NJA 2002 s. 11
Ett pantbrev utgjorde säkerhet för en checkräkningskredit. Sedan den pantsatta fastigheten överlåtits förlängdes krediten i enlighet med avtalsvillkoren. Borgenärens fordran har inte ansetts bli utbytt mot en annan fordran då kredittiden förlängdes. Jfr 6 kap. 7 a § 2 st JB.
Ett bolag upptog d. 2 maj 1991 hos Svenska Handelsbanken en checkräkningskredit om 700 000 kr med kredittid till d. 31 dec. 1991. S.-O. S. gick i borgen för krediten såsom för egen skuld. Den 18 dec. 1991 upptog S.-O. S. för egen del en checkräkningskredit om 100 000 kr hos banken med kredittid till d. 31 dec. 1992. Samma dag pantsatte han jämte sin mor ett pantbrev om 300 000 kr inom 2 211 000 kr i fastigheten Göteborg Johanneberg 22:8 till säkerhet för de båda krediterna. Fastigheten överläts d. 2 dec. 1992 till T. N.
Båda krediterna sades upp till betalning d. 5 febr. 1993, varvid banken även krävde infriande av S.-O. S:s borgensåtagande. Bolaget försattes i konkurs d. 28 mars 1993 och utdelningen täckte inte den aktuella krediten.
Banken väckte härefter talan mot S.-O. S. vid Göteborgs TRoch yrkade med hänvisning till kreditavtalen och borgensåtagandet förpliktande för denne att utge dels 185 271 kr jämte ränta, dels 1 235 827 kr jämte ränta.
S.-O. S. bestred bankens talan men vitsordade yrkade kapitalbelopp och ränta som i och för sig skäliga.
Banken väckte också talan mot T. N. och yrkade att TR:n skulle fastställa dels 185 271 kr jämte ränta, dels 1 235 827 kr jämte ränta att utgå ur fastigheten Göteborg Johanneberg 22:8 med förmånsrätt enligt lag. Till grund för sitt yrkande anförde banken att det pantsatta pantbrevet avsåg de icke betalade krediterna.
T. N. bestred bankens talan och gjorde bl.a. gällande att banken inte hade påstådd panträtt i fastigheten.
Till utveckling av sin talan anförde T. N. bl.a.: Den 15 och 17 dec. 1992 tillställdes banken skrifter med kopia av inskrivningsbevis, genom vilka det framgick att T. N. förvärvat fastigheten Johanneberg 22:8. Detta hade även meddelats banken vid ett möte d. 14 dec. 1992. I skrifterna återkallade T. N. samtliga pantförskrivningar som belastade fastigheten. Rätten att återkalla företagna rättshandlingar följer av allmänna rättsgrundsatser, vilka i sin tur gäller eftersom pantförskrivningshandlingen inte anger några allmänna villkor som skulle kunna ta över. Om banken därefter placerar om lån för vilka ett pantbrev i fastigheten står som säkerhet innebär detta att panträtten förfaller. Den 1 jan. 1993 träffade banken, med vetskap om T. N:s återkallelse av samtliga gjorda pantförskrivningar, nya låneavtal med S.-O. S. och bolaget. Banken saknar panträtt i fastigheten för dessa krediter, eftersom någon ny pantförskrivning till förmån för dem inte skett. Detta framgår av 6 kap. 7 a § JB, vilket faktum har påpekats för banken i skrifter under december 1992 och februari 1993.
Banken anförde till utveckling av sin talan bl.a.: Panträtten i fastigheten Johanneberg 22:8 upphörde inte att gälla efter det att fastigheten förvärvades av T. N. utan kvarstår oförändrad. Den av T. N. företagna ensidiga uppsägningen saknar rättslig verkan. Pantförskrivningen kan endast sägas upp med giltig verkan om T. N. samtidigt erlägger likvid motsvarande pantens värde, vilket inte har skett. Att en kredit tillåts löpa förbi angiven kredittid innebär inte att den utgör en ny kredit utan bara att den gamla har förlängts på sedvanligt sätt i en situation som den då aktuella, varför regeln i 6 kap. 7 a § JB inte är tillämplig här.
