Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1971 Prop. 1971: 131
Nr 131
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m.
given Stockholms slott den 1 oktober 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjligheterna till verkställighet vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar och i lagen (1929: 145) om skiljemän. Förslagen föranleds i huvudsak av Sveriges tillträde till den nya konventionen.
1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 131
Prop. 1971: 131 [Ne
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skilje-
domar
Härigenom förordnas, att 4 § och 7—9 §§ lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Ej må på grund av utländskt Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan så är att, äga rum här i riket, utan så är att, i fall som avses i I $ andra stycket, i fall som avses i I 8 andra stycden part, mot vilken avtalet göres ket, skiljemännen eller skiljedomsgällande, efter dess tillkomst bo- institution i enlighet med avtalet satt sig här i riket. I ty fall lände i bestämt att förfarandet skall äga avseende å förfarandet till efterrät- rum här i riket eller den part, mot telse vad i lagen om skiljemän vilken avtalet göres gällande, efter stadgas i fråga om förfarande i dess tillkomst bosatt sig här. I såanledning av svenskt skiljeavtal. dant fall länder i avseende å för-
farandet till efterrättelse vad i la-
gen om skiljemän stadgas i fråga
om förfarande i anledning av
svenskt skiljeavtal.
78 Ej må utländsk skiljedom här i Utländsk skiljedom gäller ej här riket gälla, där i riket, om den mot vilken skilje-
1. skiljeavtalet är ogillt enligt domen åberopas visar den främmande lag, som därå 1. att part, när skiljeavtalet träfäger tillämpning, eller fades, saknade behörighet att ingå
2. skiljedomen blivit undanröjd sådant avtal eller icke var be-' I den stat, där den meddelats, eller hörigen företrädd eller att skilje-
3. någon omständighet eljest är avtalet är ogiltigt enligt den lag för handen, på grund varav skil- som enligt parternas överenskomjedomen är utan verkan i sagda melse skall tillämpas eller, i avsakstat, eller nad av varje anvisning i sådant
4. i den stat pågår rättegång om hänseende, lagen i den stat där skiljedomens giltighet, eller tid, skiljedomen meddelats, som må vara stadgad för dess 2. att han ej i vederbörlig ordöverklagande, ännu ej gått till än- ning underrättats om tillsättandet da, eller av skiljeman eller om skiljeman-
5. skiljedomen innefattar pröv- naförfarandet eller att han av anning av fråga, som enligt svensk nan orsak icke varit 1 stånd att utlag ej må skjutas under skiljemän, föra sin talan, eller 3. att skiljemännen överskridit
6. den part, mot vilken skiljedo- sitt uppdrag och skiljedomen av men åberopas, icke haft erforder- sådan anledning är utan verkan
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lig tillgång att utföra sin talan, i den stat där den meddelats eller eller | enligt vars lag den meddelats, 7. den fråga skiljemännen prö- 4. att skiljenämndens tillsättanvat blivit här i riket avgjord ge- de eller dess sammansättning eller nom domstols eller överexekutors skiljemannaförfarandet strider mot efter skiljeavtalets ingående med- vad parterna avtalat eller, om avtal delade beslut, eller härom saknas, mot lagen i den
8. i avseende å förfarandet eller stat där förfarandet ägt rum och
skiljedomen föreligger omständig- skiljedomen av sådan anledning
het, som medför, att skiljedomens är utan verkan i den stat där
tillämpande skulle strida mot go- den meddelats eller enligt vars lag da seder. den meddelats, eller Ej skall dock omständighet som 5. att skiljedomen ännu icke bliomförmäles under 3 eller 6 utgöra vit verkställbar eller eljest bindan-
hinder för skiljedomens erkännan- de för parterna i den stat där den
de, med mindre sådan omständig- meddelats eller enligt vars lag den het åberopas av den, mot vilken meddelats eller att den undanröjts skiljedomen göres gällande. eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet 1 sådan stat.
Utländsk skiljedom gäller ej hel-
ler, I. om skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må avgöras av skiljemän, eller
2. om tillämpning av skiljedo-
men skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsord-
ningen här i riket.
8§
Vill någon erhålla verkställighet Ansökan om verkställighet av
å utländsk skiljedom, göre därom utländsk skiljedom göres hos Svea ansökan hos Svea hovrätt. hovrätt. Vid ansökningen skall fogas Vid ansökningshandlingen skall
skiljedomen i huvudskrift eller be- fogas skiljedomen i huvudskrift elhörigen styrkt avskrift. ler styrkt avskrift samt styrkt över-
Är i den stat där skiljedomen sättning till svenska språket. givits tid stadgad för dess överklagande, give sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.
9 §
Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft itll-
fälle att därå svara.
Invänder motparten att han
gjort framställning om undanröjan-
de av skiljedom eller uppskov med
dess verkställighet hos myndighet
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som avses i 7 § första stycket 5,
må hovrätten uppskjuta avgöran-
det samt, om sökanden begär det,
ålägga motparten att ställa skälig
säkerhet vid påföljd att beslut om
verkställighet eljest kan komma att
meddelas.
Finner sedan hovrätten 'anled- Bifaller hovrätten ansökningen, ning ej förekomma till antagande verkställes skiljedomen som svensk att för verkställigheten möter hin- domstols laga kraft ägande dom, der, varom i 7 § förmäles, förord- om ej högsta domstolen efter talan ne hovrätten om verkställighet; mot hovrättens beslut förordnar och gånge då skiljedomen i verket annat. likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän
Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Ej må gentemot part, som har Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande enligt den- skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avta- na lag inledas, med mindre avtalet let innebär, att förfarandet skall innebär, att förfarandet skall äga äga rum kär i riket, eller parten rum här i riket, eller skiljemännen eljest därtill samtycker. eller skiljedomsinstitution i enlig-
het med avtalet bestämt att förfa-
randet skall äga rum här i riket,
eller parten eljest därtill samtyc-
ker.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 4 juni 1971.
Närvarande: Statsråden SVEN-ERIC NILSSON, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, LÖFBERG, LIDBOM.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om Jlagstiftning om utländsk skiljedom m.m. och anför.
1 Inledning
Under 1920-talet antog Nationernas Förbund två överenskommelser angående det internationella skiljedomsväsendet. År 1923 tillkom sålunda det s. k. Gen&ve-protokollet angående skiljedomsklausuler och år 1927 en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Överenskommelserna, som går ut på att utländska skiljeavtal och skiljedomar under vissa förutsättningar skall erkännas i de fördragsslutande staterna, vann anslutning av ett drygt tjugotal stater, däribland Sverige. Den i samband med ratifikationen gjorda svenska översättningen av överenskommelserna torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagorna I och 2. I samband med Sveriges anslutning tillkom 1929 års svenska lagstiftning om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
I början av 1950-talet inleddes ett arbete inom Förenta Nationerna i syfte att åstadkomma en ny internationell reglering på området. Arbetet ledde till 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar. Konventionen som trädde i kraft den 7 juni 1959 har hittills tillträtts av 38 stater, nämligen Amerikas Förenta Stater, Bulgarien, Cambodja, Centralafrikanska Republiken, Ceylon, Ecuador, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Grekland, Indien, Israel, Italien, Japan, Madagascar, Marocko, Nederländerna, Niger, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Syrien, Thailand, Tanzania, Tjeckoslovakien, Trinidad och Tobago, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland och Österrike. Dessutom har konventionen undertecknats men inte ratificerats av 9 stater. Sverige undertecknade konventionen den 23 december 1958.
Konventionstexten på engelska och franska jämte översättning till svenska torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
Den 28 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att med beaktande av bl.a. 1958 års New Yorkkonvention överväga om det förelåg anledning att föreslå ändringar i lagstiftningen om skiljedom. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen två sakkunniga.! Dessa har i december 1970 avgett promemorian (Ds Ju 1970: 32) ”PM angående den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m. m.” Promemorian innehåller förslag till lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 4. |
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svca hovrätt, lagberedningen, domstolskommittén, kommerskollegium och Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) samt av en delegation med representanter för Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet och Stockholms Handelskammare (i fortsättningen benämnd delegationen). Kommerskollegium har ingett yttranden från Skånes Handelskammare och Handelskammaren i Göteborg.
2 Genéveöverenskommelserna och gällande svensk rätt
1923 års Genöveprotokoll rörande skiljedomsklausuler innebär i huvudsak följande. Stat, som ansluter sig till protokollet, åtar sig enligt : punkt 1 att erkänna som giltiga såväl fristående skiljeavtal som skiljedomsklausuler i kontrakt. Åtagandet är begränsat så till vida att det skall vara fråga om parter som är underkastade jurisdiktion i olika fördragsslutande stater. Begränsning görs med hänsyn till tvistens beskaffenhet. Den skall röra ämne som är av kommersiell natur eller som i vart fall kan göras till föremål för skiljedom. Åtagandet innebär enligt punkt 4 att domstolarna i fördragsslutande stat är skyldiga att, om part i mål gör gällande skiljeavtal eller skiljedomsklausul som skall gälla enligt protokollet och som äger tillämpning på tvisten, hänvisa parterna till skiljemannaförfarande.
I punkt 2 föreskrivs att det skiljemannaförfarande, som kan komma till stånd på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, skall regleras 1 Justitierådet Leif Brundin och ambassadrådet Vidar Hellners. -
Prop. 1971: 131 a 7
av parterna och av lagen i det land där förfarandet äger rum. Enligt punkt 2 gäller vidare att stat skall underlätta de processuella åtgärder som skall äga rum på dess område och enligt punkt 3 åtar sig stat att låta verkställa de skiljedomar som, inom ramen för protokollets bestämmelser, meddelas i samma stat.
Protokollet berör sålunda främst frågor om skiljeavtalets giltighet och dess verkan som rättegångshinder. Däremot regleras inte spörsmålet om internationell giltighet av skiljedomar som har tillkommit i enlighet med giltigt skiljeavtal. Denna fråga har i stället reglerats i 1927 års Genevekonvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen, som kan sägas utgöra en påbyggnad på Genctveprotokollet, innehåller i huvudsak följande.
I artikel 1 ges den grundläggande bestämmelsen om erkännande och verkställighet. För erkännande och verkställighet förutsätts enligt första stycket att skiljedomen har. meddelats på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul som avses i Genéveprotokollet. Vidare krävs att den har meddelats inom fördragsslutande stats område och mellan personer som är underkastade jurisdiktion i fördragsslutande stat. Verkställighet sker i överensstämmelse med verkställighetslandets lag. I artikel 1 andra stycket och artiklarna 2 och 3 ges ytterligare förutsätt- : ningar för verkställighet. Dessa bestämmelser, som berörs närmare i det följande, ger uttryck för principen att det är den som begär erkännande och verkställighet som har att visa att alla förutsättningar är uppfyllda. I artikel 4 anges vilka handlingar 'och upplysningar den som begär erkännande eller verkställighet har att förete. Uppräkningen omfattar bl. a. skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift och bevis att skiljedomen är definitiv. Skiljedomen torde vara definitiv, när möjligheten att använda ordinära rättsmedel inte längre står öppen och talan om skiljedomens upphävande inte pågår, jfr artikel 1 andra stycket d. Enligt artikel 5 utgör bestämmelserna i de föregående artiklarna inte hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt eller i den omfattning som medges av lagen i det land där skiljedomen åberopas eller som följer av överenskommelser som avslutas av detta land. Artikel 6 innehåller en övergångsbestämmelse och artiklarna 7—11 bestämmelser om ratifikation, uppsägning m. m.
Till Gen&veprotokollet 1923 har följande 29 stater anslutit sig: Albanien, Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Indien, Irland, Israel, Italien, Japan, Jugoslavien, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Thailand, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike. Flertalet av dessa stater har anslutit sig även till 1927 års Gentvekonvention. De som inte har anslutit sig är Albanien, Frankrike, Japan, Monaco, Norge och Polen.
De grundläggande svenska lagbestämmelserna om skiljeavtal och
skiljedomar tillkom i samband med att Sverige anslöt sig till de båda Gen&veöverenskommelserna. I fråga om svenska skiljeavtal och skiljedomar finns sålunda bestämmelser i lagen (1929: 145) om skiljemän (SML). I 46 § utsökningslagen ges regler om verkställighet av svenska skiljedomar. Bestämmelser rörande internationella förhållanden finns i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK). Nyligen har tillkommit ytterligare lagstiftning om skiljedom. De nya bestämmelserna, som har meddelats med anledning av Sveriges anslutning till Världsbankens konvention den 18 mars 1965 om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat, finns i lagen (1966: 735) om erkännande och verkställighet av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister.
De bestämmelser, som är av omedelbart intresse vid en svensk ratifikation av New Yorkkonventionen, återfinns i LUSK. Lagen bygger i huvudsak på de båda Genåveöverenskommelserna, I vissa avseenden innebär bestämmelserna emellertid att mer liberala regler än överenskommelsernas gäller i fråga om erkännande och verkställighet av skiljedom. Sålunda har begränsning inte gjorts till skiljedom som har meddelats i fördragsslutande stat. I några avseenden har ställning tagits till frågor som lämnats öppna i konventionen. Lagen innehåller f. n. tretton paragrafer. I 1—4 §§ ges regler om skiljeavtal och i 5—11 §§ finns bestämmelser om skiljedomar. En särskild bestämmelse som rör skiljemannaförfarande som äger rum utomlands finns i 12 § och i 13 8 ges en föreskrift som reglerar skyldigheten för part att inför tillämpande myndighet förete utredning om innehållet i utländsk rätt. En närmare redogörelse för de bestämmelser i lagen som är av intresse i detta sammanhang lämnas i det följande.
3 New Yorkkonventionen
Artikel I
Artikeln innehåller bestämmelser oni konventionens tillämpningsområde.
Enligt första stycket är konventionen tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet begärs. Vidare anges bl. a. att konventionen dessutom är tillämplig på sådan skiljedom som inte anses som inländsk i den stat där domen görs gällande. Bakgrunden till denna föreskrift är att ett antal kontinentala stater skiljer mellan ”utländsk” och ”inländsk” skiljedom efter andra än territoriella kriterier.
I förhållande till Gen&vekonventionen 1927 innebär de nya reglerna att New Yorkkonventionen får ett betydligt vidare tillämpningsområde. Enligt Genévekonventionen gäller nämligen (artikel 1 första styc-
ket femte p.) att konventionen bara äger tillämpning på skiljedom, meddelad inom en konventionsstats område och mellan personer som är underkastade sådan stats jurisdiktion. Till följd av en i artikeln intagen hänvisning till 1923 års protokoll har, åtminstone enligt en i Sverige omfattad tolkning, tillämpningsområdet för Gen&vekonventionen ansetts bli ytterligare begränsat till skiljedomar, som har meddelats med anledning av skiljeavtal mellan personer underkastade olika konventionsstaters jurisdiktion.
Artikel I i New Yorkkonventionen anger i första stycket dessutom att den är tillämplig på tvist mellan fysiska och juridiska personer. Motsvarande precisering saknas i Gentvekonventionen. I sak torde dock ingen skillnad föreligga mellan konventionerna på denna punkt.
Av andra stycket framgår att konventionen omfattar såväl skiljedom. meddelad av skiljemän utsedda för viss tvist som skiljedom meddelad av permanent skiljedomsinstitut vars prövning parterna har underkastat sig. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i Gen&vekonventionen, synes ha tillkommit i förtydligande syfte och torde inte innebära någon saklig nyhet. |
Tredje stycket behandlar de förbehåll som. är tillåtna enligt konventionen. Två förbehåll får göras. Stat som använder sig av det första förbehållet kan begränsa konventionens tillämpningsområde till erkännande och verkställighet av domar som har meddelats inom annan konventionsstats område. Gen&vekonventionen har som nämnts denna begränsning som huvudregel.
Genom att göra det andra tillåtna förbehållet kan konventionsstat begränsa tillämpningen av konventionen till tvister rörande kommersiella frågor. Förbehållet torde främst ha intresse för stater, i vilka skiljeförfarande kan komma i fråga endast i kommersiella tvister. Avgörandet huruvida en tvist är av sådant slag tillkommer enligt konventionen den stat som har avgett förbehåll. Samma möjlighet till förbehåll finns enligt Gen&veöverenskommelserna (protokollet punkt 1 andra stycket). Av artikel XIV följer att stat som har gjort sådant förbehåll inte kan påfordra gynnsammare behandling för egen del.
Av de stater som hittills har anslutit sig till New Yorkkonventionen har tjugofem (Bulgarien, Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Fi- Iippinerna, Frankrike, Indien, Japan, Madagaskar, Marocko, Nederländerna, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Trinidad och Tobago, Tunisien, Tjeckoslovakien, Tanzania, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland och Österrike) avgett sådan förklaring enligt konventionens artikel I, varigenom tillämpligheten i princip begränsas till skiljedomar meddelade i annan konventionsstat. De av Bulgarien, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland gjorda förbehållen är emellertid inte så vittgående som övriga länders. Dessa stater har nämligen förklarat sig till-
lämpa konventionen på skiljedomar i icke-konventionsstat, om ömsesidighet föreligger. Möjligheten :att begränsa konventionens tillämpningsområde till tvister i rättsförhållanden, som enligt konventionsstats nationella lag betraktas som kommersiella, har utnyttjats av tolv stater, nämligen Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Filippinerna, . . Frankrike, Indien, Madagaskar, Nigeria, Polen, Rumänien, Trinidad och Tobago, Tunisien och Ungern.
Artikel II
I artikeln ges regler om erkännande av skiljeavtal.
Enligt första stycket åtar sig fördragsslutande stat att erkänna skriftligt avtal genom vilket parterna har förbundit sig att till skiljedom hänskjuta alla eller vissa tvister, som uppkommit eller kan uppkomma mellan dem i ett visst bestämt rättsförhålllande, i fråga som kan göras till föremål för skiljedom. Bestämmelsen skiljer sig från regleringen enligt Gentveprotokollet genom att motsvarighet saknas till begränsningen till skiljeavtal mellan parter, som är underkastade olika staters jurisdiktion. En nyhet är vidare kravet att skiljecavtalet skall vara skriftligt. Protokollet saknar bestämmelse angående skiljeavtalets form.
I andra stycket definieras begreppet skriftligt avtal. Därmed avses klausul i kontrakt eller skiljedomsavtal, som undertecknats av parterna eller innehålles i brev eller telegramväxling. Det kan anmärkas att kravet på skriftlighet inte kan anses uppfyllt genom förekomsten av skriftliga handlingar, som saknar underskrift. Detsamma torde gälla när fråga är om muntligt erbjudande om skiljedom, vilket skriftligen antagits av motparten, eller då ena parten i en tvist har skriftligen bekräftat ett mellan parterna muntligen träffat skiljeavtal. Angående tolkningen av andra stycket kan i övrigt hänvisas till SOU 1968: 40 s. 95.
Enligt artikelns tredje stycke skall avtal som avses i artikeln under vissa betingelser utgöra rättegångshinder. Har tvist, beträffande vilken parterna slutit ett sådant avtal, anhängiggjorts i konventionsstat, åligger det sålunda domstolen att på yrkande av part hänvisa parterna till skiljemannaförfarande. Undantag gäller dock, om domstolen finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart. En motsvarighet till bestämmelserna i tredje stycket finns i punkt 4 i Gentveprotokollet.
De nya bestämmelserna ger sålunda anvisning om vilka formkrav som får ställas på skiljeavtal. Föreskrift saknas däremot om vilka regler som bör följas vid prövning av avtalets giltighet i övrigt och vid pröv-' ning av om det är utan verkan eller ogenomförbart. Lösningen på sådana spörsmål torde i princip få sökas enligt det prövande landets internationellt privaträttsliga regler. Det synes emellertid ofrånkomligt att vissa av bestämmelserna i konventionens artikel V måste komma att bli i huvudsak vägledande. Dessa bestämmelser innebär att erkännande eller verkställighet av skiljedom. får vägras endast om vissa angivna om-
ständigheter föreligger. Bland dessa omständigheter nämns att det skiljeavtal, som ligger till grund för skiljedomen, inte är giltigt enligt den lag som enligt överenskommelse mellan parterna skall tillämpas på avtalet eller, i avsaknad av anvisning om tillämplig lag, lagen i det land där skiljedomen har meddelats. En annan sådan omständighet är att skiljedomen avser fråga, som enligt lagen i det land där erkännande eller verkställighet begärs inte kan avgöras genom skiljedom.
Artikel III
Denna artikel innehåller den grundläggande regeln i konventionen om konventionsstats skyldighet att erkänna och verkställa skiljedom. Enligt första punkten åligger det sådan stat att erkänna och verkställa skiljedom i enlighet med de procedurregler, som gäller i det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i efterföljande artiklar. I fråga om procedurreglerna överensstämmer bestämmelsen i sak med artikel 1 i Gen&vekonventionen. I andra punkten införs emellertid en nyhet. Där föreskrivs att väsentligt strängare villkor eller avsevärt högre avgifter inte får tillämpas vid erkännande och verkställighet av skiljedom, som omfattas av konventionen, än de som gäller för inländska skiljedomar.
Artikel IV . I artikeln ges regler om vilka handlingar som den som begär erkännande eller verkställighet av skiljedom skall förete.
Enligt första stycket skall framställningen åtföljas av skiljedomen i huvudskrift, som är till äktheten vederbörligen bestyrkt, eller i behörigen styrkt avskrift. Vidare skall skiljeavtalet i original eller bestyrkt avskrift inges. I andra stycket ges föreskrifter beträffande översättning av skiljedomen och skiljeavtalet. |
Artikelns bestämmelser innefattar en betydelsefull ändring i förhållande till vad som gäller enligt Gene&veckonventionen. Motsvarande reglering återfinns där i artikel 4. Enligt denna artikel åligger det den som åberopar eller begär verkställighet av skiljedomen att förete skiljedomen och de ”handlingar och upplysningar” som behövs för att styrka vissa sakliga förutsättningar, såsom att skiljedomen är definitiv, att skiljeavtalet är giltigt och att skiljedomstolen varit behörig. Den nya regleringen bygger i stället på att det i princip ankommer på den mot vilken skiljedomen åberopas att visa att grund för att vägra erkännande och verkställighet föreligger.
