NJA 2007 s. 636

Ungdomstjänst har ansetts vara en tillräckligt ingripande påföljd för en 16-åring som dömts för grov misshandel med ett straffvärde, om gärningen hade begåtts av en vuxen person, om cirka 16 månader.

Umeå tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Umeå tingsrätt åtal mot C.A., född den 1 mars 1990, och två andra personer (S.E. och A.M.D.) för rån, alternativt grov misshandel, enligt följande gärningsbeskrivning:

C.A., S.E. och A.M.D. har den 17 november 2006 vid Naturvetarstråket i Umeå gemensamt och i samförstånd, eventuellt med ytterligare personer, misshandlat K.J.Å. genom att utdela slag och knäa honom så att han fallit till marken och när han blivit liggande på marken utdelat ett flertal slag, stampar och sparkar mot honom. Misshandeln har medfört ömhet, smärta, sårskador, svullnad, underhudsblödningar, näsbensfrakturer, hjärnskakning och tandskador.

Misshandeln är att bedöma som grov då gärningsmännen visat särskild hänsynslöshet och råhet då ett flertal personer utövat våld och sparkar mot en liggande person.

C.A., S.E. och A.M.D. har i samband med detta våld gemensamt och i samförstånd samt olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit en påse innehållande boxarhandskar som K.J.Å. bar på.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lars Viktorsson) anförde i dom den 30 mars 2007 bl.a.:

Domskäl

C.A. har erkänt misshandel bestående av att han tilldelat K.J.Å. fem slag med händerna. – – –

Av utredningen har till en början framkommit följande. Den aktuella kvällen umgicks de tilltalade med varandra och i vart fall C.A. och S.E. hade druckit ett antal öl. De tilltalade tog bussen till Ålidhem. På bussen råkade även (flickorna) M.E.S. och E.J. befinna sig. Särskilt S.E. och M.E.S. var bekanta med varandra sedan tidigare och sällskapen pratade med varandra under bussfärden. Flickorna var på väg till en fest på Geografigränd. Det har varit oklart vart ynglingarna egentligen var på väg trots att de påstått att även de skulle på en fest, men ingen av dem har känt till var denna fest skulle äga rum, och det har framstått som om de valt att följa med flickorna till den fest de var inbjudna till. Ungdomarna steg av vid Ålidhem Centrum och började gå efter Naturvetarstråket i riktning mot Kolbäcksskolan. K.J.Å. promenerade ensam efter Naturvetarstråket. Han bar en påse från Systembolaget i sin ena hand. Påsen innehöll ett par boxarhandskar.

K.J.Å.: Han var nykter. Han såg en snöboll komma rullande. På avstånd ropade en kille och frågade om han hade öl i kassen. Han visade att så inte var fallet. Killen stod i ett sällskap på fyra till sju personer i vilket ingick även tjejer. Sällskapet verkade uppspelt. Plötsligt stod det några killar intill honom. Han tror att det var tre killar. De stod bredvid varandra. Han minns inte deras utseende. Det var nog både ljusa och mörka killar. De frågade två till tre gånger om han hade öl och någon av dem tog tag i påsen. En kille som tilltalade honom kunde ha varit 170 cm och en annan kille något längre. Han är 22 år och de verkade vara yngre än honom. Han försökte dra till sig påsen. Han fick ett slag eller en armbåge till vänster i ansiktet. Han tror att det var olika personer som tog tag i påsen och som tilldelade honom det första slaget. Han stapplade tillbaka ett par steg av slaget. Det ringde i huvudet. Det gjorde ont i huvudet. Det blev ”grötigt”. Han föll till marken. Det kändes som om han blev sparkad i huvudet. Det var många sparkar. Han vet inte hur många personer det var som sparkade honom. Han hörde en upprörd kvinnoröst på avstånd utbrista ”vad håller ni på med”. Han tror att han förlorade medvetandet. Hans nästa minnesbild är att han vaknade upp på lördag morgon. – Han fördes till Norrlands Universitetssjukhus (NUS) efter misshandeln där han stannade en natt. Han förlorade mycket blod. Han genomgick en blodtransfusion på sjukhuset. Han ådrog sig två näsfrakturer och två kronfrakturer i tänderna. Han åt yoghurt under en månad efter misshandeln. Tandläkarbehandlingarna är ännu inte avslutade. Han var uppsvullen i hela ansiktet. Näsan ömmade svårt och den är fortfarande öm. Vänster öga var igensvullet i två till tre dagar efter misshandeln. Han var blåslagen på den ena underarmen. Han kände sig trött efter misshandeln och hade svårt för att kunna koncentrera sig på sina studier. Det uppstod ett ärr under höger öga. Han stannade hemma i en och en halv vecka. Händelsen har påverkat honom. Han undviker att gå ut själv och att komma i kontakt med främlingar. Han fick sömnsvårigheter.