TR:n (chefsrådmannen Stendahl, rådmannen Dufrua och hovrättsassessorn Jönsson) fann i dom d. 18 juli 1996 S.-O. S. betalningsansvarig för de av banken yrkade beloppen. I fråga om bankens talan mot T. N. anförde TR:n i domskälen bl.a.: Vad gäller T. N:s invändning mot att banken äger panträtt enligt pantbrev i fastigheten Johanneberg 22:8 finner TR:n följande. En pantförskrivning kan inte ensidigt återkallas av pantsättaren eller dennes rättsinnehavare. För att så skall kunna ske måste panthavaren på ett eller annat sätt godkänna det. Alternativt kan det följa av lag. Det får anses utrett att fråga inte är om nya eller omsatta krediter vid årsskiftet 1992/93, utan att de gamla krediterna fortsatt att löpa med helt oförändrade villkor. 6 kap. 7 a § JB är därför inte tillämplig i detta fall. Inte heller i övrigt har T. N. förmått visa att de till pantförskrivningen eller de bakomliggande krediterna fogade villkoren har gjort att banken, genom sitt eget eller T. N:s agerande, förlorat sin panträtt till den aktuella inteckningen. Ny pantförskrivning var sålunda inte nödvändig för att banken skulle kvarbliva vid sin rätt.
Domslut. 1. TR:n förpliktar S.-O. S. att till banken utge dels 185 271 kr jämte ränta, dels 1 235 827 kr jämte ränta.
TR:n fastställer att banken äger rätt att ur fastigheten Göteborg Johanneberg 22:8, ur inteckning om 300 000 kr inom 2 211 000 kr, med den förmånsrätt och i den omfattning som gäller enligt lag, utfå betalning med dels 185 271 kr jämte ränta, dels 1 235 827 kr jämte ränta.
HovR:n för Västra Sverige
S.-0. S. och T. N. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av bankens talan.
Banken bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Helin, hovrättsråden Dahlgren och Lönqvist samt hovrättsassessorn Berntsson, referent) gjorde i dom d. 7 okt. 1999 såvitt gällde bankens talan mot S.-0. S. samma bedömning som TR:n. Beträffande bankens talan mot T. N. anförde HovR:n i domskälen: T. N. har som grund för sitt bestridande anfört bl.a. att bankens panträtt i fastigheten Johanneberg 22:8 har förfallit, eftersom banken förlängt de krediter för vilka fastigheten varit pantsatt, trots att banken känt till att T. N. förvärvat fastigheten.
De krediter det är fråga om i målet är två checkräkningskrediter, vilka båda löpte t.o.m. d. 31 dec. 1992 med möjlighet till förlängning. Det är klarlagt att banken före krediternas förfallodag hade mottagit ett meddelande från T. N. av vilket framgick att han övertagit den pantsatta fastigheten och att banken vid årsskiftet förlängde krediterna. Genom denna förlängning av checkräkningskrediterna får fordringarna anses ha bytts ut på ett sådant sätt som avses i 6 kap. 7 a § 2 st. JB (jfr prop. 1984/85:54 s. 25, SOU 1982:57 s. 175, Westerlind, Kommentar till jordabalken 6 kap., 1977 s. 210 ff. samt Jensen, Panträtt i fast egendom, 5 uppl. 1997 s. 71). Eftersom banken när krediterna förnyades kände till fastighetsöverlåtelsen, kan panträtten efter förnyelsen inte längre göras gällande. Bankens talan mot T. N. skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att bankens talan mot T. N. ogillas.
HD
Banken överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att banken ägde panträtt i fastigheten Göteborg Johanneberg 22:8 samt att betalning om dels 185 271 kr jämte ränta, dels 1 235 827 kr jämte ränta skulle utgå med förmånsrätt ur fastigheten i den omfattning som gäller enligt lag. T. N. bestred ändring.
Banken åberopade ett utlåtande av f.d. JustR Gösta Walin.
HD inhämtade yttranden från Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen.