Artikel V .
I denna artikel anges uttömmande de omständigheter som får leda till att erkännande eller verkställighet av skiljedom vägras. Enligt första stycket får erkännande och verkställighet vägras endast om den part mot vilken skiljedomen åberopas inför vederbörande myndighet i det
land där skiljedomen åberopas styrker att någon av de i samma stycke angivna omständigheterna föreligger. I andra stycket föreskrivs att erkännnande eller verkställighet dessutom får vägras i vissa andra fall. I dessa fall får vederbörande myndighet ex officio pröva frågan om hinder för erkännande eller verkställighet föreligger.
Den väsentliga principiella skillnaden mellan bestämmelserna i artikel V och motsvarande reglering i Gen&vekonventionen (artiklarna 1—3) är att de nya reglerna lägger bevisbördan i fråga om flertalet av de invändningar som kan anföras mot skiljedomen på den som vill hindra erkännande och verkställighet, medan utgångspunkten enligt Genévekonventionen är den motsatta.
Bland de omständigheter som enligt de nya reglerna kan utgöra grund för att vägra godta skiljedom nämns i första stycket a) att parterna enligt den för dem tillämpliga lagen saknade behörighet att träffa skiljeavtalet eller inte var behörigen företrädda eller att skiljeavtalet inte är giltigt enligt den Jag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas på avtalet eller, om varje anvisning om tillämplig lag saknas, lagen i det land där skiljedomen har meddelats. I Gen&vekonventionen, där frågan om skiljeavtalets giltighet behandlas i artikel 1 andra stycket a), finns ingen motsvarande hänvisning till tillämplig lag.
Innebörden av hänvisningen i fråga om parternas behörighet till den för dem tillämpliga lagen torde vara att frågan om vilken lag som skall tillämpas får avgöras enligt vederbörande personalstatut, bestämt enligt verkställighetslandets internationella privaträtt.
I första stycket b) anges som grund för att underkänna skiljedom det fall att den part mot vilken skiljedomen åberopas inte i behörig ordning underrättats om att skiljeman har utsetts eller om skiljemannaförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. I Gentvekonventionen finns en bestämmelse som tar sikte på berörda fall i artikel 2 första stycket b).
Första stycket c) behandlar den omständigheten att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Har detta skett, får erkännande och verkställighet vägras. Så långt föreligger saklig överensstämmelse med Genétvekonventionen (artikel 2 första stycket c). Bestämmelsen innehåller emellertid även — i motsats till Genévekonventionen — cen regel som innebär att skiljedomen får erkännas och verkställas till den del den täcks av skiljeavtalet. Som förutsättning för sådant partiellt godkännande uppställs att beslut i ämne som omfattas av skiljeavtalet kan särskiljas från skiljdomen i övrigt.
I första stycket d) berörs skiljenämndens tillsättande och sammansättning samt skiljemannaförfarandet. Erkännande och verkställighet får enligt bestämmelsen vägras, om skiljenämndens tillsättande och sammansättning eller skiljemannaförfarandet stått i strid med parternas överenskommelse eller, om sådan saknas, med lagen i det land där skiljemanna-
förfarandet ägt rum. Såvitt gäller skiljenämndens tillsättande finns en motsvarande regel i Gen&vekonventionens artikel 1 andra stycket c). Den nya regeln innehåller den nyheten att där anges att parternas överenskommelse i första hand är avgörande. Beträffande skiljemannaförfarandet saknar Gen&vekonventionen uttrycklig motsvarighet till den nya regeln.
Enligt första stycket e) får skiljedomen underkännas, om den ännu inte har blivit bindande för parterna eller om den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i det land där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats. Med att skiljedomen ännu inte blivit bindande torde avses att den ännu inte blivit i princip verkställbar enligt den lag som är tillämplig. Däremot torde den omständigheten att möjlighet ännu finns att väcka klandertalan mot skiljedomen inte innebära att den inte anses bindande. Det: fallet regleras i artikel VI, där regler ges bl. a. om möjlighet till uppskov i vissa fall när talan förs mot skiljedomen.
Kriteriet ”bindande” i den nya bestämmelsen svarar mot artikel 1 andra stycket d) i Gen&vekonventionen, där det krävs att skiljedomen skall vara ”definitiv” i närmare angiven mening. Bland de skillnader som på denna punkt föreligger mellan de båda konventionerna kan pekas på bl. a. att bevisbördan har flyttats från den som åberopar skiljedomen till hans motpart. I övrigt torde valet av ordet ”bindande” (eng. ”binding”) syfta till att ge lättnader åt den som åberopar skiljedomen. BI. a. har man velat ta avstånd från det krav. på s. k. dubbelt exekvatur som upprätthålls i somliga stater som är anslutna till Genå&veckonventionen. Detta krav innebär att den som åberopar skiljedom måste förete beslut av myndighet i den stat där den tillkommit att skiljedomen är verkställbar. Den i den nya bestämmelsen angivna omständigheten att skiljedomen undanröjts torde i sak överensstämma med Gentvckonventionens artikel 2 första stycket a). Dock kan enligt Gentvekonventionens föreskrift hänsyn bara tas till beslut om undanröjande som meddelats i det land där skiljedomen meddelats.
I artikel V andra stycket anges, som redan har nämnts, ytterligare fall då erkännande och verkställighet får vägras. Här ligger bevisbördan inte, som enligt första stycket, på den mot vilken skiljedomen åberopas. Det föreskrivs nämligen bara att vägran får ske om behörig myndighet i det land där domen åberopas finner att vissa angivna omständigheter föreligger. Innebörden är att myndigheten ex officio får pröva, om någon av dessa omständigheter föreligger. Under punkt a) nämns att skiljedomen avser fråga som enligt lagen i det land där den åberopas inte kan avgöras genom skiljedom, Under punkt b) anges det förhållandet att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skall vara oförenligt med rättsordningen, ”ordre public”, i det land där den åberopas.
Andra stycket torde i sak överenstämma med artikel 1 andra stycket b) och e) i Gen&vekonventionen. :
Artikel VI
Artikeln innehåller en regel för det fall att part hos myndighet i skiljedomslandet eller det land vars lag är tillämplig på skiljedomen har yrkat att skiljedomen skall upphävas eller dess verkställighet uppskjutas. I denna situation äger den myndighet hos vilken skiljedomen åberopas, om den anser det lämpligt, uppskjuta beslutet om verkstäl- . lighet och på hemställan av den part som yrkat verkställighet ålägga
motparten att ställa skälig säkerhet.
Tanken med denna reglering är bl.a. att i görligaste mån skydda den som åberopar skiljedomen mot obefogade invändningar, vilkas syfte är att fördröja ett beslut i verkställighetsfrågan. En liknande be-
stämmelse finns i artikel 3 i Genåvekonventionen. I förhållande till
Genévekonventionen innebär emellertid den nya bestämmelsen den ändringen att enbart den omständigheten att talan om hävande eller tillfälligt uppskov ännu står till buds inte är tillräcklig för att stat skall vara berättigad vägra erkännande eller verkställighet. Ett beaktansvärt intresse inträder enligt New Yorkkonventionen först i och med att talan om hävande eiler uppskov har väckts. Ytterligare är mellan regleringen i de båda konventionerna den skillnaden att den myndighet hos vilken erkännande eller verkställighet söks inte enligt den senare konventionen har möjlighet att ogilla framställningen om erkännande eller verkställighet. De alternativ som står till buds är att antingen bevilja verkställighet eller att uppskjuta verkställigheten, Möjligheten att ålägga motpart att ställa säkerhet är också en nyhet.
Artikel VII
Denna artikel behandlar förhållandet mellan New Yorkkonventionen och andra multilaterala -eller bilaterala konventioner om erkännande och verkställighet av skiljedom. Det föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i konventionen inte inverkar på överenskommelser av detta slag som har ingåtts av fördragsslutande stat. Det sägs vidare att sådana överenskommelser inte heller utgör hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt och i den omfattning, som medges av lagen i den stat där skiljedomen åberopas eller som följer av fördrag som denna stat har ingått. Av det senare ledet, som i sak överensstämmer med artikel 5 i Gendvekonventionen, framgår att de fördragsslutande staterna är oförhindrade att inta en mer liberal inställning till utländska skiljedomar än den som avspeglar sig i föregående artiklar.
I andra stycket görs undantag från huvudregeln att konventionen inte påverkar andra överenskommelser. Det föreskrivs sålunda att Genéöveöverenskommelserna skall upphöra att gälla mellan de fördragsslutande
staterna från och med den dag och i den utsträckning som dessa blir bundna av konventionen. Den begränsning man har åsyftat med orden . ”i den utsträckning” tar sikte på konventionens territoriella tillämpningsområde. Innebörden är sålunda inte att de äldre överenskommelserna förblir i kraft i den mån de reglerar frågor som inte berörs i konventionen. Mellan stat som har anslutit sig bara till de äldre överenskommelserna och stat som visserligen har anslutit sig till dessa men därefter också till New Yorkkonventionen förblir de äldre reglerna i. kraft. | |
Artiklarna VIII—XVI
Dessa artiklar innehåller föreskrifter om undertecknande, ratifikation, uppsägning m. m.
4 Frågan om Sverige bör ratificera New Yorkkonventionen
4. 1 De sakkunniga
De sakkunniga framhåller att den nya regleringen jämfört med Gcnéveöverenskommelserna innebär att de fördragsslutande staterna åtar sig längre gående förpliktelser. Tillämpningsområdet har sålunda utsträckts att i princip omfatta utländska skiljedomar, oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett vilken stats jurisdiktion parterna är underkastade. Vidare har regler införts som i högre grad än Gentveöverenskommelserna försvårar för tredskande part att hindra eller förhala verkställighet av en i och för sig oantastlig skiljedom. Som cn betydelsefull nyhet måste också betecknas att den nya konventionen innehåller vissa uttryckliga anvisningar om tillämplig lag när fråga uppkommer om skiljeavtalets giltighet i ett verkställighetsärende. Det är enligt de sakkunniga ett välkänt faktum att parterna i internationell handel låter uppkommande tvister slitas genom skiljedom i mycket stor utsträckning. Viktiga skäl till detta torde vara att skiljemannaförfarandet i regel är snabbt och att parterna har möjlighet att undgå att utomstående får insyn i deras mellanhavanden. I många länder blir ett skiljemannaförfarande ofta mindre formellt och kostsamt än en process vid allmän domstol. I ett internationellt rättsförhållande vill man inte gärna låta en tvist avgöras av organ, som har nationell anknytning till endast den ena parten. Av betydelse är vidare att skiljedom är internationellt verkställbar i större utsträckning än domstolsavgörande. Några betänkligheter mot att tvister av förevarande slag i regel avgörs genom skiljemannaförfarande torde inte kunna anföras. :
Mot denna bakgrund måste regleringen enligt New Yorkkonventio- -
nen, som tar sikte i första hand på det internationella näringslivets tvister, anses utgöra ett väsentligt framsteg i förhållande till Genéveöverenskommelsernas regelsystem.
En viktig faktor vid ett ställningstagande till den nya konventionen är givetvis vilken anslutning från andra staters sida som redan har skett. Till Gen&veöverenskommelserna har ett förhållandevis blygsamt antal stater anslutit sig, tjugonio till 1923 års protokoll och tjugotre till 1927 års konvention. New Yorkkonventionen däremot har redan tillträtts av inte mindre än trettioåtta stater. Till dem som har anslutit sig hör flera av vårt lands viktigaste handelspartners. Av de nordiska länderna har Finland och Norge tillträtt konventionen och i Danmark . förbereds f.n. lagstiftning som skall möjliggöra ratifikation. Det kan anmärkas att åtskilliga stater, som tidigare har anslutit sig till Gentveöverenskommelserna, numera valt att tillträda New Yorkkonventionen. Många av de stater som har anslutit sig till New Yorkkonventionen är inte anslutna till Genåveöverenskommelserna. Intresset av en mera enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och skiljedomars internationella giltighet skulle alltså främjas av en svensk anslutning.
Den svenska lagstiftningen ger, framhåller de sakkunniga vidare, redan nu vida möjligheter till erkännande och verkställighet av skiljedom som har meddelats utomlands. Den är mera liberal än regleringen i många andra länder, särskilt genom att vi från svensk sida inte kräver att en svensk skiljedom skulle godtas i ett motsvarande fall i det land till vilken den utländska domen har anknytning. Den utländska skiljedomen erkänns och verkställs här utan att Sverige har gjort något åtagande genom mellanstatligt avtal. Antydda omständigheter har' medverkat till att en svensk anslutning till New Yorkkonventionen tidigare ansetts kunna anstå. Även om nuvarande svenska ordning alltjämt i stort sett fyller rådande behov, när det gäller erkännande och verkställighet i Sverige av utländsk skiljedom, har det dock i praktiken visat sig medföra vissa nackdelar att stå utanför konventionen. Många av de anslutna staterna har nämligen förbehållit sig att tillämpa konventionen endast på skiljedom som har meddelats i konventionsstat. En intern reglering som möjliggör verkställighet av utländsk skiljedom vid sidan av konventionen saknas ofta. I vissa stater torde det på denna grund f.n. föreligga svårigheter att få verkställighet till stånd av skiljedom som har meddelats i Sverige. Till kretsen av dessa stater torde numera, i motsats till vad tidigare har antagits, få räknas Norge. Mot denna bakgrund har flera svenska näringslivsorganisationer uttryckt önskemål om svensk ratifikation av konventionen, Det har sagts att svenska företag som vill vara förvissade om att en skiljedom skall bli exigibel kan se sig nödsakade att träffa skiljeavtal, som avser ett förfarande i motpartens hemland, även i sådana fall där enighet skulle
kunna nås om ett i och för sig betryggande och från den svenska partens synpunkt mera önskvärt skiljemannaförfarande.
Vid bedömningen av frågan om det är möjligt och riktigt från svensk synpunkt att åta sig de förpliktelser som konventionen lägger på konventionsstat berör de sakkunniga bestämmelserna i artikel I första stycket. Enligt första punkten är konventionen tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet söks. De sakkunniga framhåller att det i förevarande hänseende råder principiell överensstämmelse med vad som redan gäller enligt svensk lag. Enligt denna lag erkänns och verkställs utländsk skiljedom i Sverige och med utländsk skiljedom avses skiljedom som har meddelats på utländsk ort. Något krav på att orten skall tillhöra stat med vilken Sverige slutit avtal i ämnet upprätthålls inte. Enligt andra punkten i första stycket är konventionen också tillämplig på skiljedom som inte anses som inländsk i den stat där erkännande och verkställighet söks. Denna regel torde enligt de sakkunniga innebära förpliktelse bara för stater som — i motsats till Sverige — inte definierar utländsk dom på territoriell bas. Med denna tolkning synes alltså vad som sägs i andra punkten inte ålägga Sverige någon direkt förpliktelse. |
De sakkunniga finner sålunda att några principiella hinder inte möter från svensk synpunkt mot att konventionens allmänna förpliktelser godtas. Om Sverige ratificerar New Yorkkonventionen, är det dock nödvändigt att göra vissa ändringar i den interna svenska lagstiftningen. De sakkunniga uttalar att aktuella ändringar inte behöver ge anledning till betänkligheter. Med hänvisning till det anförda förordar de sakkunniga att Sverige ratificerar 1958 års New Yorkkonvention.
De sakkunniga tar därefter upp frågan om förbehåll skall göras enligt konventionens artikel I tredje stycket. Det finns möjlighet att göra två olika förbehåll. Stat kan på grundval av ömsesidighet förklara att den kommer att tillämpa konventionen endast vid erkännande och verkställighet av sådana skiljedomar som har meddelats i annan konventionsstat. Dessutom kan stat förklara att den kommer att tilllämpa konventionen bara på tvist som härflyter ur rättsförhållande — kontraktsrättsligt eller ej — som enligt dess nationella lag betraktas som kommersiellt.
Förbehåll måste göras senast vid ratifikationen.
De sakkunniga erinrar om att det i samband med Sveriges anslutning till Gen&veöverenskommelserna och tillkomsten av LUSK diskuterades huruvida då aktuella konventionsförpliktelser skulle -begränsas till skiljedomar som meddelats i annan konventionsstat. Övervägandena resulterade i att något krav på ömsesidighet inte uppställdes. I prop. 1929: 227 s. 23 framhölls bl.a. att den ömscsidighetsprincip som Genåveöverenskommelserna baserade sig på inte överensstämde med den 2 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
uppfattning som dittills gjort sig gällande på förevarande område i vårt land. Den kategoriklyvning av de utländska skiljedomarna som skulle föranledas härav skulle komma att göra lagstiftningen onödigt invecklad och medföra osäkerhet i tillämpningen. Det föreslogs därför att den svenska lagen skulle tillämpas på utländska skiljedomar, oavsett var de hade meddelats. I sitt yttrande över lagförslaget framhöll lagrådet bl. a. att denna ståndpunkt kunde leda till att Sverige skulle kunna komma i en mindre gynnsam ställning. Så skulle det, t. ex. vid affärer mellan en svensk och en utlänning från land som inte biträtt överenskommelserna, ofta bli lättare att få till stånd avtal om utländsk än om svensk skiljedom, eftersom den utländska skiljedomen skulle bli verkställbar inte bara i ursprungslandet utan också i Sverige, under det att en svensk skiljedom inte skulle komma i åtnjutande av motsvarande förmån i det främmande landet. Lagrådet ansåg sig dock inte med beaktande av omständigheterna böra avstyrka förslaget i denna del.
När det gäller New Yorkkonventionen anmärker de sakkunniga att ett krav på ömsesidighet kan tillgodoses antingen så att konventionsförpliktelsen begränsas till skiljedomar från andra konventionsstater eller så att begränsning görs till stater som erkänner och verkställer svenska skiljedomar. Det förstnämnda alternativet har tillimpats av ungefär hälften av de stater som hittills har anslutit sig. Använder Sverige detta — eller det andra alternativet — skulle Sverige visserligen ej komma i den ogynnsamma situation som lagrådet pekade på år 1929. Risken för att en sådan situation uppstår är emellertid numera reducerad genom att flertalet av våra viktigare handelspartners har anslutit sig till endera av Gen&ve- och New Yorkkonventionerna. Om den mer vidsträckta reservationsmöjligheten används av Sverige, skulle kanske vissa stater som inte har tillträtt New Yorkkonventionen påverkas att göra detta. Möjligheten av en sådan effekt synes emellertid oviss. Vår interna lagstiftning skulle vidare få utformas så att skiljedomar från vissa icke-konventionsstater uteslöts från erkännande och verkställighet enligt konventionens system. Detta kunde i sin tur leda till att svenska skiljedomar blev på motsvarande sätt. diskriminerade. Den mer vittgående begränsningen synes redan av nu anförda skäl inte böra komma i fråga.
Om konventionsförpliktelsen begränsas till stater som erkänner svenska skiljedomar, blir en häremot svarande intern lagstiftning som skall tillgodose kravet på ömsesidighet uppenbarligen tämligen invecklad och sviårtillämpad. Några olägenheter i tillämpningen av att gällande lag cj upprätthåller något ömscsidighetskrav har såvitt känt inte förekommit. Det synes ovisst om en reservation av nu nämnd innebörd skulle påverka andra stater i positiv riktning. På grund av det anförda
synes inte heller möjligheten till en mer begränsad reservation böra användas.
Möjligheten att genom förbehåll begränsa konventionens tillämpningsområde till tvister rörande kommersiella frågor har införts av den anledningen att vissa stater i sin interna rätt inte godtar skiljedom angående kontrakt av icke-kommersiell natur. Dessa stater vill därför inte heller godta sådan skiljedom i internationella sammanhang. En motsvarande möjlighet till förbehåll fanns enligt Gen&vekonventionen. Den utnyttjades dock inte av Sverige. Någon sådan begränsning finns alltså f. n. inte i LUSK.
Som framhölls redan under förarbetena till 1929 års lag torde den omständigheten att vissa stater använt sig av nu berörda möjlighet till förbehåll sakna större praktisk betydelse från svensk synpunkt (prop. 1929: 227 s. 23). För svensk rätts 'del synes en uppdelning i kommersiella och icke-kommersiella tvister främmande. Några olägenheter av gällande lags ståndpunkt har såvitt känt inte förekommit. Förklaring enligt artikel I tredje stycket andra punkten synes därför inte böra komma i fråga.
