NJA 2001 s. 899
Fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken har ansetts omfatta ett icke självförvållat tillfälligt psykotiskt tillstånd, utlöst av alkoholberusning.
(jfr NJA 1968 s. 471 och 1995 s. 48)
Landskrona TR
Allmän åklagare yrkade vid Landskrona TR ansvar å K. N., född 1966, för grov våldtäkt m.fl. brott enligt följande:
Försök till grov misshandel alt. olaga hot, grovt brott, samt ofredande; försök till grov misshandel alt. olaga hot, grovt brott, samt misshandel.
K. N. har i Landskrona på morgonen d. 28 okt. 2000 betett sig hänsynslöst mot G. F. genom att fatta tag i hennes klädedräkt och mot hennes vilja dra in henne i trapphuset till fastigheten Norra Infartsgatan 22 A.
Sedan R. N. kommit G. F. till undsättning, har K. N. i trapphuset misshandlat R N. genom att tilldela honom ett knytnävsslag som träffat över vänster kind och åsamkat R. N. smärta.
K. N. har därefter via trapphuset begivit sig till lägenhet, belägen på 3:e våningen, där han hämtat en kniv. K. N. har sedan uppsökt G. F. och R N., vilka då befunnit sig på en trottoar i nära anslutning till fastigheten Norra Infartsgatan 22 A. K. N. har därvid försökt att misshandla såväl C. F. som R. N. genom att med kniven som tillhygge rikta hugg/göra utfall mot deras kroppar. K. N. har vid tillfället även uttalat att han skulle döda R N. Försöket att misshandla dem har misslyckats, men fara för brottets fullbordan har förelegat. För det fall brottet kommit till fullbordan hade brottet varit att anse som grovt med hänsyn till att gärningen varit livsfarlig med risk för svår kroppsskada.
Alternativt görs gällande att K. N:s handlingssätt är att bedöma som olaga hot, grovt brott, då hugg/utfall med kniven varit ägnat att hos C. F. och R N. framkalla allvarlig fruktan för deras personliga säkerhet.
Grov misshandel samt olaga hot.
K. N. har på Eriksgatan i Landskrona på morgonen d. 28 okt. 2000 misshandlat T. J. genom att med tillhygge tilldela honom flera slag på vänster sida av huvudet. Av misshandeln, som orsakat blodvite, har T. J. åsamkats smärta samt en 7 cm lång sårskada till vänster på tinningen som sträcker sig ner till skallbenet. Brottet är grovt eftersom gärningen varit livsfarlig och då K. N. vid tillfället visat särskild hänsynslöshet och råhet.
K. N. har vid samma tillfälle hotat T. J. genom att till honom uttala "Jag skall mörda dig". Hotet har varit ägnat att hos T. J. framkalla allvarlig fruktan för hans personliga säkerhet.
Olaga hot. K. N. har på morgonen d. 28 okt. 2000 uppsökt I. P. i hennes bostad på Säbygatan i Landskrona. Han har då lyft kniv mot henne, vilket varit ägnat att hos I. P. framkalla allvarlig fruktan för hennes personliga säkerhet.
Grov våldtäkt samt olaga tvång, grovt brott; olaga hot, grovt brott samt olaga tvång, grovt brott.
a) Grov våldtäkt. K. N. har på morgonen d. 28 okt. 2000 obehörigen inträngt på Vallgårdens Äldreboende på Eriksgatan i Landskrona. Han har på servicehusets tredje våningsplan råkat sammanträffa med där anställda A när hon ensam befunnit sig på rum nr 45. Han har då genom våld och hot som för A framstått som trängande fara tvingat henne till samlag med honom.
Våldet och hotet har bestått i att K. N. riktat kniv mot A varvid han befallt henne att klä av sig varefter han kort tid därefter slitit av henne en blus samt därvid hållit kniven tätt intill hennes vänstra bröst. Han har därefter pekat med kniven på A:s byxor och tvingat henne att ta av sig byxor och trosor, varefter han tryckt ner A i en säng och tvingat A till samlag med honom. Under samlaget har han hållit kniven tryckt mot A:s bröstkorg.
