NJA 2005 s. 237

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Stefan Wikmark) anförde i dom den 20 juli 2004:

Domskäl

Ansvar

D.D. har medgett de faktiska omständigheterna men har bestritt ansvar. Han har förnekat att han uppsåtligen tagit livet av M.M.Z. och har dessutom gjort gällande att han handlat i nödvärn.

D.D. har hörts. Målsägandeförhör har hållits med M.M.Z:s far M.M. och M.M.Z:s flickvän E.H. Vittnesförhör har hållits med polisassistenten H.S. och M.M.Z:s vänner J.C. och R.A.H. Avdelningsläkaren Mario Verdicchio har hörts som sakkunnig. På D.D:s begäran har vittnesförhör hållits med M.S.M.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat en rättsmedicinsk obduktionsrapport och fotografier, analysbesked avseende D.D:s blod, en rättsmedicinsk undersökningsrapport avseende D.D., undersökningsprotokoll, brottsplatsundersökning jämte fotografier och skiss, undersökningsprotokoll avseende M.M.Z:s och D.D:s kläder samt ett sakkunnigutlåtande från SKL.

Åklagaren har företett den fällkniv som M.M.Z. bar och en kniv av samma modell som den D.D. skall ha använt.

D.D. har uppgett följande. Han lärde känna M.M.Z. i augusti 2003. Han var vän med denne om än inte nära vän. I månadsskiftet augusti/ september 2003 hade han inbrott i sin lägenhet varvid ett TV-spel och andra elektroniska prylar tillgreps. M.M.Z. gick på heroin och han fick uppgifter om att det var M.M.Z. som hade begått stölden. - I februari/ mars 2004 muckade M.M.Z. från ett fängelsestraff och han frågade då M.M.Z. om inbrottet. M.M.Z. nekade. Till dem som frågat har han sagt att han misstänkte M.M.Z. I början av april 2004 krävde M.M.Z. honom på 10 000 kr som skadestånd för att han hade spritt det som M.M.Z. sade var ett falskt rykte. 5 000 kr skulle betalas den 15 maj 2004 och resten vid något senare tillfälle. Han gick med på kravet för att slippa diskussion men hoppades att det hela skulle rinna ut i sanden. - Fredagen den 14 maj 2004 träffades de av en slump på Backavallen och spelade fotboll. Han tog då upp frågan om inbrottet med M.M.Z. men denne nekade fortfarande. De rökte hasch och M.M.Z. tog honom åt sidan och sade åt honom att höra av sig nästa dag eftersom M.M.Z. ville ha de 5 000 kronorna. Den dagen tog han även nio Rohypnoltabletter. - På eftermiddagen lördagen den 15 maj 2004 lånade han en kamrats telefon och ringde till M.M.Z. M.M.Z. föreslog att de skulle träffas vid Gula Villan i Backa. Gula Villan och dess omgivningar är en vanlig träffpunkt för ungdomar. Han lånade en moped och åkte dit. Medan han väntade på M.M.Z. passerade två av hans kompisar. Eftersom M.M.Z. var sen ringde han på nytt till denne. M.M.Z. var då vid bussen. M.M.Z. kom och de gick emot varandra. M.M.Z. frågade efter pengarna och han svarade att han inte hade några pengar. M.M.Z. sade ”Tror du inte att jag vågar hoppa på dig?” e.dyl. Sedan såg han att något blänkte till vid M.M.Z:s högra ficka och vid dennes högerhand. Han kände hur det sved till i bröstet och fattade då att M.M.Z. hade huggit honom med en kniv. Han böjde sig bakåt och drog med sin högra hand upp en kniv han själv hade med sig. Han högg mot M.M.Z. samtidigt som han försökte hålla fast M.M.Z:s högra knivförande arm. Han gav M.M.Z. tre till fem knivhugg mot vänstra sidan av bröstet. M.M.Z. var full av energi. M.M.Z. exploderade och det var panik på båda håll. Han ville skada M.M.Z. så att denne kom i underläge. Någon gång under tumultet fick han själv ett skärsår över magen. Efter det sista hugget böjde sig M.M.Z. framåt. Han backade då tre-fyra meter. M.M.Z. tittade på honom och gick sedan mot Gula Villan. Han beslöt då att ta mopeden till Brunnsbo innan han ringde efter ambulans och körde iväg. Det kändes dock konstigt när han andades och när han kom till Hjalmars Gatukök ett stycke därifrån flimrade det så mycket att han var tvungen att lägga sig på en gräsmatta. Därifrån ringde han ett par kompisar om mopeden och 112 för att larma ambulans. Han har inget minne av att han också ringde sin mamma. - Kniven hade han köpt dagen innan och han slängde den i samband med att han skadad lade sig på gräsmattan. Han bär alltid kniv eller batong på sig - för självförsvar. När han första gångerna hördes av polis i denna sak lämnade han falska uppgifter om hur bråket uppstått. Han var då påverkad av mediciner.

