NJA 2009 s. 873

Högsta domstolen är inte behörig att som första instans pröva en talan om skadestånd som uteslutande avser ideell skada på grund av långsam handläggning av ett tvistemål, fastän målet har varit anhängigt i hovrätt och Högsta domstolen.

Högsta domstolen

I en stämningsansökan väckte T.A. vid HD talan mot staten och yrkade att staten skulle förpliktas att betala ideellt skadestånd. Han gjorde gällande att han lidit skada på grund av långsam handläggning och uppenbart felaktig rättstillämpning i den process där han yrkat ersättning för att han, genom statens överenskommelse den 24 oktober 1986 med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken (DDR), berövats sina rättigheter att göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk för den fastighet som DDR ianspråktagit efter andra världskriget (se NJA 2007 N 32).

Staten genom Justitiekanslern yrkade att HD skulle avvisa käromålet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Björnfot Spaak, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Domskäl

Frågan om HD är behörig att pröva den talan som T.H. för i målet skall avgöras med utgångspunkt i hur han själv kvalificerar grunden som han åberopat för sin talan (jfr bl.a. NJA 2004 s. 743 och Ekelöf och Boman, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 44).

T.A. har i sin stämningsansökan åberopat bestämmelserna i artikel 6 i Europakonventionen och hänvisat till 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Han har i sitt bemötande av statens avvisningsyrkande anfört att han bl.a. åberopar uppenbart felaktig rättstillämpning i strid mot skadeståndslagen såsom en självständig grund.

Bestämmelsen i 3 kap. 2 § första punkten skadeståndslagen som stadgar en skadeståndsskyldighet för staten vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning omfattar enligt sin lydelse personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, men inte ideell skada. T.A:s yrkande i detta mål avser endast ideell skada.

HD har i rättsfallen NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och s. 584 slagit fast att staten även utan särskilt lagstöd kan åläggas att betala ideellt skadestånd för kränkning av rättigheter enligt Europakonventionen i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen.

Frågan som är aktuell i detta mål är således om det finns skäl att tillämpa forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen för en talan om skadestånd som grundas på Europakonventionen.

I enlighet med de överväganden som gjordes när skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning infördes ansågs frågan om behörig domstol lämpligtvis följa vad som gällde de allmänna bestämmelserna om forum privilegiatum, se prop. 1972:5 s. 379 ff. Av förarbetena framgår att övervägandena gjordes främst mot bakgrund av bedömningen att det skulle vara oförenligt med grunderna för instansordningen om en lägre instans inom ramen för en skadeståndstalan skulle pröva riktigheten av en högre instans avgöranden. Vidare ansågs den bästa lösningen vara att ge HD behörighet att pröva ersättningsanspråk också vad gäller talan om skadestånd med anledning av beslut av riksdagen och regeringen. Dessa överväganden torde vara lika aktuella för en talan som grundas direkt på Europakonventionen som för en talan som grundas på bestämmelsen i skadeståndslagen om statens ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Härvid bör också beaktas att det finns ett egenvärde av att samma procedurbestämmelser, så långt detta är möjligt, används för prövningen av skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen för fel eller försummelse vid myndighetsutövning som för prövning av skadeståndsansvar för konventionskränkningar. Detta särskilt mot bakgrund av att grunderna, i enlighet med vad som framgår av HD:s ovannämnda praxis, i flertalet fall torde vara sammanflätade med varandra.

Mot denna bakgrund finns det anledning att analogt tillämpa forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § även på en talan om skadestånd för en påstådd konventionskränkning.

T.A:s talan är utformad så att den bl.a. innefattar påstående om felaktig rättstillämpning och långsam handläggning i hovrätt och i HD. HD får därför, med tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen och med beaktande av uttalandena i NJA 2003 s. 263, anses vara behörig att pröva skadeståndstalan mot staten.

HD ogillar därför Justitiekanslerns yrkande om att käromålet skall avvisas.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar statens yrkande om att käromålet skall avvisas utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Torgny Håstad och Lena Moore) meddelade den 17 december 2009 följande beslut.

Skäl

T.A. har yrkat ersättning av staten för ideell skada på grund av långsam handläggning av ett tvistemål som har varit anhängigt såväl vid tingsrätt som i hovrätt och HD. I sin stämningsansökan har han åberopat artikel 6 i Europakonventionen, som innehåller en bestämmelse om rätt till rättegång inom skälig tid. Han har också hänvisat till 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), som föreskriver att staten ska ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. I sitt svar på statens avvisningsyrkande har T.A. anfört att han åberopar uppenbart felaktig rättstillämpning i strid mot skadeståndslagen såsom en självständig grund.

Till stöd för att HD är behörig att pröva målet som första instans har T.A. åberopat 3 kap. 10 § skadeståndslagen.

