NJA 2016 s. 202

Vid bestämning av det belopp som ska förklaras förverkat som utbyte vid överlåtelse av narkotika ska avdrag för inköpskostnader normalt ske från vederlaget.

Södertörns tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot S.J. för grovt narkotikabrott avseende förvärv och innehav samt överlåtelse till olika personer via internet av narkotika, huvudsakligen cannabis. Åklagaren yrkade bl.a. förpliktande för S.J. att som värde och utbyte av försåld narkotika utge 975 000 kr till staten.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ulf Landin) fann i dom den 7 juli 2015 åtalet styrkt med viss reservation i fråga om mängden överlåten narkotika. Med anledning av yrkandet om värdeförverkande anförde tingsrätten i domskälen följande.

Med den bedömning som tingsrätten gjort i skuldfrågorna bör åklagarens begäran om värdeförverkande bifallas såvitt avser S.J. Det värde som bör förverkas är enligt tingsrättens mening det samlade försäljningsvärdet av den narkotika som sålts.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde S.J. enligt 1 § första stycket 6 och 3 §narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott och narkotikabrott till fängelse 3 år 6 månader samt förpliktade honom att såsom förverkat värde och utbyte av försåld narkotika utge 812 755 kr.

Tingsrätten förordnade om kvarstad på så mycket av S.J:s egendom att ett belopp om 812 755 kr kunde antas bli täckt vid utmätning. Kvarstaden skulle bestå till fem veckor efter det att domen vunnit laga kraft eller betalningsskyldigheten till staten dessförinnan verkställts.

Svea hovrätt

S.J. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla yrkandena om värdeförverkande och kvarstad eller i vart fall sätta ned beloppen.

Åklagaren motsatte sig ändringsyrkandet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt och Gunilla Schöldström, tf. hovrättsassessorn Karin Byström, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 6 oktober 2015 följande.

Hovrättens domskäl

Den fråga som hovrätten ska pröva är om hela intäkten av narkotikaförsäljningen ska förklaras förverkad eller endast nettoförtjänsten.

Av rättsfallet NJA 1977 s. 735 framgår att hela det vederlag som uppburits vid försäljning av narkotika i och för sig är underkastat värdeförverkande. Samtidigt framhöll HD i rättsfallet att det från kriminalpolitisk synpunkt ofta är olämpligt att förplikta den tilltalade att utge hela beloppet eftersom betalningsskyldigheten kan motverka den tilltalades möjligheter att anpassa sig till ett ordnat liv efter ett långvarigt fängelsestraff och att en riktpunkt bör vara att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sitt narkotikabrott. Dessa principer har sedan bekräftats i rättsfallet NJA 1991 s. 387. Av det sistnämnda rättsfallet framgår att det främst är inköpskostnaderna som kan avräknas från värdet av den sålda narkotikan.

Hovrätten finner att det i aktuellt fall finns skäl att förklara endast det belopp förverkat som svarar mot den ekonomiska fördel som S.J. fått genom narkotikaförsäljningen. S.J. har uppskattat att nettoförtjänsten från cannabisförsäljning uppgår till 25 kr per gram och att den totala vinningen av den påstådda narkotikaförsäljningen maximalt kan ha uppgått till 250 000 kr. Med ledning av dessa uppgifter uppskattar hovrätten S.J:s förtjänst av försäljning av narkotika till 250 000 kr, vilket är det belopp som ska förklaras förverkat.

Som tingsrätten funnit bör kvarstad beviljas mot S.J. motsvarande det belopp som förklarats förverkat.

Hovrättens domslut

1. Hovrätten ändrar tingsrättens beslut i domen på det sättet att hovrätten

a. bestämmer det belopp som S.J. ska betala såsom förverkat värde av narkotikabrott till 250 000 kr och

b. beslutar att kvarstaden ska avse så mycket av S.J:s egendom att betalningsskyldigheten under punkten 1 a kan förväntas bli täckt vid utmätning.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bestämma det belopp som skulle förverkas till 812 755 kr.

Riksåklagaren yrkade även att HD skulle förordna om kvarstad på så mycket av S.J:s egendom att det yrkade beloppet kunde antas bli täckt vid utmätning och att kvarstaden skulle kvarstå intill fem veckor efter domen eller verkställighet av betalningsanspråket dessförinnan skett.