M.M. och E.H. har berättat om M.M.Z:s personliga förhållanden, om M.M.Z:s förehavanden under förmiddagen den 15 maj och om sina egna upplevelser av det som inträffat.

H.S. har berättat om D.D:s yttranden och attityd till händelsen i samband med att hon den 17 maj 2004 transporterade honom från sjukhuset till polishuset.

J.C. har berättat om rykten hon hört efter händelsen.

R.A.H. har uppgett följande. Han kände M.M.Z. väl och vet vem D.D. är. Den 14 maj 2004 lånade han motvilligt ut en kniv till M.M.Z. Den 15 maj passerade han och en kompis Gula Villan. D.D. satt där och sade hemlighetsfullt att han väntade på någon. Den kniv som sedan påträffades hos M.M.Z. är just den kniv som han lånade ut. Han vet att D.D. och M.M.Z. varit ovänner och att D.D. anklagat M.M.Z. för inbrottet. Ekonomiska krav av det slag D.D. berättat om, s.k. bötning, förekommer. Han tror dock inte att M.M.Z. utsatt D.D. för bötning. I så fall hade han fått veta detta. M.M.Z. hade tagit Rohypnoltabletter före denna händelse. Det har gått många rykten om vad som hände och om orsaken därtill.

Mario Verdicchio har uppgett följande. Han utförde obduktionen av M.M.Z. Vid alla fem stickskadorna hade vitala organ skadats. De fem skadorna var livshotande var för sig. Tre av dem hade skadat benvävnad, vilket krävt stor kraft.

M.S.M. har uppgett följande. Han är bosatt i det aktuella området. Han hade parkerat sin bil och var på väg mot bostaden. Han hörde röster från Gula Villan. Det var 60-70 meter dit. Någon skrek ”Vem fan tror du att du är”. När han kommit 20 meter från sin bostad såg han en person komma gående i sicksack från Gula Villan. Han kände först inte igen personen, som hade rakat huvud. Först när personen kom närmare såg han att det var M.M.Z. Två-tre meter från honom föll M.M.Z. till marken. Samtidigt föll en kniv ur M.M.Z:s hand. M.M.Z:s T-shirt var blodig. M.M.Z. sade inget. Han hämtade en handduk och försökte stoppa blödningen. Dessutom ringde han 112. M.M.Z. andades tungt och efter en stund ringde de på nytt efter ambulans. Det visade sig att den först larmade ambulansen hade hamnat vid Hjalmars gatukök, där det fanns en annan knivskuren person. Någon minut senare slutade M.M.Z. att andas.

Tingsrättens bedömning

Av obduktionsutlåtandet framgår att M.M.Z. dödats genom att han tilldelats fem knivhugg eller knivstick som samtliga trängt in i bålen. D.D. har vitsordat det av åklagaren angivna händelseförloppet och alltså medgett att det var han som utdelade huggen. Av D.D:s berättelse framgår vidare att han högg uppsåtligen. Vad D.D. erkänt i den delen stöds av det fynd av en knivslida som gjorts hos honom. Det är styrkt att det är D.D. som tillfogat M.M.Z. de dödliga skadorna.

Det är uppenbart för varje vuxen person - alltså även för D.D. - att flera hugg med en stor kniv i bröst och buk har döden som typisk följd. D.D. har således uppsåtligen berövat M.M.Z. livet.

D.D. har gjort gällande att han handlat i nödvärn.

Samstämmiga uppgifter i målet visar att det fanns en konflikt mellan D.D. och M.M.Z. D.D. hade gjort gällande att M.M.Z. gjort inbrott i hans bostad och stulit vissa saker. M.M.Z. hade förnekat detta. D.D:s påstående att M.M.Z. i anledning av beskyllningen krävde honom på pengar - ett förfarande som i deras kretsar benämns bötning - har inte vederlagts. Det finns inte särskild anledning att betvivla D.D:s uppgift att det var just detta mellanhavande som var anledningen till att de den aktuella dagen hade stämt träff vid Gula Villan. Vem av de två som bestämde tid och plats har inte klart kunnat utredas. Detta har heller inte avgörande betydelse, särskilt som åklagaren förklarat att han inte gör gällande att D.D. redan då han begav sig till Gula Villan hade för avsikt att döda M.M.Z. Båda kom till platsen beväpnade med varsin kniv. M.M.Z. hade lånat en kniv någon dag tidigare och D.D. hade köpt sin dagen innan. Båda hade dessutom spår av narkotika i blodet.

