NJA 2004 s. 487

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jan-Henrik Skarborg) anförde i dom den 28 april 2000:

C.S. har till grund för sin talan, såsom denna slutligt bestämts, åberopat följande. I första hand görs gällande att B.S:s gåva av fastigheten till A.-C.H. skall förklaras ogiltig dels på grund av att överlåtelsen utgjorde en skenhandling vars syfte var att kringgå bestämmelserna i det mellan makarna S. upprättade testamentet, dels på grund av att A.-C.H. ej var i god tro vid överlåtelsen. A.-C.H:s avyttring av fastigheten den 2 november 1995 medför därför redovisningsskyldighet för henne visavi C.S. jämlikt det inbördes testamentet mellan Å.S. och B.S. I andra hand skall gåvan jämställas med en s.k. dödsfallsgåva, vilken varit avsedd att ändra villkoren i det inbördes testamentet. Gåvan har också väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet mellan Å.S. och B.S. Gåvan skall därför likställas med ett testamentariskt förordnande och B.S:s avhändande av fastigheten utgör i praktiken en återkallelse av det inbördes testamentet jämlikt 10 kap. 7 § ÄB. Detta har B.S. i och för sig ägt göra beträffande den del av fastigheten som härrörde från henne, men inte beträffande den del som härrörde från Å.S. För det tredje hävdas att A.-C.H. jämlikt 12 kap. 9 och 10 §§ ÄB uppsåtligen eller av vårdslöshet åsamkat honom skada då hon i egenskap av legatarie, genom att mottaga gåvan fullt medveten om innehållet i det inbördes testamentet, medverkat till B.S:s illojala gåvotransaktion. Hon har därefter, i strid med testamentsbestämmelserna, avyttrat fastigheten utan hembud till honom och tillgodogjort sig fastighetens värde för egen del. Såväl första- som andrahandsgrunden avser verkställighet och fördelning av det mellan makarna S. upprättade testamentet. Enligt förstahandsgrunden skall hela fastigheten fördelas mellan de ursprungliga legatarierna, medan det enligt andrahandsgrunden är halva fastigheten, d.v.s. den del som härrör från Å.S., som skall delas mellan legatarierna.

A.-C.H. har till grund för sitt bestridande åberopat att gåvan från B.S. till A.-C.H. inte utgjorde något skenavtal utan hade sin grund i att B.S. inte hade ekonomisk möjlighet att bo kvar på fastigheten. En eventuell skadeståndsfordran på grund härav är dock preskriberad eftersom det gått mer än tio år sedan gåvan fullbordades. Då A.-C.H. ej gjort gällande godtrosförvärv på grund av inskrivning, torde 18 kap. 1 § JB helt sakna betydelse i målet. Vad gäller andrahandsgrunden bestrids att gåvan skall jämställas med ett testamentariskt förordnande jämlikt 10 kap. 7 § ÄB. A.-C.H. har förvärvat fastigheten genom gåva och inte på grund av det inbördes testamentet. B.S. har ägt förfoga över fastigheten genom överlåtelse, varför förfarandet inte inneburit att testamentsbestämmelserna satts ur spel. Beträffande den sista grunden är 12 kap. ÄB ej tilllämpligt eftersom B.S. ej erhållit fastigheten som legat. Hon har erhållit den som en del av en förmögenhetsmassa inkluderande giftorätt och arv. A.-C.H. har å sin sida utan förbehåll förvärvat fastigheten genom delvis köp, delvis gåva. 12 kap. 10 § ÄB är dessutom ej tillämpligt på den grunden att A.-C.H. hade en - låt vara begränsad - rätt att överlåta fastigheten till utomstående, vilket är en rätt som markant avviker från vad som annars gäller successiva legat. Oavsett ovanstående bedömning har C.S. ej lidit någon skada, varför någon ersättning ej kan bli aktuell.

