NJA 2009 s. 300

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Ove Svensson och tingsfiskalen Jonas Manole jämte nämnd) meddelade dom den 21 februari 2008.

Domskäl

Tingsrätten ogillade åtalet i vissa delar men fann I.S. skyldig till ett antal fall av utpressning och försök till utpressning samt bl.a. olaga tvång och försök till olaga tvång.

Sammanfattningsvis anförde tingsrätten rörande utpressningsbrotten i domskälen: Tingsrätten ser allvarligt på de utpressningsbrott som förövats. Brottsligheten har varit förslagen och enskilda målsägande har orsakats stort lidande. Vidare präglas brottsligheten av att den ofta - till skillnad från exempelvis rånbrottet - innefattar åtskilliga kontakter under viss tid mellan förövare och brottsoffer. HD har emellertid i NJA 2003 s. 295 uttalat sig generellt om straffvärdet för utpressningsbrottet och anfört att lagstiftaren genom de straffskalor som föreskrivs för olika brott har gjort en allmän bedömning av brottens straffvärde. Rånbrotten har därvid ansetts ha ett betydligt högre straffvärde än utpressningsbrottet. Vissa av de brott som prövas i detta mål menar tingsrätten har ett betydande straffvärde. Tingsrätten finner dock inte att någon av gärningarna - sedda var för sig - bör rubriceras som grov. Huruvida brottsligheten förövats systematiskt måste bedömas separat för respektive tilltalad.

Under rubriken Påföljdsfrågan anförde tingsrätten: I.S. förekommer under 17 avsnitt i belastningsregistret och dömdes senast den 23 juni 2005 av Västmanlands tingsrätt för bland annat brott mot vapenlagen till dagsböter. Den samlade brottslighet varom nu är fråga har ett högt straffvärde med hänsyn dels till den systematik med vilken vissa av brotten har utförts eller försökts genomföras. Såväl de utpressningsbrott som de försök till sådana brott till vilka tingsrätten funnit I.S. skyldig bör med hänsyn härtill bedömas som grova. I.S. döms således nu för olaga tvång, försök till olaga tvång, olaga hot, utpressning, grovt brott, försök till utpressning, grovt brott, och vapenbrott som ej är att anse som grovt. Med hänsyn dels till vad som här ovan anförts i domen om att tingsrätten ser allvarligt på de utpressningsbrott som förövats och vad nyss anförts om systematiken för I.S:s del, dels till att I.S. vid några av brottens utövande icke har dragit sig för att genom missbruk av dennes ungdom och oförstånd förmått - - - att medverka till brott bör fängelsestraffets längd påverkas i sådan grad att denna bör bestämmas till tre år och sex månader.

Under rubriken Utvisning anförde tingsrätten: Åklagaren har yrkat att I.S. skall utvisas. Tingsrätten konstaterar att det för utvisning jämlikt 12 § utlänningslagen (2005:716) krävs synnerliga skäl. Vidare bör framhållas att I.S. varit bosatt i Sverige mer än 20 år. Trots den allvarliga brottslighet som I.S. nu döms för kan sådana skäl som skulle motivera ett utvisningsbeslut inte anses föreligga. Tingsrätten ogillar yrkandet om utvisning.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde I.S. enligt 4 kap. 4 § första stycket BrB för olaga tvång, enligt 4 kap. 4 § andra stycket och 10 § samt 23 kap. 1 § BrB för försök till olaga tvång, enligt 4 kap. 5 § första stycket BrB för olaga hot, enligt 9 kap. 4 § andra stycket BrB för utpressning, enligt 9 kap. 4 § andra stycket och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB för försök till utpressning samt enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67) för vapenbrott till fängelse 3 år 6 månader.

Yrkandet om utvisning ogillades.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson, skiljaktig i viss del, samt hovrättsrådet Linda Hallstedt, referent, hovrättsassessorn Marianne Trägårdh och två nämndemän) meddelade dom den 9 december 2008.

Domskäl

Hovrätten fann att åtalet skulle bifallas på flera punkter där tingsrätten hade ogillat åtalet. I fråga om tre avsnitt, avseende utpressning och försök till utpressning mot D. och K.-G.H., mot J.H. och mot P.R., fann hovrätten med hänsyn till beloppens storlek och andra omständigheter att brotten skulle bedömas som grova.

Under rubriken Brottsrubriceringar anförde hovrätten vidare i domskälen:

Hovrätten redovisar här sin syn på svårhetsgraden hos utpressningsbrotten och brotten avseende olaga tvång - i bägge fall innefattande försöksbrotten - utifrån åklagarens påståenden om att brotten ska rubriceras som grova eftersom de "utgjort led i en serie av systematiskt bedrivna utpressningar som tillsammans uppgått till betydande belopp".

