NJA 2009 s. 776

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Erik Brattgård) anförde i dom den 30 november 2005 inledningsvis följande.

Bakgrund

Å.G. var lärare och S.F. elevassistent på Knutby skola där målsägandena var elever. Vid tiden för händelserna var L.N. rektor på skolan. På skolan fanns ett antal elever som var mycket utåtagerande och som fick hjälp av elevassistenter, däribland S.F. och A.W. Såväl F.S. som P.S. hade under perioder egna assistenter som hjälpte dem i olika situationer på skolan. När F.S. började fjärde klass blev A.W. hans assistent. A.W. var assistent åt F.S. till dess F.S. slutade i sjätte klass. Å.G. var klassföreståndare för F.S. i årskurs fyra. När F.S. började femte klass blev P.S-s föreståndare för hans klass. Vid tiden för händelsen under åtalspunkten 1 var F.S. 11 år gammal och gick i femte klass. Vid händelsen i åtalspunkt 2 var P.S. 12 år gammal.

Utredningen

I målet ägde förhör rum med målsägandena och de tilltalade samt vittnesförhör med bl.a. målsägandenas mödrar M.S. och B.S., rektorn L.N., lärarna P.S-s och T.H., psykologen M.Y., elevassistenten A.W. och några elever vid skolan. De hörda berättade enligt tingsrättens dom bl.a. följande.

F.S.: När de andra eleverna retade honom blev han arg och fick ibland utbrott. Han kunde få utbrott hemma också och då tog hans mor, M.S., tag i honom och höll kvar honom på hans rum. När han blev arg brukade lärarna och elevassistenterna prata med honom och försöka lugna ner honom. Det var främst Å.G., S.F. och A.W. som tog hand om honom när han fick sina utbrott. De brukade ta in honom i ett rum och låsa dörren. Det var vanligt att de höll ner honom på golvet och satte sig på honom. Första gången Å.G. satte sig på honom var i fjärde klass. Vid tiden för händelsen under åtalspunkten 1 satt han ute i korridoren tillsammans med J.A. och väntade på att lektionen skulle börja. Han och J.A. slogs på låtsas med varandra och var högljudda. Å.G. kom förbi och sade åt dem att vara tysta. Sedan gick hon därifrån. Efter en stund kom hon tillbaka. Det kan hända att han då slogs med J.A. men det var bara på skoj. Å.G. sade till honom att komma med henne och prata lite. Å.G. ville att de skulle gå in på toaletten som låg mellan fem och tio meter därifrån. Han ville inte gå med henne eftersom han visste vad som skulle hända. Det fanns fler andra rum, såsom klassrum och grupprum, ca 20 meter därifrån som hon kunde tagit med honom till. Å.G. tog in honom på toaletten fast han inte ville. Han var lugn när hon tog in honom på toaletten. När de hade kommit in på toaletten ropade Å.G. på S.F. som också kom dit. Å.G. tog honom i armarna och tryckte upp honom mot väggen och någon, förmodligen S.F., låste dörren till toaletten. Medan Å.G. höll honom sade hon åt honom att vara lugn och lyssna och se henne i ögonen. Det var först när Å.G. började prata med honom och ”hålla på” som han blev arg. Han svor åt Å.G. och S.F. och började slå och sparka för att komma därifrån. Om inte Å.G. hade hållit i hans armar hade han låst upp dörren och gått därifrån. Å.G. eller S.F. fällde honom till golvet. Han hamnade på rygg mitt på golvet som var belagt med klinkers. Han var så arg att han inte minns om det gjorde ont. Före eller efter det att han hamnade på golvet spottade han på Å.G. När han låg på golvet satte sig Å.G. gränsle över hans mage och höll i hans händer. S.F. höll i hans ben. Han såg inte om S.F. satt på honom eller om han satt bredvid. Han kunde andas men det var inte det lättaste. Det gjorde ont när de tryckte ner hans knän. Han sade till Å.G. och S.F. att det gjorde ont men de släppte honom inte. De höll om hans haka för att han inte skulle vända på huvudet när de pratade med honom. När han låg ner fick han panik eftersom de var i ett så litet rum och två personer satt på honom. Han hörde hur någon bultade på dörren. Därefter upphörde bultandet. Efter ett tag började någon bulta igen och han hörde att det var rektorn L.N. och hans klassföreståndare P.S-s som stod utanför. Å.G. och S.F. reste sig genast och öppnade dörren. L.N. och P.S-s kom in på toaletten men han minns inte om de sade någonting. Sedan ringde de hans mor och han fick åka hem. Efter händelsen var han öm i nacken, benen och armarna. Han hade blåmärken på benen och armarna. Han visade blåmärkena för sin mor som frågade vad han hade gjort. I jämförelse med andra gånger då de tagit in honom i ett annat rum och lagt ner honom, var den här gången den värsta eftersom de tog in honom på en äcklig toalett och tog i som de gjorde. Han har svårt att skilja på de olika gångerna som de tagit in honom i ett rum och hans minnesbild av den aktuella händelsen är ”sådär”.

P.S.: Han har känt S.F. sedan han var tre år gammal och kom till Knutby. Han har också haft S.F. som idrottslärare. I början tyckte han att S.F. var en schysst kille. Hösten 2003 förändrades S.F. och blev hårdare. Vid tiden för händelsen under åtalspunkten 2 var han och några andra killar på väg till lekparken. Det var sista dagen före jullovet. De stannade vid en snöskulptur som de hade sönder lite. S.F. sade åt dem att gå därifrån. De gick ut och kastade snöboll på fotbollsplanen där det var tillåtet med snöbollskastning. Man fick dock inte kasta från fotbollsplanen ut på andra elever. De tävlade om vem som kunde kasta längst. Det var kramsnö och lätt att krama en boll. Han kastade en snöboll mot S.F. som stod uppe på en backe 20–30 meter från honom och pratade med några lekisbarn. Han var inte arg på S.F. utan kastade bara på honom för att det var kul att retas lite med lärarna. Han träffade S.F. med en snöboll på axeln eller foten. S.F. kom rusande mot honom och kramade en snöboll. När S.F. var ca en meter från honom kastade eller slog S.F. in snöbollen i ansiktet på honom. Man kan säga att S.F. mulade honom med snöbollen. Snöbollen var av normalstorlek och väldigt hård och träffade mitt i ansiktet. S.F. fortsatte att ta upp ny snö och krama och kasta på honom. Sammanlagt tryckte S.F. in tre till fyra snöbollar i ansiktet på honom. Han försökte skydda sig och sade åt S.F. att sluta. S.F. sade att de var på fotbollsplanen och där får man ju kasta. Efter det fick han nog. Han försökte knuffa och sparka bort S.F. Då kastade S.F. omkull honom hårt så att han hamnade på rygg på marken. Det var slaskigt och lerigt gräs på marken. Han reste sig snabbt upp och försökte slå och sparka S.F. Då puttade S.F. ner honom med båda armarna. Han reste sig upp igen och slog till S.F. med ett knytnävsslag i ansiktet. Därefter sprang han därifrån och gömde sig bakom en av skolbyggnaderna. Han var rädd för att han skulle få all skuld som vanligt. Han berättade för sin lärare T.H. om vad som hade hänt. Senare under dagen blev han kallad till rektorn där han var tvungen att be S.F. om ursäkt. Av händelsen fick han ont i hela ryggen och i nacken. Smärtan satt i några veckor. Han hade problem med ryggen sedan tidigare. Han fick även blåmärken i ansiktet på kinderna och pannan samt på benen och ryggen. Blåmärkena satt i över julen.