C.A.: Han var i sällskap med S.E., A.M.D., M.E.S. och E.J. När de gått i cirka 20 sekunder efter Naturvetarstråket uppmärksammade han tre killar som stod intill varandra. När han kom närmare dem märkte han att de ”tjafsade med varandra”. En av killarna, som han antar var K.J.Å., kom fram till honom. K.J.Å., som han tror höll en påse i handen, frågade ”vad håller du på med”? Han undrade vad denne snackade om. Det uppstod ett tjafs mellan dem i ett 20-tal sekunder. M.E.S. och E.J. var långt framför dem. A.M.D. hade gått undan för att uträtta sina behov. S.E. var lite framför honom. K.J.Å. puttade honom lätt i bröstet. Han svarade med att tilldela K.J.Å. ett knytnävsslag på vänster sida i ansiktet. K.J.Å. åkte bakåt av slaget men ramlade inte omkull. Han tilldelade K.J.Å. två ytterligare knytnävsslag i ansiktet. K.J.Å. föll ner på marken av slagen. Han slog eftersom han kände sig arg. K.J.Å. hamnade först på sidan mot marken men låg sedan på mage. Han lutade sig ner och tilldelade K.J.Å. två knytnävsslag med vardera handen i dennes ansikte. Han utdelade inte några sparkar. S.E. sade ”nu räcker det” och drog undan honom. De lämnade platsen. A.M.D. anslöt till dem i samband med avlägsnandet. Han tittade tillbaka och såg de två andra killarna på nytt söka sig fram till K.J.Å. En av dem sparkade K.J.Å. ett par gånger i huvudet. Han, S.E. och A.M.D. sprang mellan husen, fortsatte bakom NUS och tog den s.k. Svingen mot centrala stan. Nere på stan tog de bussen. Han steg av bussen på Haga för att besöka sin flickvän.

S.E. har uppgett i huvudsak följande: Han var i sällskap med C.A., A.M.D., M.E.S. och E.J. Tjejerna, som drack alkohol, gick framför dem på Naturvetarstråket. A.M.D. sprang åt sidan för att uträtta sina behov. Han gick med C.A. Tre killar framför dem tjafsade med varandra. När de närmade sig dem kom en av killarna fram och skrek mot C.A. Killen puttade C.A. som tilldelade killen något slag. Killen ramlade omkull. När killen låg på marken tilldelade C.A. denne ytterligare ett slag. Han drog undan C.A. från killen. Han och C.A. sprang från platsen och A.M.D., som återkommit, sprang med dem. När C.A. var färdig med killen kom de två andra killarna fram från vänster och sparkade killen på marken.

A.M.D. har uppgett i huvudsak följande: Han var i sällskap med C.A., S.E., M.E.S. och E.J. Han var nykter. När de gick utmed Naturvetarstråket behövde kan uträtta sina behov och han gick in på en ungdomsgård. När han kom ut från ungdomsgården hörde han kill- och tjejskrik. Det låg en kille på marken. Det stod två tjejer och två killar intill killen på marken. C.A. och S.E. befann sig cirka 20 meter längre fram. De ropade till honom att skynda sig och han sprang efter dem. Medan han sprang såg han att någon av de två okända killarna sparkade killen på marken. Han skildes inte långt senare från C.A. och S.E. – – –

M.E.S. har uppgett i huvudsak följande: Hon och E.J. hade varit på bio och tog bussen till Ålidhem för att där besöka en fest på Geografigränd. De var nyktra. De hade inte druckit någonting. De mötte de tilltalade på bussen. Hon kände S.E. sedan tidigare, visste vem C.A. var till utseendet och A.M.D. var en ny bekantskap. A.M.D. hade långt hår. De tilltalade hade en person ytterligare i sitt sällskap, kanske till och med två personer, varav den ene i så fall hade ett vanligt svenskt utseende medan den andre var mörkhyad. Hon uppfattade de tilltalade som onyktra. När de steg av bussen gick de i en klunga efter Naturvetarstråket. De gick ikapp K.J.Å. som höll en påse från Systembolaget i sin ena hand. Någon av killarna tilltalade K.J.Å. och ville ha öl. K.J.Å. uppgav att denne inte hade något öl. Hon upplevde att alla killarna de träffat på bussen befann sig intill K.J.Å. – – –. De gick alla i samma riktning. Hon följde inte riktigt med i killarnas samtal med K.J.Å. Hon såg plötsligt att någon av killarna tilldelade K.J.Å. ett slag. Det slaget följdes av många ytterligare slag. Det var i vart fall tre eller fyra killar som slog K.J.Å. Hon såg inte var slagen träffade men det är självklart att de träffade K.J.Å. i ansiktet. Hon skrek åt killarna. K.J.Å. föll till marken. Hon och E.J. gick några steg tillbaka. De följde med blicken på ett avstånd av cirka fem meter vad som inträffade. – – –. Hon uppmanade killarna i något skede att ”lägga av” och hon försökte också att dra undan någon av killarna, eventuellt S.E. , från misshandeln. Det var mörkt utomhus, kanske upplyst av någon gatlykta, och killarna stod i en halvring runt K.J.Å. Där stod de och slog K.J.Å. K.J.Å. kunde inte resa sig. Hon kunde inte se om K.J.Å. blev sparkad. Det fanns inte någon gärningsman utanför de killar som de träffat på bussen. Hon kan inte säkert säga att samtliga killar från bussen var aktiva i misshandeln. När gärningsmännen var färdiga låg K.J.Å. på marken. Han hostade blod genom mun eller näsa och hade svårt för att andas. Efter misshandeln kom det fram en kille och en tjej för att hjälpa K.J.Å. Hon upplevde misshandeln som fruktansvärt onödig. Någon av gärningsmännen uppmanade henne och E.J. att lämna platsen, men de valde att stanna. K.J.Å. låg i en pöl av blod på marken. – – –.