C.S. har till utveckling av sin talan, såsom den får förstås, anfört i huvudsak följande. Mellan makarna Å.S. och B.S. förelåg ett inbördes testamente från oktober 1984. Detta testamente ersatte ett föregående testamente med liknande innehåll. Enligt det vid Å.S:s död gällande testamentet förordnade makarna att den make som överlevde den andre skulle erhålla all den andres kvarlåtenskap med full äganderätt. Emellertid förordnades om sekundosuccession på sådant sätt att det får anses att den efterlevande i realiteten erhöll kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt men med inskränkningar i den fria förfoganderätten. Enligt 2 § i testamentet förordnades att A.-C.H. efter båda makarnas död skulle erhålla all kvarlåtenskap. Enligt samma paragraf förordnades vidare att A.-C.H. inte under sin livstid ägde avyttra fastigheten och själv tillgodogöra sig köpesumman utom i det fallet att hon dessförinnan hembjudit fastigheten till bl.a. C.S. och han inte antagit hembudet inom tre månader. C.S. är således enligt det inbördes testamentet den slutlige ägaren av fastigheten. B.S. överlät 1985 fastigheten till A.-C.H. genom s.k. blandat fång. A.-C.H. åtog sig betalningsansvar för vissa fastigheten belastande skulder. Eftersom A.-C.H. kände till innehållet i det ömsesidiga förordnandet då B.S. överlät fastigheten till henne kan hon inte ha gjort ett godtrosförvärv jämlikt 18 kap. 1 § 1 st. JB. Kravet på god tro är absolut och det räcker att A.-C.H. har haft en någotsånär välgrundad misstanke att B.S. ej hade befogenhet att genom gåva villkorslöst avhända sig fastigheten för att A.-C.H. skall anses vara i ond tro. A.-C.H. har följaktligen aldrig blivit rättmätig ägare till fastigheten. B.S. erhöll alltså all egendom med fri förfoganderätt men kunde inte genom gåva befria A.- C.H. från de inskränkningar testamentet pålade henne beträffande fastigheten. - Enligt 12 kap. 1 § ÄB skall 3 kap. ÄB tillämpas, såvida inte annat följer av testamente. C.S. gör dock gällande att testamentet noga reglerat kvarlåtenskapens öde och fördelning, varför 3 kap. 1 § ÄB ej skall tillämpas. En tolkning av testamentet jämlikt 11 kap. 1 § ÄB leder till slutsatsen att, om Å.S. känt till att B.S. genom gåva till A.-C.H. skulle komma att åsidosätta hans förordnande, han inte hade förordnat som skett i det inbördes testamentet. C.S. gör därför gällande att testamentet skall verkställas så långt möjligt utan hänsyn till den mellankommande gåvan från B.S. till sin egen bröstarvinge A.-C.H. - - - Om tingsrätten inte bifaller förstahandsyrkandet åberopas följande. B.S. har genom ensidig återkallelse eller ändring genom gåva av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet mellan Å.S. och henne, jfr 10 kap. 7 § ÄB. En tolkning av testamentet ger vid handen att A.-C.H. inte fritt kunde avyttra fastigheten och ensam tillgodogöra sig köpeskillingen om hon inte hembjudit fastigheten och de övriga testamentstagarna avstått från att anta hembudet. Av testamentet framgår vidare att A.-C.H. var skyldig att överlåta fastigheten till E.S:s dotter G. och hans söner K.M och P.H.S:s barn för en köpesumma motsvarande taxeringsvärdet. Mot bakgrund av testamentets bestämmelser får det antas att Å.S. utgick från att testamentet skulle respekteras av B.S. Det är C.S:s uppfattning att Å.S. så gott han kunnat genom testamentet försökt ringa in varje tänkbar händelseutveckling, vilket visar att han skulle ha avstått från rättshandlingen och gjort testamentets obrottsliga efterlevnad till uttryckligt villkor för andras rätt att njuta testamentet till godo. Fastigheten tycks för Å.S. ha haft ytterligare värden utöver sedvanligt fastighetsvärde och dessutom var fastigheten den dominerande tillgången. B.S. insåg eller borde ha insett att hon genom gåvan till A.-C.H. omöjliggjorde verkställandet av testamentet enligt Å.S:s yttersta vilja. Detsamma gäller för A.-C.H. som också insåg eller borde ha insett att hon genom att ta emot fastigheten och avyttra den utan föregående hembud åsidosatte Å.S:s yttersta vilja. Då B.S. genom sitt handlande får anses ha gått förlustig sin rätt enligt testamentet kunde hon inte genom gåvan överlåta mer än sin egen rätt dvs. giftorättsanspråket. - - - Om tingsrätten skulle finna att B.S:s fria förfoganderätt inte innehöll några inskränkningar ens i förhållande till A.-C.H. anförs följande. Enligt testamentet skulle bl.a. C.S. bli slutlig ägare för den händelse A.-C.H. avsåg att avyttra fastigheten. Enligt 12 kap. 10 § ÄB skall vad i 9 § samma kapitel stadgas äga motsvarande tillämpning. Enligt 9 § 2 st. skall ”nyttjanderättshavare”, här legatarie, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar ägaren skada, betala ersättning till den slutlige ägaren. Tidpunkten för beräkning av skadan/värdet skall då enligt C.S. bestämmas efter värdet när nyttjanderätten upphör. I detta fall får det anses att A.-C.H:s ”rätt”, hur den än rubriceras, upphörde i samma stund som hon avyttrade fastigheten utan föregående hembud enligt testamentet. - - -