Brottet år grovt med hänsyn till att K. N. vid tillvägagångssättet brukat livsfarligt vapen mot A samt då han dessutom visat särskild hänsynslöshet och råhet. Gärningen har inneburit djup kränkning av A och orsakat henne psykiskt lidande.
b) Olaga hot, grovt brott. Sedan B, arbetskamrat till A, kommit att sakna A, har hon börjat söka efter henne. Då B varit på väg att gå in i rum 45, har K. N. rusat fram till B och hållit kniven mot B:s hals. Handlingssättet har varit ägnat att hos B framkalla allvarlig fruktan för hennes personliga säkerhet. Brottet är grovt eftersom han brukat livsfarligt vapen mot B.
c) Olaga tvång grovt brott. K. N. har därefter genom hot om brottslig gärning tvingat A och B att följa med honom från rum 45 till servicehusets första våningsplan, en sträcka på cirka 100 meter. Framkomna dit har A och B lyckats undkomma K. N. genom att springa ut på Artillerigatan.
Hot om brottslig gärning har bestått i att K. N. sagt till dem "gå ner så långt ni kan komma" varvid han hållit sin kniv riktad mot deras ryggar under tiden de tvingats medfölja honom inne i servicehuset.
Brottet är grovt med hänsyn till K. N:s tidigare tillvägagångssätt mot A och B varvid de nu, på grund av K. N:s fortsatta hänsynslösa beteende mot dem, kommit att känna dödsångest.
Målsägandena yrkade skadestånd av K. N. Den delen av målet beröres ej vidare i detta referat.
Domskäl
TR:n (ordf. rådmannen Weiertz) anförde i dom d. 30 mars 2001: K. N. har förklarat sig kunna varken erkänna eller förneka någon av de gärningar som lagts honom till last, enär han saknar minne av vad som inträffat.
Närmare hörd över åtalen har K. N. uppgivit: Han slutade sitt skiftarbete på morgonen 27.10.2000 och kom hem omkring kl. 6. Vid sjutiden gick han till sängs men steg upp redan vid niotiden och uträttade en del ärenden; bl.a. inhandlade han åtta flaskor starköl och en flaska jägermeister. På eftermiddagen kom han tillbaks hem men sov ej mera under dagen. Vid 16-tiden drack han ett par glas jägermeister, och inemot kl. 18 begav han sig till en arbetskamrat och drack där en flaska öl. Härefter fortsatte de till en annan kamrat, och hos denne drack han resten av den inköpta ölen. Av alkoholförtäringen kände han sig enbart salongsberusad och var på gott humör. Omkring kl. 23 begav sig sällskapet till restaurang Tycho Brahe och stannade där någon timme, varefter man fortsatte till restaurang Oliver. På vartdera stället drack han någon öl. Han minns, att han senare befann sig på Eddies dartklubb, men ej hur han kommit dit. På klubben talade han med en man som han kände. Han kommer ej ihåg, att han lämnade klubben, och känner ej igen R. N. eller C. F. På Norra Infartsgatan utanför hans bostad ryckte någon tag i hans jacka, och han minns, att något hände i trapphuset där. Han har inget minne av att han utdelade slag eller själv blev slagen, men under natten hade han fått ett sår över näsroten, vilken ömmade ett par veckor. Hans nästa minnesbild är att han greps av polis, när han gick över en gata, och att han på polisens tillsägelse släppte en kniv, som han hade i höger jackärm. Denna kniv, som han köpt, när han var till sjöss i början av 1990-talet, hade han förvarat i sin bostad. Han förstod ej, varför han greps av polis, och kunde ej minnas, att det hänt något egendomligt under natten. Det har några gånger tidigare hänt, att han drabbats av minnesförlust efter kraftig alkoholförtäring, men han har aldrig förr blivit aggressiv av alkohol.
Efter angivande under rubriken Bevisning av vad målsägandena och ett vittne, L. L., uppgivit anförde TR:n:
Domskäl. Ansvarsfrågan. Samtliga målsägande har förklarat sig känna igen K. N. som gärningsman, såväl vid fotokonfrontationer under förundersökningen som vid huvudförhandlingen. I. P., B och A har samtliga uppgivit sig ha lagt märke till att gärningsmannen hade ett färskt sår vid näsroten, vilket stämmer överens med den skada som K. N. enligt egen uppgift tillfogats under natten och med den skada som R. N. åsamkat gärningsmannen genom att skalla denne. T. J. har emellertid ej kunnat erinra sig någon sådan skada. L. L. har igenkänt K. N. som gärningsman beträffande åtalspunkten 1, vilket måste tillmätas stor betydelse, enär L. L. var väl bekant med K. N. Enligt ett utlåtande av Statens kriminaltekniska laboratorium har i ett vaginalprov från målsäganden A påvisats sperma härrörande från K. N. eller någon nära släkting till denne. Slutligen måste beaktas, att brottsplatserna enligt åtalspunkterna 2, 3 och 4 är belägna i närheten av varandra och att K. N., enligt vad som upplysts, greps endast något hundratal meter från Vallgården.
