NJA 2020 s. 578
Ett fysiskt ingripande av en lärare mot en elev vid en ordningsstörning har inte ansetts utgöra en kränkande behandling i skollagens mening.
Skaraborgs tingsrätt
Statens skolinspektion förde vid Skaraborgs tingsrätt den talan mot Lidköpings kommun som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (lagmannen Anna-Karin Lundberg) anförde följande i dom den 11 januari 2019.
YRKANDEN M.M.
Statens skolinspektion (Skolinspektionen) har begärt att tingsrätten ska förplikta Lidköpings kommun att till H.Ö. betala 10 000 kr i ersättning för kränkning samt ränta på detta belopp enligt 4 och 6 §§räntelagen för tiden från dagen för delgivning av stämning till dess att betalning sker. – – –
Lidköpings kommun (kommunen) har motsatt sig Skolinspektionens begäran i sin helhet. Ränteyrkandet har vitsordats. – – –
BAKGRUND
Lidköpings kommun är huvudman för Dalängskolan, en skola med ca 440 elever. På skolan arbetar bl.a. S.C., J.J. och V.J. som lärare. Rektor är A.J. H.Ö., född den 21 november 2003, gick vid det aktuella tillfället, den 13 november 2017, i åttonde klass på skolan.
Den aktuella dagen befann sig H.Ö. tillsammans med tre andra elever från årskurs nio, Os., Is. och Ol., vid cafeterian i centralhallen i skolan. De ställde soffor och pallar på golvet så att det, i vart fall, var svårt att ta sig förbi. Skolvärdinnan A.H. sa till dem att ställa tillbaka möblerna. S.C. kom förbi på väg till en lektion och aktuell händelse inträffade.
GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN
Skolinspektionen
H.Ö. har diagnosen adhd med trotssyndrom och litet inslag av autism. Vid den aktuella tidpunkten var han inskriven i en särskild grupp där barn med särskilda behov genomförde sin undervisning. Det fanns en särskild handlingsplan för honom eftersom ett av problemen var trotssyndromet, som visade sig genom att han kunde vara ifrågasättande och trotsig. Detta beteende kunde förstärkas om man höjde rösten mot honom. H.Ö. har dock aldrig varit våldsam eller bråkig utan trotset är verbalt. I handlingsplanen ingick att man skulle ha ett lågaffektivt bemötande mot honom, dvs. att man inte skulle höja rösten mot honom utan istället ta det lugnt och ta ett steg tillbaka. Planen var helt anpassad till H.Ö. men inte känd av alla lärare på skolan, vilket är en brist.
Den 13 november 2017 var H.Ö. kortare och lättare än vad han är idag. Några andra elever hade flyttat en soffa. När H.Ö. kom dit lade han sig i soffan. A.H. kom då dit och sa till dem att flytta tillbaka soffan. Det blev lite meningsutbyten och de skämtade med varandra men intentionen hos eleverna var att de skulle flytta tillbaka soffan. Då kom S.C., som är idrottslärare på skolan men även före detta elitidrottsman och OS-medaljör i brottning. I ett snabbt händelseförlopp sa han till eleverna att gå upp. H.Ö. och de andra tre pojkarna hann knappt reagera innan S.C. tog ett kraftigt brottargrepp runt hals och nacke på H.Ö. Detta pågick bara under några sekunder men H.Ö. hann känna stark smärta, han f ick inte luft och det knäckte till i hans nacke. Han blev rädd, hade ont och f ick ångest. Pojkarna kontakade en annan lärare som noterade märken på hans hals och att han var chockad och ledsen. De gick till skolsköterskan och sedan ringde de hans mamma.
Det var ett relativt kraftigt våldsinslag från S.C:s sida där det inte var fråga om någon annan störningsordning än att eleverna inte gick upp ur soffan och ställde tillbaka den. Våldsinslaget var helt oproportionerligt och helt i strid med handlingsplanen för H.Ö. Händelsen f inns på f ilm eftersom en av de andra pojkarna f ilmade med sin mobiltelefon. På f ilmen ser man att S.C. tar ett rundgrepp och således blir det ett tryck på halsen och luftvägarna. I någon sekund f ick H.Ö. inte luft och kände stor smärta. Om man håller kvar ett sådant grepp i 10–20 sekunder, som det inte var fråga om här, svimmar personen av. H.Ö. blev rädd och för en sekund trodde han att han skulle bli strypt. Han kände också rädsla, ångest och förnedring över att ha blivit utsatt för detta inför andra elever. Agerandet utgör en kränkande behandling enligt skollagen (2010:800). Ersättning ska då utgå enligt 6 kap. 12 § samma lag. Det har varit en relativt allvarlig kränkning som medfört att H.Ö. känt smärta, ångest, rädsla, obehag och även fått märken på halsen. Det yrkade beloppet, 10 000 kr, är väl avvägt och proportionerligt.
