningsfrågan, dels använder sig av kulans, dvs generös tillämpning vid skaderegleringen.

Försäkringsinspektionen har i yttrandet d 23 jan 1991 i denna del anfört följande.

Till en början kan konstateras att skaderegleringsorganisationen varierar från bolag till bolag. Befogenheterna är olika för skilda tjänstemän beroende på bl a funktion inom organisationen, skadeersättningens storlek, skadefallets särskilda karaktär m m. Vad därefter gäller frågan huruvida det finns en utbildad sedvänja att den som handhar skaderegleringen i ett visst fall kan med bindande verkan avgöra frågor som rör skaderegleringen vill inspektionen framhålla, att inspektionen inte har en total överblick över den praxis som förekommer inom branschen. Vad inspektionen i det följande säger utgör en beskrivning av vad inspektionen uppfattat som en någorlunda fast sedvänja för reglering av ett skadefall av det slag som är aktuellt i ärendet. - Enligt inspektionens uppfattning kan det sägas vara en fast sedvänja att den tjänsteman som bolaget avdelat att handlägga ett visst eller vissa skadeärenden kan avgöra och därvid binda bolaget i vart fall såvitt avser normala skadefall och när det gäller frågor som har med själva skaderegleringen att göra. Om det är fråga om mycket stora ersättningsbelopp eller om det uppkommer särskilt komplicerade omständigheter har inspektionen däremot inte underlag för att säga att det är en inom branschen allmänt omfattad sedvänja att den handläggande tjänstemannen själv avgör frågan med bindande verkan för bolaget. - Vad slutligen gäller frågan om kulans bedömer inspektionen denna så att skaderegleraren enligt sedvänja kan tillämpa en generös avtalstillämpning om det är fråga om smärre avvikelser med mindre konsekvenser för försäkringsbolaget. Om kulans med större verkningar för försäkringsbolaget kan komma i fråga kan det enligt inspektionens uppfattning inte vara en sedvänja att en skadehandläggare beslutar i frågan med bindande verkan för bolaget.

TR:n finner utrett att A.H. under lång tid arbetat med skaderegleringsfrågor och att han under sin anställningstid hos Brandkontoret flera gånger haft hand om försäkringsfall avseende stora skador. A.H. har i sin egenskap av skadereglerare haft en framskjuten ställning mot hotellbolagen som försäkringstagare. Detta talar för att hotellbolagen ägt förlita sig på det åtagande som A.H. gjort, särskilt med hänsyn till att åtagandet bekräftats skriftligen. Mot att Brandkontoret skall anses vara bundet av åtagandet talar att det är fråga om en generös tillämpning av de allmänna avtalsvillkoren.

Av betydelse är även omständigheterna kring åtagandet. Hotellbolagen har inte lämnat några felaktiga uppgifter om premiebetalningarna. På premieavierna har ej heller lämnats några uppgifter om förfallodag eller sista betalningsdag. Det har enligt TR:ns mening ålegat Brandkontoret att ha sådana rutiner och kontroller att de grundläggande förutsättningarna för ersättningsplikt är klarlagda innan ett åtagande att reservationslöst reglera skadan görs.

En samlad bedömning leder till att varken A.H. eller B-Å.O. kan anses ha överskridit sin behörighet. Det åtagande som A.H. gjort på Brandkontorets vägnar är därför bindande för Brandkontoret. Vid sådant förhållande skall såväl hotellets som fastighetsbolagets talan mot Brandkontoret bifallas.

Hotellbolagens talan mot PreAssurans.

Med utgångspunkt i de bedömningar som TR:n gjort i det föregående finns det inte något intresse av att pröva talan om fastställelse i den mån den grundas på att hotellbolagen lidit skada bestående i utebliven försäkringsersättning. Såsom talan utformats gör emellertid hotellbolagen gentemot PreAssurans gällande att de drabbats inte bara av utebliven försäkringsersättning utan även annan ekonomisk skada. På grund härav föreligger förutsättningar att pröva talan om fastställelse. TR:n har därför att ta ställning till frågan om PreAssurans, såsom hotellbolagen påstått, genom oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter att utföra uppdraget omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed.

Av bestämmelsen i 13 § lagen om försäkringsmäklare framgår att försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den utsträckning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. I 14 § nämnda lag anges att om försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 13 §, skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren.

I 12 § nämnda lag föreskrivs att försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § 1 stkonsumentförsäkringslagen är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.

När det gäller att bestämma innebörden av begreppet god försäkringsmäklarsed får man enligt förarbetena till lagstiftningen i första hand söka vägledning i vad som allmänt anses gälla beträffande anskaffningsverksamhet inom försäkringsområdet (prop 1988/89:136 s 38). I förarbetena anges också att omfattningen av de skyldigheter som åvilar försäkringsmäklaren naturligtvis måste anpassas till de omständigheter som råder i det enskilda fallet (s 39). För att ett åsidosättande av försäkringsmäklarens skyldigheter skall föranleda skadeståndsansvar krävs att mäklaren har handlat, eller underlåtit att handla, med uppsåt eller oaktsamhet. Det krävs inte att oaktsamheten varit grov eller på något annat sätt kvalificerad för att skadeståndsansvar skall uppkomma. Frågan om oaktsamhet föreligger får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och till hur en omsorgsfull försäkringsmäklare normalt skulle ha handlat i samma situation (s 40).

I förevarande fall finner TR:n att till en början följande är utrett. Hotellbolagen befullmäktigade skriftligen PreAssurans att som försäkringsmäklare med ensamrätt företräda dem i frågor rörande upphandling, underhåll och service av deras försäkringar. Det var S.S. som för PreAssurans räkning utförde uppdraget. Sedan upphandling skett, sände Brandkontoret d 20 april 1990 försäkringshandlingar och premieavier i två skilda försändelser till PreAssurans, som i sin tur d 23 april 1990 vidarebefordrade var sin försändelse till hotellet och fastighetsbolaget. S.S. angav inte i följebrevet förfallodagar eller sista betalningsdagar för premierna. De föreskrifter som gällde för premiernas erläggande framgick dock av de allmänna villkoren.

Försäkringsinspektionen har, med anledning av fastighetsbolagets anmälan, i yttrandet d 6 febr 1990 anfört bl a följande.