A.-C.H. har till utveckling av sitt bestridande anfört i huvudsak följande. Såsom ett genomgående tema i C.S:s grunder har gåvan av fastigheten angripits och angetts som den omständighet vilken gjort åberopade lagrum tillämpliga. Gåvobrevet upprättades den 27 december 1985 och i brevet föreskrevs tillträde den 1 januari 1986. A.-C.H. beviljades lagfart på fastigheten den 15 januari 1986. C.S. har emellertid inte framställt några anspråk förrän hans ombud tillskrev A.-C.H. den 27 februari 1996, d.v.s. mer än tio år efter det att gåvan skedde. Härav följer att kraven är preskriberade. - Även om syftet med gåvan av fastigheten skulle ha varit att neutralisera vissa effekter av testamentet bör det framhållas att det fanns många sakliga motiv för överlåtelsen som inte hade med testamentet att göra. B.S. hade inte råd att ha kvar fastigheten och A.-C.H., som hade goda inkomster, kunde bättre tillgodogöra sig ränteavdragen på de då befintliga inteckningslånen. Civilrättsligt var det heller ingen gåva. A.-C.H. utgav ett vederlag om 224 000 kr motsvarande 80 % av dåvarande taxeringsvärde. Att B.S. valde att överlåta fastigheten såsom gåva och icke genom försäljning hade helt och hållet sin grund i skattetekniska överväganden. - Å.S. hade i sitt testamente ej förutsett vad som skulle hända om B.S. icke kunde behålla fastigheten, men å andra sidan ligger det i sakens natur att då B.S. erhållit egendomen med fri förfoganderätt, stod det henne fritt att försälja fastigheten till utomstående köpare. Några inskränkningar i B.S:s rätt att genom försäljning eller gåva förfoga över fastigheten har ej förelegat. Hon har därför ej haft någon skyldighet att hembjuda fastigheten. Enligt 11 kap. 4 § ÄB gäller vidare att finns ej legatet i behåll är förordnandet utan verkan. - Någon återkallelse eller ändring av det inbördes testamentet jämlikt 10 kap. 7 § ÄB har icke ägt rum. Testamentet var alltjämt gällande vid B.S:s bortgång. - Även bortsett från att 12 kap. ÄB ej kan vara tillämpligt eftersom B.S. ej erhållit fastigheten som legat, ger ett närmare studium av 10 § samma kapitel vid handen att denna bestämmelse icke avser förevarande fall. Enligt testamentet hade det förelegat en - låt vara begränsad - rätt för A.-C.H. att överlåta fastigheten till utomstående. Detta är en rätt som markant avviker från vad som annars gäller vid successiva legat, vilka kännetecknas just av det förhållandet att innehavaren icke äger överlåta det innehavda. - Det inbördes testamentet är inte lättolkat. Testamentet styrs av två huvuddrag. Det ena är omsorgen om A.-C.H. och det andra är en vilja att tillskapa någon form av fideikommiss för släkten S. med fastigheten som förmögenhetsmassa eller med andra ord tillskapandet av en släktgård har haft större betydelse än omsorgen om de enskilda individer som råkade vara berättigade mottagare. Det viktigaste var att innehavarna bar släktnamnet S. Att en sådan konstruktion icke är juridiskt hållbar behöver inte närmare påpekas. Klart är emellertid att de legatarier som finns omnämnda i testamentet icke ägt försälja fastigheten oavsett om de förvärvat fastigheten genom köp från eller arv efter A.-C.H. - När det förskrivs att fastigheten skall hembjudas till legatarierna för taxeringsvärdet, bör beaktas att den fastighet som förvärvats med förbud att överlåta densamma per definition icke har något marknadsvärde. Föreskriften torde därför ha tillkommit för att garantera att A.-C.H. i vart fall fick något rimligt vederlag och icke blev utsatt för skambud. Även här inrymmer testamentet oklarheter. Något stöd för att försäljning enligt hembudet skulle tillföra köparna något övervärde föreligger icke och därmed har de ej heller lidit någon skada. Vidare föreskrivs att köpeskillingen skulle delas mellan A.-C.H. och de fyra legatarierna. Konstruktionen i sig inger betänkligheter. Hur skall mottagarna d.v.s. legatarierna redovisa beloppen och hur skall begreppet köpeskilling tolkas? Det ligger i sakens natur att med den köpeskilling som skall fördelas får förstås köpeskillingen efter avdrag för de förbättringskostnader A.-C.H. gjort och vidare att vad legatarierna haft att erlägga i vart fall måste uppgå till minst dessa förbättringskostnader. - - - Enligt testamentet skall legatarierna vid en extern försäljning icke erhålla något, vilket understryker att avsikten huvudsakligen varit att tillskapa en släktgård, icke att tillgodose deras förmögenhetsbehov. - - -