Lidköpings kommun
S.C. har inte utsatt H.Ö. för en kränkande behandling. Någon skadeståndsskyldighet föreligger därför inte. För det fall tingsrätten anser att S.C:s agerande har utg jort en kränkning gör kommunen i första hand gällande att kränkningen varit ringa och att skadestånd därför, enligt 6 kap. 12 § skollagen, inte ska utgå. I andra hand f inns det särskilda skäl för att skadeståndet, för det fall en kränkning anses ha förekommit, ska sättas ned eller helt falla bort på grund av medvållande. Under alla omständigheter är storleken på det yrkade skadeståndet för högt i förhållande till gällande praxis på området. Kommunen har haft skälig anledning att få tvisten prövad då det är ett svårbedömt rättsläge och principiellt viktigt.
Dalängskolan var vid detta tillfälle indelad i olika arbetslag med 12 lärare och ca sju klasser i varje lag. Varje lärare ska ha god kännedom om de elever som f inns under arbetslaget. När det f inns särskilda uppgifter om eleverna så tillgängliggörs dessa bara för de lärare som tillhör arbetslaget. Endast de lärare som behöver informationen i arbetet får alltså del av den. S.C. tillhörde inte det arbetslag som arbetade med H.Ö. och hade således ingen kännedom om handlingsplanen för H.Ö. Detta baseras på en seriös avvägning mellan elevernas integritet och organisatoriska aspekter. Undantag kan göras men bara om det f inns särskilda skäl och ett berättigat intresse för annan personal att ha kännedom om uppgifterna. I H.Ö:s fall fanns det inte någon anledning för andra lärare att få del av uppgifterna.
Den aktuella dagen hade tre elever i årskurs nio bestämt sig för att flytta runt med sofforna i rasthallen så att de nästan stod för passagen för övriga personer som skulle röra sig mellan salar m.m. De tre eleverna var kända för detta normbrytande beteende. Rasthallen är en central plats i skolan. Det är en samlingsplats där cafeterian ligger men det är även en central passage. De två huvudbyggnaderna på skolan knyts samman genom rasthallen. Skolvärdinnan A.H. g jorde vad hon kunde för att passagen inte skulle bli helt blockerad. H.Ö. kom sedan dit och då flyttade eleverna fram ännu fler möbler så att passagen blev helt blockerad. A.H. fortsatte att försöka tala eleverna tillrätta men det hjälpte inte. S.C. kom då gående. S.C. hade inte tidigare haft med H.Ö. att göra. När han kom fram satt och låg H.Ö. och två pojkar till i sofforna. S.C. såg att skolvärdinnan behövde hjälp och uppmanade eleverna att ställa tillbaka sofforna. När det inte hörsammades gick han fram till dem. En av pojkarna gick upp frivilligt och S.C. vände sig då till H.Ö. som tog ett tag i soffan. S.C. tog ett grepp om H.Ö:s huvud och under armhålan och lyfte upp honom. H.Ö. reste sig mer eller mindre frivilligt och sa genast att han skulle göra polisanmälan. Den tredje pojken gick frivilligt efter ett ordbyte och S.C. och A.H. ställde tillbaka sofforna. På f ilmen från händelsen kan man se att S.C:s andra arm, den som han inte tar runt huvudet och armhålan på H.Ö., hänger fritt vid sidan om. Han använde alltså bara en arm. Det är inte tal om ett strypgrepp utan han tar ett lyftande grepp under armhålan. Agerandet från S.C. faller under hans tillsynsplikt som lärare. Det var väldigt kortvarigt och var ägnat att komma tillrätta med en ordningsstörande situation. Det har inte vållat några skador och syftet har inte varit att kränka elevens värdighet utan var ett nödvändigt tvång för att övervinna H.Ö:s motstånd att flytta på sig. Det var både befogat och proportionerligt. Både S.C. och skolvärdinnan försökte få eleverna att flytta på sig och H.Ö. hade kunnat undvika händelsen genom att frivilligt flytta på sig. Det rörde sig om ett förhållandevis milt agerande och avbröts så fort H.Ö. gick upp. Det fanns inget annat alternativ, om S.C. hade börjat dra i H.Ö:s armar eller ben hade det blivit mer utdraget och inneburit större risk för skada. Enligt de åberopade journalanteckningarna fanns det inga synliga tecken på våld. H.Ö. har även till läkaren sagt att han blev ”svingad” av en lärare, vilket avviker från händelseförloppet.
När rektorn f ick reda på händelsen startades en kränkningsutredning, eftersom H.Ö. känt sig kränkt. I utredningen har skolan konstaterat att H.Ö. känt sig kränkt men man har inte g jort någon egen bedömning av huruvida det är fråga om en kränkande behandling. S.C. är en erfaren brottare och har brottats på elitnivå. Han är väl bekant med greppet och vet att han kan använda sig av det utan att orsaka skada.
