NJA 2010 s. 448
Sedan tingsrätten förpliktat en part att utge ett visst belopp har parten såväl överklagat domen som betalat det utdömda beloppet. För att en sådan betalning ska anses innebära en utfästelse att inte överklaga måste krävas att någon särskild omständighet utöver själva betalningen ger stöd för en sådan utfästelseavsikt. Vidare har hovrätten vid bedömningen av frågan om klagointresse föreligger att utgå från att betalningen inte är slutgiltig, om det inte framstår som uppenbart att betalningen inte kan återkrävas.
I dom den 1 juli 2008 förpliktade Jönköpings tingsrätt AQ Enclosure Systems AB (AQ) att till Air Liquide Gas Aktiebolag (ALG) utge skadestånd med 1 005 674 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.
Hovrätten
Båda parter överklagade tingsrättens dom i Göta hovrätt.
ALG yrkade att AQ:s överklagande skulle avvisas. Som grund för sitt yrkande anförde ALG att AQ förbehållslöst erlagt full betalning i enlighet med tingsrättens dom, att AQ saknade möjlighet att återkräva betalningen och att AQ därmed saknade klagointresse i förhållande till domen. ALG anförde vidare att betalningen skulle anses som en bindande utfästelse från AQ att inte överklaga.
AQ bestred avvisningsyrkandet och anförde att betalningen erlades först efter det att AQ överklagat domen och då som en direkt följd av en uppmaning från ALG att betala. AQ anförde vidare att ALG:s yrkande om avvisning inte hade framställts i rätt tid.
ALG genmälde att bolaget fick del av AQ:s överklagandeskrift först den 22 augusti 2008 och att ALG haft anledning att uppfatta betalningen, som erlades den 9 juli 2008, som att ”AQ avsett att slutligt reglera sin skuldbalans”. ALG gjorde vidare gällande att yrkandet om avvisning framställts i rätt tid eftersom det framställts i svarsskrift över AQ:s överklagandeskrift.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Niklas Rundberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Johan Borgström) anförde i beslut den 23 februari 2009:
Om en part vill göra invändning om rättegångshinder ska det ske då parten första gången för talan i målet. Annat har inte visats än att ALG fick kännedom om AQ:s överklagande först när det översänts till ALG av hovrätten. Med hänsyn härtill och då ALG framställde sitt yrkande om avvisning i den därefter följande skriften har invändningen skett i rätt tid.
En utfästelse att inte överklaga och som har gjorts efter en dom gäller om förlikning om saken är tillåten. Den som påstår att en utfästelse har gjorts har bevisbördan för sitt påstående (se Fitger, Rättegångsbalken s. 49:10). En förbehållslös betalning i enlighet med en dom kan vara att jämställa med en utfästelse att inte överklaga (se NJA 2006 s. 101, jfr även Heuman, JT 2006-2007 s. 602 ff.). När som i detta fall betalningen skett sedan ALG framställt krav därom och betalningen ägt rum först sedan AQ överklagat tingsrättens dom kan betalningen emellertid inte ges sådan innebörd.
En part som fullgjort betalning enligt en dom utan möjlighet att senare återkräva betalningen eller på annat sätt tillgodoräkna sig den gentemot motparten anses emellertid inte kunna föra talan mot den domen eftersom han i den situationen saknar klagointresse (se ovan anmärkt rättsfall och Fitger, Rättegångsbalken s. 50:15). Det förhållandet att en part betalat först sedan han överklagat har ansetts sakna betydelse för frågan om han ska anses ha klagointresse (se RH 2005:3).
ALG har gjort gällande att AQ:s betalning var villkorslös. AQ har invänt att betalningen skedde i anledning av den betalningsuppmaning ALG skickade till AQ och vari AQ uppmanades att, för att undgå utmätning, betala det av tingsrätten utdömda beloppet eller att, för det fall AQ avsåg att överklaga domen, lämna besked om att AQ avsåg att ställa säkerhet för betalningen. Enligt 3 kap. 6 § UB får en dom av nu aktuellt slag verkställas även om den inte har vunnit laga kraft. Enligt samma lagrum kan en gäldenär undvika utmätning genom att bl.a. ställa säkerhet. När AQ under angivna förhållanden betalade det utdömda beloppet utan att på något sätt uttryckligen villkora den måste betalningen enligt hovrättens mening anses vara villkorslös. Under sådana förhållanden synes det inte föreligga någon möjlighet för AQ att vare sig återkräva beloppet eller använda det som kvittning av eventuellt tillkommande betalningsförpliktelser. Enligt det anförda saknar AQ alltså intresse av att få sitt överklagande prövat. Överklagandet ska därför avvisas.
