NJA 2004 s. 126

Domskäl

Tingsrätten (ordf. rådmannen Svante Swantesson) anförde i dom den 26 juni 2002:

Yrkanden m.m.

– – –.

H.N. har förnekat arbetsmiljöbrott. Han har hävdat att arbetsmiljöansvaret delegerats till företagets tekniske chef och att, i vart fall, arbetsskadan den 29 juli 1999 utretts, riskerna i verksamheten fortlöpande undersökts samt de åtgärder vidtagits som olyckan bort föranleda.

Domskäl

Till utveckling av åtalet har åklagaren anfört: Under 1999 var H.N. fabrikschef eller platschef vid Forbo Forshagas fabrik i Tibro. Som sådan hade han arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. Efter olyckan i juli 1999 var det ingen från arbetsledningen som hörde av sig till M.A. Nödstopp monterades på maskinen men utmatningsvalsen monterades inte bort och man försåg den inte heller med något insticksskydd. Någon formell intern utredning med anledning av olyckan gjordes inte. Någon delegation av arbetsmiljöansvaret från H.N. har inte förelegat. Denne bar därför vid olyckstillfällena arbetsgivarens ansvar, vilket han uppenbarligen också själv har ansett. På en blankett, Arbetsskadeutredning – med handlingsplan, upprättad med anledning av den nu aktuella olyckan har H.N. angivits som arbetsmiljöansvarig och på en liknande blankett till yrkesinspektionen har han själv skrivit under som arbetsmiljöansvarig. Den andra olyckan är nästan exakt identisk med den första.

Vid målsägandeförhör med M.P. har hon uppgivit: Hon hade vid olyckstillfället arbetat tio år på företaget. Hon arbetade i vanliga fall på avdelningen för tillverkning av stommen till parkettgolvet, ”Stommen”, men hade den 22 december 1999 fått rycka in tillfälligt på en annan avdelning. Olyckan inträffade vid det första arbetspasset där. Från sitt arbete på ”Stommen” var hon bekant med limspridaren men på maskinen där fanns ingen sådan utmatningsvals som på ifrågavarande maskin. Hennes närmaste chef var arbetsledaren A.L. Vid olyckstillfället hade denne gått för dagen. En arbetskamrat, som var skyddsombud, hade visat henne hur maskinen skulle köras. Hon hade inte sagt något särskilt om utmatningsvalsen. M.P. har aldrig hört talas om att utmatningsvalsen skall monteras bort i samband med rengöring. Då hon på kvällen skulle sluta arbetet och göra ren limspridaren spolade hon med vattenslang varmt vatten på limvalsen. Hon vet inte hur varmt vattnet var men skulle tro att det var omkring 60 grader och i vart fall så varmt att man brände sig på det. Hon stod framför utmatningsvalsen ungefär vid dess mitt. För att komma åt bättre och få vatten mellan gummivalsarna lutade hon sig något över maskinen och det var då hennes jumper fastnade i utmatningsvalsen. Hon hade inte något förkläde eller någon skyddsrock på sig. Hon var inte rädd för att luta sig över maskinen. Det hade inte sagts något om hur man borde vara klädd. Då jumpern fastnade försökte hon med vänster hand rycka loss denna. Följden blev emellertid att även handen drogs in i inmatningsvalsen. Hon höll vattenslangen i höger hand och vågade inte släppa slangen av rädsla för att bränna sig på vattnet. Hon hade gummihandskar på sig. Vattnet slutade inte att spruta för att man släppte slangen. En arbetskamrat hade vid ett tillfälle bränt sig på hett vatten. Även om detta nog var tio år tidigare hade hon det i minnet. Hon ropade på hjälp och en arbetskamrat kom och tryckte på det ena av nödstoppen. Då maskinen stannade satt hon fast. Jumpern var upprullad kring utmatningsvalsen så långt att hennes haka var alldeles emot valsen. Vänsterhanden var sönderskuren. Hon kände till nödstoppen men nådde dem förmodligen inte. Hur fort valsen gick vet hon inte. Det är möjligt att man hade kunnat stå längre ifrån utmatningsvalsen och ändå få rent ordentligt. Det fanns inga instruktioner om säkerhetsavstånd. Att stänga av enbart utmatningsvalsen gick inte.

