NJA 2004 s. 896

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lise-Lotte Bäckström) anförde i dom den 19 juni 2002:

Domskäl

T.Ö. och P.S. har bestritt ansvar för brott.

Förutom att T.Ö. och P.S. hörts har på åklagarens begäran målsägandeförhör hållits med K.K. och vittnesförhör med D.L., H.R., A.K., H.H., P.-G.Å., E.H. samt T.W. Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat ett omfattande material, vari ingår bl.a. anställningsbevis för K.K., skisser utförda av K.K., fotografier av gravstenen, rättsintyg, yrkesinspektionens rapport om arbetsskadan och inspektionsmeddelande, svarsuppgift från Nättraby-Hasslö Kyrkliga Samfälligheten (nedan samfälligheten), katalog över verktyg för hantering av gravvårdar vid kyrkogårdar samt Centrala Gravvårdskommitténs skrift Montering och provning av gravvårdar. T.Ö. har såsom skriftlig bevisning åberopat olycksfallsbeskrivning gjord av K.K. och Svenska kyrkans formulär för delegation av arbetsmiljöuppgifter med åtföljande arbetsmiljöansvar respektive samordningsansvar för arbetsmiljön samt delegering av arbetsmiljöuppgifter från kontraktsprost till kyrkoherde.

Åklagaren har sakframställningsvis anfört i huvudsak följande. Samfälligheten anställde målsäganden K.K. och den 1 juli 1999 tillträdde han tjänsten som kyrkovaktmästare. Han hade inte tidigare arbetat som kyrkogårdsvaktmästare. Han fick skyddsutrustning i form av skor, handskar och knäskydd. Kyrkoherden T.Ö. informerade och beordrade K.K. att utföra arbete med riktning av gravstenar på kyrkogården i Nättraby. Innan K.K. påbörjade arbetet fick han inte tillräcklig information om hur en gravsten var uppbyggd och de risker arbetet innebar samt hur han skulle arbeta på ett säkert sätt för att inte skada sig. Under arbete den 28 juli 1999 med att rikta gravstenar ruckade K.K. på en stor gravsten, varvid han föll baklänges med kapitälet, som lossnat, i sina armar samtidigt som livstycket föll över honom och kapade av höger underben. Enligt vårdavtal avseende ifrågavarande grav var kyrkan gravrättsinnehavare och det var fråga om en gammal gravsten, vilket manade till extra stor vaksamhet vid arbetet med stenen. Orsaken till olyckan var enligt yrkesinspektionens rapport om arbetsskada daterad den 28 oktober 1999 att ena dubben, som höll fast stenen vid sockeln, gick av p.g.a. att den var hårt angripen av rost. Ambulans förde den svårt skadade K.K. till sjukhuset i Karlskrona. Av rättsintyget framgår att K.K. efter en yttre fixering av frakturen och revision av såren överfördes för plastikkirurgi i Malmö där ytterligare operationer genomfördes. Vid efterföljande inspektion påvisade yrkesinspektionen ett antal brister och samfälligheten har efter olyckan vidtagit en hel del förbättrande åtgärder, men dessa borde ha vidtagits redan före olyckan. - Arbetsmiljölagen (1977:1160) är en ramlag enligt vilken arbetsgivaren ansvarar för arbetstagarens arbetsmiljö som skall vara sund och säker och inrätta betryggande skyddsåtgärder. Arbetsgivaren skall vidare utföra internkontroller, varvid varje arbetsmoment skall benas upp, hur många personer som krävs etc. Detta har arbetsgivaren i förevarande fall - samfälligheten - brustit i. Vidare skall arbetstagaren få erforderlig information och upplysning samt utbildning. I förevarande fall har arbetsgivaren inte i tillräcklig grad tagit reda på K.K:s kunskaper. Arbetarskyddsstyrelsens kungörelser om skyddsåtgärder mot skada genom ras (AFS 1981:15 Skydd mot skada genom ras) respektive om internkontroll av arbetsmiljön samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna (AFS 1996:6 Internkontroll av arbetsmiljön) förtydligar arbetsmiljölagens regler. P.S. har i sin egenskap av ordförande i kyrkostyrelsen inte tagit reda på om T.Ö. hade tillräckliga kunskaper om gravvård. Arbetsgivaren har även brustit i att införskaffa erforderliga tekniska hjälpmedel för att undvika olyckan. De tilltalade har av oaktsamhet brutit mot arbetsmiljölagen jämte ovan nämnda föreskrifter vilket förorsakat att K.K. drabbades av den aktuella skadan. Samfälligheten är ett pastorat inom Lunds stift och är en självständig enhet. Delegationsordning den 5 december 1996 för Nättraby-Hasslö pastorat med kommentarer är antagen och godkänd av fullmäktige vid sammanträde den 30 december 1996. Av organisationsplan och organisationsöversikt november 1996 framgår att kyrkostyrelsen är arbetsledare för kyrkoherden. Vid fullmäktiges sammanträde den 27 november 1997 valdes P.S. och E.H. som ledamöter och ordförande respektive vice ordförande i kyrkostyrelsen. På begäran av yrkesinspektionen om uppgift angående samordningsansvar enligt 3 kap.6-7 §§arbetsmiljölagen utsåg kyrkostyrelsen vid sammanträde den 18 februari 1998 T.Ö. som samarbetsansvarig, vilket innebar att T.Ö. skulle tillse säkerheten på arbetsplatsen. Han har således inte varit främmande för arbetsmiljöfrågor. Av tjänstgöringsföreskrifter för prästerna i Nättraby och Hasslö församlingars pastorat fastställd av Lunds domkapitel den 28 november 1996 att tillämpas fr.o.m. den 1 december framgår bl.a. att prästen ansvarar för - utöver förkunnelse, sakramentsförvaltning, undervisning och själavård - organisatoriska och administrativa uppgifter samt har ett särskilt ansvar för arbetsledning och planering, vilket innebär även skyldighet att hålla sig informerad om gällande lagar o.dyl. Vidare framgår att kyrkoherden har det övergripande ansvaret för församlingsarbetet i pastoratet, vilket även innebär ansvar som arbetsledare för all annan personal med församlingsvårdande uppgifter. Slutligen framgår också att kyrkoherden är skyldig att motta delegation från kontraktsprosten av arbetsmiljöarbetsuppgifter beträffande övriga präster i pastoratet, men även delegation från kyrkorådet beträffande dels samordningsansvaret för arbetsmiljön dels ock arbetsmiljöarbetsuppgifter för underställd kyrkokommunal personal. Av befattningsbeskrivning för T.Ö. fastställd av kontraktsprosten den 30 november 1995 framgår att han som kyrkoherde har det övergripande ansvaret för det församlingsvårdande arbetet i pastoratet och är arbetsledare för övriga präster i pastoratet samt för all annan personal med församlingsvårdande uppgifter. - P.S. är i egenskap av ordförande företrädare för arbetsgivaren. P.S. skall i denna egenskap tillse att skyddsåtgärderna är uppfyllda. Han är ansvarig för olyckan, eftersom han underlåtit att tillse att T.Ö. hade bättre kunskaper och kunde agera bättre än vad denne gjorde. P.S. har inträtt i en garantställning i förhållande till K.K. Kyrkostyrelsen bär det yttersta ansvaret för K.K:s arbetsmiljö, varigenom P.S. i egenskap av ordförande brast i sina skyldigheter att förhindra olyckan och tillse att T.Ö. hade tillräckliga kunskaper. P.S. har på grund härav det straffrättsliga ansvaret, eftersom det föreligger ett klart orsakssamband mellan hans underlåtenhet och olyckan. Genom delegationsordningen har ansvaret för arbetsmiljön delegerats. T.Ö. har varit arbetsledare för K.K. såväl när denne tjänstgjort inne i kyrkan som ute på kyrkogården. T.Ö. har rent faktiskt tagit på sig den arbetsledande funktionen. Trots att T.Ö. visste om att arbetet var farligt informerade han inte K.K. om att utöva arbetet på ett arbetsmiljösäkert sätt. T.Ö. fungerade rent faktiskt som arbetsledare även om han inte hade fått uppgiften tilldelad sig genom någon författningsbeskrivning. Han fanns till hands och i praktiken gav han de arbetsuppgifter som påverkade K.K:s arbetsmiljö. I egenskap av arbetsledare har han brutit mot reglerna om god arbetsmiljö, vilket orsakat olyckan.