Å.G.: Hon hade arbetat tre år som lärare innan hon började på Knutby skola höstterminen 2001. Innan terminen började åkte hon och A.W. hem till F.S. och träffade F:s mor, M.S. M.S. berättade att F. hade svårt att anpassa sig i skolan och att han ofta fick aggressiva utbrott. Tillsammans pratade de om hur de skulle agera när F. fick sina utbrott. M.S. klargjorde för dem att man kunde hålla F. tills han hade lugnat sig. M.S. berättade att hon brukade använda hårda tag. Hon minns inte om M.S. sade att hon brukade sätta sig på F. men det kan hon ha sagt. Under skolåret hade de en nära kontakt med M.S. Under höstterminen 2001 träffade hon och A.W. även skolpsykologen M.Y. som förklarade att F. behövde trygga, fasta ramar och rutiner. Hon minns inte om M.Y. tyckte det var bra att de höll i F. men hon tror det. F. var sluten och mycket aggressiv. När han blev arg kunde han slå till andra personer. Deras mål var att få F. lugn så att han inte skadade sig själv eller någon annan. De har aldrig utdelat några slag eller hållit F. hårdare än vad som behövts för att få honom lugn. Det har hänt att hon har suttit på F. Det har även S.F. och A.W. gjort. De gånger någon av dem satte sig på F. var det för att situationen krävde det och de inte hade något annat val. Många av de andra lärarna drog sig för att ta konflikter med F. eftersom det ofta blev så våldsamt. Dagen före händelsen under åtalspunkten 1 hörde hon elever i korridoren som gapade och skrek. Det var rast och de har som policy att alla barn skall vara ute då. Hon gick ner i korridoren och såg att det var J.A. och F.S. som väsnades. Hon sade åt dem att gå ut på rast. J.A. stod kvar ett tag men försvann sedan iväg. F. vägrade att gå ut. Hon sade åt honom att göra som hon sade. F. blev väldigt arg. Eftersom det var barn på väg in sade hon åt F. att följa med henne. Syftet var att hindra F. från att bli utelämnad. Hennes avsikt var att ta med F. till personalrummet. F. var dock så våldsam att hennes enda val blev att ta med honom till närmaste rum, vilket var en handikapptoalett. F. var jättearg och gick inte med frivilligt. Hon höll om honom och tog med honom in på toaletten. När de kom in på toaletten var F. arg och skrek och svor. Hon försökte lugna honom. Det kom in fler och fler barn på toaletten. Hon bad några barn hämta S.F. När S.F. hade kommit ner till toaletten passerade P.S-s och frågade vad som hände. Hon sade till P.S-s att de hade läget under kontroll. P.S-s har tidigare sagt att hon inte vill hantera F. när han blir arg. F. slog och sparkade inne på toaletten. Eftersom det kom fler barn dit stängde de dörren och låste. Hon minns inte vem av dem som låste. De försökte lugna F. som vid något tillfälle även spottade på henne. Hon höll i F. för att han inte skulle skada sig och sade åt honom att lugna ner sig. Hon sade inget om att han skulle lyda dem. Hon minns inte om hon tog tag i F:s ansikte men hon kan ha gjort det eftersom hon vill ha ögonkontakt med F. när han får sina utbrott. Hon sade till F. att om han inte lugnade sig skulle de hålla i honom och lägga ner honom. De lade ner F. på golvet så milt de kunde. F. gjorde motstånd när de lade ner honom. När F. låg ner på golvet höll S.F. i F:s armar. Då började F. att sparka och hon tog tag i F:s fötter och höll i hans ben. Hon satt inte på F. Under en kort stund satt S.F. gränsle över F. och höll i hans armar. S.F. satt inte med hela sin tyngd på F. Det är mycket möjligt att F. sade att han hade svårt att andas. Ofta när de höll F. skrek han att de skadade honom trots att de inte alls höll hårt. Efter ett tag hörde hon att det knackade på dörren. Hon eller S.F. öppnade och utanför stod P.S-s och rektorn L.N. Dessförinnan hade hon hört att det knackat på dörren. När de öppnade dörren var F. fortfarande ganska arg men hade lugnat ner sig betydligt. L.N. visste hur de brukade hantera F:s vredesutbrott. Det är inte önskvärt att sätta sig på ett barn. Den här gången var det okej eftersom de hade en överenskommelse om hur de skulle hantera den här situationen. Händelsen var en av de våldsammaste gångerna eftersom F. var väldigt arg och sparkade. Hade hon släppt iväg F. vet hon vad konsekvenserna hade blivit. Hon tar starkt avstånd från fysisk bestraffning av barn. De har inte haft något särskilt samtal på skolan om att de skall lägga ner barn men pratade alltid om hur de hanterade situationen.

S.F.: Han började arbeta på Knutby skola vårterminen 1996 som lärarvikarie. Höstterminen 1999 började han arbeta som elevassistent. Han har känt F.S. sedan F. gick i första eller andra klass. Ofta följde han med eleverna ut på rasten och fanns till hands om det uppstod konflikter. Innan A.W. började som assistent för F. i fjärde klass fanns han till hands för F. i konfliktsituationer. De lärare som jobbade med F. undanbad sig ofta att ta hand om konflikterna. Vid större konflikter skulle A.W. och Å.G. men även han själv hjälpa till. En konflikt drog ofta till sig andra elever. För att F. skulle slippa skämmas inför de andra eleverna kom de överens om att de skulle ta med honom till ett närliggande rum och fortsätta samtalet där. När F. var arg brukade han riva ner det han kom åt på vägen. Om F. kunde komma åt något tillhygge använde han gärna det. F:s mor, M.S., hade tydligt uttryckt hur hon gjorde hemma och hur hon önskade att de skulle göra i skolan. M.S. berättade att det hon gjorde, nämligen att hålla om F. och hålla fast honom, var det enda som fungerade. Hans uppfattning var att det gick minst lika våldsamt till hemma. M.S. har uttryckt till honom att F. har svårt för trånga utrymmen. Det var första gången han var med om att de tagit in F. på en toalett. Tidigare hade de tagit in F. i bl.a. grupprum, klassrum eller personalrum. Han var uppe med sin klass när några elever kom och berättade att Å.G. behövde hjälp i en konfliktsituation med F. När han kom ner till korridoren såg han att Å.G. och F. stod inne på handikapptoaletten. F. stod längre bort inne på toaletten och Å.G. stod mellan F. och dörren. Förutom handikapptoaletten fanns det tre andra toaletter i korridoren. Han gick in på toaletten och lyssnade på Å.G:s och F:s konversation. Konversationen var aggressiv. F. ville gå ut från toaletten och Å.G. sade att de måste reda ut det här och att han fick gå ut när de bedömde att han var lugn och inte kunde skada sig själv eller andra. F. slog, sparkade och skrek medan han vevade med armarna. Å.G. var så lugn hon kunde. Om de hade släppt ut honom skulle F. ha gjort något för att skada någon eller något. F. blev mer och mer aggressiv och våldsam. Å.G. tog tag i F. som stod med ryggen mot henne. Han såg inte att Å.G. tryckte upp F. mot väggen. F. fortsatte att sparka på det han kom åt. I samband därmed stängdes dörren för att förhindra att andra elever kom in på toaletten. Han minns inte vem av dem som låste dörren. F. blev bara mer våldsam och han och Å.G. bestämde sig för att lägga ner F. De lade ner F. så milt de kunde på ett informativt sätt och sade att om du inte lugnar dig så lägger vi ner dig på marken och håller fast dig. Han sade aldrig till F. att han skulle lyda. Att lägga ner F. på golvet är för honom ett sätt att hålla i F. Han satt på knä bredvid F. och höll i hans armar. Han började prata med F. som var arg och skrek svordomar och könsord. Han sade till F. att de inte kunde släppa honom förrän han var lugn. När F. bara blev mer aggressiv tvingades han sätta sig på honom. Han satt gränsle över F. med så lite beröring som möjligt. Han satt bara med så mycket tyngd som behövdes för att F. skulle bli lugn. Det var inte önskvärt att sitta på F. och han gjorde det bara under några minuter under den mest kritiska tidpunkten. F. sade till honom att det gjorde ont. Han gjorde bedömningen att det inte kunde göra ont eftersom han höll så löst han kunde. När det behövdes höll Å.G. i F:s fötter. Efter en stund knackade rektorn L.N. på dörren och sade att hon ville att de skulle öppna. De öppnade och L.N. och P.S-s kom in. Han hade inte hört någon banka på dörren tidigare. P.S-s var väldigt upprörd och sade till F. att han hade blivit dåligt behandlad. Han vet inte exakt hur länge de var inne på toaletten men det var mer än några minuter. För honom är det ingen metod att lägga ner elever på marken och sätta sig på dem, men om det krävs så gör han det. Det fanns nog andra tillfällen som han gjort det. Elevassistenterna hade samtal om hur de skulle hantera elevernas utbrott. Om barn är olydiga ska man prata med dem. Det är absolut inte berättigat att slå ett barn och han har själv aldrig slagit någon. Det är svårt att rangordna hur illa den här händelsen var. Det var dock inte det värsta han varit med om. När det hade varit en konflikt sökte de alltid upp L.N. för att berätta för henne om vad som hade hänt och vad de hade gjort. Han ringde dessutom hem till M.S.

