NJA 2002 s. 471
Fråga i mål om underhållsskyldighet om förälder som företräder barnet kan åläggas att ersätta motpartens rättshjälpskostnader.
T. E. och A. E. gifte sig 1987. Dessförinnan hade de år 1982 fått dottern L. E. De separerade 1990 och äktenskapet upplöstes genom dom av Bodens TR d. 26 juni 1991. L. E. skulle vara bosatt hos A. E. men umgås med T. E. i stor utsträckning. T. E. skulle enligt domen utge underhållsbidrag för L. E. med 500 kr per månad.
T. E. väckte under 1998 vid Bodens TR talan mot L. E. med yrkande att TR:n skulle jämka 1991 års dom, såvitt avsåg underhållsbidrag, så att inget underhållsbidrag skulle utgå från och med d. 19 okt. 1992 till och med d. 31 maj 1997 och förklara att underhållsskyldighet inte förelåg för tiden efter d. 31 maj 1997.
T. E. beviljades allmän rättshjälp i målet.
L. E. företräddes i målet av sin moder A. E. såsom ställföreträdare. TR:n (hovrättsassessorn Wallström) anförde i dom d. 18 juni 1999 bl.a.:
TR:ns bedömning. Enligt 7 kap. 10 § FB kan en dom eller ett avtal om underhåll jämkas av rätten, om ändring i förhållandena föranleder det.
Parterna är ense om att T. E. vid tiden för domen tjänstgjorde i Älvdalen och att det rent faktiskt just då var omöjligt med växelvis boende. Detta är en omständighet som talar mot att parterna avsåg att L. E:s boende vid tiden för domen skulle vara växelvis. Av vad parterna har uppgett talade man vid tiden för domen i termer av att L. E. och T. E. skulle ha ett umgänge i större utsträckning än normalt och att umgänget skulle ske i relativt stor utsträckning. Uttryckssätten talar för att avsikten då inte var att umgänget skulle bestå av växelvis boende utan att ett umgänge utöver sedvanligt umgänge avsågs. Även L. E. har uppgett att hon före sommaren 1992 bodde hos A. E. och att boendet därefter blev växelvis. Härtill kommer att om växelvis boende hade förelegat och varit avsikten framöver hade T. E. inte haft någon skyldighet att betala underhållsbidrag och det hade inte funnits någon anledning för T. E. att förbinda sig att betala 500 kr per månad till dess L. E. fyllde 18 år. Dessa omständigheter tillsammans gör att TR:n finner att L. E. vid tiden för domen måste anses ha bott hos A. E. T. E. och L. E. hade visserligen ett umgänge utöver vad som är brukligt men inte så stort att det kan sägas att växelvis boende förelåg. Detta innebär att det, när L. E. har börjat växelvis bo hos sina föräldrar, har inträffat förändrade förhållanden.
När ett barn bor växelvis hos sina båda föräldrar anses barnet bosatt hos båda och ingen av föräldrarna är då skyldig att betala underhållsbidrag för barnet. T. E:s underhållsskyldighet har alltså upphört i augusti 1992.
T. E:s formella skyldighet att utge underhållsbidrag har upphört i och med att växelvis boende inleddes. De obetalda underhållsbidragen uppgår till ett betydande belopp. Till detta kommer att L. E. numera bor hos sin far och därför har ett litet intresse av att ha kvar sin fordran. Sammantaget finner TR:n att omständigheterna är sådana att jämkning av domen skall ske. På grund härav bifalls T. E:s talan.
På grund av utgången i huvudsaken skall A. E. - med stöd av grunderna för 7 kap. 19 § 2 st. FB - förpliktas utge ersättning för T. E:s rättegångskostnader. Om beloppet råder ingen tvist.
Domslut
Domslut.
TR:n befriar T. E. från att utge underhållsbidrag för L. E. för tiden från och med d. 19 okt. 1992.
A. E. skall utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader med 17 674 kr enligt den fördelning mellan staten och T. E. som rättshjälpsmyndigheten bestämmer.
HovR:n för Övre Norrland
A. E. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle befria henne från skyldigheten att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader vid TR:n.