Försäkringstagare anlitar mäklare för att få en i olika avseenden riktig försäkring. Uppdraget till mäklaren kan naturligtvis variera från fall till fall men det får anses ligga i uppdragets natur att mäklaren - om inte annat överenskommits - förvissar sig om att kunden erhållit åsyftat försäkringsskydd. Däri bör i förekommande fall också anses ingå att förvissa sig om att försäkringstagaren fått klart för sig när premien skall betalas. Detta är särskilt viktigt i ett fall som det ta där fjortondagarsfristen räknas från dagen då avin sändes från försäkringsbolaget till mäklarna. Inspektionen är kritisk till att mäklaren inte lämnat försäkringstagarna klar information om vad de hade att iakttaga i fråga om premiebetalningen. Inspektionen förutsätter att mäklaren i fortsättningen beaktar vad sotn angetts.

TR:n är i likhet med försäkringsinspektionen kritisk till att PreAssurans inte lämnat hotellbolagen klar information om vad de hade att iaktta i fråga om premiebetalningen. Vid bedömningen om PreAssurans gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet skall emellertid hänsyn tas till att hotellbolagen, som är näringsidkare och som haft försäkringar i andra försäkringsbolag, har haft möjlighet och kompetens att på egen hand sätta sig in i gällande villkor för försäkringarna. Det skall också beaktas att det gäller mindre stränga krav på informationsskyldighet i näringsrättsliga förhållanden än i konsumenträttsliga. På grund av det anförda finner TR:n att PreAssurans i detta hänseende ej gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande oaktsamhet.

Vad angår tillfället d 7 maj 1990 har hotellbolagen gjort gällande att det ålegat PreAssurans att då klargöra att hotellbolagen stod utan försäkringsskydd samt att det även ålegat PreAssurans att klargöra för hotellbolagen vad dessa skulle ha vidtagit för åtgärder för att på kortast möjliga tid erhålla försäkringsskydd. Hotellbolagen har även gjort gällande att det i denna situation ålegat PreAssurans att kontakta Brandkontoret. I nu berörda hänseenden beaktar TR:n att S.S. vid telefonsamtalet d 7 maj 1990 uppmanat A.K. att tillse att hotellbolagens premier inbetalades. S.S:s agerande kan enligt TR:ns mening inte anses strida mot god försäkringsmäklarsed. Ej heller kan S.S. som företrädare för PreAssurans anses ha åsidosatt sin skyldighet att utföra sitt uppdrag omsorgsfullt.

Sammanfattningsvis finner TR:n att hotellbolagen ej styrkt sitt påstående att PreAssurans genom oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter att utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Hotellbolagens talan mot PreAssurans skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. 1. TR:n bifaller hotellets talan i mål T 8-261-90 och fastställer att Brandkontorets ansvar inträtt för hotellets avbrottsskada till följd av branden d 9 maj 1990 jämlikt mellan parterna ingänget försäkringsavtal d 1 maj 1990.

Rådmannen Jalvemyr var skiljaktig i målen T 8-550-90 och T 8-551-90 och anförde: Enligt de av hotellbolagen d 22 mars. 1990 utfärdade fullmakterna skall PreAssurans med ensamrätt företräda hotellbolagen rörande "upphandling, underhåll och service" av bolagens försäkringar. Det är detta uppdrag PreAssurans haft att utföra med omsorg och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed på sätt 13 § lagen om försäkringsmäklare anger. Uppdragets innebörd bör fastställas med utgångspunkt i fallmaktens ordalydelse. Det har inte påståtts i målet att uppdraget skulle ha annan innebörd än den fullmakterna anger. Genom fullmakterna får hotellbolagen anses ha överlämnat åt PreAssurans att vidta eller låta vidta de åtgärder som erfordrats för att det önskade försäkringsskyddet skulle etableras. Det har därför enligt min mening ålegat PreAssurans att lämna tydlig information om vad hotellbolagen hade att iaktta i fråga om premiebetalningen när nu premieavierna saknade uppgift om sista betalningsdag. Frågan om hotellbolagen såsom näringsidkare haft möjlighet och kompetens att på egen hand sätta sig in i gällande villkor saknar egentlig betydelse med hänsyn till fullmakternas innehåll. Jag finner således att PreAssurans underlåtenhet i ifrågavarande hänseende utgör sådan oaktsamhet, att PreAssurans har att svara för de kostnader, som hotellbolagen haft på grund av att försäkringarna inte varit gällande och som inte ersätts av försäkringarna. Jag vill därför bifalla hotellbolagens talan mot PreAssurans.

Svea HovR

Brandkontoret och hotellbolagen fullföljde talan i Svea HovR. Brandkontoret yrkade ogillande av hotellbolagens talan.

Hotellbolagen yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan mot PreAssurans.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Bergenfalk och Korfitsen, referent, samt hovrättsassessorn Bergström) anförde i dom d 17 jan 1992: Utredningen i HovR:n. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder som vid TR:n. Brandkontoret har dock i HovR:n dels förklarat att det numera inte ifrågasätter att A.K. postat utbetalningsorder avseende företagsförsäkringen d 8 maj 1990, dels frånfallit en vid TR:n gjord invändning om att fastighetsbolaget kunnat begränsa sin skada genom försäkring i annat bolag.

L.W., A.K., A.H., B-Å.O. och S.S. har hörts på nytt. Dessutom har verkställande direktören i Brandkontoret O.B. hörts under sanningsförsäkran.

Domskäl

HovR:ns domskäl. HovR:n finner att premien för företagsförsäkringen inte har betalats i sådan tid att Brandkontorets ansvar enligt de allmänna villkoren inträtt vid tidpunkten för branden. Beträffande fastighetsförsäkringen är det ostridigt att premien inte betalats inom sådan tid att Brandkontorets ansvar inträtt vid angiven tidpunkt.