S.J. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Ricardo Valenzuela, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl

Bakgrund och frågan i HD

1-4. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-4 i HD:s dom.

Allmänt om förverkande av utbyte av brott och av egendoms värde

5.

Av 1 kap. 8 § BrB framgår att brott, förutom påföljd, kan föranleda förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan. I 36 kap. BrB finns allmänna regler om förverkande. Bestämmelser om förverkande finns även i ett flertal specialstraffrättsliga författningar.

6.

I många fall gäller förverkandebestämmelser som innebär att utbyte av brott ska förklaras förverkat. Begreppet utbyte anses i dessa sammanhang innefatta både det konkreta föremål som erhållits genom brott och den abstrakta vinst som brottet medfört. Som huvudregel avses endast nettoutbytet, vilket innebär att kostnader som har samband med brottet i princip ska dras av vid beräkningen av utbytet. (Se prop. 1968:79 s. 60, prop. 1986/87:6 s. 36 f. och prop. 2004/05:135 s. 80.) Undantag från den principen har i ett antal lagstiftningsärenden varit föremål för överväganden i fråga om vissa särskilda situationer. Det har i huvudsak överlämnats till rättstillämpningen att avgöra hur kostnader som har samband med brottet ska behandlas. (Se NJA II 1948 s. 179, prop. 1986/87:6 s. 36 f. och prop. 2004/05:135 s. 90 ff.)

7.

Andra förverkandebestämmelser innebär att viss egendom ska förklaras förverkad men medger också att i stället egendomens värde förverkas. Möjligheten att som alternativ förklara värdet förverkat medför att förverkandet kan begränsas till viss del av egendomens värde. På det sättet blir utrymmet för skälighetsavvägningar större. Avsikten är emellertid att ett förverkande av föremålet i allmänhet ska ske i första hand. (Se t.ex. prop. 1968:7 s. 121, prop. 1968:79 s. 47 f. och 61 f. samt prop. 1999/2000:124 s. 152.)

Förverkande vid narkotikaförsäljning

8.

Enligt 6 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64) ska narkotika som har varit föremål för brott förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för narkotikan får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

9.

HD har tidigare behandlat frågor som rör beräkningen av det belopp som ska förklaras förverkat vid narkotikaförsäljning. I rättsfallet NJA 1977 s. 735 uttalade HD att hela det vederlag som uppburits vid narkotikaöverlåtelse i och för sig bör anses vara underkastat förverkande och att det därvid saknas anledning att söka skilja mellan värdet av den försålda narkotikan och vinningen av försäljningen. Som skäl för det angavs bl.a. att innebörden av begreppet värde och det dåvarande begreppet vinning var oklar.

10.

I rättsfallet framhölls emellertid att en riktpunkt bör vara att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. HD noterade att narkotikastrafflagen också ger utrymme för en skälighetsprövning i fråga om hur stort belopp som bör förklaras förverkat. Det förverkade beloppet bestämdes i målet till ett belopp motsvarande vad den tilltalade för egen räkning uppburit som ersättning för narkotikan. HD har i rättsfallet NJA 1991 s. 387 konstaterat att den angivna riktpunkten innebär att vad den tilltalade betalat för narkotikan i princip ska dras av från vederlaget.

11.

Det kan här skjutas in att begreppet vinning enligt narkotikastrafflagens dåvarande lydelse år 2005 ersattes med begreppet utbyte, utan att någon ändring av denna rättspraxis var avsedd (se prop. 2004/05:135 s. 92). Det kan också nämnas att HD har återkommit till den nämnda riktpunkten även i rättsfall som gällt förverkande enligt den dåvarande alkohollagen (1994:1738) (se NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204).

12.

Trots att hela det vederlag som uppburits vid narkotikaförsäljning i och för sig är underkastat förverkande är utgångspunkten alltså att ett förverkande i situationer som denna ska vara inriktat på den tilltalades nettoförtjänst och att kostnader för inköp av narkotikan därför ska dras av från vederlaget.

13.