BEVISNING
Skolinspektionen har som skriftlig bevisning åberopat Lidköpings kommuns yttrande till Barn- och elevombudet daterat 2017-12-21 med bilagor samt f ilmsekvens över händelseförloppet.
Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat ”Skriftlig redogörelse till Skolinspektionen”, upprättad av A.H., daterad 2018-01-10, Lidköpings kommuns yttrande till Barn- och elevombudet, daterat 2017-12-21, kopia av journalanteckningar, f ilmsekvensen över händelseförloppet samt f ilm där S.C. visar och förklarar hur han lyfte H.Ö. ur soffan.
Skolinspektionen har som muntlig bevisning åberopat partsförhör med H.Ö. och vittnesförhör med hans mamma J.S. samt med lärarna J.J. och V.J.
Kommunen har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med läraren S.C. och rektorn A.J.
– – –
DOMSKÄL
Rättslig reglering
Regler om diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever infördes i Sverige den 1 april 2006 då lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever började att gälla. Denna lag upphävdes den 1 januari 2009 då reglerna om kränkande behandling överfördes till 14 a kap. i 1985 års skollag (1985:1100), medan reglerna om diskriminering inarbetades i diskrimineringslagen (2008:567). Bestämmelserna i 14 a kap. i 1985 års skollag intogs i stort sett oförändrade i 6 kap. i den nu gällande skollagen (2010:800). Propositionen till denna lag (prop. 2009/10:165) hänvisar i fråga om det kapitlet till propositionerna till de tidigare lagarna (prop. 2005/06:38 och prop. 2007/08:95). Äldre förarbeten är alltså av betydelse vid tolkning av den nu gällande skollagen.
I skollagens 5 kap. 6 § regleras att rektor eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En sådan åtgärd får vidtas endast om den står i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.
6 kap.skollagen reglerar åtgärder mot kränkande behandling och av 9 § framgår att huvudmannen eller personalen inte får utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. Om skolans personal skulle utsätta en elev för kränkande behandling ska huvudmannen enligt 12 § betala skadestånd till eleven för bland annat kränkning. Skadestånd utgår inte om kränkningen är ringa. Om det f inns särskilda skäl kan skadeståndet för kränkning sättas ned eller helt falla bort.
Slutligen gäller vad avser bevisbördans placering att om en elev som anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling enligt 9 § visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit utsatt för sådan behandling är det huvudmannen för verksamheten som ska visa att kränkande behandling inte har förekommit (14 §).
Vad är klarlagt om vad som hänt?
Av skolvärdinnans redogörelse framgår att några elever flyttat soffor i rasthallen. Sedan H.Ö. kommit och satt sig i soffan sköts denna så att passagen för elever och lärare blockerades av soffan samt några stolar. Skolvärdinnan har uppgett att hon försökte tala eleverna till rätta och H.Ö. har bekräftat att skolvärdinnan 2–3 gånger sagt åt dem att flytta soffan. I detta läge har S.C. kommit till platsen och konstaterat att det inte gick att passera. Han har varit på väg till en lektion och hade inte tid för några längre diskussioner. H.Ö. har bekräftat att S.C. sa något om att ”så här kan vi inte ha det” medan S.C. uppgett att han sa till pojkarna att skärpa sig och flytta på sig så möblerna kunde ställas tillbaka. Det senare bekräftas av skolvärdinnans redogörelse. Enligt skolvärdinnan och S.C. rullade en pojke självmant ur soffan. Därefter vände sig S.C. mot H.Ö. Av åberopad f ilm framgår att H.Ö. inte reste sig självmant utan istället tog ett grepp om soffans ryggstöd. S.C. har då tagit ett grepp om H.Ö. och rest denne upp. Av f ilmen framgår att det rörde sig om ett grepp med en arm runt H.Ö:s huvud och in i armhålan samt att greppet varat några sekunder. Klarlagt är också att H.Ö. inte sagt något annat än att han skulle anmäla S.C. Journalutdrag från läkarbesök utvisade inga skador på H.Ö.
Har det aktuella greppet varit ett otillåtet kroppsligt ingrepp?
Som tidigare redog jorts för får en lärare vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero liksom för att komma tillrätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. Åtgärderna som vidtas ska stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter. I förarbetena till skollagen hänvisas till de principer som har utvecklats i praxis när det gäller den närmare omfattningen av skolpersonalens rätt att ingripa fysiskt inom ramen för sin tillsynsplikt (prop. 2009/10:165 s. 680 f.). Utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp är begränsat och med omedelbara och tillfälliga åtgärder avses ingripanden under en kort och begränsad tid och som syftar till att komma till rätta med en akut situation.
Av rättsfallen NJA 1988 s. 586 och NJA 2016 s. 596 framgår att även när det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation är en lärare vid utövning av tillsynsplikten inte avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev. Var gränsen går för det tillåtna får bedömas med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet. Kroppsliga ingrepp mot elever är aldrig tillåtna som bestraffning eller disciplinering.