T. E. bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Sjöblom och Eriksson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Rosen) meddelade d. 15 nov. 1999 följande slutliga beslut: HovR:ns skäl. A. E. har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Som stöd för att ålägga henne att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader har TR:n åberopat grunderna för 7 kap. 19 § 2 st. FB. Detta lagrum är inte tillämpligt i målet utan avser fall då barnet i rättegången företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet. L. E. har emellertid sedan sommaren 1997 och under hela rättegången bott varaktigt tillsammans med T. E. Hon har inte under denna tid haft "sammanflätad ekonomi" med L. E. Det finns därför inte förutsättningar att ålägga henne att utge ersättning för T. E:s rättegångskostnader. Om lagstiftarens mening varit att ett barn aldrig skall behöva ersätta motpartens rättegångskostnader i en underhållstvist så framstår den nämnda begränsningen i lagtexten som mycket märklig. De speciella omständigheterna, bland annat att hon ej har haft eget intresse i sammanhanget, bör möjliggöra förordnande att vardera parten skall bära sina kostnader.
T. E. har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande. L. E. var under hela den i målet tvistiga perioden folkbokförd hos A. E. Även om L. E. under den tiden ostridigt bodde växelvis hos honom och hos A. E. måste L. E. anses ha bott varaktigt hos A. E. (se Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4 uppl. s. 247 f.). TR:ns tillämpning av lagrummet är därför korrekt. Att L. E. skulle anses vara tappande part synes, med hänsyn till omständigheterna i målet, uppenbart oskäligt och något lagstiftaren sökt förhindra genom begränsningen i 7 kap. 19 § 2 st. FB. - Det nu aktuella målet initierades av honom efter att A. E. ansökt om verkställighet av Bodens TR:s dom d. 26 juni 1991, DT 119. A. E. vidhöll sin ansökan, trots hans invändning om att förhållandena hade ändrats efter domen. I det ärendet anförde A. E. ej huruvida yrkat belopp jämte ränta skulle tillfalla det gemensamma barnet L. E. eller om A. E. med hänvisning till att hon förskotterat beloppet eller av annat skäl skulle komma att uppbära det själv. I det nu aktuella målet om jämkning hördes L. E. till stöd för hans talan. Med hänsyn till att det är ostridigt att L. E. bott växelvis hos parterna under den tid tvist förelåg, förefaller det som om A. E. drivit saken för egen skull.
HovR:n gör följande bedömning.
Av 7 kap. 19 § 2 st. FB framgår att om det finns särskilda skäl, får förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Finns det inte sådana skäl och har barnet i rättegången företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet, skall föräldern i stället för barnet åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnad.
HovR:n finner inte att omständigheterna i målet vid TR:n varit sådana att det föreligger särskilda skäl att förordna att vardera parten skall svara för sin rättegångskostnad.
Vad gäller frågan om L. E. eller A. E. skall åläggas att betala T. E:s rättegångskostnader uttalas i förarbetena till lagrummet följande. Om den förälder som företräder barnet skall behandlas som part i fråga om rättegångskostnaderna bör som förutsättning gälla att föräldern varaktigt bor tillsammans med barnet. Det kan ju då förutsättas att föräldern och barnet har en sammanflätad ekonomi. Genom en sådan begränsning bör förutsättningarna vara goda för att endast den som har ett direkt ekonomiskt intresse i målet också berörs av ett kostnadsansvar (prop. 1984/85:163 s. 10).
Enligt vad som framkommit i målet har L. E. under den tid som tvisten vid TR:n avsåg bott växelvis hos de båda föräldrarna, men varit folkbokförd hos A. E. Av TR:ns dom framgår att L. E. sedan sommaren 1997 är bosatt hos T. E. Med hänsyn till vad som antecknats i TR:ns dom är det uppenbart att A. E. har haft ett direkt ekonomiskt intresse i målet. Med hänsyn härtill och då L. E. under den tid som målet avser får anses ha varit bosatt hos A. E. bör hon, som TR:n funnit, åläggas att betala T. E:s rättshjälpskostnader.
På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.
Skäl föreligger att med stöd av 20 kap. 12 § 1 st. FB tillåta att HovR:ns beslut överklagas.
HovR:ns avgörande.
HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.
A. E. skall utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader i HovR:n med 1 053 kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten bestämmer.
HD
A. E. överklagade och yrkade att hon skulle befrias från skyldigheten att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader vid TR:n och i HovR:n. T. E. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Bergene, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. T. E. och A. E. har haft gemensam vårdnad om dottern L. E. Enligt en dom från 1991 skulle T. E. utge underhållsbidrag till dottern med 500 kr per månad.
Sedan T. E. i september 1998 väckt talan om jämkning av underhållsbidraget har TR:n funnit utrett att L. E. från d. 19 aug. 1992 varit växelvis varaktigt bosatt hos både T. E. och A. E. varför T. E. från den tidpunkten inte varit skyldig att utge underhållsbidrag till dottern. I målet är även klarlagt att L. E. från sommaren 1997 bott varaktigt hos enbart T. E.