En följd av den redovisade utgångspunkten är att den tilltalade kan sägas hamna i en bättre ekonomisk situation om han hinner sälja narkotikan innan ett förverkande aktualiseras. Att ge det förhållandet avgörande betydelse för att i stället förverka ett bruttobelopp stämmer dock mindre väl överens med grundtankarna bakom förverkanderegleringen. När egendomen finns tillgänglig för förverkande ska förverkandeförklaringen nämligen i första hand ta sikte på egendomen och inte på dess värde (se prop. 1968:7 s. 121). I den situationen syftar ett förverkande ytterst till att beröva innehavaren egendomen på grund av dess beskaffenhet, medan ett sådant ändamål naturligtvis saknas när narkotikan inte längre finns tillgänglig för förverkande, t.ex. för att den överlåtits och därefter förbrukats (jfr prop. 1968:79 s. 48 och 61 f.).

14.

Den redovisade utgångspunkten ligger dessutom i linje med att regleringen inte utan att särskilda skäl finns kan förutsättas avse att ett förverkande ska göras mera kännbart i ekonomiskt hänseende än vad som krävs för att göra brottet olönsamt för den tilltalade (jfr prop. 1968:79 s. 58). Ordningen stämmer också överens med uppfattningen att förverkandesanktionen är mindre väl avpassad för att tillämpas som reaktion på brottslighetens straffvärde vid sidan av den brottspåföljd som brottsligheten kan leda till (jfr NJA 1982 s. 59).

15.

Slutsatsen är därför att det saknas skäl för att frångå utgångspunkten att ett förverkande i situationer som denna ska vara inriktat på den nettoförtjänst som brottsligheten genererat. Detta innebär att den tilltalades kostnader för inköp av narkotikan i normala fall ska dras av från vederlaget.

16.

Vad som sagts i det föregående (p. 14) innebär att möjligheten att inrikta förverkandet på ett högre belopp än den tilltalades nettoförtjänst, t.ex. för att ytterligare skärpa den samlade reaktionen utöver den brotts­påföljd som gärningen föranleder, bör tillämpas restriktivt. Även om det mycket sällan kan antas föreligga omständigheter som motiverar en sådan inriktning kan det inte uteslutas att det i något fall kan vara befogat. Det bör emellertid ske endast om speciella omständigheter föreligger.

17.

Det ska dessutom framhållas att domstolen bör kunna uppskatta den tilltalades nettoförtjänst till ett skäligt belopp i fall det saknas underlag för att med tillräcklig säkerhet fastställa den ekonomiska fördelen av en olovlig försäljning (jfr prop. 1968:79 s. 60, prop. 1981/82:142 s. 17 och prop. 2004/05:135 s. 88). Också vid en sådan skälighetsuppskattning bör bedömningen vara inriktad på att upphäva de ekonomiska fördelar som brottsligheten föranlett, även om brister i underlaget av naturliga skäl kan motivera en försiktigare reduktion av det belopp som finns tillgängligt för förverkande. Andra kostnader än vad som betalats för inköp av narkotikan är i normala fall svåra att avgränsa och kan därför i regel inte motivera några större avdrag (se NJA 1991 s. 387, jfr även NJA 2004 s. 204 och NJA 1977 s. 735).

18.

Att kostnader på detta sätt beaktas vid bedömande av om det skulle vara uppenbart oskäligt att ett bruttobelopp förverkas utesluter förstås inte att även andra omständigheter beaktas i sänkande riktning i den utsträckning som det krävs för att undvika påfallande oskäliga resultat.

Bedömningen i detta fall

19.

S.J:s förtjänst till följd av narkotikaförsäljningen kan, efter avdrag för vad han betalat för inköp av narkotikan, uppskattas till 250 000 kr.

20.

Det föreligger inga omständigheter som motiverar ett förverkande utöver den ekonomiska fördel som S.J. kan anses ha haft av försäljningen. Förverkandebeloppet ska därför beräknas med inriktningen att S.J:s förtjänst av brottsligheten ska upphävas och bestämmas på det sätt som hovrätten gjort.

21.

Det har inte framkommit omständigheter som är tillräckliga för slutsatsen att det härefter skäligen kan befaras att S.J. kommer att undandra sig betalning (jfr NJA 2007 s. 690). Hovrättens beslut om kvarstad ska därför upphävas.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut endast på så sätt att domstolen upphäver hovrättens beslut om kvarstad.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Kerstin Calissendorff, Gudmund Toijer, Johnny Herre, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 31 mars 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i HD

1.

Tingsrätten dömde S.J. för grovt narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden. Brottsligheten avsåg bl.a. inköp och försäljning av narkotika. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år och sex månader. Tingsrätten fann att det samlade försäljningsvärdet av den narkotika som S.J. sålt skulle förverkas och förpliktade honom att betala 812 755 kr.