Ovan angivna omständigheter ger otvetydigt vid handen, att K. N. är gärningsman beträffande samtliga åtalspunkter.
Intet har framkommit som ger anledning att ifrågasätta målsägandenas uppgifter om hur de angripits av K. N. under morgontimmarna 28.10.2000. Särskilt måste beaktas, att C. F:s och R. N:s uppgifter väsentligen stämmer överens och att de till stora delar också får stöd av L. L:s vittnesmål, vilket bygger på säkra och goda iakttagelser. T. J:s utsaga stöds av läkarintyget beträffande dennes skada. Målsäganden A:s uppgifter om hur hon angripits av K. N. bär en stark prägel av äkthet och självupplevdhet samt bekräftas av vid brottsplatsundersökningen gjorda iakttagelser, exempelvis av losslitna knappar från hennes blus, och av det ovan redovisade vaginalprovet. Om vad som därefter utspelat sig har B och A lämnat väsentligen sammanstämmande berättelser.
På grundval av ovan redovisade bevisvärdering gör TR:n följande bedömning,
Beträffande åtalspunkten 1 är till en början utrett, att K. N. fattat tag i C. F. och dragit in henne i ett trapphus och att han därefter tilldelat R. N. ett knytnävsslag på vänster kind. K. N. har sålunda gjort sig skyldig till ofredande och misshandel, som ej är ringa. Genom R. N:s och L. L:s uppgifter är vidare klarlagt, att K. N. gjort utfall mot R N. med en stor jaktkniv, som han hämtat i sin lägenhet. På skäl åklagaren anfört är han härigenom förvunnen till ansvar för försök till grov misshandel.
L. L. har omvittnat, att K. N. riktat kniven även mot C. F. men på hennes vädjan avbrutit sina förehavanden. Enär frivilligt tillbakaträdande sålunda föreligger, kan ansvar för försök till misshandelsbrott ej ådömas. Ej heller kan K. N. fållas till ansvar för olaga hot mot C. F., eftersom hon ej märkt, att han lyft vapen mot henne.
Genom T. J:s uppgifter i förening med läkarintyget är vidkommande åtalspunkten 2 styrkt, att K. N. utan någon som helst anledning tilldelat T. J. i vart fall två hårda slag mot vänster tinning med någon form av tillhygge, sannolikt den ovannämnda kniven, med den av åklagaren angivna allvarliga skadan som följd samt att han därjämte hotat att mörda T. J. K. N. har sålunda gjort sig skyldig till misshandel, som på de av åklagaren angivna skälen tveklöst är att bedöma som grov, samt härjämte till olaga hot.
Även i vad avser åtalspunkten 3 är K. N., genom målsäganden I. P:s utsaga, övertygad om ansvar för olaga hot.
Vad slutligen angår åtalspunkten 4 finner TR:n genom målsägandeutsagorna och övrig utredning tillförlitligheten styrkt, att K. N. tilltvingat sig samlag med målsäganden A med begagnande av främst hot men också visst våld, allt i enlighet med vad åklagaren påstått, att han därefter hotat B genom att hålla kniven nära hennes hals, samt att han slutligen medelst knivhot tvingat båda kvinnorna att följa med honom ned till bottenvåningen. Främst med hänsyn till att K. N. under hela händelseförloppet på rum 45 låtit sitt hot mot A komma till uttryck genom begagnande av en ovanligt stor kniv, vilken han inledningsvis hållit med eggen uppåt under hennes ena bröst och under samlaget hållit mot hennes överkropp, bör sexualbrottet bedömas som grov våldtäkt. Det olaga hotet mot B är att bedöma som ett brott av normalgraden. Det brott för vilket K. N. slutligen utsatt målsägandena är att rubricera som olaga tvång. Visserligen har målsägandena genom hot med livsfarligt tillhygge tvingats förflytta sig en avsevärd sträcka inom byggnaden och sålunda under en lång stund utsatts för dödshot. Brottet framstår därför som allvarligt men kan likväl ej bedömas som grovt.
