NJA 2012 s. 45

Bedömningen av frågan om uppsåt när en gärning som har innefattat allvarligt våld har begåtts under självförvållat rus och under påverkan av en psykisk störning. Även fråga om inbillat nödvärn och nödvärnsexcess.

Umeå tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Umeå tingsrätt åtal mot K.H., född 1980, för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning: K.H. har i Hörnefors natten mot den 13 april 2011 i sin bostad på Bangatan 29 visat synnerligen hänsynslöshet mot flickvännen M.E. då han med våld försökt att beröva henne livet. K.H. har sålunda med ett svärd bakifrån tilldelat M.E. minst tio hugg som träffat målsäganden i huvudet, på ryggen, på axlarna, på bålen, på ena överarmen samt på ena vaden och ena handflatan. Av våldet tillfogades målsäganden livshotande sårskador samt överhudsavskrapningar och underhudsblödningar. Brottet kom inte att fullbordas, men fara har förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara har endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Åklagaren yrkade också att ett i beslag taget svärd skulle förklaras förverkat.

M.E. yrkade att K.H. skulle förpliktas att utge skadestånd till henne med 141 035 kr jämte ränta. Hon begärde även att tingsrätten skulle förbehålla henne rätten att i framtiden föra talan om sveda och värk för tiden efter den 31 juli 2011 samt för lyte och men i anledning av brottet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Dag Engström) anförde i dom den 8 juli 2011:

Utredningen

Inställning, rättsmedicinska utlåtanden m.m.

K.H. har, under hänvisning till att han saknar minnesbilder av händelsen, förklarat sig varken kunna erkänna eller förneka gärningen.

Det har framkommit att M.E. och K.H. angiven kväll och natt befunnit sig tillsammans i K.H:s bostad, där de då hade bott tillsammans drygt en månad under de veckor när K.H. inte arbetade i Norge, vilket han gjorde i tvåveckorsperioder med mellankommande två veckors ledigheter.

Det är utrett att M.E. under natten mot den 13 april 2011 drabbats av omfattande kroppsskador, att en granne larmat SOS Alarm kl. 02.59, att polis och ambulans anlänt till platsen omkring kl. 03.25 respektive kl. 03.44 samt att M.E. kommit in till Norrlands universitetssjukhus kl. 04.20. Det har framkommit att K.H. fortfarande befunnit sig i sin lägenhet när polisen anlänt till fastigheten samt att han gripits där knappt två timmar senare, sedan en s.k. förhandlare tillkallats.

I lägenheten har samma morgon ett 95 cm långt samurajsvärd, med ett eneggat 72 cm långt blad och en vikt på 850 gram, tagits i beslag. Det har påträffats blodbesudlat liggande på golvet i ett allrum i lägenheten, som består av fem rum och kök. I köket har konstaterats skarpkantade skador i golv och tak, en större hårtuss på golvet, en större blodansamling på golvet samt blodstänk på golv, väggar, dörr till sovrum och köksskåp. Enligt vad som antecknats i ett protokoll över platsundersökning visar blodbilderna på sovrumsdörren och golvet intill att dörren varit stängd. I den ena av de två toaletterna har påträffats bland annat blodpölar samt en blodig socka med ett skarpkantat hål vid hälpartiet. I ett tv-rum har i en dvd-spelare kopplad till tv-apparaten påträffats en film med titeln Seed of Chucky. Av fotografier av tv-rummet framgår att det under soffbordet där legat ett par röda underbyxor. Från trappavsatsen utanför lägenheten och upp till trappavsatsen två halvtrappor upp har påträffats blodspår. På trappavsatsen där har, utanför dörren till en lägenhet tillhörande W.K., som är den granne som ringt SOS Alarm, konstaterats stora blodfläckar.

Av ett rättsmedicinskt utlåtande undertecknat av underläkaren Johanna Loisel och överläkaren Susan Sprogøe-Jakobsen framgår att M.E., utifrån vad som framkommit av utredningsunderlaget och vid den rättsmedicinska kroppsundersökning av henne som utförts den 15 april 2011, företett skarpkantade sårskador på huvudet, i den högra axeln, på den vänstra överarmen, den vänstra axeln och bålens vänstra sida, i den vänstra handflatan och på tre av fingrarna på den vänstra handen, på ryggen samt på den vänstra vaden. Vidare framgår det att fyra av skadorna (på huvudet, i högra axeln och två på ryggen) varit så djupa att de skadat underliggande skelettdelar och/eller genomskurit muskulaturen. Det framgår också att M.E. företett vissa överhudsavskrapningar och underhudsblödningar. I utlåtandet uttalas att undersökningsfynden starkt talar för att de skarpkantade sårskadorna uppkommit genom inverkan av skarpt/skärande våld och att de är helt förenliga med att ha uppkommit genom hugg/snitt och stick utdelade av annan person med det svärd som varit aktuellt i utredningen. Vidare uttalas bland annat att skadorna antyder att M.E. träffats av det skarpkantade föremålet minst tio gånger, att skadorna tillfogats henne från både vänster och höger sida samt att skadorna i den vänstra handen och på fingrarna har ett utseende och en lokalisation som starkt talar för att dessa representerar avvärjningsskador. Beträffande skadornas ålder uttalas att de skarpkantade skadornas utseende är förenligt med att de uppkommit vid den uppgivna tidpunkten den 13 april 2011. I fråga om skadornas svårhetsgrad uttalas följande:

Ingen av de uppkomna skadorna har trängt in djupare i M.E:s kropp än till skelettet. Komplikationerna till den genom skarpt våld uppkomna skadebilden bedöms dock som livshotande då det förelegat en beaktansvärd risk för dödlig utgång om M.E. inte kommit under medicinsk behandling, framför allt till följd av yttre förblödning men även till följd av infektioner. När intyget skrivs är det för tidigt att uttala sig om graden av bestående fysiska men, dock kan redan nu sägas att skadan i den högra axeln är förknippad med risk för bestående men i form av nedsatt rörelseförmåga och kvardröjande värk.

Johanna Loisel, som förklarat att hon beräknas bli färdig specialist i rättsmedicin i november 2011, har - utifrån det material hon haft tillgång till - muntligen uppgett bland annat följande. När M.E. kom in på sjukhuset stod pulsådror i huvudet och blödde. En cirka 4 mm tjock flisa av det på stället cirka 10 mm tjocka skallbenet bildade en flik på vänstra sidan av bakhuvudet (i undersökningsprotokollet betecknad som skada nr 3). En stor muskel i höger axel var genomskuren (skada nr 26, som i protokollet noterats som i sin helhet cirka 25-28 cm i bredd). Denna skada var djup och sträckte sig ner till nyckelbensmitten. Två skador i ryggen (skada nr 58 och 59, som i undersökningsprotokollet antecknats som 17 cm respektive 39 cm breda) hade delat skulderbladet. En annan skada i ryggen (skada nr 62) hade skurit av en del av den fjärde bröstkotans utskott. Hon anser att skada nr 26 i protokollet var den allvarligaste, tätt följd av skada nr 3. Om dessa båda skador inte blivit medicinskt behandlade menar hon att det förelegat en beaktansvärd risk att de lett till döden. Sammantaget bedömer hon skadebilden som livshotande. Skadorna i handen med beteckningarna 43-47 kan ha uppkommit genom att M.E. greppat runt eggen på det beslagtagna svärdet.

Av ett annat rättsmedicinskt utlåtande framgår att K.H. vid läkarundersökning den 13 april 2011 företett bland annat en skarpkantad sårskada på den vänstra foten med ett utseende som bedömts tala starkt för att skadan uppkommit genom inverkan av ett eggvasst föremål, t.ex. ett svärd, små överhudsavskrapningar på händerna, den vänstra armbågen, bålen och den högra foten samt en underhudsblödning på det vänstra låret. Av utlåtandet framgår vidare att utseendet på underhudsblödningen på det vänstra låret och två av överhudsavskrapningarna på den högra handen bedömts tala för att dessa skador uppkommit före den aktuella händelsen, medan utseendet på andra skador bedömts förenliga med att dessa uppkommit under natten i fråga. Av ett analysresultat av blodprov taget på K.H. den 13 april 2011 på okänt klockslag framgår att alkoholkoncentrationen i hans blod då uppgått till 2,12 promille. Analysresultat av blod- och urinprover tagna på honom har inte påvisat förekomst av någon narkotika eller anabola steroider.

Av innehållet i ett telefontömningsprotokoll hänförligt till K.H:s mobiltelefon framgår - under förutsättning att av åklagaren uppgiven tidsförskjutning är riktig - att K.H. under kvällen den 12 april 2011 kl. 20.20-23.50 läst och sänt ett antal sms till en telefon som uppgetts tillhöra W.K. och som enligt uppgift handlat om att hon skulle lägga några lägenhetsnycklar i hans brevinkast. - - - Slutligen kan av protokollet utläsas att till mobilen kl. 02.42 inkommit ett icke läst sms, enligt uppgift avsänt från M.E:s mobiltelefon, av följande lydelse: ”Kom hit. Jag vill ha sex NU!!! Älskar dig över allt annat!”

