Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad ' ' konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar; Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjligheterna till verk- ställighet vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar och i lagen (1929: 145) om skiljemän. Förslagen föranleds i huvudsak av Sveriges tillträde till den nya konventionen.

1 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 131

• Sida 2
•  Original

Prop.'1971: 131

1. Förslag till

i»)

Lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skilje- domar

Härigenom förordnas, att 4 & och 7—9 åå lagen (1929: 147) om ut- ländska skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4å

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan så är att, i fall som avsesi 1 % andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bo- satt sig här i riket. [ ty fall lände i avseende å förfarandet till efterrät- telse vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.

Ej må utländsk skiljedom här i riket gälla, där

1. skiljeavtalet är ogillt enligt den främmande lag, som dårå äger tillämpning, eller

2. skiljedomen blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller

3. någon omständighet eljest är för handen, på grund varav skil- jedomen är utan verkan i sagda stat, eller

4. i den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må vara stadgad för dess överklagande, ännu ej gått till än- da, eller

5. skiljedomen innefattar pröv- ning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under skiljemän, eller

6. den part, mot vilken skiljedo- men åberopas, icke haft erforder-

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 5 andra styc- ket, skiljemännen eller skiljedoms- institution i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket eller den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här. I så- dant fall länder i avseende å för- farandet till efterrättclse vad i la- gen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.

75

Utländsk skiljedom gäller ej här i riket, om den mot vilken skilje- domen åberopas visar

1. att part, när skiljeavtalet träf- fades, saknade behörighet att ingå sådant avtal eller icke var be-' hörigen företrädd eller att skilje- avtalet är ogiltigt enligt den lag som enligt parternas överenskom- melse skall tillämpas eller, i avsak- nad av varje anvisning i sådant hänseende, lagen i den stat där skiljedomen meddelats,

2. att han ej i vederbörlig ord— ning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemän— naförfarandet eller att han av an- nan orsak icke varit i stånd att ut- föra sin talan,

3. att skiljemännen överskridit sitt uppdrag och skiljedomen av sådan anledning är utan verkan

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 131

Nuvarande lydelse

lig tillgång att utföra sin talan, eller .

7. den fråga skiljemännen prö- vat blivit hår i riket avgjord ge- nom domstols eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående med- delade beslut, eller

8. i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständig- het, som medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot go— da seder.

Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6 utgöra hinder för skiljedomens erkännan— de, med mindre sådan omständig- het åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres gällande.

Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre därom ansökan hos Svea hovrätt.

Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller be- hörigen styrkt avskrift.

Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överkla- gande, give sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under den tid ägt rum.

Föreslagen lydelse

[ den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats,

4. att skiljenänmdens tillsättan- de eller dess sammansättning eller skiljemannaförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot lagen i den stat där förfarandet ägt rum och skiljedomen av sådan anledning är utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats, eller

5. att skiljedomen ännu icke bli- vit verkställbar eller eljest bindan- de för parterna i den stat där den meddelats eller enligtvars lag den meddelats eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i sådan stat.-

Utländsk skiljedom gäller ej hel- ler,

]. om skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må avgöras av skilje- män, eller

2. om tillämpning av skiljedo- men skulle vara uppenbart oför- enlig med grunderna för rättsord- ningen hår i riket.

85

Ansökan om verkställighet, av utländsk skiljedom göres hos Svea hovrätt..

Vid ansökningshandlingen skall fogas skiljedomen i huvudskrift el- ler styrkt avskrift samt styrkt över- sättning till svenska språket.

9å

Ansökan, som i 8 & sägs, må ej bifallas utan att motparten haft itll- fälle att därå svara.

Invänder motparten att han gjort framställning om undanröjan- de av skiljedom eller uppskov med dess verkställighet hos myndighet

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 131

Nuvarande lydelse

Finner sedan hovrätten "anled- ning ej förekomma till antagande att för verkställigheten möter Izin— der, varom i 7 9' förmäles, förord- ne hovrätten om verkställighet; och gånge då skiljedomen i verket likasom domstols laga kraft ägari- de dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen an- norledes förordnar.

Föreslagen lydelse

som avses i 7 5 första stycket 5, må hovrätten uppskjuta avgöran- det samt, om sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid påföljd att beslut om verkställighet eljest kan komma att meddelas.

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställesskiljedomen som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hot-trättens beslut förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande enligt den- na lag inledas, med mindre avta- let innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.

4å

Föreslagen lydelse

Ej mä gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk "domstol, skiljemannaförfarande enligt den- na lag inledas, med mindre avtalet innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlig- het med avtalet bestämt att förfa- randet skall iiga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtyc- ker.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1971: 131 5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 4 juni 1971.

Närvarande: Statsråden SVEN-ERIC NILSSON, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, LÖFBERG, LIDBOM.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag- stiftning om. utländsk skiljedom m.m. och anför.

3. New Yorkkonventionen

Artikel I

Artikeln innehåller bestämmelser om konventionens tillämpningsom- råde.

Enligt första stycket är konventionen tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet begärs. Vidare anges bl. a. att konventio- nen dessutom är tillämplig på sådan skiljedom som inte anses som in- ländsk i den stat där domen görs gällande. Bakgrunden till denna före- skrift är att ett antal kontinentala stater skiljer mellan ”utländsk” och ”inländsk” skiljedom efter andra än territoriella kriterier.

I förhållande till Genevekonventionen 1927 innebär de nya reglerna att New Yorkkonventionen får ett betydligt vidare tillämpningsom- råde. Enligt Genevekonventionen gäller nämligen (artikel 1 första styc-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1971: 131 9

ket femte p.) att konventionen bara äger tillämpning på skiljedom, med- delad inom en konventionsstats område och mellan personer som är underkastade sådan stats jurisdiktion. Till följd av en i artikeln intagen hänvisning till 1923 års protokoll har, åtminstone enligt en i Sverige omfattad tolkning, tillämpningsområdet för Genévekonventionen an- setts bli ytterligare begränsat till skiljedomar, som har meddelats med' anledning av skiljeavtal mellan personer underkastade olika konven- tionsstaters jurisdiktion.

Artikel I i New Yorkkonventionen anger i första stycket dessutom att den är tillämplig på tvist mellan fysiska och juridiska personer. Mot- svarande precisering saknas i Genévekonventionen. I sak torde dock ingen skillnad föreligga mellan konventionerna på denna punkt.

Av andra stycket framgår att konventionen omfattar såväl skiljedom. meddelad av skiljemän utsedda för viss tvist som skiljedom meddelad av permanent skiljedomsinstitut vars prövning parterna har underkastat sig. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i Genevekonventionen, sy- nes ha tillkommit i förtydligande syfte och torde inte innebära någon saklig nyhet. '

Tredje stycket behandlar de förbehåll som. är tillåtna enligt konventio- nen. Två förbehåll får göras. Stat som använder sig av det första för- behållet kan begränsa konventionens tillämpningsområde till erkännan- de och verkställighet av domar" som har meddelats inom annan konven- tionsstats område. Genévekonventionen har som nämnts denna begräns- ning som huvudregel.

Genom att göra det andra tillåtna förbehållet kan konventionsstat begränsa tillämpningen av konventionen till tvister rörande kommer- siella frågor. Förbehållet torde främst ha intresse för stater, i vilka skiljcförfarande kan komma i fråga endast i kommersiella tvister. Av- görandet huruvida en tvist är av sådant slag tillkommer enligt konven- tionen den stat som har avgett förbehåll. Samma möjlighet till förbe- håll finns enligt Genéveövcrenskommelserna (protokollet punkt 1 andra stycket). Av artikel XIV följer att stat som har gjort sådant förbehåll inte kan påfordra gynnsammare behandling för egen del.

Av de stater som hittills har anslutit sig till New Yorkkonventionen har tjugofem (Bulgarien, Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Fi- lippinerna, Frankrike, Indien, Japan, Madagaskar, Marocko, Nederlän- derna, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Tri- nidad och Tobago, Tunisien, Tjeckoslovakien, Tanzania, Förbundsre- publiken Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland och Österrike) avgett sådan förklaring enligt konventionens artikel I, varigenom tillämplig- heten i princip begränsas till skiljedomar meddelade i annan konven- tionsstat. De av Bulgarien, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland gjorda förbehållen är emellertid inte så vitt- gående som övriga länders. Dessa stater har nämligen förklarat sig till-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1971: 131 10

lämpa konventionen på skiljedomar i icke-konventionsstat, om ömse- sidighet föreligger. Möjligheten -att begränsa konventionens tillämp- ningsområde till tvister i rättsförhållanden, som enligt konventionsstats nationella lag betraktas som kommersiella, har utnyttjats av'tolv sta—

ter, nämligen Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Filippinerna, . _

Frankrike, Indien, Madagaskar, Nigeria, Polen, Rumänien, Trinidad och Tobago, Tunisien och Ungern.

Artikel II

I artikeln ges regler om erkännande av "skiljeavtal. Enligt första stycket åtar sig fördragsslutande stat att erkänna skrift- ligt avtal genom Vilket parterna har förbundit sig att till skiljedom hän- skjuta alla eller vissa tvister, som uppkommit eller kan uppkomma mel- lan dem i ett visst bestämt rättsförhålllande, i fråga som kan göras till föremål för skiljedom. Bestämmelsen skiljer sig från regleringen en- ligt Geneveprotokollet genom att motsvarighet saknas till begränsning- en till skiljeavtal mellan parter, som är underkastade olika staters juris- diktion. En nyhet är vidare kravet att skiljeavtalet skall vara skriftligt. Protokollet saknar bestämmelse angående skiljeavtalets form.

I andra stycket definieras begreppet skriftligt avtal. Därmed avses klausul i kontrakt eller skiljedomsavtal, som undertecknats av parterna eller innehålles i brev eller tclegramväxling. Det kan anmärkas att kra- vet på skriftlighet inte kan anses uppfyllt genom förekomsten av skrift- liga handlingar, som saknar underskrift. Detsamma torde gälla när fråga är om muntligt erbjudande om skiljedom, vilket skriftligen antagits av motparten, eller då ena parten i en tvist har skriftligen bekräftat ett mellan parterna muntligen träffat skiljeavtal. Angående tolkningen av andra stycket kan i övrigt hänvisas till SOU 1968: 40 s. 95.

Enligt artikelns tredje stycke skall avtal som avses i artikeln under vissa betingelser utgöra rättegångshinder. Har tvist,'beträffande vilken parterna slutit ett sådant avtal, anhängiggjorts i konventionsstat, ålig- ger det sålunda domstolen att på yrkande av part hänvisa parterna till skiljemannaförfarande. Undantag gäller dock, om domstolen finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart. En motsvarighet till bestämmelserna i tredje stycket finns i punkt 4 i Geneveprotokollet.

De nya bestämmelserna ger sålunda anvisning om vilka formkrav som får ställas på skiljeavtal. Föreskrift saknas däremot om vilka regler som bör följas vid prövning av avtalets giltighet i övrigt och Vid pröv-" ning av om det är utan verkan eller ogenomförbart. Lösningen på så- dana spörsmål torde i princip få sökas enligt det prövande landets in- ternationellt privaträttsliga regler. Det synes emellertid ofrånkömligt att vissa av bestämmelserna i konventionens artikel V måste komma att bli i huvudsak vägledande. Dessa bestämmelser'innebär att erkännande eller verkställighet av skiljedomfår vägras endast "om vissa angivna om-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1971: 131 11

ständigheter föreligger. Bland dessa omständigheter nämns att det skilje- avtal, som ligger till grund för skiljedOmen', inte är giltigt enligt den lag som enligt överenskommelse mellan parterna skall tillämpas på avtalet eller, i avsaknad av anvisning om tillämplig lag, lagen i 'det land där skiljedomen har meddelats. En annan sådan omständighet är att skilje- domen avser fråga, som enligt lagen i det land där erkännande eller verkställighet begärs inte kan avgöras genom skiljedom.

Artikel III

Denna artikel innehåller den grundläggande regeln i konventionen om konventionsstats skyldighet att erkänna och verkställa skiljedom. Enligt första punkten åligger det sådan stat att erkänna och verkställa skiljedom i enlighet med de procedurregler, som gäller i det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i efterföljande artik- lar. I fråga om procedurreglema överensstämmer bestämmelsen i sak med artikel 1 i Genevekonventionen. I andra punkten införs emellertid en nyhet. Där föreskrivs att väsentligt strängare villkor eller,avsevärt högre avgifter inte får tillämpas vid erkännande och verkställighet av skiljedom, som omfattas av konventionen, än de som gäller för in- ländska skiljedomar.

Artikel IV _ I artikeln ges regler om vilka handlingar som den som begär erkännan- de eller verkställighet av skiljedom skall förete.