Målet har avgjorts utan föregående huvudförhandling.

Domskäl

C.S. har som skriftlig bevisning åberopat det inbördes testamentet mellan makarna Å.S. och B.S. från oktober 1984, bouppteckning efter Å.S., samt ett av A.-C.H. den 18 juni 1979 upprättat testamente.

A.-C.H. har som skriftlig bevisning åberopat bouppteckning efter Å.S. samt utdrag ur sin självdeklaration gällande avyttring av privatbostadsfastighet beskattningsåret 1995.

Av 11 kap. 1 § ÄB framgår att testamente skall ges den tolkning som kan antagas överensstämma med testators vilja. Av det inbördes testamentet kan utläsas i huvudsak tre syften; nämligen att ekonomiskt säkerställa den efterlevande maken, att i görligaste mån se till att fastigheten skulle kvarbli i släkten S:s ägo samt att sörja för att A.-C.H. inte blev lottlös. Däremot tyder testamentets bestämmelser inte på att det fanns någon avsikt att särskilt tillgodose C.S. ekonomiskt, även om fastigheten för det fall att testamentet följts kunde ha använts av C.S. exempelvis som säkerhet, för uthyrning eller som bostad.

Tingsrätten tar först ställning till A.-C.H:s preskriptionsinvändning.

Enligt 2 § 1 st. preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter dess tillkomst. Är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd börjar preskriptionstiden löpa när den skadegörande handlingen företas (prop. 1979/80:119 s. 39 f). A.-C.H. sålde fastigheten till en utomstående familj den 2 november 1995 och den 27 februari 1996 framställde C.S. sina anspråk i anledning härav genom brev till A.-C.H. Även om B.S. redan den 27 december 1985 överlät fastigheten till A.-C.H. och därmed inte följde testamentets föreskrifter får den reella skadegörande handlingen anses ha företagits först då A.-C.H. sålde fastigheten vidare utan att först ge C.S. möjlighet att köpa denna. Detta får anses följa av att om A.-C.H. i enlighet med testamentsvillkoren inte sålt fastigheten så hade något ersättningsanspråk från C.S:s sida aldrig kunnat uppstå. Preskriptionsinvändningen skall därför lämnas utan avseende.

HD fastslog i NJA 1950 s. 488 att då ett inbördes testamente föreskriver full äganderätt för den efterlevande maken med vissa bestämmelser om sekundosuccession skall testamentet ges den tolkning att den efterlevande maken anses ha fri dispositionsrätt. Detta innebär att den efterlevande maken ej anses ha rätt att genom testamente förfoga över den först avlidnes andel i boet, men att det i övrigt ej föreligger några begränsningar i förfoganderätten. Detsamma gäller rättshandling som till sitt syfte är att likställa med testamente (jfr NJA 1936 s. 459).

B.S:s överlåtelse av fastigheten till A.-C.H. skedde mot att A.-C.H. åtog sig betalningsansvar för inteckningsskulder om 224 000 kr som belastade fastigheten vid gåvotillfället. Detta vederlag motsvarade 80 % av fastighetens dåvarande taxeringsvärde, varför överlåtelsen betraktades som gåva. A.-C.H:s förvärv av fastigheten har också deklarerats samt tagits upp i bouppteckningen efter B.S. som gåva.

