NJA 2017 s. 61

J.P. dömdes av tingsrätten för misshandel och övergrepp i rättssak till fängelse i tre månader och förpliktades att betala skadestånd till målsäganden. Vidare förpliktades J.P. att till staten återbetala kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde (totalt 60 592 kr). J.P. överklagade tingsrättens dom till hovrätten. Överklagandet omfattade frågorna om ansvar och skadestånd, men inte frågan om återbetalningsskyldighet till staten.

Hovrätten gjorde inte någon annan bedömning än den tingsrätten gjort och fastställde tingsrättens dom. Hovrätten förpliktade J.P. att till staten återbetala ett belopp motsvarande 20 procent av kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde i hovrätten. Återbetalningsskyldigheten begränsades utifrån att J.P. vid huvudförhandlingen i hovrätten uppgett att hans årsinkomst hade minskat till 130 000-150 000 kr. Någon ändring av återbetalningsskyldigheten i tingsrätten beslutades inte.

Sedan J.P. överklagat hovrättens dom beträffande ansvar och rättegångskostnader, har HD meddelat prövningstillstånd i frågan om J.P:s skyldighet att till staten återbetala kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde i tingsrätten. I övriga delar står hovrättens avgörande fast.

Frågan i målet är om återbetalningsskyldigheten för rättegångskostnaderna i tingsrätten ska begränsas trots att frågan om återbetalningsskyldighet inte omfattades av överklagandet till hovrätten.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB ska den tilltalade, om han eller hon döms för brottet, ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Av 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde följer att bestämmelserna i 31 kap. RB gäller även i fråga om skyldighet för den tilltalade att till staten betala kostnaden för målsägandebiträde.

I 31 kap. 1 § tredje stycket RB anges att den tilltalade inte är skyldig att betala mer än vad han eller hon skulle ha fått betala i avgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Hur rättshjälpsavgiften beräknas framgår av 23 och 38 §§ rättshjälpslagen. Av regleringen följer att ersättningsskyldigheten för kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde begränsas till en procentsats av kostnaderna eller, i mindre kostsamma fall, en minimiavgift. Procentsatsen (eller minimiavgiften) bestäms i samband med brottmålets avgörande och på grundval av det s.k. ekonomiska underlaget, som beräknas med hänsyn till bl.a. den tilltalades årsinkomst och försörjningsbörda. Begränsningsregeln i 31 kap. 1 § tredje stycket RB förutsätter att den tilltalade enligt 6 § rättshjälpslagen skulle ha rätt till rättshjälp, dvs. att det ekonomiska underlaget inte överstiger 260 000 kr.

Enligt 31 kap. 1 § fjärde stycket RB gäller att det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Syftet med regleringen är att återbetalningsskyldigheten ska anpassas till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden. För att garantera att detta syfte ska kunna uppnås maximeras återbetalningsskyldigheten till den avgift som följer av en tillämpning av rättshjälpslagens regler och ges tillfälle till jämkning med beaktande av kriminalpolitiska synpunkter och av att betalningsskyldigheten tillsammans med påföljden ska utgöra en från olika synpunkter lämplig reaktion på brottet. (Jfr prop. 1972:4 s. 267 f.)

I 31 kap. 9 § RB föreskrivs att rätten självmant ska pröva huruvida kostnad, som enligt rättens beslut ska utgå av allmänna medel, ska återbetalas av den tilltalade eller av annan eller ska stanna på staten.