P.S. känner han sedan fyra, fem år. De har träffats både i skolan och på eftermiddagar. Vid tiden för händelsen under åtalspunkten 2 var han rastvakt. En grupp killar från fem-sexan, däribland P., började sparka på de isskulpturer som 1-2:orna byggt tidigare på dagen. Han sade åt killarna att sluta och föreslog att de skulle gå ut på fotbollsplanen och tävla om vem som kunde kasta snöboll längst. Killarna gick till fotbollsplanen. Han upplevde att de tyckte att han alltid skulle förstöra för dem. Han var tillsammans med några elever vid gungorna när en av killarna i gänget på fotbollsplanen började kasta snöbollar mot eleverna som satt i gungorna. Han ropade till killarna att de skulle kasta på dem som befann sig inne på fotbollsplanen. Killarna lyssnade inte på honom utan fortsatte att kasta. Därefter började P. kasta snöbollar mot honom. Det kastades sammanlagt 7–9 snöbollar. När han satt och pratade med en liten flicka fick han en snöboll på foten. Kort därefter träffade en snöboll honom på axeln. Han reste sig upp och tog upp snö. Därefter småsprang han ner på fotbollsplanen och frågade varför de inte lyssnade på honom. Han kastade snöbollen på P:s ben när han var några meter ifrån och sade att han var med på snöbollskrig. Det var ingen hård boll. P. kastade tillbaka och han kastade ytterligare en snöboll på P. som träffade under midjan. Inte heller den bollen var hård. Han gick närmare P. och frågade varför P. inte lyssnat på honom. P. var dryg och stöddig inför de andra killarna. Han tog upp lös snö och kastade det i ansiktet på P. som stod en meter från honom. P. blev jättearg och gav sig på honom och började sparka och slå. Han sade att nu räcker det och motade bort P. som inte lyssnade utan var jättearg. Han lade en hand på P:s bröst och satte foten bakom P:s ben och lade därefter ner P. på marken. Han var väldigt försiktig när han lade ner P. eftersom han vet att P. har ledproblem och ont i ryggen. P. reste sig upp och fortsatte att slå och sparka. Han försökte mota bort P. samtidigt som han pratade med honom. Han tog tag i P:s jacka och lade ner P. igen så försiktigt det bara gick. Han använde inte något våld när han lade ner P. Det var töväder så det var snö och en del barmark. Han har svårt att tänka sig att P. kunde få några blåmärken av händelsen. Han satte sig på huk bredvid P. och sade att nu räcker det. P. slog då honom med ett knytnävsslag i ansiktet. Han släppte P. och gick upp till L.N. för att berätta om händelsen. Senare på dagen hade de ett möte hos L.N. för att prata om vad som hänt. P. kom dit tillsammans med några killar, samt sin klassföreståndare T.H. P. var röd i ansiktet och på halsen. Han uppfattade att rodnaden kom från att P. var upprörd. Han har inte sett några märken på P. Han fick väldigt ont i käken av knytnävsslaget som P. gav honom.

M.S.: Å.G. och A.W. var hemma hos dem några dagar innan F.S. började fjärde klass. De pratade bl.a. om hur man skulle hantera F:s utbrott. Hon sade åt dem att de skulle försöka ta med sig F. till ett annat rum där han inte kunde skada någon annan eller sig själv. När de väl var inne i rummet skulle de försöka lugna F. och sedan ringa henne. Hon sade till Å.G. och A.W. att de fick hålla i F. De pratade inte om att sitta på F. De fick inte ta in F. i trånga utrymmen eftersom han tycker att det är jobbigt och får panik. Detta har hon berättat för alla som varit med på de möten som hållits angående F. S.F. har även själv sett att F. inte klarar av trånga utrymmen. Hon har gett personalen på skolan instruktionen att hålla i F. och eventuellt lägga ner honom på golvet. Hon har aldrig sagt att någon får sätta sig på F. Hon har själv aldrig suttit på F. I femte och sjätte klass försvann F:s aggressiva beteende mer eller mindre helt. När hon kom till skolan för att hämta F. den aktuella dagen började Å.G. prata med henne om att de haft en incident med F. Hon blev förvånad eftersom det hade varit lugnt så pass länge.

P.S-s: Hon har arbetat som lärare i ca 20 år. Hon kom till Knutby skola hösten 2002 och arbetade där två och ett halvt år. Hon har varit med när F.S. fått utbrott och har själv ringt till M.S. och bett henne att hämta F. När F. haft ett utbrott har hon försökt prata med honom och när det inte har gått har hon låtit honom vara i fred. Hon har själv aldrig hållit fast F. A.W. tog hand om F. när F. blev arg. Hon kan ha sagt att hon inte ville ta tag i F. och hålla i honom. Det betydde inte att hon ville titta bort från konflikten utan bara att hon ville att elevassistenten skulle ta tag i det istället. Det var överenskommet att man skulle ta F. till ett rum och ringa M.S. så fort som möjligt när F. blev arg. Man fick också hålla i F. om han gjorde illa någon. M.S. hade också sagt att de inte fick stänga in F. i några trånga utrymmen eftersom han inte tyckte om det. Hon var på väg till en lektion efter lunch när hon såg att F. stod på handikapptoaletten tillsammans med Å.G. Å.G. hade ingen kroppskontakt med F. och de pratade inte med varandra. F. såg rädd ut och var helt tyst; han varken slog eller sparkade. S.F. kom dit och gick in på toaletten. Å.G. slog igen dörren mitt i ansiktet på henne. Hon blev irriterad eftersom F. hade varit så lugn. Hon gick till sitt klassrum men gick sedan tillbaka till toaletten för att försöka få ut F. Hon hörde prat från toaletten men inget bankande eller dunkande. Hon knackade på dörren och bad att S.F. skulle komma ut. Det blev helt tyst men ingen öppnade. Hon fick uppfattningen att de hörde att hon knackade. När hon kom tillbaka till toaletten några minuter senare hörde hon hur F. vrålade och skrek inne på toaletten. Han var arg och lät som om han var trängd. Hon gick för att prata med rektorn L.N. men hon var inte på sitt kontor. När hon kom tillbaka till toaletten hörde hon hur F. skrek ”vad har jag gjort, jag vet inte vad jag är anklagad för” och ”släpp mig”. Det lät som om F. hade ont och inte kunde andas ordentligt. S.F. sade åt F. att han skulle vara tyst och lyda honom. Hon ringde L.N. på sin mobil och gick sedan tillbaka till toaletten och väntade på att L.N. skulle komma. När L.N. kom knackade de på dörren och sade åt dem att sluta och öppna dörren. Hon uppskattar att Å.G., S.F. och F. då varit inne på toaletten ca en kvart. När de öppnade dörren satt F. på golvet i fosterställning. Han var förtvivlad och grät och var röd på nacken och på öronen. Hon gick iväg med F. till ett annat rum.

A.W.: F.S. hade ofta aggressionsutbrott och blev retad av de andra eleverna. Under utbrotten slog F. andra elever eller saker. När F. fick ett utbrott ringde han M.S. som kom och hämtade F. M.S. ville dock att skolan skulle bli bättre på att lösa konflikterna så att de inte behövde ringa henne hela tiden. Han brukade ta in F. i ett fritidsrum eller grupprum för att skydda honom från andra elever som ville komma in och titta. Han höll F. inne i rummet tills F. blev lugn, något som kunde ta upp till en timme. När F. ville slå sönder saker var han ibland tvungen att lägga ner F. Man fick hålla F. i ett brottargrepp och hålla hans händer och sitta över honom. Det hände flera gånger att han lade ner F. och satte sig över honom. Ofta efter ett utbrott gick han direkt upp till rektorn L.N. Han berättade för henne att han ibland var tvungen att lägga ner F. på golvet och hålla fast honom samt att han ibland fick sitta över F. L.N. tyckte att det var rätt att lägga ner F. och sätta sig på honom. Även M.S. har varit informerad om hur de hanterade F. och har inte haft några invändningar. M.S. har till och med sagt till honom att han kunde slå till F. om det behövdes.