Av utskrift av telefonsamtal från W.K. till SOS Alarm framgår att hon bland annat yttrat följande:

Kl. 02:59:10 (Ö) Ja, hejsan. Du, jag har en granne här, jag bor på Bangatan 29 (...) i Hörnefors. Jag har en granne här som kommer upp och Ö och står och skriker att ”Ring polisen, det är blod fulla mitt badrum”. Nåt mer vet inte jag, tyvärr. Men det är ett jävla liv där nere.

Kl. 02:59:50 (Ö) Men han har panik själv. (Ö) Han heter K.H. (Ö) Jo, jag öppnade ju dörrn och pratade med han. [Polisen: Ja. Hade han nå blod på sig, eller?] Nej, inte vad jag tänkte på. Det enda jag tänkte på att ha... han har bar överkropp, barfota och Ö han hade bara joggingbrallor på sig. Det var det enda jag tänkte på.

M.E. har uppgett följande

Hon kände K.H. sedan tidigare och de hade återupptagit kontakten i slutet av februari 2011. Deras relation var bra och hon kände förtroende för honom. Den sista veckan drack han dock väldigt mycket alkohol, nästan varje dag då han inte hade hand om sin son. Ibland blev K. arg, t.ex. när han såg en film, spelade tv-spel eller talade i telefon; han blev argare ju onyktrare han var. När han såg en film ur serien Sons of Anarchy, som handlar om motorcykelgäng, levde han sig så in i filmen att han nästan blev som en av karaktärerna i filmen; när den personen blev angripen blev också K. arg, sa emot och försvarade sig. K. tyckte väldigt mycket om tv-spel, mestadels våldsspel, och kunde spela flera timmar om dagen. När han var onykter kunde han leva sig in i ett spel på samma sätt som i en film. K. hade ett svärd som brukade stå i tv-rummet eller allrummet. Hon hade en berner sennenhund som alltid sov utanför sovrumsdörren. Lägenhetsdörren hölls alltid låst och entrŽdörren till huset var alltid låst på kvällarna.

Den 12 april steg hon och K. upp först vid 12-tiden på dagen. Han började direkt spela tv-spel medan hon ägnade sig åt hushållsgöromål. Senare åt de middag tillsammans utan att dricka någon alkohol. Efter middagen for K. iväg för att köpa vin, delta i ett möte i en motorcykelklubb och lämna tillbaka ett par glasögon. Han kom hem igen vid 21-tiden och de började se på film och dricka vin. Det var en väldigt bra stämning mellan dem. Hon minns att de började titta på tredje delen av Alien-serien. De hade inga gäster. Någon la in en nyckel i brevinkastet. Hon vet inte var K:s svärd stod denna kväll. Hon uppfattade att K. mådde dåligt, men han var inte sådan att han berättade något om det för henne. Hon kan tänka sig att han hade problem med den pågående vårdnadstvisten angående hans son. Hon ansåg att K. hade bra ekonomi men vet att kronofogden var efter honom. De ville flytta från Hörnefors och hade hittat en lägenhet som de tackat ja till. De skulle dagen efter få besked angående lägenheten. K. hade engagerat sig i frågan; han hade tidigare blivit nekad eftersom han var aktuell hos Kronofogdemyndigheten.

Hon och K. satt i soffan i tv-rummet och hon hade sitt huvud i hans knä. Hon drack tre glas av vinet och K. fick hennes fjärde glas; sedan var vinet i dunken slut. K. drack väldigt fort. Hon minns att de satte i den fjärde delen av Alien-serien men kommer inte ihåg om de såg klart den. K. var mycket onykter och ”irriterad på tv:n”, han svor då och då. Hon minns att hon var påklädd men inte vilka kläder som hon hade på sig. Hon både vill och inte vill minnas vad som sedan hände; hennes kropp har blockerat minnet från det att hon såg på filmen till dess att hon låg på köksgolvet. Hon har inget minne av det sms som tydligen skickats från hennes mobiltelefon till K:s. Hon brukar alltid ha sin mobil bredvid sängen. Om hon skrivit detta sms har hon legat i sängen och velat att K. skulle komma. De brukade sällan gå till sängs samtidigt. Hon brukade oftast gå och lägga sig först medan K. stannade uppe, spelade tv-spel och somnade i soffan eller fåtöljen.

Hon har ingen aning om hur hon hamnade på köksgolvet men minns att hon låg där inträngd i ett hörn med huvudet mot sovrumsdörren och skrek att personen skulle sluta slå, att det gjorde ont och att hon inte ville dö. Hon försökte förklara att det var hon som låg där och tror att personen inte förstod det. Han fortsatte bara att slå. Hon skrek att han skulle sluta, såg att han vred svärdet med spetsen neråt och tog då själv tag i det. Hon låg på magen och hade inga kläder alls på sig men ett täcke som låg som halvt över henne. Hon fick undan svärdet, drog täcket över huvudet och började krypa fort mot toaletten. Han fortsatte att slå och hon träffades av ytterligare något slag innan hon var framme vid tröskeln; det kändes som att det träffade ryggen. Hon tror att angreppet slutade på grund av att hon låste in sig på toaletten. Där inne gav hon upp, ville lägga sig och sova och aldrig vakna upp igen. Hon uppfattade det som att hon blivit träffad av svärdet fem-sex gånger.

Hon låg som på knä mellan badkaret och dörren. Det knackade på dörren, det var K. Hon kände igen hans röst, han lät snäll - som den person hon känner - och sa ”Hur är det gumman, vad är det som har hänt?” Hon svarade att han hade försökt döda henne och sa åt honom att ringa efter en ambulans, men fick ingen respons. Hon hörde lägenhetsdörren öppnas och stängas. Efter någon minut kom K. tillbaka och frågade samma sak. Hon satte sig då upp på toalettstolen och öppnade dörren. K. sa ingenting och hjälpte henne inte. Hon bad om ambulans. Han stängde bara dörren. Efter en stund öppnade han dörren, yttrade ”Herregud!” och stängde dörren igen. Hon grät. Tiden kändes som en evighet, men det hela kan ha gått jättefort. Hon hörde att K. gick mot tv-rummet och hon passade då på att ta sig ut från lägenheten. Hon ställde sig upp, hade ont överallt och ett jättestort sår i huvudet, det var blod överallt och hon hade väldigt ont bak i ryggen. Hon tog sig på något sätt upp två halvtrappor och hade efteråt ont i knäna. Hon trodde att K. skulle komma efter henne och avsluta det hela. Hon fick tag i grannens dörrhandtag men föll ihop och låg sedan och sparkade på dörren. Hon var rädd att dö där ute i trapphuset. W.K. sa att hon hade kontakt med polisen eller ambulansen. Hon minns att hon nämnde K:s namn två gånger när W.K. frågade vad som hade hänt. Hon hade täcket med sig hela vägen upp. Normalt, när hon stiger upp på natten för att gå på toaletten, tar hon täcket med sig. Hon känner inte igen de röda underbyxor som legat under soffbordet, vad hon minns låg de inte där på kvällen. När hon var uppe hos W.K. hörde hon hunden gnälla en gång. Hon vet inte vad som hade hänt med den.

Hon har blockerat minnesbilden av manspersonen som angrep henne, men det är K. som åsamkat henne skadorna. Hon såg hans ansikte under händelsen och det var hans blick som hon såg i bakgrunden. Hon har sagt till W.K. att det var han. Hon minns blicken, den var kall. Hon vet inte någon som skulle vilja skada henne.

Hon är fortfarande sjukskriven, går hos sjukgymnast och psykolog för att få hjälp. Hon har mardrömmar och kan inte sova, hennes axel gör ont dag ut och dag in. Hennes hår har rakats bort och hon går inte ut och visar upp sig.

K.H. har uppgett följande

Han brukar ofta få minnesluckor när han dricker mycket alkohol och har ingen förklaring till vad som hänt M.E. Han har inte haft något otalt med henne. Han har inte varit hotad av någon och känner inte till att hon skulle ha varit det. M. är trovärdig och brukar inte hitta på saker.

Han brukar mest dricka öl och vin. Det har hänt att han blandat alkoholen med amfetamin för att hålla sig vaken och få bättre kontroll över sitt drickande. Det kan hända att han blir arg när han dricker alkohol. Han tycker om att spela tv-spel, allt från äventyrsspel och barnspel till krigsspel och rymdspel. Han lever sig in i spelen som man brukar göra och blir arg om han förlorar. På tv ser han mest filmer, senaste tiden mest skräckfilmer. Han tycker inte att han lever sig in i olika roller och tycker inte att han påverkas av spelen och filmerna. Filmen Seed of Chucky handlar om en docka som föräldrarna vill ska bli ond. Den dödar mest med en stor kniv som den hugger med. Han vet inte varför den filmen påträffats i dvd-spelaren. Han vet inte heller varför hans röda kalsonger påträffats under soffbordet. Han har ingen förklaring till den skada som han haft på hälen. Han och M. hade inget besök kvällen i fråga och det fanns ingen överenskommelse om att någon skulle komma på besök. Porten till huset ska alltid vara låst men är inte alltid det. Lägenhetsdörren brukar alltid vara låst och han tror att han låste den på kvällen. Han kan dock inte utesluta att någon annan än han och M. varit i lägenheten. Han har en nyckel till lägenheten och tror att M. har en annan. Det finns säkert fler nycklar till låset sedan tidigare; han har inte bytt lås. Det beslagtagna svärdet är en prydnadssak. Det har hänt att han lekt med det.