D.D. har uppgett att han inte hade några pengar till bötningen och att det uppstod bråk mellan honom och M.M.Z. Uppgiften om bråk stöds av det M.S.M. berättat om de rop han hört och får godtas. När det gäller det fortsatta händelseförloppet finns dock bara D.D:s uppgifter.

D.D:s berättelse skall godtas om den inte motbevisas eller är uppenbart oriktig. D.D. har gjort gällande att det var M.M.Z. som inledde våldsamheterna genom att ta fram sin kniv och hugga honom i bröstet. D.D:s påstående om att han blivit knivhuggen stöds av att blod från honom påträffats på M.M.Z:s kniv och av att läkare funnit en knivskada på D.D. som kunnat leda till döden. D.D:s påstående att det var M.M.Z. som först brukade kniv är varken motbevisat eller orimligt och får därför godtas. De därpå följande knivhuggen mot M.M.Z. är som anförts ovan utredda.

Eftersom D.D. blivit attackerad med kniv har han haft rätt till nödvärn. Därvid får han försvara sig med det våld som krävs för att avvärja fortsatt angrepp såvida han inte tar till våld som är uppenbart oförsvarligt.

Den fråga som självfallet - med facit i hand - inställer sig är om det är försvarligt att möta ett knivhugg med fem, varav åtminstone tre varit kraftiga.

Beträffande försvarligheten får följande beaktas. M.M.Z. var omvittnat större än D.D. M.M.Z. hade ett kriminellt förflutet. Han var 2001 dömd till ett långt fängelsestraff för grovt rån och narkotikabrott. Dessutom var han i november 2003 dömd till fängelse i fyra månader för bl.a. våld mot tjänsteman, narkotikabrott och brott mot knivlagen. M.M.Z. kunde således antas inte vara främmande för våldshandlingar. M.M.Z. synes också i kamratkretsen ha haft en högre kriminell status än de övriga. D.D. kan således ha haft anledning att känna fruktan för M.M.Z.

D.D. har uppgett att M.M.Z. inte gav sig förrän efter sista hugget då M.M.Z. böjde sig framåt och sedan gick från platsen. Utredningen visar att M.M.Z. efter knivhuggen gått 40-50 meter innan han föll till marken. M.S.M. har uppgett att M.M.Z. fortfarande höll en kniv i handen när de möttes och att han släppte den först i samband med att han föll ihop. Den kniv som M.M.Z. använt har också påträffats invid hans kropp. Tingsrätten utgår på grund av de angivna omständigheterna från att M.M.Z. inte betvingats förrän efter sista hugget.

Även om innehav av kniv på allmän plats inte är tillåtet har den som angrips med kniv rätt att försvara sig med kniv och han har då rätt att försvara sig inom ganska vida ramar. D.D. som var utsatt för ett påbörjat, livsfarligt angrepp på sin person, har haft rätt att försvara sig med de medel som krävts för att angreppet skulle brytas. Tingsrätten anser inte att D.D. handlat uppenbart oförsvarligt när han försvarade sig till dess att faran för hans egen del var över. Att D.D. efter händelsen och vid huvudförhandlingen visat en anmärkningsvärd känslokyla inför det inträffade ändrar inte den bedömningen.

Då D.D:s invändning om nödvärn inte är motbevisad skall åtalet mot honom ogillas.

Enskilda anspråk

D.D. har med hänvisning till sin inställning i ansvarsfrågan bestritt skadeståndsyrkandena. Han har vitsordat 25 000 kr för sveda och värk och psykiskt lidande samt 2 000 kr avseende ersättning för sorgkläder till envar av M.M., M.J. och P.M. Han har vitsordat dödsboets yrkande avseende begravningskostnader. Beträffande E.H. har han bestritt att det förelegat sådan koppling mellan M.M.Z. och henne att hon är berättigad till skadestånd för sveda och värk. Han har i den delen inte vitsordat något belopp. Dock har han vitsordat yrkandet om 2 000 kr avseende sorgkläder. Ränteyrkandet har vitsordats.

Med denna utgång i ansvarsdelen skall samtliga skadeståndsyrkanden lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

Åtalet och skadeståndsyrkandena ogillades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Ola Olsson, hovrättsassessorn Håkan Johansson och två nämndemän) anförde i dom den 7 oktober 2004:

Hovrättens domskäl

D.D., E.H., M.M. och Mario Verdicchio har hörts på nytt. Bandupptagningarna från vittnesförhören vid tingsrätten med H.S., R.A.H. och M.S.M. har spelats upp. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats. Åklagaren har dessutom åberopat syn av de två knivar som företeddes vid tingsrätten. Vidare har - som ny bevisning i hovrätten - vittnesförhör hållits med häktespersonalen D.N. och K.K. samt med T.X., vän till M.M.Z. och D.D.

