NJA 2007 s. 529

Hovrätt har ansetts ha möjlighet att pröva frågan om den tilltalade skall befrias från återbetalningsskyldighet för kostnader för försvar och målsägandebiträde i tingsrätten oavsett att yrkande om befrielse inte framställts och att någon ändrad bedömning inte skett i skuldfrågan.

Stenungsunds tingsrätt

L.O., född 1965, dömdes den 5 oktober 2004 av Stenungsunds tingsrätt i mål B 1544-03 (ordförande rådmannen Tommy Olausson) för olaga hot till skyddstillsyn och 80 dagsböter samt förpliktades att utge 11 000 kr i skadestånd till målsäganden. Av kostnaderna för målsägandebiträdet och försvararen ålades L.O. att återbetala 9 140 kr (40 %).

Sedan tingsrättens dom i mål B 1544-03 överklagats i Hovrätten för Västra Sverige och medan målet var anhängigt där dömdes L.O. särskilt i mål B 381-05 av samma tingsrätt (ordförande rådmannen Tommy Olausson) den 25 maj 2005 för försök till dråp, misshandel, framkallande av fara för annan, olaga tvång och olaga hot till fängelse fyra år och sex månader. Han förpliktades vidare att utge skadestånd till två målsägande om tillhopa 117 408 kr. Av kostnaderna för försvaret och målsägandebiträdet ålades L.O. att återbetala 46 948 kr till staten (40 %).

Hovrätten för Västra Sverige

Tingsrättens dom i mål B 1544-03 överklagades av såväl åklagaren som L.O. i Hovrätten för Västra Sverige. Åklagaren yrkade att L.O. skulle ådömas fängelse och L.O. framställde följande yrkande. ”Jag yrkar på helt frikännande dom i ansvarsfrågan. Ingen påföljd, särskild rättsverkan eller skadestånd.”

Tingsrättens dom i mål B 381-05 överklagades i hovrätten av åklagaren, målsägandena och L.O. Denne yrkade - såvitt nu är i fråga - i sitt överklagande befrielse från återbetalningsskyldighet beträffande kostnader för försvaret m.m. så att kostnaden skulle stanna på statsverket.

De båda målen handlades gemensamt i hovrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsråden Kent Sundqvist och Nanna Töcksberg samt två nämndemän) meddelade dom i målet den 27 juli 2005.

Hovrätten ändrade rubriceringen beträffande en av gärningarna (i tingsrättens mål B 381-05), undanröjde tingsrättens påföljdsbestämningar och dömde L.O. till fängelse fem år och sex månader som gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Envar av målsägandena i tingsrättens mål B 381-05 tillerkändes ytterligare 15 000 kr i skadestånd.

Beträffande frågan om återbetalningsskyldighet för kostnaden för försvarare och målsägandebiträden anförde hovrätten: Hovrätten finner skäligt att med stöd av 31 kap. 1 § fjärde stycket RB efterge den återbetalningsskyldighet för kostnaden för försvarare och målsägandebiträde som tingsrätten ålagt L.O. i domen den 25 maj 2005. Någon motsvarande befrielse kan inte komma i fråga beträffande tingsrättens dom den 5 oktober 2004, med hänsyn till att sådan inte har yrkats i överklagandet och till att hovrättens bedömning i huvudsaken inte motiverar någon ändring ex officio (jfr t.ex. NJA 1994 s. 515).

- - -

Högsta domstolen

L.O. överklagade och yrkade att han skulle befrias från den ersättningsskyldighet gentemot staten för kostnader för försvar och målsägandebiträde som ålagts honom genom Stenungsunds tingsrätts dom den 5 oktober 2004 i mål B 1544-03.

Riksåklagaren motsatte sig inte bifall till ändringsyrkandet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Joanna Gerholm, föreslog i betänkande att HD skulle grunda sitt avgörande på följande:

Domskäl

Skäl

L.O:s överklagande av Stenungsunds tingsrätts dom den 5 oktober 2004 i mål B 1544-03 i vilken han dömdes för olaga hot till skyddstillsyn och dagsböter innehåller enligt ordalydelsen inget ändringsyrkande beträffande tingsrättens beslut om att L.O. skulle förpliktas att återbetala 9 140 kr av kostnaderna för målsägandebiträdet och försvaret till staten. Frågan är om hovrätten, som i skuldfrågan gjorde samma bedömning som tingsrätten, varit skyldig att självmant - alltså oberoende av yrkande - pröva denna fråga.