Den 12 april klev han upp vid 12-tiden och spelade tv-spel. Vid 17-tiden åt han och M. middag; till maten drack de vatten. Sedan åkte han till Systembolaget och köpte en treliters vinförpackning och därefter till motorcykelklubben, där han stannade omkring en timme. Han for hem igen efter kl. 20. Tillsammans med M. såg han på film och drack vin. Hon låg i hans knä. Han hällde i sig väldigt mycket vin, fyra-sex glas; varför vet han inte. Han var på toaletten och kissade vid något tillfälle. De såg slutet av den tredje Alien-filmen och satte i den fjärde. Efter det vet han inte vad som hände. Han har bara en minnesbild av att han springer omkring med en ljusstake och får för sig att det är en bomb samt av polisen; det är som en dröm. Han förstod ingenting när polisen sa att han var misstänkt för brott.

Han hade en sexuell relation med W.K. för ungefär ett år sedan. Kvällen i fråga hade han sms-kontakt med henne angående att hon skulle lämna tillbaka en nyckel till hans tidigare lägenhet. Han har bekymmer med en vårdnadstvist och med kronofogden; det blir bara sämre och sämre. Han hade gått in i relationen med sonens mamma alltför snabbt. Han och M. hade planerat att flytta och han tyckte att det var jättekul. Det olästa sms som skickats till hans telefon under natten i fråga måste ha skickats av M. från sovrummet medan han befunnit sig någon annanstans.

Vittnesutsagor

Från de vittnesmål som avgetts finns anledning att redovisa följande.

W.K.: Hon hade för omkring ett år sedan en relation med K.H. två-tre månader. Det var innan hon den 1 november 2010 flyttade till samma hus som han bodde i. Därefter har de som grannar varit goda vänner. Den 12 april 2011 var hon hemma på kvällen, hade lite sms-kontakt med K. och slängde ner en nyckel i hans brevinkast. På natten vaknade hon vid 3-tiden av ett väldigt liv vid sin dörr; det bankade och någon ringde på. När hon öppnade dörren stod K. där och ville att hon skulle ringa polisen. Han sa att något hade hänt och att det var blod i hela badrummet. Hon frågade om han ville låna hennes telefon, men det ville han inte. Han visade med en gest att det var allvar och att hon måste ringa. K., som var drucken, uppträdde stressat. Det var inte tal om ambulans. Hon var nyvaken och frågade först om hon skulle följa med honom ner. Han svarade då att ”Om du vill, får du”. Sedan kom hon att tänka på sina barn och ändrade sig. K. ville springa ner hela tiden. Han hade bara träningsbyxor på sig och inget på överkroppen. Hon stängde och låste dörren och tyckte att det var obehagligt. Sedan ringde hon direkt till polisen. Efter en stund hörde hon att K., när han kommit ner, skrek ”Han är lugn, han är lugn”. Det är något som K. brukar säga i tid och otid om sig själv. Sedan såg hon att hennes dörrhandtag rörde sig upp och ner. Det var kolsvart i titthålet och hon var rädd. Hon ringde på nytt.

Sedan hörde hon dova dunkar i dörren och därefter att någon sa ”W., det är M., öppna dörren!”. Hon svarade att hon inte kunde göra det. M. sa ”K. har huggit mej med svärd, han kommer att döda mej!” Sedan hon fått undan sin son satte hon sig vid dörren och försökte förklara att hon inte kunde öppna. Till slut kom polisen. När hon öppnade dörren såg hon M. ligga där med uppfläkt skalle, naken insvept i ett täcke. Hon låg och ryckte och rosslade.

Polismannen J.E.: Hon ingick i den patrull som först anlände till platsen och påträffade M.E. liggande hoprullad omsvept av ett täcke. M.E. verkade ha fruktansvärda smärtor. Polisen spärrade utifrån dörren till den lägenhet som K.H. befann sig i. Han skrek att han ville ut. Sedan polisens förhandlare J.F. anlänt och hon själv befann sig utanför huset öppnades köksfönstret i lägenheten åt hennes håll. K.H. skrek och pratade om än det ena, än det andra, att han hade bomber där inne och vapen och att han skulle spränga huset. En kollega till henne såg i kikare att K.H. hade bar överkropp. Sedan han hade gripits gick hon in och hämtade hunden, som satt och tryckte under ett bord.

Polisens förhandlare J.F.: Initialt var K.H. uppspelt och pratade om bomber som han sa att han hade i handen. Själv blev han dock övertygad om att det inte rörde sig om något annat än en flaska och att K.H. var rädd för att komma ut och möta polisen.

D.K., som ingick i polisens förstärkningsstyrka: K.H. gick inne i lägenheten och pratade dels med sig själv, dels med en polisman utanför dörren. När K.H. gripits och fördes in i polisbilen undrade han vad han var misstänkt för. Han tycker det är svårt att säga om K.H. var påverkad av något, men han gav ett lite förvirrat och inte helt normalt intryck.

Polisens hundförare E.L.B.: Hon anlände tidigt på morgonen sedan målsäganden och den misstänkte transporterats från platsen. Hon gick längs hela avspärrningen med hunden, som inte reagerade på något spår ut därifrån.

Ambulanssjukvårdaren S.O.: M.E. var kontaktbar men ”trög”. De lät bli att ge henne smärtstillande behandling så att blodtrycket inte skulle sjunka. M.E. undrade vad som skulle komma att hända med K.H.

Domskäl

Är K.H. gärningsmannen?

Till en början finner tingsrätten styrkt att M.E. vid tillfället av annan person utsatts för våld som orsakat henne i varje fall de mycket allvarliga sårskadorna i huvudet, på ryggen, på axlarna, på bålen och på ena överarmen. Det kan vidare hållas för säkert att dessa skador orsakats genom hugg med det beslagtagna svärdet. Ingenting har framkommit som tyder på att någon annan person utöver M.E. och K.H. befunnit sig i lägenheten när hon utsatts för våldet. Det kan på goda grunder antas att även skadan på K.H:s vänstra häl orsakats av svärdsbladet, av allt att döma i samband med att M.E. tagit tag i bladet med sin vänstra hand. Omständigheterna är därmed sådana att tingsrätten, som även beaktar M.E:s uppgift att hon tycker sig minnas K.H:s blick från tillfället samt W.K:s uppgift att M.E. omedelbart efter händelsen sagt till henne att det var K.H. som huggit henne, finner ställt utom rimligt tvivel att det varit han som åsamkat henne sårskadorna och att detta skett på det sätt som åklagaren påstått.

Föreligger straffansvar och hur ska gärningen bedömas?

Genom M.E:s uppgift om hur angreppet upphörde får anses utrett att detta inte avbrutits förrän hon lyckats låsa in sig på toaletten. På grund härav och med beaktande av var och hur svärdshuggen träffat samt antalet hugg, kan det hållas för säkert att det rört sig om ett försök att döda M.E. Det står klart att det funnits risk för brottets fullbordan. Frågan inställer sig då om det kan anses styrkt att K.H. begått gärningen uppsåtligen eller, vilket också kan leda till straffansvar, att han begått den under ett självförvållat rus eller i ett tillstånd då han på annat sätt genom eget vållande tillfälligt varit från sina sinnens bruk.

M.E:s uppgifter om hur K.H. yttrat sig när hon befunnit sig inne på toaletten tyder på att han nästan direkt efter det att våldsutövningen upphört förhållit sig oförstående till vad som hänt och vem han angripit. M.E:s uppgift, att hon under tiden när angreppet mot henne pågick försökte förklara för K.H. att det var just henne som han var i färd med att döda utan att han föreföll uppfatta detta, talar vidare för att han under själva gärningen inte varit på det klara med vem han använde vapnet mot. Det mesta talar dock för att han, trots sin uppenbarligen höggradiga berusning och oaktat han kan ha befunnit sig i ett psykosliknande tillstånd, ändå insett att det var en människa som han angrep. Med tanke på det av K.H. uppgivna innehållet i den film som återfunnits i dvd-spelaren i förening med M.E:s uppgifter om K.H:s tendens att leva sig in i en film, anser dock tingsrätten att det inte kan hållas för uteslutet att K.H. - under inverkan av omkring 2,5 liter lättvin - kan ha hamnat i ett sådant förvirringstillstånd att han agerat i villfarelsen att det varit en dockfigur ur filmen som han högg med svärdet. Därmed inte sagt att det ändå inte kan ha förhållit sig så att han förstått att det var M.E. som han angrep.

