lagen.nu

NJA 2016 s. 596

En lärare utdelade under en lektion ett slag med öppen hand mot en elevs kind. Frågor rörande skadestånd för kränkande behandling enligt skollagen.

Borås tingsrätt

Statens skolinspektion väckte vid Borås tingsrätt den talan mot Svenljunga kommun som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Boris Preijde) anförde i dom den 19 juni 2014 följande.

Yrkanden

Statens skolinspektion (Skolinspektionen) har begärt att Svenljunga kommun ska förpliktas att till S.P. betala 20 000 kr. Skolinspektionen har också begärt ränta på kapitalbeloppet -  -  -.

Inställning

Svenljunga kommun (kommunen) har bestritt Skolinspektionens yrkanden och inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. -  -  -.

Vad parterna har anfört

Skolinspektionen

S.P. som är född 2005 gick under höstterminen 2012 i årskurs 1 vid Holsljunga skola, för vilken kommunen är huvudman. Under en sagostund den 27 augusti 2012 läste läraren A.S.N. en berättelse som bl.a. handlade om en noshörning som sade ”blä, blä, blä”. Efter sagostunden upprepade några elever ”blä” och A.S.N. bad dem att sluta. Några elever, däribland S.P., var exalterade och fortsatte. A.S.N. sade till på skarpen, tog tag i S.P. och vände honom för att han skulle sätta sig till rätta i bänken. S.P. blev arg, sträckte ut tungan och blåste till. A.S.N. fick saliv i ansiktet, råkade i affekt och slog med öppen hand S.P. ansiktet. Slaget träffade honom på ena kinden och orsakade smärta och rodnad.

Det slag i ansiktet som A.S.N. utsatte S.P. för överskred gränsen för den tillsynsplikt som en lärare har. Slaget var mer ingripande än vad som var nödvändigt för att tillrättavisa S.P. och stod i missförhållande till syftet med åtgärden.

En så ung elev som S.P. känner starkt beroende av sin lärare och ska kunna hysa förtroende för läraren. A.S.N:s våldsanvändning, som ägde rum inför de andra eleverna, utgjorde ett förödmjukande och utlämnande angrepp på S.P:s personliga integritet och störde allvarligt förhållandet av beroende och förtroende mellan honom och A.S.N. Det hade dessutom form av bestraffning då läraren i affekt slog S.P. bl.a. i vedergällningssyfte, något som aldrig får förekomma. A.S.N:s handlande var ägnat att allvarligt kränka S.P:s värdighet och fick även denna verkan.

Skadestånd enligt 6 kap. 12 § skollagen har till syfte att utgöra kompensation till barnet eller eleven och att förhindra fortsatta överträdelser av bestämmelserna. Enligt förarbeten (prop. 2005/06:38 s. 109 ff.) skall ersättning utgå så snart kränkningen inte är ringa, dvs. inte utgör ett naturligt inslag i mellanmänskliga och ömsesidiga relationer. Skadestånd enligt skollagen kan således utgå även för kränkning som enligt skadeståndslagen inte är tillräckligt svår för att motivera någon ersättning.

Den kränkning som S.P. utsattes för kan inte bedömas som ringa. Sedan 1958 är det förbjudet för lärare att aga barn i skolan. Det kan då inte anses utgöra ett naturligt inslag i mellanmänskliga och ömsesidiga relationer att ge en sjuåring som i ett exalterat tillstånd är ohörsam och uppträder olämpligt en örfil som medför smärta och rodnad. Lärarens handlande efter händelsen, dvs. att hon bl.a. bad öppet om ursäkt inför klassen och ringde till S.P:s mamma, visar att hon insåg att S.P. hade blivit utsatt för kränkande behandling som gick utöver gränsen för vad som är bagatellartat. Lärarens handlande var alltså inte objektivt sett av sådant bagatellartat slag att kränkningen kan anses som ringa, och detta stod klart för läraren eller var med andra ord uppenbart för henne.

Att läraren omedelbart efter slaget ångrade sig och bad om ursäkt medför inte att hennes slag utgjorde en omedveten reflexrörelse. Smärtsamt våld, såsom en örfil, är alltid kränkande behandling om det används som tillrättavisning. Att andra elever eventuellt inte uppfattade att S.P. blev utsatt för en kränkning av läraren medför inte att S.P. inte blev kränkt.

Det föreligger inte heller särskilda skäl att sätta ned skadeståndet eller att helt låta det falla bort. Dels bör möjligheten att sätta ned skadeståndet tillämpas restriktivt och möjligheten att helt låta skadeståndet falla bort bör bara utnyttjas när skadeståndsyrkandet framstår som orimligt (jfr prop. 2005/06:38 s. 114 och 148). Att sjuårige S.P:s uppträdande skulle utgöra en jämkningsgrundande provokation gentemot dennes erfarne lärare framstår i en situation som den nu aktuella som verklighetsfrämmande.

