NJA 2007 s. 345

Allmän åklagare yrkade vid Gällivare tingsrätt att A.-C.K., född 1963, skulle häktas. Som skäl för yrkandet anfördes att A.-C.K. var på sannolika skäl misstänkt för stöld den 8 maj 2007 samt att det fanns risk för att hon genom att undanröja bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning och för att hon skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Vid häktningsförhandling den 10 maj 2007 bestred A.-C.K. häktningsyrkandet.

I protokoll från förhandlingen antecknades bl.a. följande.

Åklagaren sammanfattar händelsen enligt följande. A.-C.K. har anträffats i Jokkmokk. Hon har varit påverkad av narkotika och i sällskap med P.H. De har tillsammans färdats till Jokkmokk. Hon är då precis avviken från ett behandlingshem. Hon har frivilligt gått in för behandling. Dom vid Haparanda tingsrätt den 16 mars 2007 med påföljd innehållande kontraktsvård har överklagats. I den bil hon och P.H. färdades i återfanns en registreringsskylt, nr CZF 798, som tillhör annan bil som är tillhörande person i Jokkmokk. Den bilen har stått uppställd vid kommunhuset i Jokkmokk. A.-C.K. har sagt att de tagit skylten med avsikt att falskskylta den egna bilen för att kunna tjuvtanka. Trots att skylten har ringa värde bör tillgreppet ändå rubriceras som stöld med tanke på avsikten med tillgreppet. I annat fall skall det ses som förberedelse till märkesförfalskning.

A.-C.K. anför: Det som åklagaren har beskrivit stämmer. Hon tordes dock aldrig tjuvtanka. De tänkte tanka på macken i Jokkmokk, men det kändes inte rätt. Hon skulle även ”slanga” från annan bil men tordes inte det heller. Det kändes inte rätt. Nummerplåten togs från en bil i Jokkmokk. Hon var lite ”nojig” på grund av amfetamin. Hon var och tittade på en skrotbil och blåste efter bensin, men det avbröts då det kändes fel. Sakerna i bilen har någon annan tagit dit. Många använder den bilen. Hon avvek från behandlingshemmet för att träffa P.H. Hon hade bara i tanken att få vara med den hon älskar. För övrigt tror hon inte att hon klarar fler häktningar. Hon går hellre i fängelse och underställer sig dagliga urinprov än sitta med restriktioner igen. Det skulle hon inte klara av psykiskt.

Försvararen gjorde gällande att ett beslut om häktning skulle vara oproportionerligt med hänsyn till det tillgripnas värde.

Tingsrätten (lagmannen Jan Erik Oja) meddelade samma dag följande beslut:

A.-C.K. är på sannolika skäl misstänkt för stöld den 8 maj 2007 i Jokkmokk. Det finns risk att hon på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Då kollusionsfara ej föreligger ogillas åklagarens yrkande på restriktioner.

På grund härav förklarar tingsrätten A.-C.K. häktad.

A.-C.K. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Ola Wärbo, referent, och hovrättsassessorn Jonas Hägerlind) meddelade den 14 maj 2007 följande beslut:

Hovrätten avslår överklagandet.

A.-C.K. överklagade och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot.

Riksåklagaren bestred yrkandet.

I yttrande anförde riksåklagaren bl.a. följande.

Enligt min uppfattning aktualiserar överklagandet frågan hur tillgrepp av ett fordons registreringsskyltar rättsligt skall bedömas.

Om registreringsskyltar bedöms vara stöldobjekt kan gärningen vara att bedöma som stöld enligt 8 kap. 1 § BrB. Stöld är ett häktningsgrundande brott. Om registreringsskyltarna inte är att bedöma som stöldobjekt torde gärningen vara att bedöma som egenmäktigt förfarande. Sådant brott är endast häktningsgrundande om det är grovt. Förfarandet torde också, beroende på omständigheterna, kunna vara att bedöma som förberedelse till märkesförfalskning. I det sammanhanget bör emellertid framhållas, att skulle brottet, om det fullbordats, ha varit att bedöma som ringa, skall inte dömas till ansvar (14 kap. 7 och 12 §§ BrB). HD har i NJA 1986 s. 550 dömt en person som försett sin egen bil med registreringsskyltar avsedda för annan bil, för märkesförfalskning, ringa brott. Den för häktningen avgörande frågan torde således vara hur tillgreppsbrottet skall bedömas.

För stöldansvar krävs att tillgreppet innebär skada. Med skada menas ekonomisk skada. Den, från vilket tillgreppet sker, skall i och med tillgreppet - bildligt talat - ha blivit fattigare. Det är alltså inte tillräckligt att tillgreppet medför skada i form av t.ex. en utgift. Att t.ex. ägaren till passet, körkortet etc. tvingas betala en avgift för att skaffa sig ett nytt pass eller körkort utgör med andra ord inte ett argument för att tillgreppet innebär skada, om inte passet eller körkortet i sig kan anses representera ett förmögenhetsvärde (Brottsbalken - En kommentar på Internet, 8 kap. 1 §, utskrift s. 14).