S.C. har ingripit i en situation där ordningen i skolans rasthall var störd. Passagen för övriga i skolans lokaler var om inte helt blockerad så i vart fall klart begränsad. Skolvärdinnan hade ett flertal gånger bett pojkarna att flytta tillbaka möblerna men inte fått något gehör för sina tillsägelser. Även S.C. har sagt till H.Ö. och de andra pojkarna att flytta sig men ingen hade reagerat förrän S.C. rörde vid den förste pojken som rullade ner från soffan. S.C:s ingripande i sig har således inte varit obefogat då han som lärare har en skyldighet att vaka över elevers uppförande och ordning även under raster.
Frågan är då om det kroppsliga ingrepp som skedde var befogat. HD har i rättsfallet NJA 2016 s. 596 uttalat att en lärare, då en elev inte lydde, t.ex. hade fått ta ett stadigt tag i dennes arm och leda ut eleven ur klassrummet. Då H.Ö. fått tillsägelser dels av skolvärdinnan, dels av S.C. samt haft god tid på sig att frivilligt resa sig från soffan måste det anses befogat för S.C. med ett ingrepp rent fysiskt. Det grepp S.C. tagit har inte haft syftet av en bestraffning utan endast haft som syfte att förmå H.Ö. att resa sig ur soffan. På f ilmen syns att det inte varit fråga om något strypgrepp samt att greppet endast varat några sekunder. Att ett visst obehag uppstått för H.Ö. är ofrånkomligt men medför inte att ett kroppsligt ingrepp av den anledningen skulle vara otillåtet. Tingsrätten anser att greppet varit milt, kortvarigt och därmed befogat. Att det rört sig om ett brottargrepp som använts av en van brottare talar snarare för att greppet varit väl avvägt då S.C. var väl förtrogen med vilka grepp som kan användas utan att skada någon. H.Ö:s beteende har varit ordningsstörande och han har inte hörsammat tillsägelser. Även om han lider av ett trotssyndrom har det i den aktuella situationen knappast funnits något utrymme för längre diskussioner eller dialog vid ett senare tillfälle. S.C:s grepp har därmed varit tillåtet varför någon kränkande behandling inte förekommit. Käromålet ska därmed ogillas.
DOMSLUT
Käromålet ogillas.
Göta hovrätt
Statens skolinspektion överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förplikta Lidköpings kommun att till H.Ö. utge 10 000 kr i ersättning för kränkning samt angiven ränta.
Lidköpings kommun motsatte sig att tingsrättens dom ändrades, men vitsordade ränteyrkandet.
Hovrätten (hovrättsråden Christer Ganelind och Frida Barrstrand, referent, samt adjungerade ledamoten Ulrica Dahlberg) anförde följande i dom den 1 juli 2019.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Frågan i målet är främst om S.C. genom att ta ett grepp om H.Ö. har utsatt H.Ö. för en kränkande behandling som berättigar till skadestånd enligt 6 kap. 9 § och 12 §skollagen (2010:800), eller om greppet varit en befogad och proportionerlig åtgärd för att komma tillrätta med en ordningsstörning och därmed legat inom ramen för lärares tillsynsplikt enligt 5 kap. 6 § skollagen.
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens redovisning avseende den rättsliga regleringen och förekommande praxis på området.
Såsom tingsrätten konstaterat, och som parterna är överens om, förelåg vid det aktuella tillfället en ordningsstörning på skolan bestående i att några elever hade flyttat möbler i skolans rasthall så att bl.a. en soffa kom att stå i vägen för en passage. H.Ö. var delaktig i händelsen, i vart fall på så vis att han satt i soffan tillsammans med åtminstone två andra elever i årskurs 9 och flyttade sig inte när han blev ombedd. Av utredningen framgår att rasthallen utgör en central del av skolan. Den är sällskapsyta för eleverna under lektionsfri tid men binder också ihop skolans huskroppar och därmed undervisningssalar.
Av skolvärdinnan A.H:s skriftliga redogörelse till Skolinspektionen framgår att hon försökte tala eleverna tillrätta och att det samtalet hade pågått en stund när S.C. kom till platsen. H.Ö. har bekräftat att skolvärdinnan, på ett lugnt och vänligt sätt, uppmanade dem att flytta på soffan samt förklarat att han också hade för avsikt att göra det när de ”tjötat klart”. S.C. har berättat att han kom gående i korridoren och tydligt såg att skolvärdinnan försökte få eleverna att flytta på sig – även om han inte minns exakt vad som sades. S.C. har vidare uppgett att han, innan han tog tag i H.Ö., bad eleverna att flytta på sig, vilket också vinner stöd av A.H:s redogörelse. En av pojkarna rättade sig efter denna uppmaning och flyttade på sig när S.C. lade sina händer på honom. När S.C. tog ett grepp om H.Ö. hade det alltså föregåtts av upprepade muntliga uppmaningar, först av A.H. och sedan av S.C., och dessa var framförda på ett sätt som förefaller väl förenligt med en ambition om ett lågaffektivt bemötande. Detta har emellertid inte varit tillräckligt för att få H.Ö. att resa sig ur soffan. Tvärtom visar utredningen att H.Ö. i stället befäst sin position genom att ta tag i soffans ryggstöd, ett grepp som inte kan uppfattas på annat sätt än att han ville markera att han inte tänkte flytta på sig. Mot den bakgrunden, och utifrån rasthallens viktiga funktion och centrala läge delar hovrätten tingsrättens bedömning att ett visst kroppsligt ingrepp varit befogat för att komma tillrätta med ordningsstörningen. Frågan är då om greppet som sådant varit befogat och proportionerligt i förhållande till sitt syfte och övriga omständigheter.