2.

Enligt hovrätten skulle förverkandet avse endast det belopp som svarar mot den ekonomiska fördel som S.J. hade fått av narkotikaförsäljningen. Hovrätten har uppskattat S.J:s förtjänst av narkotikaförsäljningen till 250 000 kr. Hovrätten har såsom värde av narkotikabrott förverkat detta belopp.

3.

Målet i HD gäller beräkningen av det belopp som enligt 6 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64) ska förklaras förverkat på grund av S.J:s narkotikabrott.

Allmänt om förverkande av utbyte av brott och av egendoms värde

4.

Av 1 kap. 8 § BrB framgår att brott, förutom påföljd, kan föranleda förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan. I 36 kap. BrB finns allmänna regler om förverkande. Enligt 36 kap. 1 § första stycket ska utbyte av ett brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I 36 kap. 1 a § och 1 c § preciseras vad som kan beaktas vid bedömningen av om ett förverkande av utbyte är uppenbart oskäligt och vad som kan utgöra utbyte av brott.

5.

Bestämmelser om förverkande finns även i ett flertal specialstraffrättsliga författningar. När det inte särskilt föreskrivs något om förverkande i sådana författningar, gäller att bestämmelserna i 36 kap. 1 § första stycket BrB ska tillämpas om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § andra stycket).

6.

Begreppet ”utbyte av brott” avser generellt dels konkret egendom som någon kommit över genom brott, dels den till ett visst penningbelopp uppskattade vinning som en gärningsman haft av brottet. Förverkande av viss egendom, sakförverkande, förutsätter att den egendom som utgör utbytet (eller dess substitut) finns kvar. I annat fall har förverkande endast ansetts kunna ske av egendomens värde, normalt det legala marknadsvärdet (se t.ex. NJA 2001 s. 214 och prop. 1999/2000:124 s. 153 f.), eller av vissa förtjänster av brottet (värdeförverkande). Den principiella skillnaden mellan sakförverkande och värdeförverkande är således att sakförverkande avser en förpliktelse att utge ett visst individualiserat objekt medan värdeförverkande avser en förpliktelse att utge ett visst penningbelopp. Något hinder mot att samtidigt besluta om förverkande av viss egendom - eller egendomens värde - och värdeförverkande av vinning föreligger i princip inte. När utbytet av brottet inte utgörs av någon konkret egendom har förverkande ansetts endast kunna ske genom värdeförverkande av vinningen (se NJA 2010 s. 374).

7.

En viktig utgångspunkt för regleringen om förverkande är att möjligheterna till ekonomisk vinning utgör en av de främsta drivkrafterna bakom en stor del av den brottslighet som förekommer och att incitamenten minskar om rättsväsendet har möjlighet att beröva gärningsmannen dennes vinning när det sker ett ingripande mot ett brott (se t.ex. prop. 2004/05:135 s. 71). Det ska inte löna sig att begå brott. Ett huvudsyfte med reglerna om förverkande i 36 kap. BrB är därför att gärningsmannen ska fråntas den vinning som han eller hon gjort genom brottet för att på så sätt neutralisera de ekonomiska fördelar som uppkommit genom brottet (se prop. 1968:79 s. 43 och prop. 1986/87:6 s. 11).

8.

Samma huvudsyfte bär upp flera internationella instrument som reglerar förverkandefrågor. Enligt artikel 3 i Rådets rambeslut av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (2001/500/RIF) ska medlemsstaternas lagstiftning möjliggöra förverkande av vinning av brott och, när denna vinning inte är åtkomlig, även förverkande av egendom till ett värde motsvarande vinningen. I Rådets rambeslut av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2005/212/RIF) definieras vinning, liksom i 2001 års rambeslut, som varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar (se artikel 1 första strecksatsen; jfr artikel 2 e i Rådets rambeslut 2006/783/RIF, artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU, artikel 1 a i 1990 års Europarådskonvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och motsvarande bestämmelse i 2005 års konvention i samma ämne).

9.