Den rättsliga grunden för käromålet är alltså att S.P. av en lärare på Holsljunga skola utsatts för kränkande behandling genom att läraren utövat våld mot honom i form av en örfil. Kränkningen var inte ringa och med hänsyn till S.P:s låga ålder, samt allvaret i den kränkning som han utsattes för är det yrkade beloppet skäligt.

Kommunen

Sedan läraren A.S.N. hade läst en saga för klassen var S.P. ohörsam genom att föra oljud och sitta bakvänd, det vill säga mot övriga elever i stället för vänd mot katedern. Till slut sade läraren till på skarpen och tog tag i honom för att få honom att sätta sig till rätta. Då sprutade S.P. saliv i ansiktet på läraren. Reflexmässigt gav hon då S.P. en klapp/örfil med sin vänstra hand på hans högra kind. Omedelbart efter detta insåg läraren att hon gjort fel och bad S.P. om ursäkt. Allt detta skedde under en mycket kort tid. Senare bad hon också hela klassen om ursäkt.

Kommunen bestrider i första hand Skolinspektionens yrkande eftersom den kränkning som S.P. utsatts för är ringa och skadestånd därför inte ska utgå. Kränkande behandling består för det mesta av upprepade fysiska eller mentala angrepp eller kränkningar genom t.ex. utfrysning. Det ska vidare vara fråga om märkbara och tydliga kränkningar, varvid det måste stå klart för den kränkande att den andre blir kränkt. I förevarande fall har det inte varit fråga om några upprepade angrepp utan om en reflexrörelse som följd av att läraren fick saliv i ansiktet. Hon har inte haft för avsikt att kränka S.P., vilket visas av att läraren bad honom om ursäkt omedelbart efter händelsen. Hon har även bett klassen om ursäkt och förklarat att hon gjort fel.

För det fall tingsrätten skulle finna att kränkningen inte är ringa bestrider kommunen i andra hand Skolinspektionens yrkande eftersom skadestånd på grund av särskilda skäl, enligt 6 kap. 12 § 2 st. skollagen, helt bör falla bort eller i vart fall sättas ned väsentligt. Läraren blev provocerad genom att hon fick saliv i ansiktet. Visserligen kan man anse att en lärare inte borde bli provocerad av en elevs handlande, men hon agerade på denna provokation utan närmare eftertanke.

Skolinspektionen har hävdat att händelsen hade karaktär av bestraffning, vilket kommunen bestrider. För att en åtgärd ska betraktas som bestraffning måste den bestraffande ha en avsikt att bestraffa. Hon måste således ha övervägt sin åtgärd innan hon agerade. I detta fall har läraren reagerat omedelbart utan att hinna tänka över sin åtgärd. Detta kan inte betraktas som bestraffning.

Skolinspektionen har även hävdat att lärarens handlande var ägnat att allvarligt kränka S.P:s värdighet och även fick denna verkan. Såsom ovan anförts har läraren inte haft tid att överväga sitt agerande och har därmed inte heller haft för avsikt att kränka S.P:s värdighet. Läraren har omedelbart efter händelsen bett S.P. om ursäkt och förklarat att hon hade gjort fel, vilket visar att agerandet inte var ägnat att kränka S.P:s värdighet.

Kommunen bestrider också att handlandet, som ägde rum inför de andra eleverna, utgjorde ett förödmjukande och utlämnande angrepp på S.P:s personliga integritet och allvarligt störde förhållandet mellan honom och A.S.N. Händelsen ägde visserligen rum inför de andra eleverna, men läraren förklarade omedelbart att det var hon som hade gjort fel. De andra eleverna kan inte ha uppfattat det som att S.P. blev kränkt genom handlingen då läraren omedelbart bad om ursäkt.

Skolans rektor besökte klassen regelbundet under tiden efter händelsen och kunde konstatera att S.P. hade en god kontakt med läraren A.S.N. och att han inte visade någon rädsla. Även elevassistenten S.G. kunde konstatera samma sak. Skolinspektionens påstående att händelsen allvarligt störde förhållandet mellan dem stämmer alltså inte.

Såsom Skolinspektionen anfört har bestämmelserna om skadestånd delvis till syfte att förhindra fortsatta överträdelser av bestämmelserna. Det finns ingen risk för fortsatta överträdelser i detta fall. Läraren har omedelbart förstått att hon har gjort fel och har bett om ursäkt. Händelsen var en engångsföreteelse och det finns ingen risk att varken A.S.N. eller någon annan lärare gör sig skyldig till något liknande.

Bevisning

Skolinspektionen har såsom skriftlig bevisning åberopat Borås tingsrätts dom den 7 juni 2013 i mål nr B 2779-12, fotografier på S.P:s kind tagna den 27 augusti 2012 av S.P:s mamma S.T., dokumentation av samtal om kränkande behandling, upprättad av skolans rektor P.A. och skrivelse från Svenljunga kommun den 19 oktober 2012. Därtill har Skolinspektionen åberopat uppspelning av videoförhör med S.P. den 18 september 2012 inför polis.

Kommunen har inte åberopat någon skriftlig bevisning.