E.J. har uppgett i huvudsak följande: Hon var nykter. De träffade de tilltalade på bussen. Hon visste vilka de tilltalade var. Hon tror att de tilltalade hade endast en kille i sitt sällskap. Hon tror att det var en ljushårig kille. När hon och M.E.S. uppgav att de skulle på en fest på Ålidhem sade killarna att de också skulle på festen. De klev av bussen och gick Naturvetarstråket mot Kolbäcksskolan. Hon och M.E.S. gick ett par meter bakom killarna som började prata med en främling. Det var K.J.Å. som bar en kasse från Systembolaget. C.A., S.E. eller A.M.D. var alla kvar på platsen. De frågade om K.J.Å. hade öl. K.J.Å., som hon inte vet i vilken riktning han gick, ville dra sig undan, skakade på huvudet och blev påhoppad av killarna. Det var fyra eller fem killar som slog K.J.Å. Hon vet att C.A. och S.E. slog K.J.Å. – – – K.J.Å. blev även knäad av, som hon tror, S.E. K.J.Å. föll till marken efter att han blivit knäad. Det fanns inte några andra personer där. K.J.Å:s påse hamnade nog bara på marken. Killarna ställde sig i en halvcirkel runt K.J.Å. Det var fyra killar. När K.J.Å. låg på marken både slog och sparkade killarna honom. det var främst C.A., S.E. och A.M.D. som misshandlade K.J.Å. – – –. Hon såg även C.A. utdela sparkar. Han tog sats och utdelade sparkarna med kraft. – – –. Hon är säker på att de tilltalade utövade våld mot K.J.Å. Den fjärde killen sparkade också K.J.Å. men framstod som mindre brutal än de andra killarna. Killarna såg ”jävligt förbannade ut” under misshandeln. Hon skrek åt dem att sluta, drog antagligen i C.A:s jacka men allt var förgäves. – – –. Det var visserligen mörkt utomhus men upplyst av gatlyktor och det var lätt att uppfatta vad som hände. Hon stod så nära. Misshandeln pågick i två eller tre minuter. De tilltalade lämnade platsen och rörde sig i riktning mot Kolbäcksskolan.

E.K. har uppgett i huvudsak följande: Hon var nykter och promenerade hem. Hon gick utmed Naturvetarstråket. Hon såg på ett avstånd av cirka 50 meter framför sig att det hände någonting. Det befann sig fem eller sex personer i en ring och en person låg på marken. Hon upplevde att åtminstone två av de stående personerna var aktiva. En hoppade och en sparkade på den person som låg på marken. Det kan ha varit fler som var aktiva mot den liggande personen. Hon uppmärksammade händelsen först sedan den pågått en stund. Gärningsmännen försvann från platsen. Kvar på platsen blev, som hon uppfattade det, två tjejer som varit närvarande vid misshandeln. Hon såg inte några ansikten på de flyende gärningsmännen.

Åklagaren har åberopat ett rättsintyg efter undersökning av K.J.Å. kl. 00:30 den 18 november 2006. Undersökande läkare har avgett följande utlåtande: K.J.Å. har företett tecken på skrapsår över hela ansiktet och trubbigt våld mot huvudet och då framför allt i ansiktet i form av underhudsblödning över framför allt bägge överkäken, kinden, svullen och sned näsa och underhudsblödning och svullnad över höger del av pannan men även i form av kronfraktur på överkäken tand nr 12 och 23. Skadebilden kan stämma med uppgett händelseförlopp. Skadorna kan ha uppkommit vid uppgiven tidpunkt. Skadan har varit av allvarlig karaktär. Skadan kan inte förväntas ge bestående men att det ännu är för tidigt att uttala sig om detta.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Genom vad som framkommit av rättsintyget och vad K.J.Å. uppgett om sina skador står det klart att han utsatts för en svår misshandel som bestått av såväl knytnävsslag som sparkar mot främst huvudet. Det står vidare klart att misshandeln utövats av flera personer. E.J. har i sitt vittnesmål med bestämdhet utpekat var och en av de tilltalade som gärningsmän. Hennes uppgifter vinner ett starkt stöd av M.E.S:s vittnesmål. Vad E.K. uppgett ligger i linje med E.J:s och M.E.S:s uppgifter och avfärdar teorin om gärningsmän utanför de tilltalades grupp. C.A. har för sin del, även om hans uppgifter om händelseförloppet skiljer sig från vittnenas, erkänt att han misshandlat K.J.Å. Tingsrätten finner med stöd av det anförda utrett att C.A., S.E. och A.M.D. är bundna till misshandeln. De har oprovocerat, brutalt, rått och hänsynslöst överfallit K.J.Å. De har varit flera personer mot den ensamme och försvarslöse K.J.Å. De har använt sig av ett kraftigt våld och inte hejdat sig av att han legat på marken. Misshandeln har orsakat honom svåra skador och hade kunnat leda till ännu allvarligare skador. Han har drabbats av bl.a. ärr i ansiktet, långvariga tandproblem och näsbensfrakturer. Misshandeln skall på grund av detta bedömas som grov. De tilltalade har agerat gemensamt och i samförstånd.

