NJA 2008 s. 861

En person har blivit bestulen på pengar. Den omständigheten att pengarna må utgöra utbyte av brott har inte ansetts utgöra grund för avvisning eller ogillande av hans skadeståndstalan mot den som stulit pengarna från honom.

Borås tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Borås tingsrätt bl.a. åtal mot R.K. för grovt narkotikabrott samt mot R.M. och A.J.H. för grov stöld enligt följande gärningsbeskrivning: R.M. och A.J.H. har den 26-27 december 2004 tillsammans och i samförstånd medelst inbrott berett sig tillträde till R.K:s lägenhet å Våglängdsgatan 129 i Borås och där olovligen tagit och tillägnat sig en väska innehållande kontanter motsvarande minst 140 000 kr i svensk valuta.

R.K. yrkade skadestånd solidariskt av R.M., A.J.H. och en tredje person med 210 000 kr, avseende tillgripna pengar, samt ränta på detta belopp.

R.M. och A.J.H. erkände gärningen men bestred R.K:s skadeståndstalan.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lars Arfvidson) meddelade dom den 7 juni 2005. R.K. dömdes för grovt narkotikabrott, avseende bl.a. innehav av 70 g heroin i överlåtelsesyfte, och viss annan brottslighet till fängelse 4 år 6 månader och utvisning. Tingsrätten fann åtalet mot R.M. och A.J.H. styrkt genom deras erkännanden och den övriga utredningen. R.M. dömdes för grov stöld och viss annan brottslighet till fängelse 1 år 6 månader. A.J.H dömdes för grov stöld till skyddstillsyn och fängelse 2 månader.

Beträffande R.K:s skadeståndstalan anförde tingsrätten i domen följande.

Domskäl

R.M. och A.J.H. har bestritt skadeståndsanspråket på grund av att pengar som tillgreps inte var lagligen åtkomna och då rättsordningen inte bör stå till förfogande för att tillse att utbyte av brott återställs.

Den som blir frånstulen pengar eller annat som utgör utbyte av brott kan enligt tingsrättens mening inte ha rätt till rättsordningens hjälp för att återfå det stulna eller för att få ersättning för dess värde. I första hand måste det vara den som påstår att det tillgripna är av nu angivet slag som har bevisbördan för detta. De uppgifter som R.K., i anslutning till åtalet för grovt narkotikabrott, lämnat om hur han fått en så stor penningsumma i sin besittning, är inte trovärdiga. Det är uppenbart att R.K. inte haft en ekonomi som tillåtit att han på det sätt han uppgivit samlat det belopp om 200 000 kr som han själv uppgivit stals samt de 65 000 kr som anträffades i ett bankfack. Bevisbördan får därigenom anses ha flyttats över till R.K. R.K. har inte förmått visa att den penningsumma som frånstulits honom inte utgjort utbyte av brottslig verksamhet. Skadeståndsyrkandena mot R.M. och A.J.H. skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

R.K:s skadeståndsyrkande ogillas.

Hovrätten för Västra Sverige

R.K. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att R.M. och A.J.H. skulle förpliktas att solidariskt betala skadestånd till honom med 140 000 kr.

R.M. och A.J.H. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsrådet Bengt von Reis, referent, samt adjungerade ledamoten Christina Ramberg) anförde i dom den 21 februari 2006:

Hovrättens domskäl

Det är ostridigt i målet att R.M. och A.J.H. genom stöld har tillgripit 140 000 kr från R.K.

Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen är den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skadeståndsskyldig. Det finns inget undantag från denna bestämmelse för det fallet att den skadelidande åtkommit de honom frånstulna pengarna genom brott. Därför är det utan betydelse i målet huruvida R.K. lagligen åtkommit de pengar som stulits av R.M. och A.J.H.

Enligt en icke lagfäst allmän princip kan en domstol under vissa förutsättningar avvisa eller ogilla en talan om denna baseras på ett avtal som står i strid mot lag och goda seder (s.k. pactum turpe). I målet är det emellertid fråga om ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk och inte om ett avtal mellan parterna. Därför aktualiseras inte principen om pactum turpe. Inte heller i övrigt finner hovrätten något lagligt stöd för att avvisa eller ogilla skadeståndsanspråket.

