NJA 2008 s. 1118

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Anders Davidsson) anförde i beslut den 18 februari 2005 i själva saken:

Grunder och sakomständigheter

Här redovisas i stark sammanfattning parternas ståndpunkter i nu prövade frågor.

1. Oskäligt arvode

Soyak har anfört i huvudsak följande. Ersättningen till Skiljemännen är inte skälig och bör därför nedsättas med en tredjedel. Skiljemännen har överskridit sitt uppdrag och brustit i aktsamhet vid utförandet av uppdraget som skiljemän. De har i stor utsträckning underlåtit att ange domskäl eller lämnat motstridiga och ofullständiga domskäl. De har vidare inte behandlat den bevisning och den argumentation Soyak anfört. Bristerna utgör handläggningsfel.

Svarandeparterna har bestritt att Skiljemännen gjort sig skyldiga till handläggningsfel.

2. Rätten att överklaga

Soyak har anfört i huvudsak följande. Det är möjligt att föra talan mot beslutet enligt 41 § lag (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Det skulle strida mot Europakonventionen att inte ta upp frågan om Skiljemännens arvode till prövning i domstol, eftersom Soyak i sådant fall berövas sin rätt till domstolsprövning. Den prövning av Skiljemännens arvode Institutet har gjort utgör inte en domstolsprövning och Soyak har inte avstått sin rätt till domstolsprövning. Den besvärshänvisning som lämnats i skiljedomen visar att beslutet är överklagbart.

Svarandeparterna har till grund för att talan skall avvisas anfört följande. En skiljedom är som huvudregel inte möjlig att överklaga i materiellt hänseende. Det undantag från denna huvudregel, beträffande frågan om skiljemäns arvode, som stipuleras i 41 § lag (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) är inte tillämpligt i detta fall. Bestämmelsen är endast tillämplig i de fall då skiljemännen själva har beslutat om sitt arvode. I det här fallet har Institutet, och inte Skiljemännen, beslutat om arvodet i enlighet med Reglerna. Institutet har avgjort frågan om arvode slutligt och beslutet kan inte överklagas. Den besvärshänvisning som lämnats i skiljedomen innebär inte att beslutet är möjligt att överklaga.

3. Handelskammarens sysslomannaansvar och otillåten talan

Soyak har anfört i huvudsak följande. För det fall tingsrätten skulle finna att beslutet om Skiljemännens arvode ej är möjligt att överklaga, skall Handelskammaren ersätta Soyak på kontraktsrättslig grund. Det föreligger ett avtalsförhållande mellan Handelskammaren genom Institutet och Soyak. Institutet utför tjänster som syssloman och har som sådan ett ansvar för att uppdraget utförs med omsorg. Institutet har inte på ett korrekt och välgrundat sätt utövat sin diskretionära rätt att fastställa Skiljemännens arvoden och har härigenom brustit i den omsorg som ålegat det. Institutets handlande utgör ett grovt fel i utförandet av uppdraget och Institutet har agerat culpöst. Institutet är därför skyldigt att ersätta Soyak den skada Soyak har lidit till följd av handlandet. Den skada Soyak har lidit består i att Soyak har förpliktats att betala ett alltför högt belopp. Det föreligger kausalitet mellan Institutets beslut i arvodesfrågan och skadan.

Handelskammaren har anfört i huvudsak följande. Handelskammaren är inte rätt svarandepart. Handelskammaren har ingen självständig förpliktelse i förhållande till Soyak. Soyaks yrkande är villkorat av att käromålet gentemot Skiljemännen ogillas eller avvisas. Ett sådant käromål är inte möjligt för tingsrätten att pröva.

