NJA 2007 s. 369

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Ralf G. Larsson) anförde följande i dom den 3 december 2004.

Domskäl

Bakgrund

K.A. är verkställande direktör i Hamnbolaget, vilket till 54 procent ägs av Kristianstads kommun. Bland de kollektivanställda finns ett antal teamledare utsedda. Två av dessa är S.B. och T.J. vilka båda arbetar på bulksidan, dvs. med lastning och lossning av fartyg där lasten ligger löst i lastrummet. Måndagen den 24 november 2003 skulle det danskregistrerade fartyget Taladia lossas på sin last med gips; fartyget var 11 meter brett. Lossningen gick till på det sättet att en kran, kran nr 7, med skopa satte igång att lossa gipsen redan kl. 06.00; kranförare var A.J. Lossningsarbetet började i fören. Han hade blivit tillsagd redan på fredagen om det jobbet. Skopan på den kranen väger ca 3,5 ton och då den är full med gips väger den ytterligare 1,5 ton, se bilderna i bilaga 2 (här utesluten). Strax efter kl. 07.00 kom ytterligare en kran, NDC-kranen, att hjälpa till med lossningsarbetet; den fördes av kranföraren U.J. Senare lyftes dessutom en Bobcat ner i lastrummet; den kördes av R.S. Vilka som skulle arbeta på båten som kranförare för NDC- kranen samt Bobcatförare och lämpare bestämdes av teamledaren vid ett möte (utsättning) som hölls på måndagsmorgonen vid 7-tiden. Till lämpare utsågs då den omkomne K.B. samt J.H. och J.T. - Vid olyckstillfället, som inträffade med kran nr 7 strax före kl. 09.00 på morgonen, arbetade endast R.S. och K.B. nere i lastrummet. Den senare höll på att skyffla fram gips från kanterna av lastrummet där varken kranen eller Bobcaten kunde komma åt. Skopan kom av någon anledning i svängning och träffade K.B. med sådan kraft att han klämdes mellan skopan och lastrumsväggen. Senare avled han av de krosskador som han då åsamkades. Någon s.k. signalman fanns inte utsedd. Såväl J.T. som J.H. hade lämnat båten utan att dessförinnan ha gått ned i lastrummet.

Sakframställningar

Till utveckling av åtalet har åklagaren anfört: Det är teamledaren som vid utsättningen på morgonen bestämmer vem som skall arbeta på en viss båt och vilka arbetsuppgifter var och en skall ha. Teamledaren bestämde t.ex. vem som skulle vara lämpare, dvs. vem som med skyffel och kvast skulle gå ned i lastrummet samt vem som skulle köra Bobcaten.

Det är arbetsgivaren som enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen (1977:1160) har huvudansvaret för arbetsmiljön i verksamheten och skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa och olycksfall i arbetet. Genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete skall arbetsgivaren undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås; jfr Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:1. Arbetsgivaren har i detta avseende åsidosatt vad som kan krävas av denne. Bristen har bestått i att det inte funnits någon signalman på båten i samband med att lossningen ägde rum.

Enligt 12 § i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om hamnarbete samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna, AFS 2001:9, skall en signalman finnas för varje lyftanordning där någon vistas inom lyftanordningens arbetsområde om inte uppsikt över arbetsområdet kan uppnås på annat sätt.

Det har varit ett grovt medvetet risktagande att någon signalman inte var utsedd, vilket får anses vara en försummelse av allvarligt slag. Det är således verkställande direktören som har det övergripande ansvaret. Denne har delegerat ansvaret till de två teamledarna T.J. och S.B. men dessa har normalt inte utsett någon signalman utan låtit det manskap som blivit utsatta på en båt själva få ansvaret för att en signalman skall bli utsedd. Detta har normalt inte skett, vilket K.A. ägt kännedom om och ändå inte ingripit för att se till att signalman utses i samband med att lossning skett med kran.