R.K. har alltså rätt till skadestånd av R.M. och A.J.H. Eftersom tillgreppet skett av R.M. och A.J.H. gemensamt är de enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen solidariskt betalningsskyldiga. Om det yrkade beloppet råder inte tvist. R.K:s yrkande skall därför bifallas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktar hovrätten A.J.H. och R.M. att solidariskt till R.K. betala 140 000 kr.

Högsta domstolen

A.J.H. överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens dom, ogilla R.K:s skadeståndstalan.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida den omständigheten att de pengar som stulits från R.K. må utgöra utbyte av brott utgör grund för avvisande eller ogillande av hans talan. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

R.K. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Kvarnsjö, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Tingsrätten dömde den 7 juni 2005 A.J.H. tillsammans med annan för grov stöld medelst inbrott i R.K:s lägenhet. R.K. yrkade i anslutning till åtalet skadestånd avseende tillgripna pengar. A.J.H., som erkände gärningen, bestred skadeståndsanspråket på grund av att pengarna som tillgreps inte var lagligen åtkomna och då rättsordningen inte borde stå till förfogande för att tillse att utbyte av brott återställs.

Frågan i HD är huruvida den omständigheten att pengarna som stulits från R.K. må utgöra utbyte av brott, utgör grund för avvisande eller ogillande av hans talan.

Ekonomisk vinning utgör en av de främsta drivkrafterna bakom en stor del av den brottslighet som förekommer, samtidigt som det från allmänna utgångspunkter uppfattas som stötande att någon berikar sig på brottslig verksamhet. Mot bakgrund härav utgör möjligheterna att förverka utbytet av brott en central del av den brottsbekämpande verksamheten (se prop. 2004/05:135 s. 71). Genom förverkandereglerna ges rättsväsendet ett verktyg för att beröva gärningsmannen dennes vinning av brottet. Regler om förverkande finns dels i 36 kap. BrB, dels inom specialstraffrätten. Reglerna i 36 kap. BrB skall enligt 1 § andra stycket om inte annat är föreskrivet tillämpas även i fråga om brott enligt annan lag eller författning om det för brottet är föreskrivet fängelse mer än ett år. Enligt 1 § skall utbyte av brott förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Reglerna om förverkande i BrB är således liksom vissa förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten fakultativa. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2005 är det enligt 1 a § möjligt att inte bara förverka utbyte av brott utan även egendom som har trätt i stället för utbytet, avkastning av utbytet samt avkastning av det som trätt i stället för utbytet). Frågan om förverkande skall oberoende av yrkande från åklagaren prövas av rätten (se Jareborg, Zila, Straffrättens påföljdslära, 2 uppl. 2007 s. 55 och Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 25-38 s. 36:8). Frågan om förverkande får i flertalet fall rättskraft i samband med brottmålsdomen (se NJA 1990 s. 401). Regler om preskription av förverkande finns dels i 14 § som anger under vilka förutsättningar egendom får förklaras förverkad om påföljd ej längre kan ådömas, dels i 15 § enligt vilken ett beslut om förverkande förfaller i den mån verkställighet inte har skett inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.

Att reglerna om förverkande är fakultativa, får rättskraft och preskriberas innebär att det finns en gräns för rättsväsendets möjligheter att beröva en gärningsman utbytet av hans brott. Det sagda innebär att den vars egendom utgör utbyte av brott många gånger, även om det från allmän synpunkt kan uppfattas som stötande, förtjänar rättsordningens skydd och rätt till skadestånd. Att stulen eller skadad egendom utgör utbyte av brott utgör således i sig inte grund för att en talan om skadestånd skall avvisas eller ogillas.

Att frånta den vars egendom utgör utbyte av brott möjligheten att få en talan om skadestånd prövad och bifallen, skulle vidare i de fall egendomen är stulen kunna påverka den rättmätige ägarens möjligheter att få skadestånd. I fall när den skadelidande redan innan frågan prövats i ett brottmål har fått ersättning via en eventuell försäkring skulle försäkringsbolagets möjligheter att få ersättning i samband med prövningen av brottmålet kunna påverkas. En sådan ordning skulle därtill öppna för möjligheten, att man utan risk för skadeståndsskyldighet skulle kunna stjäla eller skada egendom under förutsättning att den utgör utbyte av brott, vilket i sin tur skulle kunna få effekter för tilltron till rättssamhället. Minst lika stötande, som att den vars egendom utgör utbyte av brott får skadestånd om egendomen stjäls, torde det vara om den som stjäl egendomen får behålla denna utan krav på skadestånd.