B.S.: Hon känner S.F. sedan länge och har alltid haft bra kontakt med honom och de andra på skolan. P.S. har alltid varit en livlig kille som haft problem med sitt humör. När P. kom hem från skolan den 18 december 2003 berättade han att de hade stått och kastat snöboll och att en av bollarna hade hamnat på S.F. S.F. hade blivit arg och sprungit fram till P. och kastat ispärlor i ansiktet på honom. Därefter hade S.F. tagit nacksving på P. så att han hamnade på marken. På kvällen såg hon att P. hade rödblå märken på båda kinderna. Märkena var tre till fem cm stora. P. hade också ont i nacken och ena benet. Han hade även blåmärken på benet. Blåmärkena satt i några veckor och värken i ryggen satt i någon månad. P. hade sedan tidigare problem med sina leder. Märkena i ansiktet satt kvar över julen.

T.H.: Vid tiden för snöbollsincidenten i december 2003 var hon klassföreståndare för P.S. När hon kom tillbaka efter lunchen var P. väldigt upprörd. Han var röd i ansiktet och satt spänd och skakade i benen. Hon gick med P. samt två kompisar till honom till rektorn L.N. för att berätta vad som hänt. S.F. var också med vid mötet hos L.N. Pojkarna berättade att de hade varit ute på rasten och att S.F. hade varit rastvakt. Pojkarna hade sparkat på en snöskulptur och S.F. hade sagt åt dem att lägga av. Då hade pojkarna gått ut på fotbollsplanen och kastat snöbollar så långt de kunde. P. hade börjat kasta snöbollar mot S.F. En boll hade träffat S.F. på armen. S.F. hade sprungit ner till fotbollsplanen och tagit snö som han slagit in i ansiktet på P. på kort avstånd. S.F. hade slagit tre till fyra snöbollar. Därefter hade S.F. kastat ner P. på marken. Pojkarna hade skrikit åt S.F. att sluta; att han tog i för hårt. P. hade rest sig upp och slagit S.F. Hon såg att P. var röd i ansiktet under mötet men kan inte säga om det berodde på om han var upprörd eller om han blivit skadad. S.F. hade inga synpunkter på pojkarnas berättelser utan höll med om att han hade slagit in tre till fyra bollar i ansiktet på P. på nära avstånd. S.F. hade inte heller några invändningar mot påståendet att han skulle ha fällt P. till marken med en ”nacksving”. P. sade att det hade gjort ont när han fick snöbollen i ansiktet och att han hade ont i ryggen och nacken.

L.N.: Hon var rektor på Knutby skola från år 2001 till mars 2005. När hon började fick hon veta att F.S. hade haft utbrott och att han hade det jobbigt i skolan. De diskuterade om hur man skulle hantera F. och var överens om att F. behövde en tydlighet. När F. var våldsam och skadade andra och sig själv fick man hålla honom. Hålla betyder att man står och håller om F. när han viftar med armarna. M.S. hade sagt att man fick lägga ner F. Hon har inte sagt att de får lägga ner F. och sätta sig på honom. Hon visste att F. mådde dåligt av att vara i trånga utrymmen men hon vet inte om Å.G. och S.F. kände till det. Hon visste inte att de lade ner barn som fick utbrott och det var inte förrän hon såg F. på toalettgolvet som hon förstod att de lade ner honom på golvet.

I mars 2003 ringde P.S-s henne på mobiltelefonen. P.S-s var upprörd och sade att F.S. var intagen på toaletten tillsammans med S.F. och Å.G. mot sin vilja och att hon hade knackat på dörren men att de inte öppnade. Hon sprang ner till P.S-s som väntade vid handikapptoaletten. Hon stannade där och lyssnade utanför dörren. Hon hörde S.F. säga ”du skall lyda” och ”jag släpper dig inte förrän du lyder”. När hon knackade öppnades dörren. F. låg på golvet halvt sittande; som i fosterställning. Å.G. satt på golvet vid F:s ben. F. var inte våldsam utan ledsen och gnydde och kved. Hon satte sig ner och pratade med honom. Sedan tog P.S-s med sig F. och gick därifrån. Å.G. och S.F. var irriterade för att de inte fick fortsätta. Hon uppfattade att Å.G. och S.F. ville göra färdigt någonting innan de släppte F.; att de ville få honom att lyda.

Efter snöbollsincidenten i december 2003 var P.S. och två kamrater till honom samt S.F. uppe på hennes kontor och pratade om vad som hade hänt. Pojkarna var överens om vad som hade hänt. De berättade att de hade kastat snöbollar och att S.F. då hade gått väldigt nära och kastat snöbollar på P. Därefter hade S.F. lagt ner P. på marken. P. hade då slagit S.F. med några knytnävsslag i ansiktet. S.F. tyckte inte att han hade tagit i för hårt utan hävdade att han hade blivit provocerad av pojkarna som inte lyssnade på vad han sade. P. var väldigt arg och ledsen. Han var röd i ansiktet men hon vet inte om det var av snö eller gråt. Dagen efter pratade hon med P:s mamma B.S. som berättade att hon skulle till doktorn med P. eftersom han klagat över ryggont. I januari berättade B.S. att hon sett blånader på P. När P. kom tillbaka efter jullovet kunde hon se att händelsen hade påverkat honom. Han litade inte på vuxna och mådde dåligt.

Domskäl

Ansvar

Inledning

Både Å.G. och S.F. arbetade på den kommunala grundskolan Knutby skola, Å.G. som lärare och S.F. som elevassistent. Det som de har åtalats för har de gjort på skolan och inom ramen för sina tjänster på skolan. Det är den ram som tingsrätten har att utgå från vid den straffrättsliga bedömning som skall göras.

Åtalspunkt 1

Å.G. och S.F. har berättat att de ingrep mot F.S. i syfte att lugna honom. Det är genom deras berättelse och vad övriga har berättat utrett att Å.G. sade till F.S. att gå ut vilket denne inte ville göra. Hon tog då med sig F.S. till en närbelägen toalett. Toaletten är en handikapptoalett och den har enligt den uppgift som har lämnats i målet en golvyta på 4,5 till 5 kvadratmeter, med sidor på två meter och lite drygt två meter. Det är inte visat att S.F. var med vid det tillfället utan tingsrätten utgår från att han, som Å.G. och S.F. har berättat, anslöt senare sedan han kallats dit efter det att Å.G. bett om det. Det är en uppgift som dessutom vinner stöd i vad P.S-s har berättat. Även om F.S. själv berättat att han inte på något sätt var arg eller farlig för någon så ger de uppgifter som hans kamrat J.A. har lämnat stöd för att det inledande ”tjafset” eller skojbråket hade lett till att F.S. var arg. J.A. har berättat att F.S. blev arg och sprattlade med armar och ben samt att F.S. gjorde motstånd när han fördes till toaletten, samt att F.S. fortfarande var arg när han kom in på toaletten. P.S-s har däremot berättat att hon upplevde F.S. som lugn. P.S-s har dock sett F.S. under ett kort ögonblick för att sedan gå vidare till sin egen klass. Hennes uppgift i den delen gör inte att övriga uppgifter om att F.S. var aggressiv skall tillmätas så ringa betydelse att de tilltalades uppgifter kan lämnas utan avseende. Å.G:s uppgift om att F.S. var aggressiv och att ett ingripande mot honom i hennes funktion som lärare i skolan i och för sig framstod som motiverat lägger därför tingsrätten till grund för sin bedömning.