Vid sidan av vad som följer för varje särskild brottstyp kan i förevarande sammanhang även beaktas bestämmelserna i 29 kap. 2 § 6 BrB, huruvida brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll (jfr exempelvis NJA 2008 s. 359).

Tingsrätten fann att frågan om huruvida brottsligheten förövats systematiskt måste bedömas separat för en var av de tilltalade. Hovrätten instämmer i den bedömningen.

För I.S:s del har hovrätten redan funnit att gärningarna under avsnitten - - - ska bedömas som grova brott. I.S:s roll har emellertid varit framträdande i samtliga gärningar som nu behandlas och de gärningar som för hans del var för sig inte är att anse som grova brott ingår i en serie av brott som genomgående präglas av samma planmässighet och systematik. Samtliga utpressningsbrott och brotten olaga tvång - i bägge fall innefattande försöksbrotten - ska därför bedömas som grova.

Under rubriken Påföljd m.m. anförde hovrätten:

I.S. dömdes enligt belastningsregistret, såvitt nu är av intresse, i augusti 1998 för olaga frihetsberövande, olaga tvång i tre fall och rån till fängelse tre år. I december samma år dömdes han på nytt för medhjälp till bedrägeri varvid förordnades att det tidigare ådömda fängelsestraffet skulle avse även det nya brottet. Samtliga brott begicks under år 1998. I.S. blev villkorligt frigiven i maj 2000.

I.S. döms nu för en mycket allvarlig och omfattande brottslighet. Brottsligheten har pågått under lång tid och innefattar ett stort antal brott begångna mot ett stort antal personer. Vidare är flera av brotten sådana att de även bedömda var för sig skulle ha föranlett kännbara fängelsestraff. Detta gäller i synnerhet de gärningar som begåtts mot J.H. - straffvärdet här uppgår till tre års fängelse - samt mot D. och K.-G.H. - dessa brott har ett straffvärde motsvarande två års fängelse. Utpressningsbrotten och de olaga tvången präglas samtliga genomgående av angrepp, och i många fall svåra angrepp, på målsägandenas och deras anhörigas integritet. Flera av brottsoffren har drabbats av skadeverkningar på det psykiska planet som det kan beräknas ta en ansenlig tid att läka. En stor del av brottsligheten utmärks vidare av en systematik och en planläggning där I.S. haft en framträdande roll.

Brottsligheten har ett samlat straffvärde som, efter gängse straffreduktion för flerfaldsbrottslighet, uppgår till i vart fall sex och ett halvt års fängelse. Någon annan påföljd än fängelse är vid sådant förhållande uteslutet.

På grund av gärningarnas beskaffenhet och övriga omständigheter, bl.a. den brottslighet som han dömdes för år 1998, kan det antas att I.S. - om han får stanna i Sverige - kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Brotten är dessutom, som framgått tidigare, med hänsyn till den skada och kränkning som de inneburit för merparten av målsägandena så allvarliga att I.S. inte bör få stanna här.

Den mycket allvarliga brottslighet som I.S. nu gjort sig skyldig till talar med styrka för ett bifall till yrkandet om utvisning. Mot detta ska ställas de personliga förhållanden som talar i motsatt riktning.

När en domstol överväger om en utlänning ska utvisas ska den enligt 8 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716) ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta (1) utlänningens levnadsomständigheter, (2) om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas, (3) utlänningens övriga familjeförhållanden och (4) hur länge utlänningen vistats i Sverige. För en utlänning som vistats här med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes gäller enligt 12 § i kapitlet att han eller hon får utvisas endast om det finns synnerliga skäl.

I.S. har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan år 1981 och med permanent sådant sedan år 1985. Han får således utvisas ur Sverige endast om det finns synnerliga skäl. Det innebär att ju större anknytning till landet som finns, desto allvarligare brottslighet måste föreligga för att utvisning ska kunna ske. I motiven till bestämmelsen berörs inte närmare vad som vid sidan av brottslighetens allvar ska anses utgöra synnerliga skäl. Vid den samlade bedömning som ska göras får dock anses framgå att hänsyn ska tas till om bl.a. utlänningen har någon anknytning till hemlandet.

I.S. har fyra barn i Sverige, samtliga svenska medborgare, varav två är minderåriga; en dotter - A. som blir 11 år i februari nästa år - och en son - I. 17 år gammal. Han och barnens mamma har gemensam vårdnad om barnen. Han är samboende med en svensk kvinna sedan år 2003 i Västerås. Han har saknat förvärvsarbete i Sverige sedan samma år. När det gäller I.S:s anknytning till sitt hemland, Kroatien, har följande framkommit. Han har två syskon som bor i Kroatien med vilka han har god kontakt. Han har, under i vart fall den för målet aktuella tiden, besökt sitt hemland regelbundet och vistats där under uppemot tre månader sommartid. Han har ett bra eget boende i Kroatien och mycket talar för att han uppbär inkomster från verksamheter där. Personer som hörts i målet har berättat om sina besök hos honom i hans hus i Kroatien. Det har även framkommit att A. besökt honom under hans vistelse där.