P.S. har gjort gällande att han inte kan bära något ansvar för K.K:s arbetsmiljö, eftersom kyrkostyrelsen delegerat samordningsansvaret på T.Ö., vilket innebär att det är denne som ansvarar för arbetsmiljön. Vidare har han anfört att det är samfälligheten och inte kyrkostyrelsen som är K.K:s arbetsgivare.

T.Ö. har hävdat att det är kyrkostyrelsen som har ansvaret för kyrkovaktmästarnas arbetsmiljö, eftersom styrelsen endast delegerat samordningsansvaret på honom. T.Ö. har i och för sig vidgått att han rent faktiskt tagit på sig vissa arbetsuppgifter på kyrkogården, men invänt att något straffrättsligt ansvar för arbetsmiljön för kyrkogårdspersonalen med bindande verkan inte har delegerats. Slutligen har T.Ö. gjort gällande att K.K. endast fick till uppgift att rikta gravstenar ej att lyfta dem.

De hörda i målet har i huvudsak uppgett följande.

K.K.: Vid anställningsintervjun träffade han T.Ö. och två andra personer, som han uppfattade som beslutsfattare av något slag. Han ansåg att T.Ö. representerade arbetsgivaren. Hans arbetsuppgifter, som kyrkovaktmästare på Nättraby kyrkogård, var att sköta om kyrkogården och hålla den i godkänt skick. Detta innebar att han klippte häckar och gräsmattor samt vårdade gravarna. I tjänsten ingick även tjänstgöring vid kyrkliga förrättningar såsom vigsel och begravning. Han hade inte tidigare arbetat som kyrkovaktmästare, men däremot med trädgårdsarbete. Han har en tre år lång gymnasial utbildning som byggtekniker och har därefter arbetat fyra år som byggnadsarbetare. - En vecka innan olyckan fick han direktiv av T.Ö. om att gravstenarna behövde riktas. Eftersom han var upptagen med andra arbetsuppgifter ville han först avsluta detta innan han började att arbeta med gravstenarna. Han ville även invänta att D.L. skulle komma tillbaka från Hasslö Kyrkogård. När D.L. kom tillbaka började de med arbetet att rikta gravstenarna och de använde sig av den s.k. ”gungningsmetoden”, såsom D.L. hade instruerat honom. Genom att gunga stenen trycktes jorden undan och stenen kunde därmed räta till sig. Han och D.L. hade hjälp av två sommarjobbare, som dock endast skulle assistera med spade och klossar samt snygga till efteråt. Det fanns ingen person som ledde gruppen, utan han och D.L. arbetade tillsammans. De hade arbetat ett par dagar innan de kom fram till olycksstenen, som var den största hittills. D.L. stod en meter bort och pratade med någon och de två sommarjobbarna stod en liten bit längre bort. Han ställde sig bakom stenen, som lutade framåt. Han tog tag i den övre delen av stenen och började dra den mot sig. Toppstycket lossnade och han fångade upp det i famnen, men i samma ögonblick föll även huvudstenen mot honom och han föll mot en gravsten, som stod bakom honom. Även den stenen gav vika. I fallet kastade han bort överstycket, men han hann inte dra undan ena benet som därmed kom i kläm mellan de två gravstenarna och det högra benet klipptes av. - Han hade inte fått någon information om hur riktningsarbetet skulle gå till eller om vilka risker som det innebar. Det enda T.Ö. nämnde var att riktning av gravstenar kunde vara farligt, men inte varför, och han frågade inte själv varför det kunde vara farligt. De diskuterade orsakerna till varför gravstenarna stod snett, men det nämndes inte något om gravstenarnas konstruktion eller något om dubbarna. Han trodde därför att ”allt hängde ihop” dvs. att stenen var i ett helt stycke som var fast förankrat i marken och att det därför inte fanns någon möjlighet för stenen att rasa. Inte heller upplystes han om att arbetet krävde två personer. Några skriftliga instruktioner fanns inte heller att tillgå. T.Ö. kontrollerade varje morgon att de hade på sig föreskriven skyddsutrustning, som bestod av skyddsoverall, knäskydd, stålhättor i skorna och handskar, vilket de alltid hade. Vid riktningsarbetet använde de inga speciella verktyg, utan endast spett och spade. Det fanns även två hållare som de med hjälp av handkraft kunde lyfta av mindre stenar upp till 100 kg. - Han uppfattade T.Ö. som sin arbetsledare. T.Ö. var engagerad och besökte kyrkogården varje morgon vid niotiden och kontrollerade då att allt var i sin ordning. De huvudsakliga arbetsuppgifterna gavs av T.Ö. Även D.L. kunde tala om vad som behövde åtgärdas. Om han hade fått något problem skulle han ha vänt sig till T.Ö. och vid inköp av ny utrustning vände han sig också till denne. T.Ö. tog inte upp arbetsmiljöfrågor med honom och han träffade skyddsombudet H.R. endast vid två tillfällen och då endast för kontroll av skyddsutrustning. Han känner inte till huruvida arbetsgivaren gjort någon riskbedömning avseende riktning av gravstenar. - Olyckan orsakade ett komplicerat benbrott och han har fått genomgå ett flertal operationer där bl.a. död muskelmassa tagits bort samt genomgått en bentransplantation. Han har fortfarande problem och ständig värk på grund av att de transplanterade benen växt ihop och värken förvärras när han går. Han har försökt återgå till arbetet vid två tillfällen, men har då fått återfall som slutat med nya operationer. Han är alltjämt sjukskriven.

