NJA 2010 s. 629

Mellan en beställare och en underentreprenör har avtalats att visst vite ska utgå ifall omhändertagen egendom förkommer. Fråga om vitet utesluter skyldighet att ersätta överstigande skada och om vitesklausulen kan åberopas av underentreprenören mot entreprenören som ersatt beställaren för hela skadan.

Södertörns tingsrätt

If Skadeförsäkring AB förde vid Södertörns tingsrätt den talan mot Temarör i Stockholm Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Anna-Lisa Stoican och Magnus Norström, referent, samt tingsnotarien Patrik Viklund) anförde följande i dom den 28 november 2007.

Yrkanden

If Skadeförsäkring AB (”If”) har yrkat förpliktande för Temarör i Stockholm Aktiebolag (”Temarör”) att till If utge 169 918 kr jämte ränta å beloppet enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 20 oktober 2005 till dess betalning sker.

Temarör har medgett att utge 15 000 kr, men i övrigt bestritt käromålet. I övrigt har inget belopp vitsordats som skäligt i och för sig. Ränteyrkandet har dock vitsordats.

- - -

Grunder

If har angett grunderna för käromålet i enlighet med följande.

Vid utförande av rörentreprenad på uppdrag av Bygginnovations Gruppen i Stockholm AB (”BIGAB”) har Temarör någon gång under vecka 24 år 2003 orsakat skada genom att förlägga eller tappa bort en huvudnyckel, med följd att det blivit nödvändigt att byta ut de lås som huvudnyckeln kunde öppna.

Skadan har orsakats genom oaktsamt handlande av en anställd hos Temarör, för vilken Temarör svarar i egenskap av principal.

If har såsom ansvarsförsäkringsgivare till BIGAB reglerat uppkommen skada gentemot BIGAB:s beställare Mandamus AB (”Mandamus”). I enlighet med försäkringsvillkoren har If därmed övertagit rätten till ersättning från skadevållaren.

Kravbrev med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta har tillställts Temarör den 20 september 2005.

Det föreligger inte någon vårdslöshet hos Mandamus. Det har inte varit fråga om ett onormalt stort antal cylindrar. Det har dessutom varit fråga om tubcylindrar, som inte går till lägenhetsdörren. Om Mandamus varit vårdslöst bestrids att vårdslösheten kan åberopas hos BIGAB. Det bestrids vidare att BIGAB varit medvållande.

Temarör har angett grunderna för bestridandet i enlighet med följande.

I första hand är Temarörs ansvar begränsat till 15 000 kr enligt avtal mellan Mandamus och Temarör, en avtalad begränsning som även är gällande mot If, vars rätt aldrig kan vara bättre än den Ifs försäkringstagare haft mot BIGAB.

I andra hand skall skadeståndet jämkas på grund av medvållande från Mandamus sida. Medvållandet består i den vårdslöshet Mandamus visat genom att låta en enda huvudnyckel gå till så många cylindrar som 381 stycken. Mandamus har därigenom tagit en medveten risk som inte kan lastas Temarör. Jämkning skall ske i första hand ned till nivån på den kontraktuella begränsningen, 15 000 kr, eller till det högre belopp som tingsrätten finner skäligt.

I tredje hand skall skadeståndet begränsas på grund av att skadans storlek ej är adekvat kausal till Temarörs försumlighet. Det har inte varit möjligt för Temarör att förutse att förlusten av 1 styck huvudnyckel skulle leda till en så omfattande ekonomisk skada. Skadeståndet skall därför begränsas till nivån på den kontraktuella begränsningen, 15 000 kr, dock maximalt till kostnaden för utbyte av samtliga låscylindrar på den entreprenad Temarörs uppdrag avsåg, nämligen 148 stycken. Temarör godtar att kostnaden för byte av en låscylinder uppgår till 466 kr.