Åklagaren har rubricerat gärningen som rån alternativt grov misshandel. Det är upplyst att den påse från Systembolaget som K.J.Å. burit på anträffats med boxarhandskar på brottsplatsen av polisen. Det finns mot denna bakgrund inte tillräckligt stöd för åklagarens påstående om att de tilltalade rånat K.J.Å. De tilltalades främsta intresse tycks snarast ha varit att ägna sig åt ett livsfarligt och meningslöst våld. Gärningen skall därför bedömas som grov misshandel.

– – –

Påföljdsbestämning

C.A. förekommer inte i belastningsregistret. Enligt yttrande den 5 januari 2007 av Socialtjänsten i Umeå kommun lever han under socialt ordnade förhållanden. Han har bedömts lämplig och ställt sig villig att utföra ungdomstjänst. Socialtjänsten har vidare anfört att han skulle må bra av att bearbeta det som hänt och i övrigt samtala om våld, alkohol, grupptryck bland ungdomar och kriminalitet tillsammans med en ungdomsbehandlare vid åtgärdsprogrammet vid Vesta Ungdomsbehandling. Han har ställt sig villig till att genomgå programmet. Det har efter huvudförhandlingen framkommit att åtgärdsprogrammet inte längre genomförs.

Det brott som C.A. gjort sig skyldig till är av ett mycket allvarligt slag. För grov misshandel är stadgat fängelse lägst ett år och högst tio år. C.A. har vid brottet varit 16 år. Han har numera fyllt 17 år. För brott som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Rätten skall i sådant fall i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård istället för fängelse. I rättsfallet NJA 2005 s. 690 har HD funnit att det inte förelegat synnerliga skäl att döma en 17-årig pojke till sluten ungdomsvård för grov misshandel. Vid en jämförelse mellan brotten framstår C.A:s brott som grövre eftersom K.J.Å. varit utsatt för fler gärningsmän och åsamkats svårare skador. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl skall hänsyn tas till straffvärdet på C.A:s brott. Straffvärdet kan bestämmas till fängelse 16 månader. C.A. har emellertid varit endast 16 år vid brottet. Desto yngre gärningsman ju högre krav bör det ställas på straffvärdet innan det kan anses föreligga synnerliga skäl. Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse eller sluten ungdomsvård. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att det inte föreligger synnerliga skäl att döma C.A. till en frihetsberövande påföljd.

Med beaktande av C.A:s personliga förhållanden framstår det som lämpligt att bestämma påföljden för honom till ungdomstjänst. Antalet timmar ungdomstjänst bestäms till det högsta antalet eller 150.

– – –

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde C.A. enligt 3 kap. 6 § BrB för grov misshandel till ungdomstjänst 150 timmar.

Även S.E. och A.M.D. dömdes för grov misshandel. De tre tilltalade ålades att solidariskt utge skadestånd till K.J.Å. med 26 590 kr jämte ränta.

Hovrätten för Övre Norrland

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att påföljden för C.A. skulle bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn, båda med föreskrift om samhällstjänst, eller till sluten ungdomsvård.

C.A. bestred åklagarens ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingrid Olsson, referent, och Susanne Möller, tf. hovrättsassessorn Magnus Forsberg samt två nämndemän) anförde i dom den 4 juni 2007:

Målet i hovrätten

Åklagaren har till stöd för sina ändringsyrkanden anfört bl.a. följande. Tingsrätten har utgått från att C.A:s brott har ett straffvärde motsvarande 16 månaders fängelse, vilket hon godtar. Eftersom C.A. var endast 16 år när brottet begicks skall enligt 29 kap. 7 § första stycket BrB hans ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen, och brottets straffmätningsvärde kan därför uppskattas till fyra månaders fängelse. Tingsrätten har bestämt påföljden till ungdomstjänst 150 timmar. Enligt 32 kap. 2 § tredje stycket BrB får rätten döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl för att döma till ungdomsvård. C.A. är tidigare ostraffad, och det är mot bakgrund av vad som framkommit genom socialtjänstens yttrande inte aktuellt med ungdomsvård. Hon gör emellertid gällande att ungdomstjänst inte är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde, eftersom detta motsvarar mer än ett års fängelse. I det sammanhanget vill hon hänvisa till uttalanden i den proposition (prop. 2005/06:165) som ligger till grund för de sedan den 1 januari 2007 gällande bestämmelserna om bl.a. ungdomstjänst som fristående påföljd. I propositionen sägs (se s. 74 f.) att det, även om gärningsmannens ungdom skall beaktas vid straffmätningen, skulle kunna uppstå omotiverade skillnader mellan samhällstjänst och ungdomstjänst om den senare påföljden skulle kunna dömas ut för brottslighet som är så allvarlig att den har ett straffvärde på två år eller mer och att regeringen anser att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde som överstiger fängelse i ett år. Vidare sägs att det för allvarligare brottslighet ofta torde finnas skäl för att döma till ungdomsvård, om så är motiverat i förening med ungdomstjänst, och att, om det i ett enskilt fall inte skulle finnas anledning att döma till ungdomsvård och inte vara aktuellt med en frihetsberövande påföljd, villkorlig dom eller skyddstillsyn kan komma i fråga.

