NJA 2003 s. 244

Sedan TR i tvistemål bifallit käromålet delvis och förordnat att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad, har ena parten överklagat domen såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna. Motparten har ansetts berättigad att anslutningsöverklaga även avseende rättegångskostnaderna. 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § RB.

Stockholms TR

L.H. och L.D. yrkade efter stämning å NCC AB (NCC) vid Stockholms TR att NCC skulle förpliktas att till dem gemensamt betala 962 027 kr, till L.H. ensam 3 217 500 kr och till L.D. ensam 3 095 125 kr eller de lägre belopp som TR:n fann skäligt jämte viss angiven ränta.

NCC bestred käromålet och vitsordade som skäligt belopp 100 000 kr jämte ränteberäkningen.

Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader vid TR:n.

TR:n förpliktade i dom d. 11 jan. 2002 NCC att till L.H. och L.D. solidariskt betala 100 000 kr jämte ränta samt förordnade att vardera parten skulle svara för sin rättegångskostnad.

Svea HovR

L.H. och L.D. överklagade i Svea HovR och yrkade fullt bifall till sin vid TR:n förda talan såväl i själva saken som beträffande rättegångskostnaderna.

NCC överklagade domen anslutningsvis och yrkade - sedan ett andrahandsyrkande återkallats - att HovR:n skulle ogilla L.H:s och L.D:s ta-lan i dess helhet och förplikta dem att betala NCC:s rättegångskostnader vid TR:n.

HovR:n (hovrättsråden Holmstrand, Halvorsen, referent, och Dirke samt t.f. hovrättsassessorn Karlström) meddelade d. 26 febr. 2002 följande slutliga beslut i frågan om avvisning av NCC:s anslutningsöverklagande av TR:ns beslut om rättegångskostnader:

1.

HovR:n avskriver målet vad avser NCC:s i anslutningsöverklagandet framställda andrahandsyrkande.

2.

NCC har i första hand bl.a. yrkat att L.H. och L.D. skall förpliktas att ersätta NCC:s rättegångskostnader i TR:n. Ett beslut om rättegångskostnader som tagits in i TR:ns dom skall, enligt 49 kap. 5 § 4 RB, överklagas särskilt. Av detta följer att ett sådant beslut inte skall överklagas i samma ordning som själva domen. Det saknas således stöd i lag för att möta ett överklagande i själva saken med ett anslutningsöverklagande av ett i domen intaget kostnadsbeslut, oavsett om anslutningsöverklagandet också avser själva saken (se Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. s. 77 f. och RH 2001:47). HovR:n avvisar därför NCC:s anslutningsöverklagande i denna del såvitt det avser TR:ns beslut om rättegångskostnader.

NCC överklagade och yrkade att NCC:s anslutningsöverklagande i rättegångskostnadsdelen skulle upptagas till prövning.

L.H. och L.D. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöblom, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Sedan L.H:s och L.D:s talan vid TR:n bifallits delvis och TR:n förordnat att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, har L.H. och L.D. överklagat TR:ns dom och yrkat fullt bifall till sin vid TR:n förda talan samt även yrkat att NCC (bolaget) skall förpliktas att ersätta deras rätttegångskostnader vid TR:n. Bolaget har genom anslutningsöverklagande yrkat dels att L.H:s och L.D:s talan skall ogillas i sin helhet, dels att de skall förpliktas att ersätta bolagets rättegångskostnader vid TR:n.

Om ena parten överklagat TR:ns dom i tvistemål eller brottmål, har motparten enligt 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § RB rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § samma kapitel angivna tiden gick ut. Enligt lagtexten kan endast en dom överklagas anslutningsvis. 52 kap. RB som reglerar överklagande av beslut innehåller inte någon bestämmelse om anslutningsöverklagande. I fråga om rättegångskostnader har tidigare, om ett huvudöverklagande innefattat - eller enbart avsett - ett i domen intaget beslut om rättegångskostnad, det ansetts tillåtet att anslutningsvis klaga i såväl huvudsaken inklusive rättegångskostnaderna som i fråga om beslutet om rättegångskostnad enbart. Även då huvudöverklagandet gällt endast saken har ett anslutningsöverklagande av rättegångskostnadsbeslutet ansetts möjligt (se prop. 1993/94:190 s. 127, Welamson, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, s. 131 ff. samt Rättegång VI, 3:e uppl. s. 77-78).

Att anslutningsöverklagande avseende rättegångskostnadsbeslut ansetts möjligt har berott på att det tidigare i 49 kap. 5 § 2 st. RB stadgades att talan mot ett beslut om ersättning för rättegångskostnader som meddelades i samband med dom skulle föras i samma ordning som domen. Denna bestäm-melse upphävdes d. 1 okt. 1994. Bestämmelsen innebar att talan mot ett beslut om rättegångskostnader i sådana fall skulle föras genom vad vare sig överklagandet avsåg enbart kostnadsbeslutet eller både domen och kostnadsbeslutet (se även 49 kap. 1 § RB i dess lydelse före d. 1 okt. 1994). Detta ansågs också innebära att det som i 50 kap. och 51 kap. RB föreskrevs om dom i tilllämpliga delar även skulle gälla beslut mot vilka rättsmedlet var vad (se Welamson, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, s. 131-132).

