NJA 2021 s. 46

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Kristin Simonsson) anförde följande i dom den 7 december 2017.

DOMSKÄL

Skuld

På anförda skäl fann tingsrätten att A.K. hade gjort sig skyldig till straffbart oaktsamt beteende och att oaktsamheten hade orsakat A.L:s död och skador på J.A. som inte var ringa. Hon skulle därför dömas för vållande till annans död, som inte kunde bedömas som ringa brott, och vållande till kroppsskada i enlighet med åtalet.

Skadestånd

A.K. har i första hand motsatt sig att betala skadestånd till J.A. på den grunden att hon inte har begått brott. Eftersom tingsrätten ovan har funnit att hon har gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna, kan hennes förstahandsinvändning inte vinna bifall. Tingsrätten har alltså att vidare pröva om hon ska betala skadestånd till J.A.

I fråga om den begärda ersättningen för personskada har A.K. i andra hand gjort gällande att J.A. inte ingår i den krets av personer som är berättigade till ersättning.

Nära anhöriga till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling har enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen rätt till skadestånd för personskada, främst i form av psykiska besvär, som drabbat dem till följd av dödsfallet. I första hand tar rätten till skadestånd enligt förarbetsuttalanden sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och förälder. Här avses främst medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap som den avlidne. Det utesluts emellertid inte att även andra personer någon gång kan komma i fråga för ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med den döde (se prop. 2000/01:68 s. 72). I praxis har en person som hade ett fast förhållande med den avlidne och var gravid med hans barn ansetts omfattas av kretsen av skadeståndsberättigade personer (se rättsfallet NJA 2005 s. 237).

J.A. och A.L. var särbo och hade, enligt vad som upplysts vid huvudförhandlingen, varit ett par sedan 2013. J.A. har berättat att han och A.L. hade kontakt nästan varje dag och regelbundet träffades och då bodde tillsammans. Han har också uppgett att han fortfarande har kontakt med A.L:s båda söner. J.A. och A.L. har alltså i mogen ålder inlett ett flerårigt fast förhållande och de planerade, av allt att döma, för en framtid tillsammans. Mot den här bakgrunden får J.A., även om de inte ingick i samma etablerade hushållsgemenskap, enligt tingsrättens mening anses ha stått A.L. särskilt nära. J.A. ingår således i den krets av personer som är berättigade till ersättning. Vid denna bedömning har A.K., som tingsrätten har uppfattat henne, godtagit att J.A. har drabbats av psykiska besvär till följd av A.L:s död. Alldeles oavsett finner tingsrätten, genom de uppgifter som J.A. har lämnat och den sinnesrörelse han varit i vid huvudförhandlingen, det uppenbart att han har drabbats av sådana besvär. A.K. ska alltså betala skadestånd till J.A. för personskada med begärt och godtaget belopp, 25 000 kr, jämte ränta.

Påföljd

Tingsrätten fann att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till att A.K. i samband med händelsen ådrog sig allvarliga och till viss del bestående skador fann tingsrätten särskilda skäl att underlåta att förena den villkorliga domen med dagsböter.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.K. för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § första stycket BrB och för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § första stycket BrB till villkorlig dom.

A.K. skulle utge skadestånd till J.A. med 25 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christer Ganelind och Frida Barrstrand, tf. hovrättsassessorn Elin Sehlström, referent, samt nämndemannen Dag Jonasson) anförde följande i dom den 18 oktober 2019.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld

Liksom tingsrätten fann hovrätten att A.K. skulle dömas för vållande till annans död, som inte kunde bedömas som ringa brott, och vållande till kroppsskada i enlighet med åtalet. Tingsrättens dom skulle därför fastställas.

Påföljd och skadestånd

Hovrätten gjorde i fråga om påföljd och skadestånd inga andra bedömningar än tingsrätten hade gjort.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Nämndemannen Viola Ingvarsson var skiljaktig. Hon fann på anförda skäl att det inte skulle anses ställt utom rimligt tvivel att kollisionen hade uppstått till följd av att A.K. kommit över med sin bil på fel sida av vägen på sätt åklagaren angett. A.K. skulle därför frikännas från ansvar.

Överröstad i denna del var hon i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Dag Mattsson, referent, Malin Bonthron, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 26 februari 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Anhörigersättningen

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

Med ändring av hovrättens domslut avslår HD J.A:s yrkande om skadestånd.

Referenten, justitierådet Dag Mattsson, tillade för egen del följande.

Enligt det grundläggande ansvarsstadgandet i 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som vållar någon annan personskada utge ersättning för denna skada. Psykisk chock och andra psykiska besvär anses som personskada om besvären utgör en medicinskt påvisbar effekt. Ersättningen ska fullt ut motsvara den vållade skadan.

För att rätt till skadestånd ska föreligga krävs att skadan har orsakats av den vårdslösa handlingen. Men det är inte tillräckligt att enbart detta orsakssamband finns. Ett sådant vidsträckt skadeståndsansvar skulle kunna leda långt och innebära att alltför oväntade och avlägsna skadeföljder fick ersättas. En begränsning ligger i grundsatsen att bara beräkneliga och i viss mån typiska följder av det skadegörande beteendet ersätts. En liknande begränsning är att det ska finnas ett samband mellan de omständigheter som utgör det vårdslösa beteendet och själva skadan. Man brukar uttrycka det så att ersättning betalas till den som omedelbart, eller direkt, drabbas av en skada.