Vid förverkande av utbytet av brottet enligt reglerna i 36 kap. BrB ska typiskt sett endast nettoutbytet bli föremål för förverkande. Det innebär att utgifter för förvärv eller omkostnader ska dras av från vederlaget vid beräkningen av vilket värde som ska förverkas. (Se prop. 1968:79 s. 60, prop. 1986/87:6 s. 36 f. och prop. 2004/05:135 s. 80.) Det har i huvudsak överlämnats till rättstillämpningen att med utgångspunkt i de skilda brottstyperna, förverkandeinstitutets syften och allmänna rimlighetsöverväganden avgöra hur utgifter eller kostnader som har samband med brottet ska behandlas. (Se NJA II 1948 s. 179, prop. 1986/87:6 s. 36 f. och prop. 2004/05:135 s. 92.)

Förverkande vid narkotikaförsäljning m.m.

10.

Enligt 6 § första stycket narkotikastrafflagen ska narkotika som har varit föremål för brott förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för narkotikan får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av brott enligt lagen ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Paragrafen utformades ursprungligen med beaktande av den översyn som då gjordes av brottsbalkens förverkanderegler och angav att narkotika som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt vinning av sådant brott skulle förklaras förverkat, om det inte var uppenbart obilligt. Den fick i nu relevanta avseenden sin nuvarande utformning år 2005 när begreppet vinning ersattes av begreppet utbyte för att anpassa terminologin till brottsbalken. Den precisering av utbyte som görs i 36 kap. 1 c § BrB har avsetts gälla även vid tillämpning av 6 § narkotikastrafflagen. Någon definition av vad begreppet utbyte avser ges dock inte i lagstiftningen. Begreppet måste därför ses i ljuset av varje särskild brottstyp. (Se prop. 1968:7 s. 120 f. och prop. 2004/05:135 s. 89 f. och 175.)

11.

Paragrafens ordalydelse är sådan att den kan ge intryck av att förverkande av egendomens värde kan ske samtidigt som utbytet av samma brott förverkas. I rättsfallet NJA 2001 s. 129 uttalade HD emellertid att där brottet består i att egendom, t.ex. narkotika, har försålts, det trots ordalagen i exempelvis narkotikastrafflagen inte kan förutsättas vara avsikten att både värdet av egendomen och utbytet eller vinningen av brottet ska förklaras förverkade hos gärningsmannen. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till att gärningsmannen drabbas av en dubbelkonfiskation när den försålda egendomen beräknas efter detaljhandels- eller försäljningspriser.

12.

Om den tilltalade inte har hunnit överlåta narkotikan och den därför tas i beslag, kan narkotikan i sig bli föremål för sakförverkande. I den situationen syftar förverkandet ytterst till att beröva innehavaren egendomen på grund av dess beskaffenhet. Vid ett sådant förverkande ska det inte tas hänsyn till utgifter eller omkostnader som varit förbundna med innehavarens förvärv av narkotikan. Den situationen skiljer sig emellertid från den när narkotikan inte längre finns tillgänglig för förverkande hos överlåtaren (jfr prop. 1968:79 s. 48 och 61 f.).

13.

HD har tidigare behandlat frågor som rör beräkningen av det belopp som ska förklaras förverkat vid narkotikaförsäljning. I rättsfallet NJA 1977 s. 735 uttalade domstolen att begreppen värde och vinning var oklara och att det vid fråga om förverkande av vederlag vid överlåtelse av narkotika inte kunde godtas att för alla situationer begränsa vad som kan förverkas till det legala marknadsvärdet och överlåtarens nettovinst. Det ansågs inte heller rimligt att förverkande av vederlag hos den som i stor skala handlat med narkotika skulle utöver utredning om vederlagets storlek förutsätta en kanske omfattande utredning angående kostnaderna för verksamheten. Domstolen uttalade mot den bakgrunden att hela det vederlag som uppburits vid narkotikaöverlåtelse i och för sig bör anses vara underkastat förverkande. Med en sådan utgångspunkt saknades det anledning att skilja mellan värdet av den försålda narkotikan och vinningen av försäljningen. Det framhölls dock att en riktpunkt för det belopp som ska förverkas bör vara att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Det förverkade beloppet bestämdes därför, med hänsyn till att den tilltalade huvudsakligen hade uppträtt som förmedlare av narkotika, till ett belopp motsvarande vad den tilltalade för egen räkning uppburit som ersättning för narkotikan.

14.