Till utveckling av sitt bestridande av ansvar har K.A. anfört: Att K.B. kom att förolyckas berodde på en olycka och inte på grund av nonchalans eller medvetet risktagande. Den 1 april 2001 började K.A. som VD i bolaget. Det var då inte ett särskilt välskött företag såvitt avser säkerheten. Han har gjort mycket för att förbättra förhållandena i det avseendet. Han har lagt mycket tid på att hitta en lämplig arbetsfördelning och stor energi på utbildning av personal. Det är inte möjligt för en VD att överblicka varje arbetsmoment. Därför har han delegerat en del av arbetsmiljöansvaret, bl.a. till teamledarna, och tagit fram olika typer av arbetsbeskrivningar. Teamledarna skall fördela arbetsuppgifterna i teamet och även utse luckbas, vilket är detsamma som signalman. Det är luckbasen som har kontakten med kranföraren och dirigerar kranen. Det finns en arbetsordning som innefattar signalman. Härigenom och genom delegationen till teamledarna har han gjort vad på honom ankommer. I detta sammanhang hänvisas till de endast av honom underskrivna delegationshandlingarna. Båda dessa är giltiga även om de inte har undertecknats av S.B. och T.J.

Till utveckling av sitt bestridande av ansvar har S.B. anfört: Han har arbetat som stuveriarbetare i Åhus hamn sedan 16 år. Han har utfört alla typer av arbete såsom kranförare, lämpare och signalman. Han är alltjämt kollektivanställd och har ingen förmansfunktion. För 4-5 år sedan genomförde företaget en omorganisation. Från att tidigare ha haft förmansbefattningar på tjänstemannanivå infördes systemet med team och teamledare. Teamledaren utser kranföraren och ser till att det i varje team finns en eller flera som kör Bobcat. Teamledare utser däremot inte vem som skall vara förare men säger åt en av killarna att hämta den. Vem som sedan skall köra den och vem som skall vara signalman utses härefter av teamet och kan växla beroende på längden av passet; det hade alltså alltid varit teamet internt som utsett signalman. Alla på företaget har känt till denna rutin och det har även varit känt av skyddsombudet som inte haft någon invändning. Skyddsombudet har även vikarierat som teamledare och då tillämpat samma rutin.

När teamledarna skulle utses, skedde detta genom att alla fick rösta fram vilka de ville ha som teamledare. På bulksidan röstades S.B. och T.J. fram. De fick en högre lön med 1 500 kr per månad. S.B. har aldrig fått någon delegation av arbetsmiljöansvaret. Inte heller har han kallats till arbetsmiljömöten eller skyddsronder. Han har således inte brustit i något arbetsmiljöansvar genom att inte utse någon signalman. Han har således följt sedvanliga rutiner i företaget, nämligen att teamet självt skulle utse signalman. I vart fall anser han att det inte föreligger någon kausalitet mellan att det inte utsetts någon signalman och att olyckan inträffade.

Till utveckling av sitt bestridande av ansvar har T.J. i huvudsak hänfört sig till vad S.B. anfört samt tillagt: Han har varit anställd som stuveriarbetare i hamnen sedan 24 år. Han är kollektivanställd utan förmans befattning. Han var inte i tjänst när olyckan inträffade och har inte deltagit i vare sig utsättningen den aktuella morgonen eller planeringen av denna. Han hade tid hos en kiropraktor inne i Kristianstad kl. 07.30 och lämnade därför lokalen där utsättningen ägde rum innan denna var klar.

Ställningen som teamledare innebär inte att något arbetsmiljöansvar ankommer på honom. Inte heller har han genom delegation erhållit något sådant ansvar. Han och de andra teamledarna har inte heller fått möjlighet att lämna sådana synpunkter som förutsätts för att kunna delegera arbetsuppgifter till dem. Han hade dessutom endast genomgått två timmars arbetsmiljöutbildning. Enligt instruktioner och praxis skulle teamledaren inte utse signalman. Skulle han av tingsrätten anses ha varit i tjänst har han endast följt de instruktioner som han erhållit från arbetsgivaren.