Har en part överklagat ett beslut som tagits in i en dom eller som får överklagas endast i samband med att domen överklagas och är även domen överklagad gäller numera enligt 52 kap. 13 § 1 st. RB att målen i HovR:n skall handläggas gemensamt enligt 50 kap. eller 51 kap. RB. Efter 1994 års lagändring får enligt 49 kap. 5 § 4 RB en TR:s beslut överklagas särskilt, om TR:n i beslutet prövat en fråga om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnader. 5 § enligt 1994 års lagstiftning skiljer sig från sin tidigare motsvarighet dels genom att bestämmelsen gäller inte bara beslut under rättegången utan också sådana beslut som tas upp i dom eller slutligt beslut enligt 17 kap. 13 § 3 st. och 30 kap. 11 § 3 st. RB, dels genom att överklagande i de i 5 § reglerade fallen inte skall utan får ske särskilt (se prop. 1993/94:190 s. 123-124 och 139-140 samt Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. s. 24).

Eftersom ett i en dom upptaget beslut inte längre i något fall skall överklagas i samma ordning som domen kan en part numera inte överklaga anslutningsvis beträffande själva saken när huvudklagan avser endast ett i domen upptaget beslut om rättegångskostnader. Inte heller kan ett överklagande i själva saken och/eller beträffande ett i domen upptaget beslut om rättegångskostnader mötas med anslutningsöverklagande beträffande beslutet om rättegångskostnader. Detta gäller oavsett om det även skett ett anslutningsöverklagande beträffande saken (se SOU 1991:106 s. 325, prop. 1993/94:190 s. 127, Fitger, Rättegångsbalken 50:27, Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. s. 77-78 och NJA 2000 s. 181 I och II, se även Karnov not. 1603 och 1639). Med hänsyn härtill skall HovR:ns avvisningsbeslut fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avvisningsbeslut.

Skäl HD (JustR:n Munck, Lennander, Pripp, Håstad, referent, och Calissendorff) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan L.H:s och L.D:s talan vid TR:n bifallits delvis och TR:n förordnat att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, har L.H. och L.D. överklagat TR:ns dom och yrkat fullt bifall till sin vid TR:n förda talan samt även yrkat att NCC AB (bolaget) skall förpliktas att ersätta deras rättegångskostnader vid TR:n.

Bolaget har genom anslutningsöverklagande yrkat dels att L.H:s och L.D:s talan skall ogillas i sin helhet, dels att de skall förpliktas att ersätta bolagets rättegångskostnader vid TR:n.

Om ena parten överklagat TR:ns dom i tvistemål eller brottmål, har motparten enligt 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § RB rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § samma kapitel angivna tiden gick ut. Enligt lagtexten kan endast en dom överklagas anslutningsvis. 52 kap. RB som reglerar överklagande av beslut innehåller inte någon bestämmelse om anslutningsöverklagande.

Ett beslut som meddelas i samband med dom, t.ex. avseende parts ansvar för rättegångskostnader, skall tas in i domen. Enligt 49 kap. 5 § 4 RB får en TR:s beslut överklagas särskilt, om TR:n i beslutet prövat fråga om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad. Överklagas ett sådant beslut särskilt, trots att parten överklagat även i själva saken, skall HovR:n enligt 52 kap. 13 § 1 st. RB handlägga målen gemensamt.

Utan att det framgår av 50 kap. 1 § och 51 kap. 1 § RB har emellertid förutsatts att en part kan välja att i stället överklaga ett beslut om ersättning för rättegångskostnader tillsammans med själva saken, något som i lagmotiven antagits vara det normala (prop. 1993/94:190 s. 124). De båda överklagandena handläggs då som ett enda mål.

Mot denna bakgrund är det naturligt att begreppet "domen" i 50 kap. 2 § och 51 kap. 2 § RB rörande anslutningsöverklagande tolkas på samma vidsträckta sätt, så att det omfattar även ett i domen intaget beslut om ersättning för rättegångskostnader.

För en sådan tolkning talar även ändamålsskäl. Syftet med reglerna om anslutningsöverklagande är att en part, som nöjer sig med domen som en kompromiss, skall kunna avstå från att överklaga i förlitan på att han kan anslutningsöverklaga med sina ursprungliga yrkanden, om motparten överklagar (se t.ex. Welamson, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 132). Skulle en part i den i förevarande mål aktuella situationen inte ha rätt att anslutningsöverklaga i rättegångskostnadsdelen, skulle parten - om han ville hålla möjligheten till full framgång öppen - emellertid vara tvungen att överklaga beslutet om ersättning för rättegångskostnader reservationsvis inom den ordinarie överklagandetiden. En sådan ordning är inte lämplig.

Avsaknaden i 52 kap. RB av en bestämmelse om anslutningsöverklagande medför emellertid att ett anslutningsöverklagande inte får framställas, om huvudöverklagandet rör endast beslutet om rättegångskostnader. En part kan alltså överklaga i rättegångskostnadsdelen utan att han behöver riskera att själva saken rivs upp anslutningsvis (se NJA 2000 s. 181). Om parten nått partiell framgång rörande rättegångskostnaderna, behöver han inte riskera att motparten anslutningsöverklagar ens rörande rättegångskostnaderna.

När huvudöverklagandet helt eller delvis avser själva saken och således faller under 50 eller 51 kap. RB, bör det däremot (trots orden "och vice versa" i prop. 1993/94:190 s. 127) på ovan angivna skäl vara möjligt för motparten att anslutningsöverklaga avseende själva saken eller rättegångskostnaderna, eller andra i domen intagna accessoriska beslut, eller bådadera.

Beslut HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns avvisningsbeslut beslutar HD att NCC AB:s anslutningsöverklagande i rättegångskostnadsdelen skall upptas till prövning.

HD:s beslut meddelades d. 12 juni 2003 (mål nr Ö 2014-02).