Påföljdsfrågan. I belastningsregistret finns ingen anteckning om tidigare brottslighet från K. N:s sida. I målet har framkommit, att han lever under socialt välordnade förhållanden och ej är hemfallen åt någon form av missbruk.
I målet har företagits en rättspsykiatrisk undersökning med överläkaren Göran Linderoth som ansvarig undersökningsläkare. Denne har uttalat, att K. N. begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, nämligen ett alkoholbetingat psykotiskt tillstånd med hallucinationer, att K. N. ej lider av en allvarlig psykisk störning, samt att det därmed ej finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
På yrkande av åklagaren har TR:n inhämtat Socialstyrelsens yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen. Styrelsen har inhämtat yttrande från sitt vetenskapliga råd i rättspsykiatri, professorn Anders Forsman. Dennes bedömning ansluter sig helt till slutsatserna i det rättspsykiatriska utlåtandet. Forsman har på ett intellektuellt fullödigt sätt redovisat underlaget för sina slutsatser, och Socialstyrelsen har genom sitt rättsliga råd överlämnat hans yttrande som sitt eget. Forsman har hörts som sakkunnig i målet och därvid bl.a. framhållit, att K. N. aldrig tidigare uppvisat någon alkoholutlöst psykotisk reaktion och därför ej kunnat förutse, att han skulle reagera på sådant sätt. Varken genom förhöret eller eljest har framkommit något som ger TR:n anledning att ifrågasätta slutsatserna i hans utlåtande, vilka som nämnts överensstämmer med slutsatserna i det rättspsykiatriska utlåtandet.
TR:n finner sålunda klarlagt, att K. N. begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vid sådant förhållande får enligt 30 kap. 6 § BrB fängelse ej ådömas. Fängelseförbudet är undantagslöst: någon begränsning med avseende på brottens svårhet eller den psykiska störningens varaktighet har ej föreskrivits. Att på grundval av förarbetsuttalanden eller avsaknad av sådana ådöma fängelse i strid med ett sådant lagfäst förbud kan ej ifrågakomma. HD synes visserligen i rättsfallet NJA 1995 s. 48 (det s.k. Flink-fallet) ha gjort avsteg från denna princip, måhända mot bakgrund av den synnerliga svårheten hos de brott som där förelåg till bedömande (sju mord och tre mordförsök). HD:s avgöranden är emellertid bindande för de lägre domstolarna endast i kraft av den sakliga tyngden i de skäl som åberopas till motivering, något som bl.a. framhållits av första lagutskottet i dess yttrande över JO:s ämbetsberättelse till 1947 års riksdag (jfr härtill SvJT 1947 s. 285 ff.). HD:s nyssnämnda avgörande torde ej ha vunnit efterföljd i rättspraxis (se exempelvis Svea HovR:s, avd. 8, dom 9.2.2001, DB 11). TR:n anser sig mot bakgrund av vad sålunda anförts lagligen hindrad att ådöma K. N. ett fängelsestraff.
Ingenting tyder på att K. N. nu skulle lida av en allvarlig psykisk störning. Det saknas därmed förutsättningar enligt 31 kap. 3 § BrB att överlämna K. N. till rättspsykiatrisk vård.
Forsman har under hänvisning till att K. N. efter gripandet utvecklat tecken på krisreaktion och reaktiva depressiva besvär och till att han fortsättningsvis måste avhålla sig helt från alkoholkonsumtion förordat skyddstillsyn med föreskrift om öppen psykiatrisk vård som lämplig påföljd. TR:n ansluter sig till denna bedömning. På grund av brottslighetens mycket höga straffvärde bör skyddstillsynen förenas med strängast möjliga bötesstraff.
Domslut
Domslut. TR:n dömde K. N. enligt 6 kap. 1 § 3 st., 3 kap. 5, 6 och 11 §§, 4 kap. 4 § 1 st., 5 § 1 st. och 7 § samt 23 kap. 1 § BrB för grov våldtäkt, misshandel, grov misshandel, försök till grov misshandel, olaga tvång, olaga hot och ofredande till skyddstillsyn, med särskild föreskrift att K. N. skall underkasta sig psykiatrisk behandling enligt kriminalvårdens bestämmande, jämte 200 dagsböter å 170 kr.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle döma K. N. även för olaga hot, grovt brott, mot C. F. (del av åtalspunkt 1) samt under alla förhållanden bestämma påföljden till fängelse.
