NJA 2004 s. 743

J.J. och B.J., som tillsammans äger fastigheten Orranäs 2:3 i Karlskrona kommun, väckte i september 1999 vid Karlskrona tingsrätt talan mot B.H. och hans sambo I.E. om förbud mot att dels föra motorcykel på vissa delar av B.H:s fastighet Orranäs 4:19 i samma kommun dels bruka handeldvapen och/eller pyrotekniska varor på denna fastighet. I sin stämningsansökan anförde J.J. och B.J. bl.a. att 3 kap. 1 § JB var att tillämpa och att miljöfarlig verksamhet inte kunde anses vara för handen.

Tingsrätten (lagmannen Peter Rosén, rådmannen Sven Cavallin och hovrättsassessorn Lars Lindblad) anförde i slutligt beslut den 27 november 2000:

Talan i detta mål rör frågan om restriktioner avseende bullerstörningar i ett grannelagsförhållande. Kärandena har visserligen uttryckligen åberopat endast 3 kap. 1 § JB och motiverat detta med att s.k. miljöfarlig verksamhet inte kan anses vara för handen. Även om parterna styr rättegången genom de rättsfakta man åberopar är det emellertid rätten som prövar vilka rättsregler som är tillämpliga (jura novit curia). Frågan om skälig hänsyn till omgivningen har traditionellt reglerats i 3 kap. JB. Det materiella området för 3 kap. JB har successivt fått mindre självständig betydelse genom utvecklingen av miljölagstiftningen genom miljöskyddslagen, miljöskadelagen och senast MB som trädde i kraft den 1 januari 1999. 32 kap. 12 § MB reglerar möjligheterna för enskild att, utöver skadeståndstalan, väcka talan om förbud, skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått mot den som bedriver miljöfarlig verksamhet utan tillstånd. Med miljöfarlig verksamhet avses enligt 9 kap. 1 § MB bl.a. användning av mark på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller. Inskränkningen av 3 kap. 1 § JB:s reella tillämpningsområde har kommenterats av Bertil Bengtsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999). Bertil Bengtsson drar slutsatsen att tillämpningsområdet för 3 kap. 1 § JB efter att MB införts numera inskränker sig till störningar av engångskaraktär. Talan i målet rör bullerstörning förorsakad av bl.a. ofta återkommande motorcykelkörning. Det är således inte fråga om någon engångsföreteelse. Tingsrätten finner att käromålet är en talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet enligt 32 kap. 12 § MB. Av 20 kap. 2 § första stycket 6 p. MB framgår att miljödomstol är exklusivt forum för prövning av sådant mål. Tingsrätten är därför inte behörig att uppta käromålet till prövning. Laga forum är miljödomstolen i Växjö. Rätten har enligt 10 kap. 17 § 1 stycket 1 p. RB att beakta frågan om avvisning på grund av forumfel oberoende av om någon foruminvändning framställts av part. Käromålet avvisas därför. - - -.

J.J. och B.J. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade i själva saken att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsråden Agneta Lindelöf och Helén Andersson samt hovrättsassessorn Christina Brink, referent) anförde i slutligt beslut den 26 juni 2002:

Frågan om en tvist skall handläggas av en sådan särskild domstol som avses i 10 kap. 17 § första stycket 1 RB skall, som tingsrätten angett, prövas av rätten oavsett invändning från part. Bedömningen skall grundas på de rättsfakta som parterna har åberopat i målet.

Som tingsrätten konstaterat skall en talan enligt 20 kap. 2 § första stycket 6 MB om förbud enligt 32 kap. 12 § samma balk mot den som bedriver miljöfarlig verksamhet utan tillstånd prövas av miljödomstol som första instans. Miljödomstolen är en sådan särskild domstol som avses i 10 kap. 17 § första stycket 1 RB, och den är således exklusivt forum i nu angivet hänseende.

Med miljöfarlig verksamhet avses enligt 9 kap. 1 § 3 MB bl.a. användning av mark på ett sätt som kan medföra olägenheter för omgivningen genom buller. Innan MB trädde i kraft fanns samma definition av miljöfarlig verksamhet i 1 § första stycket 3 miljöskyddslagen (1969:387).

Vid bedömningen av om en verksamhet är miljöfarlig skall - enligt motiven till MB - förarbeten och praxis till den tidigare gällande miljöskyddslagen vara vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 327). Härav följer att de störningar som uppkommer vid användningen av mark faller utanför MB:s tillämpningsområde endast om det är fråga om snabbt övergående störningar av engångskaraktär (jfr prop. 1969:28 s. 237 f. och 259 samt SOU 1966:65 s. 301). Som tingsrätten funnit har även Bertil Bengtsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999) dragit den slutsatsen att vad som faller utanför MB:s tillämpningsområde, och på vilket grannelagsreglerna i 3 kap. 1 § JB kan bli tillämpliga, är endast störningar av engångskaraktär. Bertil Bengtsson har som exempel på störningar som faller utanför angett vissa hastiga händelseförlopp som t.ex. när en brand sprider sig snabbt från en fastighet till en annan eller det sker en explosion i en verksamhet som inte är särskilt explosionsfarlig.

Den talan som J.J. och B.J. för i målet mot B.H. och I.E. är en talan om förbud mot att dels föra motorcykel på vissa delar av svarandenas fastighet, dels bruka handeldvapen och skjuta raketer på nämnda fastighet. Det rör sig därmed enligt hovrättens mening om en förbudstalan som faller inom MB:s tillämpningsområde om de störningar som görs gällande är mer omfattande än av engångskaraktär.

Vid utvecklandet av grunderna för käromålet vid tingsrätten framgår att J.J. och B.J. har gjort gällande bl.a. att svarandenas son återkommande kört motorcykel på svarandenas fastighet, vilket medfört icke acceptabelt buller. Hovrätten anser att redan det förhållande att klagandena har framställt ett yrkande att svarandena skall förbjudas fortsätta med sin påstådda verksamhet visar att det inte är en engångsföreteelse som görs gällande utan ett påstående om successivt återkommande störningar.

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att det är MB:s regler som är tillämpliga på tvisten. Med hänsyn till var de i målet aktuella fastigheterna är belägna är Växjö tingsrätt rätt forum att såsom miljödomstol pröva tvisten. Käromålet skall därför, som tingsrätten funnit, avvisas. J.J:s och B.J:s överklagande skall till följd härav lämnas utan bifall.

J.J. och B.J. överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning.

B.H. och I.E. bestred ändring.

Betänkande