NJA 2005 s. 510
En upphovsman har upplåtit mångfaldigande- och spridningsrätt till verk till ett bolag som försätts i konkurs. Fråga om massaansvar för försäljningsroyalty uppkommer när konkursboet överlåter vid konkursutbrottet befintligt lager av verk.
M.A. är tecknare och upphovsman till bl.a. ett antal olika motiv som använts som dekoration på gratulationskort och muggar. Mellan M.A. och Bonnier Presenta AB, numera Officina Paper AB (Officina) träffades den 4 juni 1997 ett förlagsavtal genom vilket rätten att mångfaldiga och försälja vissa av M.A:s alster uppläts till Officina. Enligt avtalet skulle M.A. erhålla en royalty om sju procent av produkternas försäljningspris.
Den 9 januari 2002 försattes Officina i konkurs. Konkursboet överlät bl.a. i lager liggande produkter som var dekorerade med M.A:s alster till Junot AB. M.A. hävde den 30 januari 2002 förlagsavtalet under åberopande av väsentligt kontraktsbrott på grund av obetalda royaltyfordringar samt anteciperat betalningsdröjsmål.
Växjö tingsrätt
M.A. väckte talan mot Officinas konkursbo vid Växjö tingsrätt. Efter justering yrkade hon förpliktande för konkursboet att utge, i första hand, 224 748 kr utgörande vederlag för utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk samt skadestånd på grund av upphovsrättsintrång. I andra hand yrkade hon 115 748 kr i vederlag för nyttjande av hennes prestation. Hon yrkade i sista hand att boet skulle förpliktas betala 144 585 kr, varav viss del avsåg mervärdesskatt. Av det sistnämnda beloppet utgjorde viss del royalty enligt förlagsavtalet och viss del skadestånd på grund av att produkterna sålts till underpris. I anslutning till huvudyrkandena framställdes även ränteyrkanden.
Konkursboet bestred käromålet.
Junot AB begärde att få inträda i rättegången på svarandesidan. Tingsrätten tillät intervention.
Tingsrätten (rådmannen Jens Mjöberg) beslöt den 28 januari 2004 att enligt 42 kap. 17 a § RB hänskjuta följande rättsfrågor till prövning av HD:
Det antecknas att M.A. enligt förlagsavtalet mellan konkursbolaget och henne erhöll royalty på grundval av försäljning av exemplar samt att konkursboet inte hade träffat något avtal med eller erhållit något samtycke från henne avseende överlåtelsen.
Fråga huruvida konkursboets överlåtelse av konkursbolagets i lager liggande exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk, till vilka spridningsrätten vid överlåtelsetidpunkten inte hade konsumerats, inneburit
i. upphovsrättsligt intrång medförande massaansvar för konkursboet
ii. nyttjande av M.A:s prestation medförande massaansvar för konkursboet, eller
iii. konkursboets konkludenta inträde i konkursgäldenärens förlagsavtal med M.A. medförande massaansvar för konkursboet.
Fråga huruvida konkursboets massaansvar i nu aktuella avseenden påverkats av det förhållandet att vissa av verken vid överlåtelsetidpunkten varken hade offentliggjorts eller utgivits.
Fråga huruvida konkursboets massaansvar enligt ovan påverkas av om M.A. kan anses ha hävt förlagsavtalet mellan henne och konkursgäldenären före den tidpunkt då konkursboet ingick avtal om överlåtelse av konkursbolagets i lager liggande exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk.
Högsta domstolen
M.A. och konkursförvaltaren avgav yttranden till HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Ihrfelt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
1.i. Upphovsrättsintrång
Enligt förlagsavtalet hade Officina rätt att framställa exemplar och sprida de verk av M.A. som omfattades av avtalet. I gengäld hade M.A. en rätt till royalty som kunde göras gällande efter hand som exemplar av verken såldes. Konkursen medförde i sig inte någon ändring vad gäller rättigheter och förpliktelser enligt avtalet. (Se rättsfallet NJA 1966 s. 241.) En upphovsrättslig förfoganderätt innefattande en rätt att försälja de framställda exemplaren tillkom således konkursboet.