Hänsynen till I.S:s barn i Sverige - och då främst A. - sammantaget med den långa tid som han vistats här är omständigheter som skulle kunna medföra att det inte finns synnerliga skäl för att utvisa honom trots den mycket allvarliga brottslighet som han döms för. Såvitt framkommit har dock A:s mamma stått för den dagliga omsorgen om A. och tagit det fortlöpande ansvaret för henne sedan separationen år 2002. I målet har inhämtats yttrande från Socialnämnden i Västerås angående A. Yttrandet bygger på uppgifter från A., hennes mamma och storebror I. Mamman uppger, enligt yttrandet, att hon har en tillit till I.S. som förälder, att hon aldrig känt oro när barnen varit med honom, att föräldrarna varit överens kring barnen i avgörande frågor, att I.S. inte varit delaktig i barnens skola samt att han överlåtit beslut och kontakter på mamman. Utredaren uttalar följande i sin bedömning. "A. har haft en relativt tät relation till sin pappa. Hon har också uttryckt saknad, oro och ledsenhet över att inte kunna umgås med sin pappa som tidigare. Min bedömning är att A. har ett stort behov av närhet till sin pappa. Detta behov kan inte tillgodoses utan en nära och regelbunden, direkt kontakt med I.S. För A. skulle det innebära en stor sorg och förlust om I.S. utvisades ur landet."

I.S. har fortfarande en fast punkt i tillvaron kvar i sitt hemland. Utredningen visar vidare att han där skulle kunna förtjäna sitt uppehälle. Betydelsen av den tid som I.S. vistats i Sverige förtas därför av dessa omständigheter. Det saknas anledning anta att det finns några hinder för A. att även fortsättningsvis besöka honom i Kroatien. A. kommer vidare att ha uppnått en sådan ålder när I.S. avtjänat sitt fängelsestraff att hon självständigt kommer att kunna behålla kontakten med honom genom bl.a. resor om han utvisades till Kroatien. Miljön i Kroatien torde för övrigt inte vara främmande för A. som ju regelbundet vistats där tillsammans med I.S. Hon torde även vara bekant med sina släktingar där. Hänsynen till A:s kontakt med I.S. kan inte anses tillräckligt utslagsgivande för att han ska kunna undgå utvisning. (Angående de överväganden som hovrätten gjort i detta stycke, se NJA 2005 s. 283.)

Enligt ett yttrande från Migrationsverket finns ingenting som tyder på att det skulle föreligga hinder enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen mot verkställighet av ett beslut om utvisning av I.S. till Kroatien.

På grund av det anförda får det sammantaget anses föreligga synnerliga skäl att utvisa I.S. ur riket med förbud att återvända hit. Förbudet bör gälla utan tidsbegränsning.

Tingsrättens dom i fråga om utvisning ska således ändras i enlighet med detta.

Det men som I.S. förorsakas genom beslutet om utvisning ska beaktas vid straffmätningen. Vidare bör vid straffmätningen även beaktas den långa tid som I.S. varit frihetsberövad i målet och att han under en betydande del av den tiden också varit underkastad restriktioner. Strafftiden kan med hänsyn till detta stanna vid fyra och ett halvt år.

Tingsrättens dom ska således ändras även vad gäller fängelsestraffets längd på så sätt att detta bestäms till fyra och ett halvt år.

Domslut

Domslut

Hovrätten dömde I.S. - förutom för de brott för vilka han dömts av tingsrätten - för ytterligare ett antal fall av olaga tvång, olaga hot, utpressning och försök till utpressning samt enligt 3 kap. 5 § BrB för misshandel och bestämde fängelsestraffets längd till 4 år 6 månader.

Hovrätten utvisade I.S. ur riket och förbjöd honom att återvända hit.

F.d. hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson var skiljaktig beträffande utvisningen av I.S. och anförde följande:

I.S. har gjort sig skyldig till många mycket allvarliga brott. Det finns inget direkt förmildrande när det gäller skulddelen. I.S. har i flera fall begått brotten mot i någon mening redan utsatta personer. Han har utnyttjat sin omvittnat unika förmåga att vara extremt charmerande och extremt hotfull. Brottens samlade straffvärde är alltså avsevärt. Även med ett långt drivet rabattänkande ligger straffvärdet kring sju års fängelse. Risken för återfall i allvarlig brottslighet är vidare påtaglig. Jag kan alltså i stora delar ansluta mig till majoritetens analys i utvisningsdelen.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna måste emellertid stor hänsyn tas till att I.S. bott i Sverige sedan nästan tre decennier. Han har under den tiden vistats i Kroatien under barnens sedvanliga sommarlov. I.S. har nu fyra barn i landet, alla svenska medborgare. Barnen har vuxit upp med sina respektive mödrar. I.S:s två yngsta barn är 17 och 11 år gamla. Och beträffande det yngsta, dottern A., finns en tydlig dokumentation av innebörd att hon har en nära och god kontakt med sin far.