Av f ilmen från händelsen tillsammans med f ilmen där S.C. demonstrerar greppet framgår att det inte är fråga om något stryptag utan om en kontrollerad lyftande rörelse med en arm om H.Ö:s nacke och armhåla. F ilmen från händelsen visar även att greppet varit helt kortvarigt och att det utfördes milt och lugnt. Varken det grepp som syns på f ilmen eller H.Ö:s omedelbara reaktion efteråt ger stöd för att greppet skulle kunna ha medfört annat än tillfälligt obehag och möjligen, vilket påståtts, någon ”röd flamma” efter en underliggande kraftig halskedja. Hovrätten instämmer vidare i tingsrättens bedömning att den omständigheten att det rör sig om ett brottargrepp utfört av en person som varit professionell brottare talar för att greppet varit väl avvägt och utfört på sätt som inte ska skada. Som tingsrätten konstaterat står det också klart att S.C:s grepp om H.Ö. inte har haft något bestraffande eller disciplinerande inslag utan endast syftat till att förmå H.Ö. att resa sig ur soffan så att soffan kunde flyttas eftersom den stod i vägen för en viktig passage.
Hovrätten f inner sammantaget att ingreppet som sådant varit befogat för att komma till rätta med H.Ö:s ordningsstörande uppträdande och att ingreppet stått i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter. Det förhållandet att det förelåg en särskild handlingsplan som föreskrev lågaffektivt bemötande av honom förändrar inte hovrättens bedömning. S.C. har därmed inte gått utanför de befogenheter som tillsynsplikten i 5 kap. 6 § skollagen ger och någon kränkning föreligger därmed inte. Tingsrättens dom ska därmed stå fast.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
Statens skolinspektion överklagade och yrkade att Lidköpings kommun skulle förpliktas att betala skadestånd till H.Ö. med 10 000 kr jämte ränta.
Lidköpings kommun motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i de faktiska omständigheter som hovrätten hade funnit utredda.
Målet avg jordes efter huvudförhandling.
HD ( justitieråden Kerstin Calissendorff, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 3 juli 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Inledning
1. Statens skolinspektion g jorde vid tingsrätten gällande att H.Ö., som är elev vid Dalängskolan i Lidköping, av en lärare hade utsatts för en sådan kränkande behandling som är otillåten enligt 6 kap. 9 § skollagen genom att läraren tagit ett brottargrepp om H.Ö:s hals och nacke och lyft upp honom ur en soffa. Skolinspektionen yrkade skadestånd av Lidköpings kommun med stöd av 6 kap. 12 § skollagen.
2. H.Ö. var vid tillfället 13 år och gick i åttonde klass. Han har diagnosen ADHD med trotssyndrom och autism. Skolan hade vid tiden för händelsen beslutat om en särskild handlingsplan för honom som bl.a. innebar att han skulle bemötas lågaffektivt. Av bl.a. integritetsskäl hade endast de lärare som ingick i det arbetslag som arbetade med H.Ö. fått del av den.
3. Tingsrätten fann att det hade varit fråga om en situation där ordningen var störd, att läraren därför haft rätt att ingripa mot H.Ö. och att det kroppsliga ingreppet varit befogat och därmed tillåtet.
4. Hovrätten har g jort samma bedömning och funnit att ingreppet stått i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter. Att det fanns en särskild handlingsplan för H.Ö. saknade enligt hovrätten betydelse för bedömningen. Läraren hade enligt hovrätten därmed inte gått utöver de befogenheter som tillsynsplikten i 5 kap. 6 § skollagen ger.
Prövningstillståndet
5. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i de faktiska omständigheter som hovrätten har funnit utredda.