4.2 Remissyttrandena
Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt att Sverige ratificerar New Yorkkonventionen. Av dem som närmare utvecklar sin mening i denna fråga framhåller Svea hovrätt att New Yorkkonventionen avser såväl skiljeklausuler som skiljedomar. Den begränsar inte på samma sätt som Gen&vekonventionen de skiljeklausuler och skiljedomar som omfattas av konventionsregleringen. Den överlämnar också till tappande part att göra eventuella invändningar mot skiljedomen i stället för att, såsom Gen&vekonventionen, kräva bevis av vinnande part att förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda. Med hänsyn till att: den svenska lagstiftningen i ämnet redan nu i vidsträckt omfattning erkänner skiljeklausuler och låter verkställa utländska skiljedomar innebär New Yorkkonventionens regler inte några påtagliga lättnader i förhållande till redan gällande ordning. På vissa punkter är denna senare t.o.m. gynnsammare för utländska skiljedomars verkställbarhet än New Yorkkonventionen kräver. En svensk anslutning till New Yorkkonventionen skulle därför få begränsat värde. Vissa länder, exempelvis Norge, erkänner emellertid svenska skiljedomar endast på grundval av konventionsbunden reciprocitet. På grund härav och med hänsyn till att ett fortsatt uteblivande för Sveriges del från konventionstillhörigheten lätt skapar det felaktiga intrycket att utländska skiljedomar inte kan verkställas i Sverige under de förutsättningar konventionen anger, finner hovrätten det naturligt att Sverige ansluter sig till New Yorkkonventionen. Delegationen framhåller bl. a. att New Yorkkonventionen
i jämförelse med Genåvekonventionen åtar sig längre gående förpliktelser och att tillämpningsområdet utsträcks att i princip omfatta utländska skiljedomar, oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett vilken stats ”jurisdiktion” parterna är underkastade. Regler har införts som i högre grad än Gentvekonventionen försvårar för tredskande part att hindra eller förhala verkställighet av en i och för sig oantastlig skiljedom. New Yorkkonventionen innehåller också vissa uttryckliga anvisningar om tillämplig lag när fråga uppkommer om skiljeavtalets giltighet i ett verkställighetsärende. New Yorkkonventionen — som i första hand tar sikte på det internationella näringslivets tvister — har ratificerats av 38 stater, av vilka flera utgör våra främsta handelspartners. Ett svenskt biträdande av konventionen skulle enligt delegationens mening främja intresset av en mera enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och skiljedomars internationella giltighet liksom det skulle ge svenska företag ökade garantier för verkställighet i tappande parts land av skiljedomar, som har meddelats i Sverige. Biträdande av konventionen ger eventuella avtalsparter på ett enkelt och lättfattligt sätt visshet om att en blivande skiljedom blir exigibel. Därigenom underlättas ingående av skiljeavtal med hänvisning till t. ex. Internationella Handelskammarens skiljedomstol eller val av andra förfaranden, som brukar komma till användning i den internationella handeln. Näringslivet har sedan länge livligt förespråkat en svensk anslutning till New Yorkkonventionen. Delegationen hälsar därför nu med tillfredsställelse de sakkunnigas förslag om en sådan anslutning. Delegationen förordar sålunda att Sverige snarast ansluter sig till konventionen.
De sakkunnigas uppfattning att förbehåll som begränsar konventionens tillämplighet till skiljedomar som.har meddelats i annan konventionsstat inte bör göras delas av flertalet remissinstanser. Lagberedningen är dock av motsatt mening.
Delegationen framhåller att de med en reciprocitet förenade problemen är av svår och invecklad natur. Näringslivets organisationer har i annat sammanhang låtit komma till uttryck att reciprocitet är en vansklig grund att bygga erkännande av utländska domar på. Krav på ömsesidighet skulle visserligen kunna medföra att en svensk avtalspart inte bleve bunden av en skiljeklausul med mindre visshet förelåge att hans utländska motpart i motsvarande omfattning bleve bunden i sitt hemland och inför sina myndigheter. Krav på ömsesidighet skulle också kunna tänkas inverka på två avtalsparters val av platsen för förfarandet. En svensk avtalsparts intressen skulle därför i vissa lägen kunna tänkas bli bättre tillgodosedda genom ett krav på ömsesidighet. Å andra sidan bör beaktas att vår rättsordning sedan gammalt intar en mycket liberal ståndpunkt till frågan om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom och att de olägenheter härav som förekommit inte torde ha varit av så allvarligt slag att de inte på annat sätt
kunnat övervinnas. Att upprätthålla ett reciprocitetskrav för att därmed försöka få andra stater att ansluta sig till konventionen synes föga rcalistiskt och knappast heller riktigt. Att i varje särskilt fall låta utländsk skiljedoms erkännande i Sverige bero på huruvida en svensk skiljedom kan verkställas i det främmande landet kan förväntas leda till komplicerade utredningar och bedömningar och förefaller därför mindre praktiskt. Tänkbart vore visserligen att till Kungl. Maj:t överlämnades att bestämma att icke blott skiljedomar från konventionsstater erkändes utan även skiljedomar från ett större antal andra stater med ett utveck- Jat skiljedomsväsen. En sådan ordning skulle dock nödga statsmakterna till ett antal grannlaga bedömningar som möjligen skulle kunna störa de goda förbindelserna med länder som inte jämställdes med konven-:' tionsstater. Övervägande skäl talar därför enligt delegationens uppfattning för att den ståndpunkt till utländska skiljedomars verkställighet, som intagits i 1929 års lag, alltjämt vidhålles. Delegationen förordar därför inte något förbehåll enligt artikel I tredje stycket i konven- ' tionen. Svea hovrätt, som är av samma mening, uttalar att varje krav på reciprocitet visserligen är okänt i gällande svensk rätt. Det har emellertid framhållits att avsaknad av ett reciprocitetskrav i förening med lindriga förutsättningar för utländsk skiljedoms verkställbarhet kan komma att påverka avtalsparternas val av ort för skiljeförfarande på så sätt avt skiljeförfarande i Sverige undviks. I allmänhet är det en fördel för en part att förfarandet kan äga rum i hans hemland. Avtalsparter och särskilt statliga myndigheter från länder där förutsättningarna för ett förfarande under rättsligen betryggande former är som minst gynnsamma, är inte sällan de som mest envetet hävdar att skiljeförfarandet skall äga rum i deras hemland. Ett krav på reciprocitet skulle kunna medföra att orten för skiljeförfarandet i sådana fall inte förlades till motpartens hemland utan, om inte till Sverige, åtminstone till någon annan konventionsstat. Krav på reciprocitet skulle också kunna förhindra att en svensk avtalspart blev bunden av en skiljeklausul i sådana fall där en sådan inte effektivt kunde göras gällande i motpartens hemland. Fastän sålunda vissa skäl kan anföras för någon form av reciprocitet vill hovrätten för sin del inte framföra något förslag om ändring av nu gällande lag i detta hänseende.
Lagberedningen uttalar att försiktigheten kan synas bjuda att vårt land — liksom så många andra — genom förbehåll begränsar sina konventionsenliga förpliktelser till att gälla i förhållande till konventionsstater. Därav följer inte, att svensk lag i ämnet måste begränsas på motsvarande sätt. Den senare kan göras universell, men man vinner genom förbehållet den fördelen att begränsning kan göras framdeles, om det skulle visa sig behövligt. Det kan måhända också bli aktuellt att ge några tilläggsbestämmelser i förhållande till icke-konventionsstater.
I fråga om förbehåll till skiljedomar angående
kommersiella rättsförhållanden delar remissinstanserna de sakkunnigas uppfattning att ett sådant förbehåll inte bör komma i fråga. Delegationen konstaterar att distinktionen mellan kommersiella och icke-kommersiella tvister är främmande för svensk rätt och framhåller att något behov av att införa den i detta sammanhang inte är bekant för delegationen. |
4.3 Departementschefen
År 1929 anslöt sig Sverige till 1923 års Genéveprotokoll angående skiljedomsklausuler och 1927 års Genévekonvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Dessa överenskommelser har tillträtts av sammanlagt ett drygt tjugotal stater. I samband med Sveriges anslutning genomfördes lagstiftning som i huvudsak bygger på Genéveöverenskommelserna.
År 1958 tillkom i FN:s regi en ny konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, den s.k. New Yorkkonventionen, Den nya konventionen reglerar såväl skiljeavtal som skiljedomar och är avsedd att ersätta de båda Gentveöverenskommelserna. Hittills har 38 stater tillträtt New Yorkkonventionen. Dessutom har den undertecknats av ytterligare nio stater, däribland Sverige.
De sakkunniga rörande lagstiftning om skiljedom har i en i december 1970 framlagd promemoria förordat att Sverige nu ratificerar konventionen. Vid remissbehandlingen har enighet rått om att svensk ratifikation bör komma till stånd.
Den svenska lagstiftningen — lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) — är redan nu så utformad att utländska skiljeavtal och skiljedomar tilläggs verkan i betydligt större omfattning än vad som krävs enligt Gentveöverenskommelserna. En anslutning till New Yorkkonventionen påkallar därför inte särskilt genomgripande ändringar i vår interna lagstiftning. Många konventionsstater, däribland flera av vårt lands viktigaste handelspartners, har begagnat sig av möjligheten att förklara konventionen tillämplig enbart i förhållande till andra konventionsstater. I en del av dem, bl. a. i Norge, anses därför svenska skiljedomar inte verkställbara. Vidare kan Sveriges underlåtenhet att ratificera konventionen felaktigt uppfattas på det sättet att utländska skiljedomar kan verkställas här i landet endast i den begränsade utsträckning som följer av Geneévekonventionen. Intresset av en mer enhetlig internationell reglering främjas givetvis också av att konventionen vinner en bred anslutning. På grund av det anförda anser jag att Sverige bör ratificera New Yorkkonventionen.
Två olika förbehåll är tillåtna enligt den nya konventionen. Det ena går ut på att konventionen tillämpas enbart i förhållande till andra konventionsstater och det andra innebär att konventionens tillämp-
ningsområde begränsas till tvister rörande kommersiella frågor. De sakkunniga har inte velat förorda att någon av dessa möjligheter till förbehåll används. I ett remissvar förordas förbehåll om tillämpning av konventionen endast i förhållande till andra konventionsstater, dock utan motsvarande begränsning i LUSK förrän om det framdeles skulle visa sig behövligt. I övrigt är remissinstanserna ense om att förbehåll inte bör göras.
Redan vid tillkomsten av LUSK diskuterades huruvida förpliktelserna enligt Genéveöverenskommelserna skulle begränsas till att gälla endast i förhållande till konventionsstater. Man kom då fram till att en sådan ömsesidighetsprincip inte borde uppställas och LUSK kom inte att innehålla någon begränsning av detta slag. Visserligen skulle en svensk avtalsparts intressen i vissa situationer kunna tänkas bli bättre tillgodosedda om ett ömsesidighetskrav uppställdes men å andra sidan skulle ett sådant krav leda till en invecklad lagstiftning och medföra osäkerhet i tillämpningen. Några allvarligare olägenheter av nuvarande ordning har inte heiler förekommit. Enligt min mening är det inte heller lämpligt att göra förbehåll om ömsesidighet vid ratifikationen utan att samtidigt göra en motsvarande begränsning i den interna Jagstiftningen. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till missförstånd. På grund av det anförda bör förbehåll om ömsesidighet inte göras.
Jag delar de sakkunnigas och remissinstansernas uppfattning i fråga om en begränsning till tvister rörande kommersiella förhållanden. Inte heller i det avseendet bör sålunda förbehåll göras vid ratifikationen.
5 New Yorkkonventionens införlivande med svensk rätt
5.1 Inledning
Departementschefen. 1923 års Genåveprotokoll och 1927 års Genévekonvention införlivades med vår interna rätt enligt den hos oss gängse metoden att fördragsbestämmelserna upptogs i en särskild lag. Denna erhöll namnet lagen om utländska skiljedomar (LUSK). Enligt de sakkunniga är det lämpligt både för den enskilde som berörs av regleringen och de rättstillämpande organen att New Yorkkonventionen införlivas med den svenska rätten på det sättet att behövliga ändringar görs i LUSK. Enligt de sakkunniga är några av lagens bestämmelser inte förenliga med New Yorkkonventionens reglering och måste ändras. Beträffande andra finns skäl att, även om de inte är oförenliga med regleringen, företa mindre jämkningar. Ändringarna bör enligt de sakkunniga genomföras utan att lagens systematik ändras. De sakkunnigas förslag beträffande formerna för att införliva New Yorkkonventionen med -
vår interna rätt har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. .
För egen del ansluter jag mig till de sakkunnigas och remissinstansernas uppfattning att New Yorkkonventionen bör införlivas med vår interna rätt genom ändringar i LUSK.
Vid utformningen av de nya bestämmelserna bör uppmärksammas att New Yorkkonventionen anger vilka grunder för vägran att erkänna utländska skiljeavtal och skiljedomar som får uppställas av konventionsstaterna. Enligt artikel VII föreligger inte något hinder att inta en mer liberal hållning än som avspeglar sig i de föregående artiklarna. I vissa avseenden är konventionsregleringen mer restriktiv än gällande regler i LUSK. På dessa punkter bör i regel nuvarande ordning behållas. En allmän riktlinje bör alltså vara att någon skärpning av för- : utsättningarna för hänsynstagande till utländska skiljeavtal och skiljedomar inte bör komma i fråga. Vidare bör ändringarna begränsas till vad som är nödvändigt för svensk ratifikation av konventionen. Lagens systematik bör i allt väsentligt lämnas orubbad. I fortsättningen behandlas behovet av ändring i LUSK i anslutning till varje särskild paragraf i lagen. Därefter behandlas en viss ändring i SML.
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar
18§
Departementschefen. Paragrafen innehåller en definition av begreppet utländskt skiljeavtal. Som utländskt anses enligt första stycket skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet skall äga rum utom riket. Utmärker inte skiljeavtalet om förfarandet skall äga rum inom eller utom riket, skall avtalet enligt andra stycket anses som utländskt, om båda parterna hade hemvist utom riket. De sakkunniga föreslår ingen ändring i paragrafen och remissinstanserna har ingen erinran mot denna ståndpunkt. I New Yorkkonventionen har tillämpningsområdet vidgats jämfört med Gen&veprotokollet genom att en i protokollet intagen begränsning med hänsyn till vilken jurisdiktion parterna tillhör inte har tagits med. Eftersom denna begränsning saknas i 1 8 är paragrafen förenlig med New Yorkkonventionen. Skäl att ändra i 13 föreligger därför inte.
2§ .
Inledning. I paragrafen ges en bestämmelse om tillämplig lag. Innebär skiljeavtal att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främmande stat, skall enligt bestämmelsen den främmande statens lag äga tillämpning på avtalet. I Genéveprotokollet punkt 2 utpekas för ett sär-
skilt fall tillämplig lag. Det föreskrivs där att skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande, regleras av parterna och av lagstiftningen i det land inom vars område förfarandet äger rum. I övrigt finns varken i protokollet eller i Gentvekonventionen någon hänvisning som svarar mot bestämmelsen i 2 & LUSK.
Under förarbetena till LUSK konstaterades att frågan om vilken lag som skall tillämpas, när det gäller att bedöma giltigheten och verkningarna av ett skiljeavtal, då ännu inte i sin helhet var mogen för internationell överenskommelse (prop. 1929:227 s. 23—25). Bestämmelsen i 2 8 ansågs ändock kunna i dåvarande läge tas upp i lagen. Den ansågs reglera ett fall av stor praktisk betydelse och den gav uttryck för en princip som ej borde framkalla betänklighet från internationell synpunkt. Bestämmelsen har uppenbarligen inte varit avsedd att uttömmande reglera frågan om tillämplig lag på området. Även annan lag än bestämmelsen anger torde kunna komma i fråga, t. ex. om parterna träffat överenskommelse härom. Bestämmelsen torde vara tillämplig vare sig fråga är om erkännande av skiljeavtal eller erkännande eller verkställighet av skiljedom (jfr 7 § första stycket punkt 1).
New Yorkkonventionen innehåller föreskrifter om tillämplig lag med avseende på skiljeavtal. I detta sammanhang är reglerna i artikel V första stycket a) av intresse. De avser fall när erkännande och verkställighet av skiljedom får vägras. Som grund för vägran anges att parterna, som ingick skiljeavtalet saknade behörighet att sträffa sådant avtal eller inte vara behörigen företrädda och att avtalet inte är giltigt. För bedömningen i dessa hänseenden ges anvisning om tilllämplig lag. Den för parterna tillämpliga lagen skall användas såvitt gäller behörighetsfrågor. I fråga om giltigheten i övrigt av avtalet skall man tillämpa den lag, om vilken parterna träffar överenskommelse, eller, om sådan saknas, lagen i det land där skiljedomen meddelats.
De sakkunniga. De sakkunniga påpekar att hänvisningarna i artikel V till tillämplig lag enligt konventionstexten avser fall när fråga är om erkännande och verkställighet av skiljedom. De är alltså inte direkt tilllämpliga, när fråga är om erkännande av skiljeavtal. Det synes enligt de sakkunniga riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip samma regler om tillämplig lag beträffande skiljeavtal såväl vid erkännande av skiljeavtal som vid erkännande och verkstälighet av skiljedom. Hinder synes därvid inte möta att dessa regler utformas i överensstämmelse med vad New Yorkkonventionen föreskriver. Bedömandet av parternas handlingsförmåga bör således alltid ske enligt den för parterna tillämpliga lagen, dvs. parternas personalstatut bestämt enligt svenska internationellt privaträttsliga regler. Som huvudregel för prövningen i Övrigt bör gälla att parternas överenskommelse om tillämplig lag länder till efterrättelse. Föreligger ingen överenskommelse mellan parterna om vilken lag som skall tillämpas på skiljeavtalet skall man .
enligt New Yorkkonventionen använda lagen i den stat där skiljedomen meddelades. Denna regel är avfattad med tanke på att skiljemannaförfarandet lett fram till skiljedom. När fråga om giltigheten av skiljeavtal uppkommer på ett tidigare stadium, vet man ofta inte var domen kommer att meddelas. Sannolikheten talar emellertid för att detta skall ske i den stat där förfarandet äger rum. Den svenska supplerande lagregeln synes därför lämpligen kunna hänvisa till lagen i den stat där förfarandet avses äga rum eller, om skiljedomen har meddelats, den stat där detta skedde. |
I fråga om artikel V anför de sakkunniga vidare bl.a. att hänvisningarna till tillämplig lag torde avse de materiella förutsättningarna för skiljeavtalets giltighet, medan frågan om avtalets form regleras i artikel II. Om strängare formkrav än dem som uppställs i ' artikel II gäller enligt tillämplig lag, torde alltså skiljedomen inte få underkännas på den grunden, Även artikel II måste alltså beaktas när utformningen av 2 § övervägs. Enligt artikel II åtar sig konventionsstat att i viss omfattning erkänna skriftligt avtal om skiljedom. I artikeln anges också vad som avses med skriftligt avtal. Därmed förstås skiljedomsklausul som tagits in i kontrakt eller skiljeavtal, som undertecknats av parterna, eller som innehålles i brev eller telegramväxling. Denna reglering av formkravet för skiljeavtal kan enligt de sakkunniga komma i konflikt med 2 § såväl i dess nuvarande lydelse som i den ändrade utformning som föranleds av innehållet i artikel V. Tillämplig lag kan ju innehålla strängare formföreskrifter än konventionens artikel II. Formföreskrifterna i artikel II torde sålunda vara avsedda att tilllämpas även när det gäller erkännande och verkställighet av skiljedom. Mot detta torde från svensk rätts synpunkt ingenting vara att erinra i den mån regleringen kommer att innebära att skiljeavtal anses giltigt. Däremot synes anledning inte föreligga att införa en så restriktiv ordning att skiljeavtal skulle betraktas som ogiltigt, därför att det inte uppfyller formföreskrifterna enligt artikel II, om det uppfyller formkraven enligt tillämplig lag.
I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att 2 § LUSK ges ändrad lydelse. I det föreslagna första stycket föreskrivs att, om parterna har överenskommit att visst lands Iag skall tillämpas på utländskt skiljeavtal, överenskommelsen skall följas. I annat fall tillämpas lagen i det land, där skiljemannaförfarandet avses äga rum, celler, om skiljedomen har meddelats, där detta skett. I det nya andra stycket anges att första stycket inte avser fråga om parts rättshandlingsförmåga. I tredje stycket" anges att utan hinder av första stycket skall utländskt skiljeavtal anses vara slutet i giltig form, om det upprättats skriftligen 'och undertecknats av parterna eller kommer till uttryck genom brev- eller telegramväxling. :
Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen ställer sig Svea hovrätt
och delegationen kritiska till de föreslagna ändringarna. I fråga om den föreslagna bestämmelsen i första stycket att parternas överenskommelse i utländskt skiljeavtal om tillämplig lag skall följas, anser de att bestämmelsen ger uttryck för en så självklar princip att den knappast behöver lagfästas och dessutom att den kan ge upphov till den oriktiga slutsatsen att någonting annat skulle gälla beträffande svenskt skiljeavtal. Hovrätten uttalar vidare bl.a. att även om konventionens artikel V första stycket a) måste komma att få betydelse för bedömningen av ett skiljeavtals giltighet när sådan fråga uppkommer innan skiljedom har kommit till stånd det synes lämpligast med hänsyn till sådana frågors alltjämt outredda läge att inte nu ta upp någon bestämmelse i 2 8. Ändringen i gällande rätt bör begränsas till vad som behövs för konventionsanslutning. Hovrätten förordar att en motsvarighet till konventionsbestämmelsen tas upp i 7 §. Även beträffande det föreslagna andra stycket, som anger att första stycket inte avser parts rättshandlingsförmåga, uttalar hovrätten att bestämmelsen bör utgå för att i stället införas i 7 §. Beträffande det föreslagna tredje stycket angående skiljeavtalets form är hovrätten och delegationen ense om att bestämmelsen inte är nödvändig för Sveriges anslutning till konventionen. De anser att den bakomliggande konventionsbestämmelsen i artikel II endast innebär att konventionsstat i sin interna lagstiftning inte får uppställa strängare formkrav än dem som anges i artikel II.
Departementschefen. Vad beträffar första och andra styckena i promemorieförslaget har de sakkunniga funnit riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip samma regler om tillämplig lag beträffande skiljeavtal såväl vid erkännande av skiljeavtal som vid erkännande och verkställighet av skiljedom. Någon invändning mot detta har inte rests vid remissbehandlingen. För min del finner jag den angivna utgångspunkten i och för sig lämplig. De sakkunniga har emellertid vidare föreslagit att denna princip ges uttryckligt lagstöd genom att New Yorkkonventionens regler i ämnet, vilka tar sikte på det fallet att skiljeavtalets giltighet aktualiseras i ett verkställighetsärende, tas in i 2 8 LUSK. Visserligen skulle den föreslagna lösningen vara fördelaktig från överskådlighetssynpunkt. Emellertid måste beaktas att man under arbetet med konventionen inte kunde enas om en sådan konstruktion. Reglerna 'i konventionen om tillämplig lag på skiljeavtal gäller sålunda bara när frågan om lagval aktualiseras i ett verkställighetsärende. Konventionsbestämmelserna behöver alltså beaktas endast vid utformningen av bestämmelserna i 7 § om erkännande och verkställighet av skiljedom. Mot denna bakgrund anser jag lämpligast att inte göra någon. ändring.i 2 8§ med anledning av innehållet i konventionens artikel V första stycket a). Detta hindrar självfallet inte att principerna i konventionen i huvudsak måste bli väg-
ledande när det gäller att innan någon skiljedom har meddelats bedöma giltigheten och rättsverkningarna av ett utländskt skiljeavtal.
