NJA 2004 not 38

Den 28:e.38.(T 3920-03) A.O. mot S.E. m.fl. angående skadestånd.

A.O. ansökte iHovrätten för Västra Sverigeom stämning på rådmannen S.E. samt nämndemännen M.R., A.J. och O.H. med yrkande att de skulle förpliktas att till honom utge skadestånd enligt 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 §skadeståndslagen, S.E. med 3 000 000 kr och nämndemännen solidariskt med 1 500 000 kr. Hovrätten ogillade käromålet genom domden 18 september 2003.

A.O. yrkade i första hand att HD skulle återförvisa målet till hovrätten för prövning. I andra hand yrkade han att målet skulle prövas i HD.

HD:s dom,på förslag av föredraganden: Domskäl.A.O. har i hovrätten genom ansökan om stämning yrkat att rådmannen S.E. samt nämndemännen M.R., A.J. och O.H. skall förpliktas att utge skadestånd till honom. Som grund för yrkandet har han anfört att de i strid med gällande svensk lagstiftning och internationella konventioner grovt förbrutit sig mot vad de i sina respektive utövningar har att följa och därigenom förorsakat honom ideell och ekonomisk skada.

Hovrätten har med hänvisning till bestämmelsen i 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB, jämförd med 53 kap. 1 § RB, avgjort målet utan att utfärda stämning. Enligt bestämmelserna är detta möjligt under förutsättning att det är uppenbart att käromålet är ogrundat.

A.O. har som grund för sitt överklagande av hovrättens dom i huvudsak gjort gällande att hovrättens ledamöter vid sin bedömning har förbrutit sig mot Europakonventionen och mot rättegångsbalken.

Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen har envar rätt till en domstolsprövning som uppfyller vissa minimikrav när det gäller hans civila rättigheter. Denna rätt förutsätter emellertid att det kan anses föreligga en reell och seriös tvist mellan parterna. Så är inte fallet om det är fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk.

De fel och försummelser av tingsrättens ledamöter som A.O. gjort gällande avser deras rättstillämpning i ett brottmål. När det gäller rätts- och bevisfrågor räcker det emellertid inte för skadeståndsansvar att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som skadeståndsgrundande (jfr prop. 1972:5 s. 518, NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2000 A 2 samt NJA 2003 s. 527). För det fall att fel eller försummelse vållas av en arbetstagare gäller vidare enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) att den som vållat skadan är ansvarig endast i den mån det föreligger synnerliga skäl. Som HD har konstaterat i NJA 2003 s. 527 kan någon skadeståndsskyldighet för enskilda befattningshavare grundad direkt på Europakonventionen inte anses föreligga.

HD ansluter sig mot denna bakgrund till hovrättens bedömning att A.O:s skadeståndstalan är uppenbart ogrundad. Hovrätten har således inte gjort sig skyldig till något rättegångsfel genom att avgöra målet utan att utfärda stämning. Inte heller har det i övrigt framkommit några omständigheter som kan utgöra grund för att undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten.

Om ett överklagande till HD är uppenbart ogrundat finns det inte något hinder mot att pröva överklagandet utan delgivning med motparten (se NJA 1986 s. 117 och NJA 1998 A 1). Eftersom A.O:s överklagande är uppenbart ogrundat skall hovrättens domslut fastställas.