D.D., E.H., M.M. och Mario Verdicchio har lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom.

D.N. och K.K. har berättat om klotter som funnits i D.D:s cell på häktet och på en av de toaletter som används av de intagna. Klottret i cellen handlade om att M.M.Z. var död och hade dött av ett antal knivhugg i bröstet.

T.X. har berättat att han träffade både D.D. och M.M.Z. fredagen den 14 maj 2004. De spelade fotboll tillsammans med några andra och han hörde D.D. fråga M.M.Z. om inbrottet i D.D:s lägenhet. M.M.Z. sade att han inte haft med det att göra och det blev inte mer prat om det. T.X. har vidare berättat att han inte kände till om M.M.Z. hade utsatt D.D. för s.k. bötning, men att det inte är säkert att M.M.Z. skulle ha berättat om det.

Hovrättens bedömning

Vad som förekommit i hovrätten ger inte anledning att frångå tingsrättens bedömning att det kan ha gått till som D.D. berättat. Hans berättelse skall därför läggas till grund för bedömningen. Med utgångspunkt från denna berättelse finner hovrätten, på de av tingsrätten anförda skälen, att D.D. begått den åtalade gärningen i nödvärn. Han skall därför gå fri från ansvar om inte gärningen är uppenbart oförsvarlig. Vid bedömningen av en gärnings försvarlighet skall en relativt bred marginal tillåtas innan handlingen bedöms som uppenbart oförsvarlig. Så som tingsrätten funnit har D.D. haft rätt att försvara sig med kniv. Hovrätten finner det emellertid uppenbart oförsvarligt, trots att D.D. blivit stucken med kniv i bröstet och dessutom fått ett ytligt skärsår på magen, att med en helt ny och förhållandevis kraftig kniv utdela så många som fem djupa knivhugg i bröstet på M.M.Z.

Emellertid skall D.D. trots detta gå fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig (24 kap. 6 § BrB). I detta hänseende beaktar hovrätten särskilt att faran var stor, att angreppet kom plötsligt och händelseförloppet gick mycket snabbt. M.M.Z. var därtill dömd för flera allvarliga brott och hade möjligen såsom det uttryckts högre kriminell status än D.D. D.D. hade därför anledning att vara rädd för M.M.Z. Den sistnämnde var dessutom större till växten än D.D., som när bråket började hade ryggen mot skogen och upplevde att han saknade flyktväg. Att D.D. var narkotikapåverkad skall också beaktas vid bedömningen av om han svårligen kunde besinna sig. På grund av ovan anförda förhållanden och med hänsyn till att M.M.Z. trots sina allvarliga skador bevisligen höll sin kniv i handen under hela förloppet och efteråt kunde gå 40-50 meter innan han släppte kniven och föll ihop finner hovrätten att omständigheterna varit sådana att D.D. svårligen kunnat besinna sig. Vad åklagaren anfört om M.M.Z:s skador och vad utredningen visat i fråga om D.D:s agerande efter händelsen föranleder ingen annan bedömning. Åtalet skall därför ogillas.

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan kan inte målsägandenas på grund av brott förda skadeståndstalan vinna bifall.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Från domen var hovrättslagmannen Hans Frennered skiljaktig i ansvarsdelen enligt följande.

Bedömningen av om D.D. skall fällas till ansvar skall således ske med utgångspunkt i att D.D. har handlat i nödvärn. Åklagaren har häremot gjort gällande att det sammantagna våld som D.D. använde var uppenbart oförsvarligt och att omständigheterna inte var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

För bedömningen av dessa frågor skall till en början konstateras att D.D. inför det avtalade mötet måste ha varit införstådd med att meningsskiljaktigheter kunde uppkomma vid mötet, eftersom han skulle bli tvungen att upplysa M.M.Z. om att han inte kunde betala den bötning som han av M.M.Z. hade ålagts att betala. Av utredningen framgår vidare att både D.D. och M.M.Z. var beväpnade med kniv och att motivet härtill för envar av dem uppenbarligen var att vid behov kunna freda sig mot angrepp. Bägge var sålunda i förväg inställda på att använda kniv i en sådan situation som sedan uppstod. Att deras beredskap för knivanvändning vid detta tillfälle dessutom var särskilt hög framgår av att M.M.Z. hade sitt knivblad utfällt och D.D. hade sin kniv lätt åtkomlig innanför byxlinningen förvarad i slidan med spännet uppknäppt. Med hänsyn till vad som nu nämnts kan det angrepp som D.D. utsattes för av M.M.Z. inte anses ha kommit helt överraskande för D.D. Härtill kommer att det bl.a. genom vittnet M.S.M:s uppgifter har framgått att handgripligheterna föregicks av en viss ordväxling mellan M.M.Z. och D.D.