Enligt första stycket skall framställningen åtföljas av skiljedomen i huvudskrift, som är till äktheten vederbörligen bestyrkt, eller i behö- rigen styrkt avskrift. Vidare skall skiljeavtalet i original eller bestyrkt avskrift inges. I andra stycket ges föreskrifter beträffande översättning av skiljedomen och skiljeavtalet. '

Artikelns bestämmelser innefattar en betydelsefull ändring i förhål- lande till vad som gäller enligt Genévekonventionen. Motsvarande reg— lering återfinns där i artikel 4. Enligt denna artikel åligger det den som åberopar eller begär verkställighet av skiljedomen att förete skiljedo- men och de ”handlingar och upplysningar” som behövs för att styrka vissa sakliga förutsättningar, såsom att skiljedomen är definitiv, att skiljeavtalet är giltigt och att skiljedomstolen varit behörig. Den nya regleringen bygger i stället på att det i princip ankommer på den mot vilken skiljedomen åberopas att visa att grund för att vägra erkännande och verkställighet föreligger.

Artikel V

I denna artikel anges uttömmande de omständigheter som får leda till att erkännande eller verkställighet av skiljedom vägras. Enligt första stycket får erkännande och verkställighet vägras endast om den part mot vilken skiljedomen åberopas inför vederbörande myndighet i det

• Sida 12
•  Original

Prop. 1971: 131 12

land där skiljedomen åberopas styrker att någon av de i samma'styeke angivna omständigheterna föreligger. I andra stycket föreskrivs att er- kännnande eller verkställighet dessutom får vägras i vissa andra fall. I dessa fall får vederbörande myndighet ex officio pröva frågan om hin- der för erkännande ellcr verkställighet föreligger."

Den väsentliga principiella skillnaden mellan bestämmelserna i arti— kel V och motsvarande reglering i Genevekonventionen (artiklarna 1—3) är att de nya reglerna lägger bevisbördan i fråga om flertalet av de invändningar som kan anföras mot skiljedomen på den som vill hindra erkännande och verkställighet, medan utgångspunkten enligt Genevekonventionen är den motsatta.

Bland de omständigheter som enligt de nya reglerna kan utgöra grund för att vägra godta skiljedom nämns i första stycket a) att par- terna enligt den för dem tillämpliga lagen saknade behörighet att träffa skiljeavtalet eller inte var behörigen företrädda eller att skiljeavtalet inte är giltigt enligt den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas på avtalet eller, om varje anvisning om tillämplig lag saknas, lagen i det land där skiljedomen har meddelats. I Genevekonventionen, där frågan om skiljeavtalets giltighet behandlas i artikel 1 andra styc- ket a), finns ingen motsvarande hänvisning till tillämplig lag.

Innebörden av hänvisningen i fråga om parternas behörighet till den för dem tillämpliga lagen torde vara att frågan om vilken lag som skall tillämpas får avgöras enligt vederbörande personalstatut, bestämt en- ligt verkställighetslandets internationella privaträtt.

I första stycket b) anges som grund för att underkänna skiljedom det fall att den part mot vilken skiljedomen åberopas inte i behörig ordning underrättats om att skiljeman har utsetts eller om skiljemanna— ' förfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. I Genevekonventionen finns en bestämmelse som tar sikte på berörda fall i artikel 2 första stycket b).

Första stycket 6) behandlar den omständigheten att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Har detta skett, får erkännande och verkställig- het vägras. Så långt föreligger saklig överensstämmelse med Geneve- konventionen (artikel 2 första stycket c). Bestämmelsen innehåller emel- lertid även — i motsats till Genevekonventionen _ en regel som inne- bär att skiljedomen får erkännas och verkställas till den del den täcks av skiljeavtalet. Som förutsättning för sådant partiellt godkännande upp— ställs att beslut i ämne som omfattas av skiljeavtalet kan särskiljas från skiljdomen i övrigt.

I första stycket (1) berörs skiljenämndens tillsättande och sammansätt- ning samt skiljemannaförfarandet. Erkännande och verkställighet får en- ligt bestämmelsen vägras, om skiljenämndens tillsättande och samman- sättning eller skiljemannaförfarandet stått i strid med parternas överens- kommelse eller, om sådan Saknas, med lagen i det land därskiljemanna-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1971: 131 13

förfarandet ägt rum. Såvitt gäller skiljenämndens tillsättande. finns en motsvarande regel i Genévekonventioncns artikel 1 andrastycket c). Den nya regeln innehåller den nyheten att där anges att parternas över- enskommelse i första hand är avgörande. Beträffande skiljemannaförfa- randet saknar Genevekonventionen uttrycklig motsvarighet till den nya regeln.

Enligt första stycket e) får skiljedomen underkännas, om den ännu inte har blivit bindande för parterna eller om den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i det land där den med- delats eller enligt vars lag den meddelats. Med att skiljedomen ännu inte blivit bindande torde avses att den ännu inte blivit i princip verk- ställbar enligt den lag som är tillämplig. Däremot torde den omständig- heten att möjlighet ännu finns att väcka klandertalan mot skilje- domen inte innebära att den inte anses bindande. Det- fallet regleras i artikel VI, där regler ges bl. a. om möjlighet till uppskov i vissa fall när talan förs mot skiljedomen.

Kriteriet ”bindande” i den nya bestämmelsen svarar mot artikel 1 andra stycket d) i Genevekonventionen, där det krävs att skiljedomen skall vara ”definitiv” i närmare angiven mening. Bland de skillnader som på denna punkt föreligger mellan de båda konventionerna kan pe- kas på bl. a. att bevisbördan har flyttats från den som åberopar skiljedo- men till hans motpart. I övrigt torde valet av ordet ”bindande” (eng. ”binding”) syfta till att ge lättnader åt den som åberopar skiljedomen. Bl. a. har man velat ta avstånd från det krav- på s.k. dubbelt exekvatur som upprätthålls i somliga stater som är anslutna till Genevckonventio- nen. Detta krav innebär att den som åberopar skiljedom måste förete beslut av myndighet i den stat där den tillkommit att skiljedomen är verkställbar. Den i den nya bestämmelsen angivna omständigheten att skiljedomen undanröjts torde i sak överensstämma med Genevekonvcn- tionens artikel 2 första stycket a). Dock kan enligt Genevekonventio- nens föreskrift hänsyn bara tas till beslut om undanröjande som medde- lats i det land där skiljedomen meddelats.

I artikel V andra stycket anges, som redan har nämnts, ytterligare fall då erkännande och verkställighet får vägras. Här ligger bevisbördan inte, som enligt första stycket, på den mot vilken skiljedomen åbero- pas. Det föreskrivs nämligen bara att vägran får ske om behörig myn- dighet i det land där domen åberopas finner att vissa angivna omstän- ' digheter föreligger. Innebörden är att myndigheten ex officio får pröva, om någon av dessa omständigheter föreligger. Under punkt a) nämns att skiljedomen avser fråga som enligt lagen i det land där den åbero- pas inte kan avgöras genom skiljedom. Under punkt b) anges det för- hållandet att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skall _vara oförenligt med rättsordningen, ”ordre public”, i det land _där den åbe- ropas.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1971: 131 14

Andra stycket torde i sak överenstämma med artikel 1 andra stycket b) och e) i Genevekonventionen.

Artikel VI

Artikeln innehåller en regel för det fall att part hos myndighet i skiljedomslandet eller det land vars lag är tillämplig på skiljedomen har yrkat att skiljedomen skall upphävas eller dess verkställighet upp- skjutas. I denna situation äger den myndighet hos vilken skiljedömen åberopas, om den anser det lämpligt, uppskjuta beslutet om verkstäl- . lighet och på hemställan av den part som yrkat verkställighet ålägga motparten att ställa skälig säkerhet.

Tanken med denna reglering är bl. a. att i görligaste mån skydda den som åberopar skiljedomen mot obefogade invändningar, vilkas syfte är att fördröja ett beslut i verkställighetsfrågan. En liknande be- stämmelse finns i artikel 3 i Genévekonventionen. I förhållande till Genevekonventionen innebär emellertid den nya bestämmelsen den ändringen att enbart den omständigheten att talan om' hävande eller tillfälligt uppskov ännu står till buds inte är tillräcklig för att stat skall vara berättigad vägra erkännande eller verkställighet. Ett beaktanSvärt intresse inträder enligt New Yorkkonventionen först i och med att talan om hävande eller uppskov har väckts. Ytterligare är mellan regleringen i de båda konventionerna den skillnaden att den myndig- het hos vilken erkännande eller verkställighet söks inte enligt den senare konventionen har möjlighet att ogilla framställningen om er- kännande eller verkställighet. De alternativ som står till buds är att antingen bevilja verkställighet eller att uppskjuta verkställigheten. Möjligheten att ålägga motpart att ställa säkerhet är också en nyhet.

Artikel VII

Denna artikel behandlar förhållandet mellan New Yorkkonventio- nen och andra multilaterala eller bilaterala konventioner om erkän- nande och verkställighet av skiljedom. Det föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i konventionen inte inverkar på överenskommelser av detta slag som har ingåtts av fördragsslutande stat. Det sägs vidare att sådana överenskommelser inte heller utgör hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt och i den omfattning, som medges av lagen i den stat där skiljedomen åberopas eller som följer av fördrag som denna stat har ingått. Av det senare ledet, som i sak överensstäm- mer med artikel 5 i Genévekonventiönen, framgår att" de fördrags- slutande staterna är oförhindrade' att inta en mer liberal inställning till utländska skiljedomar än den som avspeglar sig i föregående artiklar.

I andra stycket görs undantag från huvudregeln att konventionen inte påverkar andra överenskommelser. Det föreskrivs sålunda att Genéve- överenskommelserna skall upphöra att gälla mellan de fördragsslutande

• Sida 15
•  Original

Prop. 1971: 131 15

staterna från och med den dag och i den utsträckning som dessa blir bundna av konventionen. Den begränsning man har åsyftat med orden . ”i den utsträckning” tar sikte på konventionens territoriella tillämp- ningsområde. Innebörden är sålunda inte att de äldre överenskom- melserna förblir i kraft i den mån de'reglerar frågor som inte berörs i konventionen. Mellan stat som har anslutit sig baratill de äldre över- enskommelserna och stat som visserligen har anslutit sig till dessa men därefter också till New Yorkkonventionen förblir de äldre reglerna i. kraft. ' ' '

Artiklarna VIII—X VI

Dessa artiklar innehåller föreskrifter om undertecknande, ratifikation, uppsägning m.m.

4. Frågan om Sverige bör ratificera New Yorkkonventionen

4.1. De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att den nya regleringen jämfört med Geneveöverenskommelserna innebär att de fördragsslutande staterna åtar sig längre gående förpliktelser. Tillämpningsområdet har sålunda utsträckts att i princip omfatta utländska skiljedomar, oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett vilken stats juris- diktion parterna är underkastade. Vidare har regler införts som .i högre grad än Genöveöverenskommelserna försvårar för tredskande part att hindra eller förhala verkställighet av en i och för sig oantast- lig skiljedom. Som en betydelsefull nyhet måste också betecknas att den nya konventionen innehåller vissa uttryckliga anvisningar om tillämplig lag när fråga uppkommer om skiljeavtalets giltighet i ett verk- ställighetsärende. Det är enligt de sakkunniga ett välkänt faktum att parterna i internationell handel låter uppkommande tvister slitas genom skiljedom i mycket stor utsträckning. Viktiga skäl till detta torde vara att skiljemannaförfarandet i regel är snabbt och att parterna har möjlighet att undgå att utomstående får insyn ideras mellanha- vanden. I många länder blir ett skiljemannaförfarande ofta mindre formellt och kostsamt än en process vid allmän domstol. I ett inter- nationellt rättsförhållande vill man inte gärna låta en tvist avgöras av organ, som har nationell anknytning till endast den ena parten. Av be- tydelse är vidare att skiljedom är internationellt verkställbar i större utsträckning än domstolsavgörande. Några betänkligheter mot att tvis- ter av förevarande slag i regel avgörs genom skiljemannaförfarande torde inte kunna anföras.

Mot denna bakgrund måste regleringen enligt New _Yorkkonventio- -

• Sida 16
•  Original

Prop. 1971: 131 16

nen, som tar sikte i första hand på det internationella näringslivets tvister, anses utgöra ett väsentligt framsteg i förhållande till Geneve- överenskommelsernas regelsystem.

En viktig faktor vid ett ställningstagande till den nya konventionen är givetvis vilken anslutning från andra staters sida som redan har skett. Till Genevcöverenskommelserna har ett förhållandevis blygsamt antal stater anslutit sig, tjugonio till 1923 års protokoll och tjugotre till 1927 års konvention. New Yorkkonventionen däremot har redan till- trätts av inte mindre än trettioåtta stater. Till dem som har anslutit sig bör flera av vårt lands viktigaste handelspartners. Av de nordiska län- derna har Finland och Norge tillträtt konventionen och i Danmark . förbereds f.n. lagstiftning som skall möjliggöra ratifikation. Det kan anmärkas att åtskilliga stater, som tidigare har anslutit sig till Geneve- överenskommelserna, numera valt att tillträda New Yorkkonventionen. Många av de stater som har anslutit sig till New Yorkkonventionen är inte anslutna till Genöveöverenskommelserna. Intresset av en mera enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och skiljedomars internatio- nella giltighet skulle alltså främjas av en svensk anslutning.

