NJA 2002 s. 477

Domskäl

TR:n (rådmannen Wallin) anförde i dom d. 25 maj 2000: Om grunden för motfordran har M. E. anfört följande. Den i hyresavtalet och vid hyresförhandlingarna av hyresvärden skriftligen och muntligen uppgivna lägenhetsytan om 85 kvm utgör en utfästelse. Det har nu framkommit att ytan endast är 77 kvm. På grund av den oriktiga ytangivelsen har hyran bestämts till ett högre belopp än om den verkliga ytan hade beaktats vid förhandlingarna. Det finns ett direkt samband mellan ytan och hyran. Genom utfästelsen har Wallro att svara för den skada som hon sålunda åsamkats oberoende av vållande. I andra hand hävdar hon att den väsentliga avvikelsen i fråga om ytan utgör brist och men i hyreslagens mening och att hon därmed har rätt till skälig hyresnedsättning enligt 12 kap. 11 och 16 §§ JB.

Till utveckling av sin talan har M. E. vidare anfört huvudsakligen följande. Hon hyrde först en mindre lägenhet om tre rum och kök i ett annat större hus på fastigheten innan hon flyttade till den aktuella bostaden i ett hus på gården. Hon och hennes man behövde ha en större lägenhet eftersom de skulle bli föräldrar. Det var därför som de flyttade. De hade ingen anledning att misstro uppgiften att ytan var 85 kvm. Ytan var av avgörande betydelse vid hyresförhandlingarna, vid vilka en totalhyra fastställdes för lägenheten. Under hela hyrestiden har hon betalat sammanlagt 428 086 kr i hyra. Om hyran hade bestämts med ledning av rätt ytangivelse om 77 kvm skulle beloppet ha varit 391 787 kr. När misstanke sedermera uppkom om att ytan avvek från vad som ursprungligen angavs uppmättes ytan och det rätta förhållandet framkom, vilket hon muntligen påtalade för hyresvärden. Uppskattningsvis en månad senare, genom ett brev d. 22 juni 1998, krävde hon att återfå för mycket erlagd hyra på grund av den felaktiga ytangivelsen men nådde ingen uppgörelse med Wallro. I det läget nedsatte hon hyran för september och oktober 1998 hos LSt:n för att kunna åstadkomma en kvittning. Hyresnämndens och HovR:ns bedömning av skälig hyresnivå avser hyresobjektet i ett annat skick än det ursprungliga. Före d. 1 maj 1998 var vinden egentligen oinredd. Källaren var kall och fuktig och orsakade mögelangrepp. Hon ansökte hos hyresnämnden om ett åtgärdsföreläggande för Wallro. Ansökan ledde till att en överenskommelse träffades. Den innebar att ett värmeelement sattes upp i ett rum i källaren.

M. E. har hänvisat bl.a. till träffade förhandlingsöverenskommelser.

Wallro har bestritt att ytuppgiften i kontraktet utgör en sådan utfästelse som föranleder skadeståndsskyldighet samt att grund för hyresnedsättning föreligger. Bolaget har tillagt att M. E. i vart fall inte kan framställa krav för tiden innan hon påtalade den felaktiga ytuppgiften i brevet d. 22 juni 1998. Wallro har vidare anfört följande. Utgående hyra har varit skälig under hela hyresförhållandet, vilket hyresnämndens och HovR:ns ställningstaganden ger besked om; hyran har höjts med vetskap om den verkliga ytan. I förhandlingsöverenskommelsen d. 10 dec. 1998, gällande hyresnivån fr.o.m. d. 1 jan. 1999, har den rätta ytan redovisats men det har inte föranlett att hyran sänkts. Innan ytan var känd och hyresnämnden prövade hyresnivån kände förhandlingsparterna inte till att det hörde ett stort vindsförråd och källarförråd till lägenheten. Detta har alltså inte beaktats i tidigare förhandlingsöverenskommelser. Vidare utgick parterna i förhandlingarna från att lägenheten hade kallhyra. Om alla förhållanden hade varit kända skulle hyran ha bestämts till ett högre belopp än vad som skedde vid varje tillfälle. Inflyttningshyran bestämdes direkt mellan bolaget och M. E. Genom hyresavtalet har hon accepterat den hyresnivå som anges i kontraktet. Lägenheten, som har modern standard, har varit fullt brukbar under hela hyrestiden. Källarförrådet är cirka 45 kvm och vinden ca 40 kvm. Det finns fyra rum i källaren, samtliga med belysning och eluttag. Ursprungligen fanns det ingen uppvärmningskälla i rummen annat än spillvärme men temperaturen understeg inte 14-15 grader. En tidigare hyresgäst använde källaren som musikstudio. Under 1998 satte bolaget emellertid dit en värmeradiator i ett rum.