Det finns inte någon bestämmelse i lag om skyldighet för högre rätt att självmant pröva lägre rätts beslut om rättegångskostnader i brottmål. I praxis anses det ändå att högre rätt utan yrkande har att pröva frågor om skyldighet att återbetala det allmännas kostnader i lägre rätt i den mån de har anknytning till ett ändrat bedömande av själva saken. Vid en ändrad bedömning i skuldfrågan, vare sig denna medför att den högre rätten frikänner den tilltalade eller omvänt en frikänd tilltalad fälls till ansvar, är alltså den högre rätten skyldig att pröva frågor om återbetalningsskyldighet till staten. Även frågor om ersättning av allmänna medel till en tilltalad har i sådana situationer ansetts vara omfattade av rättens officialprövning (se t.ex. NJA 2003 s. 599).

I förevarande fall har hovrätten inte gjort någon ändrad bedömning i skuldfrågan. Förutsättningarna för bedömningen av återbetalningsskyldigheten i tingsrättens mål B 1544-03 ändrades dock i hovrätten eftersom det överklagade målet där kom att handläggas gemensamt med ett annat mål från samma tingsrätt i vilket L.O. var tilltalad (tingsrättens mål B 381-05). Hovrätten har i sin dom - såvitt nu är i fråga - undanröjt tingsrättens påföljdsbestämningar i de båda målen och bestämt den gemensamma påföljden för L.O:s samlade brottslighet till fängelse i fem år och sex månader. Hovrätten har alltså utifrån nya förutsättningar där gjort en ändrad bedömning i påföljdsfrågan. Hovrätten har också funnit det skäligt att bifalla L.O:s yrkande om att han skulle befrias från återbetalningsskyldigheten till staten i tingsrättens mål B 381-05.

Vid bedömningen av frågan om jämkning eller eftergift skall ske av en tilltalads återbetalningsskyldighet har i förarbetena uttalats att domstolarna skall ha möjlighet att anlägga kriminalpolitiska synpunkter så att betalningsskyldigheten ses som ett led i samhällets reaktionssystem. Betalningsskyldigheten och påföljden bör tillsammans utgöra en från olika synpunkter lämplig reaktion på brottet. Det nu sagda anses innebära att återbetalningsskyldigheten skall bedömas mot bakgrund av de påföljder som bestämts för den aktuella brottsligheten (se prop. 1972:4 s. 267).

Det kan alltså sägas finnas ett mycket nära samband mellan utgången i påföljdsfrågan och omfattningen av en tilltalads återbetalningsskyldighet i brottmål. Det anförda leder till att högre rätt oberoende av ändringsyrkande bör kunna göra ändring i lägre rätts beslut om återbetalningsskyldighet om den högre rättens ändrade bedömning i påföljdsfrågan föranleder det.

I förevarande fall har det funnits skäl att efterge L.O:s återbetalningsskyldighet för det allmännas kostnader också i tingsrättens mål B 1544-03. Överklagandet skall därför bifallas.

HD (justitieråden Johan Munck, Nina Pripp, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, och Per Virdesten) meddelade den 5 juli 2007 följande beslut:

Skäl

L.O. dömdes den 5 oktober 2004 av tingsrätten för olaga hot till skyddstillsyn och dagsböter. L.O. överklagade domen till hovrätten. Enligt ordalydelsen i överklagandet yrkade han ingen ändring beträffande tingsrättens beslut om att han skulle förpliktas att återbetala del av kostnaderna för försvar och målsägandebiträde till staten. Fråga i målet är huruvida L.O. skall befrias från återbetalningsskyldigheten.

I hovrätten handlades målet gemensamt med ett annat mål med L.O. som tilltalad i vilket han av tingsrätten den 25 maj 2005 hade dömts till fängelse fyra år och sex månader. I L.O:s överklagande av domen i det senare målet hade han uttryckligen yrkat befrielse från återbetalningsskyldighet gentemot staten för kostnader för försvar och målsägandebiträde i tingsrätten.

