NJA 1993 s. 245

En arbetstagare vid ett gatukontor tillfogades kroppsskada i samband med ombyggnadsarbeten. Fråga huruvida en avdelningschef på grund av sin ställning inom gatukontoret har ett straffrättsligt ansvar för olyckan enligt 3 kap 8 § BrB.

(Jfr 1991 s 247)

Göteborgs TR

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å T.S. för vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning.

Under hösten 1987 utförde gatukontoret i Göteborg ombyggnadsarbeten på L-skjulet, Ringön, på Gjutjärnsgatan i Göteborg. Gatukontoret ansvarade för samordningen av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på arbetsstället. - K.J., anställd av gatukontoret, sysslade d 16 nov 1987 med kontrollarbeten på skjulets övervåning. I samband med arbetet föll han, genom en öppning av 2 m 40 cm i längd till ett blivande trapphus, från övervåningen ned mot underliggande plan 2 m 70 cm därunder. Vid fallet ådrog han sig en skallskada. - Något skyddsräcke var ej uppsatt framför öppningen.

Vid olyckstillfället ansvarade T.S. såsom chef för gatukontorets avdelning Teknisk Service enligt arbetsmiljölagen. T.S. var oaktsam genom att ej tillse att skyddsräcke var uppsatt framför öppningen till trapphuset. Härigenom vållade han K.J. skada.

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Sjösten) anförde i dom d 5 april 1990:

Domskäl. T.S. har bestritt ansvar. Han har som grund för bestridandet anfört: Skyddsräcke borde inte ha varit uppsatt vid öppningen till trapphuset vid tillfället. Det fanns ingen möjlighet att ha skyddsräcke eftersom det enda sättet att transportera det material, som behövdes för byggnationen i övervåningen, var genom trappschaktet. - Om behov av skyddsräcke skulle anses ha förelegat bestrids att någon anställd vid gatukontoret varit skyldig att tillse att räcke fanns. Gatukontoret var i egenskap av byggherre ansvarigt för samordningen av skyddsanordningar endast om det på arbetsplatsen funnits flera samtidigt verksamma entreprenörer, vilket inte var fallet. - Om ansvaret för skyddsåtgärder enligt arbetsmiljölagen ändå skulle anses åligga gatukontoret bestrids att detta ansvar åvilat T.S., eftersom delegering av ansvaret skett till platschefen G.S..

T.S. har närmare uppgivit: Han var chef för avdelningen Teknisk Service inom gatukontoret och som sådan direkt underställd gatudirektören. Till hans arbetsuppgifter hörde tillsyn över arbetsmiljöfrågor. Delegation från gatudirektören av dessa uppgifter ingick i befattningsbeskrivningen för hans tjänst. I april 1984 skickades från personalkontoret till de olika avdelningarna inom gatukontoret ut skriftliga instruktioner i arbetsmiljöfrågor för anställda med arbetsledande uppgifter. Instruktionerna, som innefattar uttrycklig delegering, blev inte underskrivna av någon på hans avdelning. Då G.S. kom till avdelningen skrevs inte något anställningskontrakt med honom. Det hölls inte heller något s k kontaktsamtal. G.S. var tidigare anställd inom gatukontoret och skulle tjänstgöra på avdelningen under en begränsad tid. G.S. var platschef och som sådan ansvarig för arbetsmiljön vad gällde gatukontorets egna anställda. G.S. hade erforderliga kunskaper i arbetsmiljöfrågor. Dessa frågor är kända för alla som har arbetsledaransvar. G.S. hade i egenskap av platschef ansvar för skyddsronderna och hade rätt att fatta beslut. Det ingick i T.S:s skyldigheter att se till att skyddsronderna gjordes. Om G.S. var borta från arbetet var T.S. ansvarig för arbetsmiljöfrågorna.

Åklagaren har såsom bevis åberopat förhör med målsäganden K.J. samt vittnesförhör med G.S.. Härtill har åberopats skriftlig bevisning, bl a befattningsbeskrivning för T.S. samt ansvars- och befogenhetsfördelning mellan gatudirektören och T.S..