Sakframställan

If har åberopat följande omständigheter till stöd för sin talan. Mandamus (sedermera Akelius Fastigheter i Haninge AB) äger hyresfastigheter i Västerhaninge. Under 2003 uppdrog Mandamus åt BIGAB att som totalentreprenör genomföra vissa våtrumsarbeten där. BIGAB uppdrog åt Temarör att som underentreprenör utföra vissa rörarbeten i 148 lägenheter. Mellan BIGAB och Temarör gäller avtal den 27 februari 2003, vilket i sin tur hänvisar till ABT 94. För att få tillgång till lägenheterna behövde Temarör en huvudnyckel. Denna gick till 381 lägenheter i området. Huvudnyckeln öppnar en tubcylinder, där lägenhetsinnehavaren lägger sin egen nyckel vid behov. Det förekom under denna tid även sidoentreprenader. Mandamus genomförde egna arbeten, vilket också Våtrumsinnovationer i Norden AB (”VIAB”) gjorde. VIAB hade i uppgift att samordna arbetet. Detta var till viss del oberoende av entreprenaden. VIAB har genom K.G. lämnat ut en nyckel till Temarör, vilken senare förkommit. Det är okänt hur det har gått till. If gör gällande att Temarör agerat vårdslöst. Det krävs stor försiktighet vid hanteringen av huvudnycklar och det föreligger ett presumtionsansvar. Mandamus tvingades byta ut låsen, vilket kostade 177 618 kr. Härefter vände sig Mandamus till BIGAB och begärde ersättning. Den faktiska kostnaden har uppgått till 466 kr per enhet, vilket är skäligt. If har sedan betalat ut ersättning till BIGAB, med avdrag för självrisken 7 700 kr. - If bestrider att Mandamus genom skrivelsen ”Regler för utlåning av nycklar!” (”kvittenslistan”) träffat avtal med Temarör om begränsning av skadeståndsskyldighet. Skrivelsen innehåller sex punkter, varav två strukits i anledning av att Temarör fått låna nyckeln för en längre tid än en dag. Skrivelsen innehåller enbart en bestämmelse om förseningsvite eftersom Mandamus var månt om att få tillbaka nycklar. Någon bestämmelse angående skadeståndsskyldighet finns inte. K.G. har saknat behörighet att ingå avtal om begränsning av skadeståndsskyldighet. Temarör kan inte åberopa ett avtal mellan Mandamus och Temarör.

Temarör har åberopat följande omständigheter till stöd för sin talan. Mandamus utförde renoveringsarbeten med BIGAB som totalentreprenör. Temarör var underentreprenör och kontraktssumman uppgick till 250 000 kr. F.P. var projektledare då Temarörs anställda var tvungna att få tillgång till nyckel för att kunna utföra arbetena. De fick information från BIGAB att sådan kunde kvitteras ut från Mandamus genom VIAB. Nycklarna fanns på ett tillfälligt uppsatt kontor, som VIAB/Mandamus hade. F.P. träffade VIAB:s representant K.G. som hämtade nyckeln från ett låsskåp. Han bad F.P. om kvittens och hänvisade till skrivningarna i kvittenslistan. K.G. poängterade också muntligen att det var en viktig nyckel och att det kostade 15 000 kr att tappa den. Någon annan instruktion gavs inte. Det är vanligt förekommande att huvudnycklar kvitteras ut på detta sätt. F.P. har utgått från att nyckeln gick till 148 lägenheter och informerade medarbetarna om att det skulle kosta 15 000 kr om de slarvade bort den.

Domskäl

Tingsrätten noterar inledningsvis att det är ostridigt mellan parterna att If är berättigat att föra den aktuella talan mot Temarör. If är således rätt part i förhållande till Temarör.

Temarör har vidare inte bestritt skadeståndsskyldighet i sig utan enbart gjort gällande att skadeståndet skall begränsas eller jämkas. Detta är således ramen för tingsrättens prövning.

Vad avser sakförhållandena i målet konstaterar tingsrätten att parterna i viss mån har delade meningar om vad som förevarit i samband med utlämningen av nyckeln, men att de i övrigt är ense om händelseförloppet. Parterna ifrågasätter inte innehållet i de dokument som berörts sakframställningsvis.

I målet har på Ifs begäran vittnesförhör ägt rum med T.A. och K.G. På Temarörs begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med F.P. samt vittnesförhör med sakkunnige J.P.A.

Av förhöret med T.A., som vid tidpunkten varit förvaltningschef på Mandamus, har framgått att kostnaden för omkodning av låscylindrarna skulle ha kostat mer än att byta dem. Vidare har framgått att det funnits flera huvudnycklar i omlopp och att inga särskilda instruktioner lämnats beträffande hanteringen av dessa. T.A. har vidare varit av åsikten att det inte varit ovanligt att en huvudnyckel - tubnyckel - gått till 381 tuber. En egentlig huvudnyckel, som går till alla låscylindrar, kan omfatta 2 000 lägenheter.