H.N. har uppgivit: Han började på fabriken 1996 och blev fabrikschef den 1 maj 1999. Han minns inte exakt när han fick information om olyckan den 29 juli 1999 men det var inte förrän efter semestern. Det stämmer att han var företrädare för arbetsgivaren. Någon skriftlig delegation av arbetsmiljöansvaret fanns inte men däremot fanns det en muntlig delegation tillkommen genom tradition och hävd. Ansvaret för säkerheten låg på tekniske chefen, L.D. Denne ansvarade för inköp av maskiner samt för underhåll och utveckling av dem. Detta tekniska ansvar för maskinerna inkluderade även det säkerhetsmässiga ansvaret. Detta var L.D. själv klar över. Om även alla övriga var medvetna om det vet han inte. Arbetsledaren A.L. svarade för information om maskinerna. L.D. har sagt att han informerat om att utmatningsvalsen skall tas bort vid rengöring av limvalsen. Utredning efter den första olyckan, som egentligen bara betraktades som en incident, gjordes av L.D., huvudskyddsombudet, arbetsledaren och M.A. M.A. var aldrig sjukskriven. Han fick en kopia av utredningen. Det är svårt att bedöma vilka åtgärder som borde vidtagits efter den första olyckan. Ansvaret härför åvilade L.D. H.N. minns inte om han följde upp vilka åtgärder som hade vidtagits. Åtgärder vidtogs dock, bl.a. genom att maskinen försågs med två nödstopp. Då H.N. 1996 började på fabriken var det som produktionschef. L.D. var redan då teknisk chef med intresse och ansvar för säkerhetsfrågor. Vid den tiden var de sidoordnade varandra. Det var tal om att flytta över säkerhetsansvaret från tekniske chefen till produktionschefen, dvs. till honom, men det blev aldrig så. Efter att han blev fabrikschef införde han emellertid skyddsronder och såg till att varje skift fick ett skyddsombud. Över huvud taget prioriterade han säkerhetsarbetet mycket efter att han blivit fabrikschef och detta fortsatte han med även efter olyckan den 29 juli 1999. Idag är skyddsarbetet mycket bra på företaget. Skyddsarbetet är en del av arbetet. Han känner till att man tog bort utmatningsvalsen efter den andra olyckan. Produktionen fungerade nog ändå. Han har inte studerat just det arbetsmoment vid vilket ifrågavarande olycka inträffade. De instruktioner för diskning av limspridare som fanns uppsatta på väggen vid maskinen var inte några säkerhetsföreskrifter. Vem som ansvarar för innehållet i de instruktionerna vet han inte. Han slutade på Forbo Forshaga den 26 april 2002 och är numera anställd vid Designor AB i Lidköping.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran hållits med M.A., C.G., L.D. och A.L. Vittnena har uppgivit:

M.A.: I likhet med M.P. arbetar hon normalt vid ”Stommen”. Hon fick dock tillfälligt rycka in vid ifrågavarande maskin den 29 juli 1999. Hon var van vid limvalsar och rengöring av sådana men inte vid utmatningsvalsen. Då hon skulle göra rent limvalsen tänkte hon inte på den utan lutade sig över maskinen. Därvid fastnade hennes tröja i utmatningsvalsen. Hon drogs in mot utmatningsvalsen så att hennes hals var alldeles intill denna innan en arbetskamrat kom och fick henne fri genom att rycka loss utmatningsvalsen. Hon fick skador på överkroppen, käken och armarna men inte så att det krävdes någon behandling eller att hon behövde vara borta från arbetet. Hon anmälde det inträffade som en arbetsskada. Det var ingen från arbetsledningen som tog kontakt med henne med anledning av det inträffade men H.N. såg att hon hade märken på halsen. L.D. och A.L. talade inte med henne om vad som skett. Hon och skyddsombudet, C.G., gav i en anmälan om arbetsskada förslag till åtgärder för att förhindra framtida olyckor. Då hon senare frågade C.G. om det vidtagits någon åtgärd fick hon svaret att man gjort bedömningen att det inte behövdes någon. Hon har aldrig hört talas om att man skulle ta bort utmatningsvalsen vid rengöring. Det hela gick mycket fort. Hon vågar inte tänka på hur det skulle ha gått om hon inte kommit loss. Hon kände inte utmatningsvalsen innan hon satt fast. Hon har talat med M.P., som ju råkat ut för samma olycka.