De tilltalades berättelser

K.A. har berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad han uppgett sakframställningsvis med följande kompletteringar. Han var fram till dess han blev VD i Hamnbolaget den 1 april 2001 VD i ett transportbolag. Hamnbolaget bildades då genom en sammanslagning av andra bolag. I Hamnbolaget arbetar 20 kollektivanställda och 5 tjänstemän. Dessutom tar man regelbundet in extra personal och här är det fråga om 5-10 personer. Teamledarna har befogenhet att kalla in extra personal när det behövs. Varje år anlöps hamnen av ca 500 fartyg. Normalt är det Hamnbolaget som lastar och lossar, men bland fartygen finns det även ett mycket litet antal självlossare, dvs. då fartygets personal klarar lastnings- och lossningsarbetet själva. Det är skeppsmäklaren som senast 24 timmar före fartygets ankomst anmäler till teamledarna att och när fartyget kommer att anlöpa hamnen. Den morgon då arbetet skall utföras gör teamledarna en utsättning, dvs. bestämmer vilka som skall arbeta på en viss båt. Teamledaren har oftast dessförinnan utsett kranförare. Sedan utser teamet självt resten av arbetsuppgifterna, t.ex. vem som skall vara signalman på båten. Uppgiften att utse signalman har delegerats ner till teamledarna. Även före den delegationshandling som är daterad den 5 juni 2002 fanns motsvarande delegationshandling till S.B. och T.J. daterad den 1 november 2001; då kallades de lagledare.

När han kom till Hamnbolaget fanns det endast ett minimalt arbetsmiljöarbete på företaget. Han satte därför igång ett intensivt arbete med att förbättra detta. Han gjorde en omorganisation den 5 juni 2002 varvid teamledarnas roll stärktes. Han satsade på utbildning och individuella utbildningsprogram.

Varken S.B. eller T.J. har haft någon erinran mot de delegationshandlingar som de fick den 5 juni 2002. Han har delegerat arbetsmiljöarbetet på teamledarna och kollektivet. Alla har känt till att det skall utses en signalman. Ansvaret för att utse en signalman ligger på teamledaren, men han kände till hur det gick till i praktiken, nämligen att det var kollektivet som utsåg signalman.

Han kan inte minnas att han tagit del av skrivelsen från 1998 från det regionala skyddsombudet A.A. där denne påtalade att det hade saknats signalman vid lossning av flera fartyg. Däremot har denne vid två eller tre tillfällen ringt honom för att komma in och prata om olika saker. Denne har därvid tagit upp frågan om signalman för att han ansåg att Hamnbolaget brustit i det avseendet. När han fått dessa påstötningar har han omedelbart tagit kontakt med teamledarna.

Han tycker att man på företaget haft en rutin som fungerat; det står i AFS att man kan göra undantag från att utse signalman, vilket skett i vissa fall. Han vet inte varför rutinen brast den 24 november 2003, eftersom rutinen var att teamet självt löste uppgiften och i denna ingår att utse signalman. Skyddsombudet F.O. har vid något eller några tillfällen påtalat att det fanns brister när det gällde att utse signalman. Även då har han talat med teamledarna om detta. Dessa påpekanden har nog inte kommit efter 2001. Själv tyckte han inte att det fanns några brister i detta avseendet men framförde ändå såväl A.A:s som F.O:s oro. Därtill kommer att kranförarna har ett självpåtaget ansvar som signalman, men om denne inte kan se allt i lastrummet så ankommer det på honom att meddela att det behövs en ”speciell signalman”. Frågan om signalman har aldrig varit uppe i arbetsmiljögruppen. Han har åtminstone inte själv tagit upp frågan där. Numera står det uttryckligen i bilaga 5 att det är teamledarna som skall utse signalman, men det stod det även tidigare.

Det var en väl fungerande rutin att det var teamet som utsåg signalman. De påpekanden som kommit från F.O. och A.A. uppfattade han inte vara så allvarliga eftersom han inte hade fått dem skriftligen. F.O. har heller aldrig stoppat arbetet sedan han blev VD. Han har accepterat att teamledarna delegerat ner ansvaret för utseende av signalman men det har hela tiden ankommit på dem att kontrollera att så också blivit gjort eller att det är befogat att det inte finns någon signalman utsedd. När kranföraren inte kan se hela lastutrymmet ankommer det på teamledaren att utse en ”ny signalman”.