Av förhöret med K.G., vid tidpunkten anställd av VIAB som projektledare, har framgått att han agerat mellanhand mellan Mandamus och VIAB och att han inte har haft någon behörighet att träffa avtal för Mandamus räkning. Beträffande utlämnandet av nyckeln kommer K.G. ihåg att han lämnat ut en nyckel till Temarör och att denna försvunnit. Han har inte kunnat dra sig till minnes att han skulle ha informerat om följderna av att en nyckel försvann. Han har angett att han säkert sagt att nyckeln är ”guld” då den går till hela området. Enligt K.G:s uppfattning är innebörden av skrivningen i kvittenslistan att Mandamus har rätt att debitera 15 000 kr om nyckeln inte återkommer till områdeskontoret.

F.P., som vid tidpunkten var projektledare för Temarör, har uppgett at K.G. i samband med utlämnandet av nyckeln till honom sagt att det kostade 15 000 kr att tappa bort nyckeln. Han hade inte fått några andra instruktioner från VIAB. F.P. har vidare uppgett att han tolkat skrivningen i kvittenslistan på samma sätt som det K.G. sagt: att det kostade 15 000 kr att tappa bort nyckeln. Om det hade sagts att det skulle kunna kosta betydligt mer hade han aldrig kvitterat ut nyckeln. Han hade ingen anledning ifrågasätta att nyckeln gick till mer än 148 lägenheter. Vid stambyten idag sätter man in byggcylindrar i sex lägenheter i taget tills arbetet är klart. Om det är fem trappuppgångar går nyckeln då till 30 cylindrar.

Svenska Stöldskyddsföreningens representant J.P.A. har berättat följande. Han arbetar framför allt med regelverk för stöldskyddsnormer. Beträffande regler om användningen av huvudnycklar så är den inte så detaljerad som man kunde önska. Frågan om begränsning av antalet lägenheter nyckeln går till väcks då och då, men ingen arbetsgrupp arbetar med frågan. Rutinerna i branschen varierar mycket. J.P.A. har varit av uppfattningen att om det vid utlämning av nyckel anges att det kostar 15 000 kr om nyckeln inte återlämnas, så betyder det att den som slarvar bort nyckeln är skyldig att ersätta nyckeln med 15 000 kr.

Tingsrätten gör följande bedömning.

En central fråga i målet är innebörden av åtagandet att betala 15 000 kr i händelse av att en nyckel inte återlämnas. Båda parterna har kallat detta ett avtal om vite. Att If har rätt att utkräva 15 000 kr har inte ifrågasatts. Tingsrätten har först att ta ställning till om avtalet utöver skyldigheten att erlägga 15 000 kr dessutom innebär en begränsning av skadeståndsskyldigheten till 15 000 kr. Om denna fråga besvaras jakande har tingsrätten att ta ställning till om K.G. varit behörig att ingå ett avtal med påstått innehåll. Om så varit fallet kvarstår frågan om avtalet kan göras gällande mot BIGAB och indirekt mot If.

Av kvittenslistans ordalydelse framgår endast det som framstår som ostridigt mellan parterna - att Temarör haft att erlägga 15 000 kr om nyckeln inte återlämnades. Det åligger Temarör att visa att avtalet har haft en annan betydelse än den uppenbara. Av vad som framkommit om omständigheterna vid avtalsslutet framgår inte annat än att K.G. betonat nyckelns vikt och att det skulle kosta 15 000 kr att tappa den. Enligt tingsrättens mening har ingenting framkommit som ger stöd åt uppfattningen att avtalet samtidigt utgjort ett avtal om begränsning av skadeståndsskyldighet. Härvidlag bör särskilt beaktas att ett sådant avtal skulle kunna få mycket stora konsekvenser och att det framstår som osannolikt att Mandamus självmant skulle påta sig en sådan begränsning. Vidare framstår det som osannolikt att Mandamus skulle göra detta genom formuleringar i en kvittenslista. Med beaktande av det anförda finner tingsrätten inte någon gemensam partsavsikt visad. Temarör har således inte visat att det föreligger något avtal om begränsning av skadeståndsskyldigheten. Den i målet aktuella bestämmelsen kan inte heller oberoende av partsviljan anses utlösa en begränsning av rätten till skadestånd. Med denna bedömning saknas anledning att ta ställning till frågan om K.G:s behörighet och om ett avtal kunnat göras gällande mot BIGAB.