TR:n har ålagt A. E. att ersätta T. E:s rättegångskostnader. Sedan A. E. överklagat TR:ns beslut avseende rättegångskostnaderna, har HovR:n lämnat överklagandet utan bifall.
HD behandlar först frågan om A. E. varit behörig att företräda dottern vid TR:n. I frågor om underhållsbidrag till barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad är den förälder som barnet bor hos behörig att företräda barnet (jfr NJA 1985 s. 387).
I mål som avser jämkning av fastställt underhållsbidrag måste dock, när föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, den förälder som enligt gällande dom eller avtal inte ålagts underhållsskyldighet anses behörig att företräda barnet. Denna behörighet torde bestå även om det i tvisten görs gällande att underhållsskyldigheten upphört på grund av att barnet bosatt sig hos den som enligt gällande urkund angivits vara underhållsskyldig.
Frågan om hur rättegångskostnaderna skall fördelas, behandlas med utgångspunkt i hur målet avgjorts i huvudsaken. När rätten skall besluta i denna del föreligger inte längre någon oklarhet i fråga om var barnet är bosatt.
I målet är klarlagt att barnet företrätts av en förälder med vilken det varken vid tidpunkten för talans väckande eller senare under det att underhållsfrågan varit anhängig vid domstol varaktigt sammanbott. Under dessa förhållanden har inte funnits förutsättningar för att ålägga A. E. betalningsskyldighet med stöd av 7 kap. 19 § 2 st. andra meningen FB. Däremot har förutsättningar funnits att kvitta kostnaderna med stöd av paragrafens andra stycke första mening (jfr prop. 1984/85:163 s. 11).
Domslut
HD:s avgörande. HD befriar A. E. från skyldigheten att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader vid TR:n och i HovR:n.
HD (JustR:n Gregow, Munck, Thorsson och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. T. E. och A. E. har haft gemensam vårdnad om dottern L. E. Enligt en dom från 1991 skulle T. E. utge underhållsbidrag till dottern med 500 kr per månad.
Sedan T. E. i september 1998 väckt talan om jämkning av underhållsbidraget har TR:n funnit utrett att L. E. från d. 19 aug. 1992 varit varaktigt boende växelvis hos T. E. och A. E., varför T. E. från den tidpunkten inte varit skyldig att utge underhållsbidrag till dottern. I målet är även klarlagt att L. E. från sommaren 1997 varaktigt bott hos enbart T. E. TR:n har ålagt A. E. att ersätta T. E:s rättshjälpskostnader. Sedan A. E. överklagat TR:ns beslut avseende rättshjälpskostnaderna, har HovR:n lämnat överklagandet utan bifall.
I 7 kap. 19 § FB stadgas i mål om underhåll avvikelser från 18 kap. RB, om barnet förlorar målet. Om det finns särskilda skäl, får i sådant fall förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Finns det inte sådana skäl och har barnet i rättegången företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet, skall föräldern i stället för barnet åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnad.
Barnet har i målet företrätts av A. E. med vilken det varken vid tidpunkten för talans väckande eller senare under det att underhållsfrågan varit anhängig vid domstol varaktigt sammanbott. Målet har inte heller rört A. E:s rätt. Under dessa förhållanden har inte funnits förutsättningar för att ålägga A. E. betalningsskyldighet med stöd av 7 kap. 19 § 2 st. FB. Däremot har förutsättningar funnits att kvitta kostnaderna med stöd av paragrafens andra stycke första meningen (jfr prop. 1984/85:163 s. 11).
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD A. E. från skyldigheten att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnader vid TR:n och i HovR:n.
JustR Pripp var skiljaktig och anförde: T E. och A. E. har tidigare varit gifta med varandra och är föräldrar till dottern L. E., född 1982. I samband med en dom på äktenskapsskillnad mellan parterna år 1991 bestämdes det att T. E. skulle utge underhållsbidrag till L. E. med 500 kr per månad tills L. E. fyllde 18 år. L. E. har fram till myndighetsdagen stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad.
I september 1998 väckte T. E. talan mot L. E. och yrkade dels att bidragsskyldigheten för tiden fr.o.m. d. 19 okt. 1992 t.o.m. d. 31 maj 1997 skulle jämkas så att inget bidrag skulle utgå, dels att TR:n skulle förklara att någon underhållsskyldighet inte förelåg för tiden efter d. 31 maj 1997. L. E. genom A. E. medgav det sistnämnda yrkandet, men bestred jämkning av bidragsskyldigheten för tiden dessförinnan. TR:n befriade i sitt domslut T E. från att utge underhållsbidrag för L. E. för tiden fr.o.m. d. 19 okt. 1992 och ålade A. E. att utge ersättning för T. E:s rättshjälpskostnaden Sedan A. E. överklagat TR:ns beslut såvitt avser skyldigheten för henne att ersätta T. E:s rättshjälpskostnader, lämnade HovR:n hennes överklagande utan bifall.