T.Ö.: Han började arbeta i samfälligheten som komminister den 1 oktober 1987. Han började 1991 som vikarierande kyrkoherde och 1992 fick han fast anställning som kyrkoherde. Inom kyrkan finns ”den dubbla ansvarslinjen”; den ena med utgångspunkt i domkapitlet med biskopen, som arbetsgivare åt präster, kyrkoherdar, komminister och adjunkter, och den andra härleds från den kyrkokommunalt valda kyrkofullmäktige, som inom sig utser en kyrkostyrelse, som ansvarar för allt som ej är prästerliga uppgifter inom samfälligheten. Hans arbetsgivare är således domkapitlet i Lunds stift, men hans lön betalar samfälligheten. Hans arbetsuppgifter bestäms utifrån befattningsbeskrivningen och arbetsinstruktionerna, varav framgår att han har det övergripande ansvaret för det församlingsvårdande arbetet i pastoratet och att han är arbetsledare för övriga präster i pastoratet samt för all annan personal med församlingsvårdande uppgifter. I den mån kyrkovaktmästarna utför arbete under kyrkliga förrättningar är han arbetsledare även för dessa. Däremot är han inte arbetsledare för dem när de arbetar ute på kyrkogården, eftersom någon delegering av arbetsledarskapet för kyrkogårdsarbetet inte skett. Eftersom det saknades arbetsledare, som drev det dagliga arbetet, handlade han det praktiska arbetet när han varje dag besökte kyrkogården. Han gav dock inte några instruktioner, utan det gav sig oftast själv vad som behövde göras och ibland resonerade de sig fram till vad som behövde åtgärdas. - Vad gäller delegering av arbetsmiljöansvaret har detta skett ifrån Lunds stift endast såvitt avser den själavårdande personalen, vilket framgår av en av honom underskriven delegationshandling. Vidare innebär givna arbetsinstruktioner för honom en skyldighet att även ta emot delegation ifrån kyrkofullmäktige eller kyrkostyrelsen avseende arbetsmiljöansvaret för övrig personal samt samordningsansvaret. Med anledning härav ringde han till stiftsjuristen T.W., Lund, för att efterhöra huruvida han verkligen var tvungen att mottaga detta ansvar. T.W. uppgav att det fanns en sådan skyldighet. Förutom samordningsansvaret erhöll han inte någon delegation ifrån kyrkostyrelsen eller kyrkofullmäktige. Samordningsansvaret innebär dock inte att han även har haft det övergripande miljöansvaret för all personal på kyrkogården. - Ungefär en vecka innan olyckan började arbetet med att rikta gravstenar, som stod snett på grund av tjälen i marken. Det såg inte bra ut, eftersom kyrkogården skall se prydlig och välskött ut och att de lutade utgjorde också en fara för fall. Han diskuterade frågan i kyrkostyrelsen däribland P.S., dåvarande ordföranden, närvarade. Gravstenarna ses kontinuerligt över varje år och i kyrkostyrelsen, som hade ansvaret för hur kyrkogården sköts, diskuterades vilka åtgärder som behövde vidtas och hur skötseln skulle utformas. - Han talade inte om för K.K. och D.L. vilka stenar som behövde riktas, utan de fick själva göra denna bedömning. Han berättade på ett rakt och tydligt sätt för K.K. och D.L. hur arbetet med riktning av stenarna skulle utföras; vedertagen metod var spett och spade, vilket förutsatte två man, varav den ene med hjälp av hävstångsmetoden lyfte på stenen med spettet, medan den andre med hjälp av spade sköt under jord eller sand. Förutom spett och spade fanns även lyfthandtag att tillgå, men dessa kunde inte användas på större stenar. Han upplyste vidare om att skyddsutrustning måste användas och att arbetet kunde vara farligt. Han hade god tillsyn och gick ut och tittade till arbetet kontinuerligt, varvid han kontrollerade att de använde rätt skyddsutrustning och rätt arbetsmetod. Han hade inte hört talats om ”gungningsmetoden” förrän efter olyckan, då A.K. berättade om den. Om en sten vickas på det sättet så lossnar den. Han anvisade således inte den metoden. Han informerade däremot om hur en gravsten var konstruerad och att dubbarna kunde ha rostat beroende på vilket material de var gjorda av. I dag används endast dubbar gjorda av rostfritt stål. Han hade dock aldrig hört talas om att dubbar någon gång hade brustit. Han trodde att K.K. hade förstått givna instruktioner och han hade inte någon anledning att tro att K.K. hade missuppfattat något, eftersom inga frågor ställdes. D.L., vars fader varit kyrkovaktmästare i 15-20 år, hade tidigare erfarenhet av kyrkogårdsarbete, eftersom denne hade börjat som lärling och sedan arbetat ett år som vikarie. - Han visste om att det har gjorts två genomgångar av gravstenarna, 1977 och 1992. Efter den senaste genomgången fanns anledning att tro att de kunde lita på dubbarnas hållbarhet, men det saknades dokumentation över vem som hade utfört inspektionen och vilka stenar som hade dubbats om. Skälet till olyckan var att dubbarna rostat sönder och att den ena gick av vid vickning av stenen. - Han hade kontakt med K.K. både per telefon och vid personliga möten. K.K. gav ett artigt och trevligt intryck, vilket var viktigt med tanke på de arbetsuppgifter en kyrkovaktmästare har med allmänheten på kyrkogården. K.K. verkade även vara ambitiös och ”snabb i tanken” samt verkade kunna ta instruktioner väl och hade i övrigt ett trevligt och bra sätt. K.K. verkade även vara angelägen om att göra ett gott arbete. I efterhand har det framkommit att K.K. inte lyssnade på äldre vaktmästare och hade egna idéer om hur saker och ting skulle göras, med ibland lite väl snabba lösningar på problem, vilket inte alltid visade sig vara så bra. - I den kyrkoherdeutbildning som han har genomgått ingick vissa delar arbetsmiljöfrågor, men endast avseende föreskrifter och lagar. Han kände till att det skulle finnas en internkontroll på arbetsplatsen. Vad gäller gravvårdar försökte han få tag i en utbildning om gravvård, men numera anordnas inga sådana utbildningar. - Han har diskuterat med en företrädare för kyrkovaktmästarna olika hjälpmedel, men de kom fram till att dessa inte var lämpliga för stora stenar, eftersom dessa ofta är koniska och därmed svåra att få ett bra fäste om och det föreligger risk för att tappa dem. Han har aldrig spaltat upp och teoretiskt gjort någon riskanalys av arbetet med att rikta gravstenar.