Domskäl. Förhör har hållits under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare B. A. samt med M. E.

R. R. och P. A. F. har vittnat. De har medverkat på olika sidor i det kollektiva hyresförhandlingssystemet i Västmanland, R. R. som ombudsman i fastighetsägarföreningen till d. 1 jan. 1995. P. A. F. är alltjämt verksam som ombudsman vid Hyresgästföreningen i Västmanland.

R. R. har uppgivit att hyran för lägenheten nr 20 och en annan lägenhet i en villa (nr 19) bestämdes "som kallhyror och sedan rullade det på med allmännyttans höjningar". Han har tillagt att enligt hans uppfattning skulle ett tillägg ha gjorts med 50 kr per år och kvm för värme och påpekat att det framkommer vid en jämförelse med hyressättningen för de andra lägenheterna på fastigheten att hyran för nr 19 och 20 inte utgör totalhyra utan kallhyra.

Parterna har åberopat hyreskontraktet som skriftlig bevisning. Som tidigare berörts har M. E. även åberopat förhandlingsöverenskommelserna.

TR:n gör följande överväganden.

Uppgiften i hyreskontraktet om lägenhetsytan måste anses vara en utfästelse. Den verkliga ytan har sedermera visat sig vara mindre än vad kontraktet utvisar. Avvikelsen är påtaglig. M. E. får sålunda anses vara berättigad till ersättning för den skada som hon åsamkats till följd av den oriktiga uppgiften. Den skriftliga dokumentationen av resultatet vid hyresförhandlingarna talar för att den uppgivna ytan haft en avgörande betydelse för den hyra som förhandlats fram för respektive period under tiden d. 1 jan. 1992-d. 30 april 1998 och utvisar att hyran utgjort totalhyra. Vad R. R. har uppgivit i sitt vittnesmål och vad som i övrigt förekommit rubbar inte dessa förutsättningar. M. E. får anses ha åsamkats en skada motsvarande skillnaden mellan den hyra som hon har erlagt och den lägre hyra som enligt vad som kan bedömas skulle ha bestämts vid i övrigt orubbade förutsättningar vid förhandlingarna eller, med andra ord, det faktiska läget i förhandlingssituationen om kontraktet hade innehållit den rätta ytuppgiften. TR:n fäster inget avseende vid Wallros invändning om att den bestämda hyran varit skälig vid varje tillfälle oberoende av ytan utan godtar den beräkning som M. E. har gjort av skadan med ett undantag. Skada kan inte anses föreligga enligt hennes överväganden såvitt gäller ingångshyran och det finns ingen annan hållbar grund för hennes anspråk såvitt gäller den inledande perioden av hyresförhållandet. M. E:s fordran på skadestånd uppgår alltså till ((36 300 ./. (8 x 374) =) 33 308 kr. Från beloppet skall avräknas oreglerade hyror om sammanlagt (10 242 + 1 432 =) 11 674 kr. Avräkningen kan ske på det sätt M. E. har hävdat. Efter avräkningen kvarstår en skadeståndsfordran om 21 634 kr, vilket belopp Wallro alltså skall åläggas att utge till henne.

Domslut. 1. Wallro skall till M. E. betala 21 634 kr jämte ränta.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom förordnar HovR:n följande.

a) M. E. skall till Wallro betala 11 674 kr jämte ränta.

b) Wallro har rätt att lyfta det belopp om 5 121 kr jämte upplupen ränta som deponerats hos LSt:n i Västmanlands län, att avräknas från Wallros huvudfordran inklusive upplupen ränta.