Den svenska lagstiftningen ger, framhåller de sakkunniga vidare, redan nu vida möjligheter till erkännande och verkställighet av skilje- dom som har meddelats utomlands. Den är mera liberal än regleringen i många andra länder, särskilt genom att vi från svensk sida inte krä- ver att en svensk skiljedom skulle godtas i ett motsvarande fall i det land till vilken den utländska domen har anknytning. Den utländska skiljedomen erkänns och verkställs här utan att Sverige har gjort något åtagande genom mellanstatligt avtal. Antydda omständigheter har" medverkat till att en svensk anslutning till New Yorkkonventionen tidigare ansetts kunna anstå. Även om nuvarande svenska ordning alltjämt i stort sett fyller rådande behov, när det gäller erkännande och verkställighet i Sverige av utländsk skiljedom, har det dock i praktiken visat sig medföra vissa nackdelar att stå utanför konventionen. Många av de anslutna staterna har nämligen förbehållit sig att tillämpa kon- ventionen endast på skiljedom som har meddelats i konventionsstat. En intern reglering som möjliggör verkställighet av utländsk skiljedom vid sidan av konventionen saknas ofta. I vissa. stater torde det på denna grund f.n. föreligga svårigheter att få verkställighet till stånd av skiljedom som har meddelats i Sverige. Till kretsen av dessa stater torde numera, i motsats till vad tidigare har antagits, få räknas Norge. Mot denna bakgrund har flera svenska näringslivsorganisationer ut- tryckt önskemål om svensk ratifikation av konventionen. Det har sagts att svenska företag som vill vara förvissade om att en skiljedom skall bli exigibel kan se sig nödsakade att träffa skiljeavtal, som avser ett förfarande i motpartens hemland, även i sådana fall där enighet skulle

• Sida 17
•  Original

Prop. 1971: 131 17

kunna nås om ett i och för sig betryggande och från den svenska par- tens synpunkt mera önskvärt skiljemannaförfarande.

Vid bedömningen av frågan om det är möjligt och riktigt från svensk synpunkt att äta sig de förpliktelser som konventionen lägger på kon- ventionsstat berör de sakkunniga bestämmelserna i artikel I första" stycket. Enligt första punkten är konventionen tillämplig på erkän- nande och verkställighet av skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet söks. De'sakkunniga fram- håller att det i förevarande hänseende råder principiell överensstäm- melse med vad som redan gäller enligt svensk lag. Enligt denna lag erkänns och verkställs utländsk skiljedom i Sverige och med utländsk skiljedom avses skiljedom som har meddelats på utländsk ort. Något krav på att orten skall tillhöra stat med vilken Sverige slutit avtal i ämnet upprätthålls inte. Enligt andra punkten i första stycket ärkon- ventionen också tillämplig på skiljedom som inte anses som inländsk i den stat där erkännande och verkställighet söks. Denna regel torde enligt de sakkunniga innebära förpliktelse bara för stater som — i motsats till Sverige — inte definierar utländsk dom på territoriell bas. Med denna tolkning synes alltså vad som sägs i andra punkten inte ålägga Sverige någon direkt förpliktelse. '

De sakkunniga finner sålunda att några principiella hinder inte möter från svensk synpunkt mot att konventionens allmänna förpliktelser godtas. Om Sverige ratificerar New Yorkkonventionen, är det dock nödvändigt att göra vissa ändringar i den interna svenska lagstift- ningen. De sakkunniga uttalar att aktuella ändringar inte behöver ge anledning till betänkligheter. Med hänvisning till det anförda förordar de sakkunniga att Sverige ratificerar 1958 års New Yorkkonvention.

De sakkunniga tar därefter upp frågan om förbehåll skall göras enligt konventionens artikel I tredje stycket. Det finns möjlighet att göra två olika förbehåll. Stat kan på grundval av ömsesidighet för- klara att den kommer att tillämpa konventionen endast vid erkännande och verkställighet av sådana skiljedomar som har meddelats i annan konventionsstat. Dessutom kan stat förklara att den kommer att till- lämpa konventionen bara på tvist som härflyter ur rättsförhållande —— kontraktsrättsligt eller ej — som enligt dess nationella-lag betraktas som kommersiellt. '

Förbehåll måste göras senast vid ratifikationen. De sakkunniga erinrar om att det i samband med Sveriges anslut- ning till Geneveöverenskommelserna och tillkomsten av LUSK disku- terades huruvida då aktuella konventionsförpliktelser skulle begränsas till skiljedomar som meddelats i annan konventionsstat. Övervägande— na resulterade i att något krav på ömsesidighet inte uppställdes. I prop. 1929: 227 s. 23 framhölls bl.a. att den ömsesidighetsprincip som Ge- neveöverenskommelserna baserade sig på inte överensstämde med den

• Sida 18
•  Original

Prop. 1971: 131 18

uppfattning som dittills gjort sig gällande på förevarande område i vårt land. Den kategoriklyvning av de utländska skiljedomarna som skulle föranledas härav skulle komma att göra lagstiftningen onödigt invecklad och medföra osäkerhet i tillämpningen. Det föreslogs därför att den svenska lagen skulle tillämpas på utländska skiljedomar, oav- sett var de hade meddelats. I sitt yttrande över lagförslaget framhöll lagrådet bl. a. att denna ståndpunkt kunde leda till att Sverige skulle kunna komma i en mindre gynnsam ställning. Så skulle det, t. ex. vid affärer mellan en svensk och en utlänning från land som inte biträtt överenskommelserna, ofta bli lättare att få till stånd avtal om utländsk än om svensk skiljedom, eftersom den utländska skiljedömen skulle bli verkställbar inte bara i ursprungslandet utan också i Sverige, under det att en svensk skiljedom inte skulle komma i åtnjutande av motsva— rande förmån i det främmande landet. Lagrådet ansåg sig dock inte med beaktande av omständigheterna böra avstyrka förslaget i denna del.

När det gäller New Yorkkonventionen anmärker de sakkunniga att ett krav på ömsesidighet kan tillgodoses antingen så att konventions— förpliktelsen begränsas till skiljedomar från andra konventionsstater eller så att begränsning görs till stater som erkänner och verkställer svenska skiljedomar. Det förstnämnda alternativet har tillämpats av ungefär hälften av de stater som hittills har anslutit sig. Använder Sverige detta — eller det andra alternativet — skulle Sverige visser- ligen ej komma i den ogynnsamma situation som lagrådet pekade på år 1929. Risken för att en sådan situation uppstår är emellertid nu- mera reducerad genom att flertalet av våra viktigare handelspartners har anslutit sig till endera av Geneve- och New Yorkkonventionerna. Om den mer vidsträckta reservationsmöjligheten används av Sverige, skulle kanske vissa stater som inte har tillträtt New Yorkkonventionen påverkas att göra detta. Möjligheten av en sådan effekt synes emeller- tid oviss. Vår interna lagstiftning skulle vidare få utformas så att skiljedomar från vissa icke-konventionsstater uteslöts från erkännande och verkställighet enligt konventionens system. Detta kunde i sin tur leda till att svenska skiljedomar blev på motsvarande sättdiskrimine- rade. Den mer vittgående begränsningen synes redan av nu anförda skäl inte böra komma i fråga.

Om konventionsförpliktelsen begränsas till stater som erkänner svenska skiljedomar, blir en häremot svarande intern lagstiftning som skall tillgodose kravet på ömsesidighet uppenbarligen tämligen inveck— lad och svårtillämpad. Några olägenheter i tillämpningen av att gäl- lande lag ej upprätthåller något ömsesidighetskrav har såvitt känt inte förekommit. Det synes ovisst om en reservation av nu nämnd innebörd skulle påverka andra stater i positiv riktning. På grund av det anförda

• Sida 19
•  Original

Prop. 1971: 131 19

synes inte heller möjligheten till en mer begränsad reservation böra an- vändas.

Möjligheten att genom förbehåll begränsa konventionens tillämp- ningsområde till tvister rörande kommersiella frågor har införts av den anledningen att vissa stater i sin interna rätt inte godtar skiljedom an— gående kontrakt av icke-kommersiell natur. Dessa stater vill därför inte heller godta sådan skiljedom i internationella sammanhang. En_mot- svarande möjlighet till förbehåll fanns enligt Genevekonventionen. Den utnyttjades dock inte av Sverige. Någon sådan begränsning finns alltså f. n. inte i LUSK.

Som framhölls redan under förarbetena till 1929 års lag torde den omständigheten att vissa stater använt sig av nu berörda möjlighet till förbehåll sakna större praktisk betydelse från svensk synpunkt ( prop. 1929: 227 s. 23 ). För svensk rätts "del synes en uppdelning i kom"- mersiella och icke-kommersiella tvister främmande. Några olägenheter av gällande lags ståndpunkt har såvitt känt inte förekommit. Förkla- ring enligt artikel I tredje stycket andra punkten synes därför inte böra komma i fråga.

4.2. Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt att Sverige rati- ficerar New Yorkkonventionen. Av dem som närmare utvecklar sin mening i denna fråga framhåller Svea hovrätt att New Yorkkonventionen avser såväl skiljeklausuler som skiljedomar. Den begränsar inte på sam- ma sätt som Genevekonventionen de skiljeklausuler och skiljedomar som omfattas av konventionsregleringen. Den överlämnar också till tap- pande part att göra eventuella invändningar'mot skiljedomen i stället för att, såsom Genévekonventionen, kräva bevis av vinnande part att förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda. Med hänsyn till att ' den svenska lagstiftningen i ämnet redan nu i vidsträckt omfattning er- känner skiljeklausuler och låter verkställa utländska skiljedomar inne- bär New Yorkkonventionens regler inte några påtagliga lättnader i för- hållande till redan gällande ordning. På vissa punkter är denna senare t.o.m. gynnsammare för utländska skiljedomars verkställbarhet än New Yorkkonventionen kräver. En svensk anslutning till New York- konventionen skulle därför få begränsat värde. Vissa länder, exempel— vis Norge, erkänner emellertid svenska skiljedomar endast på grundval av konventionsbunden reciprocitet. På grund härav och med hänsyn till att ett fortsatt uteblivande för Sveriges del från konventionstillhörig- heten lätt skapar det felaktiga intrycket att utländska skiljedomar inte kan verkställas i Sverige under de förutsättningar konventionen anger, finner hovrätten det naturligt att Sverige ansluter sig till New York- konventionen. Delegationen framhåller bl. a. att New Yorkkonventionen

• Sida 20
•  Original

Prop. 1971: 131 20

i jämförelse med Genevekonvcntionen åtar sig längre gående förpliktelser och att tillämpningsområdet utsträcks att i princip omfatta utländska skiljedomar, oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett vilken stats ”jurisdiktion” parterna är underkastade. Regler har införts som i högre grad än Genevekonventionen försvårar för tredskan- de part att hindra eller förhala verkställighet av en i och för sig oan- tastlig skiljedom. New Yorkkonventionen innehåller också vissa uttryck- liga anvisningar om tillämplig lag när fråga uppkommer om skiljeav- talets giltighet i ett verkställighetsärende. New "Yorkkonventionen —.— som i första hand tar sikte på det internationella näringslivets tvister — har ratificerats av 38 stater, av vilka flera utgör våra främsta handels- partners. Ett svenskt biträdande av konventionen skulle enligt delegatio- nens mening främja intresset av en mera enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och skiljedomars internationella giltighet liksom det skul- le ge svenska företag ökade garantier för verkställighet i tappande parts land av skiljedomar, som har meddelats i Sverige. Biträdande-av kon- ventionen ger eventuella'avtalsparter på ett enkelt och lättfattligt sätt visshet om att en blivande skiljedom blir exigibel. Därigenom under- lättas ingående av skiljeavtal med hänvisning till t. ex. Internationella Handelskammarens skiljedomstol eller val av andra förfaranden, som brukar komma till användning i den internationella handeln. Närings- livet har sedan länge livligt förespråkat en svensk anslutning till New Yorkkonventionen. Delegationen hälsar därför nu med tillfredsställelse de sakkunnigas förslag om en sådan anslutning. Delegationen förordar sålunda att Sverige snarast ansluter sig till konventionen.

De sakkunnigas uppfattning att fö rb eh åll som begränsar kon- ventionens tillämplighet till skiljedomar som. har med- delats i annan konventionsstat inte bör göras delas av flertalet remissinstanser. Lagbercdningen är dock av motsatt mening.