C.G.: Vid tillfället för olyckan den 29 juli 1999 var hon nog på semester. Efter semestern skrevs dock en anmälan om arbetsskada. Hon och L.D. talade med M.A. och de tittade på maskinen. Hon och M.A. föreslog att man skulle förse maskinen med ett skydd för utmatningsvalsen eller på- och avstängningsknapp. Hon vet inte om det var L.D. som var ansvarig för säkerhetsfrågor. Denne arbetade dock med sådana frågor. Yrkesinspektionen kopplades inte in vilket dock skedde efter olyckan i december 1999. Varför inte yrkesinspektionen kopplades in vid den första olyckan vet hon inte. Om säkerhets- eller arbetsmiljöfrågorna idag delegerats till någon vet hon inte heller. Hon känner dock till att en skriftlig delegationsordning ”är på gång”. Efter den andra olyckan idag har man tagit bort utmatningsvalsen och försett maskinen med nödstopp. Man har även försett vattenslangen med ett munstycke som gör att det slutar spola om man släpper slangen. Hon har inte hört talas om att man borde ta bort utmatningsvalsen vid diskning.

L.D.: Han är teknisk chef vid fabriken. Då ifrågavarande maskin installerades, omkring 1994, gav han vid ett eller ett par tillfällen instruktioner om att utmatningsvalsen skulle tas bort vid diskning. Varför A.L. i polisförhör uppgivit att han inte känner till detta vet han inte. Det stämmer dock att det med tiden blev så att utmatningsvalsen inte togs bort. Som teknisk chef har han ansvaret för inköp av maskiner och underhåll av dem. Detta gäller av hävd. Han är dessutom arbetsgivaransvarig för miljö- och säkerhetsfrågor tills maskinen installerats och ansvaret överlämnats till arbetsledaren. Detta känner arbetsledaren till. Det har talats om att utarbeta en skriftlig delegation men det har inte blivit av ännu. Vid olyckstillfället den 22 december 1999 var det arbetsledaren A.L. som var ansvarig för säkerheten vid maskinen. Efter den första olyckan, den 29 juli 1999, tillstyrkte L.D. de åtgärder som föreslagits i anmälan om arbetsskada. Att yrkesinspektionen inte kontaktades då berodde nog på att det var semester. Att han i sin egenskap av teknisk chef även hade arbetsgivarens ansvar för säkerheten har han fått bekräftat på en kurs i Göteborg. Efter den andra olyckan kan man naturligtvis se att de åtgärder som vidtogs efter den första inte var tillräckliga men då gjordes bedömningen att de var det. Efter den första olyckan försågs maskinen, som är 130 cm bred, med två nödstopp, ett vid vardera sidan. Efter den andra olyckan har man tagit bort utmatningsvalsen och försett vattenslangen med ett annat munstycke. Utmatningsvalsen går med en hastighet av omkring 25 meter per minut. Vattnet i slangen är omkring 55 grader. Man försöker ha det så varmt som möjligt eftersom det underlättar diskningen. Egentligen borde nog han och inte H.N. ha skrivit under blanketten Arbetsskadeutredning/tillbudsutredning med handlingsplan som arbetsmiljöansvarig.

