NJA 2008 s. 106
Vid delning av en kommun har de berörda kommunerna ansetts ansvara solidariskt för skadeståndsanspråk som grundar sig på åtgärder som vidtagits före delningen, när ansvaret inte reglerats på annat sätt i samband med delningen.
Uppsala tingsrätt
L.K., E.S. och J.K. väckte vid Uppsala tingsrätt den talan mot Uppsala kommun som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (lagmannen Erik Lempert, rådmannen Ingemar Persson och tingsfiskalen Annica Sandberg) anförde följande i dom (mellandom) den 1 februari 2005.
Bakgrund
L.K. och E.S. förvärvade den 1 april 2002 fastigheten Kragsta 1:7 och J.K. förvärvade samma dag fastigheten Kragsta 1:8. Fastigheterna låg då i Uppsala kommun och hade beteckning Uppsala Kragsta 1:7 och 1:8. Syftet med förvärven var att uppföra enfamiljshus för åretruntboende med inflyttning under år 2003. Efter ansökan från den tidigare fastighetsägaren hade Byggnadsnämnden i Uppsala kommun den 13 september 2001 fattat beslut om s.k. positivt förhandsbesked enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen (1987:10) avseende nybyggnad av enbostadshus på de befintliga tomterna Kragsta 1:7 och 1:8, Vassunda (dnr 2001/10644- 1). Efter överklagande från Luftfartsverket upphävde länsstyrelsen beslutet om förhandsbesked. Länsstyrelsens beslut överklagades av L.K., E.S. och J.K. (nedan kärandena) till regeringen, som avslog överklagandet. Skälen för regeringens beslut var i huvudsak följande. Fastigheterna Kragsta 1:7 och 1:8 är belägna inom område som utpekats som riksintresse för anläggningar för kommunikationer (Stockholm-Arlanda flygplats) enligt 3 kap. 8 § MB. Sådant område skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna. Med hänsyn till beräknade bullernivåer och till bebyggelseförhållandena i området fann regeringen att den utbyggnad ansökan avsåg innebar att föreliggande riksintresse inte tillgodosågs. Den 1 januari 2003 upplöstes Uppsala kommun och två nya kommuner, Uppsala kommun och Knivsta kommun, bildades. Fastigheterna ligger numera i Knivsta kommun med beteckning Knivsta Kragsta 1:7 och 1:8. Talan mot Uppsala kommun i dessa mål väcktes den 1 december 2003.
Yrkanden m.m.
L.K. och E.S. har yrkat att Uppsala kommun skall förpliktas att till dem utge skadestånd med 663 429 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnad. J.K. har yrkat att Uppsala kommun skall förpliktas att till honom utge skadestånd med 512 012 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnad.
Som grund för talan har kärandena anfört följande. Uppsala kommun har genom fel och försummelse vid myndighetsutövning vållat kärandena skada. Felet och försummelsen består i att kommunen, med vetskap om att Luftfartsverket hade anspråk på utvidgat riksintresse, vilket omfattade området där fastigheterna Kragsta 1:7 och 1:8 är belägna, underlåtit att remittera ärendet om förhandsbesked till Luftfartsverket innan beslut fattades, underlåtit att delge Luftfartsverket beslutet om s.k. positivt förhandsbesked och underlåtit att i förhandsbeskedet ange att Luftfartsverket hade ett anspråk på utvidgat riksintresse och att Luftfartsverket ägde rätt att överklaga beslutet. På grund av dessa fel och försummelser skall Uppsala kommun ersätta kärandena samtliga kostnader som de haft med anledning av förvärven av fastigheterna.
Uppsala kommun har bestritt yrkandena och yrkat ersättning för rättegångskostnad. Som grund för bestridandet har Uppsala kommun i första hand anfört att Uppsala kommun inte är rätt svarande utan att Knivsta kommun istället har att bära ett eventuellt skadeståndsansvar. I andra hand har Uppsala kommun anfört att fel eller försummelse inte begåtts i samband med att förhandsbeskedet avseende fastigheterna meddelades. I tredje hand har Uppsala kommun anfört, för det fall fel eller försummelse skulle föreligga, att felet eller försummelsen inte varit av sådan art att skadeståndsansvar uppkommit. I sista hand har kommunen gjort gällande att kostnader hänförliga till bygglovsansökan inte är en ersättningsgill skada för kärandena.