Någon anledning att genom rättstillämpning införa en generell princip med innebörden att den vars egendom utgör utbyte av brott inte äger rätt till skadestånd finns det således inte. Det hindrar emellertid inte att det kan finnas enskilda fall när förhållandena är sådana att det inte är rimligt att skadestånd utgår. Frågan är om det i de fallen är möjligt att avvisa eller ogilla talan.

Att en talan avvisas innebär att den skadelidande nekas rätten till rättegång. Enligt artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång. En förutsättning för rätten till rättegång är bl.a. att talan avser en reell och seriös tvist. Europadomstolen har framhållit att en tvist måste antas vara reell och seriös om det inte finns klara indikationer om att så inte är fallet. Även i fall där det enligt inhemsk rätt funnits ett bräckligt stöd för att hävda ett anspråk, har Europadomstolen godtagit att det rört sig om en reell och seriös tvist. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007 s. 140.)

Enligt allmänna rättsgrundsatser finns det inom avtalsrätten möjligheter att avvisa en talan under förutsättning att avtalet strider mot lag eller god sed och den rättssökande därför inte anses ha rättsordningens skydd. Förutsättningen för avvisning är att det uppenbart framgår av antingen grunderna för yrkandet eller utredningen i målet att avtalet är av otillbörlig karaktär, samt att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan för att det strider mot lag eller goda seder. Avvisande av en talan anses vara en mycket drastisk åtgärd och har tillämpats mycket restriktivt i praxis. (Se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 suppl. 2002 s. 287 ff., Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7 uppl. 2007 s. 203 ff. samt NJA 1992 s. 299, 1997 s. 93, 2002 s. 322 och 2004 s. 682.)

Mot bakgrund av att principen redan inom avtalsrätten tillämpas mycket restriktivt, att viss tvekan kan råda beträffande förenligheten med Europakonventionen samt att det torde krävas en omfattande prövning i målet innan man kan bedöma om förutsättningarna för avvisning är uppfyllda finns det, även om det i och för sig skulle vara möjligt att avvisa talan genom en analogi till avtalsrätten, inte anledning att välja en sådan lösning.

Även om förutsättningarna för skadestånd i princip är uppfyllda finns det möjlighet att ogilla en skadeståndstalan med hänvisning till den s.k. normskyddsläran/läran om skyddsändamål. Enligt normskyddsläran kan man göra undantag i skadeståndsskyldigheten för skador som faller utanför skyddsnormen/skyddsändamålet för skadeståndsregeln. När det är fråga om skadestånd i anledning av brott är förutsättningen för skadeståndsskyldighet i allmänhet att den straffregel som är aktuell skyddar ett skadeståndsintresse hos den som kräver ersättning. (Se Bengtsson m.fl., Skadestånd, 3 uppl. 1985 s. 44 ff., Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen - En kommentar, 2 uppl. 2006 s. 39 och Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2006 s. 86 ff., 210 ff. och 450 ff.) Vid bedömningen av vilka skadeföljder som bör omfattas av det skadeståndsrättsliga skyddet är det den individuella skadelidande och den specifika skadeföljden som bedöms. På grund av faktorer hänförliga till den skadelidande kan en i princip ersättningsgill skada ogillas, t.ex. om den skadelidande i samband med skadetillfället obehörigen befunnit sig på platsen för skadan - en inbrottstjuv ramlar i en trappa (Se Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 452 ff. och s. 476).

Av det anförda framgår att en skadeståndstalan där den skadade egendomen utgör utbyte av brott skulle kunna ogillas med hänvisning till normskyddsläran. Detta innebär emellertid inte att det regelmässigt finns anledning eller är lämpligt att ogilla en sådan talan.

Frågan i målet är om det finns grund för att avvisa eller ogilla R.K:s talan.

A.J.H. har genom att tillgripa R.K:s pengar uppsåtligen orsakat honom en sakskada, pengar utgör en sak och förlust av en sak utgör en sakskada (se Bengtsson/Strömbäck s. 319 f. och Hellner/Radetzki s. 103 f.). Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) är därmed i princip uppfyllda. Frågan är om den omständigheten att skadan som åsamkats R.K. består av förlust av pengar som må utgöra utbyte av brott utgör grund för att ogilla hans talan.