I och med att varken M.E. eller K.H. redovisat några minnesbilder av vad som ägt rum i tiden närmast före det brottsliga angreppet, är det i det närmaste omöjligt att slå fast vad som utlöst K.H:s besinningslösa aggressionsutbrott. Åtskilligt tyder på att M.E. efter att först ha gått till sängs, när K.H. inte tog emot och reagerade positivt på hennes sms-invit, stigit upp medförande sitt täcke och tilltalat honom då han befunnit sig i tv-rummet. Om hon gjort detta på ett vänligt eller irriterat sätt går inte att uttala sig om, lika lite som om vad K.H. i detta ögonblick ägnat sig åt. Det är långt ifrån uteslutet att han blivit väckt sittande i tv-rummet, men det är också möjligt att han varit vaken och upptagen av att se den film som återfunnits i dvd-spelaren. Någon förklaring till att K.H:s kalsonger påträffats under soffbordet har inte framkommit; det är inte klarlagt om dessa hamnat där före eller efter angreppet på M.E. Det går inte heller att med någon säkerhet rekonstruera hur M.E. och K.H. förflyttat sig fram till den punkt i lägenheten där angreppet med svärdet skett. Den tekniska utredningen visar emellertid att dörren till sovrummet varit stängd när angreppet ägt rum, vilket talar mot att M.E. och K.H. tagit sig in till köket från sovrummet. Det mesta tyder i stället på att M.E. förföljts dit av K.H. via matrummet och hallen. Allt vad som nu anförts måste dock betecknas som spekulationer, och det kan inte uteslutas att händelsen utspelat sig på ett helt eller delvis annorlunda sätt.

I rättspsykiatriskt utlåtande undertecknat av överläkaren och specialisten i allmänpsykiatri Khristina Smedh uttalas att K.H. bedöms ej ha begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Av utlåtandet framgår vidare att han inte bedömts uppfylla kriterierna för personlighetsstörning men däremot för ett alkoholberoende samt att han har ett missbruk av hasch och amfetamin. Det framgår också att han vid mer än ett tillfälle blivit personlighetsförändrad. Under rubriken ”12. diagnostisk bedömning, brottsanalys samt kausalitet i relation till påvisad psykisk störning och attityd till gärningen” uttalas följande:

K.H. har ett så omfattande alkoholmissbruk med tydliga sekundära sociala följder att han uppfyller kriterierna för ett alkoholberoende. Han har också ett missbruk av hasch och amfetamin. Brottet är begånget när K.H. åtminstone var kraftigt alkoholpåverkad och hans beteende strax efter brottet, enligt vittnesmålen, tyder på ett psykosnära tillstånd. Man kan inte utesluta att han påverkats av de filmer paret hade tittat på under kvällen. Det råder ingen tvekan om att K.H:s alkoholpåverkan var orsaken till den temporära personlighetsförändringen och orsaken till att han utförde gärningen. K.H. minns ingenting och tror inte att han är gärningsmannen.

Tingsrätten finner med anledning av detta uttalande och på grund av vad som tidigare sagts att det inte kan anses styrkt att K.H. begått gärningen uppsåtligen. Det får anses utrett att han inte heller begått den under påverkan av en allvarlig psykisk störning men däremot att han begått gärningen under ett självförvållat rus och i ett därigenom framkallat tillfälligt förvirringstillstånd. Av 1 kap. 2 § andra stycket BrB följer därmed att han inte kan undgå ansvar för gärningen.

I fråga om brottsrubriceringen har redan klargjorts att gärningen utgjort ett försök att beröva M.E. livet. Även med beaktande av vad som nyss sagts beträffande det tillstånd som K.H. befunnit sig i när han begick brottet måste konstateras att det brutala våldet inneburit en synnerlig hänsynslöshet mot hans sambo, som befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Våldsutövningen har varit omfattande, smärtsam och ångestframkallande. Inget har framkommit som tyder på att M.E. provocerat K.H. Även om det får antas att våldsutövningen inte varit särskilt utdragen i tiden har den medfört ett svårt lidande. Vid en helhetsbedömning ska brottet därför rubriceras som försök till mord och inte som försök till dråp.

Påföljd?

För fullbordat mord är föreskrivet fängelse i lägst tio och högst arton år, eller på livstid. För försöksbrott ska, om fängelse väljs som påföljd, straffet bestämmas högst till vad som gäller för fullbordat brott och får det inte sättas under fängelse om lägsta straffet för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Försvårande och förmildrande omständigheter av olika slag ska beaktas.

När det gäller det brott som K.H. gjort sig skyldig till beaktar tingsrätten som försvårande omständigheter främst den stora hänsynslöshet som han visat, det faktum att våldet riktats mot en närstående samt det svåra lidande som han orsakat M.E., både för stunden och under lång tid framöver. Som förmildrande omständighet bör å andra sidan beaktas att K.H. av allt att döma befunnit sig i ett förvirringstillstånd i vilket han haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Om brottet hade fullbordats anser tingsrätten att straffvärdet skulle ha legat någonstans ungefär mitt emellan tio och arton års fängelse. Straffvärdet av det mordförsök som K.H. ska dömas för får anses uppgå till omkring sextio procent av detta, eller mer exakt åtta års fängelse.

Brottets straffvärde och art gör att det får anses i det närmaste uteslutet att bestämma påföljden till något annat än just fängelse såvida inte förutsättningar föreligger för överlämnande av K.H. till rättspsykiatrisk vård. Det tidigare refererade rättspsykiatriska utlåtandet visar att han inte begått brottet under påverkan av någon allvarlig psykisk störning, att han inte heller nu lider av en sådan och att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. Kriminalvården har visserligen i ett yttrande som påföljd förordat skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Tingsrätten finner dock att brottet är alltför allvarligt för att en sådan påföljd ska kunna väljas. K.H., som såvitt känt inte tidigare gjort sig skyldig till brott i egentlig bemärkelse, ska i stället dömas till ett fängelsestraff motsvarande brottets straffvärde.

Skadeståndsansvar och skadeståndets storlek?

K.H. har bestritt M.E:s skadeståndsanspråk, vilket omfattar kränkningsersättning med 125 000 kr, ersättning för sveda och värk med 9 000 kr samt ersättning för kostnader med 7 035 kr. Han har dock accepterat beloppen avseende sveda och värk samt kostnader som skäliga i och för sig.

Tingsrätten finner att K.H. är skadeståndsskyldig på grund av brottet. Kränkningen av M.E:s personliga integritet har varit synnerligen stor och motiverar enligt praxis begärt belopp i den delen. På grund härav och då övriga belopp godtagits ska skadeståndsyrkandet bifallas fullt ut.

K.H. har inte motsatt sig M.E:s begäran om förbehåll för henne att senare få väcka talan om ersättning för sveda och värk efter den 31 juli 2011 liksom för lyte och men. Sådant förbehåll bör tas in i domslutet.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde K.H. enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till mord till fängelse 8 år.

K.H. ålades att utge skadestånd till M.E. med 141 035 kr jämte ränta. M.E. förklarades äga rätt att senare föra talan om ytterligare skadestånd avseende sveda och värk för tid efter den 31 juli 2011 samt för lyte och men.

I beslag taget svärd förklarades förverkat.

Hovrätten för Övre Norrland

K.H. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och M.E:s skadeståndstalan. Han yrkade i andra hand att hovrätten skulle döma honom för grov misshandel eller i vart fall mildra påföljden.

Åklagaren och M.E. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson, Susanne Möller och Ola Wärbo, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 13 september 2011:

Hovrättens domskäl

De uppgifter som M.E., K.H., sakkunniga Johanna Loisel, J.E., J.F., D.K., E.L.B., W.K. och S.O. lämnat i tingsrätten och som av tingsrätten tagits upp på ljud- och bildfil har spelats upp i hovrätten. Hovrätten har också tagit del av samma skriftliga bevisning som tingsrätten.

Målet i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort i frågan om K.H. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen och hur denna ska rubriceras. Hovrätten gör också samma bedömning som tingsrätten i påföljdsfrågan och i frågan om vilket skadestånd som bör dömas ut. Tingsrättens dom ska således fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

K.H. överklagade med de yrkanden som framgår av HD:s dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Gudmund Toijer, Johnny Herre, Ingemar Persson och Martin Borgeke, referent) meddelade den 7 mars 2012 följande dom:

Yrkanden i hd

K.H. har yrkat i första hand att han ska frikännas. I andra hand har han yrkat att gärningen ska bedömas som misshandelsbrott och att påföljden ska bestämmas till en icke frihetsberövande sådan eller att fängelsestraffet ska sättas ned.

Riksåklagaren har motsatt sig att hovrättens dom ändras.

Riksåklagaren har i HD justerat åtalet på det sättet att gärningsbeskrivningen har fått följande lydelse.

K.H. har i Hörnefors natten mot den 13 april 2011 i sin bostad på Bangatan 29 visat synnerlig hänsynslöshet mot flickvännen M.E. då han med våld försökt att beröva henne livet. K.H. har sålunda med ett svärd bakifrån tilldelat M.E. minst tio hugg som träffat målsäganden i huvudet, på ryggen, på axlarna, på bålen, på ena överarmen samt på ena vaden och ena handflatan. Av våldet tillfogades målsäganden livshotande sårskador samt överhudsskrapningar och underhudsblödningar. Gärningen har vidare orsakat målsäganden synnerligt lidande i form av mycket svåra smärtor och dödsångest samt bestående skada i form av funktionsnedsättning i ena axeln. Mordet kom inte att fullbordas men fara har förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara har endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Riksåklagaren har åberopat 3 kap. 1 § och 23 kap. 1 § BrB, alternativt 3 kap. 6 § samma balk.

