NJA 2010 s. 219

Enligt 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) erkänns och verkställs en utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal i Sverige, om inte annat följer av 54-60 §§. Av 54 § 2 samma lag följer att en utländsk skiljedom inte erkänns och verkställs i Sverige, om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att denne inte i vederbörlig ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan.

Bestämmelsen i 54 § 2 motsvarar artikel V (1) (b) i 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m.m., vilken tillträtts av Sverige. I samband med införlivandet av konventionen uttalade lagberedningen att det av lätt insedda skäl inte är brukligt att part ska visa att motpart eller annan inte fullgjort en underrättelseplikt e.l. och att det är höljt i dunkel hur bevisbördan ska fullgöras i förevarande fall. Föredragande departementschefen anförde att kravet på bevisning för att underrättelse inte har skett självfallet inte kan ställas särskilt högt (prop. 1971:131 s. 37 ff.).

Det har i doktrinen diskuterats om artikel V (1) (b) i New York-konventionen utgör en internationell rättsprincip eller ska tolkas enligt nationella regler (se t.ex. van den Berg, The New York Arbitration Convention of 1958, 1981, s. 298 och Heuman, Current Issues in Swedish Arbitration, 1990, s. 245 ff.). Det står klart att nationella myndigheter och domstolar ska eftersträva en enhetlig tolkning och tillämpning av reglerna (se Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 44 f.). Någon enhetlig tolkning av artikel V (1) (b) synes emellertid inte ha utvecklats bland konventionsstaterna. Artikeln bör hursomhelst tolkas med beaktande av internationell praxis och doktrin samt i belysning av konventionens målsättning att underlätta erkännande och verkställighet av utländska skiljeavgöranden.

Varken LSF eller New York-konventionen innehåller en närmare reglering av vad som krävs för att en motpart ska anses ha underrättats om att skiljeförfarande påkallats. En sådan reglering finns däremot i en av FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, utarbetad modellag om internationella skiljeförfaranden från år 1985, artikel 3 (1). Där anges att om parterna inte avtalat annat, ska underrättelse anses ha skett om försändelsen överlämnats till adressaten personligen eller levererats till dennes affärsställe, bostad eller postadress. Kan försändelsen trots rimliga efterforskningar inte överlämnas på något av dessa sätt, ska underrättelse ändå anses ha skett om meddelandet har skickats till adressatens senast kända affärsställe, bostad eller postadress med rekommenderad försändelse eller på annat sätt som innebär att leveransförsöket dokumenterats.

UNCITRAL:s modellag har utarbetats med syfte att upprätthålla en enhetlig praxis vid internationella tvister om skiljeförfarande. Reglerna har haft stor betydelse i detta avseende, bl.a. har flera länder grundat sin lagstiftning om skiljeförfarande på modellagen. Även om den svenske lagstiftaren valt att inte lägga modellagen till grund för lagstiftning, uttalades under förarbetena till LSF att det är angeläget att i varje delfråga beakta modellagens bestämmelser (prop. 1998/99:35 s. 46 f.). Det framstår som naturligt att modellagen liksom dess förarbeten beaktas även vid tolkningen av LSF (se t.ex. Heuman, a.a., s. 44).

HD har i rättsfallet NJA 1996 s. 330, beträffande skiljeförfarande i Sverige, uttalat att delgivningslagen inte är tilllämplig vid påkallelse av skiljeförfarande och att part som påkallar skiljeförfarande är hänvisad att föranstalta om personlig delgivning av påkallelsen med motparten. När det gäller bestämmelserna i LSF om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom har HD emellertid i flera rättsfall uttalat att dessa bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet som New York-konventionen ger uttryck för (se t.ex. NJA 2003 s. 379). Erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom bör därför inte vägras endast med hänvisning till att personlig delgivning av påkallelsen inte skett, om parterna avtalat att underrättelse kan ske på annat sätt eller, om sådant avtal saknas, underrättelse har skett i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3 (1) i modellagen. Det kan noteras att artikel 12.5 i Internationella Kommersiella Skiljedomstolen vid Ryska Federationens Handels- och Industrikammares (ICAC) skiljereglemente synes ha utformats i enlighet med artikel 3 (1) i modellagen.