Vad härefter gäller frågan om Brandkontorets representanter B-Å.O. och A.H. genom sitt agerande på brandplatsen och den därpå följande skriftliga bekräftelsen bundit Brandkontoret gör HovR:n följande bedömning. B-Å.O. har inte haft någon behörighet att företräda Brandkontoret i nu förevarande hänseende. A.H. har däremot i sin egenskap av skadereglerare ostridigt haft viss sådan behörighet. Han har också i HovR:n uppgett att han nu har en "attesträtt" upp till 500 000 kr. Den skada varom fråga är i målen är omfattande. Eftersom försäkringspremierna inte betalats i sådan tid att Brandkontorets ansvar inträtt enligt de allmänna försäkringsvillkoren vid tidpunkten för branden skulle ett åtagande av bolaget att trots detta svara för skadan innefatta en generös tillämpning av försäkringsvillkoren. Utredningen i målet utvisar inte att det finns någon sedvänja av innebörd att personer i A.H:s ställning får för huvudmannens räkning göra någon utfästelse att under sådana förhållanden svara för en reglering av skadan. Tvärtom tyder försäkringsinspektionens yttrande på motsatsen. A.H. har alltså inte omedelbart på grund av reglerna om ställningsfullmakt i 10 § 2 st avtalslagen haft den omtvistade behörigheten. Det har inte heller visats vare sig att han på någon annan grund haft behörighet att binda Brandkontoret eller att dettas ledning såsom hotellet gjort gällande såvitt avser företagsförsäkringen i efterhand ratihaberat de av honom gjorda åtagandena.

På grund av det anförda och då det inte föreligger någon omständighet som föranleder att det skulle kunna anses oskäligt att Brandkontoret åberopar villkoret under punkten D.3.1 i försäkringsvillkoren kan hotellbolagens talan mot Brandkontoret inte vinna bifall.

Vad härefter gäller hotellbolagens talan mot PreAssurans gör HovR:n samma bedömning som TR:n gjort i fråga om de allmänna förutsättningarna för försäkringsmäklares skadeståndsansvar och om vad som blivit utrett i målet.

Enligt de av hotellbolagen utfärdade fullmakterna för PreAssurans skulle PreAssurans med ensamrätt företräda hotellbolagen i frågor rörande "upphandling, underhåll och service" av bolagens försäkringar. Uppdraget kan inte anses ha annan innebörd än att en väsentlig del av detsamma var att tillse att hotellbolagen verkligen fick det önskade försäkringsskyddet. PreAssurans borde därför ha fäst hotellbolagens uppmärksamhet på vad dessa hade att iaktta i fråga om premiebetalning redan när försäkringshandlingar och avier sändes över till hotellbolagen. Genom att inte göra detta har PreAssurans redan i detta skede gjort sig skyldigt till oaktsamhet. Det hade också ålegat PreAssurans att när bolaget vid telefonsamtalet d 7 maj 1990 mellan S.S. och A.K. fick klart för sig att hotellbolagen på grund av utebliven premiebetalning saknade försäkringsskydd se till att hotellbolagen underrättades om detta förhållande och om att betalning måste ske omgående. Genom att inte göra detta har PreAssurans även i denna del gjort sig skyldigt till oaktsamhet. PreAssurans är på grund av sin oaktsamhet skyldigt att ersätta hotellbolagen de kostnader dessa haft på grund av att försäkringarna inte varit gällande. Hotellbolagens talan mot PreAssurans skall därför bifallas.

HovR:ns domslut. 1. Med upphävande av TR:ns domslut under punkterna 1 och 2 ogillar HovR:n hotellets och fastighetsbolagets talan mot Brandkontoret.

2.

Med upphävande av TR:ns domslut under punkterna 3 och 4 fastställer HovR:n att PreAssurans skall svara för den skada hotellet och fastighetsbolaget lider i anledning av att dessa bolag inte till Brandkontoret senast d 8 maj 1990 erlagt avtalad försäkringspremie.

F d lagmannen Adde var skiljaktig och yttrade: På av TR:n anförda skäl finner jag att såväl hotellets som fastighetsbolagets talan mot Brandkontoret skall bifallas.

I övriga frågor är jag ense med majoriteten.

HD

Hotellbolagen (ombud för båda advokaten H.B.) och PreAssurans (ombud advokaten X.X.) sökte revision.

Hotellbolagen yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns domslut, punkterna 1 och 2.

Brandkontoret (ombud jur kand P.W.) bestred ändring.

PreAssurans yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns domslut, punkterna 3 och 4.

Hotellbolagen bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund, som av HD beretts tillfälle att yttra sig, och Svenska försäkringsmäklares förening avgav yttranden i målet.

Sveriges Försäkringsförbund anförde i yttrande d 28 sept 1992: HD har berett Sveriges Försäkringsförbund tillfälle att avge yttrande beträffande dels frågan om skadereglerares behörighet, dels frågan on försäkringsmäklares ansvar.

Skadereglerares behörighet

Frågan om skadereglerares behörighet måste normalt avgöras med utgångspunkt i reglerna om ställningsfullmakt i 10 § 2 st avtalslagen. Av betydelse är härvid den sedvänja som råder på området. Förbundet begränsar yttrandet - såvitt det avser skadereglerares behörighet - till att avse denna fråga och ser inte någon anledning att gå in på frågor om uppdragsfullmakt, ratihabering och passivitet m m.

I skadereglerarens normala uppgifter ligger att han på försäkringsbolagets vägnar har att ta ställning till en mängd frågor som måste avgöras när ett försäkringsfall anmälts till bolaget. Ofta är det fråga om sådant som är ett naturligt led i själva skaderegleringen. Samtidigt är det ofrånkomligt att skaderegleraren då och då också ställs inför frågor som kan sägas ligga utanför hans egentliga område. Endast vad som direkt har att göra med skaderegleringen ligger dock inom skadereglerarens normala behörighet.

Enligt vad som är en allmän uppfattning i branschen, anses skaderegleraren sålunda i sin skadereglerande verksamhet behörig att självständigt avgöra i vad mån försäkringsbolaget har något ansvar när den försäkrade brutit not biförpliktelser, t ex en meddelad säkerhetsföreskrift. Skaderegleraren avgör i princip också själv hur utredningen i skaderegleringsärendet skall drivas och han kan på egen hand göra den skälighetsbedömning som inte så sällan aktualiseras med anledning av vad som följer av lag och försäkringsvillkor.