Riksåklagaren har förklarat att gärningsbeskrivningen inte innefattar något påstående om ansvar för oaktsamhetsbrott.

K.H. har redovisat sin inställning till åtalet på följande sätt. Han minns inte vad som hände i samband med att M.E. tillfogades sina skador. Han accepterar dock att det är han som var gärningsman. Den sannolika förklaringen till hans handlande är att han inte förstod att han agerade mot en annan människa utan, på grund av det förvirringstillstånd som han hade råkat i, uppfattade det så att han försvarade sig mot fiktiva figurer som angrep honom. Något uppsåt att döda M.E. eller någon annan människa har han inte haft. Han måste ha trott att han befann sig i en nödvärns- eller nödsituation.

Domskäl

Bakgrund

1.

HD har tagit del av samma utredning som tingsrätten och hovrätten. Dessutom har HD inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd över den i målet gjorda rättspsykiatriska undersökningen. I yttrandet har rättsliga rådet i sin tur hänvisat och anslutit sig till ett yttrande som har avlämnats av Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri, chefsöverläkaren Marianne Kristiansson.

2.

Av utredningen framgår bl.a. följande. M.E. och K.H. kände varandra sedan skoltiden. Vid den tidpunkt då händelsen inträffade hade de varit ett par sedan någon månad och bodde tillsammans. De tänkte tillbringa kvällen i bostaden och hade planerat att dricka vin och att titta på film. K.H. kom hem till lägenheten strax efter kl. 21 efter att ha utfört en del ärenden. Han hade köpt en treliters box med rödvin. De satte igång filmen som var Alien 3 - en skräckfilm - vilken de hade börjat titta på vid ett tidigare tillfälle och nu skulle se slutet av. De började också dricka av vinet. K.H. satt upp i soffan och M.E. låg mestadels med huvudet i hans knä. När filmen var slut fortsatte de med Alien 4. K.H. drack hastigt av vinet. När M.E. hade druckit tre glas och fyllt på ett fjärde hade K.H. druckit upp resten av innehållet i vinboxen. M.E. gav honom då det som hon hade kvar i sitt glas. Så småningom gick M.E. och la sig medan K.H. satt kvar i soffan.

3.

Av utredningen framgår följande om de tidsmässiga förhållandena.

Kl. 20.20 kom det till K.H:s mobiltelefon ett sms-meddelande från M.E. med lydelsen: ”Saknar dig älskling. Puss, puss.” Detta meddelande var senare läst.

Kl. 20.23 kom samma meddelande på nytt till K.H:s mobiltelefon. Även detta blev läst.

Kl. 2.42 kom det till K.H:s mobiltelefon ett sms-meddelande från M.E. med följande lydelse: ”Kom hit. Jag vill ha sex NU!!! Älskar dig över allt annat!” Detta meddelande blev inte läst.

Kl. 2.59 ringde W.K., som bodde i lägenheten ovanför K.H. och M.E., till SOS Alarm och berättade att hennes granne hade skrikit åt henne att ringa polisen och förklarat att det var fullt med blod i hans badrum.

Kl. 3.20 ringde W.K. på nytt till SOS Alarm.

Kl. 3.30 (ca) kom polis till platsen.

Kl. 3.45 (ca) anlände ambulans.

4.

När M.E. blev omhändertagen av ambulanspersonal hade hon på kroppen ett flertal skador som finns dokumenterade i ett rättsmedicinskt utlåtande. Hon hade bl.a. skarpkantade skador på huvudet, i den högra axeln, på den vänstra överarmen, på den vänstra axeln och på bålens vänstra sida, på den vänstra handflatan och på tre av fingrarna på den vänstra handen, på ryggen och på den vänstra vaden. Fyra av skadorna, bl.a. skadan på huvudet, var så djupa att de innefattade skador på underliggande skelettdelar. Skadan på högra axeln var så djup att muskeln hade blivit genomskuren.

5.

Den slutsatsen kan dras av utredningen att M.E. hade träffats av skarpt våld minst tio gånger. Skadorna var livshotande eftersom det hade funnits en beaktansvärd risk för dödlig utgång på grund av förblödning eller efterföljande infektion om inte M.E. hade kommit under medicinsk behandling. Detta får förstås på det sättet att det förelåg en konkret fara för att M.E. skulle dö.

K.H. är gärningsman

6.

Det finns mycket stark bevisning, både teknisk sådan och bevisning i form av muntliga uppgifter, som talar för att det är K.H. som med sitt samurajsvärd har huggit M.E. och därigenom har orsakat hennes samtliga skador. Inget i utredningen tyder på att någon annan än K.H. skulle vara gärningsman. HD ansluter sig därför till domstolarnas bedömning i denna del.

Frågor som rätten ska besvara

7.

I målet aktualiseras då huvudsakligen följande frågor.

Vad är bevisat om vad som rent faktiskt hände och vad ska rätten i denna del utgå från vid prövningen av åtalet?

Hade K.H. sådan kontroll över sitt handlande att han kan fällas till ansvar för brott?

Handlade K.H. i nödvärn eller nöd eller var omständigheterna annars sådana att gärningen inte var otillåten?

Hade K.H. uppsåt att tillfoga M.E. de aktuella skadorna?

Hade K.H. uppsåt till att M.E. skulle dö?

Om K.H. inte handlade i en nödvärns- eller nödsituation: Uppfattade han - som han har påstått - felaktigt det så, att det var fråga om nödvärn eller nöd?

Om K.H. felaktigt uppfattade det så att det var fråga om nödvärn eller nöd: Var hans handlande i den inbillade situationen tillåtet och alltså inte uppenbart oförsvarligt (vid nödvärn) eller oförsvarligt (vid nöd)?

Om handlandet inte var tillåtet: Var det så att K.H. svårligen kunde besinna sig i den inbillade situationen?

Om gärningen var straffbar: Vilket brott ska K.H. dömas för?

Ska straffvärdet påverkas i mildrande riktning av K.H:s psykiska tillstånd vid tillfället eller på grund av K.H:s eventuella misstag rörande situationen?

Slutligen: Hur ska påföljden bestämmas?

8.

Prövningen i målet förutsätter också ett ställningstagande till vissa mera övergripande frågor. Dessa gäller bl.a. förutsättningarna för bevisning rörande frågan om uppsåt, uppsåtsprövningen i fall då gärningsmannen var berusad eller led av en psykisk störning och beviskravet vid invändning om att gärningen var tillåten på grund av nödvärn, nöd eller någon annan grund som utesluter rättsstridighet. HD kommer först att diskutera de nu angivna frågorna. Därefter kommer frågeställningarna i punkten 7 att behandlas i tur och ordning.

Bevisning i uppsåtsfrågan

9.

Liksom när det gäller övriga brottsförutsättningar är det åklagaren som har bevisbördan i uppsåtsfrågan. Beviskravet skiljer sig i princip inte från det som i allmänhet gäller i brottmål. Åklagaren har alltså att styrka sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt. Uppsåtet ska, när det gäller ansvar för misshandel, avse dels att det var en person som gärningsmannen angrep, dels att personen genom gärningen (beroende på vad som görs gällande) tillfogades kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försattes i vanmakt eller i något annat sådant tillstånd. För att någon ska fällas till ansvar för försök till mord (eller dråp) ska uppsåtet härutöver avse att den person som gärningen riktade sig emot skulle dö.

10.

För det mesta uppstår det inte några särskilda svårigheter vid bedömningen av om en gärningsman har haft uppsåt till det våld som han eller hon har utövat. När en person handlar på ett visst sätt i ett visst sammanhang framgår nämligen oftast den handlandes bevekelsegrunder, avsikter och insikt om skeendets innebörd genom det sätt på vilket han eller hon agerar i den aktuella situationen. Det kan också vara så att det som hände före gärningen utgör ytterligare bevisning i uppsåtsfrågan. Vad som är utrett om den handlandes motivbild är inte sällan ett viktigt bevisfaktum. Ibland kan också den handlandes agerande efteråt tillmätas betydelse för bedömningen.

Uppsåtsprövningen när gärningsmannen var berusad eller led av en psykisk störning

11.

En inte ovanlig situation, särskilt vid våldsbrott, är att gärningsmannen var berusad när gärningen begicks. I 1 kap. 2 § andra stycket BrB föreskrivs att om en gärning har begåtts under självförvållat rus eller om gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk ska detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Som HD i rättsfallet NJA 2011 s. 563 har slagit fast ska emellertid inte, såsom domstolarna i förevarande mål har antagit, kravet på uppsåt efterges i sådana fall som avses med bestämmelsen. I stället ska en vanlig uppsåtsprövning göras också i dessa situationer. Detta innebär att uppsåt till de olika brottsförutsättningar som anges i den straffbestämmelse vars tillämpning är aktuell måste föreligga även i fall då gärningsmannen var berusad. Det ska observeras att det förhållandet att gärningsmannen var omdömeslös på grund av ett självförvållat rus inte medför att han eller hon har saknat uppsåt.

12.