I rättsfallet NJA 1991 s. 387, som också gällde överlåtelse av narkotika, uttalade HD, med hänvisning till 1977 års avgörande, att om man som riktpunkt har att förverkande ska omfatta vad som motsvarar den tilltalades ekonomiska fördel av narkotikabrottsligheten, detta innebär att vad den tilltalade har betalat för narkotikan i princip ska dras av från vederlaget. Utredningen i målet föranledde enligt domstolen inte att det hos den tilltalade borde förverkas ett högre belopp än som kunde antas motsvara hans ekonomiska fördel. Fördelen beräknades därför med utgångspunkt i ett visst försäljningspris och ett visst inköpspris för den cannabisharts som hade sålts. Det uttalades också att den tilltalade uppenbarligen hade haft kostnader för verksamheten utöver utgiften för inköp men att dessa kostnader inte borde beaktas i vidare mån än att de motiverade en viss avrundning nedåt av det belopp som förklarades förverkat.

15.

Frågan om vilket utbyte som ska kunna förverkas har också prövats i två avgöranden som rört olovligt såld alkohol (NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204). Förverkandereglerna i den tidigare alkohollagen (1994:1738), liksom i den nuvarande lagen (2010:1622), motsvarar i allt väsentligt reglerna i narkotikastrafflagen och föreskriver att bl.a. sprit och alkoholdrycker som har varit föremål för brott enligt lagen eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förverkas (11 kap. 1 § i 1994 års lag och 12 kap. 1 § i 2010 års lag).

16.

HD uttalade i rättsfallet NJA 2001 s. 129, som gällde försäljning av ett stort antal burkar öl av klass 2 som hade ett legalt marknadsvärde, att det är naturligt att utgå från riktpunkten att den tilltalade inte ska få någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Enligt domstolen gäller detta när det finns ett tillfredsställande underlag för att beräkna den ekonomiska fördelen. Att låta förverkandet drabba hårdare än så skulle i fall av det aktuella slaget ofta te sig obilligt. Trots ett mottaget vederlag för de olovligt sålda alkoholdryckerna om 25 174 kr förklarades ett belopp om 5 000 kr förverkat. Beloppet motsvarade den ekonomiska fördelen av försäljningen, i detta fall vederlaget med avdrag för inköpskostnader och erlagd mervärdesskatt på försäljningen.

17.

I rättsfallet NJA 2004 s. 204 hade tre gärningsmän fällts till ansvar för att bl.a. ha framställt och sålt 1 700 liter spritdryck. Det totala vederlaget beräknades till 144 500 kr, dvs. till 85 kr per liter. Riksåklagaren hade i målet godtagit en total tillverkningskostnad om 50-60 kr per liter men motsatt sig att kostnaden räknades av från vederlaget. Enligt domstolen fanns det inte skäl att avvika från vad som annars gällde, exempelvis vid förverkande i anledning av narkotikaförsäljning. Det framgick inte närmare av utredningen i målet vari tillverkningskostnaden bestod. HD konstaterade emellertid att det i den uppgivna tillverkningskostnaden per liter måste ingå annat än direkta utgifter för råvaror, korkar, lådor och liknande, exempelvis kostnader för lokaler och transporter, liksom möjligen även ersättning för nedlagt arbete. Eftersom ett avdrag för samtliga kostnader för tillverkning skulle ge upphov till vanskliga ställningstaganden och stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för reglerna om förverkande, borde de uppgivna tillverkningskostnaderna inte skäligen beaktas i större utsträckning än i form av en viss nedsättning av vederlaget per liter. Från vederlaget drogs därför ett belopp om drygt 14 kr per liter och ett totalt belopp om 120 000 kr förklarades förverkat.

Vilket värde ska förverkas när narkotika har sålts?

18.

Av det föregående framgår att förverkandereglerna syftar till att den tilltalade inte ska ha någon ekonomisk fördel av sin brottslighet. Vid en tillämpning av reglerna i 36 kap. BrB är det klart att utgångspunkten är att endast nettoutbytet ska förverkas. Från vederlaget ska därför normalt dras åtminstone den tilltalades inköpskostnader.

19.