Med anledning av Uppsala kommuns förstahandsgrund för bestridandet har tingsrätten beslutat att pröva följande fråga genom mellandom jämlikt 17 kap. 5 § RB. ”Är Uppsala kommun skyldig att ersätta kärandena eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av förhandsförfrågan angående bygglov, dnr 2001/10644-1?” Frågan har avgjorts utan huvudförhandling.
Utveckling av talan
I den fråga som prövas genom denna mellandom har parterna anfört i huvudsak följande.
Uppsala kommun: Den 19 april 2001 beslöt regeringen att dåvarande Uppsala kommun skulle upplösas och att två nya kommuner, Uppsala kommun och Knivsta kommun, skulle bildas från och med den 1 januari 2003. Genom beslutet fastställdes även en ekonomisk reglering mellan kommunerna, som inte reglerar frågan om pågående eller framtida tvister. Den nya och den gamla Uppsala kommun är två olika juridiska personer. De av kärandena framställda anspråken har sin grund i ett beslut som fattades av den numera upplösta Uppsala kommun före indelningsändringen men där anspråket har framställts först vid en senare tidpunkt. Fastigheterna är numera belägna i Knivsta kommun och det är Byggnadsnämnden i Knivsta kommun som har inseendet över byggnadsverksamheten enligt plan- och bygglagen beträffande de två fastigheterna. Det är också till Byggnadsnämnden i Knivsta kommun som kärandena har att vända sig med krav på skadestånd, vilket följer av allmänna rättsregler och av den anknytning till fastigheterna som skadeståndstalan ger uttryck för. Denna inställning vinner analogivis stöd av 1 kap. 8 § lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting.
Kärandena: Beslutet om förhandsbesked fattades i september 2001, dvs. långt innan kommundelningen genomfördes. De tjänstemän och politiker som handlagt frågan om förhandsbesked, t.ex. frågan om infordrande av remiss från Luftfartsverket, finns fortfarande kvar i Uppsala kommun. Uppsala kommun har till fullo uppträtt som part vad gäller de aktuella kraven, både före och under processen vid tingsrätten. Kärandena hade en hel del kontakter med Uppsala kommun, bl.a. med Uppsala kommuns stadsjurist M.S., innan talan väcktes och kommunen framförde inte vid något tillfälle invändningar om att kommunen inte skulle vara part i dessa mål. Härefter framställde kärandena ett skriftligt krav på ersättning till Uppsala kommun, vilket avslogs av Byggnadsnämnden på den grunden att man inte ansåg att kommunen handlat felaktigt, och inte på den grunden att Uppsala kommun skulle vara fel part. Under processen vid tingsrätten har Uppsala kommun entydigt uppträtt som part och M.S. har således t.ex. haft en rättegångsfullmakt från Uppsala kommun. M.S. har vidare vid ett flertal tillfällen påstått sig ha som ambition att lösa tvisten t.ex. genom att erbjuda kärandena byggbar mark i kommunen. Under denna tid har Uppsala kommun inte vid något tillfälle ifrågasatt att kommunen inte skulle vara rätt part. Med utgångspunkt i Uppsala kommuns faktiska agerande har det inte funnits anledning för kärandena att rikta sina krav mot någon annan. På grund av det anförda måste Uppsala kommun anses vara part, alternativt genom sitt faktiska agerande ha påtagit sig det ansvar som en part har.
Uppsala kommun har genmält: Kärandenas påstående att de tjänstemän som handlagt frågan om förhandsbesked skulle finnas kvar i Uppsala kommuns tjänst är felaktigt. Ansvarig bygglovshandläggare arbetar nu i Knivsta kommun med samma arbetsuppgifter som hon hade i dåvarande Uppsala kommun. Uppsala kommuns agerande under denna tvist har i allt väsentligt styrts av ombudets, som det visat sig, bristande insikter i frågan om partsförhållande. Detta kan knappast anses utgöra en omständighet som skall ligga svaranden till last vid bedömning av frågan om partsförhållandet.
Domskäl
Kärandena har som bevisning åberopat protokoll från sammanträde i Byggnadsnämnden i Uppsala kommun.