Nästa fråga tingsrätten har att ta ställning till är den om medvållande. J.P.A. har berättat att rutinerna i branschen varierar. Han har angett att frågan om begränsning av antalet lägenheter per nyckel väcks då och då, men att ingen arbetsgrupp arbetar med frågan. Det är inte visat att 381 cylindrar per nyckel vid tidpunkten varit något anmärkningsvärt. Mot denna bakgrund kan inte något medvållande läggas Mandamus till last. Ersättningen skall således inte jämkas.

Av samma skäl som angetts beträffande medvållandet kan F.P. inte anses haft fog för uppfattningen att nyckeln endast kunnat gå till 148 cylindrar. Enligt tingsrättens mening föreligger adekvat kausalitet mellan den skadegörande handlingen och skadan.

Temarör har godtagit att det kostar 466 kr att byta en låscylinder. Detta belopp får anses skäligt. Det har inte visats att åtgärden kunnat vidtas på något billigare sätt. Räntan är vitsordad.

Käromålet skall således vinna bifall i dess helhet.

Domslut

Temarör i Stockholm Aktiebolag skall till If Skadeförsäkring AB utge 169 918 kr jämte ränta å beloppet enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 20 oktober 2005 till dess betalning sker.

Svea hovrätt

Temarör i Stockholm Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet och begränsa Temarörs ersättningsskyldighet till medgivna 15 000 kr.

If Skadeförsäkring AB bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsråden Ingela Halvorsen, referent, och Anne Mellqvist samt tf. hovrättsassessorn David Oredsson) anförde följande i dom den 17 oktober 2008.

Domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och väsentligen samma omständigheter som i tingsrätten. Även utredningen är densamma i hovrätten som i tingsrätten. F.P. och K.G. har hörts på nytt medan förhören i tingsrätten med J.P.A. och T.A. har spelats upp från ljudfil. Såväl F.P. som K.G. har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter under förhören i hovrätten som i tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten har vid sin prövning att - liksom tingsrätten - utgå från att If är rätt part i förhållande till Temarör och att Temarör ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot entreprenadens beställare Mandamus AB genom försumlighet bestående i att en huvudnyckel tappats bort.

Den fråga hovrätten har att pröva är således om skadeståndet ska begränsas till 15 000 kr, vilket Temarör gjort gällande följer av den ansvarsbegränsning ”Regler för utlåning av nycklar” innebär, eller om skadeståndsskyldigheten innebär ansvar fullt ut, dvs. i enlighet med Ifs yrkande.

Den i målet aktuella kvittenslistan utgör ett avtal mellan Mandamus och Temarör som bl.a. reglerar vilka följderna blir om en huvudnyckel tappas bort. Av kvittenslistans ordalydelse framgår inte annat än att en nyckel som inte återlämnas debiteras med 15 000 kr.

Frågan är då om kvittenslistans bestämmelse om att en borttappad nyckel medför skyldighet att utge 15 000 kr ska anses innebära att Temarörs skadeståndsskyldighet är begränsad till detta belopp. I första hand måste denna fråga avgöras utifrån en bedömning av avtalet som sådant. Till skillnad från tingsrätten kan hovrätten inte finna att avtalets ordalydelse ger något klart svar på frågan om vitesbestämmelsen även ska innebära en begränsning av skadevållarens skyldighet att utge ersättning vid en eventuell skada.

Det är - i vart fall sedan bestämmelsen i kvittenslistan om tidsfrister strukits över - tydligt att vitet utgör en sanktion inte endast för en försenad utan också för en faktiskt förkommen nyckel. Vad som framkommit i förhören med F.P. och K.G. om omständigheterna när huvudnyckeln kvitterades ut, tillför enligt hovrättens mening inte något till ledning för bedömningen av vad parterna får anses ha överenskommit om vitets eventuellt ansvarsbegränsande innebörd.