Frågan om skadereglerarnas närmare befogenhet att inom ramen för de normala arbetsuppgifterna självständigt fatta beslut i olika frågor torde sakna betydelse i förevarande mål. Förbundet kan dock redovisa att förhållandena varierar mellan de olika försäkringsbolagen. Sålunda kan man finna skadereglerare som tillåts att fatta beslut som rör mycket höga ersättningsbelopp. Men det förekommer också att bolagen tillåter skadereglerarna att själva besluta endast om det är fråga om förhållandevis låga belopp. I dessa senare fall brukar definitiva beslut fattas först efter samråd mellan skaderegleraren oel någon i mera ledande ställning i bolaget, såsom i första hand skadechefen. Skillnaden i befogenhet står ofta i relation till bolagets storlek, varvid det finns en klar tendens att de större bolagen ger skadereglerarna en mera långtgående befogenhet.

En skadereglerares beslut att tillerkänna den försäkrade viss ersättning anses gälla för försäkringsbolaget endast under den förutsättningen att ett förpliktande försäkringsavtal alls föreligger. Om skaderegleraren är okunnig om att premien inte betalats i tid när han fattar sitt beslut och det härefter framkommer att bolaget enligt sina villkor på grund av försummad premiebetalning över huvudtaget inte haft något ansvar, anser sig bolagen alltså kunna vägra betalning trots det tidigare beslutet.

En särskild fråga är om en skadereglerare med bindande verkan för försäkringsbolaget kan ändra ett försäkringsavtal så att det kommer att stå i direkt strid mot det dittills gällande avtalet. Det kan exempelvis, som i förevarande fall, vara fråga om ett så betydelsefullt förhållande som att bolaget skall ha ett ansvar även om premie inte betalats i rätt tid. Enligt Försäkringsförbundets mening råder i försäkringsbranschen inte någon gemensam uppfattning på denna punkt. Någon sedvänja av innebörd att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen får göras av skaderegleraren finns inte.

Försäkringsmäklares ansvar

Försäkringsmäklarnas skyldigheter följer numera av lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, närmast av 13 § i lagen. Ett avgörande skäl för att mäklarlagen infördes var hänsynen till konsumenterna, vilket till viss del påverkat reglernas utformning. Lagen skall dock tillämpas även i förhållande till mäklare som biträder en näringsidkare.

Reglerna i mäklarlagen har inte gjorts särskilt detaljerade med lånsyn bl a till att förhållandena till uppdragsgivaren förväntas variera från fall till fall. Lagen beskriver huvudsakligen endast mäklarens grundläggande skyldigheter. Ansvarets närmare omfattning måste anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet.

Detta gör att stor vikt måste fästas vid det uppdrag som mäklaren får. Härvid spelar den fullmaktshandling som uppdragsgivaren förväntas lämna mäklaren en stor roll. I detta sammanhang bör framhållas att enligt en samstämmig uppfattning i försäkringsbranschen är försäkringsmäklaren att se som försäkringstagarens ombud (se SOU 1989:88 s 150 ff).

Mäklarens närmare skyldigheter måste enligt förbundets mening också sättas i relation till uppdragsgivarens förhållanden, särskilt de förväntningar som man kan ha i fråga om uppdragsgivarens förmåga att sätta sig in i försäkringsfrågor. Det är därför rimligt att särskilda krav ställs på mäklare i konsumentförhållanden.

När det gäller näringsidkare bör man allmänt sett som regel kunna ställa rätt stora krav på att dessa närmare studerar de rättigheter och skyldigheter som följer med ett ingånget avtal. Samtidigt måste man naturligtvis räkna med att en näringsidkare som avser att skaffa en försäking anser sig ha mindre anledning att sätta sig in i försäkringsförhållandena när han bestämt sig för att ge en mäklare uppdrag att ombesörja försäkringsfrågan.

Om uppdraget utformats på det sätt som framgår av fullmaktshandlingen i förevarande fall, får mäklaren enligt Försäkringsförbundets mening anses ha fått en förhållandevis långtgående plikt även i förhållande till en näringsidkare. Uppdraget får anses ha medfört att försäkringstagaren ägt förlita sig på att han inte behövt orientera sig närmare i sådana försäkringsvillkor som haft omedelbar betydelse för försäkringsbolagets ansvarsinträde, dvs villkor av en annan karaktär än exempelvis säkerhetsföreskrifter.

När försäkringshandlingarna vidarebefordrats av mäklaren till försäkringstagarna får det, med hänsyn särskilt till att förfallodagen för premiebetalningen inte angivits i försäkringsbolagets premieavier, anses ha ålegat mäklaren att i samband därmed framhålla för försäkringstagarna vikten av att betalning skedde inom den i avtalet föreskrivna tiden. Upplysning av detta slag har emellertid uppenbarligen inte lämnats i förevarande fall. Försäkringsförbundet kan i detta sammanhang redovisa att det normala bruket vid företagsförsäkring är att försäkringsbolagens premieavier, oavsett mäklare företräder försäkringstagaren eller inte, utvisar senaste dag för premiebetalning.

Förssvårande i förevarande fall är att mäklaren i samband med att han sänt handlingarna till försäkringstagarna meddelat att han vid en senare tidpunkt skulle ta kontakt med dem för att följa upp försäkringsskyddet. En sådan uppgift kan föranleda en försäkringstagare att tro det inte är någon större brådska med premiebetalningen, vilket är allvarligt när, som i detta fall, kontakten skall tas vid en tidpunkt som ligger senare än den då premierna senast skall betalas enligt villkoren.

Det nu sagda innebär enligt Försäkringsförbundets mening att mäklaren får anses ha åsidosatt sina skyldigheter när han i samband med att han sänt försäkringsbolagets handlingar till försäkringstagarna underlåtit att beröra betalningsskyldigheten.

När mäklaren väl erfarit att premierna inte var erlagda, har han nöjt sig med att ge besked om att betalning måste ske. Mäklaren har sålunda underlåtit att också redogöra för den betydelsefulla konsekvensen av utebliven betalning. Det bör dock samtidigt beaktas att mäklaren vid det aktuella tillfället haft kontakt med en person som uppenbarligen varit behörig att snarast erlägga premierna.