P.S.: Han valdes till kyrkostyrelsens ordförande för mandatperioden 1998-2001. Innan dess var han ersättare i tre år. Han hade vid sidan av uppdraget som ordförande, som tog cirka tio timmar per vecka, ett ordinarie arbete. Han var tidigare officer i femton år med en arbetsledande befattning och fick därigenom kunskap om arbetsmiljöfrågor. Den tidigare ordföranden lade sig i för mycket av den dagliga skötseln av kyrkogården och för att undvika ”ministerstyre” valde han att endast sätta upp mål för verksamheten. Det har hela tiden varit ett samarbete med personalen på kyrkogården. Styrelsens funktion är att sätta upp budget och mål för verksamheten. Han erhöll inte någon information om att samfälligheten var arbetsgivare och han hade inte heller den uppfattningen. Han visste inte huruvida det var kyrkofullmäktige eller kyrkostyrelsen som hade ansvaret för personalen, men idag förstår han att det är formellt samfälligheten som är arbetsgivare för kyrkovaktmästarna och betalar deras löner. Han förstod inte den dubbla ansvarslinjen, utan trodde att det var kyrkofullmäktige eller kyrkostyrelsen som var arbetsgivare även för kyrkoherden, eftersom de betalade även dennes lön. Delegationsordningen följdes inte i praktiken utan varje sakfråga presenterades vid varje möte, varvid styrelsen sedan äskade pengar ifrån kyrkofullmäktige. Styrelsen kunde, om det uppstod brist, föra pengar emellan olika konton, men alla besluten fattades av styrelsen. Tjänstemännen hade dock befogenhet att inom budgetens ramar fatta beslut. Som ordförande hade han inte mer ansvar än någon annan i styrelsen och han uppfattade alla ledamöter som likvärdiga och att hans roll endast var att sammankalla och leda mötena. - Delegationen till ordförande avseende akuta åtgärder för att förebygga brister i arbetsmiljön avser endast sådana akuta åtgärder, såsom att det omgående behöver skottas efter ett kraftigt snöfall. Det var först efter olyckan som han såg delegationsordningen. I övrigt trodde han att arbetsmiljöansvaret hade delegerats av kyrkofullmäktige till kyrkoherden i och med att beslutet om samordningsansvaret togs, varvid T.Ö. fick det totala arbetsmiljöansvaret. Det är naturligt att den som är på plats även bär detta ansvar. Han vet inte om han diskuterade med T.Ö. huruvida denne tog på sig hela arbetsmiljöansvaret, men han uppfattade det som att T.Ö. ville ha det totala ansvaret. De beslut styrelsen fattade påverkade självklart arbetsmiljön, eftersom det var styrelsen som hade ansvaret för hela budgeten. Det var dock T.Ö. som hade fått arbetsmiljöansvaret delegerat till sig. Det var T.Ö. som hade ansvaret för det dagliga arbetet på kyrkogården och sådana frågor behövde inte tas upp på styrelsemötena, såvida det inte förelåg någon ekonomisk brist. Det har, i vart fall inte under hans tid i styrelsen, fattats några beslut om riktning av gravstenar. Utifrån T.Ö:s agerande och det klimatet som rådde förutsatte han att T.Ö. även var arbetsledare för kyrkovaktmästarna på kyrkogården. Han förutsatte även att T.Ö. visste om detta. Han upplevde inte att T.Ö. hade bristfälliga kunskaper i arbetsmiljölagstiftning. - Han diskuterade inte riktning av gravstenar med T.Ö., men det är möjligt att T.Ö. tog upp frågan med någon annan i styrelsen. Han visste att gravstenarna hade gåtts igenom 1992, men inte om undersökningen gjordes p.g.a. utrymmesskäl eller av säkerhetsskäl samt om genomgången dokumenterades. Han kände inte till riskerna med riktning av gravstenar, utan tog för givet att erforderliga metoder användes på ett riktigt sätt. På styrelsemötena diskuterades inte miljöfrågor av detta slag, utan endast fysisk och psykisk ohälsa. Vad gäller införskaffande av redskap skedde detta kontinuerligt. Det har dock inte införskaffats några hjälpmedel för riktning av gravstenar, utan detta skedde först efter olyckan. - Vid tillsättningen av den nye kyrkovaktmästaren utsågs en delegation bestående av T.Ö., B.N. och S.A. De fick i uppdrag att utse lämplig kandidat.

D.L.: Han var anställd som vikarierande kyrkovaktmästare och hade arbetat i ett år. T.Ö. informerade om att de skulle vara två vid arbetet med riktning av gravstenar och att de skulle använda de redskap som fanns att tillgå, vilket var lyfthandtag samt spett och spade. Lyfthandtagen är till för att lyfta mindre stenar, max 100 kg. Det gick även att använda traktor, men stenarna kunde lätt glida av och traktorn var för stor att köra mellan vissa stenar. T.Ö. varnade inte för att arbetet kunde vara farligt annat än att de skulle akta ryggarna och att de skulle lyfta stenarna på rätt sätt, men inte om att de kunde välta. De blev inte heller informerade om hur redskapen skulle användas, utan han hade lärt sig genom att arbeta med sin fader. Han visste inte varför det erfordrades två man, men det torde ha varit nödvändigt, eftersom den ena personen lyfte stenen och den andre puttade inunder sand eller jord. Han minns inte om T.Ö. informerade om gravstenarnas konstruktion, men han visste det, eftersom han själv hade monterat några. Han kände dock inte till att dubbarna kunde rosta, men fadern hade berättat att vissa dubbar kunde vara svaga. Detta var inte något som han tänkte på den aktuella dagen. - Det var T.Ö. som bestämde att gravstenarna skulle riktas och de skulle se över hela kyrkogården, men det var han och K.K., som själva fick bestämma vilka stenar som behövde riktas. Vad han kan minnas så var T.Ö. där i början av varje arbetspass. Han uppfattade det som att det var T.Ö. som var hans arbetsledare. Den aktuella dagen var de fyra som arbetade, varav två sommarjobbare som skulle gå efter och snygga till gravarna, medan han och K.K. skulle göra det tunga jobbet och de hade inte gjort någon arbetsfördelning. Gravstenarna lutade p.g.a. att socklarna stod snett efter sättningar i marken. Om den lutade framåt eller bakåt kunde det ibland vara tillräckligt med enbart handkraft genom att ta tag i stenens överkant och putta den ifrån sig. Denna metod fungerade på stenar om högst 60-70 cm. K.K. kunde inte speciellt mycket och han vet inte vem som hade lärt upp denne. Han trodde att K.K. visste hur gravstenar var konstruerade och att toppstenen således var lös. Han berättade för K.K. att aldrig dra stenen emot sig p.g.a. risken att hela sockeln kunde falla. Att dubbarna kunde gå av visste han inte då. Han hade aldrig hört talas om ”gungningsmetoden” och han visade i vart fall inte K.K. något sådant, men det är möjligt att K.K. trodde att det gick att gunga stenen. De turades om vid varje sten, men de pratade inte speciellt mycket om hur de skulle förfara med varje sten. Han höll på med en annan sten när K.K., som var lite före honom, gick fram till den aktuella stenen, som lutade framåt. Han gick mot K.K. och var två till tre meter ifrån denne när han såg stenen falla mot K.K., som stod bakom och drog i den. Han vet inte vad som hade hänt tidigare eller vad K.K. hade gjort. Vid stenar av samma storlek som den aktuella stenen skulle han själv först ha tagit bort alla lösa delar och sedan försökt med spett och spade. Om detta inte hade gått så skulle inte heller lyfthandtagen ha fungerat, utan det hade krävts traktor.

H.R.: Han har sedan 1974 arbetat inom samfälligheten som kyrkovaktmästare och är sedan tio år skyddsombud. Anledningen till att gravstenar lutar är att sockeln oftast står snett. Riktning sker med hjälp av spett och spade, vilket förutsätter att man är två som hjälps åt. Vad gäller dubbarna har det alltid förts diskussioner angående materialet i dem; under 1950-talet användes armeringsjärn, under 1960-talet galvaniserade armeringsjärn och under 1970-talet bättre dubbar av rostfritt stål. Det är inte bara han som har haft kunskap om att dubbar kan vara svaga och utgöra en fara. Han vet dock inte huruvida T.Ö. visste om vilka risker som var förknippade med svaga dubbar. Under 1977 och 1992 gjordes det genomgångar av gravstenarna, men han tror inte att dubbarna på den aktuella stenen byttes ut då. Det borde finnas dokumentation om vilka stenar som åtgärdades, eftersom det kostade att dubba om dem. Han vet inte vem som initierade inspektionen, varvid kontrollerades att stenarna satt fast genom att rucka på dem. Det kan ha varit samfällighetens kassör som gjorde det, men han är inte säker. - När K.K. påbörjade sin anställning hade han själv semester och han vet därför inte vilken information som K.K. fick angående risker och faror som var förknippade med riktningsarbetet. Han vet heller inte vilken information som brukade ges vid nyanställning, men det fanns inga skrivna instruktioner då. Det var allmänt känt hur gravstenar var uppbyggda, men han vet inte om K.K. hade denna kunskap. Vad gäller frågor om arbetsmiljön fick de vända sig till sin arbetsledare, i detta fall T.Ö., och i vissa fall även prata med kyrkostyrelsen. - Det har hänt flera gånger tidigare att gravstenar vält i samband med riktning, varefter en översyn gjorts. Han diskuterade säkerligen detta med T.Ö. Det har inte funnits något behov av andra redskap eftersom det inte funnits några bra redskap, bl.a. på grund av att det är trångt på kyrkogården. Han vet inte om de nya redskapen som inhandlades efter olyckan hade kunnat förhindra olyckan, eftersom inte heller dessa innebär att arbetet kan utföras längre bort ifrån gravstenarna. - Han hade själv inte gett sig på den aktuella stenen, utan istället anlitat en gravstensfirma för arbetet p.g.a. att stenen var för stor för att rikta med handkraft; livstycket vägde uppskattningsvis 400 kg och kapitälet 70 kg.