Frågan om det i allmänhet ska anses vara så att vitesklausuler medför en begränsning i rätten till ersättning har varit en omdebatterad fråga i svensk rätt alltsedan förra sekelskiftet. Den rådande uppfattningen bland författare synes numera vara att en vitesklausul generellt får anses innebära en sådan begränsning (se Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 1993, s. 135 ff., särskilt s. 144; även Axel Adlercreutz och Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelser, s. 129 f.). Denna uppfattning har även i viss mån slagit igenom i praxis (se RH 62:83 och 1996:38). Ett bärande skäl för en sådan ordning har angivits vara att avtalets upplysande funktion och därmed förutsebarheten - för båda parter - annars skulle gå förlorad (jfr Adlercreutz a.a. s. 130). Vitesklausulen betraktas enligt detta synsätt som ett avtal som i förväg och exklusivt reglerar vad som är en skada och vilken ersättning som ska utgå för skadan.

I målet är det klart att det avtalade vitet inte endast, eller ens i första hand, utgör ett påtryckningsmedel. Vitet utgår istället i direkt anslutning till en konkret och inträffad skada, nämligen att en nyckel inte återlämnats och det ter sig naturligt att betrakta vitesbeloppet som en på förhand avtalad ersättning för denna skada. De skäl som bär upp den rådande uppfattningen om vad gällande rätt stadgar gör sig därför starkt gällande i den situation som nu föreligger till bedömning. Hovrätten finner därför att den aktuella vitesbestämmelsen, som också formulerats av Mandamus, får anses utgöra en avtalad begränsning i Mandamus - och i förlängningen Ifs - rätt till ersättning för den skada som den borttappade huvudnyckeln orsakat.

Vidare har Mandamus instruerat K.G. att se till att den som lånar en huvudnyckel skriver under kvittenslistan. Listan upptar skyldigheter för den som lånar en nyckel och det är uppenbart att Mandamus avsett att kunna åberopa listans bestämmelser gentemot den som tappat bort en nyckel, i detta fall Temarör. I konsekvens härmed måste det avtal som listan innebär även grunda rättigheter för Temarör gentemot Mandamus. Därmed hade även BIGAB ägt åberopa avtalet gentemot Mandamus och, i förlängningen, äger Temarör likaledes åberopa avtalet gentemot If.

Temarörs överklagande ska därför bifallas och Ifs käromål ogillas utöver det av Temarör medgivna beloppet.

- - -

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktar hovrätten Temarör i Stockholm AB att till If Skadeförsäkring AB betala 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 20 oktober 2005 till dess betalning sker.

Högsta domstolen

If Skadeförsäkring AB överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling. If yrkade i andra hand att HD skulle bifalla den av If förda talan.

Temarör bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida vad som i målet betecknas som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15 000 kr av skadeståndsskyldighet för att nyckel inte lämnas tillbaka samt huruvida en sådan begränsning kan göras gällande av Temarör mot BIGAB och dess rättsinnehavare. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Föreningen Byggandets Kontraktskommitté avgav yttrande i målet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Miriam Kantor, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Punkterna 1-6 överensstämmer med punkterna 1-6 i HD:s dom.

Innebörd av avtal om vite

Den första fråga i prövningstillståndet som ska besvaras är huruvida vad som i målet betecknas som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15 000 kr av skadeståndsskyldighet för att nyckel inte lämnas tillbaka.

Utredningen i målet beträffande omständigheterna vid avtalets tillkomst, dvs. vid utkvitteringen av nyckeln, tillför inte något till ledning för bedömningen av vad parterna får anses ha överenskommit om vitets eventuellt ansvarsbegränsande innebörd. Inte heller tillåter avtalets ordalydelse någon slutsats i denna fråga. Den efterföljande omständigheten att Mandamus - som utformat kvittenslistan - utkrävt full ersättning av BIGAB i stället för att begära ersättning av Temarör med i kvittenslistan angivet belopp, kan inte tillmätas någon självständig betydelse ur tolkningssynpunkt.

10.

Det är en i doktrinen sedan förra sekelskiftet omdebatterad fråga i vad mån en ersättningsklausul, såsom en vitesklausul, rent allmänt ska anses exklusivt reglera skadeståndsskyldighet. Den rådande uppfattningen bland författare synes numera vara att en ersättningsklausul knuten till kontraktsbrott normalt och in dubio ska anses exklusivt reglera ersättningsansvaret inom sitt tillämpningsområde (se Olsen, Ersättningsklausuler. Vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, 1993, s. 143 f. och 223 samt Adlercreutz och Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelse, 1992, s. 128 f.). Som skäl för uppfattningen framhålls gäldenärens berättigade intresse att kunna förutse storleken av ett eventuellt ansvar (se Olsen, a.a. s. 142 f.).