Delegationen framhåller att de med en reciprocitet förenade proble- men är av svår och invecklad natur. Näringslivets organisationer har i annat sammanhang låtit komma till uttryck att reciprocitet är en vansk— lig grund att bygga erkännande av utländska domar på. Krav på ömse- sidighet skulle visserligen kunna medföra att en svensk avtalspart inte bleve bunden av en skiljeklausul med mindre visshet förelåge att hans utländska motpart i motsvarande omfattning bleve bunden i sitt hem- land och inför sina myndigheter. Krav på ömsesidighet skulle också kunna tänkas inverka på två avtalsparters val av platsen för förfaran- det. En svensk avtalsparts intressen skulle därför i vissa lägen kun- na tänkas bli bättre tillgodosedda genom ettlkrav på ömsesidighet. Å andra sidan bör beaktas att vår rättsordning sedan gammalt intar en mycket liberal ståndpunkt till frågan om erkännande och verkställig- het av utländsk skiljedom och att de olägenheter härav som förekom- mit inte torde ha varit av så allvarligt slag att de inte på annat sätt

• Sida 21
•  Original

Prop. 1971: 131 . 21

kunnat övervinnas. Att upprätthålla ett reciprocitetskrav för att därmed försöka få andra stater att ansluta sig till konventionen synes föga rea- listiskt och knappast heller riktigt. Att i varje särskilt fall låta utländsk skiljedoms erkännande i Sverige bero på huruvida en svensk skiljedom kan verkställas i det främmande landet kan förväntas leda till kompli- cerade utredningar och bedömningar och förefaller därför mindre prak- tiskt. Tänkbart vore visserligen att till Kungl. Maj:t överlämnades att bestämma att icke blott skiljedomar från konventionsstater erkändes utan även skiljedomar från ett större antal andra stater med ett utveck- lat skiljedomsväsen. En sådan ordning skulle dock nödga statsmakterna till ett antal grannlaga bedömningar som möjligen skulle kunna störa de goda förbindelserna med länder som inte jämställdcs med konven- ' tionsstater. Övervägande skäl talar därför enligt delegationens uppfatt- ning för att den ståndpunkt till utländska skiljedomars verkställighet, som intagits i 1929 års lag, alltjämt vidhålles. Delegationen förordar därför inte något förbehåll enligt artikel I tredje stycket i konven- ' tionen. Svea hovrätt, som är av samma mening, uttalar att varje krav på reciprocitet visserligen är okänt i gällande svensk rätt. Det har emeller- tid framhållits att avsaknad av ett reciprocitetskrav i förening med lind- riga förutsättningar för utländsk skiljedoms verkställbarhet kan komma att påverka avtalsparternas val av ort för skiljeförfarande på så sätt att skiljeförfarande i Sverige undviks. I allmänhet är det en fördel för en part att förfarandet kan äga rum i hans hemland. Avtalsparter och särskilt statliga myndigheter från länder där förutsättningarna för ett förfarande under rättsligen betryggande former är som minst gynn- samma, är inte sällan de som mest envetet hävdar att skiljeförfarandet skall äga rum i deras hemland. Ett krav på reciprocitet skulle kunna medföra att orten för skiljeförfarandet i sådana fall inte förlades till motpartens hemland utan, om inte till Sverige, åtminstone till någon annan konventionsstat. Krav på reciprocitet skulle också kunna för- hindra att en svensk avtalspart blev bunden av en skiljeklausul i sådana fall där en sådan inte effektivt kunde göras gällande i motpartens hem- land. Fastän sålunda vissa skäl kan anföras för någon form av reci- procitet vill hovrätten för sin del inte framföra något förslag om änd- ring av nu gällande lag i detta hänseende.

Lagberedningen uttalar att försiktigheten kan synas bjuda att vårt land _— liksom så många andra — genom förbehåll begränsar sina kon- ventionsenliga förpliktelser till att gälla i förhållande till konventions- stater. Därav följer inte, att svensk lag i ämnet måste begränsas på mot- svarande sätt. Den senare kan göras universell, men man vinner genom förbehållet den fördelen att begränsning kan göras framdeles, om det skulle visa sig behövligt. Det kan måhända också bli aktuellt att ge några tilläggsbcstämmelser i förhållande till icke-konventionsstater.

Ifråga om för-behåll till skiljedomar angående

• Sida 22
•  Original

Prop. 1971: 131 22

kommersiella rättsförhållandcn delar remissinstanserna de sakkunnigas uppfattning att ett sådant förbehåll inte bör komma i fråga. Delegationen konstaterar att distinktionen mellan kommersiella och icke-kommersiella tvister är främmande för svensk rätt och fram- håller att något behov av att införa den i detta sammanhang inte är be- kant för delegationen. '

4.3. Departementschefen

År 1929 anslöt sig Sverige till 1923 års Genéveprotokoll angående skiljedomsklausuler och 1927 års Genévekonvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Dessa överenskommelser har tillträtts av sammanlagt ett drygt tjugotal stater. I samband med Sveriges anslut- ning genomfördes lagstiftning som i huvudsak bygger på Geneve— överenskommelserna.

År 1958 tillkom i FN:s regi en ny konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, den s. k. New Yorkkonventio- nen. Den nya konventionen reglerar såväl skiljeavtal som skiljedomar och är avsedd att ersätta de båda Genéveövcrenskommelserna. Hittills har 38 stater tillträtt New Yorkkonventionen. Dessutom har den un- dertecknats av ytterligare nio stater, däribland Sverige.

De sakkunniga rörande lagstiftning om skiljedom har i en i december 1970 framlagd promemoria förordat att Sverige nu ratificerar konven- tionen. Vid remissbehandlingen har enighet rätt om att svensk ratifika- tion bör komma till stånd.

Den svenska lagstiftningen — lagen (1929: 147) om utländska skilje- avtal och skiljedomar (LUSK) — är redan nu så utformad att utländska skiljeavtal och skiljedomar tilläggs verkan i betydligt större omfattning än vad som krävs enligt Geneveöverenskommelserna. En anslutning till New Yorkkonventionen påkallar därför inte särskilt genomgripande ändringar i vår interna lagstiftning. Många konventionsstater, däribland flera av vårt lands viktigaste handelspartners, har begagnat sig av möj- ligheten att förklara konventionen tillämplig enbart i förhållande till andra konventionsstater. I en del av dem, bl. a. i Norge, anses därför svenska skiljedomar inte verkställbara. Vidare kan Sveriges underlåten- het att ratificera konventionen felaktigt uppfattas på det sättet att ut- ländska skiljedomar kan verkställas här i landet endast i den begrän— sade utsträckning som följer av Genévekonventionen. Intresset av en mer enhetlig internationell reglering främjas givetvis också av att kon- ventionen vinner en bred anslutning. På grund av det anförda anser jag att Sverige bör ratificera New Yorkkonventionen.

Två olika förbehåll är tillåtna enligt den .nya konventionen. Det ena går ut på att konventionen tillämpas enbart i förhållande till andra konventionsstater och det andra innebär att' konventionens tillämp-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1971: 131 23

ningsområde begränsas till tvister rörande kommersiella frågor. De sakkunniga har inte velat förorda att någon av dessa möjligheter till förbehåll används. I ett remissvar förordas förbehåll om tillämpning av konventionen endast i förhållande till andra konventionsstater, dock utan motsvarande begränsning i LUSK förrän om det framdeles skulle visa sig behövligt. I övrigt är remissinstanserna ense om att förbehåll inte bör göras.

Redan vid tillkomsten av LUSK diskuterades huruvida förpliktelser- na enligt Genéveöverenskommelserna skulle begränsas till att gälla endast i förhållande till konventionsstatcr. Man kom då fram till att en sådan ömsesidighetsprincip inte borde uppställas och LUSK kom inte att innehålla någon begränsning av detta slag. Visserligen skulle en svensk avtalsparts intressen i vissa situationer kunna tänkas bli bättre tillgodosedda om ett ömsesidighetskrav uppställdes men å andra sidan skulle ett sådant krav leda till en invecklad lagstiftning och medföra osäkerhet i tillämpningen. Några allvarligare olägenheter av nuvarande ordning har inte heller förekommit. Enligt min mening är det inte hel- ler lämpligt att göra förbehåll om ömsesidighet vid ratifikationen utan att samtidigt göra en motsvarande begränsning i den interna lagstift- ningen. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till missförstånd. På grund av det anförda bör förbehåll om ömsesidighet inte göras.

Jag delar de sakkunnigas och remissinstansernas uppfattning i fråga om en begränsning till tvister rörande kommersiella förhållanden. Inte heller i det avseendet bör sålunda förbehåll göras vid ratifikatio- nen.

5. New Yorkkonventionens införlivande med svensk rätt

5.1. Inledning

Departementschefen. 1923 års Genéveprotokoll och 1927 års Ge— nevekonvention införlivades med vår interna rätt enligt den hos oss gängse metoden att fördragsbestämmelserna upptogs i en särskild lag. Denna erhöll namnet lagen om- utländska skiljedomar (LUSK). Enligt de sakkunniga är det lämpligt både för den enskilde som berörs av reg- leringen och de rättstillämpande organen att New Yorkkonventiönen in- förlivas med den svenska rätten på det sättet att behövliga ändringar görs i LUSK. Enligt de sakkunniga är några av lagens bestämmelser inte förenliga med New Yorkkonventionens reglering och måste ändras. Be- träffande andra finns skäl att, även om de inte är oförenliga med regle-. . ringen, företa mindre jämkningar. Ändringarna bör enligt de sakkunniga genomföras utan att lagens systematik ändras. De sakkunnigas förslag beträffande formerna för att införliva New Yorkkonventionen med -

• Sida 24
•  Original

Prop. 1971: 131 24

vår interna rätt har godtagits eller lämnats utan erinran under remiss- behandlingen.

För egen del ansluter jag mig till de sakkunnigas och remissinstan- sernas uppfattning att New Yorkkonventionen bör införlivas med vår interna rätt genom ändringar i LUSK.

Vid utformningen av de nya bestämmelserna bör uppmärksammas att New Yorkkonventionen anger vilka grunder för vägran att er- känna utländska skiljeavtal och skiljedomar som får uppställas av konventionsstaterna. Enligt artikel VII föreligger inte något hinder att inta en mer liberal hållning än som avspeglar sig i de föregående artik- larna. I vissa avseenden är konventionsregleringen mer restriktiv än gällande regler i LUSK. På dessa punkter bör i regel nuvarande ordning behållas. En allmän riktlinje bör alltså vara att någon skärpning av för— ' utsättningarna för hänsynstagande till utländska skiljeavtal och skilje- domar inte bör komma i fråga. Vidare bör ändringarna" begränsas till vad som är nödvändigt för svensk ratifikation av konventionen. Lagens systematik bör i allt väsentligt" lämnas orubbad. I fortsättningen behand— las behovet av ändring i LUSK i anslutning till varje särskild paragraf i lagen. Därefter behandlas en viss ändring i SML.

5.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skil- jeavtal och skiljedomar '

lå

Departementschefen. Paragrafen innehåller en definition av begrep- pet utländskt skiljeavtal. Som utländskt anses enligt första stycket skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet skall äga rum utom riket. Utmärker inte skiljeavtalet om förfarandet skall äga rum inom eller utom riket, skall avtalet enligt andra stycket anses som ut- ländskt, om båda parterna hade hemvist utom riket. De sakkunniga föreslår ingen ändring i paragrafen 'och remissinstanserna har ingen erinran mot denna ståndpunkt. I New Yorkkonventionen har tillämp- ningsområdet vidgats jämfört med Geneveprotokollet genom att en i pro— tokollet intagen begränsning med hänsyn till "vilken jurisdiktion parter- na tillhör inte har tagits med. Eftersom denna begränsning saknas" i 1 5 är paragrafen förenlig med New Yorkkonventionen. Skäl att ändra i 1 & föreligger därför inte.

2 %

Inledning. I paragrafen ges en bestämmelse om tillämplig lag. Inne- bär skiljeavtal att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främ- mande stat, skall enligt bestämmelsen den främmande statens lag äga tillämpning på avtalet. I Geneveprotokollet punkt 2 utpekas för ett sär-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1971: 131 25

skilt fall tillämplig lag. Det föreskrivs där att skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande, regleras av parterna och av lagstiftningen i det land inom vars område förfarandet äger_.rum. I övrigt finns varken i protokollet eller i Genevekonventionen någon hänvisning som svarar mot bestämmelsen i 2 & LUSK.

Under förarbetena till LUSK konstaterades att frågan om vilken lag som skall tillämpas, när det gäller att bedöma giltigheten och verk- ningarna av ett skiljeavtal, då ännu inte i sin helhet var.mogen för internationell överenskommelse (prop. 1929: 227 s. 23—25). Bestäm— melsen i 2 % ansågs ändock kunna i dåvarande "läge tas upp i lagen. Den ansågs reglera ett fall av stor praktisk betydelse och den gav ut- tryck för en princip som ej borde framkalla betänklighet från inter- nationell synpunkt. Bestämmelsen har uppenbarligen inte varit avsedd att uttömmande reglera frågan om tillämplig lag på området. Även annan lag än bestämmelsen-anger torde kunna komma i fråga, t. ex. om parterna träffat överenskommelse härom. Bestämmelsen torde vara tillämplig vare sig fråga är om erkännande av skiljeavtal eller erkän- nande eller vcrkställighet av skiljedom (jfr 7 & första stycket punkt 1).