Skolinspektionen har såsom muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med S.T. Såväl Skolinspektionen som Svenljunga kommun har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med elevassistenten S.G.

De hörda har berättat följande.

S.T.: A.S.N. ringde till henne och talade osammanhängande och forcerat om en sagostund där S.P. inte lyssnat på tillsägelse och därtill sprutat saliv i ansiktet på henne samt att hon då slagit S.P. ”på käften”. S.P. hade vid tillfället gått en vecka i årskurs ett. Inför skolstarten hade han varit förväntansfull och spänd och hade köpt pennor, suddgummi m.m. Samtalet med A.S.N. varade i 5-10 minuter. S.T. ringde sedan till sin mor som hämtade S.P. på skolan.

När S.T. senare frågade S.P. vad som hänt så sade han att fröken hade slagit honom och att det gjorde ont. S.T. tog kort på kinden. Det fanns en rodnad på kinden som satt i cirka fyra till fem timmar. S.P. ville inte gå till skolan de resterande dagarna samma vecka och sade att han var rädd för att det skulle kunna hända igen. S.T. övertalade honom dock att ändå gå till skolan.

S.T. ringde till skolans rektor och frågade vad skolan hade för uppfattning om det inträffade. På S.T:s inrådan kom ett möte till stånd på skolan någon dag efter händelsen, bl.a. med rektorn, läraren och elevassistenten. Det blev upprörd stämning där A.S.N. bl.a. sade att det var tur att hon inte slog med högerhanden utan med vänsterhanden.

S.G.: Händelsen utspelade sig ca kl. 11:45. S.P. slutade inte ropa ”blä” varpå A.S.N. tog tag i hans axlar med båda händerna. S.P. spottade då saliv i ansiktet på henne varpå hon omedelbart och reflexmässigt tilldelade S.P. en klapp/örfil med sin vänstra hand i ansiktet. A.S.N. ”laddade” inte slaget med kraft och S.G. hörde inte att S.P. klagade över smärta och såg inte heller någon rodnad. Innan lektionen var till ända diskuterades händelsen öppet inför eleverna. Därpå följde schemalagd rast kl. 11:50 under vilken A.S.N. ringde till S.P:s mamma. Nästa lektion började 12:10. S.P. var med på denna lektion och kvarstannade på skolan fram till kl. 13.00 då skolverksamheten är slut och fritidsverksamheten tar över. A.S.N. var kvar som S.P:s klassföreståndare under såväl höst- som vårterminen. Barnen i klassen, inklusive S.P., var ledsna när A.S.N. skulle sluta och ritade teckningar till henne. - Hörd över en uppgift, lämnad i samband med ett polisförhör och upptagen i förundersökningsprotokoll på sidan 39 (tingsrättens mål nr B 2779-12) i anledning av att A.S.N. var misstänkt för misshandel av S.P., bestående i att ”det hördes att det var en snärt mot huden” har S.G. sagt att ”har jag sagt så, så står jag för det”.

Skolinspektionen har såsom skriftlig bevisning därför ingivit och åberopat nämnda protokollsutsaga.

Domskäl

Allmän bakgrund

Parterna är ense om dels vad det är som har hänt, dvs. omständigheterna i klassrummet i Holsljunga skola den 27 augusti 2012 där A.S.N. tilldelat S.P. en örfil och dels att detta handlande från A.S.N:s sida är att bedöma som en kränkande behandling enligt skollagen.

Tvistefrågorna i målet kan således kanaliseras till dels om A.S.N:s kränkande behandling av S.P. är skadeståndsgrundande enligt skollagen, dvs. om behandlingen är att bedöma som ringa eller ej och dels, för det fall behandlingen ej är att bedöma som ringa, huruvida sådana särskilda omständigheter som omtalas i 6 kap. 12 § 2 st. skollagen är för handen och om dessa i så fall kan medföra att skadeståndet bör sättas ned eller helt falla bort.

Rättslig reglering

Regler om diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever infördes i Sverige den 1 april 2006 då lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (BeL) började gälla. Denna lag upphävdes den 1 januari 2009, då reglerna om kränkande behandling överfördes till 14 a kap. i 1985 års skollag (1985:1100), medan reglerna om diskriminering inarbetades i diskrimineringslagen (2008:567). Bestämmelserna i 14 a kap. i 1985 års skollag intogs i stort sett oförändrade i 6 kap. i den nu gällande skollagen (2010:800). Propositionen till denna lag (prop. 2009/10:165) hänvisar ifråga om det kapitlet till propositionerna till de tidigare lagarna (prop. 2005/06:38 och prop. 2007/08:95). Propositionen till BeL är alltså av betydelse vid tolkning av den nu gällande skollagen.

I 6 kap. skollagen (2010:800) regleras skolans skadeståndsskyldighet för det fall skolans personal skulle utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. Skolan skall då betala skadestånd till barnet eller eleven för bland annat kränkning. Skadestånd utgår dock inte om kränkningen är ringa.

Är kränkningen att anse som ringa?