Å.G. och S.F. var således inne på toaletten tillsammans med F.S. Inne på toaletten har F.S. hållits kvar av Å.G. och S.F. Om det skett genom att de spärrat vägen för honom, hållit i honom, låst dörren eller på annat sätt hindrat honom från att lämna toaletten är inte av avgörande betydelse. Hela situationen var sådan att han hindrades från att lämna toaletten. F.S. hölls kvar på toaletten under mer än en kort stund. P.S-s har berättat om att hon först knackade på dörren och därefter kallade på rektor L.N. som tog sig till toaletten varefter dörren öppnades. De objektiva förutsättningarna för att bedöma gärningen som ett olaga frihetsberövande föreligger. Det har från försvarets sida pekats på att syftet med att låsa dörren inte var att stänga in F.S. utan att hålla andra nyfikna utanför situationen. Så kan det mycket väl ha varit initialt men de uppgifter som lämnats av P.S-s och L.N. om att F.S. skrek inne på toaletten att han inte visste vad han var anklagad för samt att S.F. dels flera gånger uppmanade F.S. att lyda, dels sade att F.S. inte skulle släppas innan han lydde talar för att det fanns en avsikt att hindra F.S. från att ta sig från toaletten innan han betedde sig på ett sätt som enligt Å.G. och S.F. var acceptabelt. Frihetsberövandet har alltså inte varit bara för att skydda F.S. från att exponeras i en för honom känslig situation och den invändningen friar inte från eventuellt ansvar. Beslutet att ta in F.S. på toaletten och kanske framförallt att hålla honom kvar där kan i stället mycket väl ha bidragit till att ytterligare uppröra F.S. och på det sättet ha understrukit hans tidigare visade tendens att bli våldsam och utagerande i trängda situationer. Det olaga frihetsberövandet är med hänsyn till frihetsberövandets längd att betrakta som mindre grovt i enlighet med vad som sägs i 4 kap. 2 § andra stycket BrB.

Det är utrett att F.S. inne på toaletten lagts eller dragits omkull så att han hamnat på golvet. Det råder delade meningar mellan Å.G. och S.F. å ena sidan och F.S. å andra sidan om vem som sedan satt över honom inne på toaletten. Det har från straffrättslig utgångspunkt inte någon större betydelse eftersom åtgärderna mot F.S. inne på toaletten utgör en gemensam enhet som både S.F. och Å.G. har att svara för. Det saknas anledning att misstro F.S:s uppgifter om att våldet orsakade smärta och gav upphov till rodnad och blånader. Att blåmärken förekom har även F.S:s mamma M.S. berättat. Utredningen ger således tillräckligt stöd för att det gått till på sätt åklagaren har påstått. Å.G. och S.F. har utövat våld mot F.S. på ett sådant sätt att det är att bedöma som misshandel som inte är ringa.

Målet har i mycket handlat om hur utåtagerande och aggressiva barn skall hanteras i skolan. Det har kommit fram att det fanns ett relativt sett stort antal sådana barn i Knutby skola. Å.G. och S.F. har till sitt försvar anfört att de bara agerade för att hindra F.S. från att skada sig själv eller andra. Det måste också anses ligga inom ramen för en lärares eller elevassistents skyldighet att agera utifrån det syftet. I målet är visat att F.S. under sin skoltid hade stora problem och att han vid flera tillfällen varit aggressiv mot personal och andra elever. I sådana situationer förde man i regel F.S. åt sidan till ett rum, till exempel en tom lektionssal, ett grupprum eller liknande, för att där ge honom möjlighet att lugna ner sig. Vidare synes standardrutinen ha varit att man ringde F.S:s mamma som kom och hämtade honom. Det är svårt att dra några exakta gränser för vilka åtgärder som är tillåtna att ta till i en sådan situation. F.S:s mamma M.S. har ostridigt för skolan uppgivit att man fick hålla i F.S. för att lugna honom. Det kan även ha varit så att hon vid något tillfälle sagt att man kunde gå så långt att man fick sätta sig över F.S. för att lugna honom. Enligt tingsrättens mening är det inte av avgörande betydelse vilka anvisningar, råd eller tips som M.S. kan ha lämnat. Vad Å.G. och S.F. gjorde i samband med ingripandet mot F.S. på toaletten innehåller ett så stort mått av frihetsberövande på ett för F.S. obehagligt sätt i en lokal som inte alls lämpar sig för lugnande åtgärder och med användande av ett så pass stort våld att de genom sitt i målet visade handlande klart har gått över gränsen för vad som är försvarligt för skolpersonal i den uppkomna situationen. De skall därför hållas ansvariga för olaga frihetsberövande och misshandel.

Åtalspunkt 2

S.F. har själv berättat att han lade ner P.S. på marken två gånger, den första gången sedan han först hade kastat lös snö i ansiktet på P.S. som då hade slagit honom, den andra gången sedan han hade släppt upp P.S. som då fortsatte att slå och sparka. S.F:s berättelse avviker i väsentliga delar från vad andra har berättat. De skolelever som har hörts har berättat om att S.F. kastade snöboll på P.S. eller att S.F. mulade P.S. Den versionen stämmer också relativt väl med vad rektor L.N. och T.H. har berättat om vad eleverna berättade om händelsen vid mötet med L.N. direkt efter densamma. Det går inte att frigöra sig från intrycket av att S.F. i situationen överreagerade på den olydnad som P.S. visade genom att först medverka till att förstöra vad andra elever gjort och därefter inte göra som S.F. sade. S.F. har själv medverkat till den uppkomna konflikten genom att kasta snö eller mula P.S. Han kan därför inte freda sitt handlande därefter med att han varit utsatt för ett brottsligt angrepp. Vid den bedömningen måste också hänsyn tas till att S.F. varit anställd vid skolan i flera år och att han hade relativt stor erfarenhet att hantera barn med särskilda behov. Att bli utsatt för snö i ansiktet på det sätt som beskrivits och sedan nedlagd på marken har i vart fall orsakat smärta hos P.S. Gärningen är att bedöma som misshandel. Misshandeln är dock med hänsyn till våldet och vad det orsakade att betrakta som ringa, även om S.F. har begått gärningen i sin roll som elevassistent.

Påföljd

Både Å.G. och S.F. lever under ordnade förhållanden och har inte dömts för brott tidigare. De döms nu för olaga frihetsberövande, som är att betrakta som mindre grovt, samt misshandel. Misshandel är ett brott av sådan art att fängelse ofta används som påföljd även vid måttliga straffvärden. Det finns inget som talar för att Å.G. och S.F. kommer att återfalla i brott. Gärningen under åtalspunkt 1 är visserligen allvarlig eftersom den har begåtts av skolpersonal i skolan. Mot det skall dock beträffande den gärningen ställas att det är fråga om ett ingripande mot en elev som varit svår att hantera i skolan under flera år och där Å.G. och S.F. upplevt att de även i denna situation behandlat F.S. på ett sätt som enligt deras sätt att se det legat i linje med vad de tidigare gjort och som var accepterat av skolledning och föräldrar. Sammantaget är tingsrätten av den uppfattningen att det föreligger särskilda skäl att bestämma påföljden till villkorlig dom i kombination med böter. Det förhållandet att S.F. fälls till ansvar för misshandel i åtalspunkt 2 har lett till ett något större antal dagsböter för hans del.

Skadestånd

S.F. och Å.G. har fällts till ansvar för brott. De är då också skyldiga att ersätta den skada som brotten har orsakat målsägandena. F.S. har utsatts för olaga frihetsberövande och misshandel. I den delen har brotten inneburit en allvarlig kränkning av honom. Tingsrätten menar att ett skäligt belopp för kränkningen uppgår till 10 000 kr. För den sveda och värk, främst i form av psykiskt lidande, som misshandeln har inneburit, skall han ersättas med 3 000 kr. Å.G. och S.F. är solidariskt ansvariga i förhållande till F.S. Det råder inte tvist om yrkad ränta.

Misshandeln av P.S. har av tingrätten bedömts som ringa. Den har dock främst med hänsyn till att det begåtts av en elevassistent mot en ung elev i skolan inneburit en så allvarlig kränkning av P.S. att skadeståndsskyldighet har uppkommit. Tingsrätten bestämmer beloppet till skäliga 5 000 kr. Det har inte visats att gärningen har orsakat sådan skada eller psykiskt lidande att ersättning för sveda och värk skall utgå. S.F. skall alltså förpliktas att betala skadestånd till P.S. med 5 000 kr jämte yrkad ränta.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde de tilltalade enligt 3 kap. 5 § och 4 kap. 2 § andra stycket BrB för misshandel och olaga frihetsberövande samt bestämde påföljden för S.F. till villkorlig dom och 60 dagsböter à 85 kr och för Å.G. till villkorlig dom och 40 dagsböter à 120 kr.