För det fall förlagsavtalet inte dessförinnan hade hävts, har konkursboets överlåtelse av konkursbolagets i lager liggande exemplar av M.A:s verk inte inneburit något upphovsrättsintrång.
1.ii. Nyttjande av upphovsmannens prestation
HD uppfattar frågan så, att tingsrätten begärt en prövning av huruvida en överlåtelse utan stöd av förlagsavtalet kan medföra en skyldighet för konkursboet att utge ersättning för nyttjande av M.A:s konstnärliga prestation, även för det fall boet inte har begått något upphovsrättsintrång. Således uppkommer frågan i vad mån utomobligatorisk ersättningsskyldighet kan föreligga utan stöd i lag.
Enligt läran om obehörig vinst anses ett obehörigt utnyttjande av annans egendom kunna medföra en förpliktelse att betala ersättning, även om de i skadeståndslagen angivna förutsättningarna för skadeståndsskyldighet inte är för handen. (Jfr rättsfallet NJA 1993 s. 13 samt Hellner, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 428 ff.)
Vad gäller utnyttjande av annans arbetsprestation utan avtal om vederlag, har HD i rättsfallet NJA 1975 s. 298 uttalat att ”[g]oda skäl kan anföras för att som principiell ståndpunkt bör tagas, att den som åt annan utfört arbete av sådan art och omfattning att lön normalt utgår bör få ersättning för arbetet även i fall då detta ej varit avtalat eller eljest avsett mellan parterna”. I doktrinen har anförts att ersättningsansvar i vissa fall kan komma i fråga på kvasikontraktsrättslig grund, men att det inte kan anses föreligga någon generell regel om att den som utfört en arbetsprestation har rätt till ersättning av den som haft nytta av prestationen, se Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, 1982, s. 59 ff.
Enligt gällande rätt torde alltså ersättningsskyldighet utan uttryckligt lagstöd kunna komma i fråga i vissa fall då någon tillägnar sig en icke beställd prestation eller obehörigt utnyttjar annans egendom. När det gäller utnyttjande av annans konstnärliga eller litterära prestation, finner HD emellertid att upphovsrättslagen (1960:729) uttömmande reglerar ersättningsskyldigheten.
Om upphovsrättsintrång inte kan läggas konkursboet till last, kan boet således inte åläggas att på annan utomobligatorisk grund utge ersättning för utnyttjandet av M.A:s prestation.
1.iii. Frågan om konkludent inträde i konkursgäldenärens förlagsavtal
Av rättsfallet NJA 1966 s. 241 följer att det förhållandet att konkursboet försäljer redan framställda exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk inte regelmässigt kan tillmätas sådan självständig betydelse, att konkursboet därmed anses inträda i ett förlagsavtal som träffats mellan konkursgäldenären och upphovsmannen.
Bedömningen av om konkursboet skall anses ha inträtt i förlagsavtalet måste i stället göras med beaktande av samtliga omständigheter. Av särskild betydelse i detta sammanhang är om konkursboets försäljning av exemplaren har föregåtts av förhandlingar med upphovsmannen, och om denne då gjort gällande hävningsrätt för det fall boet inte skulle påtaga sig massaansvar (jfr t.ex. Håstad, Sakrätt, 6 uppl. s. 422 och Möller, Konkurs och kontrakt, 1988, s. 635 f. och 651 f.). Graden av aktivitet vid konkursboets utövande av rättigheter enligt avtalet kan också ha betydelse (jfr Rosén, Upphovsrättens avtal, 2 uppl. s. 143).
Således kan försäljningen sedd för sig inte betraktas som en åtgärd som innebär ett inträde i förlagsavtalet. Inträdesfrågan måste avgöras utifrån en helhetsbedömning av den situation i vilken försäljningen har ägt rum.