M. E. överklagade och yrkade

i första hand att HovR:ns dom skulle undanröjas och målet visas åter till HovR:n samt, i andra hand,

att TR:ns dom skulle fastställas.

Wallro bestred ändring.

Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag avgav yttranden i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Mosesson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Det finns inte skäl att undanröja HovR:ns dom och visa målet åter till HovR:n. M. E:s yrkande om undanröjande och återförvisning skall därför avslås.

M. E. har vitsordat de av Wallro i målet fordrade beloppen och ränteberäkningarna. Det som skall prövas är därför huruvida M. E. har en motfordran på Wallro avseende skadestånd alternativt nedsättning av hyra för perioden januari 1992-april 1998. Däremot kan frågan om skadestånd alternativt nedsättning av hyra för maj- december 1991 inte bli föremål för prövning nu, eftersom M. E. inte överklagade TR:ns dom som innebar avslag på hennes talan om skadestånd eller nedsättning av hyran för den perioden.

Av vad som är ostridigt mellan parterna och av utredningen i målet framgår beträffande det faktiska händelseförloppet i huvudsak följande. M. E. hyrde av Wallro en trerumslägenhet i ett flerbostadshus vid Agnegatan i Västerås, i vilken hon och hennes pojkvän bodde. När paret skulle bli föräldrar ville de skaffa en större bostad. M. E. lade märke till att en på samma fastighet fristående villa stod tom. Hon kontaktade därför Wallro och fick veta att villan var ledig för uthyrning. En anställd hos Wallro släppte in M. E. i villan så att hon kunde titta på bostaden där. Därefter kom M. E. och Wallro överens om att hon skulle hyra villan fr.o.m. maj 1991. I det hyreskontrakt som parterna skrev under hade Wallro fyllt i bl.a. att lägenhetens area var 85 kvm och att hyran var 47 676 kr per år exklusive vissa tillägg. Hyreskontraktet innehöll en förhandlingsklausul, som innebar i korthet att parterna förband sig att följa vad som genom förhandlingsöverenskommelse - dvs. efter s.k. kollektiva förhandlingar enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) - kunde bestämmas om hyran m.m. för lägenheten. Sedan M. E. någon gång år 1997 eller 1998 hade besökt en väninna som hade flyttat till en lägenhet om 90 kvm ställde hon sig frågan hur stor hennes egen lägenhet egentligen var; fram till dess hade det inte föresvävat henne att lägenhetens yta kunde vara mindre än 85 kvm. Hon tog kontakt med en ombudsman vid hyresgästföreningen, som någon gång vintern eller våren 1998 mätte upp ytan till 77 kvm. Vid de kollektiva förhandlingar som fördes under den i målet aktuella tiden och som ledde till förhandlingsöverenskommelser bl.a. om att hyran för M. E:s lägenhet skulle höjas, utgick de förhandlande parterna från att lägenhetens yta var 85 kvm.

Mot denna bakgrund har M. E. i HD gjort gällande att "hyreskontraktet innefattar ett avtalat kvadratmeterpris i enlighet med hyreskontraktet samt de senare träffade förhandlingsöverenskommelserna". Vad hon sålunda har angett om ett visst kvadratmeterpris har inte åberopats vid lägre rätt och får anses utgöra en ny omständighet i målet. Någon giltig ursäkt för att lägga fram denna omständighet först i HD föreligger ej. Enligt 55 kap. 13 § 1 st. RB skall därför M. E. inte tillåtas att åberopa den nu nämnda omständigheten.

Vad M. E. i övrigt har anfört till stöd för sin talan i målet kan sammanfattas enligt följande. I samband med att hon ingick hyresavtalet med Wallro uppgav bolagets företrädare muntligen att villalägenheten var 85 kvm, vilket var den uppgift som togs in i hyreskontraktet. Även vid de kollektiva hyresförhandlingarna uppgav fastighetsägaresidan för hyresgästföreningens företrädare att lägenheten hade en yta om 85 kvm. Den sålunda lämnade uppgiften om lägenhetens yta är en utfästelse. Hade uppgift om den faktiska ytan, 77 kvm, lagts till grund vid hyresförhandlingarna hade hon inte behövt betala så mycket i hyra som hon har gjort. Wallro är mot denna bakgrund pliktigt att utge skadestånd till henne. Skadeståndet är så beräknat att det utgör skillnaden mellan å ena sidan de hyresbelopp för perioden som faktiskt bestämts och å andra sidan den hyra som skulle ha fastställts, om den verkliga ytan hade varit känd vid hyresförhandlingarna. I vart fall innebär det förhållandet att lägenhetens yta är 77 i stället för 85 kvm att hon enligt 12 kap. 11 och 16 §§ JB är berättigad till nedsättning av hyran med motsvarande belopp.