K.J. har uppgivit att han, då olyckan inträffade, hade fått uppdrag av sin närmaste chef, E., att kontrollera elarbeten som utfördes av två vid Göteborgs stads verkstäder anställda personer.

G.S. har bekräftat de uppgifter T.S. lämnat beträffande hans anställning. Han har vidare uppgivit: De instruktioner i arbetsmiljöfrågor, som är daterade i april 1984, diskuterades inte när G.S. tillträdde sitt arbete. G.S. hade arbetat som arbetsledare sedan 1965 och visste vad som gällde när han tillträdde befattningen. Vad gäller arbetsmiljöfrågor följer med tjänsten att man vet vad de innebär. Säkerheten i arbetet är "något som man har inom sig". Den ingår i sättet att arbeta. Det var G.S. som kontrollerade att skyddsåtgärder vidtogs. Om det förelåg samordningsansvar för gatukontoret var det G.S. som hade det. G.S. hade de ekonomiska resurser som krävdes för att sköta skyddet. Om det uppkom några särskilda kostnader hade han kanske fått fråga ledningen. G.S. bestämde tid för skyddsronder och deltog däri. G.S. hade som platschef ansvaret för de arbetare som fanns på arbetsplatsen. G.S. har någon gång på hösten 1988 skrivit under gatukontorets direktiv beträffande arbetsmiljöfrågor. Det som står i direktiven tycker han att man levt upp till redan tidigare.

TR:ns bedömning.

Det är utrett att olyckan inträffade genom att K.J., som var sysselsatt med arbete på skjulets övervåning, föll genom en öppning till ett blivande trapphus ned mot ett plan 2,70 m därunder.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens bestämmelser angående byggnads- och anläggningsarbeten (1986:3) 16 § skall skyddsräcke finnas eller annan betryggande skyddsåtgärd vidtas om fallhöjden är två meter eller mer. Den omständigheten att byggmateriel transporterades genom schaktet kan inte medföra att avsteg kan göras från de sålunda föreskrivna säkerhetsanordningarna. Avsaknaden av skyddsräcke innebär alltså att avsteg gjorts från de för arbetsplatsen gällande säkerhetsbestämmelserna.

3.

3 kap 2 § arbetsmiljölagen lägger huvudansvaret för arbetsmiljön på arbetsgivaren såvitt gäller skyddet för de egna arbetstagarna. Ansvaret gäller oberoende av om också samordningsansvar enligt 7 § samma lag föreligger. K.J. var vid olyckstillfället anställd vid gatukontoret.

Vid olyckstillfället utfördes arbeten på arbetsplatsen av Electrolux eller underentreprenör till detta företag. Av K.J:s uppgifter framgår att också två av kommunens anställda var sysselsatta på arbetsplatsen vid tillfället.

Enligt 3 kap 7 § arbetsmiljölagen är den som låter utföra byggarbeten ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på arbetsplatsen om två eller flera gemensamt bedriver verksamhet. Gatukontoret var byggherre vid de aktuella arbetena. Såvitt visats har ansvaret inte överlåtits på entreprenören.

På grund av vad som anförts finner TR:n att gatukontoret i första hand varit ansvarigt för säkerhetsfrågorna på arbetsplatsen.

T.S. har vid sådant förhållande medgivit att han var ansvarig för arbetsmiljöfrågorna inom sin avdelning men har gjort gällande att delegation av ansvaret skett till platschefen G.S..

TR:n gör här följande bedömning. Någon uttrycklig, skriftlig eller muntlig, delegation har inte skett. Av vad som framkommit framgår närmast att såväl T.S. som G.S. haft den uppfattningen att ansvaret för arbetsmiljöfrågor såsom något självklart ingick i platschefens, dvs G.S:s, arbetsuppgifter. Det framgår inte klart hur långt G.S:s beslutsbefogenheter sträckte sig. Någon ansvarsdelegering av beskaffenhet att inverka på det straffrättsliga ansvaret kan därför inte anses ha ägt rum. T.S. har alltså varit ansvarig för säkerhetsfrågorna.

Samordningsansvaret har omfattat ansvar för att den plats där olyckan inträffade var en från skyddssynpunkt säker arbetsplats.