Utöver vad som redovisas i RevSekr:s betänkande återges här följande ur Bankföreningens yttrande: Det är Bankföreningens bestämda uppfattning och i enlighet med under lång tid etablerad bankpraxis att de aktuella checkräkningskrediterna måste ansetts ha förlängts i enlighet med kontraktsvillkoren och att fordringsförhållandet bestått mellan Handelsbanken och kredittagarna. Det är således inte fråga om sådant utbyte av fordran som avses i 6 kap. 7 a § 2 st. JB. Denna bestämmelse är därför inte tillämplig på de omtvistade kreditavtalen och pantsättningen.
En annan bedömning, dvs. att förlängningen av checkräkningskrediterna skulle anses som att en fordran bytts ut mot en annan, skulle föranleda en omfattande omläggning av rutinerna för hantering av krediter och säkerheter inom hela det svenska bankväsendet. Inför varje förlängning skulle regelmässigt kontroller behöva göras av ägarförhållandena för pantsatta fastigheter och behov skulle uppkomma av ett tidsmässigt utrymme för att kreditgivaren skall kunna bedöma villkoren och säkerheterna för en fortsatt kreditgivning. Eftersom checkräkningskrediterna är kortfristiga skulle de nämnda kontrollerna behöva göras årligen för en stor del av bankernas krediter. Om sådana kontroller inte gjordes skulle kreditgivarna riskera att det i efterhand görs gällande att de varit i ond tro beträffande en fastighetsöverlåtelse.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Tomth, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Enligt 6 kap. 7 a § 1 st. JB gäller panträtt som behörigen upplåtits i fastighet för framtida fordran även om fastigheten ägs av annan när fordringen sedan uppkommer. Detta gäller dock inte om borgenären före fordringens uppkomst fått kännedom om fastighetsöverlåtelsen. Enligt §:ns 2 st. skall motsvarande gälla för en fordran som byts ut mot en annan fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid fordringsbyten av det slag det är fråga om.
§:n tillkom för att ge kreditgivaren ett förstärkt godtrosskydd då ny kredit upptas efter det att panträtt har upplåtits till säkerhet för framtida fordran eller då lån flyttas över eller konverteras på normala villkor (prop. 1984/85:54 s. 24).
Huvudfrågan i detta mål är om två checkräkningskrediter skall anses ha bytts ut i enlighet med 6 kap. 7 a § 2 st. JB genom att borgenären medgivit förlängning av kredittiden.
Finansinspektionen har i sitt yttrande anfört bl.a. följande. Avsikten hos såväl borgenären som gäldenären torde vara att checkräkningskrediten efter kreditfristen skall förlängas med de för var tid gällande villkoren för checkräkningskrediter. Om checkräkningskrediten är belastad så sker en förlängning utan ekonomiska transaktioner. Det är således inte så att gäldenären betalar vad krediten är belastad med för att i nästa skede få samma belopp åter. Beaktas bör att det vid utgången av kredittiden finns möjlighet för banken att ensidigt ändra avtalsvillkoren i endera riktningen. Till bilden hör också att det redan i det ursprungliga kreditavtalet brukar avtalas att gäldenären vid kredittidens utgång under vissa förutsättningar kan påräkna en förlängning. Parternas avsikt härmed torde vara att fordringsförhållandet skall kunna bestå längre än angiven kredittid.
Svenska Bankföreningen har i sitt yttrande bl.a. anfört följande. 6 kap. 7 a § 2 st. JB tar i första hand sikte på de s. k. avlyftningsfallen, där ett byggnadskreditiv byts ut mot ett hypotekslån. I betänkandet Pantbrev (SOU 1982:57) anförs (s. 112) att för ett hypotekslån gäller i allmänhet väsentligen andra villkor än för byggnadskreditivet. Det påpekas vidare att det förhåller sig på motsvarande sätt vid konvertering av lån. Utan någon analys uttalas (s. 175) att en checkräkningskredit som kontraktsenligt förnyas faller in under den föreslagna meningen. Denna mening synes vara förebild för den nu gällande lydelsen av ifrågavarande 2 st. Enligt Bankföreningens uppfattning jämställs här, på ett sätt som inte är sakligt grundat, förändringar av kreditformer och kreditvillkor med avtal som löper vidare utan förändringar. Vid avlyftningsfallen och konverteringarna har utredningen lagt tonvikt på att det därvid sker förändringar i villkoren, varför de kan vara att bedöma på samma sätt som en ny kredit. Checkräkningskrediterna förlängs däremot med oförändrade villkor.