Vid tidpunkten för stölden hade R.K. inte lagförts för det brott som pengarna eventuellt må utgöra utbyte av. Åtalet mot R.K. prövades vid samma tillfälle som stöldåtalet mot A.J.H. Åklagaren framställde inget yrkande om förverkande i brottmålsrättegången och tingsrätten förordnade inte heller ex officio om förverkande. Enligt nu gällande rätt hade tingsrätten om den hade tillerkänt R.K. skadestånd kunnat förverka detsamma under förutsättning att det hade ersatt utbyte av brott. Även enligt vid tidpunkten för domen gällande rätt torde det ha varit möjligt för tingsrätten att förordna om värdeförverkande enligt 6 § narkotikastrafflagen (1968:64). Genom att brottmålsdomen mot R.K. och A.J.H. har vunnit laga kraft har rättsväsendet försuttit sin chans att förverka utbytet av deras brott. Att utbytet av R.K:s brott inte förverkades får anses bero på ett förbiseende från rättsväsendets sida. I det läget finns det inte anledning att anse att R.K:s skada ligger utanför skyddsändamålet vilket dessutom skulle innebära ett omotiverat gynnande av A.J.H.

På grund av det anförda skall den fråga som angivits i beslutet om prövningstillstånd besvaras nekande. Skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, Per Virdesten och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 2 september 2008 följande dom:

Domskäl

Det är ostridigt att A.J.H. och en annan person genom stöld har tillgripit kontanter motsvarande 140 000 kr från R.K. A.J.H. har bestritt R.K:s skadeståndskrav under påstående att de stulna pengarna varit utbyte av det narkotikabrott som R.K. dömts för.

Stöld av kontanter anses medföra en sakskada (prop. 1972:5 s. 579 f.; jfr Agell i Festskrift till Jan Hellner, 1984 s. 23 ff. på s. 37 f., 44 f., Conradi i Svensk Juristtidning 1986 s. 169 ff. på s. 175 f. samt Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2006 s. 103). Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar sakskada ersätta skadan. A.J.H. är således i princip skyldig att ersätta den sakskada som han har vållat genom stölden.

Frågan i HD är om den omständigheten att de pengar som stulits från R.K. må utgöra utbyte av ett av honom begånget brott medför att hans skadeståndstalan mot A.J.H. med anledning av stölden skall avvisas eller ogillas.

En begränsning av rätten till skadestånd följer av principen att skadan skall ha drabbat ett intresse som skyddas av den åsidosatta handlingsnormen. Denna begränsning får betydelse främst vid ren förmögenhetsskada, eftersom flertalet av culparegelns handlingsnormer ger ett obetingat skydd mot varje person- eller sakskada. I detta fall framstår det som i och för sig klart att den norm som A.J.H. har överträtt - och som är straffsanktionerad genom bestämmelsen om stöld - skyddar ett intresse hos den som har blivit bestulen på sin egendom och att en skada som orsakas honom eller henne genom överträdelsen omfattas av det skydd som normen är tänkt att ge. (Se om hithörande frågeställningar a. prop. s. 159 f., även s. 512 ff., NJA 1982 s. 307, NJA 1991 s. 138, NJA 2001 s. 627, NJA 2002 s. 94 och NJA 2007 s. 891, justitierådet Nordensons tillägg till utveckling av sin mening i NJA 1976 s. 458 samt t.ex. Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 366 f., 454 f., Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 3 uppl. 2008 s. 40, Dufwa i Festskrift till Sveriges advokatsamfund 1887-1987, 1987 s. 173 ff. och Hellner och Radetzki, a.a. s. 86 f., 210 f.)