Kärandena grundar sin talan på Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av ett bygglovsärende under år 2001. Härefter har Uppsala kommun upplösts och istället har två nya kommuner, Uppsala och Knivsta kommuner, bildats. Den ekonomiska regleringen mellan Uppsala och Knivsta kommuner berör emellertid inte frågan vilken av de båda nya kommunerna som har att bära ett skadeståndsansvar av det slag som aktualiseras i denna tvist. Denna fråga regleras inte heller i lag, men det uttalades i förarbetena till lagen om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting att frågan om ansvaret för utomobligatoriska skadeståndsförpliktelser och liknande bör kunna lösas enligt allmänna rättsregler. Lösningen i varje särskilt fall blir beroende av ett flertal faktorer såsom typ av anspråk, anknytning till objekt, vållande etc. (prop. 1978/79:157 s. 67). Frågan om vilken av de två nya kommunerna som efter en ”delning” skall bära ansvaret för ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk på grund av felaktig myndighetsutövning synes inte ha behandlats i något refererat domstolsavgörande eller i den juridiska doktrinen.
En kommuns ansvarsområde bestäms huvudsakligen av dess territorium, vilket bl.a. avspeglas i 1 kap. 8 § lagen om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Enligt detta stadgande skall, om något annat inte bestämts vid en ekonomisk reglering, en kommuns ansvarighet för borgensförbindelser och liknande åtaganden, som berör invånare, fastigheter eller verksamheter inom ett område som skall skiljas från kommunen, övergå till den kommun vari området efter indelningsändringen skall ingå. Fastigheterna Kragsta 1:7 och 1:8 är idag belägna i Knivsta kommun och således inom det geografiska område för vilket Knivsta kommun, om bygglovsärendet handlagts idag, tveklöst ansvarar. Den kommun som påstås ha vållat den skada som görs gällande i målet är numera upplöst. Anknytningen mellan kärandenas skadeståndsanspråk och den nya Uppsala kommun som bildades den 1 januari 2003 är betydligt svagare än den anknytning till Knivsta kommun som fastigheterna nu har. På grund av det anförda finner tingsrätten att Uppsala kommun inte skall hållas ansvarig för eventuell skada som orsakats genom handläggningen av bygglovsärendet avseende fastigheterna Kragsta 1:7 och 1:8. Vad kärandena anfört om Uppsala kommuns agerande före och under processen vid tingsrätten förändrar inte denna bedömning.
Domslut
Domslut
Tingsrätten fastställer att Uppsala kommun inte är skyldig att ersätta L.K., E.S. och J.K. eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av förhandsförfrågan angående bygglov, dnr 2001/10644-1.
Svea hovrätt
L.K., E.S. och J.K. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att Uppsala kommun var skyldig att ersätta dem eventuell skada som kunde ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av förhandsbesked angående bygglov, dnr 2001/10644-1.
Uppsala kommun bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, och Eva Wagner, f.d. hovrättsrådet Arne Kardell samt tf. hovrättsassessorn Helén Leijon) anförde följande i dom den 4 september 2006.
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten åberopat grunder och utvecklat talan i överensstämmelse med vad som framgår av tingsrättens mellandom. Den skriftliga bevisningen har tagits upp på nytt.
Det som förekommit i hovrätten ger inte anledning till annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens mellandom skall därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens mellandom.
Högsta domstolen
L.K., E.S. och J.K. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att Uppsala kommun var skyldig att ersätta dem för eventuell skada som kunde ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av förhandsbesked angående bygglov, dnr 2001/10644-1.
Uppsala kommun bestred ändring.
Kammarkollegiet avgav yttrande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
L.K. och E.S. förvärvade - - - se HD:s dom - - - det aktuella bygglovet.
Klagandena har till stöd för sin talan anfört att de tjänstemän och politiker som handlagt frågan om förhandsbesked fortfarande finns kvar i Uppsala kommun och att Uppsala kommun till fullo har uppträtt som part före och under processen vid tingsrätten. Innan talan väcktes framförde kommunen inte vid något tillfälle invändningar om att kommunen inte skulle vara part i målet. Ett skriftligt krav på ersättning avslogs på den grunden att kommunen inte handlat felaktigt, inte att kommunen skulle vara fel part. Uppsala kommun måste därför anses vara rätt part, alternativt genom sitt faktiska agerande ha påtagit sig det ansvar som en part har. Klagandena har vidare anfört att ett solidariskt skadeståndsansvar för de nya kommunerna kan vara en lämplig lösning i denna typ av fall.