I rättsfallet NJA 1971 s. 78 utgick skadestånd för en depression som föraren hade drabbats av vid en bilolycka där hans föräldrar, som följde med som passagerare, dödades. Den skadade befann sig själv vid tillfället i uppenbar livsfara och tillfogades vissa kroppsskador. Båda föräldrarna avled på olycksdagen av de skador de fick vid kollisionen. Vid dessa förhållanden ansågs depressionen, som utvecklats i anslutning till den vållade olyckan, ha ett sådant samband med olyckan att skadeståndsskyldighet förelåg, oavsett om depressionen väsentligen berott på att föräldrarna dödats.

De psykiska besvären hade utlösts genom trafikolyckan och bedömdes vara en omedelbar följd av denna. Även om föräldrarnas död förvärrade eller kanske nästan helt låg bakom de psykiska besvären, ändrade detta inte besvärens karaktär av en direkt skada. Faran hade riktats mot den skadade föraren genom det händelseförlopp som resulterade i föräldrarnas död. Rättsfallet kan inte förstås på det sättet att det skulle vara avgörande att det var just den skadades föräldrar som förolyckades, alltså några till honom särskilt närstående. Utgången hade blivit densamma om de psykiska besvären hade utlösts av någon annan passagerares död.

I rättspraxis utvecklades en rätt till skadestånd för psykiska besvär som går längre än detta och som gäller också när den skadeståndsgrundande handlingen egentligen riktar sig mot någon annan. Rätt till ersättning enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen har under vissa förutsättningar ansetts föreligga när någon orsakats psykiskt lidande bara genom att bevittna eller underrättas om att en nära anhörig dödats; psykiska besvär hos nära anhöriga har då bedömts vara en så typisk och närliggande följd av den skadegörande handlingen att de är ersättningsgilla (se främst NJA 1993 s. 41 I och II, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632).

Det ansågs vara svårt att endast genom vidare rättsbildning i praxis dra en tillräckligt tydlig gräns mellan sådana fall där förutsättningarna för ansvar ska anses föreligga och sådana fall där det inte är rimligt att låta skadevållaren betala ersättning till närstående för skador av detta mera indirekta slag (jfr uttalandena i 1993 års avgöranden).

Det bakomliggande syftet med den s.k. anhörigersättningen i 5 kap. 2 § skadeståndslagen är därför att genom lagstiftning i någon mån försöka klargöra rätten till ersättning för psykiska besvär i situationer som ligger i skadeståndsansvarets utkanter. Bestämmelsen har på så sätt vuxit fram ur det allmänna ansvarsstadgandet.

Inte heller genom lagstiftning är det lätt att dra en tydlig gräns mellan de skadefall där ersättning bör utgå och de andra fallen. Det är svårt att i en grundläggande fråga som denna i lagtext precisera hur långt ansvaret sträcker sig och vad som är adekvat kausalitet. Mot bakgrund av vad som anfördes i 1993 års avgöranden kunde man dock inte räkna med någon ytterligare rättsbildning genom praxis, och det behövdes därmed lagstiftning om saken (se prop. 2000/01:68 s. 33).

Enligt bestämmelsen om anhörigersättning i 5 kap. 2 § skadeståndslagen ska, om personskada lett till döden, ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet har åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Genom användningen av ordet åsamkats i lagtexten, i stället för ”vållats” eller ”tillfogats”, uttrycks den omständigheten att skadan inte har uppkommit lika direkt.

Skadeståndsrätten bygger till stor del på en allmängiltig ansvarsprincip tillsammans med ett betydande inslag av rättsliga rimlighetshänsyn, inte minst i fråga om kravet på adekvat kausalitet. Med 5 kap. 2 § skadeståndslagen har lagstiftaren velat åstadkomma en tydlig och lätt tillämpbar bestämmelse för anhörigersättningen, så att det inte behövs överväganden av detta slag hos försäkringsbolag och skadenämnder där sådana ersättningsanspråk är vanliga. Ett syfte som framhålls i förarbetena är att man vill undvika höga administrationskostnader i den praktiska skaderegleringen och begränsa negativa samhällsekonomiska effekter (jfr a. prop. s. 33 f.). Det ska vara en lagstiftning som är generös mot de skadelidande men förutsebar och hanterlig för försäkringsbransch och berörda nämnder.

Lagtekniskt har detta gjorts så att man ur det allmänna ansvarsstadgandet har brutit ut och reglerat adekvansbedömningen för en viss och ofta förekommande situation. En av lagstiftaren utpekad och begränsad grupp personer – de som är ”särskilt närstående” i bestämmelsens mening – har getts rätt till skadestånd för sådan personskada, huvudsakligen psykiska besvär, som de har åsamkats vid vållade dödsfall. Genom uttalanden i förarbetena har till det kopplats ett tydligt sänkt krav på bevisningen för att psykiska besvär i de här fallen också utgör medicinskt påvisbar personskada. I den praktiska skaderegleringen har bestämts ett normalbelopp som schablonmässigt utgår som anhörigersättning, utan närmare prövning av förhållandena kring den aktuella händelsen. Bestämmelsen har lagts i 5 kap. som handlar om skadeståndets bestämmande och inte i 2 kap. som reglerar ansvarsförutsättningar.