A.K.: Han har arbetat som yrkesinspektör och sedermera som arbetsmiljöinspektör i tio år. Hans arbetsuppgifter var att kontrollera hur arbetsgivaren uppfyllde sitt miljöansvar samt att utreda olyckor. Sedan 1996 hade han pastoratet inom sitt område, men han hade inte hunnit göra någon inspektion på Nättraby kyrkogård före olyckan och det var i och med anmälan som han blev inkopplad. Efter semestern ringde han till T.Ö. för att göra en utredning av olyckan, vilket skedde i september. Utredningen utmynnade i en rapport och ett inspektionsmeddelande. Rapporten grundades på uppgifter från intervjuer på plats med bl.a. T.Ö., vikarierande ordförande E.H., skyddsombudet H.R. och K.K. Rapporten var inte avsedd att utpeka någon som ansvarig, utan endast klargöra vad som orsakat olyckan och vad som kunde göras för att förhindra liknande olyckor i framtiden. Av rapporten framgår att orsaken till olyckan hade sin grund i flera samverkande faktorer. Det var gravstenens dubbning som brast när K.K. började rucka på stenen. Det var fel arbetsmetod att rucka på stenen. Anledningen till att dubben brast var att den rostat sönder. Huruvida dubben skulle ha kunnat brista även om K.K. inte ruckat på stenen går inte att säga. Frågan om brister i dubbning har varit omdiskuterad i 20-30 år och har varit ett stort problem även på andra kyrkogårdar. Eftersom det endast är under de senaste 20 åren, som rostfria dubbar har använts, bör dubbarna kontrolleras om stenen är äldre än tjugo år. - Det fanns en risk för att stenen kunde välta i och med att den stod snett. Vidare var K.K. nyanställd och hade inte fått tillräckligt med kunskaper om hur gravstenar var konstruerade eller hur det gick till vid arbetet med riktning. Valet av arbetsmetod påverkade även olyckan. Vid så tung gravsten, som det var fråga om, är det riskfyllt att arbeta inom den ram som stenen kan falla inom. Därför skulle arbetet ha utförts från skyddad plats för att undvika att bli träffad av en rasande sten. Därmed borde en lyftkran eller något annat hjälpmedel ha använts. Eftersom det var trångt på kyrkogården hade det kanske även krävts anlitande av hjälp utifrån. Det finns föreskrifter om att riskbedömning måste göras över det arbete som skall utföras, men någon sådan hade inte gjorts. Om kunskap om gravstenens konstruktion med olika delar och dubbar saknas finns inte heller någon insikt om risken för ras. Slutligen fanns det bakomliggande faktorer som påverkade olyckan, såsom arbetsledarens erfarenheter. Han uppfattade T.Ö. som arbetsledare och att denne inte hade tillräckligt med kunskaper om metoder och risker förknippade med riktning av gravstenar. Normalt brukar kollegor träffas för att diskutera risker och även samtala med skyddsombuden. De åtgärder som samfälligheten vidtog efter olyckan borde ha gjorts redan före olyckan. - Han har endast haft ett fåtal andra kyrkor inom sitt arbetsområde och vid tidigare fall har det främst rört sig om den psykosomatiska arbetsmiljön. Den fysiska arbetsmiljön har inte prioriterats så högt.

H.H.: Han har arbetat som kyrkovaktmästare vid Fridlevstad kyrkogård sedan 1990. Riktning av gravstenar skall utföras av minst två personer, varav minst en skall vara erfaren. Det är främst spett och andra småverktyg som används för att flytta på gravstenen. Stenen skall aldrig dras mot, utan pressas ifrån genom att bräcka spettet mot en brädbit och sedan fylla på sand inunder stenen. Stenens storlek har betydelse för vilken metod som används och detta avgörs med ögats hjälp. Spett går inte att använda på stenar högre än en meter höga. Dubbar som är rostiga kan vara farliga och skall därför inte finnas, men förekommer ändå. Han brukar ta bort lösa delar, såsom överliggande delar och pelare, innan han påbörjar riktningsarbetet. De stenar som inte går att rikta med hjälp av spett anlitar han hjälp för från t.ex. begravningsbyrå. Det finns även andra redskap såsom t.ex. en hydraullyft som kan användas, men den används dock inte vid riktning utan endast vid lyft. - Den aktuella stenen var för stor för att kunna riktas med handkraft. Riskerna var för stora, eftersom dubbarnas kondition var okänd och stenen var för tung med lösa delar som ser vanskliga ut. Dessutom torde sockeln ha legat djupt ned i marken, vilket innebar att det var svårt att komma under med spett.

P.-G.Å.: Han arbetar som kyrkogårdschef och är ansvarig för begravningsväsendet inom Ronneby församling. Det är sockeln som gör att gravsten lutar och om det är fråga om en ordinär sten används vid riktning metoden spett och spade. I annat fall skall stenen lyftas med hjälp av en manuell stenlyft och om stenen är väldigt stor kan hydraullyft användas. Vilken metod som skall användas avgörs genom sunt förnuft och tidigare erfarenhet. Kontinuerligt ses dubbarna över genom att gravstenen vrids upp och en okulär besiktning sker inunder. Om det finns rost lyfts stenen bort och dubbarna byts ut. Om en översyn av kyrkogården har skett får den anses vara relativt säker. Det finns ingen praxis på hur ofta en sådan översyn bör göras. Han skulle ha hanterat den aktuella gravstenen ytterst försiktigt då kapitälet satt löst. Vilken arbetsmetod han skulle använt beror på hur pass lättåtkomlig sockeln var. Troligtvis skulle det ha krävts en maskin, eftersom stenen var för tung för att lyftas med handkraft.

E.H.: Han var vid tidpunkten för olyckan vice ordförande i kyrkostyrelsen. Kyrkofullmäktige var samfällighetens högsta organ och tillsatte kyrkostyrelsen (numera benämnd kyrkonämnden). Kyrkostyrelsen var underställd kyrkofullmäktige med skyldighet att underrätta fullmäktige om väsentliga saker. Styrelsens befogenhet var att förvalta och verkställa. Kyrkofullmäktige hade såväl arbetsgivare- som arbetsmiljöansvaret för all i pastoratet anställd personal, men ansvaret för arbetsmiljön hade delegerats genom styrelsen ned till arbetsledaren, som var kyrkoherden, med rapporteringsskyldighet tillbaka till styrelsen. Han vet dock inte hur detta framgår, varför han är osäker om ansvaret låg kvar hos kyrkofullmäktige. Enligt hans uppfattning kan det dock inte ha varit så, eftersom ansvaret måste ha delegerats ned. Avseende akuta åtgärder för att förebygga brister i arbetsmiljön hade detta delegerats ned till ordföranden i kyrkostyrelsen. Om det inte var fråga om akuta åtgärder kan delegation anses framgå av den ekonomiska delegationen, enligt vilken kyrkoherden kunde fatta beslut angående inköp för att förbättra arbetsmiljön om kostnaden understeg 5 000 kr och om kostnaden översteg detta belopp var det kyrkostyrelsen som fattade beslutet. Han tror att det var ordföranden som var ansvarig i kyrkostyrelsen och kyrkoherden att jämställa med en verkställande direktör. - Delegering har skett genom den befattningsbeskrivning som finns för T.Ö. I och med att T.Ö. har ansvaret för det församlingsvårdande arbetet är det denne som är arbetsledare för vaktmästarna även när de arbetar på kyrkogården. Vad gäller riktning av gravstenar är det en kontinuerlig del av kyrkogårdsarbetet. Han minns inte att det skulle ha skett någon diskussion om dubbning eller om riktning under 1999 på något av styrelsemötena.