Hovrätten avvisar AQ:s överklagande.
Hovrättsrådet Lena Egelin var skiljaktig och anförde följande.
Jag delar majoritetens uppfattning fram till och med första stycket näst sista meningen efter rubriken BESLUT. Därefter vill jag anföra följande.
AQ:s överklagande inkom till tingsrätten den 7 juli 2008. Bolaget erlade betalning den 9 juli 2008 sedan bolaget erhållit en skrift från ALG innehållande bl.a. skrivningen att ”För den händelse betalning inte erläggs enligt ovan förbehåller sig AL rätten att vidta åtgärder för verkställighet av tingsrättens dom utan ytterligare skriftväxling med AQ.” Dessa omständigheter talar med styrka för att AQ inte med sin betalning avsett att avstå från sin rätt att överklaga tingsrättens dom.
I skrifter som inkom till hovrätten från ALG, daterade den 22 juli 2008 och den 31 juli 2008, dvs. lång tid efter det att bolaget erhållit pengar från AQ, har bolaget yrkat att AQ ska förpliktas betala 1 156 507 kr, dvs. hela det vid tingsrätten yrkade beloppet. Detta innebär enligt min mening att inte heller ALG kan ha ansett att den erhållna betalningen utgjorde en utfästelse från AQ att inte överklaga domen eftersom bolaget då endast hade haft att yrka att AQ skulle utge 150 833 kr, dvs. det belopp som inte blivit utdömt genom tingsrättens avgörande.
Den betalning som genomfördes den 9 juli 2008 kan mot denna bakgrund inte anses innefatta en utfästelse att inte överklaga domen.
Båda parter har överklagat tingsrättens dom. ALG har yrkat att deras yrkande på skadestånd och ersättning för rättegångskostnader ska bifallas fullt ut. Såväl rätten till skadestånd som skadeståndets storlek var vid tingsrätten föremål för parternas tvist. AQ har redan mot bakgrund av detta ett klagointresse eftersom bolagets bestridande av AQ:s yrkanden i hovrätten bl.a. grundar sig på att parterna inte haft ett avtal på det sätt som motparten påstått. AQ saknar således inte klagointresse varför det inte heller finns skäl att avvisa deras överklagande på denna grund.
ALG:s yrkande om avvisning av talan ska lämnas utan bifall.
Högsta domstolen
AQ Enclosure Systems AB överklagade och yrkade att hovrättens beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till hovrätten.
Air Liquide Gas Aktiebolag bestred yrkandet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Ove Nilsson, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
AQ Enclosure (AQ) dömdes av tingsrätten att betala drygt 1 005 000 kr till Air Liquide Gas (AL). AQ överklagade domen och yrkade att bli befriat från betalningsskyldighet. Även AL överklagade med yrkande om att AQ skulle förpliktas att betala ytterligare omkring 150 000 kr. AL anmodade genom sin advokat AQ att betala i enlighet med domen och förklarade att åtgärder för verkställighet av domen kunde komma att vidtas utan ytterligare skriftväxling. AQ betalade därefter i enlighet med tingsrättens domslut utan att göra något förbehåll. Hovrätten avvisade därefter, på yrkande av AL, AQ:s överklagande på den grunden att bolaget efter betalningen saknade rättsligt intresse av att få sitt överklagande prövat.
Frågan för HD att ta ställning till är om det var riktigt att avvisa AQ:s överklagande med anledning av bolagets betalning. De frågor som blir aktuella vid den prövningen är dels om den betalning som gjorts av AQ är att bedöma som en utfästelse om att inte föra talan mot tingsrättens dom, dels om AQ efter betalningen inte längre ska anses ha något rättsligt intresse av att få överklagandet prövat.
En betalning som görs av ett utdömt belopp kan vara att bedöma som en utfästelse att inte överklaga domen, jfr Fitger, Rättegångsbalken, med suppl. t.o.m. maj 2010, s. 50:15 f.