- - -

Bevisning

- - -

Tingsrättens bedömning

I samband med lossningen av fartyget Taladia i Åhus hamn på förmiddagen den 24 november 2003 skadades arbetstagaren K.B. så svårt i samband med att han klämdes mellan en skopa till en kran och en fartygsvägg att han kort tid efter olyckan avled till följd av skadorna. Olyckan inträffade när han skottade gips i lastrummet och träffades av skopan som kommit i svängning. Det är inte i målet utrett varför skopan kom i sådan svängning att den träffade K.B. Vid lossningen var det inte utsedd någon signalman på Taladia.

Enligt 3 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen (1977:1160) skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 2 a § första stycket samma lag framgår att arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i lagen och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Enligt samma lagrum skall arbetsgivaren fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Häri ligger att arbetsgivaren regelbundet skall undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för ohälsa och olycksfall i arbetet (jfr 8 § i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:1). Såvitt avser hamnarbete har detta konkretiserats i 12 § i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om hamnarbete samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna, AFS 2001:9. Enligt den bestämmelsen skall en signalman finnas för varje lyftanordning där någon vistas inom lyftanordningens arbetsområde om inte uppsikt över arbetsområdet kan uppnås på annat sätt.

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen, i detta fall av Hamnbolagets VD, K.A. Detta ansvar kan dock delegeras. I förarbetena till arbetsmiljölagen har betonats vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs (jfr prop. 1976/77:149 s. 373 f.). Ju längre ner i beslutskedjan som delegeringen sker gör sig detta krav på tydlighet gällande med allt större styrka. HD har i NJA 2004 s. 34 och s. 80 framhållit att följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Även utan delegering kan en underställd befattningshavare ha ett ansvar för säkerheten på arbetsplatsen om det följer med arbetsuppgifterna och ställningen i bolaget.

Att K.A. gjort klart för teamledarna att han hade delegerat ansvaret för arbetsmiljön till dessa framgår av delegationshandlingar som såväl S.B som T.J. erhållit men inte själva undertecknat. Av dessa framgår att teamledarna skulle ansvara för att verksamheten skedde enligt gällande lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter för arbetsmiljö. I de dokumenten hänvisas dessutom till ett annat dokument ”Systematiskt arbetsmiljöarbete”. Av det senare dokumentet framgår att teamledarna trots den långtgående delegeringen av arbetsmiljöansvaret inte ingick i Hamnbolagets arbetsmiljögrupp. Inte heller skulle de delta i de återkommande skyddsronderna och det är vidare i målet utrett att de inte deltagit i de tre arbetsmiljömöten som skall hållas varje år.

Det har varit allmänt känt på företaget att teamledarna i stort sett aldrig utsett någon signalman i samband med lastnings- och lossningsarbeten utan att detta rutinmässigt ankommit på teamet självt att inom sig utse. Detta har K.A. varit medveten om utan att göra något åt det.

Den omständigheten att teamledarna inte har någon förmansbefattning utan varit s.k. kollektivanställda och själva arbetat som en i teamet, utgör enligt tingsrättens bedömning en omständighet som skall vägas in vid bedömningen om det är möjligt att delegera det totala arbetsmiljöansvaret till dem. Om en sådan delegering skall kunna accepteras och grunda ett s.k. arbetsgivaransvar krävs att delegationen är mycket tydlig, t.ex. genom att den uttryckligen hade gett teamledarna ansvar för att vid lossning eller lastning utse signalman. Eftersom det inte varit fallet anser tingsrätten att en teamledare redan på grund härav inte kan göras ansvarig för att olyckan inträffat.

Beträffande T.J. är det inte heller visat att han överhuvudtaget deltagit i utsättningen på fartyget Taladia. Denne kan därför även på grund härav inte anses ha något ansvar för att någon signalman inte blev utsedd i samband med lossningen av fartyget Taladia.

K.A. har således varit medveten om att det inte alltid utsågs någon signalman vid lossnings- och lastningsarbeten och att det inte var teamledarna utan att det i praktiken låg på teamet självt att se till att så blev gjort. Om det varit K.A:s avsikt att teamledarna var de som skulle utse signalman eller tillse att det blev gjort, har det, när han fått kunskap om att de inte gjorde detta, ålegat honom att se till att en sådan organisation tillskapades så att en signalman alltid skulle komma att utses när det var påkallat. Genom att inte vidta några åtgärder i detta hänseende har ansvaret helt och hållet legat på honom att någon signalman inte kom att utses den 24 november 2003. Han har således av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa.