Uppsala kommun har invänt att klagandenas skadeståndskrav rätteligen skall riktas mot Knivsta kommun och menat att detta följer av allmänna rättsregler och av den anknytning till fastigheterna som skadeståndstalan ger uttryck för samt att det vinner analogivis stöd av 1 kap. 8 § lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting, den s.k. indelningslagen. Uppsala kommun har vidare anfört att ansvarig bygglovshandläggare nu arbetar i Knivsta kommun, att ombudets bristande insikter i fråga om partsförhållanden inte skall ligga kommunen till last och att tidigare förda förlikningsförhandlingar inte kan konstituera ett partsförhållande. Kommunen har i frågan om solidariskt ansvar anfört att det i målet inte framkommit någon som helst omständighet som talar för ett sådant ansvar.
Kammarkollegiet, som beretts tillfälle att yttra sig bl.a. i frågan om solidariskt ansvar kan föreligga för berörda kommuner, har anfört i huvudsak följande. Det kan uppfattas som rimligt att de nya kommunerna delar på en sådan oförutsedd kostnad som ett skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning innebär. För den skadelidande är det en fördel att kunna välja vilken kommun han vill kräva ersättning av. Ett solidariskt skadeståndsansvar skulle emellertid medföra att det under förhållandevis lång tid efter indelningsändringen kommer att vara osäkert hur den slutliga ekonomiska regleringen mellan kommunerna blir. En svårighet skulle också vara att bestämma vilken beräkningsgrund som i så fall skall tillämpas vid den slutliga fördelningen av skadeståndsansvaret mellan kommunerna. Övervägande skäl talar därför för att låta Knivsta kommun i detta fall ensam svara för den skada som kan ha uppkommit vid myndighetsutövning i den gamla kommunen.
Enligt 1 kap. 6 § indelningslagen skall, när en kommun delas, de inbördes ekonomiska förhållandena mellan kommunerna regleras. I 1 kap. 8 § samma lag sägs vidare att om inte något annat har bestämts vid en ekonomisk reglering enligt 6 §, övergår en kommuns ansvarighet för borgensförbindelser och liknande åtaganden, som berör invånare, fastigheter eller verksamheter inom ett område som skall skiljas från kommunen, till den kommun vari området efter indelningsändringen skall ingå. Det gäller huvudsakligen ansvaret för lån som har beviljats med stöd av olika författningar rörande bostadsförsörjningen (prop. 1978/79:157 s. 65). Olika typer av latenta förpliktelser, såsom anspråk på skadestånd som har sin grund i förhållanden före indelningsändringen, men som framställs först vid senare tidpunkt då skadan yppas omfattas dock inte av någon bestämmelse i lagen. Frågan om ansvaret för skadeståndsförpliktelser och liknande får i stället lösas enligt allmänna rättsregler. Lösningen i varje särskilt fall blir beroende av ett flertal faktorer såsom typ av anspråk, anknytning till objekt, vållande etc. (a. prop. s. 67).
Den ekonomiska reglering som i förevarande fall gjordes i samband med den nya kommunindelningen berörde inte frågan vilken av de två nya kommunerna som skulle bära eventuella skadeståndsansvar för beslut som fattas av den gamla kommunen. De aktuella fastigheterna är belägna inom det geografiska område som i dag utgör Knivsta kommun. Om bygglovsärendet hade handlagts i dag, skulle det följaktligen ha handlagts av Knivsta kommun. Någon särskild anknytning mellan klagandenas skadeståndsanspråk och nya Uppsala kommun föreligger däremot inte. Nya Uppsala kommuns agerande före och under processen vid tingsrätten påverkar inte den saken. Dessa omständigheter talar i och för sig för att Uppsala kommun inte skulle ha någon skadeståndsskyldighet gentemot klagandena i det aktuella fallet. Frågan är dock om ansvaret bör vara solidariskt mellan de nya kommunerna.
I första hand bör det ankomma på kommunerna att redan i den ekonomiska regleringen ta ställning till hur ansvaret skall fördelas dem emellan vid eventuella framtida skadeståndsanspråk. Om kommunerna har underlåtit att göra detta är frågan om det är rimligt att det skall åligga den enskilde skadelidande att ta ställning till vilken av kommunerna som bär det eventuella skadeståndsansvaret. I det enskilda fallet kan det bereda betydande svårigheter och kanske krävas en långdragen domstolsprocess för att avgöra detta. Vad Kammarkollegiet har anfört om att det vid ett solidariskt ansvar skulle bli svårt att bestämma grunderna för den slutliga fördelningen talar närmast emot att det skall ankomma på den enskilde att ta ställning till vilken kommun som bör ha skadeståndsansvaret.