S.F. och Å.G. ålades att solidariskt utge skadestånd till F.S. med 13 000 kr jämte ränta. S.F. ålades att utge skadestånd till P.S. med 5 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Agneta Fergenius och Ragnar Lindgren, tf. hovrättsassessorn Viktoria Thörnqvist, referent, och två nämndemän) meddelade dom den 27 februari 2007.

Hovrättens domskäl

Åtalspunkt 1

Hovrätten antecknade bl.a. att F.S., Å.G., S.F. och P.S-s hade hörts på nytt i hovrätten, att de alla hade berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom samt att Å.G. hade gjort följande tillägg:

Hon hade på andra skolor handskats med utagerande barn och i samråd med rektor och barnets föräldrar agerat mot dem på ungefär samma sätt som hon gjorde mot F.S. När hon började som F.S:s klassföreståndare brukade han ha ungefär två utbrott i veckan. F.S. blev med tiden lugnare och utbrotten kom inte lika ofta, vilket hon tillskriver det förhållandet att hon och elevassistenterna agerade på samma sätt vid varje utbrott. När F. fick ett utbrott blev han okontrollerat arg väldigt fort. Den aktuella dagen bråkade F.S. och J.A. i korridoren. Det fanns andra barn där också. Hon kände sig tvungen att ingripa mot F.S. när denne inte ville följa hennes uppmaning att gå ut på rasten. Hon gav honom valet mellan att gå ut eller följa med till lärarrummet. Han gjorde sådant motstånd att hon inte orkade ta honom till lärarrummet som låg längre bort än handikapptoaletten. Hade hon i denna situation släppt honom så var risken stor att han hade slagit till något annat barn som hade kommit i hans väg.

På de tilltalades begäran hördes som nya vittnen i hovrätten A.O. och G.F. Dessa uppgav enligt hovrätten följande.

A.O.: Han är fritidspedagog och arbetar på en resursskola i Uppsala där det i mindre grupper går barn med särskilda behov. Det går även barn i skolan som inte har diagnostiserats såsom ”bokstavsbarn”. Det är fråga om barn som är impulsstyrda och som lätt hamnar i våldsamma konflikter. När sådana barn får utbrott kan det bli nödvändigt att ingripa och hejda dem så att de inte skadar sig själva eller andra eller har sönder saker. Om det går, har personalen tagit med sig barnet till ett annat rum där barnet kan röra sig fritt tills det har lugnat ner sig. Det har hänt att personalen har låst dörren för att barnet inte skall kunna lämna rummet. Om det behövs har personalen hållit fast barnet. Om barnet då försöker sparka eller slå den som håller barnet, kan det som en sista utväg bli nödvändigt att lägga ner barnet på golvet. Vid dessa tillfällen skall det helst vara två personer vid omhändertagandet för det är lätt att ta i för hårt om man är ensam. Det har inträffat att han har suttit grensle över ett barn och hållit fast barnets armar för att hindra barnet från att klösa eller slå honom. Syftet med ingripandet är aldrig att tillfoga barnet smärta utan endast att förhindra att barnet skadar sig själv eller andra.

G.F.: Han arbetar som specialpedagog, bland annat på en mottagning i Göteborg där man utreder vad han kallar ”explosiva” barn. Han utbildar även speciallärare som skall arbeta med dessa barn. Generellt har sådana barn ”kort stubin” och när de blir arga kan de vara våldsamma mot sig själva och andra. När barnet får ett utbrott måste man agera på det sätt som krävs för att barnet skall bli lugnt även om det innebär att man måste sätta sig grensle över barnet för att få barnet lugnt. Enligt hans mening är det snarare oacceptabelt att inte göra vad som krävs. Han har aldrig träffat F.S. men redan genom den beskrivning som finns av F.S. i psykologutlåtandet av M.Y. drar han slutsatsen att F.S. tillhör gruppen ”explosiva barn”.

Hovrätten gör följande bedömning.

F.S., Å.G. och S.F. har i hovrätten utförligt och i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som har återgetts i tingsrättens dom rörande denna händelse. Det har också övriga i hovrätten i denna del hörda personer. Genom deras berättelser är händelseförloppet klarlagt på sätt tingsrätten funnit och beskrivit. Det är således utrett att F.S. tvingats in på toaletten och hindrats att lämna denna under en inte obetydlig tidsperiod, att han därinne lagts eller dragits omkull på golvet samt att någon av S.F. eller Å.G. suttit över honom och hållit fast hans armar vilket orsakat F.S. smärta, rodnad och blåmärken. Gärningarna skall, som tingsrätten funnit, objektivt sett bedömas som olaga frihetsberövande, mindre grovt, och misshandel av normalgraden.

Å.G. och S.F. har, som deras inställning måste förstås, gjort gällande att de vid sitt ingripande mot F.S. har använt sådana metoder som är nödvändiga och även accepterade i pedagogiska sammanhang för att förhindra att barn som får okontrollerade vredesutbrott skadar sig själva och andra barn. De har hävdat att detta har skett med skolledningens stöd och att de även har haft stöd av F.S:s mor. De har tillagt att syftet aldrig har varit att tillfoga F.S. smärta utan enbart att lugna honom.

Skollagen innehåller inga regler som berättigar lärare eller annan skolpersonal att ingripa fysiskt mot skolelever. Det betyder att deras handlande skall bedömas enbart mot bakgrund av bestämmelserna i BrB.

Hovrätten finner ingen anledning att betvivla att det finns barn som har ett besvärligt temperament och som är impulsstyrda eller med vittnet G.F:s uttryck ”explosiva” barn och som det kan vara nödvändigt att agera fysiskt mot för att förhindra att de skadar sig själva eller andra. Både A.O. och G.F. har också beskrivit vilka metoder som det enligt deras mening kan vara erforderligt att tillgripa i skolmiljö mot dessa barn. Det är uppenbart att det kan innebära stora problem att handskas med sådana elever. Det är lika klart att skolledningen har ett övergripande ansvar för att eleven behandlas på bästa sätt och att lärare, elevassistenter och annan skolpersonal har ett direkt ansvar för sitt agerande gentemot eleven så länge eleven ifråga befinner sig i skolmiljö. Även om lärare och elevassistenter, när de ingriper mot explosiva barn, med ledning av sina tidigare kontakter med skolledningen och barnets föräldrar ofta kan räkna med att dessa i efterhand kommer att godta deras agerande, kan detta dock aldrig, när det blir fråga om att agera fysiskt mot barnet, utgöra stöd för att befria dem från det straffrättsliga ansvaret, ifall de går utöver de ramar för olika handlingar som anges i BrB. Det är uppenbart att det många gånger blir fråga om en ömtålig balansgång mellan åtgärder som upplevs som berättigade och erforderliga samt andra slags ingripanden. Det är mot denna bakgrund som hovrätten har att pröva åtalen under åtalspunkterna 1 och 2.

Av utredningen i målet framgår att F.S. under den aktuella tiden hade ett synnerligen hett temperament och att han på lågstadiet och mellanstadiet ofta hade okontrollerade vredesutbrott som, om de inte hejdades eller avleddes, kunde innebära risker för honom själv och för andra barn. Av utredningen framgår också att hans vredesutbrott med tiden blev mindre frekventa och från årskurs fem var det huvudsakligen på rasterna som han fick utbrotten. Att hans vredesutbrott har föranlett åtskilliga ingripanden från framförallt Å.G. och S.F. har också framgått och hovrätten ifrågasätter inte att dessa tidigare ingripanden har varit erforderliga och berättigade. Vad hovrätten har att pröva är om Å.G. och S.F. vid den aktuella händelsen handlade lagenligt.