För att K.A. skall fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott krävs även att det finns ett samband (adekvat kausalitet) mellan hans oaktsamhet och att den fatala olyckan inträffade. Av utredningen i målet framgår att K.B. själv hade agerat signalman vid ett antal tillfällen. Trots det gjorde han en annan bedömning än hans arbetskamrater J.H. och J.T. gjorde, som båda ansåg att det var för tidigt att gå ner i lastrummet eftersom kranarna då inte hade hunnit lossa tillräckligt mycket last ur båten. J.-O.D. med instämmande av T.J. har menat att K.B. inte borde ha befunnit sig i lastrummet vid det tillfället. Om en signalman hade haft samma uppfattning, skulle denne kunnat säga åt K.B. att lämna lastrummet. Med hänsyn till utredningen i målet kan det emellertid inte uteslutas att en annan signalman skulle ha ansett att K.B. stod tillräckligt långt ifrån den plats där skopan arbetade och att det därför inte fanns någon risk att skopan skulle komma i närheten. Det är således omöjligt att uttala sig om hur en signalman skulle ha agerat, eftersom det i målet inte är utrett hur svängningen kunnat ske och hur stor denna var samt det inte heller är visat att det fanns några klara regler för hur en signalman skulle agera. Olyckan skulle således ha kunnat inträffa även om en signalman hade funnits på plats.

Det är således inte visat att K.A:s oaktsamhet vållat K.B:s död varför han inte heller skall fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott.

På ovan anförda skäl föreligger det inte heller skäl att ådöma Hamnbolaget företagsbot.

Domslut

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalen mot samtliga tilltalade, även Hamnbolaget.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Staffan Anderberg och Roger Bergforsen, referent, samt adjungerade ledamoten, f.d. chefsrådmannen Tomas Krüeger) anförde följande i dom den 10 mars 2006.

Hovrättens domskäl

I hovrätten har förnyade förhör ägt rum med - - -.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med - - -.

På K.A:s och bolagets begäran har vittnesförhör ägt rum med - - -.

Omfattande skriftligt material har genomgåtts.

Vad gäller tingsrättens beskrivning av hur olyckan gick till har inget väsentligt nytt framkommit i hovrätten. En del omständigheter är enligt hovrättens uppfattning särskilt anmärkningsvärda. Av A.J:s egna uppgifter framgår att hans handhavande av kranen den aktuella morgonen väckt uppmärksamhet och vållat irritation hos en besättningsman på fartyget. A.J:s lyft har uppenbarligen gjorts med pendelrörelse (”släng”) långt större än vad som varit vanligt. Vidare finner hovrätten det klarlagt att A.J. inte uppmärksammat, eller uppmärksammats på, att K.B. befunnit sig i lastrummet. Anmärkningsvärt är också att de andra två personerna som skulle utföra lämpning lämnat båten, så att någon lämpning med signalman ej kunnat äga rum. K.B., som hade mångårig erfarenhet av arbetet och bland annat varit skyddsombud, befann sig på ett ställe i lastrummet, som han uppenbarligen bedömde som säkert och som normalt också hade varit säkert.

I tingsrättens dom har redogjorts för relevanta bestämmelser om signalman. Utredningen visar entydigt att miljöarbetet i bolaget var eftersatt och att någon godtagbar rutin för utseende av signalman inte fanns vid tiden för olyckan. För detta bär bolagets högste chef ansvaret. Självfallet kan inte denne personligen utse signalmän vid varje lossning, men det åligger honom att tillse att rutiner finns för att gällande föreskrifter efterlevs. Lika med tingsrätten finner hovrätten att det inte gjorts någon acceptabel delegering till teamledarna av ansvaret för att signalman utses. Vad gäller T.J. är, som tingsrätten funnit, ej heller visat att han deltagit i utsättning av personal den aktuella dagen. Redan härigenom står klart att åtalet mot honom skall ogillas. Utsättningen av personal gjordes den aktuella dagen av S.B., som varit teamledare några år. Annat är inte visat än att han följt rådande, men otillfredsställande, rutiner och gällande instruktioner för teamledare. Ej heller har av hans ställning som teamledare följt ett längre gående ansvar, som t.ex. ett ansvar för att signalman utsågs. Även åtalet mot S.B. skall därför ogillas.