Den som av något skäl – som här i målet – faller utanför den bestämda kretsen av ersättningsberättigade kan inte stödja sig på den trubbiga men för den skadelidande ofta förmånliga och enkla regleringen i 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Av förarbetena framgår att man har sett framför sig en restriktiv tillämpning. Bestämmelsen måste tillämpas ganska stramt, annars förfelas det uttalade ändamålet att åstadkomma enkelhet i den praktiska skaderegleringen.

Samtidigt ska denna lagstadgade rätt till anhörigersättning i 5 kap. 2 § skadeståndslagen inte läsas motsatsvis så att den utesluter rätt till skadestånd i andra fall (jfr a. prop. s. 37 och 72 samt SOU 1995:33 s. 391). Den särskilda bestämmelsen om anhörigersättning kompletterar men begränsar inte den rätt till ersättning för psykiska besvär som i det enskilda fallet kan föreligga enligt det allmänna ansvarsstadgandet. Frågan om rätt till ersättning för den som skadas i jämförbara situationer har lagstiftaren valt att lämna tillbaka till domstolarnas rättsbildning och 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Lagstiftningen förutser på så sätt ytterligare rättsbildning i domstol när det gäller skadeståndsansvarets bortre gräns.

Bestämmelsen om anhörigersättning rubbar alltså inte det grundläggande ansvarsstadgandet i 2 kap. 1 § skadeståndslagen; det ansvaret finns alltid. Det som bestämmelsen gör är att slå fast att i varje fall de som i dess mening står den dödade särskilt nära har rätt till skadestånd för psykiska besvär. Men bestämmelsen uttalar sig inte om något annat. Andra skadefall ska lösas i domstol med tillämpning av allmänna regler och principer, även när det fall som ska bedömas ligger nära det som regleras i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (jfr resonemanget i NJA 2006 s. 181). Den skadelidande måste då på vanligt sätt bevisa att förhållandena i det aktuella fallet är sådana att de psykiska besvären är en så typisk och närliggande följd av den skadegörande handlingen att de är ersättningsgilla. Den bedömning som ska göras enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen är dock friare och tillåter att hänsyn tas till omständigheter av olika slag i enlighet med de skadeståndsrättsliga grundsatser som gäller, liksom att vedertagna billighetsskäl ges betydelse.

I princip ankommer det på den skadelidande att bevisa vilken skada han eller hon har orsakats. Detta är utgångspunkten också för personskada i form av psykiska besvär. Bevislättnaden i 5 kap. 2 § skadeståndslagen medför att det inte är nödvändigt med läkarintyg eller liknande utredning för att bevisa att de psykiska besvären är att hänföra till personskada, så länge det inte är fråga om en högre ersättning än den som normalt brukar utgå. Det krävs bara att den skadelidande beskriver besvär som är av sådan art att de får anses medicinskt påvisbara.

Den bevislättnad som lagstiftaren förutsatt ska gälla för 5 kap. 2 § skadeståndslagen förklaras av att det ligger i sakens natur att de som står den som dödades särskilt nära drabbas av psykiskt lidande (jfr a. prop. s. 35 f.). Men denna mänskliga erfarenhetssats kan inte begränsas till en viss paragraf. Den gör sig gällande i lika hög grad vid en bedömning enligt det allmänna ansvarsstadgandet, när relationen till den som har dödats och omständigheterna i övrigt motiverar det (jfr de generella uttalandena i NJA 2005 s. 237).

Omständigheterna kan också då vara sådana att det inte kan ställas alltför höga krav på utredningen om att psykiska besvär är medicinskt påvisbara och utgör personskada. I en del situationer kan man även vid tillämpningen av 2 kap. 1 § skadeståndslagen utgå från att det har uppkommit besvär av detta slag, även om utredningen inte är så fullständig. När någon dödas plötsligt och våldsamt säger det sig mer eller mindre självt att de som har stått den avlidne nära chockas och drabbas av psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra, och det inte bara vid uppsåtligt dödande. Det kan också vara i stort sett omöjligt att fastställa vilken bestämd orsak som ligger bakom chockskador och liknande psykiska besvär; att sådana besvär har utvecklats har normalt många olika orsaker som inte går att precisera. I praktiken blir det i regel – som i 1971 års rättsfall – avgörande om de föreliggande psykiska besvären kan anses ha utlösts genom den aktuella handlingen.

Hur man i en domstol vid tillämpningen av 2 kap. 1 § skadeståndslagen bedömer utredningen i ett skadefall som liknar det som regleras i 5 kap. 2 § skadeståndslagen behöver därmed många gånger i praktiken inte skilja sig så mycket från vad som gäller för 5 kap. 2 § skadeståndslagen.