4. Skiljemännens sysslomannaansvar och otillåten taleändring

Soyak har till grund för yrkandet att Skiljemännen skall förpliktas att ersätta Soyaks rättegångskostnader anfört i huvudsak följande. Skiljemännens ansvar är i denna del kontraktsrättsligt och grundar sig i det sysslomannauppdrag som finns mellan Skiljemännen och Soyak. Genom att lämna besvärshänvisning har Skiljemännen begått ett fel som vilselett Soyak och vilket medfört skada för Soyak i form av Soyaks egna och eventuellt motparternas rättegångskostnader, för den händelse Soyak förpliktas att ersätta dessa. Handlandet har antingen varit dolöst, om besvärshänvisning lämnades med vetskap om att besvärsrätt ej föreligger, eller grovt culpöst, om besvärshänvisning lämnades utan att Skiljemännen visste om besvärsrätt förelåg. Skiljemännen är skyldiga att ersätta den skada Soyak lidit till följd av handlandet.

Skiljemännen har anfört i huvudsak följande. Yrkandet skall - i den mån det inte innebär ett sedvanligt yrkande om ersättning för rättegångskostnad - avvisas då det innebär ett nytt yrkande på väsentligen annan grund än den av Soyak ursprungligen åberopade. Yrkandet får därför inte upptas till prövning i detta mål.

5. Hochtief

Soyak har anfört i huvudsak följande. Hochtief är nödvändig motpart då Hochtief är part i skiljeavtalet, berörs av tingsrättens beslut i arvodesfrågan och då Soyak för talan mot Hochtief vid Svea hovrätt med yrkande om undanröjande av skiljedomen.

Hochtief har anfört i huvudsak följande. Hochtief är inte rätt svarandepart. Det finns inget yrkande riktat mot Hochtief och talan skall därför avvisas. För det fall Hochtief skulle anses vara rätt part, har i vart fall Hochtief och Soyak genom sitt skiljeavtal avtalat om att avstå från rätten till domstolsprövning.

- - -.

Skäl

Rätten att föra talan mot beslutet

Enligt 41 § lag om skiljeförfarande (1999:116) kan en part eller en skiljeman hos tingsrätten föra talan mot skiljedomen om ersättning till skiljemännen. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1989/99:35 s. 241n) anges att beslut om ersättning till skiljeman vilket fattats av någon annan än skiljemännen och som har tagits in i skiljedomen inte omfattas av bestämmelsen. Det skulle med detta synsätt inte vara möjligt att med stöd av 41 § lag om skiljeförfarande föra talan mot ett sådant beslut. Det uttalas vidare att om det ingås ett avtal som innebär att beslut om skiljemännens arvode skall fattas på annat sätt än vad som anges i 37 § andra stycket lag om skiljeförfarande, kommer beslutet inte att bli exigibelt (prop. 1998/99:35 s. 241ö). (Enligt 37 § andra stycket lag om skiljeförfarande kan skiljemännen i slutlig skiljedom förplikta parterna att betala ersättningen till skiljemännen samt ränta.) Ett beslut som fattats av någon annan än skiljemännen själva, vilket tagits in i en skiljedom, skulle med detta synsätt inte vara möjligt att verkställa. Förarbetsuttalandena ger sammantagna uttryck för att vad som avses är att ett beslut om skiljemäns arvode, vilket fattats på ett sådant sätt att det inte är exigibelt, inte heller går att föra talan mot enligt lag om skiljeförfarande. Den part som är missnöjd med beslutet eller som vill utverka en exekutionstitel skulle då vara hänvisad till att väcka talan vid domstol. Förarbetsuttalandena ger däremot inte uttryck för att det avses att 41 § lag om skiljeförfarande inte skall tillämpas avseende ett sådant beslut som fattats av någon annan än skiljemännen själva, vilket tagits in i en slutlig skiljedom på ett sådant sätt att det därigenom blivit exigibelt.