Även vid gärningar som har begåtts av personer med psykisk störning ska en vanlig uppsåtsprövning ske. Visserligen kan det vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än i andra. Detta gäller naturligtvis särskilt om den psykiska störningen var allvarlig. Men i princip ska kravet på uppsåt uppfattas på samma sätt beträffande denna kategori som beträffande andra lagöverträdare. Kan gärningsmannen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med uppsåt ska inte heller något uppsåtligt brott anses begånget. Principen har ansetts vara att uppsåt inte föreligger om en person utan den psykiska störningen men med samma föreställning om sakförhållandena inte skulle anses handla uppsåtligt. Det har sagts att prövningen av uppsåtsfrågan i de flesta fallen torde ge till resultat att uppsåt föreligger (se NJA 2004 s. 702). Detta ska dock inte förstås så, att uppsåtsprövningen i de fall gärningsmannen hade en psykisk störning ska ske med mindre noggrannhet än i andra fall.

13.

En vanlig uppsåtsbedömning ska vid både självförvållat rus och psykisk störning göras också beträffande sådana omständigheter, som kan medföra att den begångna gärningen inte var otillåten, t.ex. på grund av nödvärn och nöd. Ansvar för brott kan ju vara uteslutet inte bara om någon rent faktiskt har handlat i exempelvis en nödvärns- eller nödsituation utan också om den handlande har uppfattat det så att han eller hon agerade i en situation som omfattas av bestämmelserna om dessa ansvarsfrihetsgrunder. Att någon har misstagit sig på situationen kan därmed utesluta ansvar även om det berodde på rus eller på en psykisk störning.

Beviskravet vid invändning om att gärningen var tillåten på grund av nödvärn, nöd eller någon annan grund som utesluter rättsstridighet

14.

Åklagaren har bevisbördan även för att den tilltalades gärning var otillåten. Detta innebär att åklagaren ska bevisa att den tilltalade exempelvis inte handlade i en nödvärns- eller nödsituation. Att motbevisa en invändning om nödvärn eller nöd kan i vissa situationer vara ganska besvärligt. Vad det är fråga om är ju att bevisa att en viss situation inte har förelegat. Finns det inget som stöder påståendet om att det har rört sig om en nödvärns- eller nödsituation kan en invändning av detta slag dock ofta lämnas utan avseende. Är förhållandena däremot sådana att det kan ha rört sig om ett handlande i nödvärn eller nöd måste motbevisning föras. Åklagarens uppgift blir då att åberopa bevisning av sådan styrka att invändningen framstår som obefogad. Beviskravet är här något lägre än vad som i allmänhet gäller i brottmål (se NJA 1990 s. 210).

15.

Om den tilltalade, som i detta mål, gör en invändning som innebär att det inte rent faktiskt har varit fråga om en nödvärns- eller nödsituation, men att han eller hon uppfattade det på det viset, brukar man tala om inbillat (putativt) nödvärn eller inbillad (putativ) nöd. Även en sådan invändning måste åklagaren motbevisa för att det ska kunna bli en fällande dom. När det gäller ett påstående om en inbillad nödvärns- eller nödsituation blir det emellertid i praktiken ofta närmast omöjligt att presentera någon fullständig bevisning om att den tilltalade inte har varit i den påstådda villfarelsen. Bedömningen av invändningen måste nämligen, i vart fall i huvudsak, göras på grundval av endast de yttre förhållandena, eftersom det knappast är möjligt att på något annat sätt kunna bedöma hur en annan person har uppfattat en situation. Det bör då krävas, för att invändningen ska kunna beaktas, att de yttre förhållandena ger stöd för att det kan ha förhållit sig så, att den tilltalade missuppfattade situationen. Om det saknas en rimlig förklaring till varför den tilltalade skulle ha tagit miste, bör invändningen normalt kunna lämnas utan avseende eller anses motbevisad.

16.

Om den tilltalade har gjort för mycket, dvs. mer än som är tillåtet, i en nödvärns- eller nödsituation brukar man tala om att han eller hon har gjort sig skyldig till excess. I excessituationer är gärningen i allmänhet brottslig. Domstolen kan emellertid i vissa fall av excess fria från ansvar med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 6 § BrB. Detta gäller om omständigheterna var sådana att gärningsmannen svårligen kunde besinna sig. Det som då ska beaktas är farans art och den tid som har stått till förfogande för övervägande av hur faran bör hanteras. Om den handlande var tvungen, eller uppfattade det så att han eller hon var tvungen, att snabbt fatta beslut om sitt agerande, kan man inte begära lika mycket som om det hade funnits tid till övervägande. Vid avgörandet av om omständigheterna var sådana att ansvarsfrihet ska inträda, ska den situation i vilken den tilltalade handlade bedömas mot bakgrund av hans eller hennes personliga egenskaper vid tillfället. Lättskrämdhet och nervositet kan vara sådant som försvårar för den handlande att hålla sig inom ramarna för det tillåtna. Även berusning och psykisk störning kan vara förhållanden som gör det svårare för den enskilde att besinna sig.

17.

Också när det gäller kravet att det inte får ha varit så att den tilltalade svårligen kunde besinna sig ligger bevisbördan för omständigheter av betydelse för prövningen på åklagaren. Bedömningen av invändningen får göras på grundval av de yttre förhållandena och med beaktande av vad som har kommit fram om den tilltalades personliga egenskaper. Leder dessa till att en invändning om att den tilltalade svårligen kunde besinna sig framstår som obefogad har åklagaren uppfyllt sin bevisbörda (jfr NJA 1990 s. 210 och NJA 2005 s. 237). Detta innebär att det måste finnas en rimlig förklaring till varför den tilltalade gjorde mer än som var tillåtet för att en invändning av detta slag ska godtas. Vilken bevisning som behövs är naturligtvis beroende av i vilken grad som den gjorda invändningen får stöd av utredningen i målet. Det bör observeras att berusning inte i sig kan tas till intäkt för att den handlande svårligen kunde besinna sig (jfr NJA 2011 s. 563).

18.

Bedömningen av om en invändning att den tilltalade svårligen kunde besinna sig ska leda till ansvarsfrihet möter särskilda svårigheter i fall då det inte har varit fråga om en verklig nödvärns- eller nödsituation utan om en inbillad (putativ) sådan. I dessa fall har man i allmänhet ännu mindre att gå på än om den tilltalade rent faktiskt har befunnit sig i en nödvärns- eller nödsituation. Det kravet får då ställas att invändningen kan sägas vinna stöd av den tilltalades berättelse eller av övrig utredning i målet. Detta ska naturligtvis inte förstås så att den tilltalade har bevisbördan i denna del. Vad det närmare är fråga om är att han eller hon måste ge invändningen och de omständigheter som den grundar sig på en sådan konkretion att den är möjlig för åklagaren att bemöta.

Vad är bevisat om vad som rent faktiskt hände och vad ska rätten i denna del utgå från vid prövningen av åtalet?

19.

Utredningen i målet lämnar ett gott underlag beträffande situationen strax före händelsen och också rörande vad som hände efter det att M.E. hade tillfogats sina skador.

20.

Utredningen visar också att K.H. hade druckit stora mängder alkohol före gärningen. Ett blodprov som togs vid okänd tidpunkt, men åtminstone några timmar efter händelsen, visar att K.H. hade 2,12 promille alkohol i blodet. Det finns inte något belägg för att han drack någon alkohol efter gärningen. Detta tyder på att blodalkoholhalten var ännu högre vid gärningstillfället. K.H. bör alltså vid tillfället ha varit påtagligt berusad.

21.

Det finns inte något som tyder på att K.H. var irriterad på M.E. eller att han av annan anledning skulle ha haft något skäl att vilja skada henne. De hade haft en ”myskväll” och inget har framkommit om att någon misstämning hade uppstått. M.E. hade gått och lagt sig, men av det sms-meddelande som hon skickade till K.H. ca kl. 2.42 framgår, att hon vid den tiden var vaken och intresserad av samvaro med K.H.

22.

Vad som utlöste våldet från K.H:s sida och hur det närmare utövades är emellertid i viktiga delar inte utrett. K.H. minns inget alls. M.E:s minnesbilder är fragmentariska och avser endast slutskedet av händelseförloppet. I det läget har HD att utgå från den händelseutveckling som är mest förmånlig för K.H.

23.

Det är då rimligt att tänka sig att M.E. låg kvar i sängen någon stund, men att hon sedan steg upp och gick in till K.H. när denne inte svarade på sms-meddelandet. Att K.H. inte svarade på meddelandet tyder på att han, som han inte sällan brukade göra, hade somnat i soffan eller fåtöljen. Det finns anledning att utgå från att M.E. väckte den kraftigt berusade K.H., som reagerade häftigt och impulsivt, tog tag i svärdet som fanns strax intill honom och använde detta mot M.E. på ett sätt som orsakade hennes skador.

24.