Enligt den åberopade bestämmelsen ska talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med anledning av en dom eller ett beslut av HD eller en hovrätt väckas i HD. Detsamma gäller i fråga om en dom eller att beslut av Regeringsrätten. I 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreskrivs att staten ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar, samt skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Enligt det sist nämnda lagrummet ska kränkningen ha skett genom något av vissa närmare angivna brott.

T.A:s talan avser ersättning för ideell skada utan samband med personskada eller sakskada. Han påstår inte att det har förekommit något brott som kan föranleda ersättning för kränkning. Det är således inte fråga om en talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och därmed kan HD inte med direkt tillämpning av 10 § i samma kapitel vara behörig att pröva talan som första instans.

Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning. Vid sidan av skadeståndslagen har det emellertid skett en rättsutveckling grundad på Europadomstolens praxis. Europadomstolen har i en lång rad avgöranden lagt fast hur bestämmelsen om rätt till rättegång inom skälig tid ska tillämpas (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007 s. 262 ff.). I fall där kravet på prövning inom skälig tid inte har respekterats och den enskilde inte har fått tillräcklig gottgörelse på nationell nivå brukar Europadomstolen ålägga staten att betala ideellt skadestånd till den enskilde (se t.ex. Europadomstolens domar Kud³a v. Poland [GC], no. 30210/96, ECHR 2000-XI, och Scordino v. Italy (no. 1) [GC], no. 36813/97, ECHR 2006-V). HD har anslutit sig till denna praxis. I fall där ideell skada på grund av långsam handläggning inte kan ersättas med stöd av skadeståndslagen ska sådan ersättning kunna dömas ut utan särskilt lagstöd, när det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Europakonventionen. (Se NJA 2005 s. 462.) Det är alltså fråga om en särskild rätt till skadestånd, som inte grundas på skadeståndslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen är inte direkt tillämplig på en sådan talan.

Frågan kan emellertid ställas om det finns skäl att tillämpa forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen analogt när talan förs om ersättning för ideell skada på grund av att rätten till rättegång inom skälig tid inte har respekterats. Skälen bakom s.k. forum privilegiatum, som ligger till grund för bestämmelsen (se prop. 1972:5 s. 379 ff.), gör sig gällande även när talan förs om ideellt skadestånd för långsam handläggning, särskilt om fel eller försummelse vid myndighetsutövning åberopas. Eftersom det ofta kan vara så att målet har handlagts i hovrätt, HD eller Regeringsrätten, skulle emellertid resultatet av en analog tilllämpning av paragrafen bli att många av dessa mål skulle ha forum i HD som första instans. Detta är inte någon lämplig ordning. Både i den nyligen genomförda utredningen om skadeståndsfrågor vid kränkning (Ds 2007:10 s. 71 och 76) och i underrättspraxis har också antagits att en talan om ideellt skadestånd för långsam handläggning generellt ska väckas vid laga domstol för tvistemål i allmänhet.

Det anförda innebär att övervägande skäl talar emot en analog tilllämpning av 3 kap. 10 § skadeståndslagen i nu aktuellt hänseende. Den omständigheten att – som är fallet i förevarande mål – den som begär ersättning även hänvisar till felaktiga beslut som enligt hans mening bidragit till dröjsmålet kan inte leda till en annan bedömning så länge som det inte görs gällande att det under handläggningen har begåtts brott som kan föranleda ersättning för kränkning (se 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Det bör tilläggas att bedömningen också kan bli en annan om det vid sidan av ersättning för ideell skada begärs ersättning för ekonomisk skada (se 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen), en fråga som är aktuell i ett annat vid HD anhängigt mål (T 333-09). Om några sådana fall är här inte fråga.

Den nyss beskrivna utvecklingen i skadeståndsrätten kunde inte förutses när bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen kom till, och bestämmelsen kan knappast sägas vara anpassad till de nu gällande reglerna om statens skadeståndsansvar. Rättstillämpningen har också fått göra avsteg från annars rådande principer. I förevarande mål bestäms sålunda forum efter den rättsföljd som yrkas och inte efter den grund som åberopas (jfr NJA 2004 s. 743 och Ekelöf och Boman, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 44). Problemen kan inte få en tillfredsställande lösning utan lagstiftarens ingripande (jfr dir. 2009:40).

I enlighet med det anförda ska statens avvisningsyrkande bifallas.

Domslut

HD:s avgörande

HD avvisar T.A:s talan.

HD:s beslut meddelat: den 17 december 2009.

Mål nr: T 2430-09.

Lagrum: 3 kap.2 och 10 §§skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 2004 s. 743 och NJA 2005 s. 462 samt Europadomstolens domar Kudla v. Poland [GC], no. 30210/96, ECHR 2000-X1 och Scordino v. Italy (no. 1) [GC], no. 36813/97, ECHR 2006-V.