11.

De skäl som sålunda bär upp den rådande uppfattningen i doktrinen talar starkt för att en vitesklausul, om parterna inte avtalat annat, maximerar det belopp som ska utges vid brott mot den vitessanktionerade förpliktelsen.

12.

Vid fastställande av ett avtals innebörd måste emellertid beaktas även det (rättsliga) sammanhang i vilket avtalet förekommer.

13.

I förevarande fall finns, vid sidan av avtalet om vite, standardavtal mellan såväl Mandamus och BIGAB som mellan BIGAB och Temarör innehållande reglering av ansvar, i form av bl.a. skadestånd. Som målet ligger till bedömning är utgångspunkten att standardavtalet innehåller en reglering av innebörd att BIGAB i förhållande till Mandamus svarar för av Temarör vållad skada, med motsvarande rätt för Mandamus att kräva BIGAB.

14.

Frågan är då om avtalet om vite ska anses innebära en ändring av standardavtalets ansvarsregler.

15.

If har hänvisat till den rangordningsregel beträffande motstridiga uppgifter som återfinns i standardavtal inom byggbranschen, bl.a. i ABT 94 kap, 1 § 3. Denna regel tar dock, som också Byggandets Kontraktskommitté (BKK) framhåller i sitt yttrande i målet, sikte på rangordningen mellan de handlingar som föreligger när kontrakt ingås (”kontraktshandlingarna”). Tillkommande handlingar/överenskommelser gäller däremot under förutsättning att de är bindande för parterna (jfr BKK:s yttrande samt Lindahl, Totalentreprenad, ABT 94, 1996, bl.a. s. 31 och 50 f.).

16.

När det gäller ansvarsregler i ett standardavtal av förevarande slag måste beaktas det starka inbördes sammanhang som reglerna får förutsättas ha och att ändringar därför lätt kan få överraskande och inte avsedda verkningar. Det bör därför ställas krav på tydlighet för att göra ändringar i standardavtalets bestämmelser. (Jfr Liman, Entreprenad- och konsulträtt, 6 utg. 2002, s. 76 samt Johansson, Entreprenadrätt och praktik, 2005, s. 171 och densamme i 2007 års utgåva av detta verk, s. 161.)

17.

Innehållet i det i målet benämnda avtalet om vite uppfyller, med beaktande av dess lydelse, utformning och placering, inte det sålunda uppställda kravet på tydlighet.

18.

En rimlig tolkning av avtalet leder i stället till slutsatsen att det härigenom tillskapats en separat rätt för Mandamus att kräva utkvitteraren på 15 000 kr om nyckel inte återlämnas.

19.

I enlighet med det anförda är svaret på den första frågan i prövningstillståndet att vad som i målet betecknas som ett avtal om vite inte innebär en begränsning till 15 000 kr av skadeståndsskyldighet för att nyckel inte lämnas tillbaka.

20.

Vid denna bedömning saknas skäl att pröva frågan huruvida en begränsning kan göras gällande av Temarör mot BIGAB och dess rättsinnehavare.

Prövningstillstånd i målet i övrigt

21.

Vid angiven bedömning av den besvarade dispenserade frågan ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

22.

Temarör har gjort flera andra invändningar mot skadeståndsskyldighet än den som besvarats ovan. Invändningarna bör lämpligen prövas av hovrätten. Hovrättens dom ska därför undanröjas och målet återförvisas dit.

Domslut

HD tillåter inte Temarör i Stockholm Aktiebolag att åberopa den nya omständigheten att Temarör vid undertecknandet av avtalet om vite handlat på uppdrag av BIGAB.

HD förklarar att vad som i målet betecknas som ett avtal om vite inte innebär en begränsning till 15 000 kr av skadeståndsskyldighet för att nyckel inte lämnas tillbaka.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Med undanröjande av hovrättens dom återförvisar HD målet till hovrätten för fortsatt behandling.