Svenska försäkringsmäklares förening anförde i yttrande d 20 sept 1992 bl a: En försäkringsmäklare skall inledningsvis på basis av uppdragsgivarens uppgifter om sin situation eller verksamhet och på grundval av besiktningar m m analysera de aktuella riskerna och på så sätt kartlägga uppdragsgivarens försäkringsbehov. Mäklaren utformar sedan ett förslag till det aktuella försäkringsskyddet eller väljer ut lämpliga existerande försäkringsprodukter. Därefter vidtar själva upphandlingsförfarandet då mäklare väljer ut ett antal försäkringsgivare som han anser lämpliga i det aktuella fallet. De utvalda försäkringsgivarna tillställs ett offertunderlag som skall utgöra underlag för försäkringsgivarens analyser och premieberäkning. Resultatet av offertförfrågningarna sammanställs så att jämförelser och utvärderingar kan göras. Efter utvärderingen och, om uppdragsgivaren så önskar, i samråd med denne, placerar sedan mäklaren försäkring hos en eller flera utvalda försäkringsgivare. Om mäklarens uppdrag inte är begränsat till upphandling, kommer han att som ett led i en affärsmässigt bedriven rörelse även därefter utföra arbete för uppdragsgivarens räkning. Han skall därvid kontrollera om förändringar inträffat i uppdragsgivarens situation eller verksamhet som påverkar hans försäkringsbehov, om andra förändringar inträffat t ex på lagstiftningsområdet, samt eventuellt göra en ny riskanalys och ompröva och aktualisera försäkringsskyddets omfattning och utformning. Vid behov skall ett förnyat upphandlingsförfarande genomföras. Försäkringsmäklaren kan också biträda uppdragsgivaren vid försäkringsfall.

Uppdragsgivarens uppdrag till mäklaren läggs fast i ett uppdragsavtal som antingen kan vara, och ofta är, muntligt eller som kan vara skriftligt. Uppdragsgivaren utfärdar också en mäklarfullmakt eller ett mäklarbrev, vars huvudsyfte är att för försäkringsgivaren klarlägga mäklarens behörighet i olika avseenden. Försäkringsbolaget blir även härigenom förvissat om att ett bindande avtal kommer till stånd.

Försäkringsmäklaren övertar i de allra flesta fall såväl försäkringsgivarens ansvar t ex avseende information som försäkringstagarens ansvar i olika avseenden. I ett avseende övertar emellertid mäklaren normalt inget ansvar från försäkringstagaren. Det är här fråga om betalning av premien och att denna betalas i tid. Frågan om försäkringsmäklarens ansvar för betalning av premien och mäklarens hantering av premie är ett område som särbehandlades i förarbetena till försäkringsmäklarlagen.

Försäkringsverksamhetskommittén föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1986:55) Försäkringsmäklare i Sverige ett principiellt förbud för försäkringsmäklaren att motta medel för betalning av premie till försäkringsgivare. Såsom motivering anförde kommittén följande (bet s 149):

Kommittén vill för sin del framhålla följande. Även om det i och för sig skulle vara möjligt att genom en lagreglering kräva av mäklarna att de skulle vidarebefordra premien inom viss minsta tid, talar mycket för att försäkringsgivaren istället direkt aviserar försäkringstagaren och att denne följaktligen betalar premien direkt till försäkringsgivaren. Frågan kring det ekonomiska och försäkringsrättsliga ansvaret vid fördröjd eller bristande premiebetalning från mäklarens sida behöver då inte aktualiseras.

Kommittén, som förordade ett förbud för mäklaren att hantera premiemedel, såg det alltså som en trygghet för försäkringstagaren att mäklaren inte hanterade premien. Det ekonomiska och försäkringsrättsliga ansvaret vid t ex försenad premiebetalning skulle då inte behöva aktualiseras. Det förutsättes därvid att försäkringsgivaren direkt aviserade försäkringstagaren.

I den efterföljande propositionen (prop 1988/89:136) ströks det av kommittén förordade förbudet. Departementschefen anförde (prop s 23) att det vid en hearing under beredningsarbetet framhållits att ett försäkringsbolag - även om det är klart att bolaget inte har något rättsligt ansvar - kan komma att utsättas för stark press att ändå utge ersättning om en mäklare t ex inte i rätt tid vidarebefordrat premie som betalats till honom. Departementschefen fann emellertid att det fanns starka skäl för att den uppdragsgivare som vill att en viss betalning skall gå genom mäklaren också skall kunna ordna sina förhållanden på det sättet. En restriktivitet i dessa avseenden förutsattes och dåvarande försäkringsinspektionen ålades att följa utvecklingen på området.

Föreningens slutsats av det ovan anförda är att i de fall mäklarens uppdrag inte omfattar att uppbära och vidarebefordra premien, försäkringsgivaren själv direkt skall avisera försäkringstagaren. I praktiken klarar, enligt uppgift, ofta försäkringsgivarnas datasystem inte av att särbehandla premieavin, som av försäkringstagaren före betalningen skall avskiljas från försäkringsbrevet eller ett särskilt meddelande som tillställs försäkringstagaren. Alla handlingar inklusive försäkringsbrevet översänds istället till mäklaren. Denne vill bl a gå igenom försäkringsbrevets innehåll för kontroll av att försäkringen och dess omfattning överensstämmer med vad som avtalats.

Föreningen har tagit del av en undersökning om försäkringsgivarnas rutiner för premieavisering och hur de anger förfallodag och verkan av för sen premiebetalning. Det kan konstateras att det synes finnas lika många olika sätt som det finns försäkringsbolag. Vissa bolag anger överhuvudtaget inte premiens förfallodag, andra anger sista betalningsdag och endast i ett känt fall anges på första avin att försäkringsskyddet upphör i händelse av dröjsmål med premiebetalningen. Den påminnelseavi som sedermera normalt utsänds efter ca 14 dagar då dröjsmål redan har inträffat enligt försäkringsvillkoren, innehåller text om att "försäkringsskyddet har upphört i anledning av dröjsmål med premiebetalningen". Även här förekommer enligt uppgift många olika skrivningssätt och Folksam t ex använder sig av samma påminnelseavi för såväl företagsförsäkringar som för konsumentförsäkringar. För konsumentförsäkringar gäller att avtalstid och försäkringsgivarens ansvarstid sammanfaller även vid försenad premiebetalning. I texten anger Folksam att försäkringen "fortsätter att gälla" till premieperiodens slut om premien betalas viss dag. En sådan text måste framstå som i hög grad otydligmot bakgrund av innehållet i för försäkringen gällande allmänna villkor. Föreningen kan bara konstatera att försäkringsgivarna i stort inte synes fullgöra en godtagbar information till försäkringstagarna när det gäller premieavisering.