K. N. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Borgeke, tf. hovrättsassessorn Berglund samt nämndemännen Marianne Johansson och Ann Johansson) anförde i dom d. 29 aug. 2001: Domskäl. I enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har K. N. gjort sig skyldig till grov våldtäkt, grov misshandel, försök till grov misshandel, misshandel, olaga tvång, olaga hot samt ofredande. De olaga tvången och de olaga hoten bör bedömas som TR:n gjort.
HovR:n, där K. N., C. F., och L. L. hördes på nytt, fann åtalet för olaga hot mot C. F. styrkt men att gärningen inte borde bedömas som grovt brott.
I domskälen anfördes därefter: Påföljden. Liksom TR n och på av TR:n anförda skäl finner HovR:n framgå att K. N. begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, närmare bestämt ett alkoholbetingat psykotiskt syndrom med hallucinationer. Vidare gäller att K. N. nu inte lider av någon allvarlig psykisk störning varför det saknas medicinska förutsättningar för ett överlämnande av honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
Som TR:n antecknat får, enligt 30 kap. 6 § BrB, den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Frågan är då om detta gäller även i ett fall som det förevarande, dvs. när den allvarliga psykiska störningen haft samband med frivillig alkoholförtäring.
Som TR:n nämnt har HD i ett fall, NJA 1995 s. 48, behandlat denna problematik. HD intog där ståndpunkten att fängelseförbudet inte generellt omfattar även tillfälliga psykosartade tillstånd utlösta av alkohol eller narkotikaberusning. Fallet gällde en person som tidigare fått indikationer på att han vid rus kunde reagera på ett aggressivt och avvikande sätt. Att några sådana indikationer förekommit i K. N:s fall finns det inget som tyder på. K. N:s tillstånd kan därmed inte betraktas som självförvållat. Enligt HovR:ns mening saknas härmed skäl att på motsvarande sätt som HD i det angivna målet göra avsteg från fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB. (Jämför Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 360.)
Påföljden för K. N. skall således varken bestämmas till fängelse eller till överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Alternativen är i stället, om inte K. N. bör vara fri från påföljd, närmast villkorlig dom eller skyddstillsyn. I valet mellan dessa alternativ ansluter sig HovR:n till TR:ns resonemang.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut i ansvarsdelen på så sätt att HovR:n, med åberopande av 4 kap. 5 § 1 st. BrB, dömer K. N. även för olaga hot mot C. F. enligt åtalspunkt 1.
Referenten, hovrättsrådet Lejman, var skiljaktig. Hon bedömde det olaga tvång som K. N. gjort sig skyldig till gentemot målsäganden A som grovt brott enligt 4 kap. 4 § 2 st. BrB. Överröstad i den frågan var hon i övrigt ense med majoriteten.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till fängelse.
K. N. bestred ändring.
I sin överklagandeskrift anförde Riksåklagaren bl.a.:
Som domstolarna har funnit har K. N. begått de åtalade gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning på det sätt som angivits i utlåtandena. Frågan blir då vilken påföljd som vid dessa förhållanden bör följa på brotten.
K. N. lider inte nu av allvarlig psykisk störning. Det innebär att det saknas medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
Valet av påföljd står således mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd, varvid skyddstillsyn är det närmast till hands liggande alternativet. HovR:n synes vid sitt resonemang om tillämpligheten av fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB ha fäst avgörande vikt vid att K. N. inte tidigare fått indikationer på att han kunde reagera på ett aggressivt och avvikande sätt vid berusning och att hans tillstånd därmed inte kunde anses som självförvållat.
Enligt min mening innebär BrB:s reglering att själva orsaken till att ett tillstånd av allvarlig psykisk störning har uppkommit, som t.ex. frågan om ruset varit självförvållat, har relevans för bedömningen av uppsåtsfrågan och således för om en gärning skall anses vara ett brott men däremot inte för det efterföljande påföljdsvalet (jfr NJA II 1962 s. 16 f. och s. 509 f.). Frågan om uppsåt regleras i 1 kap. 2 § BrB. Där sägs i första stycket att en gärning skall, om inte annat är föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. I andra stycket sägs att om gärningen begåtts under självförvållat rus eller om gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.
HovR:ns domskäl är knapphändiga vad gäller uppsåtsfrågorna men domen kan enligt min mening inte tolkas på annat sätt än att HovR:n - som inte funnit att K. N. frivilligt har försatt sig i det tillstånd han befann sig i vid gärningarna - samtidigt har ansett att han enligt vanliga regler har haft uppsåt till samtliga de brott han i enlighet därmed har dömts för.