En skiljedom utgör enligt 3 kap. 1 § första stycket 4 p. UB exekutionstitel och skiljedom som grundas på skiljeavtal får enligt 3 kap. 15 § andra stycket UB verkställas avseende skiljemännens arvode om tiden för parts talan i denna del har gått ut utan att talan har väckts och domen uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och undertecknande enligt 31 § första stycket lagen om skiljeförfarande. Det görs inte något undantag för de fall då beslutet fattas av någon annan än skiljemännen själva och därefter tagits in i slutlig skiljedom, utan även ett sådant beslut är verkställbart under samma förutsättningar som om beslutet hade fattats av skiljemännen själva.

I detta fall har frågan om Skiljemännens arvode avgjorts av Institutet och av Skiljemännen intagits i skiljedomen. För det fall 41 § lagen om skiljeförfarande inte skulle tillämpas i detta fall, skulle beslutet kunna verkställas i enlighet med bestämmelserna i UB, utan att frågan kan prövas av domstol. En sådan lösning skulle innebära att parterna berövades sin rätt till domstolsprövning. En grundläggande princip i svenskt rättsväsende, och numera även inom det europeiska samarbetet, är att rätt till prövning i domstol skall föreligga. Detta synes även ha varit Skiljemännens uppfattning vid tiden för skiljedomen, såvitt avser ersättningen till dem. En bokstavstolkning av ovan angivet uttalande i förarbetena skulle medföra att talan inte fick föras. Lagtexten har emellertid inte angivit detta undantag, vilket borde ha varit fallet om det varit lagstiftarens uttryckliga avsikt att undanta den nu förevarande situationen från rätten att få ersättningsfrågan prövad i domstol. Tingsrätten tillåter således att talan mot Skiljemännen angående nedsättning av deras arvode får ske. Vid denna bedömning skall Skiljemännens yrkande att Soyaks talan nu skall avvisas eller ogillas lämnas utan bifall.

Otillåten taleändring beträffande Skiljemännen

Soyak har till grund för sitt först framställda yrkande om nedsättning av Skiljemännens arvode åberopat att Skiljemännen underlåtit att lämna domskäl eller lämnat motstridiga domskäl och att Skiljemännen ej beaktat av Soyak anförda argument och åberopad bevisning. Genom dessa brister menar Soyak att Skiljemännen har brustit i utförandet av det uppdrag som anförtrotts dem. Soyak har senare yrkat skadestånd för det fall talan mot Skiljemännen avvisas eller ogillas och till grund för yrkandet åberopat att Skiljemännen av grov vårdslöshet eller mot bättre vetande har orsakat Soyak skada genom att lämna besvärshänvisning avseende beslutet om arvode i skiljedomen, trots att beslutet visat sig inte vara möjligt att överklaga. Soyaks yrkande om skadestånd bygger på att beslutet om arvode i skiljedomen inte varit möjligt att överklaga och att Soyaks i första hand framställda yrkande om nedsättning av Skiljemännens arvode avvisats eller ogillats. Eftersom tingsrätten tillåter den i första hand förda talan har förutsättningarna för det i andra hand framförda yrkandet om skadestånd fallit. Tingsrätten har därför inte anledning att närmare pröva frågan om otillåten taleändring.

Hochtief

Käromålet innehåller inget yrkande riktat mot Hochtief, utan endast ett påstående om att Hochtief är en nödvändig motpart. Hochtief synes ha godtagit Skiljemännens arvode. Då käromålet saknar yrkande och grund skall det, såvitt avser Hochtief, avvisas.

Handelskammaren

Talan mot Handelskammaren, som den är utformad, förutsätter att arvodet till Skiljemännen inte sätts ned, eller, som det får förstås, inte sätts ned i den omfattning som Soyak yrkat. Någon teoretisk förpliktelse för Handelskammaren kan då inte uppstå före det att frågan om eventuell nedsättning avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft. Då grund för talan mot Handelskammaren inte kan uppkomma före det att frågan om nedsättning av Skiljemännens arvode avgjorts och vunnit laga kraft, skall den nu förda talan mot Handelskammaren avvisas.

- - -.