B.S:s överlåtelse av fastigheten till A.-C.H. kan enligt tingsrättens mening varken ses som ett testamentariskt förordnande eller som en rättshandling som till sitt syfte är att likställa med ett sådant. A.-C.H. har förvärvat fastigheten på grund av gåvotransaktionen och ej på grund av det inbördes testamentet. Även om det kan ligga nära till hands att se B.S:s överlåtelse av fastigheten som ett sätt att kringgå testamentet erhöll B.S. de facto genom testamentet fri dispositionsrätt över all egendom som Å.S. efterlämnade. Trots att testamentet ger uttryck för en önskan att fastigheten skulle kvarbli i släkten S:s ägo har alltså B.S. ej varit förhindrad att överlåta fastigheten till A.-C.H. Påståendet om ond tro saknar därför relevans. Den omständigheten att B.S. bodde kvar i huset efter A.-C.H:s förvärv av fastigheten kan inte anses medföra att överlåtelsen kan anses ha tillkommit för skens skull och kort efter sitt förvärv sökte och beviljades också A.-C.H. lagfart på fastigheten. Den ifrågavarande överlåtelsen synes ha utgjort en bra lösning för såväl B.S. som A.-C.H. ur både ekonomiska och personliga aspekter. Någon skyldighet för A.- C.H. att på nu behandlade grunder utge ersättning till C.S. föreligger alltså inte.

Beträffande andrahandsgrunden utgjorde, som tidigare redovisat, B.S:s överlåtelse av fastigheten till A.-C.H. inte något testamentariskt förordnande. Redan av detta följer att bestämmelsen i 10 kap. 7 § ÄB inte är tillämplig. Någon skyldighet för A.-C.H. att på denna grund utge ersättning till C.S. föreligger alltså inte.

Som stöd för sin tredje grund för käromålet har C.S. åberopat 12 kap. 9-10 §§ ÄB.

Det är i och för sig riktigt att det genom det inbördes testamentet har förordnats att legat, dvs. fastigheten, skall tillfalla två eller flera efter varandra. Det har vidare vitsordats från A.-C.H:s sida att hon varit medveten om innehållet i det inbördes testamentet. Som tidigare konstaterats har dock, såsom testamentet utformats, B.S. varit oförhindrad att överlåta fastigheten till A.-C.H. A.-C.H. har förvärvat fastigheten av B.S. som gåva med visst oneröst inslag och är alltså ej att betrakta som sådan legatarie som äventyrat C.S:s bästa eller tillskyndat honom skada i den mening som avses i 12 kap. 10 § ÄB. Det föreligger således inte heller på denna grund någon skyldighet för A.-C.H. att utge ersättning till C.S.

Avslutningsvis konstaterar tingsrätten att 18 kap. JB reglerar godtrosförvärv av fastighet på grund av inskrivning för det fall överlåtaren ej var rätt ägare till egendomen. Då det torde stå klart att B.S. var rättmätig ägare till fastigheten vid överlåtelsen till A.-C.H., samt då A.-C.H. ej gjort gällande godtrosförvärv av detta slag, kan denna bestämmelse inte anses ha någon betydelse för utgången i målet.

På grund av det anförda skall käromålet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Lennart Thorelli samt hovrättsråden Kerstin Paulsson-Nordling och Agneta Carlquist, referent) anförde i dom den 29 augusti 2001:

Domskäl

Parterna har i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Sakförhållandena, sådana de antecknats i tingsrättens dom, är ostridiga mellan parterna.

Hovrätten delar till en början tingsrättens bedömning att C.S:s talerätt inte kan anses preskriberad.

Vad härefter angår frågan om B.S:s rätt att trots det testamentariska förordnandet disponera över egendom som hon erhållit i arv efter sin make gör hovrätten följande bedömning.

I testamentet mellan B.S. och Å.S. har makarna gemensamt förordnat att all deras kvarlåtenskap skulle tillkomma A.-C.H. Föreskriften i testamentet om hembudsskyldighet rörande fastigheterna kan därför inte medföra att C.S. får ställning som efterarvinge till Å.S. på grund av testamentet eller som efterföljande testamentstagare. Förordnandet innebar samtidigt att den efterlevande maken skulle ärva den först avlidne med fri förfoganderätt. Sådan rätt innebär att den efterlevande - i detta fall B.S. - ägt att fritt förfoga över egendomen under sin livstid. Hon har emellertid inte ägt testamentariskt förordna över egendomen och inte heller företa sådana åtgärder som är att jämställa med testamentariskt förordnande med innebörd som skulle kränka A.-C.H:s rätt som efterarvinge.