Även om frågan om K. N:s uppsåt inte har någon betydelse vid bestämmandet av påföljden och tillämpningen av 30 kap. 6 § BrB vill jag, innan jag fortsätter mitt resonemang i påföljdsfrågan, något utveckla min ståndpunkt i frågan om K. N:s uppsåt.
K. N. har visserligen fått minnesluckor i samband med tidigare alkoholförtäring men han torde inte kunnat förutse de reaktioner som följde av hans alkoholförtäring före gärningarna. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen kan de symtom han visat inte heller enbart förklaras av alkoholpåverkan. Det innebär enligt min mening att bestämmelsen i 1 kap. 2 § 2 st. inte torde bli tillämplig vid bedömningen av K. N:s uppsåt utan att denna fråga bör bedömas med tillämpning av bestämmelsens första stycke. Förekomsten av en psykisk avvikelse behöver inte innebära att uppsåt inte kan anses föreligga (jfr Berg m.fl., Brottsbalken En kommentar, s. 30:36). Den omständigheten att K. N. inte har mer än fragmentariska minnesbilder från händelseföreloppet och att han har handlat på ett sätt som är främmande för honom under normala förhållanden utesluter enligt min mening inte att han skall anses ha begått gärningarna uppsåtligen. Jag menar att det av utredningen om K. N:s uppträdande vid gärningarna får anses framgå att han varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han i straffrättslig mening haft uppsåt till de begångna brotten. Såväl de subjektiva som de objektiva rekvisiten för samtliga brott har, som HovR:n också ansett, därmed varit uppfyllda.
När det återigen gäller den fråga som mitt överklagande gäller, nämligen påföljden för brotten, blir det vid valet mellan fängelse eller en icke frihetsberövande påföljd av avgörande betydelse om bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB medför hinder mot att döma K. N. till fängelse.
K. N:s tillstånd av allvarlig psykisk störning hade, om tillståndet hade varat fram till dom i målet, säkerligen medfört att han med tillämpning av 31 kap. 3 § BrB hade överlämnats för rättspsykiatrisk vård. Hans tillstånd har emellertid varit av tillfällig natur och varat endast under några timmar i anslutning till de brott han har begått. Med hänsyn härtill och i linje med HD:s uttalanden i rättsfallet NJA 1995 s. 48 samt de skäl som där anförs, anser jag att K. N. inte kan anses ha begått brotten under inflytande av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 § BrB. Därmed föreligger inget förbud för att bestämma påföljden till fängelse.
Den samlade brottslighetens straffvärde är mycket högt och bör anses motsvara fängelse i sex år. På grund av det höga straffvärdet kan påföljden enligt min mening inte bli annat än fängelse.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Lennander, Thorsson, Regner och Dahlläf, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har K. N. gjort sig skyldig till grov våldtäkt, grov misshandel, försök till grov misshandel, misshandel, olaga tvång, olaga hot och ofredande. Prövningen i HD gäller vilken påföljd som skall ådömas. Avgörande för valet av påföljd är om K. N. har begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om han i dag lider av en sådan störning.
Den rättspsykiatriska utredning som företagits i målet ger vid handen att K. N. då gärningarna utfördes befann sig i ett alkoholbetingat psykotiskt tillstånd med hallucinationer (patologiskt rus), vilket är att anse som en allvarlig psykisk störning, och att gärningarna begåtts under inflytande av denna störning. Det finns däremot inte något som tyder på att K. N. led av en allvarlig psykisk störning före uppkomsten av det psykotiska tillståndet eller att han nu lider av en sådan störning.
Enligt 30 kap. 6 § BrB får den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. En förutsättning för att rätten skall kunna bestämma påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård är, som framgår av 31 kap. 3 § samma balk, att gärningsmannen vid tidpunkten för domen lider av en sådan störning. Skulle så inte vara fallet kan påföljden varken bestämmas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
HD har emellertid i rättsfallet NJA 1995 s. 48 funnit att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB inte kan omfatta alla tillfälliga psykosartade tillstånd utlösta av alkohol- eller narkotikaberusning. I det fallet hade gärningsmannen, som led av en personlighetsstörning, drabbats av ett genombrott av psykotisk karaktär. Det psykosartade tillståndet hade utlösts av en kraftig alkoholberusning. Det framgår av domen att gärningsmannen vid ett par tillfällen före brotten hade uppvisat mycket kraftiga alkoholreaktioner med våldsinslag. Domstolen fann vid en samlad bedömning att brotten inte skulle anses ha begåtts under inflytande av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i det nämnda lagrummet.