Som ovan anförts sägs i förarbetena att en checkräkningskredit som förlängs skall anses ha bytts ut enligt 6 kap. 7 a § 2 st. JB. Frågan blir då om det ändå föreligger skäl att tillämpa lagparagrafen på annat sätt.
Borgenären har vid kredittidens slut att ta ställning till om checkräkningskrediten skall förlängas. En borgenär som har underrättats om att en pantsatt fastighet bytt ägare riskerar vid en förlängning av checkkrediten att förlora panten om 6 kap. 7 a § 2 st. JB är tillämplig. Borgenären måste därför tillskapa rutiner för att uppmärksamma vad en underrättelse om fastighetsägarbyte innebär. Med hänsyn till att borgenären vid kredittidens utgång skall ta ställning till kreditens förlängning torde detta inte innebära något avsevärt problem. Beaktas bör också att detta problem redan föreligger när ett byggnadskreditiv byts ut mot ett hypotekslån.
Mot denna risk för borgenären står den nya fastighetsägarens behov att kunna bli befriad från pantsättningen. En checkräkningskredit är till sin natur sådan att det belopp som belastar krediten varierar. Eftersom checkräkningskrediter normalt kan förlängas kommer osäkerhet att råda över hur lång tid pantsättningen kommer att belasta fastigheten.
De skäl som enligt ovan talar för att undanta checkräkningskrediter från tillämpning enligt 6 kap. 7 a § 2 st. JB är inte tillräckligt starka. Checkräkningskrediter som förlängs vid kredittidens utgång får därför anses omfattas av denna §.
I målet är ostridigt att T. N. underrättat banken om att fastigheten överlåtits till honom. Banken medgav därefter förlängning av checkräkningskrediterna. Enligt 6 kap. 7 a § 2 st. har därigenom checkräkningskrediterna bytts ut utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer. Den panträtt banken hade i den av T. N. förvärvade fastigheten har därmed upphört att gälla.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Nyström, Lennander, referent, Thorsson, Regner och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. Den 18 dec. 1991 pantsatte ägaren till fastigheten Johanneberg 22:8 i Göteborgs kommun genom en generell pantförskrivning ett (blivande) pantbrev om 300 000 kr i fastigheten till Svenska Handelsbanken. Panten gällde till säkerhet för bl.a. två checkräkningskrediter, vilka löpte t.o.m. d. 31 dec. 1991 resp. d. 31 dec. 1992, i båda fallen med möjlighet till 12 månaders förlängning i enlighet med en klausul i de allmänna lånevillkoren.
Den 2 dec. 1992 överläts fastigheten till T. N. Denne meddelade banken i mitten av december 1992 att han förvärvat fastigheten och "återkallade" samtliga pantförskrivningar som belastade fastigheten. Båda checkräkningskrediterna var sedan lång tid övertrasserade, då de d. 31 dec. 1992 förlängdes på oförändrade villkor. Den 5 febr. 1993 sade banken upp krediterna.
T. N. har hävdat att bankens panträtt i fastigheten har upphört, bl.a. därför att banken förlängt de krediter för vilka fastigheten varit pantsatt, trots att banken känt till att T. N. förvärvat fastigheten. Han har härvid hänvisat till bestämmelserna i 6 kap. 7 a § JB.
Av allmänna principer beträffande pant följer att den som äger fast egendom som pantsatts i och för sig kan överlåta den pantsatta egendomen, men endast belastad med panträtten; ägaren kan bara överlåta den rätt han själv har och den begränsas av den upplåtna panträtten. Panträtten upphör alltså inte genom överlåtelsen. Det kan tilläggas att, som TR:n angett, en pantsättare eller dennes rättsinnehavare inte utan vidare kan återkalla en gjord pantsättning.