Ifrågavarande gåva kan emellertid inte utan vidare likställas med ett testamentariskt förordnande. Gåvan har skett tio år före B.S:s död och av utredningen framkommer inget som ger vid handen att gåvan haft som syfte att kringgå makarnas vilja i testamentet eller tillkommit för skens skull. Hovrätten delar därför tingsrättens mening att gåvan inte kan ses som ett testamente eller likställas med ett sådant. Inte heller vad C.S. i övrigt anfört kan läggas till grund för någon skyldighet för A.-C.H. att utge ersättning till C.S. C.S:s överklagande kan således inte vinna bifall.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Thorsson, referent, Regner och Calissendorff) meddelade den 6 juli 2004 följande dom:

Domskäl

Parterna har inför HD åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som i hovrätten. Sakförhållandena är ostridiga mellan parterna. C.S. har här gett in och åberopat rättsutlåtanden av professorn emeritus Anders Agell och f.d. justitierådet Olle Höglund. I det sistnämnda utlåtandet behandlas bl.a. frågan om A.-C.H:s förvärv utgjort förskott på testamentslott. C.S. har inte särskilt åberopat att detta skulle vara en grund för hans talan (jfr 55 kap. 13 § RB).

Fråga är i målet först om C.S:s talan är preskriberad. HD finner att så inte är fallet i den mån talan grundas på A.-C.H:s försäljning av fastigheten år 1995. Detta gäller C.S:s första- och tredjehandsyrkanden. I andra hand har C.S. gjort gällande att gåvan såvitt gäller den del av fastigheten som skall anses härröra från Å.S. utgör en dödsfallsgåva som i praktiken innebär en återkallelse av det inbördes testamentet varom stadgas i 10 kap. 7 § ÄB. En talan om återgång av eller vederlag för gåva av en efterlevande make till nackdel för den först avlidnes arvingar får dock enligt 3 kap. 3 § ÄB inte väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs, och talan på denna grund är följaktligen preskriberad. I den mån C.S:s talan grundas på att B.S. genom gåvan skulle ha gått förlustig sin rätt enligt testamentet, såsom föreskrivs i 10 kap. 7 § ÄB, skulle den ha väckts inom tio år från det gåvan mottogs och den är då också preskriberad (jfr Walin, Ärvdabalken, 5 uppl. 2000 s. 261).

Som hovrätten funnit har B.S. på grund av det inbördes testamentet erhållit kvarlåtenskapen efter Å.S. med fri förfoganderätt (jfr NJA 1983 s. 628). Detta innebär att hon under sin livstid har kunnat fritt förfoga över egendomen men inte har ägt att testamentariskt förordna om den. Hon har alltså kunnat avyttra fastigheten till vem hon ville och på vilka villkor som helst.

C.S. har i första hand gjort gällande att A.-C.H. varit redovisningsskyldig gentemot honom för sin försäljning på grund av att hennes förvärv var ogiltigt eftersom det utgjorde en skenhandling i syfte att kringgå det inbördes testamentet samt att hon inte vid försäljningen var i god tro. Som hovrätten funnit framkommer emellertid inte något i utredningen som ger vid handen att gåvan haft det angivna syftet eller tillkommit för skens skull. Någon skyldighet för A.-C.H. att på denna grund utge ersättning till C.S. föreligger alltså inte.

I tredje hand har C.S. gjort gällande att A.C.-H. uppsåtligen eller vårdslöst orsakat honom skada som avses i 12 kap. 9 och 10 §§ ÄB. A.- C.H. kan inte anses vara en sådan nyttjanderättshavare som avses i den förstnämnda paragrafen. Den andra åberopade bestämmelsen avser endast legatarie som tillskyndar efterföljande testamentstagare till samma legat skada. Emellertid har A.-C.H:s förvärv av fastigheten inte skett på grund av legat. Inte heller på denna grund föreligger alltså någon skyldighet för A.-C.H. att utge ersättning till C.S.

Överklagandet kan således inte vinna bifall.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.