Wallro å sin sida har angett att uppgiften om lägenhetens yta inte är en utfästelse som gör att bolaget är skadeståndsskyldigt gentemot M. E. Inte heller föreligger enligt Wallro förutsättningar för nedsättning av hyran.

Som sagts i det föregående kan frågan om skadestånd alternativt hyresnedsättning för perioden maj-december 1991 inte prövas i målet. Frågan om utfästelse beträffande lägenhetens yta vid överenskommelsen om vad TR:n har betecknat som ingångshyra skall således inte bli föremål för bedömning nu.

I målet kvarstår emellertid att pröva, om det skall anses föreligga ett på utfästelse grundat skadeståndsansvar för hyresvärden gentemot hyresgästen när, vid träffande av förhandlingsöverenskommelse om ändrad hyra för en bostadslägenhet, de förhandlande parterna har utgått från en felaktig uppgift om lägenhetens yta och detta förhållande har lett till att hyran har bestämts till ett högre belopp än om den verkliga ytan hade varit känd. I målet kan bortses från sådana situationer där hyresvärden eller någon annan på fastighetsägaresidan har medvetet lämnat en felaktig uppgift om ytan eller eljest varit i ond tro beträffande denna uppgift; om sådant är inte fråga här.

Varken 12 kap. JB eller lagstiftningen i övrigt innehåller några föreskrifter som reglerar frågan om skadestånd i ett fall som föreliggande. I förarbetena till 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom - som innehöll bestämmelser som svarar mot föreskrifter som nu finns i 12 kap. JB - gjordes vissa allmänna uttalanden om verkan av att en hyresvärd vid ingåendet av ett hyresavtal hade lämnat en uppgift med avseende på lägenheten, vilken uppgift sedermera befanns vara oriktig. Lagstiftaren anförde att det överlämnades åt rättstillämpningen att avgöra under vilka förhållanden hyresvärden bör vara ansvarig för riktigheten av en lämnad uppgift samt tillade att i dessa fall det lär vara otvivelaktigt att frågan bör bedömas efter de i 2 kap. 25 § 1907 års lag angivna grunderna. Den senare bestämmelsen gällde arrende och har numera sin motsvarighet i 8 kap. 9 § JB. (Se NJA II 1908 s. 141; jfr s. 82 f.) De uttalanden som har gjorts i senare lagstiftningsärenden på hyresområdet tillför ingenting i det nu berörda hänseendet.

Skadeståndsfrågan synes inte heller ha behandlats i refererad rättspraxis eller i den juridiska litteraturen. De yttranden av Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund resp. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag som har avgetts i målet ger inte vid handen att det på hyresmarknaden finns en gemensam uppfattning om hur frågan bör besvaras.

I enlighet med vad underdomstolarna funnit får en hyresvärds vid ingående av hyresavtalet lämnade uppgift om en bostadslägenhets yta anses vara en gentemot hyresgästen riktad utfästelse i civilrättslig mening, om inte andra omständigheter talar däremot i det enskilda fallet. Härav kan emellertid inte som en direkt rättsverkan anses följa att hyresvärden skulle vara skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen när motsvarande uppgift om ytan har lämnats vid kollektiva hyresförhandlingar som har lett till en förhandlingsöverenskommelse om höjning av hyran för lägenheten.