Föreningens ståndpunkt när det gäller betalning av premien är att detta helt är en angelägenhet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren i de fall då mäklaren inte fått uppdraget att hantera premiebetalningen. I sådana fall skall försäkringsgivaren direkt premieavisera försäkringstagaren (se bl a SOU 1986:55 s 149). Om försäkringsgivaren av någon anledning istället väljer att trots allt premieavisera försäkringstagaren via mäklaren, kan rimligen brister hos försäkringsgivaren när det gäller information om förfallodag, verkan av försenad premiebetalning m m inte överföras på mäklaren. Om försäkringsgivaren inte på ett riktigt sätt anger förfallodag m m i premieavin, bör försäkringsgivaren själv ta konsekvenserna av detta och utbetala ersättning oberoende av om försäkringen köpts direkt av försäkringstagaren eller av en försäkringsmäklare för sin uppdragsgivares räkning.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I slutet av mars 1990 accepterade hotellbolagen en offert från Brandkontoret angående tecknande av en fastighetsförsäkring och en företagsförsäkring. Fastighetsförsäkringen skulle börja gälla d 1 april 1990 och företagsförsäkringen d 1 maj 1990. Den 20 april tillställde Brandkontoret den av hotellbolagen anlitade mäklaren S.S. hos PreAssurans försäkringsbrev och övriga försäkringshandlingar. S.S. översände d 23 april de mottagna handlingarna till företrädare för hotellbolagen. Enligt en punkt i de för de båda försäkringarna gällande allmänna avtalsvillkoren (punkten D.3.1) upphörde Brandkontorets ansvar enligt försäkringarna att gälla vid utgången av d 4 maj 1990 eftersom premier då inte hade betalats för de båda försäkringarna; sista dag för betalning var enligt villkoret 14 dagar efter det att försäkringsgivaren skickat ut premieavin. Brandkontorets ansvar skulle enligt punkten återinträda dagen efter den då premierna betalades. Den 8 maj 1990 postade ekonomichefen A.K. vid hotellet en betalningsorder till postgirot avseende premien för företagsförsäkringen. Betalningsordern bokfördes hos postgirot d 9 maj 1990. Tidigt på morgonen d 9 maj 1990 utbröt eld i hotellbyggnaden.

Brandkontoret har gjort gällande att något försäkringsansvar inte förelegat vid tiden för brandens utbrott. Till följd härav har tvist uppkommit mellan dels hotellbolagen och Brandkontoret dels hotellbolagen och PreAssurans. De uppkomna tvistefrågorna behandlas i det följande i skilda avsnitt.

1. Tvisten mellan hotellbolagen och Brandkontoret

1.1 Har premien för företagsförsäkringen betalats i sådan tid att försäkringsansvar hade återinträtt d 9 maj?

Det förut nämnda försäkringsvillkoret motsvarar i sak vad som sedan år 1982 gäller enligt de av försäkringsbolagen tillämpade Allmänna försäkringsvillkor för företagsförsäkring. Det har inte lämnats någon upplysning av betydelse i målet om vad som förekommit i samband med att villkoret utarbetats. Däremot har åberopats att beträffande erläggande av försäkringspremie det var tillräckligt att försäkringstagare avsänt premien (jfr Hellner, Försäkringsrätt 2 uppl s 121 not 7). Eftersom villkoret emellertid inte innehåller några närmare regler i frågan när en betalning fullgörs får förutsättas att villkoret i det hänseendet har den innebörd som följer av vad som enligt allmänna civilrättsliga principer gäller i fråga om betalning.

När det gäller betalning över postgiro har hävdats att den avgörande tidpunkten för genomförandet av betalningen bör vara den dag då medlen kommer under borgenärens rådighet (jfr Walin, Lagen om skuldebrev m m, s 32 not 15 a). Beträffande girobetalning av hyra har i 12 kap 20 § 3 st JB föreskrivits att beloppet anses komma hyresvärden tillhanda när betalningsuppdrag till bank-, post- eller girokontor tas emot av det förmedlande kontoret. I försäkringsbolagens praxis har anknutits till den bestämmelsen (NJA II 1980 s 103 f). Ett likartat synsätt kommer till uttryck i rättsfallet NJA 1988 s 312 där HD uttalade att en betalning till postgirokonto fick anses vara fullgjord vid den tidpunkt på dagen då postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder (jfr även NJA 1982 s 366).

HD finner att betalning i villkorets mening skedde först d 9 maj 1990. Enligt villkoret hade följaktligen något ansvar för Brandkontoret inte återinträtt vid utbrottet av branden.

1.2 Har Brandkontoret ådragits försäkringsansvar till följd av främst skaderegleraren A.H:s åtgärder?

A.H. har i ett brev d 10 maj 1990, ställt till fastighetsbolaget, förklarat att han skriftligen bekräftar ett tidigare gjort muntligt åtagande för Brandkontoret att svara för reparation av uppkomna brandskador på byggnad samt för den kostnad för avbrott som hotellet skulle få på grund av brandskadan. Fråga uppkommer därmed om A.H. på grund av reglerna om ställningsfullmakt varit behörig att ådra Brandkontoret ett sådant ansvar. - Det kan här inskjutas att hotellbolagen uppgivit att skadorna uppgår till omkring 40 miljoner kr under det att Brandkontoret anfört att skadorna kan beräknas till drygt 20 miljoner kr enligt försäkringsvillkoren.

Enligt bestämmelserna i 2 kap 10 § 2 st avtalslagen om ställningsfullmakt kan med anställning enligt sedvänja följa viss behörighet att handla på arbetsgivarens vägnar. I anslutning till den bestämmelsen har i rättspraxis utvecklats regler om sådana speciella ställningsfullmakter som brukat benämnas tolerans- och kombinationsfullmakter (se härom NJA 1990 s 591). I doktrinen har framhållits (Grönfors, Avtalslagen 2 uppl, s 90) att institutet ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument. Ett liknande synsätt synes ligga bakom HD:s uttalande i NJA 1990 s 591 om att det var köparen som tog en risk genom att sluta avtal utan att förvissa sig om att mellanmannen var behörig att företräda säljaren i det särskilda hänseende som det var fråga om i det målet.