C.A. har anfört bl.a. följande. Såsom tingsrätten funnit föreligger inte synnerliga skäl att döma honom till en frihetsberövande påföljd. Sluten ungdomsvård kommer således inte i fråga. – I den nämnda propositionen finns ett antal uttalanden som på ett eller annat sätt rör tillämpningsområdet för ungdomstjänst som fristående påföljd. Han anser att det är förenligt med dessa uttalanden att döma till sådan påföljd i fall då straffmätningsvärdet inte överstiger fängelse sex månader. Enligt hans uppfattning har tingsrätten valt en lämplig påföljd. Han accepterar också det antal timmar, 150, som tingsrätten har kommit fram till, även om det skulle kunna anses vara i överkant. Hans samtycke till ungdomstjänst kvarstår, och han samtycker även till samhällstjänst i händelse av villkorlig dom eller skyddstillsyn. Mot bakgrund av det stöd han har från främst sina föräldrar anser han att han inte har behov av någon övervakare, men skulle en skyddstillsyn bedömas vara aktuell har han ingenting emot att få en övervakare.

Med anledning av att C.A. varit anhållen under tiden den 29 november 2006–den 1 december 2006 har parterna beretts tillfälle att yttra sig rörande tillämpning av den fakultativa bestämmelsen om avräkning i 33 kap. 6 § tredje stycket BrB. C.A. har förklarat att han inte har något yrkande om att hovrätten, till skillnad från tingsrätten, förordnar att ett antal timmar ungdomstjänst skall anses verkställda genom att han varit anhållen.

På åklagarens begäran har hovrätten inhämtat yttrande från Kriminalvården enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. I yttrandet, som är daterat den 14 maj 2007, anförs bl.a. följande. C.A. lever under ordnade sociala förhållanden. Han har god relation till och gott stöd i sin familj. Inget missbruk föreligger. Kriminalvården anser att den planering som påbörjats vid socialtjänsten avseende ungdomstjänst samt individuella samtal i åtgärdsprogram är tillräckligt ingripande med hänsyn till C.A:s låga ålder. Samtalen är individuella påverkanssamtal som innefattar brottet, konsekvenser, våld, alkohol, reflektioner samt grupptryck bland ungdomar. C.A. har tillsammans med sina föräldrar medverkat vid ett första möte. Om hovrätten inte finner detta tillräckligt ingripande föreslår Kriminalvården skyddstillsyn med föreskrift för C.A. att fullgöra de behandlingsinsatser som socialtjänsten har planerat.

Vid huvudförhandlingen i hovrätten har frågor ställts till såväl C.A. själv som hans föräldrar. Frågorna har bl.a. gällt förhållandena efter tingsrättens dom. Föräldrarna har bekräftat vad C.A. berättat om att han är ledsen över det som hänt och skall göra vad han kan för att ställa allt till rätta. C.A. har uppgett att han skall betala skadeståndet genom besparingar som han har. Hans mor har berättat att de har talat med målsäganden och fått en god kontakt samt att det eventuellt skall ordnas s.k. medling.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom har C.A. gjort sig skyldig till brott som är att bedöma som grov misshandel. Straffvärdet av hans brott får anses motsvara åtminstone 16 månaders fängelse, och eftersom han var endast 16 år när brottet begicks kan straffmätningsvärdet uppskattas till fyra månader som lägst.

C.A. är numera 17 år gammal. Han har såvitt känt inte tidigare varit föremål för lagföring. I yttranden från bl.a. socialtjänsten uppges att han lever under ordnade förhållanden och har ett gott stöd av sina föräldrar.

Enligt 30 kap. 5 § första stycket och 32 kap. 5 § första stycket BrB krävs det synnerliga skäl för att döma någon till fängelse eller sluten ungdomsvård för brott som han begått innan han fyllt 18 år. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det inte föreligger synnerliga skäl att döma till en frihetsberövande påföljd i C.A:s fall.

Av utredningen om C.A:s personliga förhållanden framgår att det saknas förutsättningar för att döma honom till ungdomsvård.

Enligt 32 kap. 2 § BrB får den som är under 21 år och som begått brott dömas till ungdomstjänst, om den unge samtycker till det och påföljden är lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Den som är över 18 år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl att döma till ungdomsvård.

Ungdomstjänst, som C.A. samtycker till, är en med hänsyn till hans person och övriga omständigheter lämplig påföljd. Frågan är emellertid om denna påföljd kan, såsom lagen kräver, anses vara tillräckligt ingripande med hänsyn till straffvärdet av hans brott.