I denna del framgår det av utredningen att F.S. och J.A. under rasten befann sig i korridoren och var högljudda. Det finns olika uppgifter om de var i slagsmål med varandra eller om de endast bråkade på skoj. Hovrätten utgår i det följande från Å.G.:s uppgifter. Å.G. har uppfattat att bråket var så allvarligt att hon behövde ingripa och ge pojkarna en tillsägelse att sluta och ge sig ut på skolgården. Enligt hennes egna uppgifter har J.A. stått kvar en stund men sedan lämnat platsen. Bråket mellan pojkarna upphörde således med tillsägelsen och det fanns därmed anledning att vänta sig att F.S. skulle lugna ner sig. Det följande händelseförloppet tycks ha utlösts av att Å.G. på nytt har uppmanat F.S. att gå ut, vilket denne har vägrat. F.S. har i stället blivit arg. Det förefaller således som om Å.G., som har varit klassföreståndare för F.S. i tredje och fjärde årskursen och som även i femte årskursen hade honom som elev på vissa lektioner och som därigenom kunde förväntas ha en mycket ingående kännedom om F.S:s reaktionsmönster, trots detta inte har övervägt om det har varit möjligt att avvakta med ytterligare tillsägelser i väntan på att F.S. skulle lugna ner sig och att rasten skulle ta slut. I stället har hon valt att försöka driva genom sin vilja med de följder som tidigare beskrivits. Hovrätten finner således att det i den uppkomna situationen inte har varit oundgängligen motiverat att föra F.S. till ett avskilt rum. Under alla förhållanden har det varit olämpligt att föra honom till en handikapptoalett för att där försöka disciplinera honom, vilket Å.G. och S.F. måste ha insett. Inte heller då S.F. har kommit till handikapptoaletten kan hovrätten finna att situationen har motiverat de mycket ingripande åtgärder som Å.G. och S.F. har vidtagit mot F.S. Att de mot bakgrund av tidigare erfarenheter haft anledning att anta att F.S. på handikapptoaletten skulle kunna reagera på ett sätt som kunde vara farligt både för honom och för dem kan inte heller frita dem från ansvar. Å.G. och S.F. skall därför, som tingsrätten funnit, dömas för misshandel, som inte är att bedöma som ringa, och olaga frihetsberövande, vilket är att anse som mindre grovt.

Åtalspunkt 2

I denna del antecknade hovrätten att P.S., S.F. och B.S. hade hörts på nytt och då berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. Hovrätten anförde vidare:

Utredningen i hovrätten är således i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten och föranleder inte hovrätten till annan bedömning än den som tingsrätten har kommit till, nämligen att S.F. har gjort sig skyldig till misshandel. S.F. var vid tillfället elevassistent och misshandeln har riktat sig mot en tolvårig elev på skolan, som stod under hans tillsyn. Dessa försvårande omständigheter medför att misshandeln skall bedömas vara av normalgraden.

Påföljdsfrågorna

Hovrätten finner inte skäl att frångå tingsrättens val av påföljd och straffmätning beträffande Å.G.

S.F. har av hovrätten befunnits skyldig till två fall av misshandel, som inte är att bedöma som ringa, och olaga frihetsberövande, vilket är att anse som mindre grovt. Den brottslighet som han har gjort sig skyldig till är således av svårare beskaffenhet än den som Å.G. har befunnits skyldig till, vilket bör avspegla sig i valet av påföljd och straffmätning. Misshandel är brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Även ett olaga frihetsberövande, som är att anse som mindre grovt, är ett brott av sådan art att fängelse bör övervägas som påföljd. Vid bestämmandet av straffvärdet av gärningarna bör hänsyn tas till att S.F. har arbetat på en skola där många elever har haft särskilda problem. Det har medfört att han haft en besvärlig arbetssituation. I förmildrande riktning talar även att han mot bakgrund av sina tidigare erfarenheter trott sig ha haft stöd från skolledningen och F.S:s föräldrar för sitt sätt att agera mot F.S. Det har vidare förflutit lång tid sedan gärningarna begicks. Hovrätten finner att straffvärdet av hans samlade brottslighet motsvarar en månads fängelse. S.F. lever under ordnade förhållanden och har inte tidigare dömts för brott. Han har fått lämna sin tjänst som elevassistent. Det saknas anledning att befara att han kommer att återfalla i brott. Varken brottens art eller straffvärde eller hans personliga förhållanden hindrar att påföljden bestäms till villkorlig dom, vilken bör förenas med samhällstjänst 50 timmar.

Hade fängelse valts som påföljd skulle fängelsestraffets längd ha bestämts till en månad.

Skadestånd

Hovrätten delar tingsrättens bedömning ifråga om skadestånd och beloppens storlek till både F.S. och P.S.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande S.F. på följande sätt:

Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande Å.G.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten, referent, och Stefan Lindskog) meddelade den 19 november 2009 följande dom:

Domskäl

Utredningen i HD är i allt väsentligt densamma som i underrätterna och HD finner inte anledning att göra någon annan bedömning än dessa gjort när det gäller de faktiska omständigheterna i målet.

De faktiska omständigheterna

När de åtalade gärningarna begicks var Å.G. lärare och S.F. elevassistent på den kommunala skola där de båda arbetade och där F.S. och P.S. var elever. Vid tidpunkten för respektive gärning var F.S. 11 år och P.S. 12 år.

Beträffande åtalspunkt 1 framgår av utredningen att F.S. tvingats in på en handikapptoalett och hindrats att lämna denna under en inte obetydlig tidsperiod, att han därinne lagts eller dragits omkull på golvet samt att någon av Å.G. och S.F. suttit grensle över honom och hållit fast hans armar vilket orsakat F.S. smärta, rodnad och blåmärken.

Av utredningen framgår vidare att det bråk som F.S. hade med en annan elev var avslutat när Å.G. gjorde sitt ingripande och att anledningen till ingripandet var att F.S. inte löd Å.G. när hon uppmanade honom att gå ut. Den tid som F.S. hölls kvar inne på toaletten har av S.F. uppskattats till omkring 15 minuter. Av utredningen framgår vidare att F.S. inne på toaletten uppmanades att lyda, och att han inte skulle släppas ut förrän han gjorde som han blev tillsagd.

Beträffande åtalspunkt 2 visar utredningen att S.F., efter det att P.S. kastat snöboll på S.F., sprang mot P.S. och på nära håll kastade eller tryckte kramad snö mot P.S:s ansikte. S.F. har därefter lagt ner P.S. till marken två gånger på grund av att P.S. gick till fysiskt angrepp mot S.F.

Parternas inställning

Å.G. och S.F. har mot åtalet invänt att gärningarna skett i utövningen av deras skyldighet som lärare och elevassistent att utöva tillsyn över eleverna och att syftet varit att förhindra att eleverna, som varit starkt utagerande, skulle skada sig själva eller andra personer eller egendom.

Riksåklagaren, som uttryckligen förklarat att han inte gör gällande att gärningarna i andra hand (jfr 20 kap. 1 § fjärde stycket BrB) skulle kunna vara att bedöma som tjänstefel, har gjort gällande att det inte finns någon ansvarsfrihetsgrund som är tillämplig på de åtalade gärningarna.

Skydd mot kroppsliga ingrepp

I 2 kap. RF finns bestämmelser som gentemot det allmänna ger medborgarna skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Enligt 5 § gäller ett absolut förbud mot bl.a. kroppsstraff (se även 4 §) medan förbudet i 6 § mot andra former av påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 12 § får begränsas genom lag. De viktigaste bestämmelserna om sådana begränsningar finns i polislagen (1984:387). Det måste anses vara en mycket angelägen uppgift för lagstiftaren att i samband med lagregleringen av olika allmänna verksamheter, bl.a. på skolområdet, också ta klar ställning till frågan om tillåtligheten av kroppsliga ingrepp och vid behov införa uttryckliga regler om detta.

Med myndighetsutövning avses bl.a. åtgärder som ytterst är uttryck för det allmännas maktbefogenheter och som kommer till stånd i kraft av offentligrättsliga regler. De åtalade gärningarna har begåtts inom ramen för den skolverksamhet som det allmänna svarar för. Dessa har således begåtts vid myndighetsutövning och frågan i målet gäller i första hand om Å.G. och S.F. därvid åsidosatt vad som gällt för deras uppgift.

Vare sig i skollagen (1985:1100) eller i någon annan lag som gäller verksamhet inom skolan finns några bestämmelser som direkt eller tolkningsvis kan anses ge stöd för att Å.G. och S.F. varit berättigade att använda tvång eller våld på de sätt som de gjort.