I målet har betalningen skett efter hot från motparten att begära verkställighet. En betalning, om än villkorslös, som gjorts i en sådan situation kan inte automatiskt ges betydelsen som utfästelse att inte överklaga, jfr Heuman, Prejudikattolkning av kortfattade domar och betalning som eftergift, Juridisk Tidskrift 2006-2007, s. 600, samt Ekelöf och Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl. 2008, s. 19 f., jfr också rättsfallet SvJT 1953 rf. s. 42, där hovrätten kom till samma slutsats i ett liknande fall. Då inte några omständigheter i målet tyder på att avsikten med betalningen var att den gjordes för att efterge överklagandet kunde det enligt domstolen inte ges den innebörden.
Bevisbördan för att betalningen är en utfästelse att inte överklaga ligger på den som påstår detta, jfr Fitger, a.a. s. 49:10. Det finns i målet inte något som ger stöd för slutsatsen att avsikten med AQ:s betalning var att efterge överklagandet av tingsrättens dom. Betalningen kan därför inte ges den betydelsen.
I frågan om betalningens betydelse för den betalande partens klagointresse kan anmärkas att en gäldenär som betalar ett belopp uttryckligen kan förbehålla sig rätten att återkräva den erlagda ersättningen. Ett sådant förbehåll har som regel avsedd rättsverkan och detta oberoende av om betalning har erlagts under en process eller innan motparten inlett någon rättegång. Betalningen får då inte någon preklusiv verkan. Gäldenären har då rätt att föra talan om att få tillbaka det betalade beloppet, jfr Heuman, a.a. s. 600.
I målet är frågan om betalningen, vilken skett utan sådant förbehåll, ska ges betydelsen att klaganden inte längre anses ha något klagointresse. Ett objektivt klagointresse kan emellertid föreligga redan på den grunden att svaranden har intresse av att hovrätten ska befria honom från den av tingsrätten ålagda betalningsskyldigheten, jfr Heuman, a.a. s. 606 f. Betalningen blir i stället att hantera som en materiell fråga vid prövningen av målet och således inte en grund för att avvisa målet.
Hovrättens beslut ska därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten.
Domslut
HD:s avgörande
HD undanröjer hovrättens beslut och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
Domskäl
HD (justitieråden Leif Thorsson, Torgny Håstad, Per Virdesten, Stefan Lindskog, referent, och Agneta Bäcklund) meddelade den 2 september 2010 följande slutliga beslut:
Skäl
Sedan tingsrätten förpliktat AQ Enclosure Systems AB (AQ) att till Air Liquide Gas Aktiebolag (ALG) utge ett visst belopp har AQ såväl överklagat domen som betalat det utdömda beloppet utan förbehåll om återbetalning. ALG har gjort gällande att betalningen innebär en utfästelse att inte överklaga domen alternativt att AQ saknar klagointresse.
Enligt 49 kap. 2 § andra stycket RB kan en part efter det att domen har meddelats med bindande verkan formlöst utfästa sig att inte överklaga, om förlikning om saken är tillåten. Ett överklagande i strid mot utfästelsen ska avvisas efter invändning från motparten.
En utan förbehåll gjord betalning enligt en icke lagakraftvunnen dom kan vara att se som en utfästelse att inte överklaga domen (NJA 2006 s. 101). Betalningen kan dock ha föranletts av olika anledningar, såsom att undvika dröjsmålsränta om den överklagade domen inte ändras eller att undvika utmätning (jfr NJA 1916 s. 148). Vidare bör - med hänsyn till dels överklagandefristens begränsade längd, dels att en förlorande part typiskt sett inte har någon fördel av att avstå från sin överklaganderätt - en vinnande part i allmänhet kunna räkna med ett sådant avstående endast om det kommit till ett tydligt uttryck. För att en betalning enligt den överklagade domen ska anses innebära en utfästelse att inte överklaga måste därför krävas att någon särskild omständighet utöver själva betalningen ger stöd för en sådan utfästelseavsikt (jfr SvJT 1953 rf. s. 42 men även NJA 1912 s. 399).
ALG har inte anfört någon omständighet utöver betalningen som ger tillräckligt stöd för att AQ avsett att avstå från sin rätt att överklaga.