I domskälen i det nu nämnda rättsfallet uttalade HD, efter en redogörelse för den lagändring som skedde genom 1991 års lagstiftning, bl.a. följande. Om fängelseförbudet generellt skulle anses omfatta även tillfälliga psykosartade tillstånd utlösta av alkohol- och narkotikaberusning, skulle en ingripande förändring av den tidigare gällande ordningen ha åstadkommits, som inte närmare berörts i förarbetena till lagstiftningen och som inte rimligen kan ha varit åsyftad. Eftersom ett rusutlöst tillstånd av psykotisk karaktär kan avklinga snabbt, skulle konsekvensen kunna bli att varken fängelse eller rättspsykiatrisk vård kan komma i fråga som påföljd ens för synnerligen allvarliga brott.
En principiell fråga i förevarande mål är om betydelse bör tillmätas det förhållandet att gärningsmannen inte tidigare har uppvisat någon alkoholutlöst psykotisk, eller starkt avvikande, reaktion och inte kunnat förutse att han skulle kunna reagera på sådant sätt vid berusning.
HD dömde i rättsfallet NJA 1968 s. 471 en man för rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans död. Av utredningen i det målet framgick att mannen hade druckit alkohol frivilligt och att han inte haft anledning att räkna med sin alkoholintolerans. Domstolen uttalade att mannen fick anses vara i sådan grad medveten om sitt handlande att hos honom i straffrättslig mening förelegat uppsåt att föra bilen. Eftersom han hade begått gärningarna i ett tillstånd av patologiskt rus, bestämdes påföljden med tillämpning av då gällande 33 kap. 2 § BrB (som motsvarar nuvarande 30 kap. 6 §) till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk observation.
Det kan mot bakgrund av 1968 års fall konstateras att den då gällande lagstiftningen innebar ett fängelseförbud vid brott som begåtts under tillfälligt psykostillstånd som utan eget vållande orsakats av alkoholförtäring. Det synsätt som anlades i 1995 års fall i fråga om en oavsedd förändring av den tidigare ordningen har därför inte bäring på ett fall som motsvarar 1968 års (jfr t.ex. Asp i SvJT 2001 s. 935 f.).
Av utredningen framgår att K. N. inte tidigare råkat i något liknande tillstånd i samband med alkoholkonsumtion och det får anses att han inte hade någon anledning att räkna med en sådan effekt av denna. Hans psykotiska tillstånd kan därför inte anses självförvållat.
Det sagda innebär att K. N. inte kan dömas till vare sig fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Den av HovR:n bestämda påföljden framstår i det läget som den mest lämpliga.
HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
JustR Håstad var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: K. N. har av HovR:n fällts till ansvar för uppsåtliga brott, bl.a. grovt olaga hot, grov misshandel och grov våldtäkt, med ett angivet straffvärde av sex års fängelse. Eftersom han ansågs ha begått gärningarna under påverkan av tillfällig men allvarlig psykisk störning, har han varken ådömts fängelse eller överlämnats till psykiatrisk vård (se 30 kap. 6 § respektive 31 kap. 3 § BrB) utan endast givits skyddstillsyn. Domen är överklagad av Riksåklagaren, som yrkat fängelse. Frågan i HD gäller därför uteslutande påföljden, närmare bestämt om tillfällig psykisk störning kan falla under förbudet mot fängelse i 30 kap. 6 § BrB (jfr NJA 1995 s. 48).
Före införandet av brottsbalken gällde enligt 5 kap. 5 § 2 st. strafflagen (efter ändringar enligt prop. 1945:207) att den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk skulle jämställas med en sinnessjuk och därför inte kunna ådömas straff för gärning som han i det tillståndet begått. Denna ordning - frihet från ansvar - hade gällt åtminstone från strafflagens införande år 1864 (se SOU 1996:185 s. 305 ff).
I Strafflagberedningens slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:55) föreslogs den principiellt betydelsefulla men praktiskt mindre viktiga reformen att ansvarsfrihet för sinnessjuka och för dem som utan eget vållande blivit tillfälligt sinnesförvirrade upphävdes medan inskränkningar i stället gjordes på påföljdssidan. Förelåg inte ett vårdbehov vid domen, skulle endast skyddstillsyn och böter komma i fråga.