Vad hovrätten funnit utrett
6. Hovrätten har funnit följande faktiska omständigheter utredda. Några elever hade flyttat på möbler i skolans rasthall så att bl.a. en soffa stod i vägen för en central passage mellan skolans olika delar. H.Ö. satt i soffan, tillsammans med åtminstone två andra elever, och flyttade sig inte när han blev ombedd. En skolvärdinna försökte tala eleverna till rätta. Samtalet med skolvärdinnan hade pågått en stund när läraren S.C., som var på väg till en lektion, kom gående i korridoren mot platsen och såg skolvärdinnans försök. Han uppmanade eleverna att flytta på sig. En av eleverna följde uppmaningen och flyttade sig när S.C. lade händerna på denne. H.Ö. flyttade sig däremot inte utan tog i stället tag i soffans ryggstöd med ena handen. S.C. tog då ett grepp om H.Ö:s nacke och armhåla och lyfte honom ur soffan. Greppet var helt kortvarigt och utfördes milt och lugnt. Det har inte kunnat medföra något annat än ett helt tillfälligt obehag och möjligen ett rött märke efter den halskedja H.Ö. hade på sig.
Frågorna i målet
7. En fråga i målet är när ett fysiskt ingripande av en lärare mot en elev vid en ordningsstörning utgör en kränkande behandling som innebär att skolans huvudman blir skadeståndsskyldig. Målet aktualiserar därmed bl.a. frågan om när ett sådant ingripande är tillåtet för en lärare med stöd av befogenheterna enligt skollagen.
Utrymmet för fysiska ingripanden i skolan
Regeringsformen
8. Regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter innehåller ett skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Begränsningar av dessa rättigheter kräver att det f inns stöd i lag. (Se 2 kap. 6 och 20 §§ RF.)
Tillsynsplikten enligt skollagen
9. En lärare – och en rektor – får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En sådan åtgärd måste stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter. (Se 5 kap. 6 § skollagen, jfr artikel 28.2 Barnkonventionen.)
10. Lärare intar i en inte obetydlig utsträckning ett slags garantställning i förhållande till elever. Bland annat av det skälet har en lärare inte bara en rätt utan också en skyldighet att ingripa för nu angivna syften (den s.k. tillsynsplikten eller tillsynsansvaret).
11. Bestämmelsen ger en viss, begränsad, rätt för en lärare att inom ramen för sin tillsynsplikt göra fysiska ingripanden – kroppsliga ingrepp – mot en elev. Som exempel nämns i förarbetena att sära på två elever som bråkar eller att förhindra elevers skadegörelse. Fysiska ingripanden mot elever är däremot inte tillåtna som bestraffning eller disciplinering. (Se prop. 2009/10:165 s. 680 f. och ”Läraren och elevassistenten” NJA 2009 s. 776.)
12. Fysiska ingripanden som faller under straffbestämmelsen om misshandel är aldrig tillåtna (se ”Äppelkastningen” NJA 1988 s. 586, särskilt s. 593). Däremot kan det vara tillåtet att ta ett stadigt tag om en elevs arm, t.ex. för att leda ut eleven ur klassrummet (se ”Örf ilen” NJA 2016 s. 596 p. 15). Ingripanden som motsvarar ”annars med våld” i straffbestämmelsen om olaga tvång eller ”fysiskt antastar” i straffbestämmelsen om ofredande, dvs. det som brukar betecknas ofredandevåld, kan ibland anses befogade och därmed tillåtna (se ”Äppelkastningen” s. 593).
13. Vid sidan av de befogenheter som följer av tillsynsplikten kan det i vissa situationer f innas en rätt att ingripa på ett annars otillåtet sätt med stöd av reglerna om nöd och nödvärn.
Fysiska ingripanden vid ordningsstörning
14. Utgångspunkten måste vara att ordningsstörningar i skolan – eller andra situationer som innebär att elever inte tillförsäkras trygghet och studiero – i första hand ska lösas på andra sätt än genom fysiska ingripanden, t.ex. genom tillsägelser.
15. Det är dock ofrånkomligt att det i skolverksamhet kan uppkomma situationer när det är nödvändigt att ingripa mot en elev med fysiska medel. Det gäller t.ex. när det f inns risk för att elever kommer till skada och även när det f inns risk för att egendom skadas. Rätten att ingripa med fysiska medel är emellertid inte begränsad till enbart situationer av det slaget. Det kan f innas situationer av annat slag när det är rimligt med ett fysiskt ingripande, t.ex. när fortsatta tillsägelser med anledning av en ordningsstörning bedöms bli resultatlösa.
16. Att ett fysiskt ingripande måste vara proportionerligt (se p. 9) innebär att en mindre ordningsstörning endast i undantagsfall bör föranleda en sådan åtgärd. Ett fysiskt ingripande ska vara så lindrigt och ske under så kort tid som möjligt. Mera långtgående ingripanden bör endast komma i fråga vid mer allvarliga ordningsstörningar.
17. Bedömningen av om ingripandet var befogat och inom ramen för tillsynsplikten ska göras objektivt och beakta vilka åtgärder läraren har uppfattat som nödvändiga och möjliga för att komma till rätta med en situation där det kan ha saknats utrymme för mer ingående överväganden.
Kränkande behandling i skolan
Förbud mot kränkande behandling
18. Kränkande behandling av en elev def inieras i skollagen som ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567) kränker elevens värdighet (6 kap. 3 § skollagen).