A.L.: Under 1999 var han arbetsledare på den avdelning där olyckorna har skett. Han tyckte inte att ifrågavarande arbetsmoment såg riskfyllt ut. Då hade han inte hört talas om att man borde ta bort utmatningsvalsen vid diskning. Numera har han dock av en M.L. hört detta. Vad han vet finns det ingen delegationsordning avseende säkerheten. Han behöver dock inte känna till delegationsordningar som gäller personer som är hans överordnade. Han har aldrig hört någon säga att han som arbetsledare har arbetsmiljöansvar eller att detta gäller av hävd. Han har dock hört att han har säkerhetsansvar efter det att en maskin installerats. Det kan stämma att detta är en otydlig delegation. Efter den första olyckan talade de om att ta bort utmatningsvalsen. De kom dock fram till att det inte gick. Som han uppfattat det är det L.D. som är säkerhets- och miljöansvarig. Det är till honom som han har vänt sig i sådana frågor. De båda olyckorna liknar varandra.

Åklagaren har åberopat rättsintyg den 21 september 2001 i vilket undersökande läkare efter undersökning den 23 december 1999 uttalat att M.P. ådragit sig en omfattande skada på vänster hand med ett flertal frakturer i handryggsnivå och nervskador på sträcksenorna till fjärde och femte fingret, att skadorna kan ha uppkommit genom att vänster hand fastnat i en limmaskin, att skadorna kan ha uppkommit vid påstådd tidpunkt, att skadebilden stämmer överens med uppgivet händelseförlopp samt att skadorna är av den svårighetsgrad att de kommer att ge patienten framtida men.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt 3 kap. 2 a § 2 punkten arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. H.N. har vitsordat att han varit arbetsgivarens företrädare på fabriken. Han har emellertid hävdat att ansvaret när det gäller säkerhets- och arbetsmiljöansvar muntligen och av hävd är delegerat till den tekniske chefen L.D. Vid vittnesförhör med L.D. har denne vitsordat riktigheten av H.N:s påstående. Enligt L.D. har emellertid säkerhetsansvaret för en maskin övergått på arbetsledaren, A.L., sedan maskinen installerats och L.D. överlämnat ansvaret. Av vittnesförhöret med A.L. framgår att denne visserligen hört talas om detta men att han ändå inte ansett sig bära något arbetsmiljöansvar. Han har hänvisat till L.D. när det gäller sådant ansvar. H.N. har uppgivit att arbetsledaren lämnade information om maskinen men däremot inte, vilket han självfallet skulle ha gjort om han kände till detta, att arbetsmiljöansvaret delegerats vidare från tekniske chefen till arbetsledaren. Som åklagaren påpekat talar den omständigheten att H.N. själv undertecknat blanketten Arbetsskadeutredning som arbetsmiljöansvarig på att han ansett sig bära ansvaret. För att en delegation av arbetsmiljöansvaret skall tillmätas straffrättsligt befriande verkan krävs att det inte råder någon tvekan om vem som bär ansvaret. I detta fall föreligger sådan oklarhet att H.N. inte kan anses ha blivit befriad från ansvaret.

Frågan är då om H.N. uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom. Av utredningen framgår att olyckan den 29 juli 1999 inte ledde till annan åtgärd avseende maskinen än att den försågs med två nödstopp. Instruktionerna avseende diskning av limspridaren, vilka instruktioner inte tar sikte på arbetssäkerheten, kompletterades inte med några säkerhetsföreskrifter. Några särskilda föreskrifter om klädsel eller säkerhetsavstånd upprättades inte. Enligt vad L.D. uppgivit gav han, i samband med att maskinen installerades, instruktioner om att utmatningsvalsen skulle tas bort vid diskning. En sådan åtgärd framstår som mycket nära till hands liggande. En annan åtgärd som också måste ha legat nära till hands är ett skydd för utmatningsvalsen. Även om tydligen varken M.A. eller M.P. och inte heller A.L. synes ha insett den framstår risken att fastna i den roterande utmatningsvalsen som mycket stor, särskilt om man inte är klädd i förkläde eller annan skyddsutrustning utan i tröja. Även om nödstopp är en förbättring kan nödstopp inte förhindra att man fastnar. Enligt tingsrättens mening har de vidtagna åtgärderna varit klart otillräckliga och måste detta också ha stått klart för H.N., om inte förr, redan efter den första olyckan. H.N. bär ansvaret för att inte erforderliga åtgärder vidtagits. Genom sin oaktsamhet har han vållat M.P. de skador som uppkom genom att hon fastnade i utmatningsvalsen. Skadorna är inte ringa. H.N. skall därför dömas för arbetsmiljöbrott.