TR:n finner utrett att avsaknaden av skyddsräcke orsakat olycksfallet. Underlåtenheten att anordna skyddsräcke har inneburit ett åsidosättande av bestämmelsen i 16 § arbetarskyddsstyrelsens författningssamling avseende byggnads- och anläggningsarbete. Genom att underlåta att tillse att bestämmelsen om skyddsräcke följdes har T.S. varit oaktsam. Genom T.S:s oaktsamhet har K.J. vållats kroppsskada. Åtalet skall därför bifallas. Med hänsyn till omständigheterna - bl a har framgått att det huvudsakliga arbetet på platsen vid tillfället utfördes av entreprenör - finner TR:n att straffet bör sättas lågt.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.S. jämlikt 3 kap 8 § BrB för vållande till kroppsskada till 30 dagsböter å 90 kr.

HovR:n för Västra Sverige

T.S. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsrådet Helin, referent, och t f hovrättsassessorn Carlström) fastställde i dom d 12 febr 1991 TR:ns dom.

HD

T.S. (offentlig försvarare advokaten A.L.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade d 6 april 1992 prövningstillstånd i frågan huruvida T.S. är den inom gatukontoret som bär det straffrättsliga ansvaret för olyckan. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades samtidigt vilande.

T.S. gjorde i första hand gällande att ansvaret för arbetsmiljöfrågor med för honom själv befriande verkan delegerats till sektionschefen G.S.. I andra hand hävdades att om sådan delegation inte kunde anses ha skett så hade delegationen till T.S. själv varit förknippad med sådana brister att straffansvaret för arbetsmiljöfrågor inte övergått på honom.

Riksåklagaren anförde bl a: Den första frågan som skall besvaras är om det ansvar som åvilar chefen för gatukontoret har delegerats till T.S.. För egen del finner jag klart att så skett. Av bilaga till förundersökningsprotokollet, som är en instruktion om ansvaret i arbetsmiljöfrågor inom gatukontoret, framgår att chefen för en avdelning får anses ha fått sig delegerat i princip allt arbetsgivarens ansvar i arbetsmiljöfrågor inom sitt ansvarsområde. T.S. har inte påstått annat än att han fått del av den ifrågavarande instruktionen. Även om instruktionen inte hade funnits, framgår det av T.S:s uppgift att direkt under gatudirektören leda avdelningen och hans uttryckliga uppgift enligt bilaga, som han fått del av och bekräftat med sin underskrift, att "tillse att inriktning i lagar och avtal beträffande medbestämmande, jämställdhet, arbetsmiljö etc blir beaktad" att han inom sin avdelning hade ansvar för arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen.

För att T.S. skall kunna fällas till ansvar för vållande till kroppsskada räcker det emellertid inte med att han hade övertagit arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöns beskaffenhet. I målet är fråga om T.S:s ansvar har överlåtits till G.S.. Om en sådan överlåtelse ägt rum, kan förhållandena vara sådana att det inte kan läggas T.S. till last som oaktsamhet att skyddsanordningar saknades på olycksplatsen.

När det gäller denna fråga vill jag anföra följande.

T.S. var ansvarig för avdelningen Teknisk Service, som var en av sex avdelningar inom gatukontoret. Avdelningen, som enligt T.S:s befattningsbeskrivning sammanlagt sysselsatte nästan 140 personer, var i sin tur indelad i fyra byråer. Chef för en av dessa byråer var G.S., som också tjänstgjorde som platschef för det i målet aktuella arbetet.

Jag menar att det i och för sig har funnits skäl att inom avdelningen Teknisk Service delegera ansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet på den aktuella arbetsplatsen till G.S.. Denne hade arbetat som arbetsledare sedan 1965 och får förutsättas ha haft tillräcklig kompetens och erfarenhet för uppgiften; låt vara att han under förundersökningen uppgivit att han inte fått någon utbildning om arbetsmiljölagen. Av den i förundersökningen som bilaga intagna sammanställningen av ansvar och befogenheter får också anses framgå att G.S. i sin egenskap av byråchef hade tillräckliga beslutsbefogenheter för att kunna fullgöra uppgiften att ha ansvaret för arbetsmiljöfrågorna. Det har alltså funnits förutsättningar för att delegera ansvaret för arbetsmiljöfrågorna till honom inom hans ansvarsområde. Frågan är då om G.S. övertagit T.S:s ansvar på så sätt att det inte kan läggas T.S. till last som oaktsamhet att skyddsanordningarna var bristfälliga vid olyckstillfället.