Den rättsmedicinska undersökningen utvisar att de fem knivstick som D.D. utdelade mot M.M.Z:s överkropp förorsakade skador som var och en för sig var livshotande. Härtill kommer en skärskada på M.M.Z:s vänstra hand som enligt det rättsmedicinska utlåtandet kan ha uppkommit vid avvärjning. D.D. har själv uppgivit att knivsticken inte skedde i en omedelbar följd utan med kortare uppehåll mellan varje stick, något som också bekräftas av skadornas placering på M.M.Z:s kropp.

Med hänsyn till vad som sålunda redovisats, främst antalet utfall med kniven, arten och omfattningen av M.M.Z:s skador i jämförelse med den skada som D.D. åsamkades, samt med beaktande av D.D:s uppträdande efter händelsen finner jag att det våld som D.D. utövade mot M.M.Z. var uppenbart oförsvarligt.

Inte heller anser jag att omständigheterna vid gärningen, åtminstone inte efter de inledande utfallen å ömse håll, var sådana att D.D. svårligen kunde besinna sig. Vid den bedömningen har, utöver att D.D. var beredd på och hade förberett sig för ett angrepp, beaktats även att han omedelbart efter angreppet hade sinnesnärvaro nog att bl.a. placera kniven under foten på mopedens fotställ och därefter, under färd från platsen, ringa till sin kamrat och berätta för denne att mopedens återlämnande skulle bli försenat.

D.D. skall alltså dömas för att uppsåtligen ha berövat M.M.Z. livet på det sätt som åklagaren har angett. Vid en samlad bedömning bör gärningen bedömas som dråp. Straffvärdet är högt och påföljden för en vuxen person skulle - med beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 1 och 5 BrB - ha bestämts till fängelse i mellan sex och sju år. D.D. var vid tiden för gärningen nyss fyllda 19 år. Därmed är bestämmelserna i 30 kap. 5 § och 29 kap. 7 § BrB tillämpliga. Straffvärdet är sådant att det föreligger särskilda skäl att döma till fängelse. Med hänsyn till D.D:s ålder bör fängelsestraffets längd bestämmas till tre år.

Domskäl

HD (justitieråden Dahllöf, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 21 april 2005 följande dom:

Domskäl

Av utredningen i målet framgår att D.D. uppsåtligen med en kniv tillfogat M.M.Z. fem sticksår på bålen, att sticksåren skadat M.M.Z:s hjärta, lungor, lever och tunntarm samt att M.M.Z. avlidit till följd av skadorna.

Riksåklagaren har gjort gällande att den åtalade gärningen skall bedömas i första hand som mord och i andra hand som grov misshandel och vållande till annans död.

D.D. har medgett de faktiska omständigheterna men förnekat att han uppsåtligen berövat M.M.Z. livet. Han har vidare gjort gällande att M.M.Z. angripit honom med kniv, att han begått den åtalade gärningen till avvärjande av detta påbörjade brottsliga angrepp och att gärningen med hänsyn till beskaffenheten av angreppet mot honom, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt inte varit uppenbart oförsvarlig, varför gärningen är straffri enligt bestämmelsen om nödvärn i 24 kap. 1 § BrB. Även om gärningen är att bedöma som uppenbart oförsvarlig har omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig, varför han skall vara fri från ansvar enligt bestämmelsen om s.k. nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB.

Riksåklagaren har förklarat sig godta D.D:s berättelse om att M.M.Z. angripit honom genom att utdela ett knivstick i bröstet och att D.D. till följd därav befunnit sig i en nödvärnssituation som gav honom rätt att avvärja det påbörjade brottsliga angreppet på hans person. Även med beaktande härav har emellertid gärningen, oavsett om D.D. haft uppsåt att döda M.M.Z., varit uppenbart oförsvarlig och omständigheterna har inte heller varit sådana att D.D. svårligen kunnat besinna sig.

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § första stycket BrB).

Till skillnad från tidigare lag föreskriver inte BrB:s lagtext att det skall beaktas om gärningen varit nödvändig. Det innebär dock inte att behovet av våld för att avvärja angreppet inte skall beaktas. I förarbetena framhålls tvärtom att den försvarlighetsbedömning som skall göras innebär dels att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som erfordras för att avvärja den hotande faran, dels att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Det ställs inte upp något absolut krav på att gärningen varit nödvändig för att avvärja angreppet. Den angripne bör kunna frikännas även om han använt större våld än nöden krävt, om handlingen inte är att bedöma som uppenbart oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt förarbetena att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande av huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. (Se NJA II 1962 s. 344 ff.)