Lenmorniiproekt OAO (Lenmornii) och A.L. & Partner Leasing AB (ALPL) har i ett kontrakt daterat den 2 september 1996 avtalat att eventuella tvister ska hänskjutas till skiljeförfarande hos ICAC. Det framgår emellertid inte av kontraktet att parterna överenskommit att några särskilda regler ska gälla för hur påkallelse av ett eventuellt skiljeförfarande ska ske. Det anges visserligen i ICAC:s skiljereglemente, artikel 12.1, att part ska underrätta ICAC om eventuell adressändring, men till artikeln har inte knutits någon sanktion. Artikeln kan därför inte tolkas så, att bristande uppfyllelse skulle medföra att de rättssäkerhetskrav som normalt gäller vid påkallelse av skiljeförfarande inte är tillämpliga. Parterna kan således inte anses ha avtalat att det för påkallelse ska vara tillräckligt att underrättelse skickas till den i kontraktet angivna adressen.

Frågan är då om underrättelse har skett på något av de tre sätt som anges i artikel 3 (1) i modellagen. Företrädare för ALPL har i förhör angett att de inte fått del av påkallelsen. Till stöd för sitt påstående att personlig delgivning med företrädare för ALPL ändå har skett har Lenmornii åberopat ett delgivningskvitto daterat den 21 oktober 2003 och signerat ”LAVAICA”. Detta visar inte att påkallelsen överlämnats till behörig företrädare för ALPL personligen. Inte heller vad Lenmornii anfört angående kurirföretaget UPS rutiner visar detta.

Påkallelse kan också ske genom att en underrättelse om skiljeförfarande levereras till motpartens affärsställe, bostad eller postadress (”place of business, habitual residence or mailing address”). Med affärsställe respektive postadress måste avses den plats eller adress där bolaget vid tidpunkten faktiskt bedriver verksamhet eller i vart fall tar emot post (jfr Holtzmann-Neuhaus, A Guide To The UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration, 1989, s. 186). Enligt företrädare för ALPL flyttade bolaget från adressen på Strandvägen till en adress på Lidingö under år 2002. Anmälan om adressändring gjordes till Bolagsverket i november 2002, varefter registrering och kungörelse av den nya adressen skedde i december samma år. Påkallelsen, som under hösten 2003 skickades till adressen på Strandvägen, har således inte levererats till ALPL:s vid tidpunkten aktuella affärsställe eller postadress. Detsamma gäller de två brev om utseende av skiljeman respektive utseende av ordförande i skiljenämnden som i december samma år skickades till denna adress.

Enligt modellagen kan underrättelse i sista hand ske genom att meddelandet skickas till motpartens senast kända affärsställe eller postadress, under förutsättning att partens aktuella affärsställe eller postadress trots rimliga efterforskningar inte har gått att finna. Bestämmelsen synes för sin tillämpning förutsätta att ett misslyckat försök att överlämna försändelsen har gjorts och att adressaten därefter, trots rimliga efterforskningar, inte har kunnat återfinnas. Efter det misslyckade delgivningsförsöket den 21 oktober 2003 har emellertid inte några ytterligare försök att överlämna påkallelsen gjorts. Inte heller kan påkallelse anses ha skett genom de brev som därefter skickades av ICAC till adressen på Strandvägen, eftersom det inte visats att företrädare för ALPL nåtts av dessa meddelanden och hursomhelst har några efterforskningar i syfte att finna ALPL:s aktuella adress inte gjorts. Påkallelse har således inte skett på det sätt som föreskrivs i artikel 3 (1) i modellagen.

Lenmornii har slutligen anfört att överklagandet ska bifallas även om ALPL inte i vederbörlig ordning underrättats om skiljeförfarandet, då ALPL underlåtit att informera om den nya adressen och till och med medvetet vilselett Lenmornii att den gamla adressen gällde genom att uteslutande använda denna vid korrespondens. Det är i och för sig klarlagt att ALPL under år 2003 tillsänt Lenmornii faxmeddelanden i vilka adressen på Strandvägen alltjämt angetts. Detta kan dock inte få till följd att skiljedomen ska erkännas och förklaras verkställbar trots att de grundläggande rättssäkerhetskrav som föreskrivs i modellagen inte är uppfyllda.

ALPL får mot denna bakgrund anses ha visat att undantagsbestämmelsen i 54 § 2 LSF är tillämplig. Hovrättens beslut ska således fastställas.