I förarbetena till de redovisade bestämmelserna finns uttalanden som får tolkas som att en hållpunkt för när ungdomstjänst inte längre skall anses vara en tillräckligt ingripande påföljd bör vara att straffvärdet överstiger ett års fängelse (se prop. 2005/06:165 s. 74 n–75 ö, s. 75 y och s. 132 x). I samband med omnämnande av bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket BrB om att den tilltalades ungdom skall särskilt beaktas vid straffmätningen görs i propositionen uttalanden om att taket 150 timmar motsvarar omkring sex månaders fängelse (s. 75 n–76 ö och s. 132 n). Uttalandena kan ses mot bakgrund av att ett brott, som har ett straffvärde motsvarande ett års fängelse, i praxis bedömts ha ett straffmätningsvärde av sex månaders fängelse i fall då lagöverträdaren är 18 år.

I vissa av propositionens uttalanden används sådana ord som ”vanligtvis” (s. 74 n–s. 75 ö) och ”normalt” (s. 132 x). Mot den bakgrunden kan vad som sägs i propositionen uppfattas som uttryck för en tanke att ungdomstjänst visserligen i regel inte skall väljas som påföljd när brottslighetens straffvärde överstiger ett års fängelse men att det finns fall då ungdomstjänst även i det läget kan anses vara tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde. Ju yngre lagöverträdaren är desto oftare kan det enligt hovrättens mening finnas skäl att göra bedömningen att ett sådant ”undantagsfall” föreligger. Detta gäller särskilt om straffvärdet överstiger ett års fängelse med endast någon eller några få månader.

Hovrätten anser att lagens krav på att ungdomstjänst ”kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde” är uppfyllt i C.A:s fall.

Tingsrättens val av påföljd skall således stå fast. Tingsrätten har bestämt antalet timmar till det högsta möjliga, 150. I propositionen finns, såsom nämnts, uttalanden av innebörd att 150 timmar motsvarar omkring sex månaders fängelse. Om antalet timmer för C.A. skulle bestämmas helt utifrån det straffmätningsvärde hans brott bedömts ha borde antalet timmar bli lägre än 150. Då emellertid C.A. döms för ett brott med ett straffvärde motsvarande 16 månaders fängelse, således betydligt mer än de 12 månader eller ett år som det talas om i propositionen, framstår det som rimligt att antalet timmar bestäms till 150. Hovrätten finner inte anledning att sänka antalet timmar. Däremot anser hovrätten att bestämmelsen om avräkning i 33 kap. 6 § tredje stycket BrB bör tillämpas med anledning av att C.A. varit anhållen på grund av misstanke om brott som prövats i målet. Påföljden bör kunna anses verkställd till ett antal av 10 timmar.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten – med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket BrB – förordnar att påföljden till en tid av 10 timmar skall anses verkställd genom det frihetsberövande som C.A. undergått såsom anhållen.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma C.A. till villkorlig dom och samhällstjänst.

C.A. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har C.A. gjort sig skyldig till grov misshandel. Målet i HD gäller vilken påföljd som skall bestämmas för brottet.

Hovrätten bestämde påföljden till ungdomstjänst 150 timmar, men förordnade att påföljden till en tid av 10 timmar skulle anses verkställd genom det frihetsberövande som C.A. undergått som anhållen. Riksåklagaren – som godtagit hovrättens bedömning att det inte finns synnerliga skäl att döma C.A. till en frihetsberövande påföljd – har yrkat att påföljden i stället skall bestämmas till villkorlig dom och samhällstjänst. C.A. har bestritt ändring.

HD konstaterar inledningsvis att det saknas anledning att frångå hovrättens bedömning att C.A. saknar vårdbehov och att ungdomsvård därför inte är någon lämplig påföljd. Valet av påföljd står därför i princip mellan villkorlig dom med samhällstjänst och ungdomstjänst. HD delar hovrättens bedömning att ungdomstjänst, med de individuella påverkanssamtal som C.A. har börjat delta i, i och för sig skulle vara en lämplig påföljd för honom. Hovrätten har funnit att straffvärdet för den grova misshandel som C.A. skall dömas för uppgår till motsvarande sexton månaders fängelse. Det saknas anledning att frångå hovrättens bedömning även i det avseendet. Frågan i målet är då om ungdomstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottets straffvärde.

Enligt 32 kap. 2 § BrB får ungdomstjänst ådömas den som är under tjugoett år, om den unge samtycker och påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Om den unge är över arton år krävs särskilda skäl för att ungdomstjänst skall kunna komma ifråga. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Denna verksamhet skall ske i enlighet med en individuellt utformad arbetsplan under ledning av en utsedd handledare. Ungdomstjänst får dömas ut endast om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och tidigare brottslighet och det inte finns skäl att döma till ungdomsvård.