T.W.: Han är jurist och arbetar som kanslichef vid Lunds stift. Inom den kyrkliga förvaltningen finns den s.k. ”dubbla ansvarslinjen” som har sin grund i två olika avtalsområden. Den ena är den kyrkokommunala anställningen där kyrkofullmäktige är arbetsgivare, dvs. samfälligheten och den andra anställningen är statlig. Det råder dock delade meningar huruvida präster skall anses vara statligt anställda eller inte. Staten har delegerat till domkapitlet att svara för prästernas lönesättning, avskedande, disciplinära ärenden m.m., men det är samfälligheten som betalar ut lönen. Lunds stift har ansett sig vara arbetsgivare för prästerna och har därför åtagit sig arbetsmiljöansvaret, vilket delegerats av biskopen ned till prosten med rätt att delegera vidare ned till kyrkoherden. Så har också skett i samfälligheten, vilket framgår av en av T.Ö. underskriven särskild delegationshandling, vilken avser endast den själavårdande personalen. Av tjänsteföreskrifterna framgår att kyrkoherden har en skyldighet att ta emot delegation från samfälligheten angående dels samordningsansvaret, dels miljöansvaret för icke-själavårdande personal, såsom t.ex. kyrkovaktmästarna. Han vet inte huruvida detta har skett i T.Ö:s fall. Av befattningsbeskrivningen för T.Ö. framgår att det övergripande ansvaret för församlingsvårdande uppgifter och arbetsledarskapet för övriga präster samt för all annan personal med församlingsvårdande uppgifter ligger på denne. Med församlingsvårdande uppgifter åsyftas personal som arbetar med gudstjänst, t.ex. diakoner, musiker och vaktmästare. Detta innebär att kyrkoherden är arbetsledare för kyrkovaktmästarna när de arbetar i kyrkan, men inte utanför. För att T.Ö. skall ha ett miljöansvar för övrig personal, som inte har församlingsvårdande uppgifter krävs det en delegation från samfälligheten. Yrkesinspektionen i Malmö poängterade vikten av att samordna miljöansvaret. Det var med anledning av detta som Lunds stift i tjänstebeskrivningen skrev in att kyrkoherden var skyldig att ta på sig samordningsansvaret, men att det var samfälligheten som skulle delegera. Det räcker inte med att vara arbetsledare för att få arbetsmiljöansvaret, utan det krävs att det skett en särskild delegation. Det förekommer att det finns två arbetsledare för kyrkogårdens personal i en liten kyrka. Det vanliga är dock att kyrkoherden är arbetsledare för all personal. - Det är kyrkofullmäktige som är det beslutande organet i samfälligheten. Kyrkostyrelsen är ett beredande och förvaltande organ jämförbar med kommunstyrelsen. Alla övergripande frågor har kyrkofullmäktige ansvaret för, men det är styrelsen som företräder samfälligheten utåt. Det är kyrkofullmäktige som inrättar nya tjänster, men det är kyrkostyrelsen som tillsätter tjänsten. Därför anses styrelsen, utan delegation, ha det övergripande ansvaret för alla personalfrågor. När det gäller arbetsmiljöfrågor anses ordföranden ha ett särskilt ansvar för detta, eftersom denna av kyrkofullmäktige har blivit utsedd att företräda kyrkostyrelsen. Det kan inte finnas någon annan i styrelsen som kan krävas personligen på ansvar. Posten som ordförande är ansvarsfull. Han kan dock hålla med om att det kan finnas vissa svårigheter att erhålla information om ordförandens ansvar. Det är dock enligt praxis i borgerliga kommuner så att ordförande i en nämnd eller styrelse har ansvaret i det fall det skett en felaktig delegering. P.S. borde ha delegerat ned ansvaret till kyrkoherden. Delegationen av akuta åtgärder till ordförande i delegationsordningen innebär enligt hans tolkning att vid sådana situationer behöver styrelsen inte vända sig till kyrkofullmäktige för att erhålla pengar, utan ordförande kan själv fatta det beslutet.

Tingsrätten gör följande bedömning

I förevarande mål har tingsrätten att pröva huruvida arbetsmiljöbrott i form av vållande till kroppsskada föreligger och vem hos arbetsgivaren som bär det straffrättsliga ansvaret härför.

I målet är utrett att olyckan inträffade på grund av att dubben till gravstenen inte höll för den påfrestning som den blev utsatt för genom att K.K. gungade på den. Såsom framgår av i målet åberopat rättsintyg har K.K. därvid ådragit sig mycket allvarliga skador.

Arbetsgivarens skyldighet enligt arbetsmiljölagen är att vidta alla rimliga åtgärder som behövs för att arbetsmiljön skall vara så bra som möjligt. I praktiken betyder detta att arbetsgivaren bl.a. skall följa Arbetsmiljöverkets föreskrifter och bedriva egen kontroll av arbetsmiljön. Om arbetsgivaren underlåter detta och detta orsakar att någon skadas kan arbetsgivaren straffas. Det straffrättsliga ansvaret är ett personligt ansvar för de personer som ”leder och fördelar arbetet” dvs. ett chefsansvar. Det är dock möjligt för arbetsgivaren att delegera arbetsuppgifter och därmed också i praktiken överföra det straffrättsliga ansvaret på lägre chefer i hierarkin i organisationen. För att praktiskt kunna organisera arbetsmiljöarbete och för att kunna avgöra var i en organisation straffansvaret finns för olika arbetsmiljöfrågor, måste det konstateras i vad mån arbetsgivaren har gjort något ”fel” dvs. brutit mot någon skyldighet; handlingar eller underlåtenheter. Vidare skall felet ha medfört någon form av effekt som är straffsanktionerad såsom t.ex. kroppsskada, och att felet i så fall har orsakat effekten. Slutligen återstår frågan: vem skall straffas?

Fråga är till att börja med vem som är K.K:s arbetsgivare och vem som därmed företräder arbetsgivaren.