Lastning och lossning av fartyg är en mycket farlig verksamhet för de som deltager i sådana arbeten. Ansvaret för säkerheten har vilat tungt på K.A. i egenskap av verkställande direktör. Av utredningen har framkommit att arbetsmiljöarbetet varit eftersatt då K.A. tillträdde som verkställande direktör år 2001 och att han vidtagit åtgärder för att åstadkomma bättre rutiner inom företaget. Dessa åtgärder hade emellertid inte följts upp från ledningens sida vid tidpunkten för olyckan. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att K.A. i förevarande fall av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. För att han skall kunna fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott fordras emellertid även, som tingsrätten angett, att det föreligger adekvat kausalitet mellan oaktsamheten och K.B:s död. I detta fall har inte konkretiserats annan oaktsamhet än underlåtenheten att tillse att det fanns föreskriven signalman. Det åligger därvid åklagaren att visa att en signalman skulle ha förhindrat olyckan. Här uppkommer ett antal hypotetiska frågor om hur en signalman skulle ha agerat, vilka inte låter sig med lätthet besvaras. Frågorna avser såväl kommunikationen mellan signalman och kranförare som mellan signalman och lämpare. Svaren blir beroende av antaganden och överväganden som det, oavsett hur högt beviskravet ställs, är otillfredsställande att grunda straffrättsligt ansvar på. Faktum kvarstår att skopan vid olyckstillfället hanterats med en extremt stor pendelrörelse och att K.B. trots sin mångåriga erfarenhet uppenbarligen gjort en felbedömning när han bedömt sin position i lastrummet som säker. Annat är i målet inte visat än att situationen varit ovanlig. I de anvisningar för signalman som finns ges ingen direkt vägledning om hur en signalman skulle ha agerat i den aktuella situationen. Hovrätten anser sig inte kunna göra annan bedömning än den tingsrätten gjort, nämligen att olyckan skulle ha kunnat inträffa även om en signalman hade funnits på plats. Vid denna bedömning skall även K.A. frikännas och talan om företagsbot följaktligen ogillas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut beträffande K.A., S.B. och T.J. samt lämnade yrkandet om företagsbot utan bifall.

Nämndemännen Åke Sundkvist och Guilem Rodrigues da Silva var av skiljaktig mening beträffande åtalet mot K.A. samt talan om företagsbot och anförde: Lika med majoriteten finner vi K.A. ansvarig för att signalman saknades vid lossningen. En signalman har en synnerligen viktig funktion för säkerheten och det kan hållas för visst att han skulle ha förhindrat olyckan. K.A. har gjort sig skyldig till en försummelse som är av allvarligt slag och vi anser att han bör dömas för arbetsmiljöbrott till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Förutsättningar föreligger också för bifall till åklagarens talan om företagsbot, vilken vi vill bestämma till 200 000 kr.

Nämndemannen Guilem Rodrigues da Silva var av skiljaktig mening även beträffande åtalet mot S.B. och anförde: Signalman är obligatorisk för att lossning av fartyg skall kunna ske med godtagbar säkerhet. S.B. har i sin egenskap av teamledare enligt min mening även utan delegation haft ett självständigt ansvar för att signalman utsågs. Hans försummelse härvidlag bör föranleda att även han döms för arbetsmiljöbrott. Påföljden bör bestämmas till 50 dagsböter.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, Nina Pripp, referent, Torgny Håstad och Marianne Lundius) meddelade den 31 maj 2007 följande dom.

Domskäl

Stuveriarbetaren vid Åhus Hamn & Stuveri Aktiebolag, K.B., omkom i samband med en olycka i bolagets verksamhet den 24 november 2003. Olyckan inträffade vid lossning av last från ett fartyg som låg vid kaj. K.B. klämdes då till döds i fartygets lastrum av skopan till en lyftkran. K.A. var verkställande direktör i bolaget. Frågan i målet är i första hand om han har gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott.

