NJA 2003 s. 379

Skiljedomstolen Chambre Arbitrale Internationale pour les Fruits et Légumes i Strasbourg meddelade d. 1 juli 1997 skiljedom i ett mål mellan det franska företaget Société Planavergne S.A. och det svenska bolaget K.B. i Stockholm AB (i fortsättningen kallat K.B. AB). I domen ålades K.B. AB att till Planavergne betala sammanlagt 64 170 FFR. Det utdömda beloppet utgjordes av resterande köpeskilling för ett parti frukt som levererats från Planavergne till K.B. AB samt skadestånd och ersättning för kostnader.

Med hänsyn till att det inte förelåg något av båda parter undertecknat avtal om hänskjutande till skiljedom behandlade skiljedomstolen i ett särskilt avsnitt av skiljedomen frågan om sin behörighet. Här noterades bl.a. att parterna hade haft affärsförbindelser tidigare, att såväl tidigare avtal som det nu aktuella hade ingåtts på försäljningsvillkoren COFREUROP, vilka innehöll en skiljeklausul som gjorde skiljedomstolen behörig, samt att K.B. AB aldrig hade uttryckt någon önskan att dessa villkor inte skulle tillämpas. Mot denna bakgrund fann sig skiljedomstolen behörig att döma i saken.

Planavergne yrkade i ansökan till Svea HovR att skiljedomen - med visst undantag - skulle förklaras vara verkställbar i Sverige.

K.B. AB bestred Planavergnes ansökan. Bolaget anförde i huvudsak följande invändningar mot ansökningen. K.B. AB har inte ingått något avtal med Planavergne som innebär att Chambre Arbitrale Internationale pour les Fruits et Légumes skulle vara skiljedomstol vid en eventuell tvist. K.B. AB bestrider att de faktiska omständigheter som skiljedomstolen har lagt till grund för sin behörighet föreligger. Vidare förutsätter verkställighet i Sverige av en utländsk skiljedom att det föreligger ett skriftligt skiljeavtal.

På begäran av K.B. AB hördes bolagets ställföreträdare K.B. under sanningsförsäkran. Båda parter åberopade skriftlig bevisning.

HovR:n (f.d. hovrättslagmannen Lars Persson samt hovrättsråden Rosenberg, referent, och Komujärvi) anförde i beslut d. 7 sept. 2001: Skäl. Ansökan om verkställighet avser en skiljedom som har meddelats i Strasbourg, Frankrike. Det får anses vara ostridigt mellan parterna att K.B. AB inte har väckt talan i Frankrike eller någon annan stat om undanröjande av skiljedomen eller om beslut att den tills vidare inte får verkställas. Ansökan om verkställighet har gjorts efter ikraftträdandet av lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till nämnda lag följer därför att den lagen skall tillämpas på ansökan. Vidare följer det av 52 § i nämnda lag att skiljedomen skall anses som utländsk.

Av 53 § lagen om skiljeförfarande följer att en utländsk skiljedom, som grundar sig på ett skiljeavtal, erkänns och verkställs i Sverige, om inte något annat följer av 54-60 §§.

K.B. AB har invänt att parterna inte träffat något skiljeavtal. Av 58 § 1 st. lagen om skiljeförfarande följer att Planavergne därför skall visa att ett skiljeavtal har ingåtts. HovR:n anser att frågan om huruvida ett skiljeavtal har ingåtts i förevarande fall bör - enligt grunderna för nämnda lag (jfr 48 § och 54 § 1 i lagen samt artikel V 1 st. a i 1958 års New York- konvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar) - bedömas enligt fransk rätt, eftersom skiljedomen har meddelats i Frankrike. Vid denna bedömning anser HovR:n att Planavergne, genom vad som framgår av skiljedomen, får anses ha visat att parterna har träffat ett skiljeavtal i enlighet med vad som anges i domen.

Vid prövningen av Planavergnes yrkande att den aktuella skiljedomen skall förklaras vara verkställbar i Sverige anser HovR:n att K.B. AB inte har visat att det föreligger något sådant hinder mot verkställighet som avses i 54 § lagen om skiljeförfarande. HovR:n finner inte heller att något sådant hinder mot verkställighet som avses i 55 § nämnda lag föreligger. Inte heller i övrigt finns det enligt HovR:ns mening något hinder mot verkställighet av skiljedomen i den nu aktuella delen. Planavergnes ansökan i denna del skall därför bifallas.

Med anledning av att parterna yrkat ersättning för rättegångskostnader anförde HovR:n i domskälen: Varken i lagen om skiljeförfarande eller RB eller annars finns det bestämmelser som ger rätt till ersättning för rättegångskostnader i ett mål i HovR:n om ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom. Parternas yrkanden om ersättning för rättegångskostnader skall därför avvisas.