Det ansvar och de befogenheter som avsågs följa med uppgiften att vara chef för den byrå där G.S. var chef finns angivna i bilaga till förundersökningsprotokollet. Härav framgår att byråchefen hade att leda byråns verksamhet och att tillse att "inriktning i lagar och avtal beträffande medbestämmande, jämlikhet, arbetsmiljö etc blir beaktad". För den som liksom G.S. i egenskap av platschef för ett arbete var arbetsledare förelåg vidare en skyldighet att se till att risk för ohälsa eller olycksfall i arbetet inte förelåg.

För effektiviteten i arbetarskyddet är det väsentligt att upprätthålla principen att en delegering av arbetsmiljöansvaret, för att få effekt på det straffrättsliga ansvaret för den från vilken delegering skett, skall vara klar och otvetydig. Om det föreligger några oklarheter i fråga om ansvarsfördelning, bör det i allmänhet föranleda att den påstådda delegeringen frånkänns effekt i straffrättsligt hänseende. I det aktuella fallet har G.S. inte fått skriva under något anställningskontrakt. Såvitt framgår av utredningen har han därför inte heller fått ta del av den sammanställning av ansvar och befogenheter som intagits som bilaga i förundersökningsprotokollet (jfr hans uppgifter därom under förundersökningen). Han har heller inte före olyckan fått del av gatukontorets föreskrifter om delegering av ansvaret i arbetsmiljöfrågor. Såvitt framgår av utredningen har heller varken T.S. eller gatudirektören uttryckligen sagt till G.S. att han genom att till träda tjänsten som byråchef eller genom att vara platschef övertagit T.S:s uppgifter när det gäller arbetsmiljön inom sitt ansvarsområde. Det kan tilläggas att G.S. när han under förundersökningen första gången tillfrågades om han blivit delegerad ansvaret enligt arbetsmiljölagen svarade att han inte visste det.

Enligt min uppfattning måste det, för att G.S:s ansvar skall kunna åberopas som skäl för att T.S. inte skall anses ha varit oaktsam, krävas att det står fullkomligt klart att G.S. tagit över T.S:s ansvar för arbetsmiljön. I det aktuella fallet har det uppenbarligen inte stått klart för de inblandade hur det förhöll sig härmed. T.S. har nöjt sig med att ta för givet att arbetsmiljöfrågorna har varit G.S:s ansvar medan G.S. av allt att döma inte närmare reflekterat över ansvarsförhållandena. Under sådana förhållanden har T.S. enligt min uppfattning själv haft kvar ansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet på hyggplatsen och således även för avsaknaden av skyddsräcke eller annat skydd mot fall.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Skarborg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. T.S. har i HD hävdat att ansvaret för arbetsmiljöfrågor med för honom befriande verkan delegerats till sektionschefen G.S.. I andra hand har T.S. hävdat att om sådan delegation inte kan anses föreligga så måste också delegationen av arbetsmiljöansvaret till honom själv vara förknippad med sådana brister att straffansvar inte kan föreligga för honom.

Huvudansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet vilar enligt arbetsmiljölagen på arbetsgivaren. I enlighet med utbildad rättspraxis kan en delegation av detta ansvar ske om det föreligger ett klart behov av att så sker. Ett sådant behov kan vara att en delegation syftar till att arbetsgivarens arbetsmiljöansvar fullgörs på ett bättre sätt genom att beslutsansvaret och tillräckliga beslutsbefogenheter överförs på någon som har ett mera direkt ansvar för en arbetsplats. En sådan person måste också besitta erforderlig utbildning och kompetens för uppgifterna och ha en relativt självständig ställning. Utifrån dessa förutsättningar synes hinder inte ha förelegat för en delegation av arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöfrågor från gatudirektören till T.S. och från denne till G.S.. En förutsättning för att en giltig delegation skall föreligga är emellertid också att det av delegationen klart framgår omfattningen av det ansvar som delegeras och till vem detta ansvar delegeras. Kravet på att en delegation skall vara tydlig innebär dock inte att det uppställs något särskilt formkrav på hur en delegation skall vara utformad för att vara giltig. Om det brister i någon av de förutsättningar som krävs för att en giltig delegation skall föreligga flyttas ansvaret tillbaka till den nivå där samtliga förutsättningar föreligger.

När det gäller arbetsgivarens delegation av arbetsmiljöansvaret till T.S. inom dennes ansvarsområde framgår av utredningen i målet att hela detta ansvar delegerats till T.S. samt att de krav som i övrigt kan ställas för att en giltig delegation skall föreligga var uppfyllda. Fråga uppkommer då om arbetsgivarens arbetsmiljöansvar delegerats vidare till G.S. inom dennes ansvarsområde. Enligt vad som framkommit i målet har det varken skriftligen eller muntligen skett någon uttrycklig delegering av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar till G.S.. Även om G.S. varit medveten om att ett sådant ansvar ålegat honom som sektionschef har omfattningen och den egentliga innebörden av hans därmed sammanhängande skyldigheter varit oklar för honom. Under sådana förhållanden kan någon delegation av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar från T.S. till G.S. med för T.S. befriande verkan inte anses föreligga.

Med detta ställningstagande föreligger inte skäl att beträffande målet i övrigt meddela prövningstillstånd.

Domslut

Domslut. HD lämnar T.S:s revisionstalan utan bifall i vad avser frågan om åtalet skulle ogillas på den grund att T.S. inte var den inom gatukontoret som bar det straffrättsliga ansvaret för olyckan. Beträffande målet i övrigt meddelar HD inte prövningstillstånd. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n Gregow, Törnell och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har justerat åtalet på så sätt att den oaktsamhet som läggs T.S. till last består i att denne inte tillsett eller låtit tillse att skyddsräcke eller annat skydd mot fall var uppsatt vid öppningen till trapphuset.

Vid det med åtalet avsedda tillfället var T.S. chef för avdelningen Teknisk Service, som var en av sex avdelningar inom gatukontoret. Avdelningen, som sysselsatte närmare 140 personer, var i sin tur indelad i fyra byråer. Som chef för en av dessa byråer tjänstgjorde G.S., vilken också var platschef för de i målet aktuella ombyggnadsarbetena.

Enligt instruktioner som utfärdats inom gatukontoret ankom det på T.S. att omedelbart under gatudirektören leda avdelningens arbete och det angavs vidare bl a att T.S. hade att "tillse att inriktning i lagar och avtal beträffande medbestämmande, jämställdhet, arbetsmiljö, etc blir beaktad". I fråga om chefen för den byrå som G.S. förestod framgick av instruktionerna att byråchefen skulle leda byråns verksamhet. Även i fråga om byråchefen angavs att denne skulle tillse att inriktning i lagar och avtal beträffande bl a arbetsmiljö blev beaktad. För sektionschef och arbetsledare föreskrevs vidare en skyldighet att se till att risk för ohälsa och olycksfall i arbetet inte förelåg.

Det anförda tyder på att avsikten inom gatukontoret varit att uppgiften att svara för sådana arbetsmiljöåtgärder som det är fråga om i målet skulle vara delegerad till G.S. inom hans ansvarsområde. Riksåklagaren har också vitsordat att G.S. för att fullgöra denna uppgift hade tillräcklig kompetens och erfarenhet samt tillräckliga beslutsbefogenheter. De uppgifter som G.S. lämnat vid TR:n ger vid handen att han själv hade uppfattningen att det samordningsansvar för arbetsmiljöfrågorna på den aktuella arbetsplatsen som kunde föreligga för gatukontoret ankom på honom. Av hans uppgifter framgår också bl a att det var han som bestämde tid för skyddsronder och att han deltog i dessa samt att han ansåg sig i egenskap av platschef ha ansvar för de arbetare som fanns på arbetsplatsen.