New Yorkkonventionen innehåller föreskrifter om tillämplig lag med avseende på skiljeavtal. I detta sammanhang är reglerna i artikel V första stycket 3) av intresse. De avser fall när erkännande och verk- ställighet av skiljedom får vägras. Som grund för vägran anges att parterna, som ingick skiljeavtalet saknade behörighet att sträffa sådant avtal eller inte vara behörigen företrädda och att avtalet inte är gil- tigt. För bedömningen i dessa hänseenden ges anvisning om tilllämplig lag. Den för parterna tillämpliga lagen skall användas såvitt gäller be— hörighetsfrågor. I fråga om giltigheten i övrigt av avtalet skall man tillämpa den lag, om vilken parterna träffar överenskommelse, eller, om sådan saknas, lagen i-det land där skiljedomen meddelats.

De sakkunniga. De sakkunniga påpekar att hänvisningarna i artikel V till tillämplig lag enligt konventionstexten avser fall när fråga är om erkännande och verkställighet av skiljedom. De är alltså inte direkt till- lämpliga, när fråga är om erkännande av skiljeavtal. Det synes enligt de sakkunniga riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip samma regler om tillämpliglag beträffande skiljeavtal såväl vid er- kännande av skiljeavtal som vid erkännande och verkstälighet av skilje- dom. Hinder synes därvid inte möta att dessa regler utformas i över- ensstämmelse med vad New Yorkkonventionen föreskriver. Bedöman— det av parternas handlingsförmåga bör således alltid ske enligt den för parterna tillämpliga lagen, dvs. parternas personalstatut bestämt enligt svenska internationellt privaträttsliga regler. Som huvudregel för- pröv- ningen i övrigt bör gälla att parternas överenskommelse om tillämplig lag länder till efterrättelse. Föreligger ingen överenskommelse mellan parterna om vilken lag som skall tillämpas på skiljeavtalet skall man .

• Sida 26
•  Original

Prop. 1971: 131 26

enligt New Yorkkonventionen använda lagen i den stat där skiljedomen meddelades. Denna regel är avfattad med tanke på att skiljemannaför- farandet lett fram till skiljedom. När fråga om giltigheten av skilje- avtal uppkommer på ett tidigare stadium, vet man ofta inte var domen kommer att meddelas. Sannolikheten talar emellertid för att detta skall ske i den stat där förfarandet äger rum. Den svenska supplerande lagregeln synes därför lämpligen kunna hänvisa till lagen i den stat där förfarandet avses äga rum eller, om skiljedomen har meddelats, den stat där detta skedde. '

I fråga om artikel V anför de sakkunniga vidare bl. a. att hänvis- ningarna till tillämplig lag torde avse de materiella förutsättningarna för skiljeavtalets giltighet, medan frågan om avtalets form regleras i artikel II. Om strängare formkrav än dem som uppställs i'artikel II gäller enligt tillämplig lag,.torde alltså skiljedomen inte få underkännas på den grunden. Även artikel II måste alltså beaktas när utformningen av 2 & övervägs. Enligt artikel II åtar sig konventionsstat att i viss om- fattning erkänna skriftligt avtal om skiljedom. I artikeln anges också vad som avses med skriftligt avtal. Därmed förstås skiljedomsklausul som tagits in i kontrakt eller skiljeavtal, som undertecknats av parter- na, eller som innehålles i brev eller telegramväxling. Denna reglering av formkravet för skiljeavtal kan enligt de sakkunniga komma i kon- flikt med 2 & såväl i dess nuvarande lydelse som i den ändrade ut- formning som föranleds av innehållet i artikel V. Tillämplig lag kan ju innehålla strängare formföreskrifter än konventionens artikel II. Formföreskrifterna i artikel II torde'sålunda vara avsedda att till- lämpas även när det gäller erkännande och verkställighet av skiljedom. Mot detta torde från svensk rätts synpunkt ingenting vara att erinra i den mån regleringen kommer att innebära att skiljeavtal anses giltigt. Däremot synes anledning inte föreligga att införa en så restriktiv ord- ning att skiljeavtal skulle betraktas som ogiltigt, därför att det inte uppfyller formföreskrifterna enligt artikel II, om det uppfyller form— kraven enligt tillämplig lag.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att 2 & LUSK ges ändrad lydelse. I det föreslagna första stycket föreskrivs att, om parterna har överenskommit att visst lands lag skall tillämpas på utländskt skilje- avtal, överenskommelsen skall följas. I annat fall tillämpas lagen i det land, där skiljemannaförfarandet avses äga rum, eller, om skiljedomen har meddelats, där detta skett. 11 det nya andra stycket anges att första stycket inte avser fråga om parts rättshandlingsförmåga. I tredje stycket" anges att utan hinder av första stycket skall utländskt skiljeavtal anses vara slutet i giltig form, om det upprättats skriftligen "och under— tecknats av parterna eller kommer till uttryck genom' brev- .eller tele- gramväxling.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen ställerfsig Svea hovrätt

• Sida 27
•  Original

Prop. 1971: 131 27

och delegationen kritiska till de föreslagna ändringarna. I fråga om den föreslagna bestämmelsen i första stycket att parternas överens- kommelse i utländskt skiljeavtal om tillämplig lag skall följas, anser de' att bestämmelsen ger uttryck för en så självklar princip att den knap- past behöver lagfästas och dessutom att den kan ge upphov till den oriktiga slutsatsen att någonting annat skulle gälla beträffande svenskt skiljeavtal. Hovrätten uttalar vidare bl. a. att även om konventionens artikel V första stycket a) måste komma att få betydelse för bedöm- ningen av ett skiljeavtals giltighet när sådan fråga uppkommer innan skiljedom har kommit till stånd det synes lämpligast med hänsyn till sådana frågors alltjämt outredda läge att inte nu ta upp någon be- stämmelse i 2 %. Ändringen i gällande rätt bör begränsas till vad som behövs för konventionsanslutning. Hovrätten förordar att en motsva- righet till konventionsbestämmelsen tas upp i 7 &. Även beträffande det föreslagna andra stycket, som anger att första stycket inte avser parts rättshandlingsförmåga, uttalar hovrätten att bestämmelsen bör utgå för att i stället införas i 7 &. Beträffande det föreslagna tredje stycket angående skiljeavtalets form är hovrätten och delegationen ense om att bestämmelsen inte är nödvändig för Sveriges anslutning till konventionen. De anser att den bakomliggande konventionsbestäm- melsen i artikcl II endast innebär att konventionsstat i sin interna lagstiftning inte får uppställa strängare formkrav än dem som anges i artikel II.

Departenzentschefen. Vad beträffar första och andra styckena i pro- memorieförslaget har de sakkunniga funnit riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip samma regler om tillämplig lag be- träffande skiljeavtal såväl vid erkännande av skiljeavtal som vid er- kännande och verkställighet av skiljedom. Någon invändning mot detta har inte rests vid remissbehandlingen. För min del finner jag den angivna utgångspunkten i och för sig lämplig. De sakkunniga har emellertid vidare föreslagit att denna princip ges uttryckligt lagstöd genom att New Yorkkonvention-ens regler i ämnet, vilka tar sikte på det fallet att skiljeavtalets giltighet aktualiseras i ett verkställighets- ärende, tas in i 2 & LUSK. Visserligen skulle den föreslagna lösningen vara fördelaktig från överskådlighetssynpunkt. Emellertid måste bc- aktas att man under arbetet med konventionen inte kunde enas om en sådan konstruktion. Reglerna 'i konventionen om tillämplig lag på skiljeavtal gäller sålunda bara när frågan om lagval aktualiseras i ett verkställighetsärende. Konventionsbestämmelsema behöver alltså be- aktas endast vid utformningen av bestämmelserna i 7 5 om erkän- nande och verkställighet av skiljedom. Mot denna bakgrund anser jag lämpligast att inte göra någon ändringi 2 5 med anledning av inne- hållet i konventionens artikel V första stycket a). Detta hindrar själv— fallet inte att principerna i konventionen i huvudsak måste bli väg-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1971: 131 28

ledande när det gäller att innan någon skiljedom har meddelats be- döma giltigheten och rättsverkningarna av ett utländskt skiljeavtal. Enligt det föreslagna tredje stycket anses utländskt skiljeavtal, utan hinder av första stycket, vara slutet i giltig form om det upprättats skriftligen och undertecknats av parterna eller kommer till uttryck genom brev- eller telegramväxling. Föreskriften har av de sakkunniga ansetts påkallad med hänsyn till innehållet i artiklarna II och V i New Yorkkonventionen. Innebörden av föreskriften är bl.a. att skiljeavtal under de angivna förutsättningarna skall godtas antingen det är frågan om att självständigt bedöma giltigheten och verkningarna av ett skilje— avtal eller om fråga om skiljeavtals ogiltighet aktualiseras i ett verk-. ' ställighetsärende och detta gäller även om skiljeavtalet till följd av formfel skulle vara ogiltigt enligt den lag som i och för sig skall till- lämpas på det. Vid remissbehandlingen har hävdats att konventions- regleringen endast innebär att konventionsstat i sin interna lagstiftning inte får uppställa strängare formkrav än som anges i konventionen och att den svenska lagstiftningen, som t.o.m. godtar muntliga skiljeavtal, därför inte behöver ändras. Frågan torde inte ha någon större praktisk betydelse. Starka skäl talar emellertid enligt min mening för att kon- ventionen tolkas på det sätt som förordats under remissbehandlingen. Med denna utgångspunkt har någon motsvarighet till 2 & tredje stycket i de sakkunnigas förslag inte tagits upp i departementsförslaget. Vad som sagts nu innebär att någon ändring inte bör göras i 2 ä.

3 %

Departementschefen. Enligt 3 5 får tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, inte tas upp till prövning vid svensk domstol," om invändning görs. Det sagda gäller under förutsättning att avtalet är giltigt enligt den främmande lag som är tillämplig på det och att frågan även enligt svensk lag skulle kunna hänskjutaS'till skiljemän. Bestäm- melsen står i huvudsaklig överensstämmelse med principerna i Gene- veprotokollets punkt 4 och Genevekonventioncns artikel 1 andra stycket" b). I New Yorkkonventionen återfinns motsvarande principer i artikel II tredje stycket och artikel V andra stycket a).

De sakkunniga anför att det kan tänkas inträffa att parterna avtalar att svensk lag åtminstone i vissa hänseenden skall tillämpas på skiljeav- tal, fastän förfarandet skall äga rum utomlands. Med tanke'på sådana fall har paragrafen i förslaget underkastats mindre jämkningar. 1 sak har endast den ändringen företagits att ordet ”främmande” framför ”lag” utgår.

Den föreslagna ändringen är inte nödvändig för svensk anslutning till konventionen. Något praktiskt behov av att genomföra ändringen föreligger knappast heller. Jag förordar därför att någon ändring i pa- ragrafen inte vidtas.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1971: 131 29

4 5

Inledning. Enligt 1 & gäller som förut har nämnts att skiljeavtal är att anse som utländskt dels när skiljemannaförfarandet enligt avtalet skall äga rum utom riket, dels då det i avtalet inte har bestämts någon ort för förfarandet men båda parter har hemvist utom riket. I 4 å—an- ges som huvudregel att skiljemannaförfarande på grund av utländskt skiljeavtal inte får' äga rum här 1 riket. Undantag görs emellertid för det senare av de båda fallen då avtal enligt 1 5 skall anses som utländskt. Är avtal att anse som utländskt till följd av att parterna vid avtalet hade hemvist utomlands, får förfarandet sålunda äga rum här i riket, om part mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig här. För sådant fall föreskrivs att SML:s regler om förfarande i anled- ning av svenskt skiljeavtal skall lända till efterrättelse beträffande för- farandet. '

En med 4 & LUSK korresponderande bestämmelse angående skilje- avtal som inte är utländskt finns i 4 & SML. Enligt denna paragraf får inte skiljemannaförfarande enligt SML inledas mot part, som har hem- vist utom riket och inte skulle i tvist av den att varom är fråga, kunna sökas vid svensk domstol. Undantag gäller för det fall att avtalet inne— ' bär att förfarandet skall äga rum här i riket eller parten eljest samtycker till det.