I motiven till bestämmelsen framhålls att ungdomstjänst ofta är en lämpligare påföljd än villkorlig dom för ungdomar under arton år, bl.a. mot bakgrund av ungdomstjänstens pedagogiska och vägledande inslag. Ungdomstjänst bör normalt väljas som påföljd framför villkorlig dom. Detta gäller naturligtvis inte om en mer ingripande påföljd än ungdomstjänst fordras. Vidare anges att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB, som överstiger fängelse i ett år. För allvarligare fall torde det ofta finnas skäl för att döma till ungdomsvård, om så är motiverat i förening med ungdomstjänst. Skulle det i ett enskilt fall inte finnas anledning att döma till ungdomsvård och är det inte aktuellt med en frihetsberövande påföljd kan villkorlig dom eller skyddstillsyn komma i fråga. Det högsta antalet timmar ungdomstjänst bör vanligen användas där straffvärdet efter beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 samt särskilda omständigheter att beakta vid straffmätningen, främst den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket, motsvarar omkring sex månaders fängelse. (Prop. 2005/06:165 s. 74 f. och s. 132.)

I 29 kap. 7 § BrB stadgas att om någon har begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen och att det härvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet (s.k. ungdomsrabatt). HD framhöll i NJA 2000 s. 421 att även om straffnedsättning med stöd av 29 kap. 7 § BrB normalt bör bli allt större ju yngre lagöverträdaren är, är det inte enbart åldern som bör vara avgörande. Domstolen påpekade att det ofta kan vara rimligt att sätta ned straffet mera vid långvariga fängelsestraff än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff, att brottens art kan vara av betydelse i sammanhanget och att sådana omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB (tidigare brottslighet och billighetshänsyn) självfallet påverkar straffmätningen. Tanken på en schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet avvisades, eftersom den bl.a. med hänsyn till dessa förhållanden skulle behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig ledning. HD har i tidigare rättsfall framhållit att möjligheten att med stöd av 29 kap. 7 § BrB döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet inte påverkar straffvärdet i sig (NJA 1991 s. 444, 1994 s. 153 och 2000 s. 314).

När det i lagmotiven talas om att det högsta antalet timmar ungdomstjänst bör användas när ”straffvärdet” för en ung gärningsman motsvarar sex månaders fängelse används begreppet straffvärde för att beteckna det straff som bör dömas ut efter reduktion med stöd av 29 kap. 7 § BrB. Vid bedömningen av om ungdomstjänst kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd måste dock beaktas att straffnedsättningen i praxis brukar bli större ju yngre gärningsman det är fråga om. Det innebär att ett brott som för en vuxen person har ett straffvärde på tolv månader i ett visst fall skulle kunna bedömas motsvara sex månaders fängelse för en artonåring, men kanske bara fyra månaders fängelse för en sextonåring (jfr Borgeke m.fl., SvJT 2007 s. 81 ff.). Det talar för att det är straffnivån efter reduktion med stöd av 29 kap. 7 § BrB som bör vara utgångspunkten för bedömningen och att utrymmet för att döma till ungdomstjänst bör vara större ju yngre lagöverträdare det är fråga om. En annan omständighet som talar för detta är att det vid bedömningen av om skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd har ansetts naturligt att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller därutöver inte kan anses vara tillämplig i de fall straffet skall bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB (NJA 2000 s. 314).

HD finner mot bakgrund av det anförda att bedömningen av den övre gränsen för tillämpningsområdet för ungdomstjänst bör utgå ifrån om straffet efter reduktion med stöd av 29 kap. 7 § BrB skulle uppgå till högst sex månaders fängelse. En bedömning av om ungdomstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd måste dock alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

C.A. var endast sexton år vid gärningstillfället. Han är tidigare ostraffad och utöver hans ålder finns inga särskilda omständigheter som bör påverka straffmätningen. Med beaktande av hans låga ålder och omständigheterna i övrigt bör 150 timmars ungdomstjänst anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde. Det finns därför inte skäl att frångå hovrättens bedömning när det gäller val av påföljd och straffmätning. Hovrättens domslut skall följaktligen fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 4 oktober 2007 följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i den delen inte överklagade dom är det avgjort att C.A. gjort sig skyldig till misshandel. Brottet har bestått i att C.A. gemensamt och i samförstånd med i vart fall två kamrater har misshandlat en man genom att utdela slag och knäa honom så att han har fallit till marken och när han blivit liggande utdelat ett flertal slag, stampningar och sparkar som medfört ömhet, smärta, sårskador, svullnad, underhudsblödningar, näsbensfrakturer, hjärnskakning och tandskador.

Som hovrätten funnit är brottet att bedöma som grov misshandel. C.A. var vid gärningstillfället 16 år och har, såvitt känt, inte gjort sig skyldig till annan brottslighet. Frågan i HD är vilken påföljd som brottet skall föranleda.

Av utredningen i målet framgår att C.A. saknar vårdbehov, varför ungdomsvård inte är någon lämplig påföljd. Valet av påföljd står därmed i första hand mellan ungdomstjänst och villkorlig dom i förening med böter eller samhällstjänst.