Som ovan angetts är parterna ense om att A.S.N. gett S.P. en örfil. Tingsrätten har i brottmålsdomen den 7 juni 2013 angett att ”För tingsrätten står det klart genom S.G:s uppgifter i förening med vad S.P. berättat att A.S.N. gav S.P. en örfil som reaktion på att han spottat henne i ansiktet och att örfilen orsakade övergående smärta”.

Frågan blir då vilken typ av reaktion det varit fråga om. Det bör skiljas på reaktioner som varit reflexmässiga och sådana där den som utdelat örfilen haft tid att sansa sig efter en eventuell provokation och där en örfil närmast kan ses som en reaktion i betydelsen bestraffning eller repressalie. Tingsrätten synes i brottmålsdomen inte ha gjort några närmare överväganden i den delen.

I detta mål har ånyo S.G. hörts och har då uttryckt sig som att A.S.N. ”omedelbart och reflexmässigt” utdelat örfilen efter att S.P. spottat saliv i ansiktet på henne. Det är också utrett att A.S.N. haft sina händer i nära anslutning till S.P:s ansikte då hon var i färd med att vända honom om. Att S.P., på sätt hans mor S.T. uppgett, uppfattat örfilen som en kränkning och inte velat gå i skolan de närmaste dagarna medför enligt tingsrättens mening inte att kränkningen bara på grund av detta ska anses vara av sådant slag att ersättning för kränkning ska utgå. A.S.N. har direkt efter händelsen bett om ursäkt och även i övrigt handlat på att sätt som visade att hon kände ånger över det inträffade. Hennes agerande visar inte att hon handlat uppsåtligt i syfte att kränka S.P. Det har inte framkommit något annat heller som pekar på att fråga varit om en överlagd handling som avsett att kränka S.P. Enligt tingsrättens mening är kränkningen, om sådan egentligen alls förekommit, så ringa att ersättning inte ska utgå.

-  -  -.

Domslut

Käromålet ogillas.

Hovrätten för Västra Sverige

Statens skolinspektion överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att käromålet skulle bifallas.

Svenljunga kommun motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättsrådet Peter Islander, lagmannen Helena von Braun och tf. hovrättsassessorn Christoffer Önrup, referent) anförde i dom den 27 mars 2015 följande.

Hovrättens domskäl

Parterna har angett grunder och utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten.

Ljud- och bildupptagningarna av förhören som hölls vid tingsrätten har spelats upp. Skolinspektionen har åberopat samma skriftliga bevisning och syn som vid tingsrätten.

Hovrättens bedömning

Det är ostridigt att A.S.N. utsatt S.P. för kränkande behandling. Att A.S.N:s agerande även utgjort brottslig gärning har konstaterats av Borås tingsrätt i mål nr B 2779-12, där hon dömdes för ringa misshandel. Påföljden bestämdes till penningböter.

Frågan i detta mål är om den kränkande behandling som S.P. blivit utsatt för varit ringa och därmed inte skadeståndsgrundande enligt skollagens bestämmelser.

När det gäller bedömningen av kränkningsnivån framgår det av förarbetena till lagen (prop. 2005/06:38 s. 112 f.) att kränkningen inte måste vara av lika allvarlig karaktär som i skadeståndslagen för att skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras och att den nedre gränsen för när skadestånd bör utgå ligger något under begreppet allvarlig kränkning. En rimlig avvägning för vad som bör gälla är att skadestånd för kränkning utdöms så snart kränkningen är av betydelse. Detta innebär att mer bagatellartade företeelser, som är naturliga inslag i mellanmänskliga och ömsesidiga relationer, inte bör anses som annan kränkande behandling. Sådana händelser måste naturligtvis motarbetas men bör inte leda till en rättsprocess och krav på skadestånd.

Frågan har även prövats i praxis. Hovrätten för Västra Sverige ansåg i dom den 14 mars 2012 (mål FT 2975-11) att en lärare som tryckt upp en elev mot en vägg i skolans matsal gjort sig skyldig till kränkande behandling som inte var att betrakta som ringa.

HD uttalade i rättsfallet NJA 2009 s. 776 att det saknas lagstöd för en lärare att använda våld och tvång mot en elev genom att tvinga in denne på en toalett och sätta sig på denne. Rättsfallet bygger emellertid på ett brottmål, varför prejudikatsvärdet i nu aktuell fråga får anses som begränsat.

Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det genom S.G:s uppgifter är visat att A.S.N:s agerande mot S.P. varit av reflexmässig karaktär och inte haft inslag av vare sig bestraffning eller repressalie. Det har vidare inte framkommit något som med styrka talar för att S.P. tagit illa vid sig av händelsen. Hovrätten gör därmed samma bedömning som tingsrätten, dvs. att kränkningen varit ringa och att skadestånd därför inte ska utgå.

-  -  -.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Statens skolinspektion överklagade och yrkade att Svenljunga kommun skulle förpliktas att betala skadestånd till S.P. med 20 000 kr jämte ränta.