19. Skolan och dess personal får inte utsätta en elev för kränkande behandling. En skolhuvudman har därutöver en skyldighet att motverka kränkande behandling även såvitt avser handlingar som utförs av andra elever. (Se 6 kap.6–10 §§skollagen.)
20. Om huvudmannen eller personalen utsätter en elev för kränkande behandling ska huvudmannen betala skadestånd till eleven för kränkningen. Skadestånd ska dock inte utgå om kränkningen är ringa. Skadeståndet för kränkning kan sättas ned eller helt falla bort om det f inns särskilda skäl. (Se 6 kap. 12 § skollagen.)
21. Def initionen av kränkande behandling är vid och innefattar allt från brottsliga handlingar till obetänksamma uttalanden. Det uppdrag skolan har att fostra och överföra grundläggande värden innebär att det f inns behov av tillrättavisningar. En lärares tillrättavisning kan ibland uppfattas som förödmjukande av eleven. Det blir därför en balansgång mellan lärarens fostrande roll och det område som def initionsmässigt utgör annan kränkande behandling. ( Jfr prop. 2005/06:38 s. 112 f.)
22. Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare ledning i frågan om när en elevs värdighet ska anses kränkt vid ageranden från en lärares sida. I praxis har emellertid klarg jorts att ett fysiskt ingripande av en lärare som inte ligger inom ramen för tillsynsplikten, och som därför är otillåtet, som utgångspunkt är en kränkande behandling i skollagens mening. ( Jfr ”Örf ilen” p. 17.)
23. Ett ingripande som ligger inom ramen för befogenheterna enligt tillsynsplikten utgör i regel inte kränkande behandling i skollagens mening och är då inte heller skadeståndsgrundande. Det utesluter emellertid inte att omständigheterna vid ett fysiskt ingripande – som har skett med stöd av tillsynsplikten – undantagsvis kan ha varit sådana att ingripandet ändå utgör en kränkning, t.ex. med hänsyn till det sätt som ingripandet skedde på. Att åtgärden i och för sig föll inom lärarens tillsynsplikt kan då i stället leda till att kränkningen ska anses vara ringa; skadestånd ska då inte utgå. ( Jfr a. prop. s. 112 ff. och ”Örf ilen” p. 26.)
Betydelsen av subjektiva förhållanden på lärarens sida
24. För att det ska vara fråga om kränkande behandling som är skadeståndsgrundande måste det röra sig om märkbara och tydliga kränkningar. Bedömningen av om en lärare utsatt en elev för en kränkande behandling ska i regel göras objektiverat; lärarens avsikter och insikter är inte avgörande för att ett handlande ska anses kränkande. Skolans huvudman kan alltså bli skadeståndsskyldig även om kränkningen inte är åsyftad (se ”Örf ilen” p. 20).
25. Det som nu har sagts hindrar inte att en lärares kunskap om en elevs särskilda personliga förutsättningar och förhållanden i övrigt av det slaget beaktas vid bedömningen av lärarens agerande, om sådana förhållanden har relevans för bedömningen. Det har då betydelse vilken kunskap som läraren borde ha haft och om en brist i detta avseende berott på något som skolhuvudmannen kan lastas för.
Bedömningen i detta fall
26. Utgångspunkten för bedömningen är att det har varit fråga om en ordningsstörning. H.Ö., som klamrade sig fast genom att ta tag i soffans ryggstöd med sin ena hand, lydde inte de uppmaningar han fått om att flytta sig från soffan så att den kunde placeras på ett sätt som inte försvårade passagen genom rasthallen. Det rörde sig om flera uppmaningar från skolvärdinnan och åtminstone en uppmaning från S.C.
27. Det grepp som S.C. tog om den sittande H.Ö:s arm och nacke var kortvarigt, milt och lugnt och avslutades omedelbart när det efter ett fåtal sekunder ledde till att H.Ö. kom upp i stående position. Det kan inte heller, objektivt sett, ha lett till annat än ett högst tillfälligt obehag.
28. Ett grepp om en elevs nacke är i regel ett fysiskt ingripande av sådant slag att det utgör en kränkande behandling, även om det inte sker i bestraffande eller disciplinerande syfte. Såsom greppet utfördes av S.C. rörde det sig emellertid om ett mycket kortvarigt och för situationen anpassat fysiskt ingripande. Det uppnådde omedelbart syftet att få slut på ordningsstörningen i en situation när H.Ö. inte lydde uppmaningarna, utan snarast befäste sitt motstånd mot att följa dem. Karaktären på ingripandet framstår i den situationen som befogat och proportionerligt. Ett grepp om hans arm skulle med all sannolikhet ha lett till ett mer utdraget förlopp. Åtgärden ligger sammantaget inom ramen för vad som är tillåtet med stöd av tillsynsplikten. Den kan inte anses utgöra en kränkning av H.Ö:s värdighet.