HovR:ns avgörande. HovR:n förklarar att en av Chambre Arbitrale Internationale pour les Fruits et Légumes d. 1 juli 1997 meddelad skiljedom mellan Planavergne S.A. och K.B. i Stockholm AB - med visst undantag - verkställs som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte HD efter överklagande av detta beslut bestämmer något annat.

HovR:n avvisar Planavergnes och K.B. AB:s yrkanden om ersättning för rättegångskostnader.

K.B. AB överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och visa målet åter till HovR:n samt i andra hand att HD skulle ogilla Planavergnes talan.

Även Planavergne överklagade med yrkande att K.B. AB skulle förpliktas att ersätta Planavergnes rättegångskostnader i HovR:n.

Parterna bestred bifall till motpartens yrkanden.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Som HovR:n har konstaterat är lagen (1999:116) om skiljeförfarande tillämplig i målet. Enligt 53 § i lagen skall en utländsk skiljedom erkännas och verkställas i Sverige om inte några i lagen särskilt angivna processuella hinder föreligger däremot. Reglerna stämmer överens med de principer som gäller enligt den s.k. New York- konventionen från 1958, som Sverige ratificerat. Tanken bakom denna är bl.a. att en ny materiell prövning av skiljedomen inte skall ske i verkställighetsmålet.

K.B. AB har till stöd för sin invändning mot att verkställighet skall ske åberopat att något skiljeavtal inte har träffats mellan parterna och i vart fall inte något avtal som gett skiljedomstolen rätt att döma i tvisten. Enligt 58 § 1 st. lagen om skiljeförfarande ankommer det vid sådant förhållande på Planavergne att visa att skiljeavtal har ingåtts.

Planavergne har gjort gällande att ett skiljeavtal har träffats mellan parterna på sätt framgår av skiljedomen, dvs. genom ett partsbruk enligt vilket de allmänna avtalsvillkoren Code of practices for fresh edible fruit and vegetables in national and international trade (COFREUROP), som innefattar en skiljeklausul, blivit del av parternas avtal.

Skiljedomstolen har tillämpat fransk rätt. Frågan om ett skiljeavtal har träffats mellan parterna skall därför prövas enligt denna. K.B. AB har inte hävdat att innehållet i fransk rätt i nu aktuellt avseende skulle vara något annat än vad som framgår av domen. Det finns därför inte anledning att utgå från annat än att domstolen har tillämpat fransk rätt på ett riktigt sätt.

Generellt gäller att det krävs starka skäl för att frångå skiljedomstolens bedömning av sin behörighet (jfr bl.a. rättsfallet NJA 1992 s. 733). Skiljedomstolen har enligt vad som antecknats i skiljedomen haft tillgång till handlingar angående tidigare avtalsförhållande mellan parterna. Oavsett vad K.B. AB:s företrädare K.B. uppgett under sanningsförsäkran finner HD inte anledning att utgå från annat än att parterna, såsom skiljedomstolen funnit, tidigare har haft ett avtalsförhållande och att de då tillämpat avtalsvillkoren COFREUROP.

Parterna är ense om att K.B. AB d. 30 maj 1996 har beställt äpplen av mäklaren S.A.R.L. Les Fruitiers och att frukten har levererats av Planavergne. Planavergne har d. 31 maj 1996 tillställt K.B. AB en faktura avseende affären. Skiljedomstolen har funnit att även detta avtal har slutits på avtalsvillkoren COFREUROP.

K.B. har 30 års erfarenhet av internationell handel med frukt och grönsaker. Eftersom tidigare affärer med Planavergne som K.B. varit inblandad i har gått via mäklare, Cuie Pack, kan han inte ha varit ovetande om att mäklare används i branschen. K.B. har vidgått att mäklaren Les Fruitiers på några av bekräftelserna av affärer mellan parterna på våren 1996 angett odlarens namn och att frukten någon gång kom från Planavergne. K.B. måste därför ha insett att Les Fruitiers var mäklare, inte odlare och leverantör.

Les Fruitiers har på bekräftelsen till K.B. AB av den aktuella affären angett att Planavergne var leverantör. På grund härav måste det ha stått klart för K.B. att hans motpart i affären var Planavergne. Om han motsatt sig att ingå avtal med Planavergne borde han då genast ha meddelat Les Fruitiers detta, vilket han inte gjort. Bindande avtal om köp har således, såsom skiljedomstolen funnit, ingåtts mellan K.B. AB och Planavergne. Detta avtal innehåller en klausul som ger skiljedomstolen behörighet att döma i tvisten. K.B. AB har inte innan verkställighetsprocessen inletts bestritt skiljedomstolens behörighet. Såsom skiljedomstolen funnit har den därför varit behörig att pröva tvisten. Såvitt framkommit finns inte heller i övrigt något hinder mot att domen verkställs i Sverige. K.B. AB:s överklagande skall därför avslås.

Genom rättsfallet NJA 2001 s. 738 II har HD slagit fast att part kan få ersättning i ärende hos Svea HovR om verkställighet av utländsk skiljedom. Planavergne skall därför såsom vinnande part i HovR:n tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader där. Yrkat belopp är skäligt.