När det gäller att ta slutlig ställning till frågan om utvisning ger nuvarande praxis inte någon klar ledning för att bedöma hur avvägningen bör göras mellan å ena sidan den långa vistelsen här i landet och det berättigade i barnperspektivet, och å andra sidan den rad av omständigheter som med styrka talar för en utvisning.

När jag mot den bakgrunden gör min avvägning, kan jag inte komma förbi att det viktiga barnperspektivet och den långa faktiska vistelsen här i landet måste få väga över. Jag har alltså övertygats om att utvisningsyrkandet ska ogillas.

Överröstad är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, referent, Kerstin Calissendorff och Per Virdesten) meddelade den 4 juni 2009 följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har I.S. dömts för grov utpressning, försök till grov utpressning, grovt olaga tvång, försök till grovt olaga tvång, misshandel, olaga hot och vapenbrott. Frågan i HD är i första hand om I.S. skall utvisas ur Sverige.

Enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) får en utlänning utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En utlänning får dock utvisas endast om han eller hon döms till svårare påföljd än böter och antingen gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas skall den enligt 11 § samma kapitel ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen skall särskilt beakta 1. utlänningens levnadsomständigheter, 2. om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas, 3. utlänningens övriga familjeförhållanden och 4. hur länge utlänningen har vistats här. Om utlänningen hade vistats här med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes, eller om han eller hon då hade varit bosatt här sedan minst fem år, får enligt 12 § utvisning ske endast när det finns synnerliga skäl.

Den brottslighet som I.S. dömts för är av allvarligt slag och har ett högt straffvärde. Brottsligheten, som har pågått under lång tid, har medfört betydande skadeverkningar för många personer. På grund av gärningarnas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan det antas att I.S. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Förutsättningarna för utvisning i 8 § är därför uppfyllda såvitt gäller I.S.

Om I.S:s anknytning till det svenska samhället har följande framkommit. I.S. har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan år 1981. Han fick permanent uppehållstillstånd år 1985. Han har tidigare dömts år 1998 för rån, olaga frihetsberövande och olaga tvång till fängelse tre år. Fram till år 2003 försörjde han sig genom förvärvsarbete. Hans närmaste familj består av sambo och fyra barn som samtliga är svenska medborgare och bosatta i Sverige. Två av barnen är underåriga, 11 och 17 år. I.S. och barnens mamma har gemensam vårdnad om dessa två barn, som bor hos mamman. Såvitt framgår av utredningen har I.S. en nära och god kontakt med i vart fall tre av sina barn. I.S. har även kvar kontakten med sitt hemland där han bl.a. är delägare i en fastighet.

Kravet i 8 kap. 12 § utlänningslagen på synnerliga skäl har avsetts ge ett tämligen starkt skydd mot utvisning av den som har vistats i Sverige en viss tid (prop. 1993/94:159 s. 16). När en utlänning har varit bosatt i Sverige under så avsevärd tid som mer än 25 år måste utgångspunkten vara att han eller hon även när återfallsrisk föreligger skall ha rätt att ha tryggheten att få stanna här, om inte alldeles speciella omständigheter talar för att utlänningen skall utvisas ur landet. Så kan vara fallet när utlänningen gjort sig skyldig till brottslighet med ett synnerligen högt straffvärde eller om han eller hon trots den långa bosättningen kan sägas alltjämt ha en svag anknytning till landet.

I detta fall får i linje med hovrättens bedömning brottsligheten anses ha ett straffvärde av omkring fängelse sex år och sex månader. I.S. har under omkring 28 år i huvudsak levt sitt dagliga liv i Sverige och har sin familj här. Under dessa förhållanden kan det inte anses föreligga synnerliga skäl för utvisning.

Hovrättens förordnande om utvisning skall därför upphävas.

Vid denna bedömning skall prövningstillstånd meddelas rörande påföljdsfrågan.

På grund av att utvisningsbeslutet upphävts skall påföljden skärpas. Påföljden bör - även med beaktande av att I.S. under lång tid har varit frihetsberövad med restriktioner - bestämmas till fängelse sex år och sex månader.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom såvitt gäller utvisning av I.S. upphäver HD förordnandet om utvisning.

HD meddelar prövningstillstånd rörande påföljdsfrågan.

HD ändrar hovrättens dom i påföljdsdelen på så sätt att HD bestämmer fängelsestraffets längd till 6 år 6 månader.