Enligt 32 kap. 2 § BrB får den som är under tjugoett år och som begått brott dömas till ungdomstjänst, om den unge samtycker och påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst tjugo och högst etthundrafemtio timmar. Den som är över arton år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Av paragrafens tredje stycke framgår att rätten får döma till ungdomstjänst endast om påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl att döma till ungdomsvård.

I motiven till 32 kap. 2 § BrB framhålls att ungdomstjänst ofta är en lämpligare påföljd än villkorlig dom för ungdomar under arton år, bl.a. mot bakgrund av ungdomstjänstens pedagogiska och vägledande inslag. Det anges vidare bl.a. att ungdomstjänst normalt bör väljas som påföljd framför villkorlig dom, men att detta inte gäller om en mer ingripande påföljd fordras, samt att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB, som överstiger fängelse i ett år (prop. 2005/06:165 s. 74 ff.). Bestämmelsen i 29 kap. 7 § om den s.k. ungdomsrabatten nämns däremot inte i detta sammanhang (jfr a. prop. s. 132).

Det kan konstateras att bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB om betydelsen för straffvärdet av den tilltalades uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga i praktiken sällan behandlas särskilt av domstolarna när det fastställs hur högt straffvärde en gärning har. I stället görs en allmän bedömning av vilken strafflindring som den tilltalades ungdom bör föranleda. Därvid åberopas ofta bara 29 kap. 7 § BrB, men ibland också 29 kap. 3 § första stycket 3 (se t.ex. NJA 2005 s. 690 och s. 878; se även Munck i Festskrift till Nils Jareborg, 2002 s. 503 ff.).

Det är en i Sverige sedan länge tillämpad princip att straffrättsliga ingripanden mot unga anpassas efter den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. En användning av enbart straffvärdet – låt vara med beaktande enligt 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB av den unges brist på mognad – som utgångspunkt för bedömningen av om ungdomstjänst skall anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet skulle emellertid kunna få till konsekvens att utrymmet för ungdomstjänst som påföljd skulle bli mindre ju yngre lagöverträdaren är. (Jfr Borgeke och Månsson i SvJT 2007 s. 181 ff.)

I lagmotiven anges att det högsta antalet timmar ungdomstjänst bör kunna användas då brottets ”straffvärde” efter beaktande av bl.a. den s.k. ungdomsrabatten motsvarar sex månaders fängelse (prop. 2005/ 06:165 s. 75 f.). Det skulle kunna få effekten att det inte blir möjligt att använda hela skalan upp till 150 timmar ungdomstjänst för de yngsta lagöverträdarna, eftersom straffnedsättningen i praktiken brukar vara större ju yngre lagöverträdaren är. Detta kan illustreras med följande exempel. Ett brott som, efter beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB, bedömts ha ett straffvärde på tolv månader i ett visst fall och som för en artonåring av domstolen bedöms förskylla ett straff motsvarande sex månaders fängelse skulle kunna medföra påföljden ungdomstjänst 150 timmar för denne. För en sextonåring skulle samma gärning kunna komma att anses motsvara fyra månaders fängelse med 110 timmars ungdomstjänst som påföljd. Skulle brottet däremot bedömts ha ett straffvärde av t.ex. 14 månader, skulle 18-åringen vanligtvis inte komma ifråga för ungdomstjänst, men inte heller 16-åringen trots att det antal månader fängelse som gärningen skulle kunna anses förskylla, liksom det häremot svarande antalet timmar ungdomstjänst, förmodligen skulle anses underskrida sex månader respektive 150 timmar.

Det kan anmärkas att det vid bedömningen av om en påföljd med föreskrift om samhällstjänst kan anses vara tillräckligt ingripande har ansetts naturligt att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller däröver inte är tillämplig i de fall straffet skall bestämmas till under ett år med stöd av 29 kap. 7 § BrB (jfr NJA 2000 s. 314).

Slutsatsen är att utgångspunkten för bedömningen av om ungdomstjänst kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd bör vara att det fängelsestraff som den tilltalade skulle ha dömts till i det särskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd, inte överstiger sex månader.

Av utredningen om C.A. och hans personliga förhållanden framgår att ungdomstjänst skulle vara en lämplig påföljd. C.A. har samtyckt till att utföra ungdomstjänst.

Straffvärdet för gärningen, om den hade begåtts av en vuxen person, är fängelse i omkring 16 månader. Om C.A. hade dömts till fängelse skulle straffets längd ha bestämts till fyra månader.

Ungdomstjänst får, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. Ungdomstjänsten bör pågå under 110 timmar. Påföljden bör med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket BrB anses verkställd med fem timmar med anledning av att C.A. varit anhållen under tiden den 29 november–den 1 december 2006.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att det antal timmar under vilka C.A. skall utföra ungdomstjänst fastställs till 110 samt att påföljden till en tid av 5 timmar skall anses verkställd genom det frihetsberövande som C.A. undergått såsom anhållen.

HD:s dom meddelad: den 4 oktober 2007.

Mål nr: B 2693-07.

Lagrum: 29 kap. 3 och 7 §§ samt 32 kap. 2 § BrB.

Rättsfall: NJA 1994 s. 153, NJA 2000 s. 314, NJA 2005 s. 690 och NJA 2005 s. 878.