Påföljden bör bestämmas till böter. Särskilda skäl får anses föreligga att jämka dagsbotsbeloppet.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde H.N. för arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § BrB till 50 dagsböter å 500 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Björn Karlsson och tf. hovrättsassessorn Magnus Johansson) anförde i dom den 8 juli 2003:

Domskäl

Samma utredning har lagts fram i hovrätten som vid tingsrätten, varvid M.A:s och C.G:s uppgifter förebringats genom uppläsning ur domen och övriga personer hörts på nytt. Vid omförhören har framkommit i allt väsentligt detsamma som intagits i tingsrättens dom. Den skriftliga bevisning som åberopades vid tingsrätten har upptagits även i hovrätten.

Av utredningen framgår att H.N. vid tiden för olyckan var platschef vid Forbo Forshagas parkettfabrik i Tibro och således arbetsgivarens främste representant på platsen. Han har i hovrätten vidhållit sin inställning vid tingsrätten, nämligen att arbetsmiljöarbetsuppgifterna genom hävd varit delegerade till den dåvarande tekniske chefen L.D. Denne har bekräftat H.N:s uppgifter härvidlag, L.D. har i sin tur gjort gällande att arbetsmiljöarbetsuppgifterna såvitt avsåg den löpande produktionen vid den aktuella maskinen tillkom arbetsledaren A.L.

För att en delegation skall beaktas i straffrättsligt hänseende krävs att det föreligger behov av delegering, att mottagaren är relativt självständig och har kompetens att utföra arbetsmiljöarbetsuppgifterna samt att delegationen är tydlig. Av vad som framkommit i målet har de tre första kriterierna varit uppfyllda vad avser den påstådda delegeringen av de i målet aktuella arbetsuppgifterna till L.D. Frågan i målet är huruvida den delegering som H.N. gjort gällande är tillräckligt tydlig för att beaktas i straffrättsligt avseende.

En delegation behöver inte vara skriftlig utan kan ske muntligen eller komma till uttryck genom konkludent handlande. Det får emellertid inte råda någon tvekan om vem som bär ansvaret. Mottagaren av delegationen måste vara införstådd med innebörden av delegationen och de skyldigheter som sammanhänger därmed. Om så inte är fallet är någon ansvarsbefriande delegation inte för handen.

Såväl H.N. som L.D. är ense om att de övergripande arbetsmiljöuppgifterna tillkom L.D., låt vara att denne i sin tur gjort gällande att ansvaret för säkerheten vid den löpande produktionen tillkom arbetsledaren. Vid förhöret med L.D. har framkommit att det var han som från företagets sida bedrev all verksamhet inom arbetsmiljöskyddsområdet och var ordförande för skyddskommittén. A.L. har å sin sida uppgivit att han vid den relevanta tiden uppfattade L.D. som arbetsmiljöansvarig.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att utredningen inte ger något egentligt stöd för någon annan slutsats än att H.N. med fog haft uppfattningen att det övergripande ansvaret för arbetsmiljöarbetsuppgifterna tillkom L.D. Det har inte framkommit någon omständighet som tyder på att H.N. varit medveten om att ansvarsfördelningen mellan L.D. och A.L. var oklar eller som i övrigt inneburit att H.N. bort utöva någon kontroll av hur arbetsmiljöarbetsuppgifterna fullgjordes. Vid sådant förhållande finner hovrätten att H.N. inte haft straffrättsligt ansvar i de avseenden som krävs för ett bifall till åtalet. Åtalet mot honom skall därför ogillas och tingsrättens dom ändras i följd härav.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet – – –.