Beviskraven

I likhet med vad som gäller för ansvarsförutsättningar i allmänhet har åklagaren bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller i förekommande fall även frågan om omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. När det gäller beviskravet i dessa hänseenden uttalade HD i NJA 1990 s. 210 att vad som borde krävas var att åklagaren förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situationen där handlingen företagits, samt att samma beviskrav också borde ställas i förhållande till invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig.

Vad som skall prövas i målet är således om riksåklagaren förebringat sådan bevisning att D.D:s invändning om nödvärnsrätt respektive att han svårligen kunnat besinna sig framstår som obefogad.

Nödvärnsrätt

Bedömningen av om bestämmelsen om nödvärn inneburit rätt för en tilltalad att tillgripa det våld som ett åtal avser skall göras från den utgångspunkten att fråga är om en försvarsåtgärd mot det angrepp som riktats mot honom. Någon rätt till nödvärn föreligger därför i princip inte när två eller flera personer kommit överens om att ”göra upp” om inte någon av dem övergår till ett angrepp som ligger klart utanför ramen för vad som i sammanhanget får anses vara förutsatt. Vid uppgörelser av detta slag, som går utöver vad som kan vara tillåtet till följd av samtycke eller social adekvans, skall alltså varje part dömas för det våld som han eller hon utövat eller försökt att utöva helt oberoende av vem som rent faktiskt inlett våldsutövningen.

Riksåklagaren har i målet gjort gällande att bakgrunden till den åtalade gärningen var att M.M.Z. krävt D.D. på pengar för att denne skulle ha spritt falska rykten och att D.D. och M.M.Z. stämt möte på en relativt avskild plats för att göra upp om denna s.k. bötning. D.D. hade emellertid inte tagit med några pengar och han borde därför enligt riksåklagaren kunnat förutse att bråk kunde uppstå. D.D. medförde en kniv som han förvarade lättillgängligt med spännet till knivfodralet uppknäppt. Det borde enligt riksåklagaren också ha varit närmast uppenbart för D.D. att även M.M.Z. skulle medföra vapen. Situationen hade enligt riksåklagaren en duelliknande karaktär.

Vad riksåklagaren anfört talar för att D.D. accepterat att mötet med M.M.Z. skulle resultera i en med vapen genomförd våldsuppgörelse dem emellan. D.D. har emellertid förnekat att så skulle vara fallet och riksåklagaren har i målet inte heller gjort gällande annat än att D.D. till följd av M.M.Z:s angrepp haft rätt att tillgripa våld för att värja sig. Den utredning som föreligger i målet kan med hänsyn härtill inte anses vara tillräcklig för att D.D:s invändning om rätt till nödvärn på denna grund skall bedömas som obefogad.

Den fortsatta prövningen skall därför göras från den utgångspunkten att D.D. ägt rätt att inom de ramar som bestämmelsen om nödvärn ger tillgripa våld för att avvärja M.M.Z:s angrepp.

Det våld som D.D. riktade mot M.M.Z. var mycket omfattande och kraftigt. Det bestod bl.a. av fem hugg mot vitala delar av M.M.Z:s kropp. Huggen utdelades med en kraftig kniv och flera av dem gick djupt in i M.M.Z:s bröstkorg. Den omständigheten att bröstkorgens brosk- eller benvävnad genomträngdes vid tre av skadorna visar att huggen utdelades med kraft. Var och en av knivskadorna var livshotande. Härutöver fanns bl.a. kraftiga skärsår på M.M.Z:s vänstra hand som kan ha uppkommit vid avvärjning.

Det knivstick som M.M.Z. inledningsvis tillfogade D.D. var enligt ett rättsmedicinskt utlåtande två cm långt och beläget under vänster bröstvårta. Sticket hade genomträngt bröstkorgens vägg. Några skador på lungan påvisades inte men det fanns blod och luft i vänster lungsäck. Stickskadan var enligt utlåtandet inte av lindrig men inte heller av livshotande karaktär. Det uttalas vidare att möjligheten att luftansamlingen i lungsäcken ökat utan behandling inte kan uteslutas samt att skadan då skulle ha blivit livshotande. Vid undersökning fyra dagar efter händelsen hade D.D. även en sårskorpa på buken.