Försäkringsinspektionens yttrande till TR:n förmedlar närmast intrycket att det enligt inspektionens mening inte finns någon sedvänja av innebörd att skadereglerarna är behöriga att för försäkringsbolagens räkning fatta beslut av den typ och med så ingripande verkningar som i det aktuella fallet skulle komma i fråga. Försäkringsförbundet har i sitt yttrande till HD kommit in på frågan om en skadereglerare kan med bindande verkan avgöra, att bolaget skall ha ansvar även om en premie inte betalats i rätt tid. Förbundet har därvid uttalat att det inte finns någon sedvänja av innebörd att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen får göras av skaderegleraren.

Det anförda ger vid handen att en skadereglerare inte på grund av reglerna om allmän ställningsfullmakt har rätt att göra sådana åtaganden för försäkringsbolagets räkning som A.H. gjort i detta fall. Fråga uppkommer emellertid om det i detta sammanhang kan ha betydelse att den som avgav offerten för Brandkontorets räkning, B-Å.O., var närvarande då A.H. gjorde det muntliga åtagandet och därvid underlät att framställa några invändningar.

Av B-Å.O:s egna uppgifter framgår att han ansett att han inte hade någon behörighet att företräda Brandkontoret i det aktuella hänseendet. Såvitt framgår av utredningen synes också B-Å.O:s arbetsuppgifter ha bestått i att göra det arbete som fordrades för att avge en offert, dvs bland annat att kalkylera risken och bestämma premiens storlek. Det finns ingenting som tyder på att B-Å.O. skulle ha varit behörig att efter försäkringsavtalets ingående fatta beslut om ändringar i det löpande avtalet.

Av det anförda följer att A.H. varken ensam eller tillsammans med B-Å.O. haft behörighet att göra de ovan nämnda åtagandena för Brandkontorets räkning.

1.3 Ratihabering

Hotellbolagen har gjort gällande att A.H. vid ett sammanträffande på eftermiddagen d 14 maj 1990 med hotellbolagens företrädare L.W. framfört ett besked från Brandkontorets verkställande direktör av innebörd att Brandkontoret godkände de åtaganden A.H. tidigare gjort såvitt gällde företagsförsäkringen.

HovR:n har i sin dom uttalat att det inte visats att Brandkontorets ledning i efterhand ratihaberat A.H:s åtaganden. Synnerliga skäl föreligger inte att i det hänseendet göra någon annan bedömning än den HovR:n har gjort (jfr 55 kap 14 § RB).

1.4 Jämkning enligt 36 § avtalslagen?

De aktuella försäkringarna är tagna i hotellbolagens verksamhet som näringsidkare. Försäkringsvillkoren bygger alltså på att det är fråga om avtal mellan näringsidkare. Ett sådant förhållande talar i och för sig för att man iakttar restriktivitet vid tillämpning av 36 § avtalslagen (jfr NJA 1984 s 229). Föreligger särskilda omständigheter kan emellertid jämkning komma i fråga även i förhållanden näringsidkare emellan, se t ex NJA 1983 s 332 och 1989 s 346.

Åtskilliga av de omständigheter som hotellbolagen har åberopat som grund för att det skulle vara oskäligt att tillämpa premievillkoret får anses ta sikte på att Brandkontorets information till försäkringstagarna varit bristfällig såvitt gäller sista betalningsdag och verkan av att betalning av premie görs för sent.

Vid bedömningen härav har det stor betydelse att hotellbolagen företräddes i förhandlingarna med Brandkontoret av ett särskilt sakkunnigt ombud, en försäkringsmäklare. I målet har företetts det exemplar av försäkringsvillkoren som mäklaren S.S. hade tillgång till under förhandlingarna med Brandkontoret. Därav framgår att S.S. gått igenom samtliga villkor och alltså även det omtvistade premievillkoret D.3.1. Det måste på grund härav antas att S.S. hade fullt klart för sig innebörden av det villkoret. Eftersom S.S. hade hotellbolagens uppdrag att företräda dem gentemot Brandkontoret såvitt gäller de aktuella försäkringarna, får S.S:s vetskap tillräknas hotellbolagen beträffande dessas mellanhavanden med Brandkontoret. Att Brandkontorets information om villkoret synes ha varit bristfällig har alltså varit utan betydelse i just detta fall, eftersom hotellbolagens ombud likväl haft klart för sig vad villkoret innebär. Som närmare utvecklas i det följande har S.S. visserligen brustit i sin upplysningsplikt i förhållande till hotellbolagen men det förhållandet saknar rättslig betydelse såvitt gäller relationen mellan Brandkontoret och hotellbolagen (jfr prop 1988/89:136 s 39 f).

Hotellbolagen har framhållit att de faktiskt genom att A.K. postat betalningsordern dagen före branden visat beredskap att betala premierna.

Hotellbolagen hade enligt de i slutet av mars 1990 träffade försäkringsavtalen åtnjutit försäkringsskydd hos Brandkontoret sedan d 1 april i fråga om fastighetsförsäkringen och sedan d 1 maj i fråga om företagsförsäkringen. Premievillkoret medförde att premien för de båda försäkringarna skulle erläggas senast d 4 maj. Hotellbolagen befann sig alltså d 5 maj i dröjsmål i fråga om premiebetalningen.

HD har i det föregående (avsnitt 1.1.) funnit, att ansvar ånyo uppkom för Brandkontoret först dagen efter branden. Ståndpunktstagandet har gjorts på grundval av en tolkning av ett försäkringsvillkor, som allmänt tillämpas vid företagsförsäkring och som är fullt tillåtet enligt försäkringsavtalslagen. Att jämka premievillkoret och föreskriften om återinträde av försäkringsgivarens ansvar enbart av det skälet att en betalningstransaktion har inletts, skulle i själva verket innebära att man, utan att några särskilda omständigheter föreligger, vägrar att ta konsekvenserna av den avtalsfrihet som i detta hänseende råder utanför konsumentförsäkringslagens område. Närmare bestämt skulle jämkningen ta sig uttryck i att domstolen kompletterar ett allmänt tillämpat standardvillkor med en regel som innebär att med betalning likställs visad betalningsvilja i form av en påbörjad betalningstransaktion trots att villkoret befunnits (avsnitt 1.1.) anknyta till sedvanliga civilrättsliga principer.

HD finner att det inte finns någon grund för att jämka premievillkoret med stöd av 36 § avtalslagen. Hotellbolagens revisionstalan kan alltså inte vinna bifall.