Hovrättslagmannen Jan Carrick var skiljaktig och anförde: Jag fastställer tingsrättens dom. – – –.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Nyström och Calissendorff) meddelade den 23 mars 2004 följande dom:

Domskäl

Arbetstagaren vid Forbo Forshagas parkettfabrik i Tibro M.P. klämde och skadade den 22 december 1999 sin ena hand vid rengöring av en limmaskin. Olyckan inträffade då hon med handen försökte slita loss sin tröja som drogs in i en roterande utmatningsvals. Olycksförloppet avbröts genom att en arbetskamrat nödstoppade maskinen. En annan olycka, med mindre allvarlig utgång, hade den 29 juli 1999 inträffat vid samma maskin under liknande omständigheter. H.N. var platschef vid fabriken, och frågan i målet är om han gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott.

Enligt 3 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen (1977:1160) skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 2 a § första stycket samma lag framgår att arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta.

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen, dvs. i ett aktiebolag normalt av dess verkställande direktör. Delegering kan dock ske. I förarbetena till arbetsmiljölagen har understrukits vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs (jfr prop. 1976/77:149 s. 373 f.). Det ligger i sakens natur att detta krav på tydlighet gör sig gällande med allt större styrka ju längre ned i beslutskedjan som delegering sker. HD har i domar den 5 februari 2004 i mål B 4471-02 och den 24 februari 2004 i mål B 2011-03 framhållit att följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Enligt domarna kan dock underställda befattningshavare ha ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter eller ställning (jfr även NJA 1991 s. 247 och 1993 s. 245).

Den första frågan i målet är vem som skall anses ha primärt burit arbetsgivarens arbetsmiljöansvar vid parkettfabriken i Tibro. H.N. har i HD bestritt att detta ansvar delegerats till honom från företagsledningen. Av utredningen i målet har framgått att ingen uttrycklig delegationsordning, vare sig muntlig eller skriftlig, har funnits i företaget. H.N. var såsom chef för fabriken direkt underställd Forbo Forshagas verkställande direktör. Denne var tillsammans med bolagets företagsledning i övrigt stationerad på bolagets huvudkontor i Göteborg. Med hänsyn till att H.N. självständigt ansvarade för den dagliga ledningen av arbetet vid parkettfabriken i Tibro och till att han var högste chefstjänsteman vid fabriken får en delegation av arbetsmiljöansvaret vid fabriken anses ha skett från företagsledningen till H.N. på grundval av dennes befattning.

Vid denna bedömning har H.N. gjort gällande att en generell delegation av arbetsmiljöansvaret vid parkettfabriken med en för honom befriande verkan har skett till den tekniske chefen vid parkettfabriken, L.D.

L.D. var tillsammans med parkettfabrikens produktionschef och inköpschef närmast underställd H.N. Innan H.N. blev platschef hade han själv varit produktionschef varvid han efterträtt L.D., som då utsetts till teknisk chef. H.N. och L.D. har uppgivit att den senare även efter befattningsförändringen behöll de arbetsuppgifter rörande arbetsmiljösäkerhetsarbetet som han hade haft när han var produktionschef vid fabriken. I den mån en delegation av arbetsmiljöansvaret vid något tillfälle kan anses ha kommit till stånd med det innehåll H.N. gjort gällande, synes denna således ha kommit att ske till eller i vart fall utvecklats till att bli knuten till L.D:s person snarare än till dennes ansvarsområde på grund av hans befattning såsom teknisk chef.

Av utredningen har emellertid också framgått att L.D. själv ansett att ansvaret för arbetsmiljön i vissa avseenden åvilade andra arbetsgivarföreträdare än honom själv, t.ex. arbetsledarna, vilka inte var underställda honom utan parkettfabrikens produktionschef. Sålunda har L.D. uppgett att hans ansvar såvitt avsåg maskinernas säkerhet var begränsat till överväganden och åtgärder i samband med inköp, installation och underhåll men att det inte var han utan arbetsledaren som ansvarade för säkerheten vid maskinerna såvitt avsåg den löpande produktionen och för att instruktioner lämnades till de anställda avseende vilka säkerhetsåtgärder som skulle iakttas. A.L., som var chef för den avdelning där M.P. var verksam och arbetsledare för henne, har dock haft en annan uppfattning om denna ansvarsfördelning.