I den omvända situationen, där en fastighet överlåts och förre ägaren därefter upplåter panträtt i denna, är utgångspunkten däremot att panträtten inte är giltig (jfr 6 kap. 2 § JB). Motsvarande gäller då en fordran för vilken pantsättning behörigen skett uppkommer först efter det att fastigheten överlåtits, om borgenären hade kunnat hindra fordringens tillkomst (se t.ex. Håstad, Sakrätt, 6 uppl. 1996 s. 327 ff.). I 6 kap. 7 och 7 a §§ JB uppställs emellertid vissa regler som skyddar en godtroende borgenär i nu nämnda fall. 17 a § ges borgenären ett förstärkt godtrosskydd, dels då ny kredit upptas efter det att panträtt har upplåtits till säkerhet för framtida fordran, t.ex. genom en generell pantförskrivning, dels då lån flyttas över eller konverteras på normala villkor (prop. 1984/85:54 s. 24).
Av 6 kap. 7 a § 1 st. JB framgår således, att panträtt som behörigen upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu inte har uppkommit är giltig, även om upplåtaren inte längre är ägare till fastigheten när fordringen uppkommer. Vad som nu sagts gäller dock inte om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om fastighetsöverlåtelsen. Enligt §:ns 2 st. skall motsvarande gälla när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.
Frågan i målet är till att börja med om bankens fordran, i enlighet med vad som sägs i 2 st. i bestämmelsen, skall anses ha "bytts ut mot en annan fordran" då kredittiden för checkräkningskrediterna förlängdes d. 31 dec. 1992. (Se härtill t.ex. Walin, Panträtt, 2 uppl. 1998 s. 127 ff, särskilt s. 136 ff. Jfr SOU 1982:57 s. 175.)
Som ovan framgått är syftet med bestämmelsen att ge borgenären ett förstärkt godtrosskydd. Den har således inte någon funktion att fylla i de fall där denne redan skyddas av andra regler beträffande pant. Med uttrycket "byts ut" måste därför åsyftas en situation där den gamla fordringen upphör och ersätts av en ny. Först i ett sådant fall kan det bli aktuellt med en ny pantsättning.
De i målet aktuella checkräkningskrediterna har, såsom också normalt brukar vara fallet, löpt på ett år med möjlighet till förlängning i enlighet med avtalsvillkoren. En orsak till att krediter av detta slag normalt löper på ett år står att finna i de krav som uppställs i 2 kap. 19 § bankrörelselagen (1987:617). Avsikten hos såväl borgenären som gäldenären torde emellertid vara att en förlängning skall ske. Är checkräkningskrediten vid förlängningstillfället utnyttjad sker förlängningen enligt bankernas praxis utan ekonomiska transaktioner; skulden behöver således inte regleras.
Om en gäldenär beviljas anstånd med betalningen står det klart att det inte uppstår någon ny fordran, utan att den fordran borgenären har fortsätter att löpa. (Jfr, som ett exempel bland flera, rättsfallet NJA 1997 s. 813.) Detsamma måste anses gälla i förevarande sammanhang då en förlängning sker med stöd av en bestämmelse i kreditavtalet, varvid krediten löper vidare på i princip oförändrade villkor. I sådant fall kan någon ändring i det ursprungliga rättsförhållandet inte sägas ha skett. Förlängningstiden har redan från början omfattats av avtalet. (Jfr NJA II 1972 s. 211 ff. angående 7 kap. 7 § JB.)
Det sagda innebär att det inte uppstod någon ny fordran när de i målet aktuella krediterna förlängdes i enlighet med avtalsvillkoren. Bestämmelsen i 6 kap. 7 a § 2 st. JB är därför inte tillämplig i detta fall. Eftersom någon ny fordran inte uppkom vid förlängningen saknar även 1 st. i §:n tillämpning. Då checkräkningskrediterna förlängdes fortsatte således den tidigare upplåtna panträtten att gälla, oberoende av bankens eventuella kännedom om fastighetsöverlåtelsen.
Vad T. N. i övrigt anfört ger inte anledning till någon annan bedömning. Banken har alltså panträtt i fastigheten.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut under punkten 2.
HD:s dom meddelades d. 9 jan. 2002 (mål nr T 4556-99).