Enligt det föreslagna tredje stycket anses utländskt skiljeavtal, utan hinder av första stycket, vara slutet i giltig form om det upprättats skriftligen och undertecknats av parterna eller kommer till uttryck genom brev- eller telegramväxling. Föreskriften har av de sakkunniga ansetts påkallad med hänsyn till innehållet i artiklarna II och V i New Yorkkonventionen. Innebörden av föreskriften är bl. a. att skiljeavtal under de angivna förutsättningarna skall godtas antingen det är frågan om att självständigt bedöma giltigheten och verkningarna av ett skiljeavtal eller om fråga om skiljeavtals ogiltighet aktualiseras i ett verk- ' ställighetsärende och detta gäller även om :skiljeavtalet till följd av formfel skulle vara ogiltigt enligt den lag som i och för sig skall tilllämpas på det. Vid remissbehandlingen har hävdats att konventionsregleringen endast innebär att konventionsstat i sin interna lagstiftning inte får uppställa strängare formkrav än som anges i konventionen och att den svenska lagstiftningen, som t. o. m. godtar muntliga skiljeavtal, därför inte behöver ändras. Frågan torde inte ha någon större praktisk betydelse. Starka skäl talar emellertid enligt min mening för att konventionen tolkas på det sätt som förordats under remissbehandlingen.
Med denna utgångspunkt har någon motsvarighet till 2 8 tredje stycket i de sakkunnigas förslag inte tagits upp i departementsförslaget.
Vad som sagts nu innebär att någon ändring inte bör göras i 2 8.
A
3§
Departementschefen. Enligt 3 8 får tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, inte tas upp till prövning vid svensk domstol, om invändning görs. Det sagda gäller under förutsättning att avtalet är giltigt enligt den främmande Jag som är tillämplig på det och att frågan även enligt svensk lag skulle kunna hänskjutas till skiljemän. Bestämmelsen står i huvudsaklig överensstämmelse med principerna i Genéveprotokollets punkt 4 och Gentvekonventionens artikel 1 andra stycket" b). I New Yorkkonventionen återfinns motsvarande principer i artikel II tredje stycket och artikel V andra stycket a).
De sakkunniga anför att det kan tänkas inträffa att parterna avtalar att svensk lag åtminstone i vissa hänseenden skall tillämpas på skiljeavtal, fastän förfarandet skall äga rum utomlands. Med tanke på sådana fall har paragrafen i förslaget underkastats mindre jämkningar. I sak har endast den ändringen företagits att ordet ”främmande” framför ”lag” utgår.
Den föreslagna ändringen är inte nödvändig för svensk anslutning till konventionen. Något praktiskt behov av att genomföra ändringen föreligger knappast heller. Jag förordar därför att någon ändring i paragrafen inte vidtas.
45§
Inledning. Enligt 1 8 gäller som förut har nämnts att skiljeavtal är att anse som utländskt dels när skiljemannaförfarandet enligt avtalet skall äga rum utom riket, dels då det i avtalet inte har bestämts någon ort för förfarandet men båda parter har hemvist utom riket. I 4 §-anges som huvudregel att skiljemannaförfarande på grund av utländskt skiljeavtal inte får äga rum här i riket. Undantag görs emellertid för det senare av de båda fallen då avtal enligt 1 § skall anses som utländskt. Är avtal att anse som utländskt till följd av att parterna vid avtalet hade hemvist utomlands, får förfarandet sålunda äga rum här i riket, om part mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig här. För sådant fall föreskrivs att SML:s regler om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal skall lända till efterrättelse beträffande förfarandet. |
En med 4 8 LUSK korresponderande bestämmelse angående skiljeavtal som inte är utländskt finns i 4 § SML. Enligt denna paragraf får inte skiljemannaförfarande enligt SML inledas mot part, som har hemvist utom riket och inte skulle i tvist av den art varom är fråga, kunna sökas vid svensk domstol. Undantag gäller för det fall att avtalet innebär att förfarandet skall äga rum här i riket eller parten eljest samtycker till det. :
De sakkunniga. Bestämmelsen i 4 §& LUSK grundas inte på någon uttrycklig förpliktelse enligt Genéveöverenskommelserna. Den står dock i överensstämmelse med principerna i Genéveprotokollets punkt 1. På samma sätt saknar New Yorkkonventionen någon bestämmelse som tar sikte på de fall som avses i paragrafen. Paragrafens innehåll torde ej strida mot de principer som ligger till grund för konventionen. Någon ändring i paragrafen synes inte påkallad. |
Remissinstanserna. Allmänt lämnas de sakkunnigas uttalanden utan erinran. Delegationen föreslår emellertid viss ändring i paragrafen. Delegationen påpekar att ett skiljeförfarande stundom kan behöva äga rum i Sverige mellan två utländska parter utan att dessa på förhand överenskommit att förfarandet skall äga rum i Sverige. Enligt 18 LUSK är ett skiljeavtal, som inte utmärker huruvida skiljeförfarandet skall äga rum inom eller utom Sverige, att anse som utländskt om båda parterna hade hemvist utom riket och enligt 4 § samma lag får inte på grund av utländskt skiljeavtal förfarande äga rum här i riket utan så är att den part mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig i Sverige. Det är emellertid inte ovanligt att avtalsparterna uttryckligen överlämnat åt skiljemännen eliter den institution vars skiljeförfarande de vill anlita att bestämma platsen för förfarandet. Enligt Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente bestämmer sålunda skiljedomstolen i Paris platsen för förfarandet, vilket inte sällan blir en ort i tredje land t. ex. Sverige, till vilket ingen av parterna från början har
någon anknytning. Enligt 4 8& LUSK skulle förfarandet i ett sådant fall inte få äga rum i Sverige med mindre parterna förmås att i efterhand godkänna den ort skiljedomstolen sålunda har valt för förfarandet. Någon sanktionsbestämmelse är visserligen inte anknuten till detta förbud, men i det fall skiljeförfarandet ändå äger rum i Sverige kan detta förhållande komma att utgöra klandergrund eller få betydelse om skiljemännen vill anlita svensk domstol för bevisupptagning. Delegationen hemställer därför att sådan ändring vidtas i förenämnda paragrafer att skiljeförfarande i fall av angivet slag kan äga rum i Sverige. Viss ändring i 4 8 SML torde i sådant fall också bli nödvändig.
Departementschefen. Den bärande tanken bakom förbuden i 4 88 LUSK och SML mot skiljemannaförfarande här i riket anges i förarbetena vara att en part inte bör från sitt utländska personliga forum kunna dragas inför en svensk skiljenämnd (jfr prop. 1929: 227 s. 26 och 1929: 226 s. 38 och 76—77). Förbuden gäller inte om skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum här i riket. Delegationens framställning går ut på att förbuden inte heller skall gälla när parterna i skiljeavtalet överlämnat till skiljenämnd eler skiljedomsinstitution att bestämma platsen för förfarandet. En sådan ordning kan inte anses komma i strid med de överväganden som ligger till grund för bestämmelserna i de angivna paragraferna i LUSK och SML. På grund av det anförda förordar jag att dessa ges ändrad lydelse av innebörd att skiljemannaförfarande får äga rum här i riket, om skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med skiljeavtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket.
58 Inledning. I 5 8 anges att skiljedom skall anses som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gränsdragning mellan inländsk och utländsk skiljedom som ligger till grund för Gentveöverenskommelserna (punkt 1 i protokollet och artikel 1 första stycket i 1927 års konvention).
I artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedomar. Först nämns skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande eller verkställighet begärs. Detta innebär en vidgning av tillämpningsområdet i förhållande till Genöveöverenskommelserna. Någon ändring i 5 § behövs emellertid inte, eftersom denna paragraf saknar motsvarighet till begränsningarna enligt Gentveöverenskommelserna. Till den andra kategorin som nämns hör skiljedomar, som inte: anses som inländska i det land där erkännande eller verkställighet begärs. Med angivandet av denna kategori åsyftas att komplettera konventionsåtagandena för de stater som skiljer mellan ”utländsk” och ”inländsk” skiljedom efter andra än territoriella kriterier. Någon förpliktelse inträder inte för svensk del.
De sakkunniga. De sakkunniga framhåller att någon särskild lagstiftningsåtgärd för att täcka in konventionens tillämpningsområde enligt artikel I i och för sig inte synes nödvändig. Som den svenska lagstiftningen är konstruerad torde den därtill väl täcka praktiskt taget alla förekommande slag av skiljedomar. Skiljedom som meddelats utomlands regleras i LUSK. Äger skiljemannaförfarandet rum i Sverige, är SML tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den under bestämmelser i SML och 46 8 UL. I fråga om en kategori kan emellertid enligt de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk eller utländsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det att skiljemannaförfarande ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i 5 § LUSK kan denna kategori inte betecknas som utländsk. Möjligen kunde sägas att 5 § inte avser att uttömmande ange vilka skiljedomar som är utländska. Det skulle därför vara tänkbart att även skiljedom av nu angivet slag enligt lagen skulle kunna betraktas som utländsk. Behov av att kunna använda detta förfaringssätt vid meddelandet av skiljedom har uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tvcksamhet bör i så fall inte råda om möjligheten att få skiljedomen verkställd i Sverige. Oavsett vad som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av värde att man nu skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn till att själva skiljemannaförfarandet i det diskuterade fallet förutsätts äga rum utomlands synes rimligt att betrakta skiljedomen som utländsk. Anmärkas bör att vi därmed får en typ av skiljedomar som hänförs till den andra kategorin i artikel I första stycket New Yorkkonventionen.
I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande bestämmelsen i 5 § behålls, Förslaget innebär att det alltjämt skall föreskrivas att skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort. Som tillägg föreslås emellertid en föreskrift att detsamrna gäller, om skiljedomen meddelats här i riket efter skiljemannaförfarande som ägt rum på utländsk ort.
Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt i att en skiljedom som efter förfarande på utländsk ort senare underskrivs i Sverige lämpligen bör behandlas såsom utländsk. Hovrätten ifrågasätter emellertid om detta inte kan uppnås på bättre sätt än de sakkunniga föreslagit. Det naturliga synes vara att anse skiljedomen meddelad i anslutning till förfarandet, dvs. i det land där förfarandet ägt rum. Det förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses meddelad på ort som bestämts för förfarandet. Hovrätten förordar emellertid att paragrafen lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att det föreligger ett praktiskt behov av ctt tillvägagångssätt där skiljedomen meddelas efter det att skiljemännen lämnat platsen för förfarandet. Detta behöver emellertid inte föranleda någon ny bestämning av begreppet utländsk skiljedom. De sakkunnigas uppfattning synes ba-
serad på en väl snäv tolkning av ordet ”meddela”, En skiljedom skulle
inte kunna anses ”meddelad” i utlandet därför att den avfattats i Sverige. En så snäv tolkning är dock inte nödvändig. Ett klargörande. kan begränsas till ett stadgande att skiljedom skall anses -meddelad på den ort där förfarandet har ägt rum. Bestämmelser av detta innehåll återfinns bla. i Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) samt i de s. k. Neuchåtel Rules (Art.' 3). För att även täcka in det fall att förfarandet ägt rum på flera orter kan tillfogas att skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet inleddes. Enligt delegationens mening bör alltså andra punkten i den förestagna lydelsen utgå och ersättas med ett stadgande, i vilket ”meddela” definieras. Denna definition bör utformas på grundval av bestämmelsen i de angivna skiljedomsreglerna, ev. med tillägg enligt vad nyss föreslagits.
Departementschefen. För egen del anser jag det naturligt att betrakta utländsk skiljedom som meddelad där förfarandet har ägt rum. De i delegationens yttrande nämnda artiklarna bygger på detta betraktelsesätt som också torde vara allmänt vedertaget. Skulle förfarandet någon gång ha ägt rum på flera orter torde frågan vari domen ckall anses meddelad få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Någon uttrycklig regel som tar sikte på fall när skiljedomen har meddelats i annan stat än den där förfarandet har ägt rum synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon ändring i 5 § inte vidtas.
6§
Departementschefen. Enligt 6 § skall utländsk skiljedom gälla här i riket under de förbehåll som anges i efterföljande paragrafer. Med att domen skall gälla avses dels att den skall erkännas, dvs. innefatta en bindande reglering av parternas mellanhavande och utgöra rättegångshinder och dels att den skall vara verkställbar. Paragrafen bygger på artikel 1 i Genévekonventionen. Denna artikel motsvaras av artikel III i New Yorkkonventionen. Såvitt nu är i fråga föreligger saklig överensstämmelse mellan konventionerna. .De sakkunniga och remissinstanserna är ense om att någon ändring i 6.$ inte är påkallad. Jag är av samma uppfattning.
7§
Inledning. Denna paragraf anger i första stycket under åtta punkter undantag från huvudregeln i 6 § att utländsk skiljedom gäller här i riket. Undantagen har grupperats så att de fyra första punkterna tar sikte på att skiljedom skall vara giltig i det land där den har tillkommit och de fyra återstående anger fall när skiljedomen inte är godtagbar enligt svenska rättsgrundsatser. Enligt de fyra första punkterna gäller skiljedomen inte, om skiljeavtalet är ogiltigt enligt den -
främmande lag som därå äger tillämpning (punkt 1), om skiljedomen blivit undanröjd i den stat där den meddelats (punkt 2), om någon omständighet eljest är för handen på grund varav skilejdomen är utan verkan i den staten (punkt 3) eller om i nämnda stat rättegång pågår om skiljedomens giltighet eler tid som kan vara stadgad för dess överklagande ännu inte gått till ända (punkt 4). Enligt återstående punkter gäller skiljedomen inte, om den innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej får hänskjutas till skiljemän (punkt 5), om den part mot vilken den åberopas inte haft erforderlig tillgång att utföra sin talan (punkt 6), om den fråga skiljemännen prövat blivit avgjord genom domstols eller överexekutors beslut, som meddelats efter skiljeavtalets ingående (punkt 7), eller om beträffande förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet som medför att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder (punkt 8).
I paragrafens andra stycke anges att omständighet som avses under punkterna 3 eller 6 inte skall utgöra hinder för erkännande, om inte sådan omständighet åberopas av den mot vilken skiljedomen görs gällande.
Bestämmelserna i 7 § ansluter i huvudsak till artiklarna 1—3 i Genevekonventionen, där de omständigheter anges som kan berättiga till vägran att godta utländsk skiljedom. Bestämmelserna följer emellertid inte konventionens systematik och vissa villkor enligt konventionen för erkännande och verkställighet har inte tagits med. Konventionen anger först de förutsättningar som måste föreligga, om erkännande eller verkställighet skall kunna komma i fråga (artikel 1). Därefter anges vad som kan föranleda att skiljedom inte skall godtas. I sak innebär konventionen i motsats till lagen att vissa av de omständigheter som avses i lagens 7 § första stycket punkterna 3 och 6 kan beaktas ex officio (artiklarna 2 och 3).
I New Yorkkonventionen finns motsvarande bestämmelser i artikel V-. Den nya regleringen syftar till att ytterligare underlätta erkännande och verkställighet av internationella skiljedomar. Beträffande systematiken har man i artikel V valt den metoden att man i artikelns första stycke fastslår att erkännande och verkställighet av skiljedom får vägras endast om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att någon av vissa särskilt angivna omständigheter föreligger. Enligt andra stycket får erkännande och verkställighet dessutom vägras i vissa andra fall. I sistnämnda fall får vederbörande myndighet pröva spörsmålet ex officio.
De sakkunniga. I förhållande till 7 § LUSK innebär artikel V i New Yorkkonventionen att det i flera avseenden är lättare att utverka erkännande och verkställighet av skiljedom. På några punkter synes artikel V inte leda till någon saklig ändring i förhållande till 7 § men ge ctt visst mått av precisering. 3 Riksdagen 1971. I saml. Nr 131
Reglerna i artikel V bör enligt de sakkunniga kunna accepteras i den mån de innebär samma eller en mera liberal behandling av utländska skiljedomar i förhållande till gällande ordning. I detta sammanhang måste också Gentvekonventionen alltjämt beaktas. Detta sammanhänger med övergångsbestämmelsen i artikel XIV i New Yorkkonventionen. Den innebär att Sverige även efter att ha ratificerat konventionen fortfarande är bundet av Gentvekonventionen i förhållande till vissa stater. Om någon regel i artikel V skulle innebära en skärpning i berörda hänseende i förhållande till Genévekonventionen, bör den därför inte godtas.
Konventionsförpliktelsen enligt artikel V går ut på att man inte får tillimpa andra grunder för vägran att erkänna och verkställa utländsk skiljedom än dem som nämns i denna artikel. Någon skyldighet att tillämpa alla uppräknade grunder föreligger däremot inte.
I detta sammanhang berör de sakkunniga en del av regleringen under artikel V första stycket e). Under denna punkt nämns som grund för vägran bl.a. att skiljedomen undanröjts eller att dess verkställighet uppskjutits i det land enligt vars lag den har meddelats. Någon uttrycklig motsvarighet härtill finns inte i LUSK eller i Gentvekonventionen. Som förut har nämnts skiljer man i en del stater mellan ”utländsk” och ”inläindsk” skiljedom efter andra kriterier än som tilllämpas inom virt rättssystem. Av intresse i detta sammanhang är att vissa stater accepterar skiljedom, helt tillkommen utanför den egna staten, som ”inländsk”, om domen meddelats enligt statens lag. I överensstämmelse härmed anser sig myndighet i sådan stat också ha jurisdiktion i frågor om giltighet och undanröjande av skiljedomen. Konventionsbestämmelsen åsyftar fall då myndighet har beslutat om undanröjande eller uppskov med verkställighet. Det synes föga tilltalande, om part som lyckats utverka sådant beslut skulle behöva finna sig i att skiljedomen verkställs här i landet. Mot denna bakgrund bör beslut om undanröjande eller uppskov med verkställighet i land, enligt vars regler skiljedomen tillkommit, också respekteras. Ett sådant betraktelsesätt måste anses stå i överensstämmelse med bestämmelserna i nuvarande 7 § första stycket punkterna 3 eller 8 LUSK och motsvarande artiklar i Genévekonventionen. Enligt denna tolkning innebär berörda grunder under punkten e) för vägran att erkänna eller verkställa skiljedom ingen skärpning i förhållande till gällande ordning.
De sakkunniga förordar att 7 8 ändras så att den i sak ansluter till artikel V i New Yorkkonventionen. Vid utformningen av den nya 7 § synes lämpligt att viss anpassning sker till systematiken i artikel V. I ett nytt första stycke bör sålunda tas upp de grunder för vägran beträffande vilka bevisbördan åligger den mot vilken skiljedomen åberopas. Övriga grunder bör föras in i ett nytt andra stycke. I den mån bestämmelserna i artikel V innebär en precisering i förhållande till
gällande ordning bör preciseringen återspeglas i 7 8, även om någon ändring i sak inte åsyftas. I det nya första stycket synes de olika grunderna för vägran att godta utländsk skiljedom böra uppräknas allteftersom de hänför sig till skiljeavtalet, skiljomannaförfarandet och skiljedomen.
Enligt den föreslagna nya 7 § första stycket gäller utländsk skiljedom inte här i riket, om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att någon av de omständigheter föreligger som anges under punkterna 1—5. I punkt I nämns att part när skiljeavtalet träffades saknade rättshandlingsförmåga eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt den lag som äger tillämpning. Punkten motsvarar i sak New Yorkkonventionens artikel V första stycket a) och ersätter nuvarande punkt 1. Punkt 2 anger att skiljenämndens sammansättning eller skiljemannaförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal saknas härom, mot lagen i den stat där förfarandet ägt rum. Punkten motsvarar artikel V första stycket d) och torde i gällande lag i huvudsak täckas av punkt 3. I den nya punkt 3 sägs att den part mot vilken skiljedomen åberopas inte i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. Detta fall motsvarar artikel V första stycket b) i konventionen och punkt 6 i gällande lag. I den nya punkt 4 nämns att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Punkten tar sikte på det fall som avses i artikel V första stycket c). Någon uttrycklig motsvarighet till vad som sägs i konventionsbestämmelsen om möjlighet till partiellt erkännande har inte tagits upp i förslaget. Sådan möjlighet torde föreligga utan uttrycklig föreskrift. Fall som avses i den nya fjärde punkten torde f.n. täckas av nuvarande punkt 3. Som punkt 5 har tagits upp den omständigheten att skiljedomen ännu inte blivit bindande eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i den stat i vilken den meddelats eller enligt vars jag den meddelats. Detta fall motsvarar helt artikel V första stycket ec). Det täcks f. n. i huvudsak av punkterna 2 och 3.
I det nya andra stycket föreskrivs att utländsk skiljedom inte heller gäller, om skiljedomen innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej får avgöras av skiljemän (punkt 1) eller om skiljedomens tilllämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket (punkt 2). I sak ansluter dessa bestämmelser helt till New Yorkkonventionen. Punkt 1 har £. n. motsvarighet i punkt 5 och punkten 2 täcker samma fall som f.n anges i punkterna 7 och 8. Någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller är inte avsedd.