Kommunen motsatte sig ändring av hovrättens dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Ella Nyström, Anders Eka, referent, och Sten Andersson) meddelade den 16 juni 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Av 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen (2010:800) följer bl.a. att om en lärare utsätter en elev för kränkande behandling, så ska skolans huvudman dels betala skadestånd till eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av kränkningen. Skadestånd lämnas inte om kränkningen är ringa. Skadeståndet för kränkning kan sättas ned eller helt falla bort, om det finns särskilda skäl för det.

2. Statens skolinspektion för med stöd av dessa bestämmelser talan mot Svenljunga kommun, såsom huvudman för Holsljunga skola, och yrkar att kommunen ska förpliktas att betala skadestånd till S.P. Enligt Skolinspektionen har S.P. utsatts för kränkande behandling av sin lärare under en lektion i årskurs 1 i Holsljunga skola genom att läraren har utdelat ett slag med öppen hand mot S.P:s kind (en s.k. örfil).

3. Kommunen har godtagit att kränkande behandling förekommit men har motsatt sig att betala skadestånd.

4. Tingsrätten och hovrätten har ogillat Skolinspektionens talan.

Målet i HD

5. Parterna är alltså överens om att lärarens handlande har utgjort kränkande behandling. Frågan i HD är därför först om den kränkning som S.P. har utsatts för ska bedömas som ringa. Något skadestånd ska då inte utgå. Om kränkningen inte är ringa uppkommer frågan om det finns särskilda skäl för att skadeståndet ska sättas ned eller helt falla bort.

Vad är klarlagt om vad som har hänt?

6. S.P. gick vid händelsen sedan några veckor tillbaka i årskurs 1 i Holsljunga skola. En lärare och en elevassistent arbetade i klassen, som bestod av elever i årskurserna 1 och 2. Efter det att läraren hade läst en saga för eleverna uppstod en uppspelt och stökig stämning i klassen. På lärarens tillsägelse lugnade övriga elever ned sig, men S.P. ville inte vara tyst trots att läraren sa till honom på skarpen. Vänd mot sina bakomvarande klasskamrater fortsatte han att upprepa det särskilda ljud, som hade varit ett tema i sagan.

7. Läraren tog tag i S.P:s axlar för att få honom att sitta rättvänd på sin plats och lugna ned sig. S.P. blåste då saliv i ansiktet på läraren. I omedelbar anslutning till detta gav hon S.P. örfilen. S.P. reagerade med att bryta sönder en penna. Det blev tyst i klassen.

8. Händelsen inträffade precis före rast. Läraren bad S.P. om ursäkt, men det är oklart om det skedde efter rasten eller redan innan eleverna fick gå på rast eller bådadera. Under rasten kontaktade läraren S.P:s mamma och berättade vad som hänt.

9. Efter rasten tog läraren upp vad som hade hänt för en diskussion med eleverna. Hon förklarade att både S.P. och hon själv hade gjort fel. Hon bad alla i klassen om ursäkt för sitt agerande.

10. På begäran av S.P:s mamma kom ett möte till stånd några dagar efter händelsen. S.P:s föräldrar, rektorn, läraren och elevassistenten deltog vid mötet. Rektorn beslutade att läraren inte skulle få vara ensam med eleverna under den tid som händelsen utreddes.

11. S.P. har senare i förhör hos polisen sagt att slaget gjorde ont. Fotografier tagna av S.P:s mamma visar en lätt rodnad på kinden. Mamman har berättat att han gick till skolan endast motvilligt de närmast följande dagarna. S.P. blev emellertid kvar i klassen med samma lärare. Utredningen visar att förhållandet mellan dem snabbt normaliserades.

12. Läraren åtalades med anledning av händelsen och dömdes av tingsrätten för ringa misshandel till penningböter. Ett yrkande om att läraren skulle förpliktas att betala kränkningsersättning till S.P. ogillades. Domen vann laga kraft.

En örfil är ett otillåtet kroppsligt ingrepp

13. En lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero liksom för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande (5 kap. 6 § första stycket skollagen). De åtgärder som vidtas ska stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter (tredje stycket). I förarbetena hänvisas till de principer som har utvecklats i praxis när det gäller den närmare omfattningen av skolpersonalens rätt att ingripa fysiskt inom ramen för sin tillsynsplikt (prop. 2009/10:165 s. 680 f.).

14. Även när det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation är en lärare vid utövning av tillsynsplikten inte avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev. Var gränsen går för det tillåtna får bedömas med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet. Kroppsliga ingrepp mot elever är aldrig tillåtna som bestraffning eller disciplinering. (Se NJA 1988 s. 586 och NJA 2009 s. 776.)

15. I det aktuella fallet var situationen sådan att visst kroppsligt ingrepp var befogat. Eftersom S.P. inte lydde hade läraren t.ex. fått ta ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet. En örfil är emellertid till sin natur en bestraffande åtgärd och därmed aldrig tillåten. Det gäller även om ingreppet i det enskilda fallet syftar till att komma till rätta med ett oacceptabelt beteende av en elev och även om eleven provocerar läraren. Att läraren i detta fall blev spottad på gör sålunda inte handlingen tillåten.