De sakkunniga. Bestämmelsen i 4 & LUSK grundas inte på någon uttrycklig förpliktelse enligt Geneveöverenskommelserna. Den står dock i överensstämmelse med principerna i Geneveprotokollets punkt 1. På samma sätt saknar New Yorkkonventionen någon bestämmelse som tar sikte på de fall som avses i paragrafen. Paragrafens innehåll torde ej strida mot de principer som ligger till grund för konventionen. Någon ändring i paragrafen synes inte påkallad. '

Remissinstanserna. Allmänt lämnas de sakkunnigas uttalanden utan erinran. Delegationen föreslår emellertid viss ändring i paragrafen. De- legationen påpekar att ett skiljeförfarande stundom kan behöva äga rum i Sverige mellan två utländska parter utan att dessa på förhand överens- kommit att förfarandet skall äga rum i Sverige. Enligt 1 & LUSK är ett skiljeavtal, som inte utmärker huruvida skiljeförfarandet skall äga rum inom eller utom Sverige, att anse som utländskt om båda parterna hade hemvist utom riket och enligt 4 & samma lag får inte på grund av ut- ländskt skiljeavtal förfarande äga rum här i riket utan så är att den part mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig i Sverige. Det är emellertid inte ovanligt att avtalsparterna uttryckligen överlämnat åt skiljemännen eller den institution vars skiljeförfarande de vill anlita att bestämma platsen för förfarandet. Enligt Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente bestämmer sålunda skiljedom- _ stolen i Paris platsen för förfarandet, vilket-inte sällan blir en ort i tredje land t. ex. Sverige, till vilket ingen av parterna från början har

• Sida 30
•  Original

Prop. 1971: 131 30

någon anknytning. Enligt 4 & LUSK skulle förfarandet i ett sådant fall inte få äga rum i Sverige med mindre parterna förmås att i efterhand godkänna den ort skiljedomstolen sålunda har valt för förfarandet. Nå- gon sanktionsbestämmelse är visserligen inte anknuten till detta för- bud, men i det fall skiljeförfarandet ändå äger rum i Sverige kan detta förhållande komma att utgöra klandergrund eller få betydelse om skilje- männen vill anlita svensk domstol för bevisupptagning. Delegationen hemställer därför att sådan ändring vidtas i förcnämnda paragrafer att skiljeförfarande i fall av angivet slag kan äga rum i Sverige. Viss ändring i 4 & SML torde i sådant fall också bli nödvändig.

Departementschefen. Den bärande tanken bakom förbuden i 4 %& LUSK och SML mot skiljemannaförfarande här i riket anges i förar- betena vara att en part inte bör från sitt utländska personliga forum kunna dragas inför en svensk skiljenämnd (jfr prop. 1929: 227 s. 26 och 1929: 226 s. 38 och 76—77). Förbuden gäller inte om skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum här i riket. Delegationens fram- ställning går ut på att förbuden inte heller skall gälla när parterna i skiljeavtalet överlämnat till skiljenämnd eller skiljedomsinstitution att bestämma platsen för förfarandet. En sådan ordning kan inte anses komma i strid med de överväganden som ligger till grund för bestäm- melserna i de angivna paragraferna i LUSK och SML. På grund av det anförda förordar jag att dessa ges ändrad lydelse av innebörd att skil- jemannaförfarande får äga rum här i riket, om skiljemännen eller skilje- domsinstitution i enlighet med skiljeavtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket.

5 %

Inledning. I 5 & anges att skiljedom skall anses som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gräns- dragning mellan inländsk och utländsk skiljedom som ligger till grund för Geneveövcrcnskommelserna (punkt 1 i protokollet och artikel 1 första stycket i 1927 års konvention).

I artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedo- mar. Först nämns skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande eller verkställighet begärs. Detta innebär en vidgning av tillämpningsområdet i förhållande till Geneveöverenskommelsema. Någon ändring i 5 & behövs emellertid inte, eftersom denna paragraf saknar motsvarighet till begränsningarna enligt Genöveöverenskommel- serna. Till den andra kategorin som nämns hör skiljedomar, som inte _ anses som inländska i det land där erkännande eller verkställighet be- gärs. Med angivandet av denna kategori åsyftas att komplettera kon- ventionsåtagandena för de stater som skiljer mellan ”utländsk” och ”in— ländsk” skiljedom efter andra än territoriella kriterier. Någon förplik- telse inträder inte för svensk del.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1971: 131 31

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller att någon särskild lagstift- ningsåtgärd för att täcka in konventionens tillämpningsområde enligt artikel I i och för sig inte synes nödvändig. Som den svenska lagstift- ningen är konstruerad torde den därtill väl- täcka praktiskt taget alla förekommande slag av skiljedomar. Skiljedom som meddelats utomlands regleras i LUSK. Äger skiljemannaförfarandet rum i Sverige, är SML tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den under be- stämmelser i SML och 46 & UL. I fråga om en kategori kan emellertid enligt de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk eller utländsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det att skiljemannaförfarande ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i'5 & LUSK kan denna kategori inte betecknas som utländsk. Möjligen kun- de sägas att 5 5 inte avser att uttömmande ange vilka skiljedomar som är utländska. Det skulle därför vara tänkbart att även skiljedom av nu angivet slag enligt lagen skulle kunna betraktas som utländsk. Behov av att kunna använda detta förfaringssätt vid meddelandet av skiljedom har uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tveksamhet bör i så fall inte råda om möjligheten att få skiljedomen verkställd i Sverige. Oavsett vad som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av värde att man nu skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn till att själva skiljemannaförfarandet i det diskuterade fallet förutsätts äga rum utomlands synes rimligt att betrakta skiljedomen som utländsk. An- märkas bör att vi därmed får en typ av skiljedomar som hänförs till den andra kategorin i artikel I första stycket New Yorkkonventionen.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande bestämmelsen i 5 & behålls. Förslaget innebär att det alltjämt skall fö- reskrivas att skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort. Som tillägg föreslås emellertid en föreskrift att detsam- ma gäller, om skiljedomen meddelats här i riket efter skiljemannaför- farande som ägt rum på utländsk ort.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt i att en skiljedom som efter förfarande på utländsk ort senare under- skrivs i Sverige lämpligen bör behandlas såsom utländsk. Hovrätten ifrågasätter emellertid om detta inte kan uppnås på bättre sätt än de sakkunniga föreslagit. Det naturliga synes vara att anse skiljedomen meddelad i anslutning till förfarandet, dvs. i det land där förfarandet ägt rum. Det förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses med- delad på ort som bestämts för förfarandet. Hovrätten förordar emel- lertid att paragrafen lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att det föreligger ett praktiskt behov av ett tillvägagångssätt där skilje- domen meddelas efter det att skiljemännen lämnat platsen för förfa— randet. Detta behöver emellertid inte föranleda någon ny bestämning av begreppet utländsk skiljedom. De sakkunnigas uppfattning synes ba-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1971: 131 32

serad på en väl snäv tolkning av ordet ”meddela”. En skiljedom skulle inte kunna anses ”meddelad” i utlandet därför att den avfattats i Sve- - rige. En så snäv tolkning är dock inte nödvändig. Ett klargörande'f kan begränsas till ett stadgande att skiljedom skall anses meddelad på den ort där förfarandet har ägt rum. Bestämmelser av detta innehåll återfinns bl.a. i Internationella Handelskammarens skiljedomsregle- mente (Art. 27) samt i de s. k. Neuchåtel Rules (Art.:3). För att även täcka in det fall att förfarandet ägt rum på flera orter kan tillfogas att skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet inleddes. Enligt delegationens mening bör alltså andra punkten i den föreslagna lydel- sen utgå och ersättas med ett stadgande, i vilket ”meddela” definieras. Denna definition bör utformas på grundval av bestämmelsen i de an- givna skiljedomsreglerna, ev. med tillägg enligt vad nyss föreslagits.

Departementschefen. För egen del anser jag det naturligt att be- trakta utländsk skiljedom som meddelad där förfarandet har ägt. rum. De i delegationens yttrande nämnda artiklarna bygger på detta be- traktelsesätt som också torde vara allmänt vedertaget. Skulle förfa- randet någon gång ha ägt rum på flera orter torde frågan vari domen skall anses meddelad få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Någon uttrycklig regel som tar sikte på fall när skiljedomen har meddelats i annan stat än den där förfarandet har ägt rum synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon ändring i 5 5 inte vidtas.

Gå

Departementschcfen.” Enligt 6 % skall utländsk skiljedom gällahär i riket under de förbehåll som anges i efterföljande paragrafer. Med att domen skall gälla avses dels att den skall erkännas, dvs. innefatta en bindande reglering av parternas mellanhavande o'ch utgöra rättegångs— hinder och dcls att den skall vara verkställbar. Paragrafen bygger på artikel 1 i Genevekonventionen. Denna artikel motsvaras av artikel III i New Yorkkonventionen. Såvitt nu är i fråga föreligger saklig över- ensstämmelse mellan konventionerna. .De sakkunniga och remissin- stanserna är ense om att någon ändring i 6.5 inte är påkallad. Jag är av samma uppfattning.

7 5

Inledning. Denna paragraf anger i första stycket under åtta punkter undantag från huvudregeln i 6 5 att utländsk skiljedom gäller här i riket. Undantagen har grupperats så att de fyra första punkterna tar sikte på att skiljedom skall vara giltig i det land där den har till- kommit och de fyra återstående anger fall när skiljedomen inte är godtagbar enligt svenska rättsgrundsatser. Enligt de. fyra första punk- terna gäller skiljedomen inte,.om skiljeavtalet är ogiltigt enligt den -

• Sida 33
•  Original

Prop. 1971: 131 33

främmande lag som därå äger tillämpning (punkt 1), om skiljedomen blivit undanröjd i den stat där den meddelats (punkt 2), om någon omständighet eljest är för handen på grund varav skilejdomen är utan verkan i den staten (punkt 3) eller om i nämnda stat rättegång pågår om skiljedomens giltighet eller tid som kan vara stadgad för dess över- klagande ännu inte gått till ända (punkt 4). Enligt återstående punkter gäller skiljedomen inte, om den innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej får hänskjutas till skiljemän (punkt 5), om den part mot vilken den åberopas inte haft erforderlig tillgång att utföra sin talan (punkt 6), om den fråga skiljemännen prövat blivit avgjord genom domstols eller överexckutors beslut, som meddelats efter skiljeavtalets ingående (punkt 7), eller om beträffande förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet som medför att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder (punkt 8).

I paragrafens andra stycke anges att omständighet som avses under punkterna 3 eller 6 inte skall utgöra hinder för erkännande, om inte sådan omständighet åberopas av den mot vilken skiljedomen görs gäl- lande.

Bestämmelserna i 7 å ansluter i huvudsak till artiklarna 1—3 i Ge- nevekonventionen, där de omständigheter anges som kan berättiga till vägran att godta utländsk skiljedom. Bestämmelserna följer emellertid inte konventionens systematik och vissa villkor enligt konventionen för erkännande och verkställighet har inte tagits med. Konventionen anger först de förutsättningar som måste föreligga, om erkännande eller verk- ställighet skall kunna komma i fråga (artikel 1). Därefter anges vad som kan föranleda att skiljedom inte skall godtas. I sak innebär kon- ventionen i motsats till lagen att vissa av de omständigheter som avses i lagens 7 5 första stycket punkterna 3 och 6 kan beaktas ex officio (artiklarna 2 och 3).

I New Yorkkonventionen finns motsvarande bestämmelser i artikel V. Den nya regleringen syftar till att ytterligare underlätta erkännande och verkställighet av internationella skiljedomar. Beträffande systema- tiken har man i artikel V valt den metoden att man i artikelns första stycke fastslår att erkännande och verkställighet av skiljedom får väg- ras endast om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att någon av vissa särskilt angivna omständigheter föreligger. Enligt andra stycket får erkännande och verkställighet dessutom vägras i vissa andra fall. I sistnämnda fall får vederbörande myndighet pröva spörsmålet ex officio.

De sakkunniga. I förhållande till 7 & LUSK innebär artikel V i New Yorkkonventionen att det i flera avseenden är lättare att utverka erkännande och verkställighet av skiljedom. På några punkter synes artikel V inte leda till någon saklig ändring i förhållande till 7 5 men ge ett visst mått av precisering.

• Sida 34
•  Original

Prop. 1971: 131 34

Reglerna i artikel V bör enligt de sakkunniga kunna accepteras i den mån de innebär samma eller en mera liberal behandling av ut- ländska skiljedomar i förhållande till gällande ordning. I detta sam- manhang måste också Genevekonventionen alltjämt beaktas. Detta sammanhänger med övergångsbestämmelsen i artikel XIV i New Yorkkonventionen. Den innebär att Sverige även efter att ha ratificerat konventionen fortfarande är bundet av Genevekonventionen i förhål- lande till vissa stater. Om någon regel i artikel V skulle innebära en skärpning i berörda hänseende i förhållande till Genevekonventionen, bör den därför inte godtas.

Konventionsförpliktelsen enligt artikel V går ut på att man inte får tillämpa andra grunder för vägran att erkänna och verkställa utländsk skiljedom än dem som nämns i denna artikel. Någon skyldighet att tillämpa alla uppräknade grunder föreligger däremot inte.

I detta sammanhang berör de sakkunniga en del av regleringen under artikel V första stycket e). Under denna punkt nämns som grund för vägran bl.a. att skiljedomen undanröjts eller att dess verkställighet uppskjutits i det land enligt vars lag den har meddelats. Någon ut- trycklig motsvarighet härtill finns inte i LUSK eller i Genevekonven- tionen. Som förut har nämnts skiljer man i en del stater mellan ”ut- ländsk” och ”inländsk” skiljedom efter andra kriterier än som till- lämpas inom vårt rättssystem. Av intresse i detta sammanhang är att vissa stater accepterar skiljedom, helt tillkommen utanför den egna staten, som ”inländsk”, om domen meddelats enligt statens lag. I över- ensstämmelse härmed anser sig myndighet i sådan stat också ha juris- diktion i frågor om giltighet och undanröjande av skiljedomen. Kon— ventionsbestämmelsen åsyftar fall då myndighet har beslutat om un- danröjande eller uppskov med verkställighet. Det synes föga tilltalande, om part som lyckats utverka sådant beslut skulle behöva finna sig i att skiljedomen verkställs här i landet. Mot denna bakgrund bör beslut om undanröjande eller uppskov med verkställighet i land, enligt vars regler skiljedomen tillkommit, också respekteras. .Ett sådant betraktelsesätt måste anses stå i överensstämmelse med bestämmelserna i nuvarande 7 5 första stycket punkterna 3 eller 8 LUSK och motsvarande artiklar i Genévekonventionen. Enligt denna tolkning innebär berörda grunder under punkten e) för vägran att erkänna eller verkställa skiljedom ingen skärpning i förhållande till gällande ordning.