2. Betydelsen av utgivning eller annat offentliggörande
Enligt 42 § upphovsrättslagen är såväl själva upphovsrätten som manuskript samt exemplar av sådana konstverk som inte godkänts för offentliggörande skyddade mot utmätning för upphovsmannens skulder. Detsamma gäller för den till vilken upphovsrätten övergått genom ett familjerättsligt fång. I händelse av upphovsmannens eller dennes arvtagares konkurs skall således bl.a. icke offentliggjorda konstverk inte anses tillhöra konkursboet.
Den upphovsrättsliga förfoganderätt som genom förlagsavtal upplåtits till en förläggare och de fysiska exemplar som framställts med stöd av ett sådant avtal omfattas däremot inte av något utmätningsförbud. Vid förläggarens konkurs tillhör således förlagsrätten och de framställda exemplaren konkursboet oberoende av om verken i fråga varit föremål för utgivning eller annat offentliggörande.
Det kan vidare noteras att enligt 23 § upphovsrättslagen i dess lydelse före 1995 hade utgivning av litterära och musikaliska verk den rättsföljden att spridningsrätten konsumerades. Med den numera gällande konsumtionsregeln i 19 § upphovsrättslagen saknar utgivningen betydelse för rätten till vidare överlåtelse av exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk.
Således påverkas konkursboets massaansvar inte av det förhållandet att vissa av verken vid överlåtelsetidpunkten varken hade offentliggjorts eller utgivits.
3. Betydelsen av en hävning av förlagsavtalet
Som HD konstaterat under punkt 1.i., har konkursboets försäljning inte inneburit något upphovsrättsintrång, om förlagsavtalet alltjämt var gällande mellan parterna.
Om förlagsavtalet däremot hade hävts före överlåtelsen, saknade konkursboet förfoganderätt. Konkursboets försäljning av exemplar av M.A:s verk utan hennes samtycke har i så fall inneburit ett upphovsrättsintrång, vilket enligt 2 § och 54 § första stycketupphovsrättslagen medfört ersättningsskyldighet motsvarande åtminstone skäligt vederlag för utnyttjande av verken. Om intrånget skedde uppsåtligen eller av oaktsamhet, har det dessutom varit skadeståndsgrundande enligt 54 § andra stycket upphovsrättslagen. Eftersom det är konkursboets egen åtgärd som är ersättningsgrundande, har boet därmed ådragit sig massaansvar.
Om förlagsavtalet upphört att gälla på grund av hävning, har konkursboet inte heller kunnat inträda i avtalet.
Domskäl
HD (justitieråden Svensson, Pripp, Lundius, Lindeblad och Calissendorff, referent) meddelade den 15 juni 2005 slutligt beslut, som inleddes med en redogörelse för bakgrunden och de av tingsrätten formulerade och till HD:s prövning hänskjutna rättsfrågorna i överensstämmelse med referatets inledning och därefter fortsatte enligt följande.
1.i. Är exemplarförsäljningen att bedöma som ett upphovsrättsintrång
Konkursboets överlåtelse av lagret till Junot innebar i upphovsrättslig mening en spridning av exemplar av M.A:s verk till allmänheten. Om motsvarande försäljning hade vidtagits av Officina före konkursutbrottet hade emellertid denna inte på upphovsrättslig grund kunnat förhindras av M.A. Så länge förlagsavtalet var gällande har konkursboets överlåtelse av exemplaren inte inneburit något upphovsrättsintrång.
1. ii. Har massafordran uppkommit på grund av konkursboets förfogande över den upplåtna spridningsrätten
Tidpunkten för uppkomsten av en fordran har i doktrin och praxis ansetts relevant inte bara för bedömningen av om en fordran får göras gällande i en konkurs (5 kap. 1 § konkurslagen) utan också för bedömningen av om den är en konkursfordran eller en massafordran. Härvid har brukat anföras att det är uppkomsten av den väsentliga grunden för fordran som bestämmer denna tidpunkt (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, s. 441 f.). Principen är i vissa fall svår att tillämpa på ömsesidigt förpliktande avtal (se t.ex. nedan). Vad gäller gränsdragningen mellan konkursfordran och massafordran kan principen även leda till resultat som kan vara materiellt otillfredsställande. I doktrinen har därför förordats att den som till ett konkursbo levererat en prestation, som han hade rätt att stoppa eller har rätt att återta och som konkursboet tillgodogjort sig, får en mot boet gällande massafordran avseende vederlaget för prestationens utnyttjande (se bl.a. Möller, Konkurs och kontrakt, s. 635 f., Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. s. 419 och Lindskog, Kvittning, s. 163 ff.). Visst stöd för sistnämnda synsätt finns i rättsfallet NJA 1986 s. 136, jämför dock rättsfallet NJA 1999 s. 617.