Slut

- - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Gudmund Toijer samt hovrättsråden Per Eklund, referent, och Maj Johansson) anförde i beslut den 25 september 2006, såvitt angick själva saken:

Hovrättens skäl

Utredningen

Hovrätten har tagit del av handlingarna.

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten samt vidareutvecklat vad de anförde där. Skiljemännen har tillagt att tingsrätten inte har tagit ställning till deras invändning om att parterna avtalat om att ersättningen till dem skulle bestämmas slutligt av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (institutet). Skriftlig bevisning har åberopats.

Hovrättens bedömning

- - -

Soyaks rätt att föra talan om skiljemännens ersättning

En part eller en skiljeman får hos tingsrätten föra talan mot skiljedomen om ersättning till skiljemännen. Skiljedomen skall innehålla en tydlig hänvisning om vad en part som vill föra talan mot domen i denna del skall göra (se 41 § första stycket lagen [1999:116] om skiljeförfarande [LSF]).

Som tingsrätten har konstaterat innehåller lagregeln inte någon inskränkning i rätten att begära domstolsprövning i fall - som det nu aktuella - där skiljemännens arvode har bestämts av någon annan instans än skiljemännen själva. Enligt uttalanden i motiven synes lagstiftaren dock ha utgått från att sådana beslut inte omfattas av 41 § LSF ens om de har tagits in i skiljedomen (prop. 1998/99:35 s. 169 och 241; jfr dock Stefan Lindskog, Skiljeförfarande - En kommentar, s. 1085 f.).

Enligt hovrättens uppfattning får rätten att väcka talan enligt 41 § ses i samband med regeln i 37 § andra stycket LSF och vad som där sägs om att skiljemännen i en slutlig skiljedom får ”förplikta” parterna att betala ersättning till dem. En parts talan mot skiljedomen skulle därmed förutsätta att skiljedomen innehåller en betalningsförpliktelse som är verkställbar mot parten.

I den nu aktuella skiljedomen tas ersättningsfrågan upp i både domslutet och domskälen. I punkten 2 av domslutet sägs det att ”[k]ostnaderna för skiljeförfarandet som av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut bestämts till 208 400,48 1 och 59 612,00 SEK skall betalas av parterna vardera till hälften”. Formuleringen skulle kunna så förstås att skiljemännen beslutat bara om fördelningen av kostnaderna parterna emellan och att ersättningen anges som en upplysning till parterna om vad kostnadsfördelningen kommer att innebära för dem. Den tolkningen får visst stöd av institutets regler, som bygger på en sådan uppdelning av besluten mellan institutet och skiljenämnden (§§ 39 och 40). Utformningen av domslutet kan emellertid uppfattas också som en betalningsförpliktelse för parterna, främst genom att beloppet har tagits in där. Det skulle därmed kunna bli fråga om ett avgörande som vinner rättskraft, i ett fall där det inte förs någon talan mot det (jfr Lindskog, a.a. s. 1029 f.). Mot den nu angivna bakgrunden bör en part kunna få frågan om ersättningen - som kommit till direkt uttryck i domslutet - prövad genom att föra talan mot skiljedomen.

Vid angivna förhållanden finner hovrätten att 41 § i detta fall inte utesluter möjligheten att föra talan mot skiljedomen såvitt avser skiljemännens ersättning.

Skiljemännen har i andra hand gjort gällande att parterna kommit överens om att skiljemännens arvode skulle fastställas slutligt av institutet och att de därigenom genom avtal har avstått från att föra talan mot ersättningsbeslutet.

Det är ostridigt, att parterna avtalat om att skiljemännens ersättning skulle fastställas av institutet och att de vid avtalets ingående för att förstå institutets regler på området (§ 39) utgått från en tyskspråkig version av reglerna. I de hänseenden som är aktuella i målet har ordet ”slutligt” i den svenska versionen inte direkt översatts till den tyska versionen, varför parterna inte kan anses ha överlåtit till institutet att slutligt fastställa ersättningsbeloppen. Parterna kan härigenom inte på avtalsmässig grund anses ha avstått från att föra talan mot skiljenämdens domslut i ersättningsdelen.