Utgångspunkten är att ett beslut i lägre rätt ska prövas av högre rätt endast om beslutet har överklagats och parten i samband med det yrkar att avgörandet i underrätt ska ändras. Beträffande rättegångskostnader i brottmål ska dock i vissa fall lägre rätts beslut prövas av högre rätt oberoende av yrkande. Exempelvis gäller att högre rätt oavsett yrkande ska pröva frågor om skyldighet att återbetala det allmännas kostnader i lägre rätt i den mån de har anknytning till en ändrad bedömning av själva saken, vare sig denna medför att den högre rätten frikänner den tilltalade eller omvänt en frikänd tilltalad fälls till ansvar (se exempelvis NJA 1955 s. 549 och NJA 1982 s. 112; jfr för tvistemål NJA 1991 s. 777). Detsamma gäller t.ex. när påföljden ändras i ett sådant hänseende som kan ha betydelse för återbetalningsskyldigheten (jfr NJA 2007 s. 529).

Regleringen av den tilltalades skyldighet att ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare och målsägandebiträde bygger på att bedömningen ska göras från det ekonomiska underlag som föreligger i samband med att målet avgörs. Har alltså den tilltalade presenterat ett nytt och lägre ekonomiskt underlag i hovrätten ska den tilltalades samlade återbetalningsskyldighet för kostnaderna i tingsrätt och hovrätt bestämmas utifrån det nya underlaget. Som framgår av det föregående ska återbetalningsskyldigheten anpassas till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden vid avgörandet av målet. Hovrätten ska därför, trots att något yrkande därom inte har framställts, pröva om den tilltalades återbetalningsskyldighet enligt tingsrättens förordnande uppgår till eller överstiger vad som med hänsyn till det förändrade ekonomiska underlaget ska återbetalas för kostnaderna för försvar och målsägandebiträde i tingsrätten och hovrätten.

I vissa fall kan det vid en sådan prövning anses tillräckligt att den tilltalade inte åläggs någon återbetalningsskyldighet för sådana kostnader i hovrätten (jfr NJA 2006 N 17). När emellertid den samlade återbetalningsskyldigheten för kostnaderna i tingsrätt och hovrätt till följd av ändringen i det ekonomiska underlaget är lägre än vad som följer av tingsrättens förordnande, får hovrätten anses ha en skyldighet att på eget initiativ ändra också tingsrättens beslut så att den samlade återbetalningsskyldigheten uppgår till den procentsats av kostnaderna som ska tillämpas med hänsyn till det nya underlaget.

Det nu sagda förutsätter emellertid att det framgår av den information som finns tillgänglig för hovrätten vid tidpunkten för avgörandet av målet att den tilltalades ekonomiska förhållanden har ändrats i tiden efter tingsrättens beslut på ett sådant sätt att återbetalningsskyldigheten bör sättas ned. Hovrätten ska alltså inte regelmässigt behöva efterforska om inkomstförhållandena har ändrats. Saknas uppgifter som möjliggör bedömning av ett ändrat ekonomiskt underlag kan hovrätten fastställa återbetalningsskyldigheten utifrån de uppgifter som lämnats i tingsrätten.

Det saknas skäl att inte godta J.P:s uppgift i hovrätten om ändrade ekonomiska förhållanden. De ändrade förhållandena innebär att begränsningsregeln i 31 kap. 1 § tredje stycket RB är tillämplig. Med utgångspunkt i de uppgifter som J.P. har lämnat om sina ekonomiska förhållanden ska hans återbetalningsskyldighet för kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde - i linje med vad hovrätten funnit beträffande rättegångskostnaderna där - begränsas till 20 procent av kostnaderna. Begränsningen av återbetalningsskyldigheten gäller i fråga om totalkostnaderna i instanserna.

Kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde i tingsrätt och hovrätt uppgick till totalt 83 938 kr. Av detta belopp är J.P. alltså skyldig att återbetala 20 procent, eller avrundat 16 700 kr. Målet i HD gäller enbart frågan om J.P:s återbetalningsskyldighet för kostnader i tingsrätten. Genom hovrättens beslut om återbetalningsskyldighet för kostnaderna i hovrätten har han ålagts skyldighet att betala tillbaka ett belopp om 4 600 kr. Återbetalningsskyldigheten för kostnaderna i tingsrätten ska därmed begränsas till 12 100 kr.