Förutsatt att M.A. vid konkursutbrottet haft en hävningsrätt, så har hon också haft en separationsrätt till den upplåtna spridningsrätten. - Det ovan angivna synsättet skulle då innebära att M.A:s royaltyfordran skulle vara att betrakta som en massafordran eftersom försäljningen skett med ianspråktagande av hennes spridningsrätt. Detta skulle således gälla oberoende av om avtalet var hävt och oberoende av om konkursboet genom försäljningen skulle anses ha inträtt i förlagsavtalet.
I SOU 2001:80 s. 230 f. har Förmånsrättskommittén föreslagit en ny bestämmelse i konkurslagen innebärande att om ett konkursbo förfogar över en mottagen prestation så att den inte kan återlämnas väsentligen oförändrad eller oförminskad eller prestationen är sådan att den inte kan återlämnas, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet såvitt avser denna prestation (jfr 63 § köplagen [1990:931]). I utredningen anges också, med hänvisning till rättsfallet NJA 1999 s. 617, att bestämmelsen skulle innebära en ändring av gällande rätt. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Det synes mindre lämpligt att genom praxis nu införa förändringar av rättsläget i vad avser upphovsrättsupplåtelser som även skulle kunna få konsekvenser inom andra oreglerade områden för ömsesidigt förpliktande nyttjanderättsavtal utan att dessa konsekvenser närmare analyserats.
M.A. har anfört att det förfogande över hennes spridningsrätt som skett efter konkursutbrottet innebär att en massafordran avseende på försäljningen belöpande royalty har uppstått av det skälet att royaltyfordran skall anses ha uppkommit först genom försäljningsåtgärden. I doktrinen finns stöd för detta synsätt (se bl.a. Lindskog, a.a., s. 159 och s. 165). Det kan konstateras att det är konkursboet som ensamt har haft rådigheten över det förhållande - exemplarförsäljningen - som utlöst den nu aktuella royaltyfordran. Emellertid har HD i rättsfallet NJA 1966 s. 241 uttalat att en fordran på royalty får anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före konkursutbrottet. Det föreligger inte sådana omständigheter i det nu aktuella fallet att det finns skäl att frångå detta uttalande.
Den av tingsrätten hänskjutna frågan skall således besvaras med att massafordran inte har uppkommit redan på den grunden att konkursboet efter konkursutbrottet har utnyttjat den upplåtna spridningsrätten vid överlåtelsen av exemplar av M.A:s verk till Junot.
1. iii. Fråga om konkludent inträde i förlagsavtalet har skett genom exemplarförsäljningen
M.A. har gjort gällande att konkursboet genom försäljningen skall anses konkludent ha inträtt i förlagsavtalet. Det saknas med denna utgångspunkt skäl att vid frågans besvarande bedöma om det har förelegat hinder för boet att inträda i förlagsavtalet.
En bedömning av om ett konkursbo skall anses ha inträtt i ett förlagsavtal av förevarande slag måste göras med beaktande av samtliga omständigheter och rättsförhållandets art. Viss ledning kan analogivis hämtas från 63 § femte stycket köplagen vari anges att konkursboet skall anses ha inträtt i (köpe-) avtalet, om boet har förfogat över varan så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad. Av särskild betydelse kan därför vara om ett konkursbo utöver försäljning av inneliggande exemplar har producerat nya exemplar under utövande av mångfaldiganderätten (jfr t.ex. Möller, Konkurs och kontrakt s. 651 f. samt Rosén, Upphovsrättens avtal, 2 uppl. s. 143). Huruvida det förhållandet att ett upplåtelseavtal överlåts inom ramen för en rörelseöverlåtelse påverkar bedömningen är oklart. Det är också oklart om bedömningen av om ett konkludent inträde har skett påverkas i det fall konkursförvaltaren eljest skulle kunna anses ha gjort sig skyldig till ett straffbelagt upphovsrättsintrång. Detsamma gäller frågan om ett massaansvar till följd av ett inträde skulle omfatta även före konkursutbrottet upplupna skulder. Det saknas dock anledning att ta ställning till dessa spörsmål inom ramen för den av tingsrätten ställda frågan.