Närmare om vad som är en kränkning i skollagens mening

16. I 6 kap. 3 § skollagen definieras begreppet kränkande behandling som ett uppträdande, som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567), kränker ett barns eller en elevs värdighet. Bestämmelserna i skollagen om kränkande behandling infördes först i den numera upphävda lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (skolansvarslagen), för att därefter i princip utan ändring flyttas över till skollagen.

17. Bestämmelserna i skollagen om kränkande behandling avser många situationer. De tar bl.a. sikte på handlande av andra elever. Varken i lagtexten eller i förarbetena till de två lagarna ges någon närmare ledning beträffande när en elevs värdighet ska anses vara kränkt. Förarbetena ger intrycket att den situation som lagstiftaren närmast har haft för ögonen är att en elev utsätts för mobbning av andra elever. Det står likväl klart att ett otillåtet kroppsligt ingrepp av en lärare som utgångspunkt är en kränkande behandling i skollagens mening.

Den kränkande behandlingen behöver inte vara åsyftad

18. Kommunen har i målet gjort gällande att läraren inte hade för avsikt att kränka S.P. utan handlade endast reflexmässigt och att kommunen därför inte är ersättningsskyldig.

19. En utgångspunkt i den allmänna skadeståndsrätten är att oaktsamhet på skadegörarens sida är en förutsättning för ansvar. När det gäller kränkningsersättning på grund av brott aktualiseras ersättningsskyldighet först när en straffbar handling föreligger. Det förutsätter i de flesta fall uppsåt på skadegörarens sida.

20. När en lärare utsätter en elev för en kränkande behandling bör dock skolans huvudman vara skadeståndsskyldig även om kränkningen inte är åsyftad. I förarbetena finns det visserligen vissa mindre klara uttalanden i frågan (se prop. 2005/06:38 s. 137), men lagtexten ger närmast intryck av att det rör sig om ett objektivt ansvar i denna situation.

Ersättning vid kränkande behandling

21. Av definitionen i 6 kap. 3 § skollagen framgår att bestämmelsen tar sikte på kränkningar av ett barns eller en elevs värdighet. Lagen innehåller därutöver inte några bestämmelser om vad skadeståndet för kränkning är tänkt att kompensera. Inte heller anges något om efter vilka kriterier som skadeståndet ska bestämmas. De uttalanden som görs i förarbetena synes som nämnts väsentligen ta sikte på elevers agerande mot andra elever. Varken lagen eller dess förarbeten antyder emellertid att begreppet kränkning, vad gäller lärares agerande mot elever, har annan innebörd än i skadeståndslagens bestämmelser om kränkning. I stället sägs det i förarbetena till skolansvarslagen, i anslutning till att frågan om skadeståndets bestämmande behandlas, att ledning kan sökas i rättspraxis rörande 5 kap. 6 § skadeståndslagen (se a. prop. s. 147).

22. Det finns mot denna bakgrund skäl att beträffande den fråga som nu är aktuell hämta ledning från den allmänna skadeståndsrätten.

23. Med hänsyn till det anförda får syftet med ersättningen vid kränkande behandling enligt skollagen anses vara att ge kompensation för det angrepp på barnets eller elevens integritet som kränkningen har utgjort samt för de negativa känslor i övrigt i form av rädsla, förnedring, skam eller liknande som kränkningen har framkallat. Ersättningen bör i huvudsak bestämmas efter objektiva kriterier. Utgångspunkten bör vara den kränkande handlingens art och graden av allvar i den kränkning av den personliga integriteten som handlingen typiskt sett innebar. (Jfr bl.a. NJA 2015 s. 86 p. 6 och 7 och NJA 2015 s. 1008 p. 35.)

Kränkning som är ringa enligt 6 kap. 12 § skollagen

24. I förarbetena till skadeståndsbestämmelsen i skolansvarslagen behandlas frågan om vilka kränkningar som ska bedömas som ringa. Där sägs att kränkningarna måste vara av allvarlig karaktär för att skadestånd ska bli aktuellt och en rimlig avvägning är därför att skadestånd utdöms så snart kränkningen är av betydelse. Vidare anges att det rör sig om handlingar som på ett betydande sätt kränker en elevs eller ett barns värdighet. Dessa uttalanden skulle kunna tas till intäkt för att den nivå där skadeståndsskyldighet inträder är tänkt att vara relativt hög. Samtidigt sägs att avsikten med att i lagtexten använda ordet ringa är att utesluta bagatellartade förseelser. Utanför skadeståndsskyldigheten sägs vidare falla kränkningar som objektivt sett är ganska betydelselösa. (Se a. prop. s. 113 f. och 147 f.) Det är svårt att utifrån dessa uttalanden få en närmare bild av vilka fall som enligt lagstiftaren skulle bedömas som ringa.