Innan G.S. övertog ansvaret för byrån hade han arbetat parallellt med sin företrädare under några månader. Det får emellertid anses framgå av utredningen att G.S. vid tidpunkten för den ifrågavarande olyckshändelsen inte hade fått del av den instruktion, i vilken det ansvar för arbetsmiljöfrågorna som avsågs falla på honom specificerades, och att det inte heller på annat sätt uttryckligen hade sagts till honom att han skulle överta T.S:s ansvar för arbetsmiljöfrågorna inom sitt ansvarsområde.

Även om giltigheten av den avsedda delegeringen till G.S. med hänsyn till det anförda skulle ha kunnat ifrågasättas vid en prövning enligt arbetsmiljölagen, får T.S. anses ha haft fog för att förutsätta att G.S. på byggarbetsplatsen skulle bevaka arbetsmiljöfrågor av nu aktuellt slag. Såvitt framgår av utredningen ingick det inte i T.S:s normala uppgifter att genom besök på byggarbetsplatserna utöva tillsyn över skyddsförhållandena, och det har inte framkommit att det vid det aktuella tillfället fanns någon särskild anledning för honom att utöva kontroll i detta hänseende.

Vid detta förhållande kan det inte vid en prövning enligt 3 kap 8 § BrB anses att T.S. på grund av sin ställning inom gatukontoret har ett straffrättsligt ansvar för olyckan.

Med denna bedömning bör prövningstillstånd meddelas beträffande målet i övrigt och åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. HD förklarar att T.S. inte är straffrättsligt ansvarig enligt 3 kap 8 § BrB för den inträffade olyckan.

HD meddelar prövningstillstånd även beträffande målet i övrigt samt lämnar, med ändring av HovR:ns dom, åtalet utan bifall.

Referenten, JustR Nilsson, med vilken JustR Lars K Beckman förenade sig, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Riksåklagaren har justerat åtalet på så sätt att den oaktsamhet som läggs T.S. till last består i att denne inte tillsett eller låtit tillse att skyddsräcke eller annat skydd mot fall var uppsatt vid öppningen till trapphuset.

För att en underlåtenhet att vidta en viss åtgärd skall vara straffbar krävs enligt allmänna straffrättsliga principer att det har förelegat en särskild skyldighet att vara aktivt verksam. Enligt arbetsmiljölagen har arbetsgivare en sådan skyldighet när det gäller att förebygga olycksfall.

Det ansvar för arbetsmiljöns beskaffenhet som enligt arbetsmiljölagen vilar på arbetsgivaren bärs i första hand av den högste chefen. Delegering kan dock ske. I förarhetena till arbetsmiljölagen har understrukits vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs (prop 1976/77:149 s 373). Det ligger i sakens natur att detta krav på tydlighet gör sig gällande med allt större styrka ju längre ned i beslutskedjan som delegering sker. Följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Det hindrar emellertid inte att också underställda befattningshavare kan ha ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen, om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter (jfr NJA 1991 s 247).

T.S. har i HD hävdat att ansvaret för arbetsmiljöfrågor delegerats från honom, som var avdelningsehef, till sektionschefen G.S.. I andra hand har han gjort gällande att delegeringen till honom från gatuchefen haft sådana brister att ansvaret legat kvar på denne.

Av utredningen i målet framgår att T.S. tagit del av handlingar som innebär att gatuchefens arbetsmiljöansvar delegerats till honom men att detta ansvar varken skriftligen eller muntligen delegerats vidare till G.S.. I den mån gatukontoret hade ett ansvar för att skyddsräcke eller annat skydd mot fall var uppsatt vid öppningen till trapphuset, har detta ansvar alltså åvilat T.S. enligt arbetsmiljölagen. En underlåtenhet från hans sida att vidta de åtgärder i detta hänseende som krävts för att förhindra olyckan innebär i det aktuella fallet att han av oaktsamhet har vållat olyckan. För detta bär han ett straffrättsligt ansvar enligt 3 kap 8 § BrB.