Även när det gäller försäljning av narkotika följer av rättsfallen NJA 1977 s. 735, NJA 1991 s. 387, NJA 2001 s. 129 och NJA 2004 s. 204 att inköpskostnaderna typiskt sett ska dras av från vederlaget vid beräkning av det värde som ska förklaras förverkat. Denna slutsats påverkas inte av att HD haft som utgångspunkt att hela vederlaget kan förverkas men att utgifter för förvärvet av narkotikan bör - och i de aktuella fallen skulle - beaktas vid bedömningen av om det vore uppenbart oskäligt att hela vederlaget förverkas.

20.

Vid tillämpning av reglerna om förverkande i såväl 36 kap. BrB som 6 § narkotikastrafflagen ska alltså avdrag för inköpskostnader normalt ske från ett fastställt vederlag vid bestämning av det belopp som ska förklaras förverkat. Något utrymme för att med allmänpreventiva utgångspunkter använda förverkandet som en skärpning av påföljden vid narkotikabrott kan inte anses föreligga. Eftersom det är fråga om en i grunden olaglig verksamhet bör den tilltalades vinst inte som vid legal verksamhet fastställas med hänsyn till alla övriga utgifter och kostnader som denne har haft för försäljningen. Utgifter och kostnader för försäljningen utöver utgifter för inköp bör därför inte beaktas i vidare mån än att de kan motivera en viss avrundning nedåt av det belopp som förklaras förverkat.

21.

I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan. För fällande dom krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som ligger till grund för åtalet. Det åligger därför åklagaren att bevisa omfattningen av den tilltalades narkotikabrottslighet. När det gäller förverkande och den bedömning som ska göras av vederlag och inköpskostnader är situationen annorlunda. Om det saknas underlag för att fastställa den ekonomiska fördelen av narkotikaförsäljningen och detta har berott på att bevisning rörande nettot på grund av omständigheterna inte kunnat föras eller skulle ha varit förenat med alltför stora svårigheter, bör domstolen vid sin prövning av frågan om förverkande kunna uppskatta den tilltalades nettoförtjänst till ett skäligt belopp (jfr prop. 1968:79 s. 60, prop. 1981/82:142 s. 17 och prop. 2004/05:135 s. 88 samt NJA 1991 s. 387 och NJA 2004 s. 204; jfr också 36 kap. 4 § tredje stycket BrB).

Bedömningen i detta fall

22.

Tingsrätten har funnit att det samlade försäljningsvärdet av narkotikan har uppgått till 962 694 kr. Försäljningen har avsett huvudsakligen cannabis. Den totala mängden såld cannabis uppgick till 7 923 gram. Härtill kom försäljning av 71 gram mefedron, 15 gram MDMA och 8 gram ketamin.

23.

S.J. har uppskattat nettoförtjänsten från cannabisförsäljningen till 25 kr per gram, dvs. knappt 200 000 kr, och den totala vinningen av narkotikaförsäljningen till 250 000 kr. Någon utredning beträffande inköpskostnaden för den sålda narkotikan har inte presenterats av riksåklagaren. Det saknas stöd för att frångå hovrättens bedömning att S.J:s vinst av narkotikaöverlåtelserna bör bestämmas med utgångspunkt i den av S.J. uppgivna nettoförtjänsten om 250 000 kr. Ett förverkande - som avser utbyte av brottet - och uppgår till detta belopp kan inte anses uppenbart oskäligt. Det utbyte som ska förklaras förverkat uppgår därför till 250 000 kr.

24.

Kvarstad bör beviljas mot S.J. avseende så mycket av S.J:s egendom att 250 000 kr kan antas bli täckt vid utmätning.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut bara på så sätt att det belopp om 250 000 kr som förklaras förverkat under punkten 1 a avser utbyte av narkotikabrott.

HD beslutar att kvarstaden ska avse så mycket av S.J:s egendom att 250 000 kr kan antas bli täckt vid utmätning och att kvarstaden ska kvarstå intill fem veckor efter domen eller verkställighet av betalningsanspråket dessförinnan skett.

HD:s dom meddelad: den 31 mars 2016.

Mål nr: B 5373-15.

Lagrum: 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 12 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622), 1 kap. 8 § samt 36 kap. 1, 1 a, 1 c och 4 §§ BrB, artikel 3 i Rådets rambeslut av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (2001/500/RIF) och artikel 1 i Rådets rambeslut av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2005/212/RIF).

Rättsfall: NJA 1977 s. 735, NJA 1991 s. 387, NJA 2001 s. 129, NJA 2001 s. 214, NJA 2004 s. 204 och NJA 2010 s. 374.