När det gäller händelseförloppet efter att M.M.Z. utdelat sitt inledande knivstick har D.D. uppgett att han när han kände att det stack till i bröstet tog ett steg bakåt och tog upp sin kniv, att han med sin vänstra hand tog tag i M.M.Z:s knivarm samt att han med sin högra utdelade ett hugg mot M.M.Z. Då hugget inte stoppade M.M.Z:s angrepp högg han på nytt. Angreppet upphörde först efter det femte hugget då M.M.Z. böjde sig framåt, vände sig om och gick från platsen. M.M.Z. var under hela förloppet ”explosiv”, ”som i extas” och situationen var kaotisk. Om D.D. inte försvarat sig hade han fått fler knivhugg. I mitten av händelseförloppet kände han att det sved till i magen. Han såg inte var hans egna knivhugg tog och han tänkte inte heller på det.

Nödvärnsbestämmelsen innebär inte att dödligt våld av det slag D.D. använde aldrig kan vara tillåtet. Förutsättningarna är emellertid dels att den angripne befinner sig i ett så trängt läge att sådant våld inte klart avviker från vad som behövs för att avvärja angreppet, dels att det brottsliga angrepp som våldet avser att avvärja är direkt livshotande eller annars riktar sig mot något synnerligen viktigt intresse. Det finns i detta fall anledning att beröra den senare frågan först.

D.D. får anses ha gjort gällande att han utsatts för, eller i vart fall uppfattat sig utsatt för, ett så livsfarligt angrepp att det berättigade honom att i sin tur tillgripa livsfarligt våld för att avvärja angreppet samt att detta angrepp inte på ett sådant sätt upphört eller avklingat innan han avbröt sin våldsanvändning att de senare huggen skulle vara uppenbart oförsvarliga.

D.D:s egna uppgifter om händelseförloppet är inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Uppgifterna skall således godtas vilket innebär att D.D. under den tid han knivhögg M.M.Z. var utsatt för ett angrepp från denne som får bedömas som livsfarligt. Sett enbart utifrån kravet att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotat genom angreppet kan D.D:s gärning inte anses uppenbart oförsvarlig.

Frågan blir då om det använda våldet klart avvikit från vad som behövts för att avvärja angreppet. Har detta kunnat avvärjas på annat sätt än genom det våld som D.D. brukat kan gärningen, trots att något uppenbart missförhållande inte förelegat mellan våldet och det hotade intresset, vara att bedöma som uppenbart oförsvarlig. Det måste härvid, trots den marginal till förmån för den angripne som förarbetena talar om, vid användande av dödligt våld ställas höga krav på att något alternativ för att avvärja angreppet inte förelegat för att våldet inte skall anses vara uppenbart oförsvarligt (jfr artikel 2 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).

Vid bedömningen av hur trängd D.D:s situation var måste beaktas förhållandena på platsen, inbegripet möjligheterna att bege sig därifrån och att påkalla hjälp, samt hans möjlighet att använda mindre grovt våld, kanske riktat mot mindre vitala delar av M.M.Z:s kropp. Prövningen av om det kunnat krävas av D.D. att han skulle ha handlat på annat sätt än han gjorde för att avvärja angreppet bör ske utifrån objektiva utgångspunkter.

Händelsen utspelade sig mitt på dagen i ett område i närheten av bostadsbebyggelse där människor uppehöll sig; enligt D.D. passerades platsen av ett par av hans kamrater strax innan M.M.Z. kom dit. D.D. har uppgett att han inte hade någon bra flyktväg eftersom han bakom sig hade ett trädbevuxet område och en backe. Av hans uppgifter i förening med av åklagaren åberopade fotografier framgår emellertid att det var möjligt för honom att bege sig från platsen. Han kunde även räkna med att det fanns hjälp att få från människor i omgivningen. Vidare talar en jämförelse mellan D.D:s och M.M.Z:s skador, liksom D.D:s uppgift att han höll M.M.Z:s knivarm medan huggen utdelades, starkt emot att D.D. befann sig i ett sådant underläge att det var erforderligt att tillgripa det dödliga våldet i stället för att besvara M.M.Z:s angrepp på ett för denne mindre förödande sätt och därefter bege sig från platsen. Det har således funnits alternativa handlingssätt och dessa har varit av sådant slag att det även av en person i D.D:s ålder och utan särskild erfarenhet av en situation som den förevarande måste krävas att något av dem valts framför det dödliga våldet.

Gärningen är med hänsyn till det anförda att bedöma som uppenbart oförsvarlig.

Nödvärnsexcess

Frågan blir då om, såsom D.D. har påstått, omständigheterna har varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Vid den bedömningen skall beaktas dels farans art och den tid som stått till förfogande för övervägande, dels den angripnes individuella egenskaper (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, s. 24:56).