En förhandlingsöverenskommelse som gäller hyra tar sin utgångspunkt i bruksvärdet för lägenheten. Lägenhetens yta är visserligen betydelsefull vid bedömningen av bruksvärdet, men detta beror även av att flertal andra faktorer. Av yttrandena i målet framgår att det inte är brukligt att kontrollera uppgiften om lägenhetens yta i andra fall än när det finns särskild anledning till detta. Det kan antas att mer regelmässiga mätningar skulle leda bl.a. till ökade kostnader på hyresmarknaden.

Allmänt sett kan det ifrågasättas om en hyresgäst, som har besiktigat en bostadslägenhet och därefter bestämt sig för att hyra denna, fäster vikt vid just att lägenheten har en yta om ett visst antal kvadratmeter. Det kan även diskuteras, om en hyresgäst skall anses ha lidit någon skada över huvud taget när hyresgästen rent faktiskt har låtit sig förnöjas med lägenhetens storlek i och för sig och har utgett en på överenskommelse grundad hyra.

Om en hyresgäst av någon anledning anser att hyran är alltför hög, kan han enligt 12 kap. 54 § JB begära hyresnämndens prövning av hyresfrågan. Vidare följer av 22 § hyresförhandlingslagen att en hyresgäst, som är missnöjd med den hyra för hans lägenhet som har bestämts genom en förhandlingsöverenskommelse, har rätt att inom viss tid hos hyresnämnden ansöka om ändring av överenskommelsen i den delen. Det står även klart att en hyresgäst är berättigad att, såvitt gäller hans egen hyra, föra talan vid allmän domstol om att en förhandlingsöverenskommelse på avtalsrättsliga grunder inte skall anses giltig eller att den skall jämkas.

Sammantaget framstår det inte som en lämplig ordning att en hyresvärd skulle oberoende av vållande på hans sida vara skyldig att till en hyresgäst utge skadestånd med ett belopp motsvarande skillnaden mellan den hyra som faktiskt har bestämts genom en förhandlingsöverenskommelse och den hyra som hade överenskommits, om rätt uppgift om lägenhetens yta hade varit känd vid de förhandlingar som lett till överenskommelsen.

I enlighet med denna bedömning skall M. E:s skadeståndstalan ogillas.

Det förhållandet att lägenheten har haft en mindre yta än vad som uppgetts kan inte i ett fall som det förevarande anses vara en sådan omständighet som enligt 12 kap. 11 och 16 §§ JB berättigar till hyresnedsättning. Således kan inte heller M. E:s talan om hyresnedsättning bifallas.

Det anförda innebär att HovR:ns domslut skall stå fast.

Domslut. HD avslår M. E:s yrkande om att HovR:ns dom skall undanröjas och målet visas åter till HovR:n.

HD avvisar vad M. E. har anfört om att det har träffats avtal om förhyrning till ett visst kvadratmeterpris.

HD fastställer HovR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD avslår M. E:s yrkande om att HovR:ns dom skall undanröjas och målet visas åter till HovR:n.

HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Inger Nyström, var skiljaktig i frågan om utfästelse och anförde: En faktisk uppgift som intagits i ett avtal mellan två parter utgör i princip ett avtalsvillkor och medför normalt kontraktsansvar för uppgiftslämnaren. Detta får anses vara fallet särskilt när motparten fäst avgörande betydelse vid den lämnade uppgiften och inte skulle ha ingått avtalet om han hyst någon tvekan om huruvida det förhöll sig så som upplysts eller när han på grund av uppgiftslämnarens särskilda förtrogenhet med verksamhetsområdet inte ansett sig behöva tvivla på uppgiften i fråga.

På hyresområdet kan en uppgift om en lägenhets kvadratmeteryta utgöra en utfästelse från fastighetsägarens eller hyresvärdens sida gentemot hyresgästen. Så får i princip anses vara fallet när hyran för lägenheten bestämts som ett pris per kvadratmeter eller då antalet kvadratmeter uttryckligen angivits vara en förutsättning för hyresgästens förhyrning av lägenheten.

I ett fall som kan betecknas som normalfallet av förhyrning av bostadslägenhet är omständigheterna före kontraktsskrivningen ofta av praktiskt slag. Det torde höra till undantagen att en blivande hyresgäst underlåter att besiktiga lägenheten. När en besiktning sker av en erbjuden lägenhet får hyresgästen sägas överväga dess fördelar och eventuella nackdelar; vad han gör kan anses vara en bedömning av lägenhetens bruksvärde för honom själv. Bland de förhållanden som är av betydelse för hans uppfattning om värdet för honom av den erbjudna lägenheten är då även dess storlek. Det är emellertid det samlade intrycket av lägenheten som han sätter i relation till den av hyresvärden begärda hyran.