25. I avsaknad av tydliga uttalanden från lagstiftaren får det antas att frågan om vad som utgör ringa kränkning ska bedömas utifrån samma slag av kriterier som frågan om det över huvud taget föreligger en kränkning. Det innebär att det som ska beaktas i första hand är handlingens art och graden av allvar i den kränkning av den personliga integriteten som handlingen typiskt sett innebär (se p. 23).

26. När gränsen mellan ringa fall och fall där skadestånd ska utgå bestäms måste hänsyn även tas till de befogenheter som en lärare har enligt den på lag grundade tillsynsplikten (se p. 13 och 14). Även om den aktuella åtgärden inte ryms inom ramen för tillsynsplikten bör dock åtgärdens syfte, tillsammans med andra omständigheter, undantagsvis kunna leda till att kränkningen bedöms som ringa.

Bedömningen i detta fall

27. I målet är ostridigt att läraren genom slaget utsatt S.P. för kränkande behandling.

28. Slaget mot kinden utdelades hastigt och utan närmare överväganden och var en direkt följd av S.P:s agerande i klassrummet. Läraren bad också i nära anslutning till händelsen om ursäkt. Utdelandet av slaget utgjorde trots detta en inte obetydlig kränkning av S.P:s integritet, ägnad att hos denne framkalla negativa känslor. Det innebar samtidigt ett klart överskridande av de befogenheter som tillsynsplikten ger. Vid en sammantagen bedömning kan den kränkning som S.P. utsattes för genom händelsen inte anses som ringa. De åtgärder som skolan har vidtagit i efterhand föranleder ingen annan bedömning.

29. Det finns inte särskilda skäl för att skadeståndet ska sättas ned eller helt falla bort enligt 6 kap. 12 § andra stycket skollagen.

30. Den kränkande behandling som S.P. utsattes för var, även om den överskred gränsen för ringa kränkning, av mindre allvarligt slag. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller diskrimineringsersättning (se 5 kap. 1 § första stycket diskrimineringslagen) finns det ingen anvisning om att syftet att motverka överträdelser av lagen ska beaktas när ersättning av förevarande slag bestäms.

31. Skadeståndet bör mot bakgrund av det anförda och med beaktande av den praxis som utbildats avseende kränkningsersättning enligt skadeståndslagen bestämmas till 5 000 kr.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att Svenljunga kommun förpliktas att till S.P. utge 5 000 kr jämte ränta -  -  -.

Justitieråden Stefan Lindskog och Lars Edlund var skiljaktiga och anförde följande.

Vi är skiljaktiga på så sätt att vi anser att kränkningen är ringa och därför inte ska föranleda något skadeståndsansvar för kommunen. -  -  -.

När det gäller motiveringen rörande frågan om skadestånd anser vi att domen efter punkten 20 ska ha följande lydelse.

Hur kränkningens allvar ska bestämmas

21. Avgörande för såväl frågan om kränkningen är ringa som - när så inte är fallet - ersättningens storlek är hur allvarlig kränkningen är. Men inte heller när det gäller hur kränkningens allvar ska bestämmas ger lagen eller förarbetena några närmare besked. Med ledning av hur bedömningen av en kränknings allvar har gjorts i vissa andra fall (se bl.a. ”Veolia” NJA 2014 s. 499 I p. 17 samt 28-32, ”Filmen på nätet” NJA 2015 s. 86 p. 6-7 och ”De falska tillvitelserna” NJA 2015 s. 1008 p. 35) sammantaget med det särskilda skyddsintresse som bär upp den aktuella regleringen i skollagen bör emellertid följande gälla.

22. Bedömningen ska göras ur elevperspektivet. Av relevans är främst de negativa känslor av rädsla, förnedring, ringaktande, utsatthet eller liknande, som kränkningen - i betraktande av dess orsak, art, omfattning och verkningar och med beaktande av omständigheterna runt denna - typiskt sett är ägnad att framkalla. Det rör sig alltså om en i huvudsak objektiverad helhetsbedömning.

23. En kränkning är allvarligare om den får mer ingripande konsekvenser för eleven. Det är försvårande om kränkningen har tagit ett skändligt uttryck eller har skett inför andra. Vem som har kränkt en elev kan ha betydelse. Även avsikten hos den som har utfört den kränkande handlingen kan beaktas; typiskt sett är en kränkning mer allvarlig om den har åsyftats.

24. Det är ofta motiverat att se det skadegörande handlandet som ett i tiden utsträckt förlopp som ska värderas sammantaget. Det kan få betydelse i olika hänseenden. Således kan en serie enskilda handlingar inte sällan bedömas som en kränkning, låt vara att den tid som handlandet har pågått naturligtvis har betydelse för bedömningen av dess allvar.

25. Vissa omständigheter som enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer skulle kunna ha betydelse i jämkningshänseende bör beaktas redan vid bestämmandet av kränkningens allvar och alltså inte som en fråga om nedsättning av ersättningens storlek. Ett exempel är att medvållande föreligger på elevens sida genom att han eller hon på ett klandervärt sätt har provocerat fram kränkningen. Ett annat exempel är att eleven i omedelbar anslutning till kränkningen får en ursäkt av den som närmast har att ge en sådan. Om ursäkten framstår som uppriktig och relevant i förhållande till kränkningen bör den således kunna beaktas vid allvarlighetsbedömningen. Också efterföljande förhållanden - såsom för eleven synliga åtgärder för att förhindra upprepningar - bör kunna tillmätas viss betydelse.