Hovrätten gjorde ingen ändrad bedömning av skuldfrågan såvitt avsåg tingsrättens dom den 5 oktober 2004. Emellertid undanröjde hovrätten tingsrättens påföljdsbestämningar i de båda målen och bestämde den gemensamma påföljden för L.O:s samlade brottslighet till fängelse fem år och sex månader. Hovrätten fann det skäligt att bifalla L.O:s yrkande om att han skulle befrias från återbetalningsskyldigheten till staten avseende kostnaderna för försvar och målsägandebiträde i det mål där detta hade yrkats i överklagandet men ansåg att någon motsvarande befrielse inte kunde komma i fråga i det nu aktuella målet.

Det finns inte någon bestämmelse i lag om skyldighet för högre rätt att självmant pröva lägre rätts beslut om rättegångskostnader i brottmål. Det är emellertid enligt vedertagen praxis alldeles klart att högre rätt utan yrkande har att pröva frågor om skyldighet att återbetala det allmännas kostnader i lägre rätt i den mån de har anknytning till en ändrad bedömning av själva saken. Vid en annan bedömning av skuldfrågan, vare sig denna medför att den högre rätten frikänner den tilltalade eller omvänt en frikänd tilltalad fälls till ansvar, är alltså den högre rätten skyldig att pröva frågor om återbetalningsskyldighet till staten. Även frågor om ersättning av allmänna medel till en tilltalad har i sådana situationer ansetts vara omfattade av rättens officialprövning (se t.ex. NJA 2003 s. 599). I detta fall är det inte fråga om någon ändrad bedömning av skuldfrågan.

Det måste dock beaktas att det i lagmotiven till 31 kap. 1 § RB har uttalats att domstolarna vid bedömningen av frågan om jämkning eller eftergift skall ske av en tilltalads återbetalningsskyldighet skall ha möjlighet att anlägga kriminalpolitiska synpunkter så att betalningsskyldigheten ses som ett led i samhällets reaktionssystem. Betalningsskyldigheten och påföljden bör tillsammans utgöra en från olika synpunkter lämplig reaktion på brottet. Vidare har anförts att det vid bedömningen särskilt får beaktas att den tilltalade inte åläggs en återbetalningsskyldighet som kan försvåra återanpassningen i samhället. Det nu sagda ansågs innebära att återbetalningsskyldigheten skall bedömas med beaktande av den påföljd som bestämts för brottet. (Prop. 1972:4 s. 267.)

Det finns alltså ett nära samband mellan utgången i påföljdsfrågan och bedömningen av den totala omfattningen av en tilltalads återbetalningsskyldighet i brottmål. Detta talar för att en högre rätt bör kunna göra en ändring till den tilltalades förmån av den lägre rättens beslut om återbetalningsskyldighet oberoende av om yrkande härom framställts och utan att det föranleds av en ändrad bedömning i skuldfrågan. Vad som nu har sagts betyder dock inte att den högre rätten regelmässigt skall behöva efterforska om det finns skäl att ändra den lägre rättens beslut. Det är emellertid naturligt att frågan tas upp t.ex. i fall då påföljden ändras i ett sådant hänseende som kan ha betydelse för återbetalningsskyldigheten.

I förevarande fall har frågan om L.O:s återbetalningsskyldighet för statens kostnader för försvar och målsägandebiträde aktualiserats redan genom att hovrätten efter förening av de båda målen från tingsrätten dömde L.O. till ett långvarigt fängelsestraff. Det finns vid detta förhållande anledning att göra en samlad bedömning av L.O:s återbetalningsskyldighet till staten för kostnader för försvar och målsägandebiträde i samtliga instanser, varvid han bör helt befrias från återbetalningsskyldigheten. Överklagandet skall därför bifallas.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att L.O. befrias från den ersättningsskyldighet gentemot staten för kostnader för försvar och målsägandebiträde som ålagts honom genom Stenungsunds tingsrätts dom den 5 oktober 2004 i mål B 1544-03.

- - -.

HD:s beslut meddelat: den 5 juli 2007.

Mål nr: Ö 3374-05.

Rättsfall: NJA 1993 s. 569, NJA 1994 s. 515, NJA 2003 s. 599 och NJA 2005 s. 291.