En jämförelse kan göras med vad som gäller inom bolagsrätten. Ett aktiebolag kan delas bl.a. genom s.k. fission, vilket innebär att (det överlåtande) bolagets samtliga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag (de övertagande bolagen), varvid det överlåtande bolaget upplöses. Om det inte framgår av den delningsplan som skall upprättas vilket av bolagen som skall ansvara för en viss skuld, ansvarar de övertagande bolagen solidariskt. Borgenären kan alltså vända sig till vilket som helst av bolagen och begära full betalning. Detta följer av 24 kap. 5 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551). Bestämmelsen är tillämplig även på skulder som inte var kända vid tidpunkten för upprättandet av delningsplanen, t.ex. skadeståndsanspråk (prop. 2004/05:85 s. 852).
Mot den bakgrunden, och med hänsyn till reglerna om regressrätt, bör ansvaret för skadeståndsanspråk som grundar sig på åtgärder som den upplösta kommunen vidtagit vara solidariskt mellan de nya kommunerna, såvida ansvaret inte reglerats på annat sätt i samband med delningen. Nya Uppsala kommun är därför skyldig att ersätta klagandena eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid den handläggning av förhandsförfrågan angående bygglov som företagits av Byggnadsnämnden i gamla Uppsala kommun.
Domslut
Domslut
Med ändring av - - - se HD:s domslut - - - dnr 2001/10644-1.
Domskäl
HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Severin Blomstrand, Torgny Håstad och Per Virdesten, referent) meddelade den 13 februari 2008 följande dom.
Domskäl
L.K. och E.S. förvärvade den 1 april 2002 fastigheten Kragsta 1:7 och J.K. förvärvade samma dag fastigheten Kragsta 1:8. Fastigheterna låg i dåvarande Uppsala kommun. Byggnadsnämnden i dåvarande Uppsala kommun hade, på ansökan av den tidigare fastighetsägaren, den 13 september 2001 beslutat om s.k. positivt förhandsbesked avseende nybyggnad av enbostadshus på fastigheterna. Efter överklagande från Luftfartsverket upphävde länsstyrelsen beslutet. L.K., E.S. och J.K. överklagade beslutet till regeringen, som avslog överklagandet.
Den 1 januari 2003 upplöstes Uppsala kommun, och två nya kommuner - Uppsala kommun och Knivsta kommun - bildades. Kommunerna benämns nedan gamla Uppsala kommun, nya Uppsala kommun och Knivsta kommun. Fastigheterna är efter den nya kommunindelningen belägna i Knivsta kommun.
L.K., E.S. och J.K. väckte talan mot nya Uppsala kommun den 1 december 2003. De yrkade att nya Uppsala kommun skulle förpliktas utge skadestånd till dem på den grunden att kommunen genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning vållat dem skada. Nya Uppsala kommun bestred yrkandena, i första hand på den grunden att ett eventuellt skadeståndsansvar skulle bäras av Knivsta kommun och att nya Uppsala kommun därför inte var rätt svarande. Tingsrätten avgjorde frågan genom mellandom.
Frågan i mellandomstemat är om (nya) Uppsala kommun är skyldig att ersätta kärandena för eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i (gamla) Uppsala kommun handläggning av förhandsförfrågan angående det aktuella bygglovet.
I 1 kap. 6 § lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting (indelningslagen) föreskrivs att när en kommun delas (jfr prop. 1978/79:157 s. 104 f.), så skall de inbördes ekonomiska förhållandena mellan kommunerna enligt den nya indelningen regleras. Av paragrafen framgår vidare att ansvaret för en förbindelse får överföras från en kommun till en annan, oberoende av om fordringsägaren har lämnat sitt medgivande till detta, samt att regleringen skall fastställas av regeringen.
I 1 kap. 8 § indelningslagen sägs vidare att om inte något annat har bestämts vid en ekonomisk reglering enligt 6 §, övergår en kommuns ansvarighet för borgensförbindelser och liknande åtaganden, som berör invånare, fastigheter eller verksamheter inom ett område som skall skiljas från kommunen, till den kommun vari området efter indelningsändringen skall ingå. Enligt motiven gäller denna bestämmelse huvudsakligen ansvaret för lån som har beviljats med stöd av olika författningar rörande bostadsförsörjningen (a. prop. s. 65).