En part som betalat enligt en icke lagakraftvunnen dom utan möjlighet att senare återkräva betalningen kan inte föra talan mot domen, eftersom han i den situationen saknar klagointresse (se bl.a. NJA 2006 s. 101). Avgörande är inte betalningen i sig utan det förhållandet att rätt till återkrav saknas (annorlunda RH 2005:3). I att rätt till återkrav saknas ligger här och i det följande att betalaren inte heller på annat sätt får mot betalningsmottagaren tillgodoräkna sig betalningen.
En betalning som inte svarar mot en rättslig förpliktelse kan som utgångspunkt återkrävas. Det gäller även en betalning enligt en icke lagakraftvunnen dom (om betalningsskyldigheten efter överklagande upphävs). Men en sådan betalning kan vara slutgiltig därför att så följer av lag (jfr NJA 1961 s. 743 och 1963 s. 715). Rätt till återkrav kan också saknas på avtalsrättslig grund. En betalning kan nämligen utgöra ett konkludent erkännande av betalningsskyldighet (jfr bl.a. NJA 1961 s. 18 och justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 224). Vidare förutsätter i vissa fall en rätt till återbetalning ett förbehåll om det (jfr NJA 1980 s. 471, där ett förbehållskrav gällde enligt lag), vilket leder till att återbetalningsrätt saknas om inte ett sådant förbehåll gjorts. Allmänna rättsprinciper enligt institutet condictio indebiti kan också, såsom ALG framhållit, medföra att rätten till återbetalning faller om betalningsmottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen.
Betalarens eventuella återbetalningsanspråk kan inte prövas i det pågående målet. Betalaren har att mot betalningsmottagaren väcka en ny talan om det. Framgång med återbetalningsanspråket förutsätter dock att den överklagade domen ändras, så att den prejudiciella betalningsskyldigheten enligt denna inte vinner rättskraft och därmed hindrar en återbetalning. Av det följer att betalaren som utgångspunkt har ett befogat intresse av en materiell andrainstansprövning av betalningsskyldigheten enligt den överklagade domen.
Av den praxis som ger uttryck för att en slutgiltig betalning enligt en icke lagakraftvunnen dom medför brist på klagointresse framgår inte de närmare principerna för den bedömningen. I rättsfallen NJA 1961 s. 743 och 1963 s. 715 var betalningen slutgiltig på grund av lag. Det rörde sig alltså om en direkt lagtillämpning av mycket enkel beskaffenhet. I rättsfallet NJA 1999 C 53 stod klart att återbetalningsrätt saknades därför att betalningen skett efter en exekutiv försäljning som vunnit laga kraft.
Processförutsättningar ska helst kunna avgöras snabbt och avse förhållanden som passar för den ordning som gäller för en sådan prövning. I vad mån en rätt till återbetalning på avtalsrättslig grund gått förlorad är ett spörsmål som typiskt sett föranleder bevisning. Att behandla en sådan fråga som en processförutsättning är mindre lämpligt.
Det anförda föranleder att om en part, som betalat enligt en överklagad tingsrättsdom, hävdar rätt till återbetalning, bör hovrätten vid ställningstagandet till om klagointresse finns utgå från att rätt till återbetalning föreligger om den överklagade domen beträffande frågan om betalningsskyldighet visar sig oriktig. Endast om det framstår som uppenbart att betalningen under inga förhållanden kan återkrävas bör överklagandet avvisas på grund av bristande klagointresse (jfr NJA 1982 s. 738 beträffande ett liknande uppenbarhetsundantag från den processuella normalordningen; i NJA 2008 s. 406 ställdes ett visst men inte närmare bestämt klarhetskrav upp för omständighet som kunde föranleda bristande klagointresse; av de överväganden som kommer till uttryck i HD:s domskäl i NJA 2006 s. 101 framgår inte att domstolen gjort en bedömning som avviker från vad som nu sagts).
Det är inte uppenbart att den av AQ gjorda betalningen inte kan återkrävas. Betalningen kan därför inte föranleda att AQ saknar klagointresse. Hovrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten.
Domslut
HD:s avgörande
HD undanröjer hovrättens beslut och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:s beslut meddelat: den 2 september 2010.
Mål nr: Ö 1333-09.
Lagrum: 49 kap. 2 § andra stycket RB.
Rättsfall: NJA 1912 s. 399, NJA 1916 s. 148, NJA 1961 s. 743, NJA 1963 s. 715, NJA 1980 s. 471, NJA 1982 s. 738, NJA 1999 C 53, NJA 2006 s. 101 och NJA 2008 s. 406.