Remissyttrandena. Svea hovrätt uttalar att de föreslagna ändringarna är avsevärt mera omfattande än som betingas av en svensk konventionsanslutning. Hovrätten godtar emellertid i huvudsak vad som har föreslagits. Beträffande de föreslagna punkterna 2 och 4 anför hovrätten :
dock betänkligheter och förordar andra lösningar. I fråga om den redaktionella utformningen uttalar hovrätten att konventionens artikel V så långt som möjligt bör införlivas med 7 §. Hovrätten förordar från denna utgångspunkt vissa jämkningar i förslaget. Vad hovrätten i huvudsak har anfört redovisas i det följande i anslutning till de olika punkterna i den föreslagna 7 8. Delegationen anser att vissa fördelar kan vinnas genom att anknyta den nya 7 § till artikel V eftersom därigenom enhetlighet med lagstiftningen i andra länder kan vinnas. Delegationen framhåller vidare att förslaget i vissa avseenden innebär vidgade möjligheter att hindra verkställighet av utländsk skiljedom. Enligt delegationens mening kan dock den förestagna utformningen i stort godtas. Delegationen framför också anmärkningar i fråga om vissa detaljer.
I fråga om det föreslagna första stycket punkt I anser hovrätten att närmare anknytning bör ske till artikel V första stycket a). Anvisningarna om tillämplig lag bör enligt hovrättens mening tas in i denna punkt och inte som de sakkunniga föreslagit i 2 8. Delegationen framhåller att rättshandlingsförmåga inte är en adekvat översättning av motsvarande uttryck i konventionen.
Beträffande första stycket punkt 2, som innebär att invändning får göras att skiljenämndens sammansättning eller förfarandet stått i strid med vad parterna överenskommit eller med tillämplig lag, anser sig hovrätten inte kunna instämma i de sakkunnigas uttalande att denna punkt skulle täckas av nuvarande punkt 3. Samma ståndpunkt intar hovrätten beträffande den föreslagna punkt 4 som rör det fallet att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Den nuvarande lagstiftningen är enligt hovrätten grundad på den uppfattningen att klandergrunder skall prövas efter klander i det land där skiljedomen meddelats. Invändning om brister i förfarandet skall, vad gäller en svensk skiljedom, göras gällande genom klander inom viss tid (21 § 3 och 4 SML). Detsamma måste antas gälla beträffande utländska skiljedomar som skall verkställas i Sverige. Anställs inte i tid sådan klandertalan i det land där skiljedomen meddelats celler förlorar tappande part sådan klandertalan, står skiljedomen fast och man kan inte sedan i det svenska verkställighetsförfarandet framföra en sådan invändning. Endast i den mån klandertalan inom viss tid inte är känd i det land där den utländska skiljedomen meddelats utan part utan tidsbegränsning kan göra gällande att skiljedomen är utan verkan torde invändningen även kunna framföras i det svenska verkställighetsförfarandet. Det synes främst vara sådant fall som avses med punkt 3 i nu gällande lag. Hovrätten finner det för sin del tveksamt huruvida den nuvarande ordningen, att tappande part i första hand är hänvisad till klandertalan i det land där skiljedomen meddelats, verkligen bör överges och det svenska verkställighetsförfarandet öppnas för invändningar av detta slag. Att skilje-
männen Överskridit sitt uppdrag är nämligen en icke ovanlig invändning. Redan under skiljeförfarandet kan det gång efter annan inträffa att skiljemännen måste ta ställning till invändningar av detta slag. Genom den ordning de sakkunniga föreslår ökas onekligen möjligheterna högst betydligt i förhållande till gällande ordning att förhala verkställighet av ett avgörande genom att ånyo ta upp sådana invändningar utan någon tidsbegränsning. Å andra sidan får också beaktas att hänvisning att föra klandertalan i en främmande stat kan framstå som ett otillräckligt rättsmedel i det fall klanderförfarandet i den staten inte fyller de anspråk man från rättssäkerhetssynpunkt kan ställa. Hovrätten är närmast benägen att förorda att nuvarande ordning behålls. I vart fall synes utformningen av den nya lagstiftningen på de två ifrågavarande punkterna böra övervägas ytterligare. Delegationen framhåller också att förslaget innebär vidgade möjligheter att hindra verkställighet men uttalar, som redan har nämnts, att förslaget i stort kan godtas. Beträffande punkt 4 påpekar delegationen att någon motsvarighet till vad som sägs i konventionen om möjlighet till partiellt erkännande inte har medtagits i lagtexten. Enligt de sakkunniga torde en sådan möjlighet föreligga utan uttrycklig föreskrift. I avsaknad av uttryckliga regler i detta hänseende för skiljedomars vidkommande är det enligt delegationens mening inte givet att partiellt erkännande kan ske enligt svensk rätt. Delegationen vill därför föreslå att lagtexten här anknyts till konventionsbestämmelserna om partiellt erkännande.
Den föreslagna punkt 3 innebär enligt paragrafens ordalydelse bl. a. att skiljedomen inte gäller om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att han inte i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet. I anslutning till denna punkt framhåller lagberedningen att det av lätt insedda skäl inte är brukligt att part skall visa att motpart eller annan inte fullgjort en underrättelseplikt e.1. Hur bevisbördan i förevarande fall skall fullgöras är höljt i dunkel. Det kunde måhända vara värdefullt med åtminstone någon anvisning om vad man skäligen kan fordra. Om t. ex. i skiljedomen ingenting förekommer om att parten underrättats, måste det väl rimligen anses att denne primärt fullgjort sin bevisbörda. Finns anteckning i skiljedomen om att part underrättats, blir den kanske som regel tillfyllest för att invändningen skall lämnas utan avseende. Att godta skiljedomen, om berättigat tvivel råder huruvida part verkligen nåtts av underrättelse, synes emellertid stötande. Om konventionen ratificeras, torde det ej vara möjligt att komma ifrån oegentligheten, och denna bör nog inte hindra ratifikation.
I fråga om punkt 5 i förslaget såvitt den behandlar det fallet att skiljedomen undanröjts eller att dess verkställighet uppskjutits i det land enligt vars lag den har meddelats anser sig Svea hovrätt inte kunna godta de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen inte innebär
Prop. 1971: 131 | 38
någon skärpning av förutsättningarna för verkställighet enligt gällande ordning. Enligt hovrätten är det svårt att se hur en utländsk skiljedom skulle kunna sägas vara utan verkan i det land där den meddelats (nuvarande punkt 3) därför att den står i strid med lagen i ett annat land enligt vars regler den tillkommit. Hovrätten är emellertid beredd att godta den föreslagna ändringen.
Beträffande ordre publicregeln i 7 § andra stycket punkt 2 vänder sig Svea hovrätt mot de sakkunnigas uttalande att den nya punkten täcker bl. a. samma fall som f. n. anges i punkten 7, nämligen att den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut. Hovrätten förordar emellertid inte att nuvarande punkt 7 behålls eller att annat liknande stadgande införs utan anser att lösningen av dylika konfliktsituationer bör överlämnas till rättstillämpningen.
Departementschefen. Bestämmelserna i 7 § LUSK i dess nuvarande lydelse grundar sig i huvudsak på föreskrifterna i artiklarna 1—3 i Genéevekonventionen. Lagens bestämmelser innebär dock att det i vissa avseenden är lättare att utverka erkännande och verkställighet än vad konventionen kräver. Artiklarna 1-—3 motsvaras i New Yorkkonventionen av artikel V. Regleringen enligt New Yorkkonventionen ger som förut har berörts större möjligheter än Gen&vekonventionens föreskrifter att få till stånd verkställighet. De sakkunniga har förordat att 7 § ändras så att den i sak och i fråga om systematiken ansluter till artikel V. Förslaget har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. I Svea hovrätts yttrande framhålls emellertid att punkterna 2 och 4 i det föreslagna första stycket innebär en skärpning av förutsättningarna för verkställighet jämfört med nuvarande 7 §. Hovrätten förordar därför att nuvarande ordning såvitt gäller dessa punkter behålls i sak. I fråga om andra delar av förslaget har vissa detaljanmärkningar framställts.
För min del anser jag som tidigare har nämnts, att som en allmän riktlinje bör gälla att någon skärpning av förutsättningarna för erkännande och verkställighet inte bör ske. Från denna utgångspunkt förordar jag viss jämkning i de sakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det följande, I övrigt anser jag att förslaget i huvudsak bör godtas. I första stycket bör sålunda anges de grunder för att inte godta skiljedom beträffande vilka bevisbördan åligger den mot vilken skiljedomen åberopas, och övriga grunder bör tas upp i ett nytt andra stycke. För ' att närmare överensstämmelse med systematiken i konventionen skall vinnas bör viss omplacering av de olika punkterna i första stycket ske.
Beträffande första stycket första punkten i de sakkunnigas förslag förordar jag i överensstämmelse med vad som anförts under remissbehandlingen att orden ”saknade rättshandlingsförmåga” byts ut mot ”saknade behörighet att ingå sådant avtal eller icke var behörigen företrädd”. I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 2 § föreslår
jag vidare att bestämmelserna i övrigt i artikel V första stycket a) tas in i denna punkt. Med anledning av ett påpekande av lagberedningen vill jag framhålla att avfattningen av bestämmelsen givetvis inte hindrar att skiljeavtal som i vederbörlig ordning ratihaberats måste anses giltigt.
Som punkt 2 i första stycket bör de sakkunnigas förslag till punkt 3 i samma stycke tas upp. Vissa redaktionella jämkningar synes därvid lämpliga. Kravet på bevisning om att underrättelse inte har skett kan självfallet inte ställas särskilt högt. Som lagberedningen anfört måste den mot vilken skiljedomen åberopas anses ha primärt fullgjort sin bevisbörda, om i skiljedomen ingenting förekommer om att han har erhållit underrättelse.
I punkterna 3 och 4 bör de invändningar behandlas som tagits upp i punkterna 4 respektive 2 i promemorieförslaget, nämligen att skiljemännen Överskridit sitt uppdrag och att felaktigheter förekommit vid tillsättandet av skiljemännen eller vid skiljemannaförfarandet. De sakkunniga har här helt följt New Yorkkonventionens reglering i sak. Som har framhållits vid remissbehandlingen torde denna lösning innebära att möjligheterna till invändningar ökas jämfört med 7 8 i dess nuvarande lydelse. Enligt nuvarande ordning torde nämligen utgångspunkten vara att invändningar av detta slag skall prövas i den stat där skiljedomen har meddelats och att skiljedomen står fast om klandertiden har försuttits. I enlighet med den målsättning jag tidigare har angett bör möjligheterna till invändningar inte ökas. Jag föreslår därför att ytterligare en förutsättning uppställs för att de omständigheter som anges i förevarande punkter skall leda till att skiljedomen inte gäller. Denna förutsättning är att skiljedomen på grund av sådan omständighet är utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Vid remissbehandlingen har beträffande det fallet att skiljemännen överskridit sitt uppdrag framhållits att någon motsvarighet till vad som sägs i New Yorkkonventionen om partiellt godkännande inte tagits upp i lagtexten. Förslag har väckts om att lagtexten i detta hänseende anknyts till konventionstexten. I enlighet med vad som anges i konventionen bör partiellt godkännande kunna komma i fråga om skiljedomen i den del den omfattas av skiljeavtalet kan särskiljas från skiljedomen i övrigt. Med den avfattning av punkterna 3 och 4 som jag föreslår synes någon särskild föreskrift om partiellt godkännande inte behövas.
Även om första stycket punkt 5 i promemorieförslaget i vissa situationer skulle kunna anses utgöra någon skärpning i förhållande till vad som nu gäller anser jag av de skäl som de sakkunniga har anfört att för-
slaget i denna del bör godtas.
I fråga om andra stycket anser jag att de sakkunnigas förslag bör godtas. En direkt motsvarighet till den nuvarande punkten 7 kommer därigenom att saknas. Som påpekats vid remissbehandlingen torde ordre
publicregeln inte alltid kunna åberopas vid konflikt mellan en svensk dom och en utländsk skiljedom. Som exempel kan nämnas det fallet att den svenska domen är en tredskodom i ett mål där skiljeavtalet inte har företetts. För vissa situationer innebär det nya andra stycket alltså att möjligheterna att vägra godta skiljedom beskurits.
8§
Inledning. I paragrafen ges f.n. regler om hur den skall förfara som vill utverka verkställighet av utländsk skiljedom. Enligt. första stycket skall ansökan om verkställighet göras hos Svea hovrätt. I andra stycket föreskrivs att vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt avskrift. Är i den stat där skiljedomen givits tid föreskriven för dess överklagande, skall sökanden enligt tredje stycket också ge in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan under föreskriven tid inte har ägt rum.
Det kan anmärkas att paragrafen torde vara avsedd att uttömmande ange vilka handlingar som sökanden skall förete. Enligt motiven står det dock hovrätten fritt att vid behov förelägga sökanden att prestera översättning av handling som är avfattad på främmande språk. Någon föreskrift om detta ansågs inte nödvändig (prop. 1929: 227 s. 31).
Nuvarande 8 8 utgår från de regler som finns i artikel 4 i Gen&vekonventionen. Sökandens prestationsskyldighet enligt paragrafen är emellertid mindre omfattande. |
De sakkunniga. New Yorkkonventionen anger i artikel IV vilka handlingar den som söker verkställighet skall förete. Reglerna där innebär en betydelsefull ändring i förhållande till artikel 4 i Gen&vekonventionen. I artikel IV anges bara skiljedomen och skiljeavtalet i original eller avskrift och översättning. Handlingarna skall vara bestyrkta i viss ordning. Innebörden torde vara att sökanden inte kan åläggas förete andra handlingar.
Tillräckliga skäl att i 8 § införa skyldighet för sökanden att förete skiljeavtalet eller att kräva någon form av legalisering av skiljedomen synes inte föreligga. I övrigt bör 8 § utformas så att den återger föreskrifterna i artikel IV. Med denna utgångspunkt saknas skäl att ändra paragrafens första och andra stycken. Första stycket bör emellertid anpassas till nu gällande språkbruk. I andra stycket bör, i likhet med vad som har skett i nyare Jagar om verkställighet av utländsk dom, tas in cn föreskrift om skyldighet att förete styrkt översättning till svenska språket. I enlighet med vad som gäller på andra områden får dock förutsättas att handling som är skriven på danska eller norska får godtas. Detta synes inte kräva uttryckligt omnämnande (jfr prop. 1965: 139 s. 24). Tredje stycket bör upphävas. '
Remissyttrandena. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran. .av remissinstanserna. Lagberedningen påpekar emellertid att 8 § endast
ålägger sökanden att inge skiljedomen i huvudskrift eller avskrift medan artikel IV i konventionen ålägger sökanden att också inge skiljeavtalet i huvudskrift eller avskrift. Med hänsyn till den omkastade bevisbördan synes enligt beredningen befogat att ålägga sökanden skyldighet att inge även skiljeavtalet. EON tar upp frågan om översättning av handlingar och uttalar därvid att erfarenheten har visat, att det från rättssäkerhetssynpunkt måste uppställas ett ovillkorligt krav på översättning av exekutionsurkund och övriga handlingar — således även danska och norska — som skall handläggas av utmätningsman.
Departementschefen. Visserligen kan skäl anföras för att i paragrafen ge en föreskrift om skyldighet att i verkställighetsärende förete skiljeavtal. För vissa fall synes emellertid inte lämpligt att upprätthålla ett sådant krav. Enligt vissa rättsordningar godtas i princip muntligt skiljeavtal. Är en sådan rättsordning tillämplig på skiljeavtalet kan det inträffa att kravet inte kan uppfyllas. Jag förordar sålunda att de sakkunnigas förslag godtas. Självfallet hindrar inte den föreslagna bestämmelsen att den som åberopar skiljeavtal vid bestridande får visa att ett skiljeavtal verkligen träffats. Anledning att ställa krav på översättning av danska och norska handlingar föreligger inte.
9 §
Inledning. I paragrafen ges regler om handläggningen av ansökan om verkställighet. Enligt paragrafens första stycke får ansökan om verkställighet inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig. Finner hovrätten anledning inte förekomma till antagande att hinder som anges i 7 § möter för verkställigheten, skall hovrätten enligt paragrafens andra stycke förordna om verkställighet. I sådant fall skall domen verkställas som domstols laga kraftägande dom, om inte högsta domstolen efter klagan över hovrättens beslut bestämmer annat.
Paragrafen saknar motsvarighet i Genévekonventionen. Den står emellertid i överensstämmelse med det grundläggande åtagandet enligt artikel 1 att under vissa betingelser erkänna och verkställa skiljedom 1 enlighet med de processuella reglerna i det område där skiljedomen åberopas. New Yorkkonventionen överensstämmer i detta hänseende med Genéevekonventionen. Den grundläggande bestämmelsen finns i artikel III. | :
De sakkunniga. Beträffande paragrafens första stycke saknas anledning att föreslå någon saklig ändring. Nuvarande lydelse av andra stycket synes enligt motiven ha valts för att klargöra att det inte åligger hovrätten att skaffa sig fullständig visshet rörande frånvaron av ' varje tänkbart hinder enligt 7 8 (jfr prop. 1929: 227 s. 31). Med den ändrade lydelse av 7 8 som nu föreslås föreligger inte längre något behov av att i 9 § andra stycket närmare ange: förutsättningarna för bifall till ansökan om verkställighet. Bestämmelsen i 9 3 andra stycket
bör därför ändras så till vida att det nu angivna villkoret för beslut om verkställighet får utgå.
I samband med översynen av denna paragraf finns anledning att uppmärksamma artikel VI i New Yorkkonventionen. Artikeln avser, som tidigare har nämnts, det fall att part hos myndighet i skiljedomslandet eller i det land enligt vars lag skiljedomen tillkommit har yrkat att skiljedomen skall undanröjas eller tills vidare inhiberas. Regeln innebär att den myndighet hos vilken skiljedomen åberopas i ett sådant fall har en diskretionär möjlighet att uppskjuta verkställigheten och på yrkande av den som begärt verkställighet ålägga motparten att ställa skälig säkerhet. Regeln, som f.n. saknar motsvarighet i LUSK, har som nämnts till syfte bl.a. att skydda den som åberopar skiljedom mot obefogade invändningar vars syfte är att fördröja ett beslut om verkställighet. |
Hinder torde ej föreligga från svensk synpunkt mot att godta regeln i artikel VI. Den torde kräva att en motsvarande bestämmelse införs i LUSK. Den nya bestämmelsen synes lämpligen kunna tas in i 9 § som ett andra stycke. Det nuvarande andra stycket torde med den jämkning som har berörts i det föregående få utgöra ett nytt tredje stycke.
Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna har genomgående lämnats utan erinran. Lagberedningen har emellertid beträffande det föreslagna andra stycket framhållit att det bör klargöras vad som händer om sökandens motpart trots föreläggande inte ställer säkerhet. Förmodligen skall då verkställigheten äga rum.
Departementschefen. Med anledning av lagberedningens påpekande har ett förtydligande tillägg gjorts till promemorieförslaget. I övrigt har detta lagts till grund för departementsförslaget.
10 §
Departementschefen. I paragrafen regleras det fall att. skiljemännen har meddelat deldom, dvs. inte samtidigt avgjort alla frågor som hänskjutits till dem. Har flera yrkanden framställts i den sak skiljedomen avser och innefattar skiljedomen inte prövning av dem alla, kan hovrätten, när det är skäl till det, förelägga sökanden att ställa säkerhet för återgäldande av belopp, som kan komma att frångå honom på grund av scnare beslut av skiljemännen. Förmår sökanden inte att ställa avfordrad säkerhet, som godkänns av hovrätten, skall ansökningen avslås. Bestämmelsen, som tillkom efter hemställan av lagrådet (prop. 1929: 227 s. 36 f), motsvarar en liknande bestämmelse i Genevekonventionen artikel 2 andra stycket. I New Yorkkonventionen däremot finns ingen sådan regel.
Enligt de sakkunniga föreligger inte något hinder av att behålla 10 §. Enligt artikel III i New Yorkkonventionen är ju fördragsslutande stat berättigad att tillämpa sina egna procedurregler. Endast den inskränk-
ningen gäller att dessa regler inte får innebära att väsentligt strängare villkor eller avsevärt högre avgifter åläggs än vad som gäller för inländska skiljedomar. 10 8 kan inte anses komma i konflikt med artikel III (jfr 19 och 21 88 SML). På grund härav och då skäl föreligger att behålla det skydd som 10 § innehåller för den mot vilken deldomen meddelats föreslår de sakkunniga ingen ändring i paragrafen.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot vad de sakkunniga har anfört. Även jag ansluter mig till de sakkunnigas mening att någon ändring i 108 inte är behövlig.
5.3 Förslaget till lag om ändring i skiljemannalagen (1929: 145)
Departementschefen. Som har nämnts i anslutning till 4 8 LUSK föreslås ändring även i 4 § SML. Beträffande skälet till ändringen får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till förstnämnda paragraf.
5.4 Ikraftträdande
Departementschefen. New Yorkkonventionen träder för Sveriges del i kraft på nittionde dagen efter det att det svenska ratifikationsinstrumentet deponerats. För att få en lämplig samordning med ikraftträdandet av konventionen bör Kungl. Maj:t ges befogenhet att förordna. om ikraftträdande av lagändringarna.
6 Hemställan
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till | | oo |
1) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
2) lag om ändring i skiljemannalagen (1929: 145).
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 5.
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas
genom utdrag av protokollet. |
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats-
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen. |
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Bilaga I
Protokoll angående skiljedomsklausuler. Geneve den 24 september
1923: |
1. En var av de fördragsslutande staterna erkänner såsom giltiga, så vitt rörer parter som äro underkastade jurisdiktion i olika stater bland de fördragsslutande, avtal om viss tvists avgörande genom skiljedom och av en skiljedomsklausul i kontrakt, varigenom kontrahenterna förbinda sig att, i ämnen som äro av kommersiell natur eller eljest kunna göras till föremål för skiljedom, låta de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänskjutas till skiljedom, även 1 det fall att skiljemannaförfarandet är avsett att äga rum i annat land än det, vars jurisdiktion den ena eller andra kontrahenten är underkastad.