De sakkunniga förordar att 7 & ändras så att den i sak ansluter till artikel V i New Yorkkonventionen. Vid utformningen av den nya 7 5, synes lämpligt att viss anpassning sker till systematiken i artikel V. I ett nytt första stycke bör sålunda tas upp de grunder för vägran be- träffande vilka bevisbördan åligger den mot vilken skiljedomen åbe- ropas. Övriga grunder bör föras in i ett nytt andra stycke. I den mån bestämmelserna i artikel V innebär en precisering i förhållande till

• Sida 35
•  Original

Prop. 1971: 131 35

gällande ordning bör preciseringen återspeglas i 7 &, även- om någon ändring i sak inte åsyftas. I det nya första stycket synes de olika grunderna för vägran att godta utländsk skiljedom böra uppräknas allt- eftersom de hänför sig till skiljeavtalet, skiljemannaförfarandet och skiljedomen.

Enligt den föreslagna nya 7 & första stycket gäller utländsk skiljedom inte här i riket, om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att någon av de omständigheter föreligger som anges under punkterna 1—5. I punkt ] nämns att part när skiljeavtalet träffades saknade rätts- handlingsförmåga eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt den lag som äger tillämpning. Punkten motsvarar i sak New Yorkkonventionens artikel V första stycket a) och ersätter nuvarande punkt 1. Punkt 2 anger att skiljenämndens sammansättning eller skiljemannaförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal saknas härom, mot lagen i den stat där förfarandet ägt rum. Punkten motsvarar artikel V första stycket (1) och torde i gällande lag i huvudsak täckas av punkt 3. I den nya punkt 3 sägs att den part mot vilken skiljedomen åberopas inte i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. Detta fall motsvarar artikel V första stycket b) i. konventionen och punkt 6 i gällande lag. I den nya punkt 4 nämns att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Punkten tar sikte på det fall som avses i artikel V första stycket c). Någon uttrycklig motsvarighet till vad som sägs i konventionsbestämmelsen om möjlighet till par- tiellt erkännande har inte tagits upp i förslaget. Sådan möjlighet torde föreligga utan uttrycklig föreskrift. Fall som avses i den nya fjärde punkten torde f.n. täckas av nuvarande punkt 3. Som punkt 5 har tagits upp den omständigheten att skiljedomen ännu inte blivit bin-_ dande eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i den stat i vilken den meddelats eller enligt vars lag den meddelats. Detta fall motsvarar helt artikel V första stycket e). Det täcks f.n. i huvudsak av punkterna 2 och 3. '

I det nya andra stycket föreskrivs att utländsk skiljedom inte heller gäller, om skiljedomen innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej får avgöras av skiljemän (punkt 1) eller om skiljedomens till- lämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rätts- ordningen här i riket (punkt 2). I sak ansluter dessa bestämmelser helt till New Yorkkonventionen. Punkt 1 har f.n. motsvarighet i punkt 5 och punkten 2 täcker samma fall som f. n anges i punkterna 7 och 8. Någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller är inte avsedd.

Remissyttrandena. Svea hovrätt uttalar att de föreslagna ändringarna är avsevärt mera omfattande än Som betingas av en svensk konventions- anslutning. Hovrätten godtar emellertid i huvudsak vad som har före- slagits. Beträffande de föreslagna punkterna 2 och 4 anför hovrätten _

• Sida 36
•  Original

Prop. 1971: 131 36

dock betänkligheter och förordar andra lösningar. I fråga om den re- daktionella utformningen uttalar hovrätten att konventionens artikel V så långt som möjligt bör införlivas med 7 &. Hovrätten förordar från denna utgångspunkt vissa jämkningar i förslaget. Vad hovrätten i hu- vudsak har anfört redovisas i det följande i anslutning till de olika punkterna i den föreslagna 7 5. Delegationen anser att vissa fördelar kan vinnas genom att anknyta den nya 7 5 till artikel V eftersom därigenom enhetlighet med lagstiftningen i andra länder kan vinnas. Delegationen framhåller vidare att förslaget i vissa avseenden innebär vidgade möjligheter att hindra verkställighet av utländsk skiljedom. En- ligt delegationens mening kan dock den föreslagna utformningen i stort godtas. Delegationen framför också anmärkningar i fråga om vissa detaljer.

I fråga om det föreslagna första stycket punkt 1 anser hovrätten att närmare anknytning bör ske till artikel V första stycket a). Anvis- ningarna om tillämplig lag bör enligt hovrättens mening tas in i denna punkt och inte som de sakkunniga föreslagit i 2 &. Delegationen framhåller att rättshandlingsförmåga inte är en adekvat översättning av motsvarande uttryck i konventionen.

Beträffande första stycket punkt 2, som innebär att invändning får göras att skiljenämndens sammansättning eller förfarandet stått i strid med vad parterna överenskommit eller med tillämplig lag, anser sig hovrätten inte kunna instämma i de sakkunnigas uttalande att denna punkt skulle täckas av nuvarande punkt 3. Samma ståndpunkt intar hov- rätten beträffande den föreslagna punkt 4 som rör det fallet att skilje- männen överskridit sitt uppdrag. Den nuvarande lagstiftningen är en- ligt hovrätten grundad på den uppfattningen att klandergrunder skall prövas efter klander i det land där skiljedomen meddelats. Invändning om brister i förfarandet skall, vad gäller en svensk skiljedom, göras gällande genom klander inom viss tid (21 ä 3 och 4 SML). Detsamma måste antas gälla beträffande utländska skiljedomar som skall verk- ställas i Sverige. Anställs inte i tid sådan klandertalan i det land där skiljedomen meddelats eller förlorar tappande part sådan klandertalan, står skiljedomen fast och man kan inte sedan i det svenska verkställig- hetsförfarandet framföra en sådan invändning. Endast i den mån klandertalan inom viss tid inte är känd i det land där den utländska skiljedomen meddelats utan part utan tidsbegränsning kan göra gällan- de att skiljedomen är utan verkan torde invändningen även kunna framföras i det svenska verkställighetsförfarandet. Det synes främst vara sådant fall som avses med punkt 3 i-nu gällande lag. Hovrätten finner det för sin del tveksamt huruvida den nuvarande ordningen, att tappande part i första hand är hänvisad till klandertalan i det land där skiljedomen meddelats, verkligen bör överges och det svenska verk- ställighetsförfarandet öppnas för invändningar av detta slag. Att skilje-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1971: 131 37

männen överskridit sitt uppdrag är nämligen en icke ovanlig invänd- ning. Redan under skiljeförfarandet kan det gång efter annan inträffa att skiljemännen måste ta ställning till invändningar av detta slag. Genom den ordning de sakkunniga föreslår ökas onekligen möjlig- heterna högst betydligt i förhållande till gällande ordning att förhala verkställighet av ett avgörande genom att ånyo ta upp sådana invänd- ningar utan någon tidsbegränsning. Å andra sidan får också beaktas att hänvisning att föra klandertalan i en främmande stat kan framstå som ett otillräckligt rättsmedel i det fall klanderförfarandet i den staten inte fyller de anspråk man från rättssäkerhetssynpunkt kan ställa. Hov- rätten är närmast benägen att förorda att nuvarande ordning behålls. I vart fall synes utformningen av den nya lagstiftningen på de två ifrågavarande punkterna böra övervägas ytterligare. Delegationen fram- håller också att förslaget innebär vidgade möjligheter att hindra verk- ställighet men uttalar, som redan har nämnts, att förslaget i stort kan godtas. Beträffande punkt 4 påpekar delegationen att någon motsvarig- het till vad som sägs i konventionen om möjlighet till partiellt erkän- nande inte har medtagits i lagtexten. Enligt de sakkunniga torde en sådan möjlighet föreligga utan uttryckligföreskrift. I avsaknad av ut- tryckliga regler i detta hänseende för skiljedomars vidkommande är det enligt delegationens mening inte givet att partiellt erkännande kan ske enligt svensk rätt. Delegationen vill därför föreslå att lagtexten här an- knyts till konventionsbestämmelserna om partiellt erkännande.

Den föreslagna punkt 3 innebär enligt paragrafens ordalydelse bl.a. att skiljedomen inte gäller om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att han inte i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet. I anslutning till denna punkt framhåller lagberedningen att det av lätt insedda skäl inte är brukligt att part skall visa att motpart eller annan inte fullgjort en underrättelseplikt e. 1. Hur bevisbördan i förevarande fall skall full- göras är höljt i dunkel. Det kunde måhända vara värdefullt med åt— minstone någon anvisning om vad man skäligen kan fordra. Om t. ex. i skiljedomen ingenting förekommer om att parten underrättats, måste det väl rimligen anses att denne primärt fullgjort sin bevisbörda. Finns anteckning i skiljedomen om att part underrättats, blir den kanske som regel tillfyllest för att invändningen skall lämnas utan avseende. Att godta skiljedomen, om berättigat tvivel råder huruvida part verkligen nåtts av underrättelse, synes emellertid. stötande. Om konventionen ratificeras, torde det ej vara möjligt att komma ifrån oegentligheten, och denna bör nog inte hindra ratifikation.

I fråga om punkt 5 i förslaget såvitt den behandlar det fallet att skiljedomen undanröjts eller att dess verkställighet uppskjutits i det land enligt vars lag den har meddelats anser sig Svea hovrätt inte kun- na godta de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen inte innebär

• Sida 38
•  Original

Prop. 1971: 131 . 38

någon skärpning av förutsättningarna för verkställighet enligt gällande ordning. Enligt hovrätten är det svårt att se hur en utländsk skiljedom skulle kunna sägas vara utan verkan i det land där den meddelats (nuvarande punkt 3) därför att den står i strid med lagen i ett annat land enligt vars regler den tillkommit. Hovrätten är emellertid beredd att godta den föreslagna ändringen.

Beträffande ordre publicregeln i 7 5 andra stycket punkt 2 vänder sig Svea hovrätt mot de sakkunnigas uttalande att den nya punkten täcker bl. a. samma fall som f. n. anges i punkten 7, nämligen att den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade" beslut. Hov- rätten förordar emellertid inte att nuvarande punkt 7 behålls eller att annat liknande stadgande införs utan anser att lösningen av dylika kon-- fliktsituationer bör överlämnas till rättstillämpningen.

Departementschefen. Bestämmelserna i 7 & LUSK i dess nuvarande lydelse grundar sig i huvudsak på föreskrifterna i artiklarna 1—3 i Genevekonventionen. Lagens bestämmelser innebär dock att det i vissa avseenden är lättare att utverka erkännande och verkställighet än vad konventionen kräver. Artiklarna 1—3 motsvaras i New Yorkkonventio- nen av artikel V. Regleringen enligt New Yorkkonventionen ger som förut har berörts större möjligheter än Genevekonventionens föreskrif- ter att få till stånd verkställighet. De sakkunniga har förordat att 7 % ändras så att den i sak och i fråga om systematiken ansluter till arti- kel V. Förslaget har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. I Svea hovrätts yttrande framhålls emellertid att punkterna 2 och 4 i det föreslagna första stycket innebär en skärpning av förutsättningarna för verkställighet jämfört med nuvarande 7 &. Hovrätten förordar därför att nuvarande ordning såvitt gäller dessa punkter behålls i sak. I fråga om andra delar av förslaget har vissa detaljanmärkningar framställts.

För min del anser jag som tidigare har nämnts, att som en allmän riktlinje bör gälla att någon skärpning av förutsättningarna för erkän- nande och verkställighet inte bör ske. Från denna utgångspunkt föror- dar jag viss jämkning i de sakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det följande. I övrigt anser jag att förslaget ihuvudsak bör godtas. I första stycket bör sålunda anges de grunder för att inte godta skilje- dom beträffande vilka bevisbördan åligger den mot vilken skiljedomen åberopas, och övriga grunder bör tas upp i ett nytt andra stycke. För ' att närmare överensstämmelse med systematiken i konventionen skall vinnas bör viss omplacering av de olika punkterna i första stycket ske.

Beträffande första stycket första punkten i de sakkunnigas förslag förordar jag i överensstämmelse med vad som anförts under remissbe- handlingen att orden ”saknade rättshandlingsförmåga” byts ut mot ”sak- nade behörighet att ingå sådant avtal eller icke var behörigen före- trädd". I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 2 % föreslår

• Sida 39
•  Original

Prop. 1971: 131 39

jag vidare att bestämmelserna i övrigt i artikel V första stycket a) tas in i denna punkt. Med anledning av ett påpekande av lagberedningen vill jag framhålla att avfattningen av bestämmelsen givetvis inte hind- rar att skiljeavtal som i vederbörlig ordning ratihaberats måste anses giltigt.