Av 4 kap.3 och 4 §§kyrkolagen (1992:300) framgår att en församling utgör en kyrklig kommun och att ett pastorat, som är tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde, består av en eller flera församlingar. Kyrkliga samfälligheter bildas enligt 9 § av församlingar för vården av gemensamma ekonomiska angelägenheter och utgör kyrkliga kommuner. I 11 kap. samma lag föreskrivs allmänt vad som gäller om församlingar samt kyrkliga samfälligheter på lokal nivå. En församling har befogenhet att själv eller i samverkan med andra församlingar ha hand om de församlingsangelägenheter som har anknytning till församlingens eller de berörda församlingarnas områden eller till deras medlemmar. Med församlingsangelägenheter avses bl.a. frågor om anläggande och underhåll av begravningsplatser samt underhåll av kyrkotomt. Denna angelägenhet skall skötas av en kyrklig samfällighet som består av samtliga församlingar i pastoratet eller pastoraten (se 1, 4, 7 och 8 §§). I en församling utövas beslutanderätten av kyrkofullmäktige och förvaltningen av kyrkorådet och övriga nämnder. I en pastorats- eller flerpastoratssamfällighet skall kyrkorådet och övriga nämnder svara för förvaltningen och verkställigheten. Enligt 18 kap. jämfört med 17 kap. skall kyrkorådet i en kyrklig samfällighet leda förvaltningen av samfällighetens angelägenheter och ha tillsyn över övriga nämnders verksamhet. Kyrkorådet, som är samfällighetens styrelse, skall uppmärksamt följa de frågor som kan inverka på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos samfällighetens fullmäktige göra de framställningar som behöver göras. Kyrkorådet skall särskilt ha hand om den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kyrkans och samfällighetens egendom, ha hand om medelsförvaltningen, verkställa fullmäktiges beslut, processa, utan särskild fullmakt, och företräda samfälligheten inför domstol samt i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige har överlämnat till rådet. Kyrkoherden är ledamot i kyrkorådet och de andra ledamöterna väljs av kyrkofullmäktige, som bland dessa väljer en ordförande. Kyrkofullmäktige får anta reglemente med närmare föreskrifter om kyrkorådets verksamhet. Kyrkorådet får uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos samfälligheten att besluta på rådets vägnar i ett visst ärende eller vissa grupper av ärenden. Vidare får kyrkorådet uppdra åt ordföranden eller en annan ledamot som rådet har utsett att besluta på dess vägnar i ärenden som är så brådskande att kyrkorådets avgörande inte kan avvaktas.

Enligt 11 kap. 4 § och 7 § andra stycket jämfört med av åklagaren åberopad organisationsplan framgår att kyrkofullmäktige är det högsta beslutande organet i samfälligheten. Vidare framgår det att kyrkorådet - eller i förevarande fall kyrkostyrelsen - företräder samfälligheten och har funktionen som arbetsgivare, varav följer att det är kyrkostyrelsen som primärt har arbetsgivaransvaret. Enligt K.K:s anställningsbevis framgår det också att det är samfälligheten som anställt honom. Av utdrag ur BASUN framgår att samfälligheten är en enhet inom Svenska Kyrkan bestående av två arbetsställen; Hasslö församling och Nättraby församling, och med 10-19 anställda. Således är det samfälligheten som är K.K:s arbetsgivare. Av detta följer att det är kyrkostyrelsen som måste lägga ut den fortlöpande tillsynen över arbetsmiljön. Ledamöterna i kyrkostyrelsen ansvarar för den övergripande organisationen och för att det finns ansvariga befattningshavare med tillräckliga befogenheter och erforderlig kompetens att delegera till. Därför kan straffansvar utkrävas av av kyrkostyrelsen utsedd arbetsledare, men även av ledamöterna i kyrkostyrelsen, om överträdelse av arbetsmiljölagstiftningen har förekommit i någon verksamhet som lyder under styrelsen. För arbetsmiljöfrågor, som returnerats till kyrkostyrelsen, bär ledamöterna i styrelsen ett ansvar.

Därefter är fråga om P.S. som ordförande i kyrkostyrelsen och T.Ö., som arbetsledare för K.K., kan hållas ansvariga för det inträffade.

I arbetsmiljömål är det den högste chefen som anses företräda - och personifierar - arbetsgivaren (se Tommy Iseskog, Arbetsmiljöansvar, 9:e uppl., s. 151 ff.). Det har i praxis gjorts jämförelser med det privata företagsansvaret för att fastslå ansvarsfördelning i kommunala verksamheter (se NJA 1987 s. 426 och NJA 1995 s. 204). När det gäller placeringen av ansvaret för lagöverträdelser som begås i privata företags verksamhet åvilar det straffrättsliga ansvaret företagsledningen, vilken i aktiebolag består av styrelsen och den verkställande direktören. Ansvaret inom företagsledningen fördelas så att ansvaret i första hand åvilar den ledamot inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse begåtts. Verkställande direktören kommer därvid i första hand i fråga, eftersom han ansvarar för den löpande förvaltningen. I privata företag är det således den verkställande direktören som anses ha ansvaret för arbetsmiljön.

Såsom anfört ovan är det i förevarande fall samfälligheten som är arbetsgivare för kyrkovaktmästarna. Kyrkofullmäktige utser inom sig en kyrkostyrelse vars uppgift är att förvalta och verkställa och som därmed får anses ha det övergripande arbetsmiljöansvaret. Frågan är då om detta ansvar har delegerats ned till T.Ö. eller om ansvaret fortfarande får anses ligga kvar hos kyrkostyrelsen.

Av utredningen i målet framgår att det är Lunds stift som är arbetsgivare för präster, kyrkoherdar och annan själavårdande personal inom pastoratet och därmed för kyrkoherden T.Ö. Av T.Ö:s befattningsbeskrivning framgår att han är arbetsledare för all själavårdande personal. I den mån kyrkovaktmästarna arbetar med kyrkliga förrättningar, såsom begravningar och dop, är klart att T.Ö. är arbetsledare för dessa. Hur det förhåller sig i övrigt är dock oklart. I målet får anses utrett att T.Ö. i det dagliga arbetet har fungerat som arbetsledare för kyrkovaktmästarna även när de har arbetat ute på kyrkogården. Även kyrkovaktmästarna själva har ansett T.Ö. vara deras arbetsledare. T.Ö. får därmed anses ha verkat som arbetsledare för kyrkovaktmästarna även när de arbetat ute på kyrkogården.

Det förhållandet att en person har arbetsledande uppgifter innebär dock inte automatiskt att denne även har fått arbetsmiljöuppgifter och ansvaret för dessa. T.Ö. har skriftligen från Lunds stift genom prosten fått delegation beträffande arbetsmiljöuppgifter avseende den själavårdande personalen. Denna delegation kan dock inte anses innebära att T.Ö. därigenom även har fått arbetsmiljöuppgifter för samtliga anställda på kyrkogården. För detta krävs i första hand att T.Ö. har erhållit delegation från kyrkostyrelsen. Ansvaret har såvitt framkommit dock varken skriftligt eller muntligt delegerats av kyrkostyrelsen. Däremot har kyrkostyrelsen delegerat samordningsansvaret till T.Ö. Denna delegation kan emellertid inte anses innebära att han även fått till uppgift att ansvara för arbetsmiljön för de anställda på kyrkogården. Det förhållandet att T.Ö. i praktiken har fungerat som arbetsledare för kyrkogårdsvaktmästarna kan, med hänsyn till framförallt hans bristande kunskap om metoder och risker förknippade med riktning av gravstenar, inte anses ha inneburit att han för samfällighetens räkning hade tillsyn över att arbetet på kyrkogården skedde säkert. Sammantaget finner tingsrätten det inte utrett att T.Ö. genom en giltig delegation haft till uppgift att svara för arbetsmiljön även på kyrkogården.

Vid detta förhållande kan vid en prövning enligt 3 kap. 8 § BrB angående vem som skall åläggas det straffrättsliga ansvaret T.Ö. inte åläggas ett sådant ansvar endast på grundval av de arbetsuppgifter han faktiskt utfört.

Därmed får ansvaret anses ligga kvar hos kyrkostyrelsen. Frågan är då huruvida det är möjligt, såsom åklagaren gjort gällande i gärningsbeskrivningen, att ålägga P.S. i egenskap av kyrkostyrelsens ordförande ett personligt ansvar för arbetsmiljön i det aktuella målet.