I avsaknad av någon uttrycklig skriftlig eller muntlig delegationsordning inom företaget måste det konstateras att det rått oklarhet om L.D. haft ett vidare ansvar för arbetsgivarens arbetsmiljöuppgifter än han själv bekräftat. Av avgörande betydelse för frågan om en delegation med en för H.N. i detta mål befriande verkan ägt rum blir då om det i målet är klarlagt att det förelåg brister i arbetsmiljön som inte är att hänföra till sådana överväganden och åtgärder med avseende på inköp, installation och underhåll av arbetsmaskinerna för vilka det får anses framgå att L.D. bar ansvaret.

Av förloppet vid de båda olyckshändelserna måste anses framgå att den installation av nödstopp på ömse sidor av maskinen som vidtogs efter den första olyckan inte var ägnad att i tillräcklig utsträckning förebygga att en ny olycka inträffade. Åtgärden borde ha följts åtminstone av säkerhetsinstruktioner för rengöringsarbetet, såsom rörande klädsel eller om avlägsnande av den frilagda utmatningsvalsen innan rengöringen påbörjades. Utredningen ger vid handen att sådana säkerhetsinstruktioner inte efter den första olyckan hade framförts till arbetstagarna vare sig muntligen eller genom komplettering av de skriftliga föreskrifter om hur rengöringsarbetet skulle utföras som fanns anbringade på väggen intill maskinen. Huruvida lämnande av sådana instruktioner var en åtgärd som föll inom ramen för det till L.D. delegerade arbetsmiljöansvaret eller ankom på annan H.N. underställd befattningshavare kan inte bedömas på grundval av den inte närmare preciserade delegationsordning som gällde inom fabriken. Inte heller kan det sägas att utfärdande av sådana föreskrifter var en åtgärd som utan vidare föll på den ansvarige arbetsledaren. H.N. måste då själv bära ansvaret för denna brist i arbetsmiljön. Denna bedömning ger inte anledning att, som H.N. begärt, visa målet åter till hovrätten.

I målet är visat att H.N. efter semestern fick kännedom om olyckan den 29 juli 1999 och att han utan närmare undersökning förlitade sig på att L.D. eller annan vidtog de åtgärder som erfordrades. Eftersom H.N. underlät att se till att lämpliga säkerhetsåtgärder vidtogs för att förebygga nya olyckor, får han anses ha varit oaktsam. Denna oaktsamhet har vållat M.P:s kroppsskada varför H.N. skall fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott.

I fråga om påföljd får tingsrättens bedömning godtas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i själva saken dömer HD H.N. enligt 3 kap. 10 § BrB för arbetsmiljöbrott till 50 dagsböter å 500 kr.

Referenten, justitierådet Dahllöf, med vilken justitierådet Regner förenade sig, var av skiljaktig mening i själva saken och anförde: En central fråga i målet är om H.N. som platschef för fabriken i Tibro haft ansvar för M.P:s arbetsmiljö vid limspridningsmaskinen.

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av högste chefen, dvs. i ett företag i allmänhet dess verkställande direktör. Delegering kan dock ske. I förarbetena till arbetsmiljölagen har understrukits vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs (jfr prop. 1976/77:149 s. 373 f.). Vidare har framhållits att det för att ett uppdrag skall få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts att med delegering av ett ansvar följer tillräckliga beslutsbefogenheter och att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Det har också understrukits att oklarheter i fråga om ansvarsfördelningen faller inom företagsledningens ansvar. Har emellertid rätt delegering med åtföljande beslutsbefogenheter skett kan enligt vad som uttalats motsvarande förpliktelser finnas för den som trätt i arbetsgivarens ställe. Vad gäller möjligheten att på förhand klart fastställa arbetsgivaransvarets placering har i valet mellan en fast placering där man bortser från omständigheterna i det speciella fallet respektive bestämmelser som ger tillfälle till ett rimligt spelrum med hänsyn till faktiskt begångna fel det senare mera flexibla alternativet förordats i förarbetena till arbetsmiljölagen.