I 18 kap. RB finns bestämmelser om rättegångskostnader i tvistemål. Huvudregeln är att en tappande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader i dispositiva mål. För mål om underhåll till barn gäller dock enligt 7 kap. 19 § FB avvikande bestämmelser, om barnet förlorar målet. Enligt dessa bestämmelser får kostnaderna kvittas, dvs. det får bestämmas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om det finns särskilda skäl. Finns det inte sådana skäl och har barnet i rättegången företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet, skall enligt lagrummet föräldern i stället för barnet åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnad.
I mål om underhåll till barn är barnet part. Bakom den särskilda regleringen i FB, som infördes år 1985, ligger en önskan från lagstiftarens sida att så långt lämpligt skydda barnet från ansvaret för motpartens rättegångskostnader när barnet förlorar målet (se prop. 1984/85:163). Den lösning som valdes utgår ifrån att den förälder som företräder barnet i underhållsmålet skall behandlas som part såvitt gäller kostnadsansvaret. Eftersom underhållsfrågan i princip också ligger i den förälderns intresse, framstår det enligt förarbetsuttalande som rimligt att denne tar del i ansvaret för rättegångskostnaderna. Som förutsättning för att denne förälder skall behandlas som part i detta hänseende bör dock gälla att föräldern varaktigt bor tillsammans med barnet, eftersom det då kan förutsättas att föräldern och barnet har en sammanflätad ekonomi. Förutsättningarna bör då vara goda, sägs det, för att endast den som har ett direkt ekonomiskt intresse i målet också berörs av ett ansvar för rättegångskostnaderna (se a. prop. s. 10).
Under förarbetena uppmärksammades dock att en komplikation kunde uppstå med den valda lösningen i de underhållsmål som föranleds av att försäkringskassan har ansett att ett fastställt underhållsbidrag bör jämkas. Den förälder som för barnets talan kan i sådana fall dras in i en process trots att denne kanske är överens med den bidragsskyldige föräldern om bidragets storlek eller saknar intresse av detta. I sådana och andra fall kan billighetsskäl tala för kvittning av rättegångskostnaderna i de fall barnet förlorade målet. Som exempel på sådana särskilda skäl nämns fall då barnets talan förs av en särskilt förordnad förmyndare eller en vårdnadshavare som inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Ställföreträdaren kan ju då inte rimligen åläggas något kostnadsansvar (a. prop. s. 10). Den lagtext som föreslogs i propositionen överensstämmer med gällande lydelse. I specialmotiveringen nämns som exempel på fall då kostnaderna bör kvittas, utöver de då rättegången initierats av försäkringskassan, att barnet har egen bostad eller vistas mer permanent hos någon släkting men inte har egen ekonomi eller att någon annan än en förälder är ställföreträdare för barnet i ett underhållsmål, t.ex. en särskilt förordnad förmyndare, en god man eller socialnämnden (a. prop. s. 13).
I det nu föreliggande målet har modern tillåtits att som ställföreträdare föra dotterns talan och rättegången har rört faderns bidragsskyldighet under en period då barnet växelvis varaktigt bodde hos båda föräldrarna men enligt uppgift var kyrkobokförd hos modern. Skulle frågan om jämkning av T E:s bidragsskyldighet gentemot L. E. då ha initierats, hade A. E. företrätt L. E. i målet och haft eget ansvar för rättegångskostnaderna, om L. E. då hade förlorat. Under den nu aktuella rättegången i TR:n hade föräldrarna alltjämt gemensam vårdnad om L. E., men A. E. bodde då inte längre varaktigt tillsammans med henne. Den dom som T. E. begärde jämkad gällde obetalda underhållsbidrag under tid då A. E. och L. E. får förutsättas ha haft en sammanflätad ekonomi. Sammantaget talar därför enligt min mening övervägande skäl för att A. E., som måste anses ha haft också ett eget intresse av att få prövat hur underhållsansvaret mellan föräldrarna under den aktuella tiden var att fördela, enligt grunderna för 7 kap. 19 § FB skall åläggas att ersätta T. E:s rättshjälpskostnader. HovR:ns domslut i punkten 3 skall därför fastställas.
HD:s beslut meddelades d. 1 nov. 2002 (mål nr Ö 4977-99).