När är en kränkning ringa?

26. I förarbetena till skolansvarslagen uttalas att en kränkning måste vara av allvarlig karaktär för att skadeståndsansvar ska bli aktuellt. En rimlig avvägning skulle därför vara att ersättning döms ut så snart kränkningen är av betydelse. Dessa uttalanden skulle kunna tas till intäkt för att tröskeln för att nå upp till att skadestånd ska utgå är tänkt att vara relativt hög. Samtidigt sägs det att avsikten med att i lagtexten använda ordet ringa är att utesluta bagatellartade förseelser. Utanför skadeståndsskyldigheten sägs vidare falla kränkningar som objektivt sett är ganska betydelselösa. (Se prop. 2005/06:38 s. 113 f. och 147 f.)

27. Det är svårt att utifrån dessa uttalanden få en närmare bild av vilka fall som lagstiftaren avsåg skulle bedömas som ringa. Svårigheten blir inte mindre av att - såsom har framhållits i det föregående - varken lagtext eller förarbeten ger någon ledning när det gäller kriterierna för hur kränkningens allvar ska bestämmas.

28. Det måste emellertid antas att när ersättningsskyldighet föreligger så ska ersättningen syfta till sådan gottgörelse, att eleven får en i objektiv mening adekvat upprättelse för kränkningen. Mot den bakgrunden bör gränsen för när en kränkning är att anse som ringa bestämmas med utgångspunkt i om ersättning, vid den helhetsbedömning som ska göras, behövs för att eleven ska få tillräcklig upprättelse.

Kränkningen i detta fall var ringa

29. Lärarens agerande innebar ett klart överskridande av de befogenheter att använda våld som tillsynsplikten gav. Händelsen utspelades inför S.P:s klasskamrater. Dessutom var S.P. bara sju år och hade precis börjat skolan. Om bedömningen begränsas till endast dessa omständigheter kan kränkningen inte anses vara ringa. Men en helhetsbedömning ska göras, och det finns då anledning att beakta också följande.

30. Örfilen var en direkt reaktion på att S.P. blåste saliv på läraren i en situation där det redan dessförinnan fanns skäl att ingripa mot honom. Den syftade inte till att kränka S.P:s värdighet. I stället var det fråga om en oöverlagd handling, som föranleddes av vad som framstod som en grov provokation. Detta får också ett barn i S.P:s låga ålder anses kunna förstå, även om det möjligen inte var meningen att läraren skulle få saliv på sig.

31. Läraren bad i nära anslutning till händelsen om ursäkt, såväl i förhållande till S.P. som till eleverna i övrigt. Hon diskuterade händelsen med barnen och förklarade att hon hade handlat fel men att man heller inte fick uppföra sig som S.P. hade gjort. Läraren tog också omedelbart kontakt med S.P:s mamma och berättade om händelsen.

32. Slaget medförde endast tillfällig smärta för S.P. Även i övrigt var händelsen och dess verkningar för S.P:s del övergående. Hans kortvariga motvillighet att gå i skolan måste sättas i samband med hans upplevelse av händelseförloppet i dess helhet, vilket innefattar också hans eget handlande. Förhållandet till läraren normaliserades snabbt. Efterspelet i övrigt utspelade sig i de vuxnas värld.

33. Även med beaktande av vad som utlöste örfilen och att denna hade endast begränsade verkningar för S.P., framstår slaget som en inte betydelselös kränkning av honom. Vid den helhetsbedömning som ska göras är det emellertid av stor betydelse att läraren genast handlade på ett både ångerfullt och adekvat sätt, som var ägnat att ge S.P. betydande upprättelse. Också det förhållandet att läraren under en tid inte fick vara ensam med eleverna innebar en för S.P. och hans klasskamrater synlig bekräftelse på att han hade kränkts, och det var därför ägnat att ge honom viss upprättelse.

34. Vid en sammantagen bedömning - innefattande den upprättelse som S.P. redan har fått - kan det inte anses att den kränkning som S.P. utsattes för kräver kompensation i form av skadestånd för att S.P. ska anses ha fått tillräcklig upprättelse. Kränkningen är med andra ord att anse som ringa.

Slutsats

35. Eftersom kränkningen är ringa föreligger det ingen skadeståndsskyldighet för kommunen. Skolinspektionens överklagande av hovrättens dom ska därför avslås.

HD:s dom meddelad: den 16 juni 2016.

Mål nr: T 2194-15.

Lagrum: 6 kap. 9 och 12 §§ skollagen (2010:800).

Rättsfall: NJA 1988 s. 586, NJA 2009 s. 776, NJA 2015 s. 86 och NJA 2015 s. 1008.

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation