NJA 1988 s. 586

Fråga om lärare vid utövning av sin tillsynsplikt gjort sig skyldig till ringa misshandel.

Stenungsunds TR

Allmän åklagare yrkade vid Stenungsunds TR ansvar å ämnesläraren R.O. för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: R.O. har d 24 okt 1986 i kapprummet i Stenungsskolan, Stenungsunds kommun, misshandlat målsägande L.B. genom att taga upprepade grepp om dennes nacke varvid smärta, ömhet och rodnad uppkommit. Brottet är att anse som ringa.

L.B. yrkade skadestånd.

Domskäl

TR:n (nämndemännen Liljeström och Helgesson) anförde i dom d 31 mars 1987:

Domskäl. R.O. har bestritt ansvar

och skadeståndsskyldighet.

På åklagarens begäran har L.B. (född 1971) hörts som målsägande, varvid han uppgett: Han är elev i årskurs 9 i Stenungsskolan. R.O. är lärare på skolan men undervisar inte i L.B:s klass. Vid det aktuella tillfället var det lunch rast i skolan och många elever uppehöll sig i ett kapprum i närheten av matsalen. Det hade serverats äpplen som efterrätt vid lunchen och några av de elever som befann sig i kapprummet kastade äpplen på varandra. R.O. kom in i kapprummet och avbröt äppelkastningen. Han sade åt en elev som kastat äpple att följa med till rektorsexpeditionen. Så sade R.O. även åt L.B. att följa med till expeditionen. L.B. protesterade, eftersom han inte deltagit i äpplekastningen. R.O. fattade då tag i L.B:s hår vid nacken och drog upp honom från den bänk han satt på samt yttrade: "Du skall också med." När L.B. kommit på benen fattade R.O. ett kraftigt tag med handen kring L.B:s nacke och föste i väg honom i riktning mot expeditionen. Greppet runt nacken gjorde så ont att L.B. började gråta. L.B. har tidigare vårdats på sjukhus för nackspärr, varför han är särskilt känslig för våld mot nacken. L.B. lyckades krångla sig ur R.O:s grepp men R.O. fick på nytt tag om L.B:s nacke och föste honom igen framför sig. Härefter följde L.B. med till expeditionen. L.B. kände viss smärta i nacken efter R.O:s grepp ännu dagen efter händelsen.

R.O. har uppgett: Han har lång erfarenhet som lärare. Vid tillfället satt han och åt i skolans matsal då skolvärdinnan kom in från kapprummet och begärde hjälp av någon lärare med att lugna elever som kastade äpplen. R.O. begav sig till kapprummet, där åtskilliga elever befann sig. R.O. såg en elev kasta ett äpple. Det kom ett äpple flygande även från ett annat håll och R.O. fick det bestämda intrycket att detta äpple kastats av L.B. R.O. ville tillrättavisa de båda eleverna men ansåg inte att detta borde ske i kapprummet utan mer enskilt. Han uppmanade därför de båda att följa med till rektorsexpeditionen. L.B. som satt på en bänk, förklarade att han inte kastat något äpple och att han inte tänkte följa med till expeditionen. R.O. sade på nytt åt L.B. att följa med. För att ge eftertryck åt uppmaningen tog han ett tag vid håret i L.B:s nacke för att se till att han kom på fötter. L.B. reste sig motvilligt men gjorde därefter ingen ansats att börja gå. R.O. fattade då med måttlig kraft tag om L.B:s nacke och gjorde en lätt fösande rörelse i riktning mot expeditionen. L.B. skrek "Aj" och började snyfta. När L.B. slutligen började gå mot expeditionen rörde R.O. honom inte vidare. R.O. ifrågasätter inte att L.B. kan ha känt viss smärta i nacken. R.O:s avsikt var emellertid inte att bestraffa L.B. och ännu mindre att skada honom men han ville visa L.B. vem som bestämde.

Åklagaren har åberopat rättsintyg, varav framgår att L.B. efter den aktuella händelsen företett viss rodnad och ömhet i nacken.

TR:n gör följande bedömning.

Genom R.O:s egna uppgifter och av L.B:s utsaga samt rättsintyget är det bevisat att R.O. tagit grepp om L.B:s nacke, varvid smärta, ömhet och rodnad uppkommit.

Det är en lärares skyldighet att vaka över att eleverna inte uppträder alltför störande inom skolans område. För att kunna fullgöra denna skyldighet kan det någon gång vara nödvändigt att läraren fattar tag i en elev. Detta kan vara fallet exempelvis då eleven - såsom det här är fråga om - vägrar att medfölja till rektorsexpeditionen för att utreda något som inträffat. Ett sådant fasthållande eller fösande och därav uppkommen begränsad smärta är inte att bedöma som misshandel i BrB:s mening. Åtalet skall därför inte vinna bifall.

Vid denna utgång skall även skadeståndsyrkandet ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

L.B:s skadeståndsyrkande lämnas utan bifall.

TR:ns ordf, rådmannen Samuelson, och nämndemannen Nilsson var skiljaktiga och anförde: Det är utrett att R.O:s grepp förorsakat L.B. smärta, ömhet och rodnad. På grund härav kan R.O. inte undgå ansvar för misshandel. Då gärningen är ringa skall påföljden bestämmas till böter, varvid dagsbotens belopp bör jämkas med hänsyn till brottets ringa svårhetsgrad. Vi bestämmer påföljden till 10 dagsböter å 20 kr. Överröstade härvidlag är vi i övrigt ense med de andra ledamöterna.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att R.O. måtte dömas för misshandel till böter.

R.O. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindk, hovrättsrådet Helin, referent, och adj led, rådmannen af Klinteberg) anförde i dom d 9 okt 1987:

Domskäl

Domskäl. R.O. L.B. och vittnet I.B. har hörts på nytt i HovR:n. Förhören har i allt väsentligt bekräftat den bild av händelseförloppet som framgår av TR:ns dom.

Av utredningen framgår att R.O. vid tillfället tagit upprepade grepp om L.B:s nacke i syfte att få honom att följa med till rektorsexpeditionen. Utredningen får också anses visa att R.O. tillgripit kraftigare medel för att nå nämnda syfte än som varit berättigat i den föreliggande situationen. De grepp R.O. tagit har orsakat en inte helt obetydlig smärta, ömhet och rodnad och är att bedöma som misshandel i BrB:s mening. Misshandeln skall uppenbarligen betecknas som ringa.

I påföljdsfrågan beaktar HovR:n följande omständigheter. R.O:s ingripande gentemot L.B. har skett sedan han kallats till kapprummet av en skolvärdinna som behövde hjälp. Syftet med ingripandet har varit att upplösa en bråkig och besvärlig situation. R.O. har, då han trott sig ha identifierat några av de elever som bråkat, handlat i enlighet med den praxis som tillämpades vid skolan och som innebar att störande elever skulle föras till rektorsexpeditionen och att vidare diskussion inte skulle förekomma inför övriga elever. De grepp som gett L.B. smärta har tagits sedan denne - enligt R.O:s inte vederlagda uppgifter - med ett överlägset leende och genom sitt agerande i övrigt gjort klart för R.O. att han inte avsåg att åtlyda dennes anmaning att bege sig till rektorsexpeditionen. Det har i den uppkomna situationen av disciplinskäl framstått som angeläget för R.O. att hans uppmaning till L.B. åtlyddes. Misshandeln har varit av mycket lindrig beskaffenhet och det kan inte uteslutas att storleken av den smärta, som L.B. förorsakades, påverkats av den speciella känslighet som L.B. påstått sig ha i nacken och varom R.O. saknat kännedom.

Vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet och med särskilt beaktande av angivna omständigheter finner HovR:n det uppenbart att någon påföljd för det ringa våld som R.O. begagnat vid tillfället inte är erforderlig. Påföljden skall därför helt efterges.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förklarar HovR:n R.O. skyldig till misshandel jämlikt 3 kap 5 § BrB samt efterger HovR:n, enligt 33 kap 4 § 3 st BrB, påföljd för brottet.

HD

R.O. (offentlig försvarare advokaten J.G.) sökte revision och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Skolöverstyrelsen avgav yttrande i målet.

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle: I SL 14:16 stadgades, att för den händelse någon under utövning av laga rättighet att aga den som stod under hans lydnad tillfogade honom skada som var ringa, han ej skulle fällas till straff därför. Stadgandet upphävdes 1957 såsom oförenligt med nutida strävanden att ersätta aga med andra uppfostringsmedel (NJA II 1957 s 388-392). Såvitt avsåg skolan infördes genom 1958 års folkskolestadga (1958:399) ett uttryckligt förbud för lärare att utsätta elever för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Sedan motsvarande bestämmelse införts på bl a föräldrarättens område har det uttryckliga agaförbudet i skolförfattningarna numera fått utgå som obehövligt (DsU 1981:4 s 58 f). Under iakttagande av att gärningen ej fick karaktären av bestraffning ansågs dock lärare ha viss rätt att handgripligen ingripa mot elever. I Aktuellt från skolöverstyrelsen 1959:12 anges att sådant ingripande kan visa sig nödvändigt, då det gäller att återställa ordningen i klassen, t ex om elev måste föras till sin plats eller ur lärorummet, eller om elever i annat sammanhang måste tillrättaföras. Om ett kraftigt grepp, t ex i armen, var nödvändigt, kunde detta stundom medföra blåmärken. Enligt skolöverstyrelsen visade dock blåmärken icke i och för sig att kroppslig bestraffning avsetts eller förekommit.

Några formella regler eller föreskrifter avseende lärarens rätt att använda våld mot elev i annat än bestraffningssyfte synes emellertid aldrig ha utfärdats. I den mån sådan rätt förelåg torde den ha vilat närmast på sedvanerättslig grund.

Eleverna står under skoldagen under skolans tillsyn. Enligt 14 kap 10 § skolförordningen (1971:235) åligger det lärare att vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner och raster. Läraren har i 6 kap28-29 §§ i skolförordningen givits rätt att för detta ändamål vidta vissa åtgärder för elevs tillrättaförande. Han har bl a rätt att utvisa elev från lärorummet under pågående lektion. Reglerna torde också ge läraren rätt att exempelvis kräva att en elev som uppträtt olämpligt medföljer till rektor.

Läraren har således givits både rätt och skyldighet att övervaka och upprätthålla ordningen i skolan. I avsaknad av formella regler angående lärarens befogenheter får lärares rätt att därvid använda våld bedömas med utgångspunkt från vad som allmänt gäller om våldsanvändning i samhället.

Skyddet mot kroppsligt våld tillhör de i regeringsformen (RF) garanterade grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt 2 kap 5 § RF är varje medborgare skyddad mot kroppsstraff. Denna rättighet är absolut, dvs den får inte begränsas. Enligt 6 § första meningen är varje medborgare vidare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall. Detta skydd torde inkludera även skolelever i förhållande till lärare och annan skolpersonal, men gäller inte inom helt privata förhållanden, exempelvis mellan föräldrar och barn. Skyddet får enligt 2 kap 12 § RF begränsas endast genom lag och i övrigt under de särskilda förutsättningar som anges i regeringsformen.

Med uttrycket "kroppsligt ingrepp" avses enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen främst våld mot människokroppen (prop 1975/76:209 s 147; jfr också SvJT 1981 s 131 och 462 med hänvisningar). Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp omfattar utan vidare sådana handlingar som är straffbara som misshandel enligt BrB. Även annan våldsanvändning som riktas mot person torde dock vara ett integritetsintrång enligt RF. Som personellt våld i RF:s bemärkelse kan man beteckna varje omedelbar inverkan på person genom kroppsligt våld eller genom hjälpmedel. Den som rycker i, knuffar eller håller fast någon utövar alltså våld (jfr SOU 1982:63 s 84).

I kravet på lagform för inskränkningar i rätten till skydd mot kroppsliga ingrepp ligger att inskränkningar på annan grund, exempelvis genom sedvanerätt, allmänna rättsgrundsatser ed i princip inte godtas (jfr SOU 1979:6 s 293). Detta torde gälla även övergångsvis, såtillvida att rätt till våldsanvändning som vilat på sedvanerättslig grund upphört att gälla i och med den nya regeringsformen (jfr SOU 1982:63 s 85).

Enligt övergångsbestämmelserna till RF, p 6, behåller dock äldre författning eller föreskrift sin giltighet utan hinder av att den inte tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av RF. Några sådana föreskrifter har emellertid såvitt avser skolans område inte funnits vid RF:s ikraftträdande.

Lärare har sålunda inte någon större rätt till våldsanvändning än medborgare i allmänhet. Någon på tillsynsplikten grundad rätt till kroppsliga ingrepp mot eleverna torde alltså inte föreligga.

Det sagda utesluter emellertid inte varje form av våld från lärares sida. De allmänna bestämmelserna om nödvärn och nöd i 24 kap 1 § resp 4 § BrB är givetvis tillämpliga även på lärare. I nödvärn handlar t ex den som försöker avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Den som använder våld i nödvärn går fri från ansvar, om inte handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarligt. Fri från ansvar skall också den vara som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd. En förutsättning är dock att gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.

En lärare som för att skydda sig själv eller för att stoppa pågående slagsmål eller skadegörelse tillgriper våld bör sålunda, under angivna förutsättningar, till stöd för sina åtgärder kunna åberopa bestämmelserna om nöd och nödvärn. Inom dessa ramar innebär måhända tillsynsplikten i skolförordningen att en lärare också är skyldig att ingripa mot eleverna.

Utöver vad bestämmelserna om nödvärn och nöd i 24 kap BrB medger blir däremot varje form av våld från lärarens sida i princip förbjuden.