Vid försäljning av exemplar av verken till Junot har som ovan konstaterats konkursboet förfogat över en upplåten rättighet som M.A. inte hade kunnat hindra konkursgäldenären att utöva så länge avtalet var gällande. Försäljningen avser ett inneliggande lager för vilka mångfaldiganderätten tagits i anspråk före konkursutbrottet och för vilka produktionskostnaderna burits av konkursbolaget. Försäljningen kan i detta fall jämställas med en normal avveckling av ett konkursbos varulager. Konkursboet kan därför inte anses konkludent ha inträtt i upplåtelseavtalet enbart genom exemplarförsäljningen.
2. Betydelsen av utgivning eller annat offentliggörande för konkursboets rätt att sprida exemplar
Enligt 42 § upphovsrättslagen är såväl själva upphovsrätten som manuskript samt exemplar av sådana konstverk som inte godkänts för offentliggörande skyddade mot utmätning för upphovsmannens skulder. Detsamma gäller för den till vilken upphovsrätten övergått genom ett familjerättsligt fång. I händelse av upphovsmannens eller dennes arvtagares konkurs skall således bl.a. icke offentliggjorda konstverk inte anses tillhöra konkursboet.
Den upphovsrättsliga förfoganderätt som genom förlagsavtal upplåtits till en förläggare och de fysiska exemplar som framställs med stöd av ett sådant avtal omfattas dock inte av något utmätningsförbud. Vid förläggarens konkurs tillhör förlagsrätten och de framställda exemplaren konkursboet oberoende av om verken i fråga blivit föremål för utgivning eller annat offentliggörande. Det föreligger inget på lag grundat generellt hinder mot konkursboets utövande av den upplåtna utgivningsrätten så länge avtalet är gällande och det aktuella avtalet innehåller inte något sådant mot konkursboet gällande hinder.
Således påverkas konkursboets massaansvar inte av det förhållandet att vissa av M.A:s verk vid överlåtelsetidpunkten varken hade offentliggjorts eller utgivits.
3. Betydelsen av en hävning av förlagsavtalet före spridningsåtgärden
Som HD har konstaterat under punkt 1.i har konkursboets försäljning inte inneburit något upphovsrättsintrång om förlagsavtalet alltjämt var gällande mellan parterna vid överlåtelsen av exemplar av M.A:s verk.
Om förlagsavtalet däremot hade hävts före exemplaröverlåtelsen, saknade konkursboet spridningsrätt till lagret. Konkursboets försäljning av exemplar av M.A:s verk utan hennes samtycke har i så fall inneburit ett upphovsrättsintrång, vilket enligt 2 § och 54 § första stycketupphovsrättslagen medfört ersättningsskyldighet motsvarande åtminstone skäligt vederlag för utnyttjande av verken. Om intrånget skedde uppsåtligen eller av oaktsamhet, har det dessutom varit skadeståndsgrundande enligt 54 § andra stycket samma lag. Eftersom det är konkursförvaltarens (såsom ställföreträdare för konkursboet) åtgärd som är ersättningsgrundande, har boet därmed ådragit sig massaansvar för ersättningen.
HD:s beslut meddelat: den 15 juni 2005.
Mål nr: Ö 474-04.
Lagrum: 2, 42 och 54 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 5 kap. 1 § konkurslagen (1987:672), 63 § köplagen (1990:931) och 56 kap. 13 § RB.
Rättsfall: NJA 1966 s. 241, NJA 1986 s. 136 och NJA 1999 s. 617.