Det pågår för närvarande ett arbete med en ny skollag (se Skollagsberedningens, U 2006:E, förslag till en ny skollag, Ds 2009:25). Beredningen föreslår bl.a. bestämmelser som innebär att en rektor eller en lärare ska få vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs uppträdande. Det framhålls att de förslagna bestämmelserna är allmänt hållna och att utrymmet för att vidta åtgärder med stöd av dessa är mycket begränsat. Bestämmelserna ger enligt beredningen inte någon rätt att åsidosätta annan lagstiftning, t.ex. BrB eller bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter i RF:s 2 kap. och i Europakonventionen (a.a. s. 813 f.).

Allmänna grunder för ansvarsfrihet

Att det inte finns någon särskild lagstiftning om användning av våld eller tvång i skolverksamhet innebär inte att våld eller tvång aldrig får användas i verksamheten. De allmänna grunderna för ansvarsfrihet i 24 kap. BrB är tillämpliga även i förhållande till skolverksamhet och måste också tolkas med beaktande av den tillsynsplikt som lärare (och även annan skolpersonal) har i förhållande till elever. Denna innebär att lärare i inte obetydlig utsträckning intar en slags garantställning i förhållande till elever med inte endast rätt, utan också skyldighet, att ingripa för att hindra att elever skadar andra personer eller egendom eller själva blir utsatta för skada.

Med stöd av nödvärnsbestämmelsen (1 §) är lärare därför (även om han eller hon inte själv utsatts för angrepp; jfr 5 §) berättigade, och kan till följd av tillsynsplikten också vara skyldiga, att ingripa för att förhindra en elev från ett påbörjat eller överhängande angrepp på person eller egendom. Så länge ingripandet inte är uppenbart oförsvarligt ska detta inte medföra straffansvar. Vid bedömningen av vad som är uppenbart oförsvarligt ska det tillgripna våldet eller tvånget sättas i relation till inte bara tillsynsplikten utan också till det förhållande som utlöst ingripandet.

Om det föreligger fara att eleven ska skada sig själv är nödvärnsbestämmelsen inte tillämplig, men det kan vara tillåtet att använda tvång eller våld med stöd av bestämmelsen om nöd (4 §). Däremot torde det inte vara möjligt att anse att läraren till följd av samtycke (7 §) från vårdnadshavare eller eleven själv skulle kunna vara berättigad att använda tvång eller våld mot eleven i större omfattning än som annars skulle gälla.

När det gäller åtalspunkten 1 har Å.G. och S.F. motiverat ingripandet bl.a. med att syftet varit att förhindra F.S. från att skada andra elever. Utredningen ger emellertid inte något stöd för att ingripandet skulle ha riktat sig mot något påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp utan avsikten synes ha varit att av ordningsskäl föra undan F.S. för att ”tala honom till rätta”. Redan med hänsyn härtill följer att någon ansvarsfrihet inte kan bli aktuell genom tillämpning av nödvärnsbestämmelsen.

När det gäller åtalspunkt 2 har P.S. visserligen kastat snöbollar mot S.F. men även om detta skulle ses som ett påbörjat brottsligt angrepp är det klart att det som en åtgärd för att förhindra angreppet är uppenbart oförsvarligt att, som S.F. gjort, på nära håll kasta eller trycka kramad snö mot ansiktet på P.S. Av utredningen framgår emellertid at P.S. därefter gått till ett mycket häftigt angrepp mot S.F. Mot detta angrepp har S.F. haft rätt att värja sig. Utredningen ger inte stöd för att han, när han därvid vid två tillfällen lagt ner P.S. på marken, använt våld på ett sätt som kan betecknas som uppenbart oförsvarligt. S.F. ska därför inte fällas till ansvar såvitt avser den delen av åklagarens gärningspåstående.

Ansvarsfrihet utan lagstöd (social adekvans)

Som ett led i den tillsynsplikt som lärare och annan personal i skolverksamhet har kan det ingå att genomföra åtgärder för ordningens upprätthållande som att hålla kvar en elev i ett klassrum eller avvisa honom från detta eller att ta med honom till rektor för samtal. Om en elev motsätter sig en sådan åtgärd ger bestämmelserna om nödvärn och nöd inte något stöd för att använda tvång eller våld.

Innan den nuvarande regeringsformen trädde i kraft ansågs att det fanns situationer i vilka det på sedvanerättslig grund fanns utrymme (laga befogenhet) för att använda ett visst mått av tvång eller våld vid myndighetsutövning (jfr t.ex. SOU 1953:14 s. 401 ff. och NJA II 1962 s. 347 f.). Det har gjorts gällande att en effekt av bestämmelserna i 2 kap. RF skulle vara att påtvingade kroppsliga ingrepp numera alltid skulle kräva stöd i lagen (jfr t.ex. artiklar i SvJT 1980 s. 666 och 1981 s. 554).

När det gäller skolverksamhet (motsvarande problem finns inom en rad andra områden; jfr t.ex. Sandbu i SvJT 2009 s. 748) aktualiserades frågeställningen i rättsfallet NJA 1988 s. 586. Rättsfallet avser åtal mot en lärare för misshandel för att denne tagit grepp om en elevs nacke för att få honom att följa med till rektorsexpeditionen. I målet gjorde riksåklagaren, med hänvisning till RF:s bestämmelser, gällande att varje form av våld av lärare, utöver vad bestämmelserna om nödvärn och nöd medger, i princip var förbjuden.

HD konstaterade i sitt avgörande att ingripandet ägt rum i en situation då ordningen var påtagligt störd och som sådant inte framstod som obefogat utan i god överensstämmelse med den tilltalades skyldigheter som lärare. Någon nödvärns- eller nödsituation förelåg inte. HD uttalade emellertid att det fick förutsättas att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kunde vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev, även då det inte är fråga om en sådan situation. Var gränsen för det tillåtna skulle dras måste enligt HD bli föremål för bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet.

I likhet med vad som allmänt gäller för tvångsingripanden från det allmännas sida måste det inte lagreglerade utrymmet för kroppsliga ingrepp som HD förutsatt i 1988 års fall begränsas av behovs- och proportionalitetsprinciperna. Det kroppsliga ingreppet får alltså inte vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att genomföra den aktuella åtgärden och de skador och olägenheter som ingreppet kan medföra får inte stå i missförhållande till syftet med ingreppet. Som bestraffning eller disciplinering är kroppsliga ingrepp mot elever aldrig tillåtna (jfr 6 kap. 1 § FB). Eftersom uttryckligt lagstöd saknas får utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp inom skolverksamhet som grundas på utövande av tillsynsplikten anses vara klart begränsat.

Av Å.G:s och S.F:s utsagor framgår att avsikten med ingripandet i den i åtalspunkt 1 aktuella situationen närmast varit att av ordningsskäl föra undan F.S. för att tala honom till rätta. Annat har inte framkommit än att detta i och för sig får anses ha varit befogat. Även om det för att utföra den uppgiften skulle ha varit nödvändigt att använda så mycket tvång och våld som Å.G. och S.F. gjort, vilket framstår som minst sagt tveksamt, är det emellertid helt klart att tvånget och våldet stått i missförhållande till syftet med ingreppet. Å.G. och S.F. kan alltså inte gå fria från ansvar på den nu berörda grunden.

När det gäller åtalspunkt 2 skulle, även om ”mulningen” närmast framstår som en ren bestraffning eller disciplinering, möjligen S.F:s uppgifter kunna tolkas som att hans avsikt med ingripandet varit att få P.S. att följa de ordningsregler som skolan satt upp för snöbollskastning. Det är dock uppenbart att tvånget och våldet i vart fall stått i missförhållande till ett sådant syfte och att han därför inte kan gå fri från ansvar när det gäller den gärningen.

Påföljd m.m.

Beträffande rubriceringen av gärningarna gör HD inte annan bedömning än hovrätten utom när det gäller åtalspunkten 2. Med beaktande av att HD funnit att ansvaret i den delen inte ska omfatta att S.F. vid två tillfällen lagt ner P.S. på marken ska misshandeln anses som ringa.

På de skäl hovrätten anfört kan påföljden för såväl S.F. som Å.G. bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan gärningarna begicks bör de villkorliga domarna inte förenas med några andra påföljder.

När det gäller skadestånd saknas det skäl att göra någon annan bedömning än den hovrätten gjort.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom endast på det sättet att S.F. såvitt gäller åtalspunkt 2 döms för ringa misshandel samt att påföljden för envar av Å.G. och S.F. bestäms till villkorlig dom.