D.D. har uppgett att avsikten med mötet var att diskutera den s.k. bötningen och att han var inställd på att han kunde mötas av handgripligheter från M.M.Z. eftersom han inte kunde betala. D.D. var således inte helt oförberedd på angrepp. I samma riktning talar den omständigheten att han hade kniven lätt tillgänglig. Händelseförloppet var inte helt kortvarigt och D.D. har angett att han efter varje hugg tittade på M.M.Z. för att se om hugget haft effekt. Det har därmed funnits visst tidsutrymme för övervägande. Det har inte framgått något som gör att D.D:s individuella egenskaper i allmänhet eller hans sinnestillstånd vid tillfället har inverkan på bedömningen av hans möjligheter att besinna sig. Mot bakgrund av vad nu sagts kan D.D. inte gå fri från ansvar på grund av att han svårligen kunnat besinna sig.

Rubricering

Det våld som D.D. riktade mot M.M.Z. var sådant att det måste ha framstått som i det närmaste oundvikligt att M.M.Z. skulle avlida. D.D. skall därför fällas till ansvar för att uppsåtligen ha berövat M.M.Z. livet. Med hänsyn till omständigheterna bör gärningen bedömas som dråp.

Påföljd

Vid bestämmande av straffvärdet skall enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket BrB i mildrande riktning beaktas att gärningen utan att vara fri från ansvar är sådan som avses i 24 kap. samma balk, varvid även får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Eftersom D.D. var 19 år vid gärningstillfället får han enligt 30 kap. 5 § BrB dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl föreligger här. D.D:s ålder skall emellertid beaktas vid straffmätningen (29 kap. 7 § BrB). Fängelsestraffets längd bör med tillämpning av vad nu angetts bestämmas till två år.

Skadestånd

Vid ovan angiven utgång är D.D. skadeståndsskyldig enligt 5 kap.1 och 2 §§skadeståndslagen. D.D. har vid fällande dom medgett att utge ersättning till dödsboet för begravningskostnader med yrkat belopp. När det gäller M.M., M.J. och P.M. har D.D. medgett skadeståndsskyldighet vid fällande dom. På grund av bristen på utredning om de psykiska besvären har han sagt sig inte kunna vitsorda högre belopp för dessa besvär än 25 000 kr för var och en av dem. Yrkat belopp för sorgkläder har vitsordats.

Yrkat belopp för sveda och värk avseende psykiska besvär ryms inom det schablonbelopp vid uppsåtligt dödande som, även utan läkarintyg eller liknande utredning, bör utgå till nära anhöriga enligt HD:s uttalande i rättsfallet NJA 2004 s. 26. Några omständigheter som ger anledning att i detta fall bestämma annat belopp har inte framkommit.

Dödsboets, M.M:s, M.J:s och P.M:s skadeståndsyrkanden skall därmed bifallas.

När det gäller E.H:s skadeståndsyrkande har D.D. bestritt att hon på det sätt som följer av bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen stod M.M.Z. särskilt nära. Han har beträffande psykiska besvär inte vitsordat något belopp som skäligt. Yrkat belopp för sorgkläder har vitsordats.

E.H. uppgav följande i hovrätten: Hon lärde känna M.M.Z. i februari 2003 och de blev ett par i juni samma år. M.M.Z. bodde hos sin far. Hon flyttade dit i augusti-september 2003. Det egentliga skälet till det var att hon just då inte kom överens med sin familj. M.M.Z. berövades friheten i slutet av oktober 2003 och avtjänade ett fängelsestraff fram till april 2004. Under den tiden hade de regelbunden kontakt. Efter frigivningen vistades hon mycket hos M.M.Z. men hon bodde hos sina föräldrar. De planerade för en gemensam framtid. Hon blev gravid i april 2004. Graviditeten var oplanerad och när M.M.Z. dog hade de inte bestämt om de skulle behålla barnet. - Barnet har numera fötts.

De sålunda beskrivna förhållandena innebär inte att E.H. och M.M.Z. var medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap. Situationen är alltså inte den som bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen i första hand tar sikte på (se prop. 2000/01:68 s. 72). Att de hade inlett ett fast förhållande och att E.H. nu har ett barn med M.M.Z. medför ändå att hon får anses ha stått honom särskilt nära i bestämmelsens mening. Även till E.H. bör skadestånd utgå med yrkat belopp.

På beloppen skall utgå ränta i enlighet med yrkandet.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i ansvarsdelen dömer HD D.D. enligt 3 kap. 2 § BrB för dråp och bestämmer, med tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket, 29 kap. 7 § första stycket samt 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, påföljden till fängelse två år.

Med ändring av hovrättens dom även i skadeståndsdelen förpliktar HD D.D. att utge skadestånd till var och en av M.M., M.J, P.M. och E.H. med 42 000 kr samt till dödsboet efter M.M.Z. med 40 460 kr, allt jämte ränta.