HD har i domar den 5 februari 2004 i mål B 4471-02 och den 24 februari 2004 i mål B 2011-03 konstaterat att följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån samtidigt som underställda befattningshavare kan ha ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter eller ställning (jfr även NJA 1991 s. 247 och 1993 s. 245). På en fabrik måste i enlighet härmed en arbetsledare som i visst fall har den omedelbara tillsynen över vissa maskiner och de som arbetar vid dessa även utan uttrycklig delegering normalt anses ha ett ansvar för arbetsmiljön till den del denna är hänförlig under sådan tillsyn. Detta fritar emellertid inte högre befattningshavare från deras ansvar för arbetsmiljön.

H.N. har varit arbetsgivarens främste företrädare vid fabriken i Tibro men har hävdat att den tekniske chefen L.D. haft ansvaret för arbetsmiljön. I dennes arbetsuppgifter hade sedan år 1988 ingått att ansvara för de övergripande arbetsmiljöfrågorna vid fabriken och någon förändring i detta avseende skedde inte när H.N. anställdes som produktionschef 1997 och sedan blev platschef 1998. Enligt H.N. diskuterade han och L.D. vid ett tillfälle den inbördes arbetsfördelningen tillsammans med fabrikens dåvarande platschef L.D-m., som beslutade att L.D. skulle behålla bl.a. arbetsmiljöfrågorna och avlastas andra arbetsuppgifter.

L.D., som bl.a. var ordförande i skyddskommittén och hade ett budgetansvar för arbetsmiljöfrågor, har bekräftat att han tog över arbetsmiljöansvaret på företaget i Tibro år 1988 och att han hade det alltjämt när olyckan inträffade i december 1999 samt att arbetsfördelningen mellan honom och H.N. var helt klar. Samtidigt fanns det enligt L.D. en uppdelning mellan honom och arbetsledarna som innebar att respektive arbetsledare tog över de dagliga arbetsmiljöfrågorna kring en maskin när den hade fasats in i löpande produktion. Denna uppgift om fördelning av ansvaret för arbetsmiljöfrågorna mellan L.D. och arbetsledarna har motsagts av arbetsledaren vid den avdelning där den aktuella limspridningsmaskinen fanns.

Det har enligt vad som framkommit i målet inte skett någon uttrycklig delegering av arbetsmiljöfrågorna vare sig till H.N. eller till L.D. Även utan en sådan delegering kan emellertid följa ett ansvar för säkerheten på en arbetsplats på grund av den anställdes ställning eller arbetsuppgifter. H.N. har som produktionschef och senare som platschef godtagit den arbetsfördelning som bekräftades av den tidigare platschefen, dvs. att L.D. skulle ha ett ansvar för de övergripande arbetsmiljöfrågorna vid fabriken. Ansvarsfördelningen mellan H.N. och L.D. har enligt dessa varit helt klar. Det har inte visats att H.N. varit medveten om att det skulle ha förelegat en oklar arbetsfördelning mellan L.D. och arbetsledarna i produktionen. Det är inte heller styrkt att L.D. skulle ha saknat befogenhet att fatta beslut om arbetsmiljöfrågor av det slag som är aktuella i målet. Han har vidare haft nog erfarenhet och kunnande för att ha arbetsmiljöansvaret. Inte heller i övrigt har framkommit någon omständighet som tyder på att H.N. som platschef bort utöva någon närmare kontroll av hur arbetsmiljöuppgifterna fullgjordes. H.N. måste med hänsyn till det anförda anses ha kunnat lita på att L.D. skulle ansvara för de i målet aktuella arbetsmiljöfrågorna.

Vid angivna förhållanden kan H.N. inte fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § BrB. Inte heller när det gäller fråga om vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § samma balk föreligger förutsättningar för att fälla H.N. till ansvar.

Åtalet mot H.N. skall således ogillas.