29. Skolans rutin att endast personal i det arbetslag som eleven tillhörde f ick del av dennes handlingsplan framstår som adekvat (se p. 2). Att S.C. inte kände till att H.Ö. enligt handlingsplanen för honom skulle bemötas lågaffektivt saknar därför betydelse för frågan om kommunens skadeståndsansvar.
30. Vad som nu sagts innebär att H.Ö. inte har utsatts för kränkande behandling i skollagens mening och att någon skadeståndsskyldighet inte föreligger. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
DOMSLUT
Hovrättens domslut fastställs.
Justitierådet Malin Bonthron var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde:
Jag ansluter mig till vad som anförs i domskälen under punkterna 1–27, men anser att skälen ska ha följande lydelse från och med punkten 28.
28. Situationen var sådan att det var befogat med ett visst fysiskt ingripande från S.C:s sida. Frågan är om det han g jorde låg inom ramen för befogenheterna enligt tillsynsplikten och om det förhållandet i så fall innebär att det inte var fråga om kränkande behandling.
29. Ett grepp om en elevs nacke för att lyfta upp denne från sittande ställning är typiskt sett ett fysiskt ingripande av sådant slag att det utgör kränkande behandling. I detta fall handlade det dessutom om en äldre elev, i början av tonåren, och om att åtgärden vidtogs inför andra elever. Dessa omständigheter gör det kränkande inslaget starkare.
30. Såsom greppet utfördes av S.C. rörde det sig i och för sig om ett mycket kortvarigt och för situationen anpassat fysiskt ingripande som omedelbart uppnådde syftet att få slut på ordningsstörningen. Mycket talar också för att andra former av fysiskt ingripande, t.ex. ett grepp om H.Ö:s arm för att förmå honom att resa sig, hade kunnat leda till ett mer utdraget förlopp och möjligen inte ens hade fått ordningsstörningen att upphöra.
31. Även om ingripandet således var effektivt menar jag att det är tveksamt om det kan anses ha legat inom ramen för vad som i den aktuella situationen var tillåtet med stöd av tillsynsplikten. Det var inte fråga om någon mycket akut situation som hade kunnat eskalera till våldsamheter. Enligt min mening är det fråga om ett fall som ligger på gränsen i fråga om vad tillsynsplikten medger. Oavsett om det föll precis innanför eller strax utanför tillsynspliktens ram anser jag att det har varit fråga om kränkande behandling i skollagens mening ( jfr p. 23).
32. Som framgått menar jag att det är fråga om ett fall som ligger precis på gränsen för en lärares befogenheter enligt tillsynsplikten. Kränkningen bör därför bedömas som ringa.
33. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
Referenten, justitierådet Cecilia Renfors var skiljaktig och ändrade hovrättens dom på så sätt att Lidköpings kommun förpliktades att betala skadestånd till H.Ö. Hon anförde:
Jag ansluter mig till vad som anförs i domskälen under punkterna 1–25, men anser att skälen ska ha följande lydelse från och med punkten 26.
26. Utgångspunkten för bedömningen är att det har varit fråga om en ordningsstörning och att H.Ö. inte lydde de uppmaningar han fått om att flytta sig från soffan så att den kunde placeras på sin rätta plats. H.Ö. har uppgett att avsikten var att han och de andra eleverna skulle ställa tillbaka möblerna när de hade diskuterat klart med skolvärdinnan.
27. Ett grepp om en elevs nacke är i regel ett fysiskt ingripande av sådant slag att det kränker dennes värdighet, även om det inte sker i bestraffande eller disciplinerande syfte. Det grepp som S.C. tog om H.Ö:s arm och nacke var kortvarigt, milt och lugnt och har inte medfört annat än ett tillfälligt obehag. Frågan är om det ändå har varit befogat att ingripa mot H.Ö. på det sätt som skett.
28. Av utredningen framgår att det – även om det var en ordningsstörning – inte var fråga om en akut situation som krävde en omedelbar lösning. Vidare framgår att händelsen ägde rum när S.C. passerade rasthallen på väg från en lektion till en annan. Han hade därmed inte någon fullständig inblick i hur situationen hade uppstått och hur den utvecklades. Av betydelse för bedömningen är också att händelseförloppet från det att H.Ö. uppmanades av S.C. att lämna soffan till dess att denne själv flyttade på H.Ö. med hjälp av nackgreppet var mycket kortvarigt. Mot den nu redovisade bakgrunden var det inte befogat att ingripa med fysiska medel på det sätt som skedde.
29. Det har alltså varit fråga om en kränkande behandling i skollagens mening. Omständigheterna har inte varit sådana att kränkningen ska anses som ringa.
30. Det innebär att Lidköpings kommun ska betala skadestånd till H.Ö. Skadeståndet bör bestämmas till 5 000 kr. Det f inns inte skäl att sätta ned skadeståndet eller att låta det helt falla bort.