2. Tvisten mellan PreAssurans och hotellbolagen

I enlighet med vad som anförts i föregående avsnitt finner HD att skada uppkommit för hotellbolagen genom att branden och de därmed förenade skadorna inte varit täckta av försäkring.

Enligt 13 § lagen om försäkringsmäklare skall en försäkringsmäklare utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den utsträckning som omständigheterna kräver det, klargöra uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. Av 14 § följer att om försäkringsmäklaren av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 13 § så skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren.

I mäklarens uppdrag ligger en allmän rådgivnings- och upplysningsskyldighet. Hur långtgående den är beror av det särskilda uppdraget och dess karaktär.

I det aktuella fallet har hotellbolagen lämnat mäklaruppdrag till PreAssurans i syfte att erhålla samma försäkringsskydd som tidigare men till en lägre kostnad. Det är uppenbart att mäklaren S.S. haft detta förhållande fullt klart för sig. Därav följer också att PreAssurans i sin rådgivning till hotellbolagen hade bort se till att hotellbolagen fick den information som behövdes för att de kontinuerligt skulle erhålla samma försäkringsskydd som de hade haft tidigare. Särskilt mot bakgrund av att den information som fanns i materialet från Brandkontoret får anses ha varit bristfällig har det ålegat PreAssurans att för hotellbolagens företrädare redovisa vad de hade att iaktta i fråga om premiebetalning för att undvika att försäkringsskyddet upphörde. I det sammanhanget måste också beaktas att hotellbolagen inte själva fick reda på när 14-dagarsfristen enligt premievillkoret började löpa, eftersom Brandkontoret tillställt försäkringsmäklaren och inte hotellbolagen de aktuella försäkringshandlingarna.

HD finner alltså att PreAssurans genom sin underlåtenhet att informera hotellbolagen om premievillkoret och dess tillämpning eftersatt sina skyldigheter att ge hotellbolagen de upplysningar som mäklaruppdraget förutsatte. PreAssurans är, som HovR:n funnit, på grund av sin oaktsamhet skyldigt att ersätta hotellbolagen den skada dessa lidit på grund av att försäkringarna inte varit gällande. PreAssurans revisionstalan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lambe, med vilken JustR Heuman förenade sig, var av skiljaktig mening beträffande frågan om jämkning enligt 36 § avtalslagen (avsnitt 1.4) och anförde: Avsikten med 36 § avtalslagen är att ge domstolarna möjligheter att ingripa i avtalsförhållanden i större utsträckning än tidigare. Bestämmelsen medger en helhetsbedömning av avtalssituationen. Skälighetsbedömningen enligt paragrafen skall ske med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

När det gäller hotellets företagsförsäkring är situationen sådan att frågan måste ställas om inte en tillämpning av avtalsvillkoret D.3.1. leder till ett obilligt resultat för hotellet. De förhållanden som föreligger till bedömande kan kort beskrivas på följande sätt. Försäkringstiden började löpa d 1 maj 1990. Den första premien skulle betalas senast d 4 maj. På grund av att premien ej betalades i rätt tid upphörde försäkringsskyddet att gälla från och med d 5 maj. Premien betalades fem dagar för sent, eller d 9 maj, i anledning varav hotellet ånyo fick försäkringsskydd from d 10 maj, eller sålunda fr o m dagen efter branden. Betalning en dag tidigare hade följaktligen ånyo satt försäkringen i kraft så att branden omfattats av denna. Vid tiden för branden var en giroförsändelse avseende premien, som hotellet postat d 8 maj, under befordran till postgirot. För hotellet har förseningen av premiebetalningen lett till bortfall av en försäkringsersättning på åtskilliga miljoner kr.

Den avvägning av parternas intressen som villkoret ger uttryck för saknas det anledning - generellt sett - att ifrågasätta. Att försäkringsgivare genom förbehåll friskriver sig från ansvar vid dröjsmål med första premien överensstämmer med 14 § 1 st försäkringsavtalslagen.

Ett sådant villkor kan slå mycket strängt mot försäkringstagaren och frågan är om det skäligen kan upprätthållas i alla situationer. Vad som ger anledning till frågan är att det stämmer mindre väl med allmänna kontraktsrättsliga principer att alltid låta ett avtal omedelbart upphöra så snart ett kontraktsbrott föreligger. I linje med vad som gäller som förutsättning för rätt till hävning bör ett krav på att kontraktsbrottet är väsentligt kunna ställas (se bl a Bengtsson Om dröjsmål med premiebetalningen s 85 i Bör försäkringsavtalsrätten reformeras, uppsatser utgivna av Allmänna Brand 1968 och SOU 1989:88 s 197). Försäkringsbolagen synes också, möjligen under inflytande av detta synsätt, tolerera mindre dröjsmål, när en strikt avtalsvillkorstillämpning framstår som oskälig mot försäkringstagaren.

I detta fall har som ovan sagts betalning skett fem dagar efter förfallodagen och en dag för sent för att försäkringen skulle omfatta branden. Anledningen härtill är att finna i att hotellet inte särskilt uppmärksammats på när betalning senast skulle fullgöras; Brandkontorets betalningsavi angav inte någon sista betalningsdag. Den försenade betalningen beror alltså inte på någon betalningsovilja eller betalningsoförmåga hos hotellet. Förseningen skulle om villkoret inte jämkades få mycket långtgående följder för hotellets ekonomi och dess möjlighet till fortsatt verksamhet. Att förseningen fått denna för hotellet katastrofala följd hänger samman med att försäkringsavtalet enligt villkoret upphör att gälla omedelbart sedan betalningsfristen löpt ut; undantag görs ej för kortvariga dröjsmål och rättsverkningarna av en försummelse inträder utan att försäkringsgivaren behöver göra någon betalningsanmaning eller liknande. Det står i mindre god överensstämmelse med branschpraxis att under förhandenvarande förhållanden vägra betala försäkringsersättning. Omständigheterna i detta fall får anses så särpräglade att villkoret icke - oaktat hotellet är näringsidkare - bör få tillämpas mot hotellet. På grund härav äger hotellet rätt till ersättning enligt företagsförsäkringen. Överröstad i denna del saknar jag anledning gå in på frågan om tillämpning av 36 § avtalslagen beträffande fastighetsförsäkringen.