M.E. har berättat att hon i ett skede trodde att K.H. skulle sticka svärdet i henne men att hon förde undan det med ena handen. Att hon varit i kontakt med svärdet med ena handen vinner stöd av de skador som hon uppvisade efter händelsen. Men att det skulle ha varit möjligt för M.E. att på det angivna sättet hindra K.H. från att sticka henne med svärdet om han verkligen stod i begrepp att göra detta är svårt att föreställa sig. Det är därmed inte bevisat att K.H., vare sig vid det av M.E. angivna tillfället eller i övrigt, försökte sticka svärdet i M.E. I stället var det fråga om hugg med svärdets långsida mot hennes kropp.

Hade K.H. sådan kontroll över sitt handlande att han kan fällas till ansvar för brott?

25.

Även om det har framkommit att skadebilden var något splittrad kan det konstateras att skadorna väsentligen har varit lokaliserade till övre delen av M.E:s kropp. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det stora antalet skador finns det inte anledning att räkna med annat än att K.H. hade kontroll över sitt handlande. Det rörde sig alltså inte, möjligen med undantag för det alldeles inledande skeendet, om något mera reflexmässigt agerande. Det kan därmed, och eftersom hans handlande har orsakat M.E:s skador på ett relevant sätt, konstateras att K.H. har begått den våldsgärning som han är åtalad för.

Handlade K.H. i nödvärn eller nöd eller var omständigheterna annars sådana att gärningen inte var otillåten?

26.

K.H. har inte påstått att han vid tillfället blev angripen av M.E. Det finns inte heller något som tyder på att så var fallet. Inte heller i övrigt finns det någon anledning att misstänka att det skulle röra sig om något annat än en otillåten gärning.

Hade K.H. uppsåt att tillfoga M.E. de aktuella skadorna?

27.

Av Marianne Kristianssons yttrande, vilket för övrigt vinner stöd av det rättspsykiatriska utlåtandet, framgår att K.H. vid tillfället för gärningen var drabbad av en icke ändamålsenlig stressreaktion efter ett alkoholutlöst impulsgenombrott med en kortvarig förvirring av psykosnära men inte psykotisk karaktär. Det har alltså varit fråga om en psykisk störning som dock inte har varit av det slaget att den har varit allvarlig i den mening som avses i 30 kap. 6 § och 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB. Marianne Kristiansson har också angett att det kan ha rört sig om ett agerande som inte har processats medvetet av de delar av hjärnan som har hand om planering och konsekvenstänkande och som kan förväntas vara en förutsättning för medvetet handlande. M.E:s upplevelse av att K.H. kanske inte uppfattade vad hon sa, när hon under våldsutövandet tilltalade honom och förklarade att det var henne som han angrep, är enligt Marianne Kristiansson i linje med att K.H. kan ha varit kortvarigt förvirrad.

28.

Resultaten av Marianne Kristianssons utredning talar för att K.H. hade en nedsatt medvetenhet om sitt handlande och om den situation i vilken han handlade. Förloppet omfattade dock många hugg och pågick på olika platser i lägenheten. Det föranleder slutsatsen att våldsutövandet har pågått under en inte obetydlig tid. K.H. måste därför under handlandet ha blivit så pass medveten om att det var en människa som han angrep att hans våldsutövning, i vart fall efter det alldeles inledande händelseförloppet, måste bedömas som uppsåtlig. Denna bedömning motsägs för övrigt inte av Marianne Kristianssons slutsats, att K.H. inte helt saknade förmåga att förstå gärningens innebörd. Därigenom är det klarlagt att K.H:s handlande innefattar en uppsåtlig och mycket allvarlig - livsfarlig - misshandelsgärning.

Hade K.H. uppsåt till att M.E. skulle dö?

29.

För att K.H. ska dömas för försök till mord (eller dråp) krävs att hans uppsåt inte bara omfattade en mycket allvarlig misshandel av M.E. utan också att han därutöver hade uppsåt till att hon skulle dö. I ett fall som detta kan alla de uppsåtsformer som tillämpas i rättspraxis, dvs. avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt, komma i fråga.

30.

Som har framhållits i rättsfallet NJA 2011 s. 563 föreligger det särskilda svårigheter att bedöma uppsåtet vid påstådda försöksbrott, eftersom det ska vara bevisat att uppsåtet har sträckt sig utöver det faktiska händelseförloppet. Vid uppsåtsbedömningen i detta mål tillkommer att det måste beaktas att K.H., enligt Marianne Kristianssons yttrande, vid tillfället hade en nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd och att anpassa sitt handlande efter den insikt som fanns. Av betydelse är också hennes uttalande om att resultatet av det våld som K.H. utövade kan tyda på att det har rört sig om en relativt snabb, direkt, reaktiv och affektivt styrd aggressivitet som syftade till att minska eller undgå upplevt obehag; en aggression som skiljer sig från den instrumentella som drivs av en tydlig strategi.

31.

En annan omständighet som inte saknar betydelse för bedömningen av om K.H. hade avsikt att beröva M.E. livet är att det, som tidigare nämnts (p. 21), inte finns något som tyder på att de båda var ovänner vid tillfället. Även om det är K.H:s inställning i gärningsögonblicket som är avgörande, talar hans agerande efter våldsutövandet också närmast emot ett uppsåt att döda. Slutsatsen kan mot denna bakgrund inte bli någon annan än att det inte är ställt utom rimligt tvivel att K.H. avsåg att döda M.E. Det finns inte heller tillräckligt underlag för att det ska kunna slås fast, att K.H. förstod eller var praktiskt taget säker på att M.E. skulle dö. Eftersom det vid sidan av avsiktsuppsåt och insiktsuppsåt finns en viss ytterligare möjlighet att konstatera uppsåt blir då frågan, om det är bevisat att K.H. hade likgiltighetsuppsåt till att resultatet av hans våldsutövning skulle bli att M.E. dog.

32.

Konstruktionen av likgiltighetsuppsåt är sådan, att det är en grundläggande förutsättning att gärningsmannen insåg att det fanns en möjlighet att den brottsliga effekten skulle inträda. I det här fallet innebär detta att det ska vara utrett att K.H. har förstått att hans gärning var livsfarlig och alltså kunde leda till döden för den person som han angrep, dvs. M.E. Även om K.H. var förvirrad vid tillfället ligger det i linje med den bedömning som HD har gjort beträffande K.H:s uppsåt till misshandel av livsfarligt slag, att han var medveten om att hans agerande kunde få dödlig utgång. Det som då återstår är bedömningen av om K.H. var likgiltig inför ett sådant resultat av sitt handlande. Det ska, för att likgiltighet av här aktuellt slag ska föreligga, kunna sägas att det förhållandet att M.E. skulle dö på grund av våldet inte utgjorde ett relevant skäl för K.H. att avstå från handlandet (se NJA 2004 s. 176).

33.

De svårigheter som är förknippade med tillämpningen av likgiltighetsuppsåt gör att det är naturligt att riktlinjer för bevisbedömningen läggs fast i praxis. Detta gäller även om sådana riktlinjer måste behandlas med försiktighet och urskillning. (Se NJA 2004 s. 176.)

34.

En riktlinje är att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för en effekt normalt är tillräckligt för att uppsåt ska anses föreligga (se NJA 2004 s. 176 med hänvisning till NJA 2002 s. 449). I detta fall har rättsläkaren visserligen konstaterat att det fanns en beaktansvärd risk för dödlig utgång om inte M.E. hade kommit under medicinsk behandling, framför allt till följd av yttre förblödning men även till följd av infektioner. Men inget av huggen har trängt in i kroppens vitala mjukdelar. Med hänsyn till detta och med beaktande även av K.H:s förvirrade tillstånd är det inte möjligt att bedöma vad han har föreställt sig om risken för dödlig utgång. I vart fall finns det inte tillräckligt stöd för att K.H. har uppfattat denna risk som mycket hög. Detta i sig talar emot att han har haft likgiltighetsuppsåt.

35.

En annan utgångspunkt för bedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka. Svärdshugg mot övre delen av kroppen kan allmänt sett vara förenade med livsfara. De kan också utdelas på sådant vis att de är ägnade att orsaka en annan persons död. Hur det närmare har gått till när K.H. utövade våld mot M.E. är dock inte klarlagt. Utredningen ger därmed - även om skadorna har varit omfattande - knappast tillräckligt stöd för att det säkert ska kunna sägas att K.H:s angrepp har varit av detta slag.

36.

När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av om K.H. var likgiltig inför att M.E. skulle dö får återigen hans psykiska tillstånd vid gärningen betydelse. Enligt M.E. var han inte kontaktbar samtidigt som han hade en konstig blick. Marianne Kristiansson har också gjort bedömningen att K.H. kan ha agerat utan att hans handlande har processats av de delar av hjärnan som har hand om bl.a. konsekvenstänkande.

37.

Det sagda innebär sammantaget att det inte är ställt utom rimligt tvivel att K.H. hade uppsåt att beröva M.E. livet. Han ska därför inte dömas för försök till mord eller dråp.

Uppfattade K.H. felaktigt det så, att det var fråga om nödvärn eller nöd?

38.

HD har tidigare (p. 26) uteslutit möjligheten att K.H. först själv blev angripen och att hans gärning av den anledningen var rättsenlig. K.H. har emellertid gjort gällande att han måste ha missuppfattat situationen och fått för sig att han var föremål för ett påbörjat eller överhängande angrepp mot sin person. Han har i denna del framhållit att han just innan han somnade hade sett på skräckfilmer och att detta, tillsammans med den föregående alkoholförtäringen och det förhållandet att han måste ha blivit väckt ur sömnen, får antas ha lett till att han tolkade situationen helt fel.