Med hänvisning till det anförda och då det inte heller i övrigt har framkommit något hinder mot en prövning av talan om skiljemännens ersättning skall överklagandet avslås i den här delen.

- - -.

Domslut

Hovrättens avgörande

- - -.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Torgny Håstad, Ella Nyström, referent, och Lena Moore) meddelade den 3 december 2008 följande beslut:

Skäl

På grund av en överenskommelse mellan Soyak och Hochtief AG genomfördes ett skiljeförfarande enligt regler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Dessa regler innehåller bestämmelser om kostnaderna. Av § 39 i då tillämpliga regler av den 1 april 1999 framgår att kostnaderna för förfarandet bestående av arvode till skiljeman, administrativ avgift till institutet samt ersättning till skiljeman och institutet för omkostnader bestäms slutligt av institutet. Parterna är enligt § 40 solidariskt ansvariga för betalning av kostnaderna. Skiljenämnden bestämmer om fördelningen av ansvaret mellan parterna för kostnaderna med hänsyn till målets utgång och övriga omständigheter. Enligt § 32 sjätte stycket i reglerna skall kostnaderna för förfarandet och dessas fördelning mellan parterna fastställas i skiljedomen eller annat beslut varigenom förfarandet avslutas.

Skiljemännen K.H., S.K. och W.M. meddelade den 12 juni 2003 dom i skiljeförfarandet. I domslutet föreskrevs följande under punkt 2 (i svensk översättning): Kostnaderna för skiljeförfarandet som av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut bestämts till 208 400,48 1 och 59 612,00 SEK, skall betalas av parterna med hälften vardera. I skiljedomen anmärktes att den part som ville göra invändning mot ersättningen till skiljemännen kunde inom tre månader från den dag då parten fick del av domen föra talan därom hos Stockholms tingsrätt.

Soyak har vid tingsrätten fört talan mot skiljedomen och yrkat att skiljemännens arvode skall sättas ner och att skiljemännen skall förpliktas att till bolaget utge ett visst belopp. Till stöd för sin rätt att föra talan har Soyak åberopat 41 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

K.H., S.K. och W.M. har yrkat att Soyaks talan skall avvisas och som grund för detta gjort gällande dels att 41 § lagen om skiljeförfarande inte är tillämplig eftersom ersättningsbeslutet fattats av någon annan än skiljemännen, dels att institutets ersättningsbeslut är bindande för parterna och därför inte kan omprövas av domstol på materiell grund.

Enligt 37 § lagen om skiljeförfarande skall parterna solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen, och skiljemännen får i en slutlig skiljedom förplikta parterna att betala ersättningen till dem. Bestämmelserna i 37 § gäller dock inte om något annat har bestämts av parterna gemensamt på ett sätt som är bindande för skiljemännen (39 § första stycket). I 41 § föreskrivs att en part eller en skiljeman får hos tingsrätten föra talan mot skiljedomen om ersättning till skiljemännen och att sådan talan av part skall väckas inom tre månader från den dag parten fick del av domen. Vidare föreskrivs att skiljedomen skall innehålla en tydlig hänvisning om vad en part som vill föra talan mot domen i denna del skall göra. Enligt 43 § tredje stycket skall en sådan talan tas upp av tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet.

I förarbetena anfördes att bestämmelsen i 41 § lagen om skiljeförfarande tar sikte på beslut om ersättning som skiljemännen själva har fattat samt att, i de fall ett beslut om ersättning till skiljemännen har fattats av någon annan instans än skiljemännen och tagits in i domen, detta beslut inte omfattas av bestämmelsen. Som exempel nämndes fall då skiljeförfarandet administreras av Internationella Handelskammaren i Paris (ICC). Enligt förarbetena behövde detta inte uttryckligen framgå av lagtexten. (Prop. 1998/99:35 s. 169 och 241 samt SOU 1994:81 s. 301.)