Varje fördragsslutande stat förbehåller sig frihet att inskränka förenämnda förpliktelser till avtal som enligt statens egen lagstiftning betraktas såsom kommersiella. Fördragsslutande stat som begagnar sig av denna möjlighet skall därom lämna meddelande till Nationernas förbunds generalsekreterare, i ändamål av de övriga fördragsslutande staternas underrättande.
2. Skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstitucrande, regleras av parterna och av lagstiftningen i det land, inom vars område förfarandet äger rum.
De fördragsslutande staterna förbinda sig att underlätta de processuella åtgärder, som skola äga rum inom deras områden, i enlighet med de bestämmelser deras lagstiftning innehåller angående skiljemannaförfarandet. |
3. Varje fördragsslutande stat förbinder sig att genom sina myndigheter låta de i enlighet med föregående artiklar inom dess eget område meddelade skiljedomarna verkställas i överensstämmelse med föreskrifterna i statens egen lagstiftning.
4. När vid domstol i någon av de fördragsslutande staterna anhängiggöres tvist rörande ett kontrakt mellan personer som avses i första artikeln, och tvisten inrymmes under ett skiljeavtal eller en skiljedomsklausul som i kraft av sagda artikel äger giltighet, skall domstolen, där någondera parten sådant äskar, hänvisa parterna till skiljemannaförfarande.
Sådan hänvisning inverkar ej å domstolens behörighet i händelse skiljeavtalet eller skiljedomsklausulen eller 'skiljemannaförfarandet skulle förfalla eller bliva utan verkan.
5. Förevarande protokoll, vilket skall för alla stater stå öppet för undertecknande, skall ratificeras. Ratifikationerna skola snarast möjligt deponeras hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken skall om sådan deposition underrätta alla signatärmakterna.
6. Förevarande protokoll skall träda i kraft så snart två ratifikationer deponerats. Därefter skall det träda i kraft för varje fördragsslu-
1 Texten är hämtad ur SÖ 1929: 27, jfr prop. 1929: 227.
tande stat en månad efter generalsekreterarens meddelande om denna stats deposition.t
7. Förenämnda protokoll kan av varje fördragsslutande stat uppsägas med ett års uppsägningstid. Uppsägning skall ske genom notifikation till Nationernas förbunds generalsekreterare. Denne har att omedelbart tillställa alla andra signatärmakter avskrift av notifikationen, med angivande av dagen för mottagandet. Uppsägningen skall träda i kraft ett år efter den dag då den notificerades generalsekreteraren. Den gäller endast den notificerande staten.
8. De fördragsslutande staterna äga förklara, att deras antagande av detta protokoll icke omfattar följande områden eller vissa av dessa: kolonier, transatlantiska besittningar eller territorier, protektorat eller territorier, över vilka de utöva mandat.
Dessa stater äga senare för sålunda uteslutet område anmäla särskild anslutning. Dylik anslutning skall snarast möjligt meddelas Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken har att därom underrätta samtliga signatärmakter. Anslutningen skall träda i kraft en månad efter det samtliga signatärmakter erhållit underrättelse.
De fördragsslutande staterna äga också uppsäga protokollet för varje särskilt av de här förut angivna områden. Å sådan uppsägning är art. 7 tillämplig. |
Styrkt avskrift av detta protokoll skall av generalsekreteraren tillställas samtliga de fördragsslutande staterna.
Som skedde i Genéve den 24 september 1923 i ett enda exemplar, vars franska och engelska texter skola äga lika vitsord, och vilket skall förvaras i Nationernas förbunds arkiv.
1 Generalsekreterarens meddelande ang. den svenska depositionen är daterat den 26 aug. 1929.
Bilaga 2
Konvention angående verkställighet av utländska skiljedomar. Geneve den 26 september 1927"
Artikel 1 |
Då på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, varom förmäles i det i Genéve den 24 september 1923 för undertecknande framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler, skiljedom meddelats inom ett till någon av de höga fördragsslutande staterna hörande område, å vilket denna konvention är tillämplig, och mellan personer, som äro underkastade jurisdiktionen i någon av dessa fördragsslutande stater, skall inom varje sådan stats område, skiljedomen erkännas som giltig och kunna bringas till verkställighet i överensstämmelse med de processuella reglerna å det område där skiljedomen åberopas.
För ernående av sådant erkännande eller sådan verkställighet förutsättes vidare:
a) att skiljedomen meddelats på grund av ctt skiljeavtal eller en skiljedomsklausul, som äger giltighet enligt den lag, vilken därå är tilllämplig;
b) att den tvist skiljedomen avser är sådan, att den enligt lagen i det land där skiljedomen åberopas kan göras till föremål för skiljeavtal;
c) att skiljedomen meddelats av den skiljenämnd, som avses i skiljeavtalet eller skiljedomsklausulen, eller som tillsatts enligt parternas överenskommelse och de rättsregler som äro tillämpliga å skiljemannaförfarandet;
d) att i det land där skiljedomen meddelas den så till vida är definitiv, att återvinning, appell eller kassation (i de länder där sådana rättsmedel ifrågakomma) icke står öppen och ej heller talan om skiljedomens upphävande visas vara anhängiggjord;
e) att skiljedomens erkännande icke strider mot offentlig ordning eller mot de statsrättsliga principer, som gälla i det land där den åberopas.
Årtikel 2
Änskönt de i föregående artikel stadgade förutsättningarna äro för handen, skall erkännande och verkställighet av skiljedomen vägras, om domaren finner:
a) att domen blivit upphävd i det land där den meddelats;
b) att den part mot vilken skiljedomen åberopas icke haft kännedom om skiljemannaförfarandet i så god tid, att han kunnat göra gällande sina invändningar, eller att han saknat rättskapacitet och icke varit lagligen företrädd;
c) att skiljedomen icke har avscende å tvist som är föremål för skiljeavtal eller inbegripes under skiljedomsklausulen, eller att den innefattar beslut som överskrider skiljeavtalet eller skiljedomsklausulens omfattning. 1 Texten är hämtad ur SÖ 1929: 28, jfr prop. 1929: 227.
Prop. 1971: 131 . 47
Skulle i någon skiljedom icke alla till skiljenämnden hänskjutna tvistefrågor hava avgjorts vara vederbörande myndighet i det land, där erkännande eller verkställighet av skiljedomen påkallas, berättigad att, om den så finner lämpligt, uppskjuta erkännandet eller verkställigheten celler göra åtgärden beroende av att sökanden ställer säkerhet, som myndigheten bestämmer.
Artikel 3
Visar den tappande parten, att enligt de rättsregler som äro tilllämpliga å skiljemannaförfarandet han, på grund av någon annan omständighet än de i art. 1 punkterna a) och c) samt i art. 2 punkterna b) och c) omnämnda, äger föra talan om skiljedomens upphävande, må domaren, där han så finner lämpligt, vägra erkännande eller verkställighet eller meddela det uppskov som kan finnas skäligt för ernående av skiljedomens upphävande av vederbörande domstol.
Artikel 4
Den part, som åberopar skiljedomen eller begär verkställighet därav har att förete, bland annat:
1. Skiljedomen i huvudskrift eller i avskrift, som behörigen styrkts i enlighet med lagbestämmelserna i det land där skiljedomen givits;
2. De handlingar och upplysningar som erfordras för styrkande av att i det land där skiljedomen givits den är definitiv i den mening som angivits i art. 1 punkt d);
3. De handlingar och upplysningar som till äventyrs erfordras för styrkande av att de i art. 1 första stycket ävensom andra stycket punkterna a) och c) stadgade förutsättningar äro för handen.
Det kan föreläggas parten att ingiva 'en till det officiella språket i det land där skiljedomen åberopas verkställd översättning av skiljedomen och övriga handlingar som omnämnas i denna artikel. Sådan översättning skall vara till riktigheten styrkt av diplomatisk eller konsulär representant för det land parten tillhör eller av en edsvuren över- : sättare i det land där skiljedomen åberopas.
Artikel 5
Bestämmelserna i de föregående artiklarna utgöra ej hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt eller i den omfattning som medgives av lagen i det land där skiljedomen åberopas eller enligt överenskommelser som avslutas av detta land.
Artikel 6
Denna konvention är ej tillämplig å andra skiljedomar är dem som meddelas efter ikraftträdandet av det i Geneve den 24 september 1923 för undertecknande framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler.
Artikel 7
Denna konvention, vars undertecknande skall stå öppet för alla undertecknare av 1923 års protokoll angående skiljedomsklausuler, skall ratificeras.
Den kan ej ratificeras av andra än de medlemmar av Nationernas förbund och utanför förbundet stående stater som ratificerat eller komma att ratificera 1923 års protokoll.
Ratifikationsinstrumenten skola snarast möjligt deponeras hos Nationernas förbunds generalsckreterare, vilken skall underrätta alla sig-: natärmakterna om deposition.
Artikel 8
Denna konvention skall träda i kraft tre månader efter det den ratificerats av två av de höga fördragsslutande staterna. Sedermera skall ikraftträdandet för en var av de höga fördragsslutande staterna infalla tre månader efter det deras ratifikationsinstrument deponerats hos Nationernas förbunds generalsekreterare.
Artikel 9
Denna konvention skall uppsägas av varje stat, medlem av Nationernas förbund eller icke. Uppsägningen skall skriftligen tillkännagivas hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken omedelbart skall tillställa alla de övriga fördragsslutande staterna avskrift av uppsägningshandlingen jämte uppgift om dagen för dess mottagande.
Uppsägning skall äga verkan endast såvitt angår den av de höga fördragsslutande parterna från vars sida den gjorts, och först ett år efter det meddelandet därom kommit Nationernas förbunds generalsekreterare till handa.
Uppsägning av protokollet angående skiljedomsklausuler skall utan vidare innebära uppsägning jämväl av denna konvention.
Artikel 10
Denna konvention är icke, utan att sådant särskilt angives, tillämplig å kolonier, protektorat eller andra områden, över vilka någon av de höga fördragsslutande staterna innehar överhöghet eller mandat.
Tillämpningen av denna konvention kan när som helst genom förklaring, som av någon av de höga fördragsslutande staterna avgives till Nationernas förbunds gceneralsekreterare, utsträckas till en eller flera av de kolonier, protektorat eller andra områden, å vilka det i Gené&ve den 24 september 1923 framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler är tillämpligt. Sådan förklaring träder i kraft tre månader efter dess deposition.
Fördragsslutande stat kan när som helst uppsäga konventionen såvitt angår samtliga eller någon viss av omförmälda kolonier, protektorat eller områden. Å sådan uppsägning är art. 9 tillämplig.
Artikel 11
En till riktigheten styrkt avskrift av denna konvention skall av Nationernas förbunds gencralsekreterare överlämnas till varje signatärmakt, den må vara förbundsmedlem eller icke.
Till bekräftelse härav hava ovannämnda fullmäktige undertecknat denna konvention.
Som skedde i Genåve den 26 september 1927 i ett enda cxcmplar, vars franska och engelska texter skola äga lika vitsord och vilket skall förvaras i Nationernas förbunds arkiv.
Bilaga 3
Convention Convention Konvention on the recognition and en- pour la reconnaissance et om erkännande och verkforcement of foreign arbi- Péxecution des sentences ställighet av utländska skiltral awards arbitrales étrangéres jedomar
Article I Article premier Artikel I
1. This Convention shall 1. La présente Conven- 1. Deanna konvention är apply to the recognition and tion s'applique å la recon- tillämplig på erkännande enforcement of = arbitral naissance et å l'exécution och verkställighet av skiljeawards made in the territory des sentences arbitrales ren- dom, som meddelats i anof a State other than the dues sur le territoire d'un nan stat än den, där erkän- State where the recognition Etat autre que celui ot la nandet och verkställigheten and enforcement of such reconnaissance et Texécu- av domen söks, och som awards are sought, and tion des sentences sont de- hänför sig till tvist mellan arising out of differences mandées, et issues de diffé- fysiska eller juridiska perbetween persons, whether rends entre personnes phy- soner. Den äger dessutom physical or legal. It shall siques ou morales. Elle tillämpning på skiljedom, also apply to arbitral awards s'applique également aux som icke anses såsom innot considered as domestic sentences arbitrales qui ne ländsk i den stat, där erawards in the State where sont pas considérées comme kännandet och verkställigtheir recognition and en- sentences nationales dans heten söks. forcement are sought. PEtat oh leur reconnaissan-
ce et leur exécution sont
demandeées.
2. The term = "”arbitral 2. On entend par «scn- 2. Med skiljedom avses awards” shall include not tences arbitrales » non seu- icke endast dom, som medonly awards made by arbi- lement les sentences rendues delats av skiljemän, utsedtrators appointed for each 'par des arbitres nommés da för viss fråga, utan även case but also those made by pour des cas déterminés, dom, som meddelats av permanent arbitral bodies to mais également celles qui ständig skiljedomsorganisawhich the parties have sub- sont rendues par des orga- tion, vars prövning partermitted. nes darbitrage permanents na underkastat sig.
auxquels les parties se sont
soumises.
3. When signing, ratifying 3. Au moment de signer 3. Vid — undertecknande or acceding to this Con- ou de ratifier la présente eller ratilikation av denna vention, or notifying exten- Convention, d'y adhérer ou konvention eller vid anslutsion under article X hereof, de faire la notification d'ex- ning till densamma eller any State may on the basis tension prévue å Particle X, vid anmälan om sådan utof reciprocity declare that tout Etat pourra, sur la base vidgning, som avses i artiit will apply the Convention de la réciprocité, déclarer kel X, äger varje stat på to the recognition and en- qu'il appliquera la Conven- grundval av ömsesidighet forcement of awards made tion å la reconnaissance et förklara att den kommer only in the territory of an- å Pexétcution des scules sen- att fillämpa konventionen 4 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
other Contracting State. It tences renducs sur le terri- endast vid erkännande och may also declare that it will toire d'un autre Etat con- verkställighet av sådana doapply the Convention only tractant. Il pourra fgalement mar, som meddelats i anto differences arising out of déclarer qu'ii appliquera la nan fördragsslutande stat. legal relationships, whether Convention uniquement aux Den äger vidare förklara, contractual or not, which différends issus de rapports att den kommer att tillämare considered as commer- de droit, contractuels ou non pa konventionen endast på cial under the national law contractuels, qui sont consi- tvist som härflyter ur rättsof the State making such dérés comme commerciaux förhållande, vare sig kondeclaration. par sa loi nationale. traktsrättsligt eller ej, som
betraktas såsom kommer-
siellt enligt dess nationella
lag.
Article II Article IH Artikel II
1. Each Contracting State 1. Chacun des Etats con- 1. Konventionsstat skall shall recognize an agreement tractants reconnait la con- erkänna skriftligt avtal. gein writing under which the vention écrite par laquelle nom vilket parterna förparties undertake to submit les parties s'obligent å sou- bundit sig att till skiljedom to arbitration all or any dif- mettre å un arbitrage tous hänskjuta alla eter vissa ferences which have arisen les différends ou certains tvister, som uppkommit elor which may arise between des différends qui se sont ler kan uppkomma mellan them in respect of a defined tlevés ou pourraient s'tlever dem i ett visst bestämt rättslegal relationship, whether entre elles au sujet d'un förhållande, vare sig koncontractual or not, concern- rapport de droit déterminé, traktsrättsligt eller ej, i fråing a subject matter capable contractuel ou non contrac- ga, som kan göras till föreof settlement by arbitration. tuel, portant sur une ques- mål för skiljedom.
tion susceptible d'étre réglée
par voice d"arbitrage.
2. The term "agreement 2. On entend par « con- 2. Med skriftligt avtal avin writing” shall include an vention écrite » une clause ses skiljedomsklausul i ett arbitral clause in a contract compromissoire insérée dans kontrakt eller skiljeavtal, or an arbitration agreement, un contrat, ou un Compro- som undertecknats av parsigned by the parties or con- mis, signés par les parties terna eller innehålles i brevtained in an exchange of ou contenus dans un échange eller telegramväxling. letters or telegrams. de lettres ou de télégram-
mes.
3. The court of a Con- 3. Le tribunal d'un Etat 3. Har tvist i fråga betracting State, when seized contractant, saisi d'un litige träffande vilken parterna of an action in a matter in sur une question au sujet slutit ett i denna artikel avrespect of which the parties de lagquelle 1es parties ont sett avtal anhängiggjorts vid have made an agreement conclu une convention au domstol i konventionsstat, within the meaning of this sens du présent article, ren- skall domstolen på yrkande article, shall, at the request verra 1es parties å Parbitra- av part hänvisa parterna till of one of the parties, refer ge, ä la demande de F'une skiljemannaförfarande, såthe parties to arbitration, d'elles, å moins qu'il ne con- vida domstolen icke finner unless it finds that the said state que ladite convention att avtalet är ogiltigt, utan agreement is null and void, est caduque, inopérante ou verkan eller ogenomförbart. inoperative or incapable of non susceptible d'étre applibeing performed. quée. |
Article III Article III Artikel III
Each Contracting State Chacun des Etats con- Det åligger konventionsshall = recognize = arbitral tractants reconnaitra l'auto- stat att godkänna skiljedom awards as binding and cen- rité d'une sentence arbitralce såsom giltig samt att verkforce them in accordance et accordera Pexécution de ställa den i enlighet med de with the rules of procedure cette sentence conformé- procedurregler, som gäller i of the territory where the ment aux rögles de procé- det område där skiljedomen award is relied upon, under dure suivies dans Ile terri- åberopas, på de villkor som the conditions laid down in toire ou la sentence est in- anges i följande artiklar. the following articles. There voquée, aux conditions éta- Därvid får icke uppställas shall not be imposed sub- blies dans Iles articles sui- väsentligt strängare villkor stantially more onerous con- vants. Il ne sera pas imposé, eller påföras avsevärt högditions or higher fees or pour la reconnaissance ou re avgifter för erkännande charges on the recognition F'exécution des sentences ar- eller verkställighet av skilor enforcement of arbitral bitrales auxquelies s'appli- jedomar, på vilka denna awards to which this Con- que la présente Convention, konvention är tillämplig, än vention applies than are im- de conditions sensiblement de som gäller för erkänposed on the recognition or plus rigoreuses, ni de frais nande och verkställighet av enforcement of domestic ar- de justice sensiblement plus inländska skiljedomar. bitral awards. élevés, que ceux qui sont
imposés pour la reconnais-
sance ou l'exécution des sen-
tences arbitrales nationales. Article IV Article IV Artikel IV
1. To obtain the recogni- 1. Pour obtcenir la recon- 1. För att erhålla sådant tion and enforcement men- naissance et VF'exécution vi- erkännande och sådan verktioned in the preceding ar- sées å l'article précédent, ställighet, som avses i företicle, the party applying for la partie qui demande la gående artikel, skall den recognition and enforecement reconnaissance et DUexécu- part, som begär erkännanshall, at the time of the tion doit fournir, en meéme de eller verkställighet, samapplication, supply: temps que la demande : tidigt med framställningen
därom förete:
(a) The duly authenti- a) L'original dåment au- a) skiljedomen i huvudcated original award or a thentifié de la sentence ou skrift, till äktheten vederduly certified copy thereof; une copic de cet original börligen bestyrkt, eller be-
réunissant les conditions re- hörigen styrkt avskrift där-
quises pour son authenti- av,
cité ;
(b) The original agrec- b) L'original de Ia con- b) i artikel II avsett avtal ment referred to in article vention visée å Particle I, i huvudskrift eller 1 behö- I or a duly certified copy ou une copie réunissant les tigen styrkt avskrift. thereof. conditions requises pour son
authenticité.
2. If the said award or 2. Si ladite sentence ou 2. Om skiljedomen eller agreement is not made in ladite convention n'est pas skiljeavtalet icke upprättats an official language of the rédigée dans une langue of- på ett språk som är officountry in which ihe award ficielle du pays ol la sen- ciellt i det land där skiljeis relied upon, the party tence est invoquée, la partie domen åberopas, åligger det applying for recognition and qui demande Ja reconnais- part, som söker erkännande
enforcement of the award sance et I'exécution de Ia och verkställighet av skiljeshall produce a translation sentence aura å produire domen, att förete översättof these documents into une traduction de ces pieces ning av dessa handlingar till such language. The trans- dans ccette langue. La tra- sådant språk. Översättninglation shall be certified by duction devra é&tre certifiéc en skall vara till riktigheten an official or sworn trans- par un traducteur officicl styrkt av officiell eller edlator or by a diplomatic or ou un traducteur juré ou svuren translator eller diploconsular agent. par un agent diplomatique matisk eller konsulär tjäns-
ou consulaire. teman.