I det aktuella fallet har R.O. då L.B. vägrat att medfölja till rektorsexpeditionen, först tagit ett tag vid håret i L.B:s nacke, varefter denne reste sig. R.O. har därefter, då L.B. inte gjorde några ansatser att börja gå, med måttlig kraft fattat tag om L.B:s nacke och gjort en fösande rörelse mot expeditionen. När L.B. började gå släpptes taget. Nackgreppen har enligt vad HovR:n funnit orsakat L.B. en inte helt obetydlig smärta, ömhet och rodnad. R.O:s egna uppgifter såsom de redovisats i TR:ns dom ger vid handen att R.O. haft i vart fall indirekt uppsåt med avseende på effekten av hans handlande. Läget har uppenbarligen inte varit sådant att en nödvärns- eller nödsituation förelegat. R.O. får på grund härav anses ha gjort sig skyldig till misshandel i den mening som avses i 3 kap 5 § BrB.

Misshandeln har uppenbarligen varit av mycket lindrig beskaffenhet. På grund härav och på av HovR:n i övrigt anförda skäl anser jag att omständigheterna varit sådana att förutsättningar för påföljdseftergift förelegat.

Skolöverstyrelsen (SÖ) belyste i sitt yttrande de uppgifter en lärare i grundskolan har och vilka krav han i sin yrkesroll ställs inför när det gäller den sociala miljön och samvaron i skolan. Yttrandet avslutades med följande synpunkter av styrelsen: Som framgått av redogörelsen har läraren ett komplicerat arbete, där det fostrande, elevcentrerade inslaget är betydande. I denna yrkesroll ligger självklart en tillsynsplikt. Denna måste enligt SÖ:s uppfattning innefatta bl a en rätt för läraren att i ordningssyfte fatta tag i en elev med ett fast grepp, om eleven inte gör vad läraren säger till om. Givetvis får läraren därmed inte skada eleven.

I en skola där ofta många hundra elever vistas samtidigt är det ofrånkomligt att det då och då uppkommer bråk och missämja. Särskilt händer detta under tid när undervisning inte pågår och eleverna vistas på skolgården eller i andra allmänna utrymmen i skolan. I sådana fall måste skolpersonalen kunna ingripa för att upprätthålla ordningen och förhindra att våld sprider sig. Skolpersonalens funktion i det sammanhanget är enligt SÖ:s mening jämförbar med den som en ordningsvakt har på allmänna platser eller inrättningar av olika slag.

Vad gäller den åtalade gärningen anser SÖ mot denna bakgrund att R.O. handlat helt rimligt när han sökt ingripa och lugna barnen, när de var i färd med att kasta äpplen på varandra. R.O. har också handlat i enlighet med lokala regler, när han uppmanat den berörda eleven att följa med till rektorsexpeditionen.

Om HD finner att R.O:s handlande legat utanför hans befogenheter, avser SÖ att aktualisera en legalisering av att skolpersonal, sedan andra möjligheter uttömts, får använda ett visst lindrigt våld för att klara ut en akut situation, även om inte nödvärnsreglerna skulle vara tillämpliga. SÖ ser det inte minst från lärarpersonalens synpunkt som angeläget att den oklarhet skingras, som nu råder kring lagligheten i ingripanden av det slag som R.O. gjort.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andrén, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I målet får anses utrett att flera elever stört ordningen i skolan genom att kasta äpplen i kapprummet och att R.O. ingripit för att avstyra bråket. Det framgår vidare att R.O. därvid, efter att L.B. på tillsägelse vägrat att följa med till rektorsexpeditionen, upprepade gånger fattat tag om L.B:s nacke och föst iväg denne.

Enligt 14 kap 10 § skolförordningen (1971:235) skall lärare bl a vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner, ras ter och i övrigt när eleverna står under skolans omedelbara tillsyn.

Avgörande för bedömningen av åtalet mot R.O. är innebörden av denna tillsyn. Bestämmelsen går tillbaka till de äldsta skolförfattningarna och den måste ses mot bakgrund av att skollagen med tillhörande förordningar är en pliktlag som ålägger eleverna att bl a upphålla sig i skolan under skoldagen. Bestämmelsen har under åren i allt väsentligt kvarstått oförändrad, medan skolförfattningarna i övrigt undergått betydande förändringar.

Fram till d 1 juli 1958, då bestämmelsen därom utmönstrades, fanns en rätt för lärare att aga en elev som åsidosatt sina skyldigheter. Agan var alltså en sanktion mot ett klandervärt beteende, under det att tillsynsplikten till sitt syfte skulle förhindra sådant uppförande eller sådan oordning som kunde leda till aga. Det kan knappast råda någon tvekan om att tillsynsplikten före d 1 juli 1958 gav en lärare befogenhet att, inom ramen för rätten att aga, bruka motsvarande fysiskt tvång för att upprätthålla ordningen i skolan.