Förarbetsuttalandena kan inte tilläggas den verkan att en part som är missnöjd med ersättningens storlek helt skulle vara förhindrad att få frågan prövad i domstol med den följden att en sådan talan skall avvisas. Utgångspunkten är att beslut som en tredje man fattat rörande ett rättsförhållande med stöd av villkor i parternas avtal kan underkastas domstols prövning i enlighet med tillämpliga civilrättsliga regler (se NJA 2001 s. 511; jfr Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, 2005, s. 1069 vid not 6). Ifall 41 § lagen om skiljeförfarande inte skulle vara tillämplig på tvisten, medför det därför inte i sig att parterna skulle sakna rätt att föra talan mot skiljemännen vid domstol angående deras ersättning.

Om uttalandet i förarbetena till 41 § lagen om skiljeförfarande tillämpas fullt ut efter orden, skulle det därför innebära att ersättningsbeslut som tagits in i domen men som fattats av någon annan instans än skiljemännen inte skulle kunna vinna rättskraft. Ersättningsfrågan skulle därmed kunna underställas en domstols prövning utan tidsbegränsning. Dessutom skulle en part bli tvungen att föra processer vid de olika domstolar där skiljemännen har hemvist. Det kan inte antas att avsikten med uttalandet varit att en sådan ordning skulle bli följden. De ändamålsskäl som bär upp preklusionsbestämmelsen i 41 § och forumbestämmelsen i 43 § är i lika mån tillämpliga på ersättningsbeslut som tas in i en skiljedom vare sig de fattats av ett skiljedomsinstitut eller av skiljemännen själva.

Vidare är att märka att skiljemännen enligt 37 § andra stycket lagen om skiljeförfarande får i slutlig skiljedom förplikta parterna att betala ersättningen till dem med ränta. I den bestämmelsen görs inget undantag för beslut som fattats av ett skiljedomsinstitut. Skiljemännen kan ha intresse av att åstadkomma exigibilitet också när ersättningsbeslutet fattas av ett institut, eftersom den säkerhet som då normalt ställts kan visa sig otillräcklig. På grund av vad som ovan anförts om möjlighet till materiell prövning av tredjemansbeslut kan det emellertid inte godtas att ett i skiljedomen intaget men av ett skiljedomsinstitut fattat ersättningsbeslut skulle vara verkställbart enligt 3 kap. 15 § UB utan att parterna dessförinnan kunnat överklaga beslutet inom viss frist.

Med hänsyn till det anförda och till förekommande av allehanda gränsdragningsproblem bör de diskuterade förarbetsuttalandena inte hindra att 41 § lagen om skiljeförfarande tolkas i enlighet med ordalydelsen, så att paragrafen, liksom 37 § andra stycket, gäller alla beslut om ersättning till skiljemännen som, i en eller annan form, har tagits in i skiljedomens domslut. En förutsättning är att detta återger hela ersättningsbeslutet eller att det i domslutet finns en tydlig hänvisning till det aktuella ersättningsbeslutet, varvid beloppen som sådana inte behöver ha tagits in i skiljedomen.

I förevarande fall har skiljemännen i domslutet beträffande kostnaderna hänvisat till institutets beslut. Den av Soyak väckta talan skall alltså inte avvisas på den grunden att 41 § lagen om skiljeförfarande inte är tillämplig.

Av det förut anförda följer att K.H:s, S.K:s och W.M:s invändning om att Soyak med bindande verkan har avstått från att få ersättningsbeslutet prövat av domstol inte är av beskaffenhet att prövas som en fråga om rättegångshinder utan utgör en del av saken som det ankommer på tingsrätten att ta ställning till.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.