Det har ansetts vara möjligt att väga in också speciella förhållanden vid skadetillfället och då göra undantag från eller begränsa den rätt till skadestånd som annars skulle föreligga. I rättspraxis och den juridiska litteraturen har uppmärksammats fall där någon skadats i anslutning till att han begått brott (se t.ex. Andersson, a.a. s. 452 ff. och 476 med hänvisningar, Schultz i Svensk Juristtidning 2007 s. 477 ff. och NJA 1995 s. 661, jfr NJA 1973 s. 141). Den nu aktuella situationen är av annat slag, där en i och för sig skadeståndsgrundande handling avser egendom som kan vara utbyte av ett tidigare brott. Hittillsvarande rättspraxis ger inte stöd för att det i sådana fall gäller något generellt undantag från den rätt till skadestånd som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Att formulera ett generellt undantag ter sig mindre ändamålsenligt, eftersom frågor av detta slag kan uppstå i sinsemellan olikartade situationer. Vid exempelvis tillgreppsbrott i flera led är det inte givet att var och en av dem som utsatts för tillgrepp kan ställa samma anspråk på skadestånd. Tydligt är att den rätte ägaren skall ersättas för sin skada. Lika klart är det däremot inte att den som i något led stulit egendomen och sedan själv frånstulits den har ett likvärdigt anspråk på skadestånd. Bedömningen måste då kunna ta intryck av ett sådant förhållande som att ingen av parterna i ett mål har rätt till egendomen samtidigt som den rätte ägaren kräver skadestånd.

I den nu aktuella målet har det inte framkommit att någon annan än parterna skulle kunna framställa rättsliga anspråk på de tillgripna kontanterna eller deras värde. Inte heller har A.J.H. något befogat anspråk på kontanterna som kan ges företräde framför R.K:s (jfr NJA 1989 s. 768).

Det bör vidare uppmärksammas att anspråk som strider mot lag eller goda seder i vissa fall inte ansetts förtjäna rättsordningens skydd och därför inte kunnat genomdrivas vid domstol. Ett sådant fall kan vara krav på ersättning mellan personer med anledning av att de har tagit del i ett gemensamt brottsligt förfarande, såsom uppdelning av ett brottsutbyte eller betalning för ett utfört brott, där det framstår som främmande för en domstol att befatta sig med anspråken. Principen kan emellertid inte anses begränsad till osedliga avtal utan får betydelse också för otillbörliga utomobligatoriska skadeståndskrav. Vad som i detta mål väcker frågor är att ett bifall till käromålet skulle kunna uppfattas som att rättsväsendet bidrar till att den som begått brott får tillbaka utbytet av detta.

Bedömningen måste göras mot bakgrund också av andra regler om den rättsliga behandlingen av brottsutbyte och omständigheterna i övrigt (jfr NJA 2002 s. 322). Det kan då konstateras att samhällets intresse av att den som begått brott inte skall kunna behålla utbytet och av att på så sätt motverka ekonomisk vinning som drivkraft bakom brott i första hand får anses tillgodosett genom möjligheterna till förverkande enligt regler som anger de närmare förutsättningarna för detta i 36 kap. BrB och specialstraffrättsliga bestämmelser.

R.K. och A.J.H. har lagförts för sina brott men något förverkande av brottsutbytet beslutades inte i brottmålet. En brottmålsdoms rättskraft omfattar i normalfallet också förverkande till det allmänna på grund av brottet (NJA 1990 s. 401). Förverkande kan i detta fall alltså inte längre äga rum.

Att kontanterna må vara utbyte av R.K:s brott kan mot den bakgrunden inte leda till att det allmänna frånkänner hans anspråk mot A.J.H. rättsordningens skydd. En inskränkning i rätten till skadestånd kan från det allmännas synpunkt inte utgöra ett alternativ eller komplement till förverkande i fall där förverkande inte sker eller kan ske.

Med hänsyn härtill och till att det, som nyss anförts, inte framkommit något enskilt intresse som har företräde framför R.K:s anspråk får han genom stölden anses ha lidit en skada som ger honom grund för rättsliga anspråk mot den som stulit pengarna från honom.

R.K:s talan mot A.J.H. skall därför inte avvisas eller ogillas av det skälet att de pengar som stulits från honom må utgöra utbyte av brott. Frågan i prövningstillståndet skall besvaras i enlighet med detta. Vid den nu gjorda bedömningen saknas det skäl att meddela prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

Domslut

HD förklarar att den omständigheten att de pengar som stulits från R.K. må utgöra utbyte av brott inte utgör grund för avvisande eller ogillande av hans talan.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.

HD:s dom meddelad: den 2 september 2008.

Mål nr: T 1280-06.

Lagrum: 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972.207).

Rättsfall: NJA 1973 s. 141, NJA 1976 s. 458, NJA 1982 s. 307, NJA 1989 s. 768, NJA 1990 s. 401, NJA 1991 s. 138, NJA 1995 s. 661, NJA 2001 s. 627, NJA 2002 s. 94, NJA 2002 s. 322, NJA 2007 s. 891.