Utgångspunkten i indelningslagen är att den ekonomiska regleringen i första hand är en fråga för kommunerna själva (a. prop. s. 62). De bör alltså inför ett beslut om indelningsändring träffa avtal om hur tillgångar och förbindelser skall fördelas mellan dem. För vissa typer av åtaganden kan det därutöver bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i 1 kap. 8 § indelningslagen. Författningsregleringen får antas ha som utgångspunkt att det för kommunernas borgenärer saknar betydelse vilken kommun som blir ansvarig för en förbindelse.
Den ekonomiska reglering som i förevarande fall gjordes i samband med att gamla Uppsala kommun delades berör inte frågan vilken av de två nya kommunerna som skulle bära eventuellt skadeståndsansvar för beslut som fattats av den gamla kommunen. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § indelningslagen avser inte skadeståndsförpliktelser och kan därför inte anses tillämplig. Frågan blir då hur skadeståndsansvaret mot tredje man skall bestämmas vid delning av en kommun.
Som anfördes i lagens förarbeten omfattar den ekonomiska regleringen i samband med en kommundelning normalt inte frågan om ansvaret för olika typer av latenta förpliktelser, såsom anspråk på skadestånd som har sin grund i förhållanden före indelningsändringen men som framställs först vid senare tidpunkt då skadan yppas. Någon särskild bestämmelse i lagen om ansvaret för sådana förpliktelser ansågs inte motiverad. Frågan fick enligt vad som angavs i stället lösas enligt allmänna rättsregler. Lösningen i varje särskilt fall ansågs bli beroende av ett flertal faktorer såsom typ av anspråk, anknytning till objekt, vållande etc. (a. prop. s. 67).
En jämförelse kan i detta sammanhang göras med vad som gäller inom aktiebolagsrätten i anslutning till artikel 12 i Rådets sjätte bolagsdirektiv från 1982 (82/891/EEG). Ett aktiebolag kan delas bl.a. genom s.k. fission, vilket innebär att (det överlåtande) bolagets samtliga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag (de övertagande bolagen), varvid det överlåtande bolaget upplöses. Om det inte framgår av den delningsplan som skall upprättas vilket av bolagen som skall ansvara för en viss skuld, ansvarar de övertagande bolagen solidariskt. Borgenären kan alltså vända sig till vilket som helst av bolagen och begära full betalning. Detta följer av 24 kap. 5 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551). Bestämmelsen är tillämplig även på skulder som inte var kända vid tidpunkten för upprättandet av delningsplanen, t.ex. skadeståndsanspråk (prop. 2004/05:85 s. 852).
Enligt indelningslagen har kommunerna en möjlighet att redan i den ekonomiska regleringen ta ställning till hur ansvaret skall fördelas vid eventuella framtida skadeståndsanspråk. Om kommunerna har underlåtit att göra detta är det knappast rimligt att det skall åligga den enskilde skadelidande att ta ställning till vilken eller vilka av kommunerna som bär det eventuella skadeståndsansvaret. Om olika anknytningsmoment och liknande till den gamla och de nya kommunerna vore avgörande, skulle det sannolikt många gånger vara förenat med stora svårigheter och betydande osäkerhet att avgöra detta. I klarhetens intresse bör det därför kunna krävas att en skadelidande någorlunda enkelt skall kunna veta vilken eller vilka kommuner han eller hon kan vända sig mot.
Mot bakgrund av vad som anförts talar övervägande skäl för att de berörda kommunerna vid delning av en kommun - i likhet med vad som gäller inom aktiebolagsrätten - skall ansvara solidariskt för skadeståndsanspråk som grundar sig på åtgärder som vidtagits före delningen, såvida ansvaret inte reglerats på annat sätt i samband med delningen. Den kommun som drabbas av skadeståndsansvar har naturligtvis möjlighet att rikta regressanspråk mot den eller de andra kommunerna.
På grund av det anförda är nya Uppsala kommun skyldig att ersätta L.K., E.S. och J.K. eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid den handläggning av förhandsförfrågan angående bygglov som skett i Byggnadsnämnden i gamla Uppsala kommun.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD att Uppsala kommun är skyldig att ersätta L.K., E.S. och J.K. för eventuell skada som kan ha vållats genom fel eller försummelse vid Byggnadsnämndens i Uppsala kommun handläggning av förhandsförfrågan angående bygglov, dnr 2001/10644-1.