Vid det i målet avsedda tillfället var det P.S. som var ordförande i kyrkostyrelsen. Åklagaren har i målet gjort gällande att det är ordförande som företräder styrelsen utåt och som leder styrelsens arbete. P.S. har invänt att han inte enbart i sin egenskap som ordförande i kyrkostyrelsen hade ansvaret för arbetsmiljön. Av delegationsordningen för kyrkostyrelsen framgår att ordföranden ensam har befogenhet och därmed ansvaret för akuta åtgärder för att förebygga brister i arbetsmiljön. Av enbart detta kan inte anses följa att P.S. i egenskap av ordförande ensam även ansvarade för arbetsmiljön utöver de akuta åtgärderna. Av utredningen framgår vidare att ordföranden kan besluta om vissa inköp mellan 5 000 kr och ett halvt basbelopp. Inte heller detta visar att P.S. ägt befogenhet att fatta erforderliga beslut om arbetsmiljön och helt klart är att han har saknat tillräcklig kompetens för detta. Snarare tyder detta på att när det inte var fråga om akuta åtgärder var det styrelsen som fattade besluten. Ansvaret ankommer därmed på varje ledamot i styrelsen som varit med och fattat besluten och varje enskild ledamot som inte reserverat sig kan åläggas ett eget straffrättsligt ansvar för arbetsmiljön. I avsaknad av närmare utredning om hur fördelningen inom styrelsen har skett av arbetsuppgifterna beträffande arbetsmiljön kan P.S. inte enbart i egenskap av ordförande åläggas ett särskilt ansvar för arbetsmiljön utöver akuta åtgärder som delegerats till honom.

Av P.S:s berättelse framgår även att han har ansett att delegering av ansvaret för arbetsmiljön skett i och med att samordningsansvaret har delegerats ned till T.Ö. samt att han har ansett att denne även uppträtt såsom om han vore ansvarig för arbetsmiljön. Av utredningen framgår att det var T.Ö. som dagligen kontrollerade arbetet på kyrkogården och att säkerhetsrutinerna åtföljdes. Av P.S:s uppgifter framgår vidare att han inte fått någon information om att han i egenskap av ordförande i styrelsen tilldelats uppgiften att ansvara för arbetsmiljön. Det kan inte anses utrett att det har ålegat P.S. i egenskap av ordförande att genom besök på kyrkogården utöva tillsyn över skyddsförhållanden, och det har vid det aktuella tillfället inte funnits någon särskild anledning för honom att utöva kontroll i detta hänseende. Riktning av gravstenar har skett årligen och enligt P.S. och E.H. diskuterades inte frågan särskilt på styrelsemötena eller med T.Ö. Även om kyrkostyrelsen inte på ett riktigt sätt delegerat uppgiften om arbetsmiljön till T.Ö., kan P.S. anses ha haft fog för att förutsätta att T.Ö. på kyrkogården skulle bevaka arbetsmiljöfrågor av nu aktuellt slag.

Vid dessa förhållanden kan det inte vid en prövning enligt 3 kap. 8 § BrB anses att P.S. enbart på grund av sin ställning såsom ordförande i kyrkostyrelsen kan åläggas ett straffrättsligt ansvar för om en olycka inträffat på kyrkogården.

Sammantaget finner tingsrätten på grund av vad som hittills anförts att åtalet i sin helhet skall ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Domskäl

HD (justitieråden Lennander, Regner, Lundius, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 30 december 2004 följande slutliga beslut:

Skäl

Med anledning av en arbetsolycka på Nättraby kyrkogård, varvid en kyrkovaktmästare skadades, väcktes åtal för arbetsmiljöbrott mot P.S. i egenskap av kyrkostyrelsens ordförande och kyrkoherden T.Ö. i egenskap av arbetsledare.

Tingsrätten ogillade båda åtalen. I domskälen angavs att arbetsmiljöansvaret för kyrkovaktmästarna låg hos kyrkostyrelsen. Det var enligt tingsrätten inte utrett att T.Ö. genom en giltig delegation haft till uppgift att svara för arbetsmiljön på kyrkogården. Vid sådant förhållande kunde han inte åläggas ett straffrättsligt ansvar endast på grund av de arbetsuppgifter han faktiskt utfört. Vid prövningen av åtalet mot P.S. uttalade tingsrätten att arbetsmiljöansvaret låg på varje ledamot i kyrkostyrelsen som varit med och fattat besluten och att varje enskild ledamot som inte reserverat sig kunde åläggas ett eget straffrättsligt ansvar för arbetsmiljön. I avsaknad av närmare utredning om hur fördelningen inom styrelsen skett av arbetsuppgifterna beträffande arbetsmiljön ansåg tingsrätten att P.S. inte enbart i egenskap av ordförande kunde åläggas ett särskilt ansvar för arbetsmiljön, utöver akuta åtgärder som delegerats till honom. Vidare kunde P.S. anses haft fog för att förutsätta att T.Ö. på kyrkogården skulle bevaka arbetsmiljöfrågor av det aktuella slaget. Vid dessa förhållanden kunde P.S. inte enbart på grund av sin ställning som kyrkostyrelsens ordförande åläggas ett straffrättsligt ansvar för arbetsolyckan.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande att åtalen skulle bifallas. Beträffande T.Ö. justerade åklagaren gärningsbeskrivningen genom ett tillägg av innebörd att denne ansvarade även i egenskap av ledamot i kyrkostyrelsen. Som ny bevisning åberopade åklagaren vittnesförhör med en ledamot i kyrkostyrelsen, till styrkande av att det inte hade beslutats något i kyrkostyrelsen avseende kyrkovaktmästarnas arbetsmiljö samt att det förutom P.S. och T.Ö. inte fanns någon särskilt utsedd i kyrkostyrelsen som hade till uppgift att ansvara för arbetsmiljöområdet. Hovrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Riksåklagaren har i HD gjort gällande att det finns anledning till ändring av tingsrättens domslut såvitt avser både P.S. och T.Ö., varför tillstånd till målets prövning i hovrätten bör meddelas.

För att hovrätten skall ge tillstånd till målets prövning där krävs inte att hovrätten är övertygad om att tingsrättens avgörande är oriktigt, utan det är tillräckligt att det finns utrymme för tvivel om avgörandets riktighet. Häri ligger en viktig rättssäkerhetsgaranti. (Jfr prop. 1992/ 93:216 s. 57 f. samt t.ex. NJA 1997 s. 41 och 2002 s. 35.) När hovrätten överväger om ändringsdispens skall meddelas har hovrätten att ta hänsyn till både sak- och rättsfrågorna i målet (a. prop. s. 45).

Vad gäller åtalet mot T.Ö. framgår det inte tydligt av domskälen om tingsrätten prövat huruvida han på grund av sina arbetsuppgifter och sin ställning haft ett ansvar för säkerheten på arbetsplatsen, även utan uttrycklig delegering. Beträffande P.S. framstår tingsrättens domskäl som i viss mån motsägelsefulla. Vidare får det bedömas vara möjligt att justeringen av åtalet mot T.Ö. och den av åklagaren åberopade nya bevisningen kan påverka utgången i målet. Sammantaget får det anses finnas utrymme för sådant tvivel om huruvida tingsrättens dom är rätt i sak att tillstånd till målets prövning i hovrätten skall meddelas beträffande såväl T.Ö. som P.S.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.