Som punkt 2 i första stycket bör de sakkunnigas förslag till punkt 3 i samma stycke tas upp. Vissa redaktionella jämkningar synes därvid lämpliga. Kravet på bevisning om att underrättelse inte har skett kan självfallet inte ställas särskilt högt. Som lagberedningen anfört måste den mot vilken skiljedomen åberopas anses ha primärt fullgjort sin bevisbörda, om i skiljedomen ingenting förekommer om att han har er- hållit underrättelse.

I punkterna 3 och 4 bör de invändningar behandlas som tagits upp i punkterna 4 respektive 2 i promemorieförslaget, nämligen att skilje- männen överskridit sitt uppdrag och att felaktigheter förekommit vid tillsättandet av skiljemännen eller vid skiljemannaförfarandet. De sak- kunniga har här helt följt New Yorkkonventionens reglering i sak. Som har framhållits vid remissbehandlingen torde denna lösning innebära att möjligheterna till invändningar ökas jämfört med 7 & i dess nuvarande lydelse. Enligt nuvarande ordning torde nämligen utgångspunkten vara att invändningar av detta slag skall prövas i den stat där skiljedomen har meddelats och att skiljedomen står fast om klandertiden har för- suttits. I enlighet med den målsättning jag tidigare har angett bör möj- ligheterna till invändningar inte ökas. Jag föreslår därför att ytterligare en förutsättning uppställs för att de omständigheter som anges i före— varande punkter skall leda till att skiljedomen inte gäller. Denna förut— sättning är att skiljedomen på grund av sådan omständighet är utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.

Vid remissbehandlingen har beträffande det fallet att skiljemännen överskridit sitt uppdrag framhållits att någon motsvarighet till vad som sägs i New Yorkkonventionen om partiellt godkännande inte tagits upp i lagtexten. Förslag har väckts om att lagtexten i detta hänseende an— knyts till konventionstexten. I enlighet med vad som anges i konven- tionen bör partiellt godkännande kunna komma i fråga om skiljedomen i den del den omfattas av skiljeavtalet kan särskiljas från skiljedomen i övrigt. Med den avfattning av punkterna 3 och 4 som jag föreslår synes någon särskild föreskrift om partiellt godkännande inte behövas.

Även om första stycket punkt 5 i promemorieförslaget i vissa situa- tioner skulle kunna anses utgöra någon skärpning i förhållande till vad som nu gäller anser jag av de skäl som de sakkunniga har anfört att för- slaget i denna'del bör godtas.

I fråga om andra stycket anser jag att de sakkunnigas förslag bör godtas. En direkt motsvarighet till den nuvarande punkten 7 kommer därigenom att saknas. Som påpekats vid remissbehandlingen torde ordre

• Sida 40
•  Original

Prop. 1971: 131 40

publicregeln inte alltid kunna åberopas vid konflikt mellan en svensk dom och en utländsk skiljedom. Som exempel kan nämnas det fallet att den svenska domen är en tredskodom i ett mål där skiljeavtalet inte har företetts. För vissa situationer innebär det nya andra stycket alltså att möjligheterna att vägra godta skiljedom beskurits.

85

Inledning. I paragrafen ges f.n. regler om hur den skall förfara som vill utverka verkställighet av utländsk skiljedom. Enligt. första stycket skall ansökan om verkställighet göras hos Svea hovrätt. I andra stycket föreskrivs att vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt avskrift. Är i den stat där skiljedomen givits tid före- skriven för dess överklagande, skall sökanden enligt tredje stycket också ge in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan under föreskriven tid inte har ägt rum.

Det kan anmärkas att paragrafen torde vara avsedd att uttömmande ange vilka handlingar som sökanden skall förete. Enligt motiven står det dock hovrätten fritt att vid behov förelägga sökanden att prestera översättning av handling som är avfattad på främmande språk. Någon föreskrift om detta ansågs inte nödvändig (prop. 1929: 227 s. 31).

Nuvarande 8 % utgår från de regler som finns i artikel 4 i Genevekon- ventionen. Sökandens prestationsskyldighet enligt paragrafen är emel- lertid mindre omfattande." "

De sakkunniga. New Yorkkonventionen anger i artikel IV vilka hand- lingar den som söker verkställighet skall förete. Reglerna där innebär en betydelsefull ändring i förhållande till artikel 4 i Genevekonventionen. I artikel IV anges bara skiljedomen och skiljeavtalet i original eller av- skrift och översättning. Handlingarna skall vara bestyrkta i viss ordning. Innebörden torde vara att sökanden inte kan åläggas förete andra hand- lingar.

Tillräekliga skäl att i 8 & införa skyldighet för sökanden att förete skiljeavtalet eller att kräva någon form av legalisering av skiljedomen synes inte föreligga. I övrigt bör 8 & utformas så att den återger före- skrifterna i artikel IV. Med denna utgångspunkt saknas skäl att ändra paragrafens första och andra stycken. Första stycket bör emellertid anpassas till nu gällande språkbruk. I andra stycket bör, i likhet med vad som har skett i nyare lagar om verkställighet av utländsk dom, tas in en föreskrift om skyldighet att förete styrkt översättning till svenska språket. I enlighet med vad som gäller på andra områden får dock för- utsättas att handling som är skriven på danska eller norska får god- tas. Detta synes inte kräva uttryckligt omnämnande (jfr prop. 1965 : 139 s. 24). Tredje stycket bör upphävas. '

Renzissyttrandena. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinranav remissinstanserna. Lagberedningen påpekar emellertid att 8 % endast

• Sida 41
•  Original

Prop. 1971: 131 41

ålägger sökanden att inge skiljedomen i huvudskrift eller avskrift me- dan artikel IV i konventionen ålägger sökanden att också inge skilje- avtalet i huvudskrift eller "avskrift. Med hänsyn till den omkastade be- visbördan synes enligt beredningen befogat att ålägga sökanden skyl- dighet att inge även skiljeavtalet. EON tar upp frågan om översättning av handlingar och uttalar därvid att erfarenheten har visat, att det från rättssäkerhetssynpunkt måste uppställas ett ovillkorligt krav på över- sättning av exekutionsurkund och övriga handlingar — således även danska och norska — som skall handläggas av utmätningsman.

Departementschefen. Visserligen kan skäl anföras för att i paragrafen ge en föreskrift om skyldighet att i verkställighetsärende förete skilje- avtal. För vissa fall synes emellertid inte lämpligt att upprätthålla ett sådant krav. Enligt vissa rättsordningar godtas i princip muntligt skilje- avtal. Är en sådan rättsordning tillämplig på skiljeavtalet kan det in— träffa att kravet inte kan uppfyllas. Jag förordar sålunda att de sak- kunnigas förslag godtas. Självfallet hindrar inte den föreslagna bestäm— melsen att den som åberopar skiljeavtal vid bestridande får visa att ett skiljeavtal verkligen träffats. Anledning att ställa krav på översättning av danska och norska handlingar föreligger inte. '

9 5

Inledning. I paragrafen ges regler om handläggningen av ansökan om verkställighet. Enligt paragrafens första stycke får ansökan om verkställighet inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig. Finner hovrätten anledning inte förekomma till antagande att hinder som anges i 7 & möter för verkställigheten, skall hovrätten enligt pa- ragrafens andra stycke förordna om verkställighet. I sådant fall skall domen verkställas som domstols laga kraftägande dom, om inte högsta domstolen efter klagan över hovrättens beslut bestämmer annat.

Paragrafen saknar motsvarighet i Genevekonventioncn. Den står emellertid i överensstämmelse med det grundläggande åtagandet enligt artikel 1 att under vissa betingelser erkänna och verkställa skiljedom i enlighet med de processuella reglerna i det område där skiljedomen åberopas. New Yorkkonventionen överensstämmer i detta hänseende med Genevekonventionen. Den grundläggande bestämmelsen finns i artikel III.

De sakkunniga. Beträffande paragrafens första stycke saknas anled— ning att föreslå någon saklig ändring. Nuvarande lydelse av andra stycket synes enligt motiven ha valts för att klargöra att det inte åligger hovrätten att skaffa sig fullständig visshet rörande frånvaron av ' varje tänkbart hinder enligt 7 % (jfr prop. 1929: 227 s. 31). Med den ändrade lydelse av 7 5 som nu föreslås föreligger inte längre något behov av att i 9 5 andra stycket närmare 'ange'förutsättningarna för bifall till ansökan om verkställighet. Bestämmelsen i 9 5 andra stycket

• Sida 42
•  Original

Prop. 1971: 131 42

bör därför ändras så till vida att det nu angivna villkoret för beslut om verkställighet får utgå.

I samband med översynen av denna paragraf finns anledning att uppmärksamma artikel VI i New Yorkkonventionen. Artikeln avser, som tidigare har nämnts, det fall att part hos myndighet i skiljedoms- landet eller i det land enligt vars lag skiljedomen tillkommit har yrkat att skiljedomen skall undanröjas eller tills vidare inhiberas. Regeln innebär att den myndighet hos vilken skiljedomen åberopas i ett sådant fall har en diskretionär möjlighet att uppskjutaverkställigheten och på yrkande av den som begärt verkställighet ålägga motparten att ställa skälig säkerhet. Regeln, som f.n. saknar motsvarighet i LUSK, har som nämnts till syfte bl.a. att skydda den som åberopar skiljedom mot obefogade invändningar vars syfte är att fördröja ett beslut om verkställighet. .

Hinder torde ej föreligga från svensk synpunkt mot att godta regeln i artikel VI. Den torde kräva att en motsvarande bestämmelse införs i LUSK. Den nya bestämmelsen synes lämpligen kunna tas in i 9 5 som ett andra stycke. Det nuvarande andra stycket torde med den jämkning som har berörts i det föregående få utgöra ett nytt tredje stycke.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna har genomgående lämnats utan erinran. Lagberedningen har emellertid beträffande det föreslagna andra stycket framhållit att det bör klargöras vad som hän- der om sökandens motpart trots föreläggande inte ställer säkerhet. Förmodligen skall dålverkställigheten äga rum.

Departementschefen. Med anledning av lagberedningens påpekande har ett förtydligande tillägg gjorts till promemorieförslaget. I övrigt har detta lagts till grund för departementsförslaget.

10 &

Departetnentschefen. I paragrafen regleras det fall att. skiljemännen har meddelat deldom, dvs. inte samtidigt avgjort alla frågor som hän- skjutits till dem. Har flera yrkanden framställts i den sak skiljedömen avser och innefattar skiljedomen inte prövning av dem alla, kan hov- rätten, när det är skäl till det, förelägga sökanden att ställa säkerhet för återgäldande av belopp, som kan komma att frångå honom på grund av senare beslut av skiljemännen. Förmår sökanden inte att ställa avfordrad säkerhet, som godkänns av hovrätten, skall ansök- ningen avslås. Bestämmelsen, som tillkom efter hemställan av lagrådet (prop. 1929: 227 s. 36 f), motsvarar en liknande bestämmelse i Geneve- konventionen artikel 2 andra stycket. I New Yorkkonventionen där- emot finns ingen sådan regel.

Enligt de sakkunniga föreligger inte något hinder av att behålla 10 &. Enligt artikel III i New Yorkkonventionen är ju fördragsslutande stat berättigad att tillämpa sina egna procedurregler. Endast den inskränk-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1971: 131 43

ningen gäller att dessa regler inte får innebära att väsentligt strängare villkor eller avsevärt högre avgifter åläggs än vad som gäller för in- ländska skiljedomar. 10 5 kan inte anses komma i konflikt med artikel III (jfr 19 och 21 55 SML). På grund härav och då skäl föreligger att behålla det skydd som 10 5 innehåller för den mot vilken deldomen meddelats föreslår de sakkunniga ingen ändring i paragrafen.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot vad de sakkun- niga har anfört. Även jag ansluter mig till de sakkunnigas mening att någon ändring i 10% inte är behövlig.

5.3 Förslaget till lag om ändring i skiljemannalagen (1929: 145) Departementschefen. Som har nämnts i anslutning till '4 & LUSK föreslås ändring även i 4 & SML. Beträffande skälet till ändringen får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till förstnämnda para— graf.

5.4. Ikraftträdande

Departementschefen. New Yorkkonventionen träder för Sveriges del i kraft på nittionde dagen efter det att det svenska ratifikationsinstru- mentet deponerats. För att få en lämplig samordning med ikraftträdan- det av konventionen bör Kungl. Maj:t ges befogenhet attförordnaom ikraftträdande av lagändringarna.

6. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag nu _ ' _ ' '

1) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,

2) lag om ändring [ "skiljemannalagen (1929: 145 ). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 5. _ '

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas genom utdrag av protokollet. '

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats— rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen. '

Ur protokollet: '

Britta Gyllensten

• Sida 44
•  Original