Article V Article V Artikel V
1. Recognition and cn- 1. La reconnaissance et 1. Erkännande och verkforcement of the award may FPexécution de la sentence ställighet av skiljedom får be refused, at the request of ne seront refusées, sur re- vägras endast om den part the party against whom it is quéte de la partie contre mot vilken skiljedomen åbeinvoked, only if that party Jaquelle elle est invoquée, ropas inför vederbörande furnishes to the competent que si cette partie fournit å myndighet i det land, där authority where the recogni- Pautorité compétente du erkännandet och verkställigtion and enforcement is pays ol Ja reconnaissance heten söks, bevisar: sought, proof that: et Pexécution sont deman-
dés la preuve :
(a) The parties to the a) Que Iles parties å la a) att parterna i sådant agreement referred to in ar- convention visée å Particle avtal, som avses i artikel II, ticle II were, under the law II étaient, en vertu de la enligt den för dem tillämpapplicable to them, under loi å elles applicable, frap- liga lagen saknade behörigsome incapacity, or the said pées d'une incapacité, ou het att ingå sådant avtal agreement is not valid under que ladite convention mest eller icke var behörigen the law to which the par- pas valable en vertu de Ia företrädda eller att avtalet ties have subjected it or, loi å laquelle les parties Pont icke är giltigt enligt den lag failing any indication therce- subordonnée ou, å défaut som enligt parternas Överon, under the Jaw of the d'une indication å cet égard, enskommelse skall tillämpas country where the award en vertu de la loi du pays på avtalet, eller i avsaknad was made; or ot la sentence a été rendue; av varje anvisning därom,
ou enligt lagen i det land, där
skiljedomen meddelats, eller
(b) The party against b) Que la partie contre b) att den part, mot vilwhom the award is invoked laquelle la sentence est in- ken skiljedomen åberopas, was not given proper notice voquée n'a pas été dåment ej i vederbörlig ordning unof the appointment of the informée de la désignation derrättats om tillsättandet arbitrator or of the arbitra- de Parbitre ou de Ila procé- av skiljeman eller om skiltion proceedings or was dure d'arbitrage, ou quiil lui jemannaförfarandet eller av otherwise unable to present ä été impossible, pour une annan orsak icke varit i his case; or autre raison, de faire valoir stånd att utföra sin talan,
ses moyens ; ou eller
(c) The award deals with c) Que Ja sentence porte c) att skiljedomen behanda difference not contem- sur un différend non visé lar tvist, som icke avses med plated by or not falling with- dans le compromis ou n'en- eller omfattas av skiljeavtain the terms of the submis- trant pas dans les prévisions let celler att skiljedomen insion to arbitration, or it de la clause compromissoire, nehåller beslut i ämne, som contains decisions on mat- ou qu'elle contient des dé- faller utanför skiljeavtalet,
ters beyond the scope of the cisions qui dépassent les ter- dock skall, om beslut i ämsubmission to arbitration, mes du compromis ou de ne som omfattas av skiljeprovided that, if the deci- la clause compromissoire ; avtalet kan särskiljas från sions on matters submitted toutefois, si les dispositions beslut i ämne som faller to arbitration can be separat- de la sentence qui ont trait utanför skiljeavtalet, den del ed from those not so sub- å des questions soumises å av skiljedomen, som innemitted, that part of the Farbitrage peuvent é&tre dis- håller beslut i ämne vilket award which contains de- sociées de celles qui ont omfattas av skiljeavtalet, ercisions on matters submitted trait å des questions non kännas och verkställas, eller to arbitration may be rec- soumises å Parbitrage, les ognized and enforced; or premigres pourront &tre re-
connues et exécutées ; ou
(d) The composition of d) Que la constitution du d) att skiljenämndens tillthe arbitral authority or the tribunal arbitral ou la pro- sättande och sammansättarbitral procedure was not cédure d'arbitrage ma pas ning eller skiljemannaförfain accordance with the été conforme å la conven- randet stått i strid med paragreement of the parties, or, tion des parties, ou, ä défaut ternas överenskommelse elfailing such agreement, was de convention, qwelle ma ler, i avsaknad av sådan not in accordance with the pas été conforme å la loi du överenskommelse, med lalaw of the country where pays ol Parbitrage a eu gen i det land där skiljethe arbitration took place; lieu ; ou mannaförfarandet ägt rum, or eller
(e) The award has not yet e) Que la sentence m'est e) att skiljedomen ännu become binding on the par- pas encore devenue obliga- icke blivit bindande för parlies, or has becn set aside toire pour Jes parties ou a terna eller att den undanor suspended by a compe- été annulée ou suspenduc röjts eller dess verkställigtent authority of the country par une autorité compåétente het uppskjutits av behörig in which, or under the law du pays dans lequel, ou myndighet i det land i vilof which that award was d”aprås la loi duquel, la sen- ket den meddelats eller enmade. tence a été rendue. ligt vars lag den meddelats.
2. Recognition and en- 2. La reconnaissance et 2. Erkännande och verkforcement of an arbitral Péxécution d'une sentence ställighet av skiljedom får award may also be refused arbitrale pourront aussi étre också vägras, om behörig if the competent authority refusées si Pautorité compé- myndighet i det land, där in the country where re- tente du pays ol la recon- erkännandet och verkställigcognition and enforcement naissance et V'exécution sont heten begäres, finner is sought finds that: requises constate :
(a) The subject matter of a) Que, daprés la loi de a) att skiljedomen avser the difference is not cap- ce pays, Pobjet du différend fråga, som enligt lagen i able of settlement by arbi- mest pas susceptible d'étre detta land icke kan avgöras tration under the law of that réglé par voie d'arbitrage ; genom skiljedom; celler country; or ou
(b) The recognition or en- b) Que la reconnaissance b) att erkännande eller forcement of the award ou Pexécution de Ila sentence verkställighet av skiljedomen would be contrary to the serait contraire å VPordre skulle vara oförenligt med public policy of that coun- public de cc pays. grunderna för rättsordningtry. en i detta land.
Article VI Article VI Artikel VI
If an application for the Si Pannulation ou la sus- Om upphävande av skilsetting aside or suspension pension de la sentence cst jedom eller uppskov med
of the award has been made demandée å P'autorité com- dess verkställighet yrkats to a competent authority re- pétente visée å Particle V, hos sådan behörig myndigferred to in article V (1) (ce), paragraphe 1, e, PF'autorité het, som avses 1 artikel V the authority before which devant qui la sentence est första stycket e), äger den the award is sought to be invoquée peut, si elle T'es- myndighet inför vilken skilrelied upon may, if it con- time approprié, surscoir å jedomen åberopas, om den siders it proper, adjourn the statuer sur I'exécution de Ia anser det lämpligt, uppskjudecision on the enforecement sentence; elle peut aussi, ta beslutet om verkställigof the award and may also, ä la requéte de la partie qui het av skiljedomen samt på on the application of the demande PFexécution de la hemställan av part, som yrparty claiming enforecement sentence, ordonner å I'autre kat verkställighet av skiljeof the award, order the other partie de'fournir des såretés domen, ålägga den andra party to give suitable se- convenables. parten att ställa skälig säcurity. kerhet.
Article VII Article VII Artikel VII
1. The provisions of the 1. Les dispositions de la 1. Bestämmelserna 1 denpresent Convention shall not présente Convention ne por- na konvention skall icke inaffect the validity of multi- tent pas atteinte ä Ja vali- verka på giltigheten av mullateral or bilateral agrec- dité des accords multilaté- tilaterala — eller = bilaterala ments concerning the rec- raux ou bilatéraux conclus överenskommelser rörande ognition and enforeement par les Etats contractants erkännande och verkställigof arbitral awards entered en matiére de reconnais- het av skiljedom, vilka ininto by the Contracting sance et d'exécution de sen- gåtts av konventionsstater- States nor deprive any in- tences arbitrales et ne pri- na, eller utgöra hinder för terested party of any right vent aucune partie intéressée part att göra skiljedom gälhe may have to avail him- du droit qgu'elle pourrait lande på det sätt och i den self of an arbitral award in avoir de se prévaloir d'une omfattning, som medgives the manner and to the extent sentence arbitrale de la ma- av lagen i det land där skilallowed by the law or the niére et dans la mesure ad- jedomen åberopas eller entreatics of the country where mises par la législation ou ligt fördrag, som avslutas av such award is sought to be les traités du pays ot la sen- detta land. relied upon. tence est invoquéc.
2. The Geneva Protocol 2. Le Protocole de Ge- 2, Gentvycprotokollet av on Arbitration Clauses of növe de 1923 relatif aux år 1923 angående skilje- 1923 and the Geneva Con- clauses darbitrage et Ila domsklausuler och Genévevention on the Execution Convention de Genéve de konventionen av år 1927 anof Foreign Arbitral Awards 1927 pour PFexécution des gående verkställighet av utof 1927 shall cease to have sentences arbitrales étrangé- ländska skiljedomar skall effect between Contracting res cesseront de produire upphöra att gälla mellan States on their becoming leurs effets entre les Etats konventionsstaterna från och bound and to the extent that contractantis du jour, et dans med den dag och i den utthey become bound, by this la mesure, ou ceux-ci de- sträckning, som dessa blir Convention. viendront liés par la pré- bundna av denna konven-
sente Convention. tion. Article VIII Article VIII Artikel VII
1. This Convention shall 1. La présente Conven- 1. Denna konvention skall be open until 31 December tion est ouverte jusqu'au 31 hållas öppen för underteck- 1958 for signature on behalf décembre 1958 aå la signa- nande till och med den 31
of any Member of the ture de tout Etat Membre december 1958 av varje stat, United Nations and also on des Nations Unies, ainsi que som är medlem av Förenta behalf of any other State de tout autre Etat qui cst, Nationerna, ävensom av which is or hercafter be- ou deviendra par Ja suite, varje annan stat, som är elcomes a member of any spe- membre d'une ou plusieurs ler kommer att bli medlem cialized agency of the Unit- institutions spécialisées des av något av Förenta Natioed Nations, or which is or Nations Unies ou partie au nernas fackorgan eller sor herteafter becomes a party Statut de la Cour internatio- är eller kommer att bli an to the Statute of the Inter- nale de Justice, ou qui sluten = till internationell: national Court of Justice, or aurra été invité par VPAs- domstolens stadga, eller ax any other State to which semblée générale des Na- varje annan stat, som inan invitation has been ad- tions Unies. bjudes därtill av Förenta dressed by the General As- Nationernas generalförsamsembly of the United Na- ling. tions.
2. This Convention shall 2. La présente Conven- 2. Denna konvention skall be ratified and the instru- tion doit éåtre ratifiée et 1cs ratificeras och ratifikationsment of ratification shall be instruments de ratification instrumenten skall deponedeposited with the Secretary- déposés auprés du Secrétaire ras hos Förenta Nationernas General of the United Na- général de VPFOrganisation generalsekreterare. tions. des Nations Unies.
Article IX Article IX Artikel IX
1. This Convention shall 1. Tous les Etats visés å 1. Alla stater, som avses be open for accession to all Particle VIII peuvent adhé- i artikel VIII, kan ansluta States referred to in article rer äå la présente Conven- sig till denna konvention. VIII. tion.
2. Accession shall be cf- 2. Uadhésion se fera par 2. Anslutning skall ske fected by the deposit of an le depöt d'un instrument genom deposition av anslutinstrument of accession with d'adhésion auprés du Secré- ningsinstrument hos Förenthe Secretary-General of the taire général de T'Organisa- ta Nationernas generalsekre- United Nations. tion des Nations Unies. icrare.
Article X Article X Artikel X
1. Any State may, at the 1. Tout Etat pourra, au 1. Varje stat får vid untime of signature, ratifica- moment de Ila signature, de dertecknande, = ratifikation tion or accession, declare la ratification ou de Pad- eller anslutning förklara, att that this Convention shall hésion, déclarer que la pré- denna konvention skall utextend to all or any of the sente Convention s'ttendra sträckas att gälla i ett eller territories for the interna- å Pensemble des territoires flera av de områden för viltional relations of which it gqu'il représente sur le plan kas internationella angeläis responsible. Such a decla- international, ou å Pun ou genheter staten är ansvarig. ration shall take effect when plusieurs d'entre cux. Cette En sådan förklaring blir gälthe Convention enters into déclaration produira ses ef- lande vid den tidpunkt, då force for the State concern- fets au moment de Pentrée konventionen träder i kraft ed. en vigueur de la Conven- för ifrågavarande stat.
tion pour ledit Etat.
2. At any time thereafter 2. Par la suite, toute cx- 2. Vid varje tidpunkt any such extension shall be tension de cette nature se därefter sker en dylik utmade by notification adres- fera par notification adres- vidgning genom anmälan till
sed to the Secretary-General sée au Secrétaire général de Förenta Nationernas geneof the United Nations and P' Organisation des Nations ralsekreterare och blir gälshall teke effect as from the Unies et produira ses effets lande från och med nittionninctieth day after the day äå partir du quatre-vingt- de dagen efter den dag då of receipt by the Secretary- dixiéme jour qui suivra la Förenta Nationernas gene- General of the United Na- date å laquelle lc Secrétaire ralsekreterare mottog antions of this notification, or général de POrganisation .mälningen cller å dagen för as from the date of entry des Nations Unices aura recu konventionens ikraftträdaninto force of the Convention la notification, ou å Ja date de för ifrågavarande stat, for the State concerned, d'entrée en vigueur de la om sistnämnda dag inträfwhichever is the later. Convention pour ledit Etat far senare.
si cette dernieére date est
postérieure.
3. With respect to those 3. En ce qui concerne les 3. I fråga om de omriterritories to which this Con- territoires auxquels la pré- den, till vilken konventionen vention is not extended at sente Convention ne s'app- icke utsträckts att gälla vid the time of signature, ratifi- lique pas å la date de la tiden för undertecknandet, cation or accession, each signature, de la ratification ratifikationen eller anslut- State concerned shall con- ou de Padhésion, chaque ningen, skall vederbörande sider the possibility of taking Etat intéressé examinera la stat undersöka möjligheten the necessary steps in order possibilité de prendre Jes av att vidta erforderliga åtto extend the application of mesures voulues pour éten- gärder för att utsträcka tillthis Convention to such ter- dre la Convention å ces ter- lämpningen av konventioritories, subject, where nec- ritoires, sous réserve le cas nen till dessa områden, med essary for = constitutional échéant, lorsque des motifs förbehåll för godkännande reasons, to the consent of constitutionels — Pexigeront, av dessa områdens regeringthe Governments of such de Passentiment des gouver- ar där så följer av konstiterritories. nements de ces territoires. tutionella hänsyn.
Article XI Article XI Artikel XI
In the case of a federal Les dispositions ci-aprös I fråga om förbundsstat or non-unitary State, the s'appliqueront aux Etats fé- eller stat, som icke är enfollowing ' provisions shall dératifs ou non unitaires : hetsstat, skola följande beapply: stämmelser gälla:
(a) With respect to those a) En ce qui concerne les a) Beträffande artiklar i articles of this Convention articles de la présente Con- denna konvention, som falthat come within the legisla- vention qui relévent de la ler inom området för förtive jurisdiction of tbe fed- compétence législative du bundsstatens lagstiftande oreral authority, the obliga- pouvoir fédéral, les obliga- gans befogenhet, skall förtions of the federal Govern- tions du gouvernement fédé- bundsregeringen ha samma ment shall to this extent ral seront les mémes que förpliktelser, som åvilar rebe the same as those of celles des Etats contractants geringarna i de fördragsslu- Contracting States which are qui ne sont pas des Etats tande stater, vilka icke äro not federal States; fédératifs ; förbundsstater, .
(b) With respect to those b) En ce qui concerne b) beträffande artiklar i articles of this Convention les articles de la présente denna konvention, som falthat come within the legisla- Convention qui relövent de ler inom området för deltive jurisdiction of con- Ja compétence législative de staternas eller provinsernas stituent states or provinces chacun des Etats ou provin- lagstiftande befogenhet, utan which are not, under the ces constituants, qui ne sont att dessa enligt förbundssta-
constitutional system: of the pas, en vertu du systeéme tens författning är skyldiga federation, bound to take constitutionnel de la fédéra- att vidtaga lagstiftningsåt- Jegislative action, the federal tion, tenus de prendre des gärder, skall förbundsrege- Government shall bring such mesurcs législatives, le gou- ringen snarast möjligt och articles with a favourable vernement fédéral portera med förordande av dylika recommendation to the no- le plus töt possible, et avec åtgärder bringa artiklarna tice of the appropriate au- son avis favorable, lesdits till delstatliga elier provinthorities of constituent states articles å la connaissance siella myndigheters känneor provinces at the earliest des autorités compétentes dom, possible moment; des Etats ou provinces con-
stituants ;
(c) A federal State Party c) Un Etat fédératif Par- c) förbundsstat, som bito this Convention shall, at tie å la présente Convention trätt denna konvention, skall the request of any other communiquera, å la deman- på begäran, som framställes
Contracting State transmit- de de tout autre Etat con- av annan fördragsslutande
ted through the Secrcetary- tractant qui Jui aura été stat och förmedlas av För- General of the United Na- transmise par Pintermédiaire enta Nationernas generaltions, supply a statement of du Secrétaire général de sekreterare, = tillhandahålla the law and practice of the P'Organisation des Nations redogörelse över lagstiftfederation and its constitu- Unies, un exposé de la 1é- ningen och rättstillämpningent units in regard to any gislation et des pratiques en en i förbundsstaten och i de particular provision of this vigueur dans la fédération däri ingående självständiga Convention, showing the ex- et ses unités constituantes, enheterna beträffande angitent to which effect has en ce qui concerne telle ven bestämmelse i konvenbeen given to that provision ou telle disposition de Ita tionen, vilken redogörelse by legislative or other ac- Convention, indiquant Ia skall utvisa i vilken utsträcktion. mesurc dans laquelle effet a ning bestämmelsen satts i
été donné, par une action kraft genom lagstiftningsåt-
législative ou autre, å ladite gärd eller på annat sätt. disposition.
Article XII Article XII Artikel XII
1. This Convention shall 1. La présente Conven- 1. Denna konvention skall come into force on the ninc- tion entrera en vigueur le träda i kraft å nittionde datieth day following the date quatrevingt-dixieme jour gen efter det att det tredje of deposit of the third in- qui suivra la date du dépöt ratifikations- eller anslutstrument of ratification of du troisigéme instrument de ningsinstrumentet deponeaccession. ratification ou d'adhésion. rats.
2. For each State rati- 2. Pour chacun des Etats 2. För varje stat, som rafying or acceding to this qui ratifieront la Convention tificerar eller ansluter sig till Convention after the deposit ou y adhéreront apréås le dé- konventionen efter deposiof the third instrument of pöåt du troisieme instrument tionen av det tredje ratifiratification or accession, this de ratification ou d'adhé- kations- eller anslutningsin- Convention shall enter into sion, elle entrera en vigueur strumentet, skall konventioforce on the ninetieth day 1e quatrevingt-dixieme jour nen träda i kraft å nittionde after deposit by such State qui suivra Ja date du dépöt dagen efter det att ifrågavaof its instrument of rati- par cet Etat de son instru- rande stat deponerat sitt rafication or accession. ment de ratification ou d'ad- tifikations- eller anslutnings-
hésion. instrument. 5 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 131
Article XIII Article XIII Artikel XIII
1. Any Contracting State 1. Tout Etat contractant 1. Varje fördragsslutande may denounce this Conven- pourra dénoncer la présente stat äger uppsäga denna tion by a written notification Convention par notification konvention genom skriftligt to the Secretary-Gencral of écrite adressée au Secrétaire meddelande till Förenta Nathe United Nations. Denun- général de POrganisation des tionernas generalsekreterare. ciation shall take effect one Nations Unies. La dénoncia- Uppsägningen träder i kraft year after the date of receipt tion prendra effet un an a- ett år efter den dag, då Förof the notification by the prés la date ov le Secrétaire enta Nationernas general- Secretary-General. général de POrganisation des sekreterare mottog medde-
Nations Unies aura recu la landet.
notification.
2. Any State which has 2. Tout Etat qui aura fait 2. Varje stat, som avgivit made a declaration or notifi- une déclaration ou une no- en förklaring eller en anmäcation under article X may, tification conformément å lan i enlighet med artikel X, at any time thereafter, by Particle X pourra notifier äger när som helst därefter notification to the Sccretary- ultéricurement au Secrétaire meddela Förenta Nationer- General of the United Na- général de POrganisation des nas generalsekreterare att tions, declare that this Con- Nations Unies que la Con- konventionen skall upphöra vention shall cease to extend vention cessera de s'appli- att äga tillimpning på omto the territory concerned quer au territoire en ques- rådet i fråga ctt år efter den one year after the date of tion un an aprås la date å dag, då generalsekreteraren the receipt of the notifica- laquelle le Secrétaire gåné- mottagit meddelandet. tion by the Sccretary-Gen- ral aura regu cette notificaeral. tion.
3. This Convention shall 3. La présente Conven- 3. Denna konvention skall continue to be applicable to tion demeurera applicable alltjämt äga tillämpning på arbitral awards in respect aux sentences arbitrales au skiljedomar beträffande vilof which recognition or en- sujet desquelles une procé- ka ett förfarande om erforcement proccedings have dure de reconnaissance ou kännande och verkställighet been instituted before the d'exécution aura &€té centa- påbörjats innan uppsägningdenunciation takes effect. mée avant PFentrée en vi- en träder i kraft.
gueur de la dénonciation.
Article XIV Article XIV Artikel XIV
A Contracting State shall Un Etat contractant ne Fördragsslutande stat får not be entitled to avail it- peut se réclamer des dispo- icke åberopa denna konvenself of the present Conven- sitions de Ja présente Con- tion gentemot annan förtion against other Contract- vention — contre = d'autres dragsslutande stat i vidare ing States except to the ex- Etats contractants que dans mån än förstnämnda stat tent that it is itself bound la mesure oh il est Iui-mé- själv är bunden av konvento apply the Convention. me tenu d'appliquer ccette tionen.
convention.
Article XV Article XV Artikel XV
The Secretary-Gencral of Le Secrétaire général de Förenta Nationernas gethe United Nations shall FOrganisation des Nations neralsekreterare skall unnotify the States contem- Unies notifiera å tous les derrätta de stater, som avplated in article VIII of the Etats visés å Particle VIII : ses i artikel VIII, om following:
(a) Signatures and rati- a) Les signatures et ratifi- a) undertecknanden och fications in accordance with cations visées aå Particle ratifikationer i enlighet med
article VIIT; VIII; artikel VIII,
(b) Accessions in accor- b) Les adhésions visées å b) anslutningar i enlighet dance with article IX; VParticle IX; med artikel IX,
(c) Declarations and noti- c) Les déclarations et no- c) förklaringar och an-
fications under articles I, X tifications visées aux articles mälningar jämlikt artiklarna and XI; premier, X et XI; I, X och XI,
(d) The date upon which d) La date ot la présente d) dagen för konventio-
this Convention enters into Convention centrera en vi- nens ikraftträdande jämlikt force in accordance with gueur, en application de artikel XII, article XII; Varticle XII;
(e) Denunciations and no- e) Les denonciations et e) uppsägningar och med-
tifications in accordance notifications visées ä Par- delanden i enlighet med arwith article XII ticle XIII. tikel XII.
Article XVI Article XVI Artikel XVI
1. This Convention, of 1. La présente Conven- 1. Denna konvention, which the Chinese, English, tion, dont les textes anglais, vars engelska, franska, kine- French, Russian and Spanish chinois, espagnol, frangais et siska, ryska och spanska tex-
texts shall be equally au- russe font également foi, se- ter äger lika vitsord, skall thentic, shall be deposited in ra déposée dans les archives deponeras i Förenta Natiothe archives of the United de PFOrganisation des Na- nernas arkiv. Natiens. tions Unies.
2. The Secretary-Gencral 2. Le Secrétaire général 2. Förenta - Nationernas of the United Nations shall de PTOrganisation des Na- generalsekreterare skall
transmit a certified copy of tions Unies remettra une co- översända bestyrkt avskrift this Convention to the pie certifiée conforme de Ia av denna konvention till de States contemplated in ar- présente Convention aux stater, som avses i artikel ticle VIIL Etats visés å Particle VIII VIII
Bilaga 4
De sakkunnigas förslag
Förslag till Lag om ändring i lagen (1929: 147). om utländska skiljeavtal och skiljedomar
Härigenom förordnas, att 2, 3, 5 och 7—9 §§ lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 Innebär skiljeavtal, att skilje- Ha parterna överenskommit att mannaförfarandet skall äga rum lagen i viss stat skall tillämpas på i viss främmande stat, skall den utländskt skiljeavtal, skall överensstats lag äga tillämpning å avtalet. komimelsen följas. Föreligger ej så-
dan överenskommelse, tillämpas
lagen i den stat där skiljemanna-
förfarandet avses äga rum eller,
om skiljedomen har meddelats, där
detta skett.
Första stycket avser icke fråga
om parts rättshandlingsförmåga.
Utan hinder av första stycket an-
ses utländskt skiljeavtal vara slutet
i giltig form, om det upprättats
skriftligen och undertecknats av
parterna eller kommer till uttryck
genom brev- eller telegramväxling.
38 Tvistefråga, som är föremål för Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej, om in- utländskt skiljeavtal och som envändning däremot göres, upptagas ligt svensk lag kan hänskjutas till till prövning vid svensk domstol, skiljemän, må ej, om invändning så framt avtalet är giltigt enligt däremot göres, upptagas till prövden främmande lag, som därå äger ning vid svensk domstol, om avtillämpning, och frågan även en- talet är giltigt enligt den lag, som ligt den för svenskt skiljeavtal gäl- därå äger tillämpning. lande lag skulle kunna hänskjutas till skiljemän.
58§
Skiljedom skall anses såsom ut- Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å ut- ländsk, om den är meddelad på ländsk ort. utländsk ort. Detsamma gäller, om
den meddelats här i riket efter
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skiljemannaförfarande, som ägt
rum på utländsk ort.
78 Ej må utländsk skiljedom här i Utländsk skiljedom gäller ej här
riket gälla, där i riket, om den mot vilken skilje-
1. skiljeavtalet är ogillt enligt domen åberopas visar den främmande lag, som därå äger 1. att part, när skiljeavtalet träftillämpning, eller fades, saknade rättshandlingsför-
2. skiljedomen blivit undanröjd måga celler att skiljeavtalet är ogil-
i den stat, där den meddelats, eller tigt enligt den lag, som därå äger
3. någon omständighet eljest är tillämpning, för handen, på grund varav skilje- 2. att skiljenämndens sammandomen är utan verkan i sagda stat, sättning eller skiljemannaförfaran-
eller det strider mot vad parterna avta-
4, i den stat pågår rättegång om lat eller, om avtal härom saknas, skiljedomens giltighet, eller tid, mot lagen i den stat där förfaransom må vara stadgad för dess över- det ägt rum, klagande, ännu ej gått till ända, 3. att den part, mot vilken skiljeeller domen åberopas, ej i vederbörlig
5. skiljedomen innefattar pröv- ordning underrättats om tillsättanning av fråga, som enligt svensk det av skiljeman eller om skilje-
lag ej må skjutas under skiljemän, mannaförfarandet eller av annan eller orsak icke varit i stånd utföra sin
6. den part, mot vilken skilje- talan, : domen åberopas, icke haft erfor- 4. att skiljemännen överskridit derlig tillgång att utföra sin talan, sitt uppdrag, eller eller 5. att skiljedomen ännu icke bli-
7. den fråga skiljemännen prö- vit bindande för parterna eller att
vat blivit här i riket avgjord genom den undanröjts eller dess verkstiäl-
domstols eller överexekutors efter lighet uppskjutits av behörig mynskiljeavtalets ingående meddelade dighet i den stat där den meddelats beslut, eller eller enligt vars lag den meddelats.
8. i avseende å förfarandet eller Utländsk skiljedom gäller ej helskiljedomen föreligger omständig- ler, het, som medför, att skiljedomens 1. om skiljedomen innefattar tillämpande skulle strida mot goda prövning av fråga som enligt seder. svensk lag ej må avgöras av skilje-
Ej skall dock omständighet som män, eller
omförmäles under 3 eller 6 utgöra 2. om en tillämpning av skiljehinder för skiljedomens erkännan- domen skulle vara uppenbart oförde, med mindre sådan omständig- enlig med grunderna för rättsord-
het åberopas av den, mot vilken ningen här i riket.
skiljedomen göres gällande.
8 §
Vill någon erhålla verkställighet Ansökan om verkställighet av å utländsk skiljedom, göre därom utländsk skiljedom göres hos Svea ansökan hos Svea hovrätt. hovrätt.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid ansökningen skall fogas skil- Vid ansökningen skall fogas jedomen i huvudskrift eller behö- skiljedomen i huvudskrift eller berigen styrkt avskrift. hörigen styrkt avskrift samt styrkt
översättning till svenska språket.
Är i den stat där skiljedomen
givits tid stadgad för dess överklagande, give sökanden ock in bevis
av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.
Ansökan, Som —— — ——-—>— ———-— — därå svara.
Har hos myndighet, som avses
i 7 § första stycket 5, framställ-
ning gjorts om undanröjande av
skiljedom eller uppskov med dess verkställighet, må hovrätten upp-
skjuta avgörandet samt, om sökan-
den begär det, ålägga motparten
att ställa skälig säkerhet.
Finner sedan hovrätten anled- Bifaller hovrätten ansökningen, ning ej förekomma till antagande verkställes skiljedomen som svensk
att för verkställigheten möter hin- domstols laga kraftägande dom,
der, varom i 7 § förmäles, förord- om ej högsta domstolen efter talan
ne hovrätten om verkställighet; mot hovrättens beslut förordnar och gånge då skiljedomen i verket annat. likasom domstols laga kraft ägande
dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Bilaga 5
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar
Härigenom förordnas, att 4 § och 7—9 88 lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Ej må på grund av utländskt Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan så är att, äga rum här i riket, utan så är att, i fall som avses i I 8 andra stycket, i fall som avses i 1 8 andra stycden part, mot vilken avtalet göres ket, skiljemännen eller skiljedomsgällande, efter dess tillkomst bosatt institution i enlighet med avtalet sig här i riket. I ty fall lände i av- bestämt att förfarandet skall äga seende å förfarandet till efterrät- rum här i riket eller den part, mot telse vad i lagen om skiljemän vilken avtalet göres gällande, efter stadgas i fråga om förfarande i dess tillkomst bosatt sig här. I såanledning av svenskt skiljeavtal. dana fall länder i avseende å för-
farandet till efterrättelse vad i Ia-
gen om skiljemän stadgas i fråga
om förfarande i anledning av
svenskt skiljeavtal.
78 Ej må utländsk skiljedom här i Utländsk skiljedom gäller ej här riket gälla, där i riket, om den mot vilken skilje-
domen åberopas visar
1. skiljeavtalet är ogillt enligt 1. att part, när skiljeavtalet träfden främmande lag, som därå fades, saknade behörighet att ingå äger tillämpning, eller sådant avtal eller icke var be-
2. skiljedomen blivit undanröjd hörigen företrädd eller att skiljei den stat, där den meddelats, eller avtalet är ogiltigt enligt den lag
3. någon omständighet eljest är som enligt parternas överenskomför handen, på grund varav skil-' melse skall tillämpas eller i avsakjedomen är utan verkan i sagda nad av varje anvisning i sådant stat, eller hänseende, lagen i den stat där
4. i den stat pågår rättegång om skiljedomen meddelats, skiljedomens giltighet, eller tid, 2. att han ej i vederbörlig ordsom må vara stadgad för dess ning underrättats om tillsättandet överklagande, ännu ej gått till än- av skiljeman eller om skiljemanda, eller naförfarandet eller av annan orsak
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5. skiljedomen innefattar pröv- icke varit i stånd att utföra sin ning av fråga, som enligt svensk talan, lag ej må skjutas under skiljemän, 3. att skiljemännen överskridit eller sitt uppdrag och skiljedomen av
6. den part, mot vilken skiljedo- sådan anledning är utan verkan men åberopas, icke haft erforder- i den stat där den meddelats eller lig tillgång att utföra sin talan, enligt vars lag den meddelats, eller 4, att skiljenämndens tillsättan-
7. den fråga skiljemännen prö- de och sammansättning eller skil-
vat blivit här i riket avgjord ge- jemannaförfarandet strider mot
nom domstols eller överexekutors vad parterna avtalat eller, om avtal efter skiljeavtalets ingående med- härom saknas, mot lagen i den
delade beslut, eller stat där förfarandet ägt rum och
8. i avseende å förfarandet eller skiljedomen av sådan anledning skiljedomen föreligger omständig- är utan verkan t den stat där
het, som medför, att skiljedomens den meddelats eller enligt vars lag
tillämpande skulle strida mot go- den meddelats, eller
da seder. 5. att skiljedomen ännu icke bli-
Ej skall dock omständighet som vit bindande för parterna eller att omjförmäles under 3 eller 6 utgöra den undanröjts eller dess verkstälhinder för skiljedomens erkännan- lighet uppskjutits av behörig myn-
de, med mindre sådan omständig- dighet i den stat där den meddehet åberopas av den, mot vilken lats eller enligt vars lag den medskiljedomen göres gällande. delats. Utländsk skiljedom gäller ej hel-
ler,
1. om skiljedomen innefattar
prövning av fråga, som enligt
svensk lag ej må avgöras av skilje-
män, eller
2. om en tillämpning av skilje-
domen skulle vara uppenbart oför-
enlig med grunderna för rättsord-
ningen här i riket.
8§
Vill någon erhålla verkställig- Ansökan om verkställighet av het å utländsk skiljedom, göre utländsk skiljedom göres hos Svea därom ansökan hos Svea hovrätt. hovrätt.
Vid ansökningen skall fogas Vid ansökningshandlingen skall
skiljedomen i huvudskrift eller be- fogas skiljedomen i huvudskrift elhörigen styrkt avskrift. ler behörigen styrkt avskrift samt
styrkt översättning till svenska
Är i den stat där skiljedomen språket.
givits tid stadgad för dess överkla-
gande, give sökanden ock in bevis
av behörig utländsk myndighet att klagan icke under den tid ägt rum.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
9 8
Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att därå svara.
Gör motparten invändning om
att han gjort framställning om
undanröjande av skiljedom eller
uppskov med dess verkställighet
hos myndighet som avses i 7 §
första stycket 5, må hovrätten upp-
skjuta avgörandet samt, om sökan-
den begär det, ålägga motparten
att ställa skälig säkerhet vid även-
tyr att beslut om verkställighet
kan komma att meddelas.
Finner sedan hovrätten anled- Bifaller hovrätten ansökningen, ning ej förekomma till antagande verkställes skiljedomen som svensk att för verkställigheten möter hin- domstols laga kraft ägande dom, der, varom i 7 § förmäles, förord- om ej högsta domstolen efter talan ne hovrätten om verkställighet; mot hovrättens beslut förordnar och gånge då skiljedomen i verket annat. likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän
Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Ej må gentemot part, som har Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande enligt den- skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avta- na lag inledas, med mindre avtalet let innebär, att förfarandet skall innebär, att förfarandet skall äga äga rum här i riket, eller parten rum här i riket, eller skiljemännen eljest därtill samtycker. eller skiljedomsinstitution i enlig-
het med skiljeavtalet bestämt att
förfarandet skall äga rum här i
riket, eller parten eljest därtill sam-
tycker.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer,
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 september 1971.
Närvarande: justitierådet ALEXANDERSON, f. d. regeringsrådet ÖH- MAN, regeringsrådet KÖRLOF, justitierådet WALLBERG.
Enligt lagrådet den 23 september 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 juni 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till I) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar, 2) lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn Sigvard Holstad.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar
5§
Justitieråden Alexanderson och Walberg:
Vi delar den av departementschefen, i anslutning till de sakkunniga, uttalade meningen att det är naturligt att betrakta en skiljedom som utländsk, om skiljemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. I ett sådant fall skulle följaktligen skiljedomen vara att anse som utländsk, även om den av ett eller annat skäl eller måhända av en tillfällighet kommit att underskrivas i Sverige. Omvänt måste då givetvis gälla att en skiljedom borde anses som svensk, om skiljemannaförfarandet ägt rum här i riket, oavsett att skiljedomen underskrivits på utländsk ort.
I förevarande paragraf stadgas för närvarande att skiljedom skall anses såsom utländsk, om den är meddelad å utländsk ort. Uttrycket ”meddelad” torde emellertid vid lagens tillkomst ha använts såsom ett begrepp med rent formell innebörd, närmast hänvisande just till orten för skiljedomens underskrivande (givande). I sådant hänseende må anmärkas följande. | :
Den sakkunnige, som år 1929 avlämnade förslag till den förevarande lagen, anförde (se NJA II 1929 s. 79) att det onekligen i 1923 års protokoll och 1927 års konvention fanns vissa detaljer som kunde. bli
föremål för meningsskiljaktighet. En sådan var den i de båda överenskommelserna antagna regeln att en skiljedoms egenskap av utländsk eller inländsk skulle bero av orten för dess meddelande. Under de förhandlingar som föregick protokollets avfattande framhölls från svensk sida, att det mången gång kunde bero av ett ur rättslig synpunkt irrelevant förhållande, t. ex. skiljemännens bekvämlighet eller annan tillfällig omständighet, huruvida skiljedomen blev meddelad i det ena eller andra landet. Att denna anmärkning icke vann beaktande berodde av de svårigheter det ansågs medföra att uppnå enighet om mera detaljerade regler. Om det också måste beklagas, fortsatte utredningsmannen, att man ej såg sig i stånd att övervinna dessa svårigheter, syntes dock häri ej ligga någon avgörande betänklighet mot anslutning till protokollet. Att skiljedomen meddelades utomlands, när förfarandet ägt rum inom landet eller när parterna kunde antagas ha avsett att ernå en inländsk skiljedom eller när andra omständigheter syntes ha påkallat en sådan, inträffade dock helt visst endast undantagsvis.
I anslutning till dessa uttalanden upptog utredningsmannens förslag (NJA II 1929 s. 89) den regel som nu återfinnes i förevarande paragraf jämte ett förklarande tillägg, åsyftande det fall att vid skiljedoms underskrivande skiljemännen befunnit sig på skilda orter; i detta fall skulle domen anses meddelad där den sista underskriften tillkom. Lagrådet (a. a. s. 90) ifrågasatte icke huvudregeln men påpekade, att tilllämpningssvårigheter ej sällan skulle uppkomma, när domen icke innehöll uppgift om viss ort där den givits. Tilläggsregeln uteslöts på lagrådets hemställan.
Med hänsyn till vad som sålunda återgivits av förarbetena till gällande lag kan enligt vår mening knappast betvivlas att uttrycket ”meddelad” i förevarande paragraf vid dennas tillkomst var avsett att tolkas formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. Det är lämnat öppet hur tillämpningen skulle ske i de undantagsfall då domen icke innehåller uppgift om var den givits eller då den underskrivits både på svensk och utländsk ort. : |
Det kan förtjäna att framhållas, mer än som skett i diskussionen, att en tillämpning efter sådana formella kriterier icke saknar fördelar. Var — och när — skiljedomen undertecknats framgår regelmässigt av domen, medan uppgift om var förfarandet ägt rum ofta torde saknas. I allmänhet kan, med nyss angivna tillämpning, lätt omedelbart avgöras om skiljedomen är svensk eller utländsk. Att märka är härvid att ett sådant avgörande ankommer icke endast på Svea hovrätt utan också på svensk utsökningsmyndighet hos vilken begäres verkställighet enligt 46 § utsökningslagen. Också skiljemännen och parterna är betjänta av en regel som är lätt att tillämpa.
Emellertid har, såsom de sakkunniga i förevarande lagstiftningsären-
de crinrat, både i Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente och i de så kallade Neuchåtel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljeförfarandet ägt rum. Enligt remissprotokollet skulle ett sådant betraktelsesätt vara allmänt vedertaget. Såsom förut framhållits framstår det också som naturligt att betrakta en skiljedom som utländsk, om skiljemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. Saklig anledning kan ock förefinnas att på motsvarande sätt tolka och tillämpa regler som eljest (7 och 9 8§ i förslaget) hänvisar till stat där skiljedomen meddelats.
Övervägande skäl får därför anses föreligga, att avgörande blir, i vilken stat skiljeförfarandet ägt rum. En regel av sådan innebörd får emellertid, såsom framgår av det förut sagda, anses innefatta en saklig ändring av gällande rätt, och en dylik ändring bör komma till uttryck i lagtexten. Detta kan ske genom att i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf införes en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall anses meddelad i den stat, där skiljeförfarandet ägt rum. |
Vi hemställer att paragraferi ändras i enlighet med vad nu sagts. Särskild övergångsbestämmelse synes kunna undvaras.
7§
Lagrådet:
Enligt New Yorkkonventionen artikel V mom. 1e) får erkännande och verkställighet av skiljedom vägras bland annat i det fallet, att skiljedomen ännu icke blivit ”bindande” för parterna. I överensstämmelse härmed sägs i den föreslagna punkten 5 i första stycket av förevarande paragraf, att utländsk skiljedom ej gäller här i riket, om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att domen ännu icke blivit bindande för parterna. I konventionen torde icke avses sådana fall, då skiljedomen i det land, där den meddelats, får omedelbart verkställas, men tidsfrist som gäller för klander av skiljedomen ännu icke är utlupen (jtr 21 § skiljemannalagen). Detta framgår indirekt av artikel VI, enligt vilken, när upphävande av skiljedom yrkats hos behörig myndighet i det land i vilket den meddelats eller enligt vars lag den meddelats, den myndighet inför vilken den åberopas äger uppskjuta beslutet om verkställighet. Vägran av verkställighet kan alltså icke förekomma. En motsvarande bestämmelse har intagits i det föreslagna andra stycket av 9 § i förevarande lag. Bestämmelsen innebär att, där motparten invänder att han gjort framställning om undanröjande av skiljedomen hos behörig myndighet i ”hemlandet”, hovrätten äger uppskjuta avgörandet.
Att skiljedomen är bindande torde alltså i New Yorkkonventionen och den föreslagna punkten 5 innebära att domen, om den går ut på fullgörelse, är verkställbar i hemlandet och, där fråga är om fastställelsedom, länder till omedelbar cfterrättelse i detta land. Det förhållan-
det, att skiljedom, trots att den är på angivet sätt ”bindande”, inom viss tidsfrist kan angripas med klander i hemlandet, hindrar sålunda i och för sig ej verkställighet här i riket. Som exempel på att skiljedom ar bindande i den angivna meningen liksom på motsatsen kan nämnas 46 § i svenska utsökningslagen. Därav framgår, att klandermöjligheten i och för sig ej utgör hinder mot verkställighet av svensk skiljedom, när det gäller domen i sak. Däremot förutsättes för att skiljeman skall erhålla verkställighet av domen i vad avser honom tillerkänd ersättning, att tid för parts talan mot skiljedomen i denna del gått till ända och att sådan talan ej visas vara förd. I fråga om huvudsaken men ej beträffande skiljemännens ersättning är sålunda skiljedomen bindande för parterna i den mening som torde avses i konventionen. Ett exempel på att utländsk skiljedom icke är bindande är att domen kan överprövas i en andra skiljedomsinstans och därför ej kan verkställas.
Mot bakgrunden av det nu anförda anser lagrådet att ett förtydligande av begreppet ”bindande för parterna” i punkten 5 skulle vara av värde. Förslagsvis kunde detta ske genom att det i lagtexten som ett hinder mot verkställighet här i riket anges att skiljedomen ännu icke blivit verkställbar eller eljest bindande för parterna i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Lagrådet hemställer att punkten 5 jämkas enligt vad nu sagts.
Förslaget till lag om ändring i lagen om skiljemän
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Utdrag av protokollet över justitieirenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden ANDERSSON, JO- HANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, CARLSSON.
T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
2) lag (1929: 145) om skiljemän.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Två ledamöter av lagrådet hemställer att i 53 § LUSK införs en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall anses meddelad i den stat där skiljeförfarandet ägt rum. Som framgår av remissprotokollet anser jag det naturligt att betrakta skiljedom som meddelad där förfarandet ägt rum. Emellertid har jag också uttalat att någon ändring i 5 § inte synes behövlig. Tillräckliga skäl att frångå denna ståndpunkt föreligger inte.
Vad lagrådet har anfört i anslutning till 7 § ger mig inte anledning till erinran. Jag godtar också lagrådets förslag till utformning av femte punkten.
I övrigt bör lagförslagen underkastas vissa redaktionella jämkningar.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
dels godkänna den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar,
dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut-
visar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1570 710334