Av utredningen i målet framgår att M. E. under våren 1991 tog kontakt med fastighetsägaren och framförde önskemål om att få hyra den ifrågavarande lägenheten, som bestod av en liten friliggande villa, att hon besiktigade den och godtog den begärda hyran samt tecknade på hyreskontraktet, flyttade in och bodde i lägenheten i cirka åtta år. Mot denna bakgrund kan den i hyreskontraktet angivna kvadratmeterytan inte ses som en utfästelse om någon avgörande egenskap hos lägenheten. Ett annat synsätt skulle inte heller stå i överensstämmelse med att avgörande för en lägenhets bruksvärde är det sammantagna värdet av ett stort antal omständigheter, varav ytan endast utgör en.

Den felaktiga uppgiften om lägenhetens storlek kom emellertid även att utgöra del av underlaget för de hyresförhandlingar som följde fram till 1998 års förhandlingar. M. E. får anses ha gjort gällande att, eftersom hyresvärden svarade för underlaget, uppgiften om lägenhetens storlek även vid förhandlingarna skall anses utgöra en utfästelse från hyresvärdens sida. Som hyresgäst har M. E. inte kunnat påverka hyresförhandlingarna. Hyresförhandlingslagen (1978:304) ger emellertid, 22 §, en hyresgäst, som är missnöjd med den hyra för hans lägenhet som bestämts genom förhandlingsöverenskommelsen, rätt att inom viss kortare tid efter det att förhandlingsöverenskommelsen träffats söka ändring i den del som avser honom. Frågan skall då prövas i den ordning som föreskrivs för hyrestvister. En hyresgäst kan även, om han av någon anledning anser att hyran för hans lägenhet är för hög, begära hyresnämndens prövning av hyresfrågan enligt 12 kap. 54 § JB. I båda dessa fall har hyresnämnden, liksom parterna vid hyresförhandlingarna, att vid en skälighetsbedömning i princip utgå från bruksvärdet för lägenheten. Redan med hänsyn härtill kan en uppgift om lägenhetens yta, lämnad vid förfarande för fastställande av hyra, inte anses vara en utfästelse som, om den visade sig vara oriktig, skulle medföra en mot skillnaden direkt svarande ändring av hyresbeloppet.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

JustR Gregow, var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Jag ansluter mig till bedömningen att den uppgift om lägenhetens areal som företrädare för Wallro tog upp i hyreskontraktet och uppgav vid hyresförhandlingarna utgjort en utfästelse. Härav följer att Wallro har att svara för den skada som uppstått för M. E. då det visat sig att arealen var mindre.

Med hänsyn till den betydelse som arealen har för hyrans bestämmande och då skillnaden uppgick till ungefär 10 % måste det antas att hyran kommit att bestämmas till ett högre belopp än vad som skulle ha blivit fallet om den korrekta ytan varit känd. Att den bestämda hyran i och för sig varit skälig även med utgångspunkt från den korrekta ytan saknar härvid betydelse; detsamma gäller det förhållandet att hyran inte nedsatts vid den prövning som skedde genom hyresnämndens beslut d. 18 sept. 1998 och HovR:ns beslut d. 10 mars 1999.

Den skada som M. E. lidit under den nu aktuella tiden till följd av den felaktiga ytuppgiften kan dock inte beräknas på det sätt som hon gjort, dvs. genom en i princip rakt proportionell nedsättning av hyran med hänsyn till den korrekta arealen i förhållande till den uppgivna. Å andra sidan är det av Wallro vitsordade beloppet alltför lågt. Mot bakgrund härav finns det anledning att uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Jag uppskattar sålunda M. E:s skada till 20 000 kr, vilket belopp Wallro i och för sig är skyldig att utge till M. E.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

HD:s dom meddelades d. 6 nov. 2002 (mål nr T 4750-00).