Då agarätten utmönstrades ur folkskolestadgan, lämnades emellertid tillsynsplikten oförändrad. Något uttryckligt stöd för att lagstiftaren avsett att inskränka eller utmönstra lärares befogenhet att bruka lindrigare fysiskt tvång i besvärliga situationer i syfte att åstadkomma lugn och ordning finns inte. I stället vinner uppfattningen att tillsynsplikten även till sin innebörd skulle vara oförändrad stöd av bl a de tillämpningsföreskrifter skolöverstyrelsen hade att utfärda enligt 1958 års folkskolestadga. I dessa föreskrifter, Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 12, 1959, uttalades bl a att fysiska bestraffningar inte längre var tillåtna men att lärare alltjämt var skyldiga att även fysiskt, om så visades nödvändigt, ingripa för att återställa ordningen i klassen, eller vid kritiska situationer under raster och hål timmar, i korridorer och uppehållsrum eller andra skollokaler eller på skolgården. (Jfr föredragande departementschefen i prop 1978/79:67 om ändring av 6 kap 3 § FB, s 8.) Även i litteraturen återfinns samma synsätt (se Cecilia Nettelbrandt, Lärarrätt s 43).

Det grepp som R.O. tog om L.B:s nacke har såvitt utredningen ger vid handen visserligen vållat L.B. obehag, något som inte sällan torde vara fallet vid ett fysiskt ingripande, men innebär inte att R.O. gått utöver sina befogenheter enligt 14 kap 10 § skolförordningen.

Enligt 6 p övergångsbestämmelserna till regeringformen skall bestämmelser som tillkommit före regeringsformen och i annan ordning än den regeringsformen föreskriver gälla ändå. Något hinder mot att tillämpa 14 kap 10 § skolförordningen (1971:235) med den innebörd som HD funnit bestämmelsen ha, föreligger följaktligen inte.

Vid angivna förhållanden skall åtalet mot R.O. lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD åtalet mot R.O. utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, referent, Lars K Beckman, Lars Å Beckman och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. R.O:s ingripande mot L.B. ägde rum i en situation då ordningen i skolan var påtagligt störd. Därav följer att ingripandet som sådant inte var obefogat utan tvärt om stod i god överensstämmelse med R.O:s skyldigheter som lärare att bl a vaka över elevers uppförande och ordning under lektioner och raster (14 kap 10 § skolförordningen, 1971:235). Någon nödvärns- eller nödsituation förelåg inte, i vart fall inte vid den tidpunkt som åtalet avser. Beträffande R.O:s närmare handlingssätt får i målet anses utrett, att han tagit upprepade grepp om L.B:s nacke i syfte att få L.B. att först resa sig upp och sedan följa med till rektorsexpeditionen.

TR:n och HovR:n har båda funnit att ifrågavarande grepp förorsakat L.B. en inte helt obetydlig smärta och ömhet samt även gett upphov till vissa rodnader på dennes nacke. Det finns inte anledning att frångå denna bevisvärdering. Därmed är också utrett att det fysiska lidande som R.O. tillfogat L.B. inte varit så obetydligt i intensitet och varaktighet att gärningen inte når upp till vad som är straffbart enligt 3 kap 5 § BrB.

Det har sedan d 1 juli 1958 varit förbjudet för lärare att utsätta elev för aga eller liknande åtgärder. Då infördes ett förbud mot "kroppslig bestraffning eller kränkande behandling" i 54 § folkskolestadgan (1958:399). En motsvarande bestämmelse fördes sedan in i 26 § skollagen (1962:319). Vid tillkomsten av den nu gällande skollagen (1985:1100) ansågs ett sådant förbud däremot obehövligt (DsU 1981:4 s 58 f).

Det får förutsättas att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall dras är osäkert och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet. Det synes emellertid inte uteslutet att vissa lindrigare förfaringssätt, som i och för sig kan betecknas som "våld" enligt bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap 4 § BrB eller "handgripligen antastar" enligt bestämmelsen om ofredande i 7 § samma kapitel, därvid ibland kan finnas ha varit befogade. Att sätta gränsen så högt att även förfaranden vilka faller under straffbestämmelsen för misshandel anses försvarliga bör dock med hänsyn till vad nyss sagts om lagstiftarens inställning till förekomsten av aga vara helt uteslutet.

På grund av det anförda skall R.O:s talan i HD lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.