Tillgrepp av saker som har marknadsvärde innebär alltid skada. Marknadsvärde har en sak som har ett värde på den allmänna marknaden. Aktier, obligationer och teaterbiljetter utgör på denna grund stöldobjekt. Vidare utgör löpande skuldebrev, postanvisningar, resecheckar, vanliga checkar (ej oifyllda checkblanketter) och accepterade växlar stöldobjekt. Handlingen representerar ett förmögenhetsvärde, även om det saknar marknadsvärde. Bankomatkort och kontokort utgör inte stöldobjekt, då kortet inte representerar något förmögenhetsvärde. Pass, körkort och legitimationshandlingar representerar inte ett förmögenhetsvärde, även om de utfärdas mot en avgift. I NJA 1993 s. 480 bedömdes tillgrepp av pass inte som stöld utan som egenmäktigt förfarande (a. kommentar, utskrift s. 15).

Vad gäller just marknadsvärdet (saluvärdet) framhåller Jareborg, att avgörande är inte om någon, t.ex. ägaren, är villig att betala pengar för att få saken, utan om den har ett värde på den allmänna marknaden. Saker med enbart affektionsvärde (t.ex. ett brev som inte är samlarobjekt) eller svartabörsvärde har inte marknadsvärde. I samband med detta har Jareborg uttryckligen angett, att registreringsskylt på bil har ansetts vara stöldobjekt (Jareborg, Brotten, Andra häftet, 2 uppl. 1986, s. 54 och Förmögenhetsbrotten, 1975 s. 79). I det senast angivna verket har Jareborg, vad gäller registreringsskylt på bil, hänvisat till NJA 1957 C 1007. Av det referat som finns i arkivet framgår emellertid inte annat än att den tilltalade dömts för grov stöld m.m. och att HD beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Enligt 7 kap. förordningen (2001:650) om vägtrafikregister gäller vad avser registreringsskyltar sammanfattningsvis följande. När en bil har registrerats skall Vägverket tillhandahålla två registreringsskyltar (5 §) och ett registrerat fordon får brukas endast om det är försett med registreringsskylt. Det gäller dock inte om fordonet brukas vid färd kortaste lämpliga väg till polismyndighet för erhållande av provisorisk registreringsskylt (6 §). Om en registreringsskylt har förstörts, förkommit, förändrats eller av annan anledning inte lämpligen kan användas, får fordonets ägare eller förare ansöka om registreringsskylt hos Vägverket eller polismyndighet (11 §).

Enligt uppgift från Vägverket, Fordonsenheten, utgår en avgift på 60 kr för utfående av registreringsskylt, såväl då fordonet första gången registreras som då man begär att få en ny skylt, t.ex. då den ursprungliga förkommit.

För det fall en registreringsskylt av någon anledning utgör ett samlarobjekt torde den, i likhet med vad som gäller för t.ex. brev, ha ett marknadsvärde och således utgöra stöldobjekt. Om så inte är fallet framstår det som mer tveksamt om en registreringsskylt kan anses ha ett marknadsvärde eller representera ett förmögenhetsvärde. Det finns skäl som talar för att en registreringsskylt är att likställa med legitimationshandlingar (t.ex. pass eller körkort), vilka inte representerar ett förmögenhetsvärde, även om de utfärdas mot en avgift. Det förhållandet att målsäganden förorsakas utgifter kan då inte anses innebära att denne lidit sådan skada som förutsätts för att stöldbrott skall föreligga (jfr NJA 1993 s. 480).

Å andra sidan kan det hävdas att en registreringsskylt på ett annat sätt än en legitimationshandling representerar ett konkret förmögenhetsvärde för målsäganden. Registreringsskyltar är en förutsättning för att fordonsägaren skall få framföra sitt fordon. Skyltarna utgör således en förutsättning för att ägaren skall kunna bruka bilen för det ändamål den är avsedd. Det kan därför hävdas att registreringsskyltarna till viss del representerar det förmögenhetsvärde som fordonet utgör. Vidare kan registreringsskyltar, till skillnad från legitimationshandlingar, inte förvaras på ett säkert sätt. Risken för tillgrepp är därför betydligt större och en fordonsägare kan därför, utan att egentligen ha möjlighet att skydda egendomen, bli utsatt för tillgrepp som kan vålla honom eller henne tämligen betydande kostnader utöver avgiften på 60 kr för nya registreringsskyltar. Möjligheterna att skydda sig mot upprepade tillgrepp är dessutom i princip obefintliga.

Mot ovan angiven bakgrund torde rättsläget få betecknas som osäkert. Med hänsyn till att det i doktrinen uttryckligen har angetts att registreringsskyltar kan utgöra stöldobjekt och det i samband därmed har hänvisats till ett konkret avgörande från HD, anser jag emellertid att övervägande skäl talar för att gärningen, enligt rättspraxis nuvarande ståndpunkt, är att bedöma som ett stöldbrott. Med hänsyn till att registreringsskyltar som regel måste lämnas obevakade skall tillgreppet, oaktat att värdet av registreringsskyltar får betecknas som ringa, bedömas som stöld och inte som snatteri.