Enligt 3 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen (1977:1160) skall en arbetsgivare vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 2 a § första stycket samma lag framgår att arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Arbetsgivarens skyldigheter konkretiseras genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete jämte kommentarer (se bl.a. 10 och 11 §§) och verkets föreskrifter (AFS 2001:9) om hamnarbete samt allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna. I 12 § första stycket i AFS 2001:9 föreskrivs bl.a. att det skall finnas en signalman för varje lyftanordning där någon vistas inom lyftanordningens arbetsområde om inte uppsikt över arbetsområdet kan uppnås på annat sätt.

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen. Delegering kan dock ske. Som också hovrätten funnit framgår av utredningen att det vid olyckstillfället inte hade skett någon godtagbar delegering till teamledarna av ansvaret för utseende av signalman.

Någon signalman var inte utsedd då K.B. omkom. Uppsikten över arbetsområdet hade inte tillgodosetts på något annat sätt. Som ansvarig för arbetsmiljön ankom det på K.A. att se till att det fanns tillfredsställande rutiner för utseende av signalman och instruktioner gällande arbetarnas tillträde till lastrummet under pågående lossning. K.A. har, såsom hovrätten funnit, av oaktsamhet inte fullgjort denna skyldighet.

För straffrättsligt ansvar krävs att den oaktsamhet som ligger K.A. till last föranlett K.B:s död. (Om orsakssamband vid underlåtenhet, se t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 66 f. och 314 ff., Agge-Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 4 uppl. 1984, s. 76 f. och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 157 och 226 ff.)

När fråga uppkommer om huruvida en underlåtenhet orsakat en viss effekt, måste bedömningen bli hypotetisk. Om det därvid framstår som i hög grad sannolikt att effekten skulle ha uteblivit om den tilltalade hade handlat som han bort, får erforderligt orsakssamband anses föreligga.

I förevarande fall måste det antas att, om en kompetent signalman hade utsetts, denne skulle ha sagt till K.B. att inte uppehålla sig i lastutrymmet på den plats dit skopan kom att nå och att, om K.B. inte hade följt uppmaningen, signalmannen skulle ha avbrutit arbetet med kranen. Det finns därför ett relevant samband mellan K.A:s underlåtenhet och K.B:s död. Orsaksrekvisitet är därmed uppfyllt.

Av vad som nu sagts följer att K.A. skall dömas för arbetsmiljöbrott.

Riksåklagaren har gjort gällande att gärningen skall bedömas som grovt brott.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall enligt 3 kap. 7 § andra stycket 1 BrB särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Andra stycket 2, som avser fall där det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, kan inte anses tillämplig i förevarande fall.

K.A. har visserligen gjort sig skyldig till ett allvarligt brott genom att inte ha tillskapat en sådan organisation att en signalman alltid skulle komma att utses då detta behövdes. Han hade också uppmärksammats på denna brist av bl.a. skyddsombud. K.A. har emellertid uppgivit att han i dessa fall omedelbart tagit kontakt med teamledarna. Utredningen ger inte stöd för att K.A:s underlåtenhet utgjort ett medvetet risktagande. Vid en samlad bedömning i målet kan gärningen inte rubriceras som grovt brott. Den skall inte heller bedömas som ringa.

Eftersom det saknas anledning befara att K.A. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet kan påföljden för honom stanna vid villkorlig dom som skall förenas med dagsböter.

Riksåklagaren har även yrkat att Åhus Hamn & Stuveri Aktiebolag åläggs företagsbot. Enligt den lagstiftning som gällde vid olyckstillfället, och som skall tillämpas i målet eftersom senare inträdda lagändringar är till nackdel för bolaget, föreskrivs att det skall vara fråga om ett grovt åsidosättande och att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunde krävas för att förebygga brottsligheten. Dessa förutsättningar kan inte anses vara uppfyllda i detta fall. Yrkandet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut såvitt gäller åtalet för arbetsmiljöbrott dömer HD K.A. enligt 3 kap. 10 § BrB för arbetsmiljöbrott till villkorlig dom jämte sextio dagsböter.

HD fastställer hovrättens domslut såvitt gäller yrkandet om företagsbot.