39.

Det är inte klarlagt vad som fick K.H. att hugga M.E. med svärdet. Den enda utredning som mer direkt tar sikte på den utlösande orsaken är yttrandet av Marianne Kristiansson. Yttrandet talar för att K.H. efter ett plötsligt uppvaknande (se p. 23) kan ha upplevt ett hot mot sin person. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att ingen oenighet eller ovänskap förekommit tidigare under kvällen, ger förhållandena ett sådant stöd för K.H:s invändning om att han kan ha missuppfattat situationen, när han vaknade eller väcktes under natten, att den inte framstår som obefogad.

40.

Det har inte lagts fram någon utredning som motbevisar K.H:s invändning. HD har därför att godta denna. En utgångspunkt för bedömningen ska alltså vara att K.H. - från sina utgångspunkter - trodde att han var utsatt för ett brottsligt angrepp och således handlade i inbillat (putativt) nödvärn.

Var K.H:s handlande i den inbillade situationen tillåtet?

41.

För att K.H. ska vara fri från ansvar krävs att han i den inbillade nödvärnssituationen inte tillgrep våld som var uppenbart oförsvarligt. Det ska då genast sägas att en gärning av det förevarande slaget endast under mycket speciella förhållanden kan bedömas som annat än uppenbart oförsvarlig. Uteslutet är det emellertid inte att det kan vara icke rättsstridigt att tillgripa även livsfarligt våld mot en angripare (jfr NJA 2005 s. 237). Avgörande är enligt 24 kap. 1 § BrB angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Bedömningen ska alltså grundas på hur det av K.H. inbillade angreppet tedde sig för honom. Om detta har utredningen inte gett något besked. Det framstår emellertid inte som obefogat att utgå från att K.H., när han väcktes, kan ha uppfattat det så att han var utsatt för ett livsfarligt angrepp. I ett sådant läge är det inte uppenbart oförsvarligt att tillgripa allvarligt våld, inte ens sådant som är livsfarligt.

42.

I linje med den bedömning som HD har gjort beträffande K.H:s uppsåt till misshandel ligger emellertid att han efter det inledande skeendet måste ha blivit i tillräcklig grad medveten om att han med svärdet angrep en person som inte gick till fysiskt angrepp mot honom och som därmed i vart fall inte utgjorde något allvarligt hot mot honom. Att i detta läge fortsätta våldsutövandet på det sätt som han gjorde var helt klart uppenbart oförsvarligt.

Var det så att K.H. svårligen kunde besinna sig i den inbillade situationen?

43.

Om den som har gjort för mycket i en nödvärnssituation svårligen kunde besinna sig ska han eller hon enligt 24 kap. 6 § BrB vara fri från ansvar (se p. 16). Denna bestämmelse ska tillämpas också när det inte har varit fråga om en verklig nödvärnssituation men där det inte i tillräcklig grad är motbevisat att det rörde sig om inbillat (putativt) nödvärn vid vilket gärningsmannen överskred vad han hade rätt att göra (s.k. putativexcess). Även med beaktande av att K.H. inledningsvis kan ha uppfattat det så att han var föremål för ett mycket farligt angrepp måste han, när han blev i tillräcklig grad medveten om att han med svärdet angrep en person som inte gick till fysiskt angrepp mot honom - och som därmed i vart fall inte kan ha uppfattats som något allvarligt hot mot honom - ha kunnat besinna sig och avsluta sitt handlande (jfr NJA 2009 s. 234). Hans agerande har därmed inte varit fritt från ansvar.

Slutsats beträffande straffbarheten

44.

Det sagda innebär att K.H. ska dömas för misshandelsbrott. Frågan är då närmast om brottet ska bedömas som grov misshandel eller som synnerligen grov misshandel.

Ska K.H. dömas för grov misshandel eller för synnerligen grov misshandel?

45.

Vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är grovt ska enligt 3 kap. 6 § BrB särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Straffskalan för grov misshandel är fängelse lägst ett och högst sex år. Bedöms ett misshandelsbrott som synnerligen grovt är straffskalan fängelse lägst fyra och högst tio år. En misshandel kan vara synnerligen grov, om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

46.

Av förarbetena till bestämmelsen om synnerligen grov misshandel (prop. 2009/10:147 s.18) framgår att till den graden av misshandelsbrottet ska hänföras misshandelsfall som träffas av de kriterier som enligt 3 kap. 6 § BrB kan ligga till grund för bedömningen att det har rört sig om grov misshandel men som kan sägas vara så synnerligen grova, att de skiljer sig från andra fall av grov misshandel. Omständigheter som att gärningen var livsfarlig, att gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller sjukdom eller visat en betydande råhet, ska alltså - vid sidan av de i 3 kap. 6 § andra stycket BrB angivna omständigheterna - beaktas. Med svår kroppsskada avses t.ex. förlust av tal, syn eller hörsel eller uppkommet svårt lyte. Faktorer som kan medföra att en misshandel bedöms som grov med hänvisning till dess hänsynslöshet eller råhet är att misshandeln har varit oprovocerad eller långvarig eller har riktat sig mot en skyddslös person. I det sistnämnda hänseendet kan hänsyn tas både till offrets allmänna möjligheter att försvara sig och till om offret har misshandlats av flera personer.

47.

Vidare framhålls i propositionen (a. prop. s. 18 f.) bl.a. att till synnerligen grov misshandel måste anses höra fall där en svår kroppsskada är bestående eller misshandeln har inneburit kraftig och långvarig smärta eller stark dödsångest. Detsamma gäller misshandel som har bestått i grovt våld och som har riktats mot en person som har saknat eller som har haft begränsad allmän möjlighet att försvara sig, t.ex. ett barn eller en äldre människa.

48.

I detta fall har misshandelsbrottet riktat sig mot en i det närmaste helt försvarslös person och har innefattat ett livsfarligt våld som har orsakat dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildning och värk. Även med beaktande av att det inte är bevisat att K.H:s våldsutövning i det inledande skeendet uppfyller förutsättningarna för att utgöra brott (på grund av hur han kan ha uppfattat situationen) har våldsutövandet, som har framhållits i det föregående, fortsatt under en inte obetydlig tid. Det kan inte råda någon tvekan om att misshandeln ska bedömas som synnerligen grov (jfr NJA 2011 s. 89). Minimistraffet är därmed fängelse fyra år.

Ska straffvärdet påverkas i mildrande riktning av K.H:s psykiska tillstånd vid tillfället eller på grund av K.H:s misstag rörande situationen?

49.

Enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB ska ett brotts straffvärde påverkas i sänkande riktning om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Av Marianne Kristianssons yttrande framgår att K.H. har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Visserligen har detta i betydande grad haft sin grund i hans alkoholpåverkan. K.H. har också vid något tillfälle tidigare uppträtt på ett i viss mån avvikande sätt i starkt berusat tillstånd. Han har dock - såvitt framkommit - aldrig reagerat så att han har tillgripit våld mot person. Det som har inträffat måste därför betecknas som en för K.H. avvikande alkoholreaktion. Den kan alltså inte ses som självförvållad. Därmed bör K.H:s psykiska tillstånd fullt ut beaktas vid bedömandet av straffvärdet (se prop. 2007/08:97 s. 37; jfr även NJA 2011 s. 563 p. 29).

50.

Enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 BrB ska ett brotts straffvärde påverkas i sänkande riktning också om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap. Regeln innebär att om man har gjort sig skyldig till en straffbar excess, dvs. gjort mer än som var tillåtet exempelvis i en nödvärnssituation, är straffvärdet av gärningen normalt lägre än om den tilltalade inte alls agerade i en nödvärnssituation. Även denna bestämmelse är tillämplig i detta fall och föranleder en sänkning av straffvärdet.

Hur ska påföljden bestämmas?

51.

Trots att det således föreligger skäl att sätta ned gärningens straffvärde med hänsyn till de angivna förhållandena, får brottet bedömas ha varit så allvarligt att straffvärdet motsvarar fängelse fem år. Med hänsyn till det höga straffvärdet, och då det inte finns skäl att vid straffmätningen avvika från detta, kan påföljden inte bestämmas till annat än fängelse.

52.

Det sagda innebär att hovrättens dom ska ändras på det sättet att gärningen ska bedömas som synnerligen grov misshandel och påföljden bestämmas till fängelse fem år.

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut, att HD

dels bedömer gärningen som synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 6 § andra stycket BrB,

dels bestämmer fängelsestraffets längd till 5 år.

HD:s dom meddelad: den 7 mars 2012.

Mål nr: B 4234-11.

Lagrum: 1 kap. 2 §, 3 kap. 6 §, 24 kap. 1 och 6 §§ samt 29 kap. 3 § BrB.

Rättsfall: NJA 1990 s. 210, NJA 2002 s. 449, NJA 2004 s. 176, NJA 2004 s. 702, NJA 2005 s. 237, NJA 2009 s. 234, NJA 2011 s. 89 och NJA 2011 s. 563.