HD (JustR:n Svensson, Thorsson, Lundius, Ella Nyström och Wersäll, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Skiljedomstolen Chambre Arbitrale Internationale pour les Fruits et Légumes i Strasbourg har i dom d. 1 juli 1997 förpliktat K.B. AB att till det franska bolaget Planavergne betala sammanlagt 64 170 FFR jämte ränta på del av beloppet. Svea HovR har efter ansökan av Planavergne förklarat att domen, utom såvitt avser vissa ospecificerade kostnader, kan verkställas i Sverige.

K.B. AB har i verkställighetsärendet gjort gällande att bolaget inte haft något avtalsförhållande med Planavergne, i vart fall inte något som innefattat en skiljeklausul med behörighet för den aktuella skiljedomstolen samt att bolaget inte delgivits kallelse till förhandlingen på riktigt sätt och inte heller i övrigt givits möjlighet att lägga fram sin sak i skiljeförfarandet.

Skiljedomstolen har i sitt avgörande antecknat att parterna d. 29 april 1997 genom rekommenderat brev kallats till förhandling i skiljedomstolens lokaler i Bonn d. 27 maj 1997. Uppgiften har inte ifrågasatts av K.B. AB och det finns inte heller i övrigt anledning att utgå från annat än att K.B. AB beretts tillfälle att utföra sin talan.

Den avgörande frågan i målet är därför om K.B. AB skall anses ha träffat ett avtal med Planavergne som inneburit att tvister om avtalet skulle prövas av skiljedomstolen i Strasbourg och om skiljedomstolen till följd härav varit behörig att ta upp tvisten. Bevisbördan för detta förhållande åvilar Planavergne (se 58 § 1 st. lagen, 1999:116, om skiljeförfarande).

Planavergne har till stöd för att skiljeavtal ingåtts åberopat innehållet i skiljedomen.

Skiljedomstolen har fattat sitt beslut på grundval av ett skriftligt material som inte i sin helhet har varit tillgängligt för HD. Materialet visar enligt skiljedomen att den ifrågavarande affären avtalats mellan parterna på försäljningsvillkor Code of practices for fresh edible fruit and vegetables in national and international trade (COFREUROP), vilka innehöll skiljedomsklausul som tilldelade den aktuella domstolen behörighet, och att domstolen till följd härav varit behörig att pröva tvisten.

K.B. AB har å sin sida i verkställighetsärendet åberopat viss bevisning till styrkande av att något avtal inte ingåtts mellan parterna.

Bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande angående verkställighet av utländsk skiljedom och i den bakomliggande s.k. New York-konventionen bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet som konventionen ger uttryck för (jfr NJA 1979 s. 527 och 1992 s. 733 samt Heuman, Skiljemannarätt, 1999 s. 729). Det måste normalt sett vara skiljedomstolen som har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin egen behörighet. I det aktuella fallet bör vidare beaktas att frågan om skiljeavtal ingåtts skall prövas enligt fransk rätt. Det finns mot bakgrund härav och med beaktande av vad som upplysts om det aktuella förfarandet anledning att i verkställighetsärendet utgå från att den tolkning och bevisvärdering som domstolen på grundval av det material som den haft till förfogande gjort i behörighetsfrågan är riktig.

För att verkställighet trots detta skall vägras måste det anses åligga K.B. AB att visa att domstolens avgörande varit felaktigt i nämnda hänseende. Den utredning som K.B. AB åberopat i verkställighetsärendet visar att K.B. AB i samband med affären inte velat vidkännas något avtal med Planavergne. Det leder dock inte till slutsatsen att skiljedomstolens avgörande i behörighetsfrågan, som delvis byggt på annat material, inte varit riktigt.

Något annat hinder mot verkställighet har inte framkommit. K.B. AB:s överklagande skall därför avslås.

HovR:n har avvisat parternas yrkanden om ersättning för rättegångskostnader. HD har numera i rättsfallet NJA 2001 s. 738 II slagit fast att part kan få ersättning för kostnader i ärende om verkställighet av utländsk skiljedom. Vad Planavergne tappat i HovR:n måste, i förhållande till huvudsaken, sägas vara av ringa betydelse. Till följd härav skall K.B. AB ersätta Planavergne dess rättegångskostnader i målet. Planavergne har i HovR:n yrkat ersättning med 51 000 kr avseende arvode till ombudet, 3 000 FFR avseende översättning av skiljedomen och 29 526:49 FFR avseende arvode till den franske advokaten M.G. K.B. AB har mot detta yrkande invänt bl.a. att den senares kostnader varit hänförliga till skiljeförfarandet och inte skall ersättas i verkställighetsärendet.

Planavergne får med hänsyn till målets omfattning i HovR:n anses vara skäligen tillgodosett med, utöver utlägg, ett belopp motsvarande det av det svenska ombudet yrkade beloppet avseende arvode.