Strafflagberedningens förslag anammades (med en mindre ändring som torde ha avsetts vara redaktionell) av departementschefen i 1960 års lagrådsremiss. Lagrådet antog emellertid att personer som var från sina sinnens bruk aldrig skulle kunna uppfylla det för ansvar erforderliga kravet på uppsåt eller oaktsamhet, varför regeln om frihet från vissa påföljder var obehövlig. Två ledamöter menade att det i påföljdsavsnittet i stället borde anges att påföljd inte skulle vara utesluten därför att en gärning begåtts under självförvållat rus eller därför att gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk. Två andra lagrådsledamöter föreslog att det i nuvarande 1 kap. 2 § 2 st. BrB skulle införas ett undantag från det i allmänhet gällande kravet på uppsåt när någon genom eget vållande är från sina sinnens bruk. (NJA II 1962 s. 509 ff. och 24 f.).
Departementschefen följde i propositionen Lagrådets enhälliga rekommendation att slopa bestämmelsen om att den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk skall vara skyddad mot bl.a. fängelsestraff. Vidare kompletterade departementschefen undantaget från uppsåtskravet i 1 kap. 1 § 2 st. vid självförvållat rus med ett motsvarande undantag vid självförvållad sinnesförvirring. (NJA II 1962 s. 22 f. och 25.) I propositionen till brottsbalkens promulgationsförordning konstaterade departementschefen att 5 kap. 5 § 2 st. strafflagen hade givit ansvarsfrihet åt den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk. Därefter uttalade departementschefen att en gärning, som begås i sådant tillstånd, enligt brottsbalken icke är att betrakta som ett brott. (NJA II 1964 s. 110.)
Lagrådets och departementschefens samstämmiga antagande att den som tillfälligt är från sina sinnens bruk saknar uppsåt, varför gärningen inte kan föranleda ansvar (brott kan det vara oavsett uppsåt, se 1 kap. 1 §), byggde på felaktiga förutsättningar om uppsåtskravets innebörd. Ifall en sinnessjuk eller någon som tillfälligt är från sina sinnens bruk besitter tillräcklig grad av medvetenhet om sitt handlande, finns uppsåt (se NJA 1968 s. 471 och underinstansernas domar i förevarande mål samt bl.a. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 91 ff.). Uttalandet i förarbetena till brottsbalkens promulgationsförordning, som inte binder tolkningen av brottsbalken, kan inte föranleda att tillfällig sinnesförvirring, som uppkommit utan egen vållande, skall utgöra en ansvarsfrihetsgrund, eftersom detta skulle strida mot brottsbalkens grundläggande överflyttning av tillräkneligheten från ansvars- till påföljdssidan.
Av det anförda framgår att varken Strafflagberedningen, Lagrådet eller departementschefen vid införandet av brottsbalken ansåg att den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk skulle kunna ådömas fängelse, låt vara att Strafflagberedningen ansåg att påföljden var utesluten medan Lagrådet och departementschefen ansåg att ansvar var uteslutet. I praxis har ansvar ansetts kunna föreligga men fängelsestraff vara uteslutet (NJA 1968 s. 271). När 30 kap. 6 § ändrades år 1991, så att fängelseförbudet kom att täcka brott begånget under påverkan av allvarlig psykisk störning, innebar det att lagstöd för första gången gavs i brottsbalken för det fängelsehinder som, direkt eller indirekt, hela tiden varit avsett för den som utan eget vållande begått brott under påverkan av tillfällig men allvarlig psykisk störning. Problemet med stadgandet är i stället att ordalagen ger stöd för fängelsehinder också vid tillfällig men allvarlig psykisk störning som uppkommit genom eget vållande.
K. N. har av samstämmiga sakkunniga ansetts ha begått gärningarna under påverkan av en tillfällig men allvarlig psykisk störning, närmare bestämt i ett alkoholbetingat psykotiskt tillstånd med hallucinationer (patologiskt rus). Det finns inget belägg för att han haft anledning att räkna med att han kunde råka i detta tillstånd genom alkoholförtäring. K. N. kan därför inte ådömas fängelse.
På grund härav skall HovR:ns domslut fastställas.
HD:s dom meddelades d. 19 dec. 2001 (mål nr B 3384-01).