Domskäl

HD (justitieråden Torgny Håstad, referent, Per Virdesten, Göran Lambertz och Johnny Herre) meddelade den 27 december 2010 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Mandamus AB äger hyresfastigheter i Västerhaninge. År 2003 uppdrog Mandamus åt Bygginnovations Gruppen i Stockholm AB (BIGAB) att som totalentreprenör genomföra vissa våtrumsarbeten där. BIGAB uppdrog i sin tur åt Temarör i Stockholm Aktiebolag att som underentreprenör utföra vissa rörarbeten. Mellan Mandamus och BIGAB gällde standardavtalet ABT 94, och mellan BIGAB och Temarör gällde standardavtalet AFTU 99 med däri intagen hänvisning till ABT 94.

Temarör kvitterade ut en huvudnyckel från VIAB, som samordnade arbetena för Mandamus räkning, och undertecknade därvid en kvittenslista med ett vite på 15 000 kr.

Huvudnyckeln förkom, vilket föranledde Mandamus att byta ut de tubcylindrar som nyckeln gick till, för en kostnad av 177 618 kr. Härefter vände sig Mandamus till BIGAB med krav på ersättning. BIGAB:s ansvarsförsäkringsgivare If Skadeförsäkring AB betalade sedan, efter avdrag för självrisk, 169 918 kr till BIGAB.

Fråga om ny omständighet

Temarör har anfört att bolaget vid undertecknandet av kvittenslistan handlade på uppdrag av BIGAB. If har invänt att Temarör därmed åberopat en ny omständighet i HD.

Hovrätten har i sin dom antecknat att parterna där åberopat samma grunder och väsentligen samma omständigheter som vid tingsrätten. I tingsrättens dom anges, såvitt här är av intresse, beträffande de omständigheter som Temarör åberopat till stöd för sin talan att Temarör fick information från BIGAB att nyckel kunde kvitteras ut från Mandamus. Temarör har i inlagor till både tingsrätten och hovrätten anfört att ifrågavarande avtal har träffats mellan Mandamus och Temarör direkt, utan någon inblandning av BIGAB.

HD finner att Temarör till stöd för sin talan åberopat en omständighet som inte lagts fram tidigare. Temarör har inte gjort sannolikt att bolaget haft giltig ursäkt för att först i HD åberopa omständigheten. Temarör tillåts därför inte att åberopa omständigheten här (55 kap. 13 § RB).

Innebörden av avtalet om vite

Den första frågan i prövningstillståndet är huruvida vad som i målet betecknats som ett avtal om vite innebär en begränsning av ersättningsskyldigheten till vitesbeloppet om en nyckel inte lämnas tillbaka.

Den aktuella klausulen är intagen i en bilaga till en kvittenslista för nycklar. Bilagan har rubriken ”Regler för utlåning av nycklar!” och innehåller bl.a. följande: ”¤ Nycklar som ej kommer oss tillhanda efter påpekande kommer att debiteras 15 000 kr. ¤ - - -. ¤ Nycklar till lägenheter som hyresgäster äger och som försvinner, debiteras för låsbyte. ¤ - - -.”

Av utredningen framgår att Mandamus upprättat kvittenslistan och lämnat denna till VIAB. VIAB har sålunda handlat som bud för Mandamus, och kvittenslistan är därför ett avtal mellan Mandamus och Temarör.

10.

Beroende på vilken innebörd en vitesklausul har, kan den tjäna olika ändamål. Den kan förstärka preventionen mot kontraktsbrott, den kan ge den skadelidande större ersättning och med andra ansvarsförutsättningar än som skulle följa av skadeståndsrättsliga regler, den kan utgöra en ansvarsbegränsning till förmån för den kontraktsbrytande parten och den kan förenkla skadehantering. I förevarande mål uppkommer frågan om det avtalade vitet utgör ett belopp, vilket den som kvitterat en nyckel under alla förhållanden ska betala om nyckeln förkommer utan att vitet hindrar Mandamus att i stället kräva ett högre skadestånd enligt entreprenadkontraktet, eller om vitet utgör en exklusiv reglering av vad den som kvitterat en nyckel ska betala om nyckeln kommer bort.

11.

I standardiserade avtal om entreprenad eller leveranser är det vanligt att vitet är en uttömmande reglering av skyldigheten att utge ersättning vid dröjsmål med huvudprestationen, såvida inte avtalet hävs då ytterligare ersättning med eller utan ett maximerat belopp kan tillkomma (se t.ex. NL 09 och NLM 10 samt Orgalime S2000 respektive AB 04 och ABT 06; jfr även NJA 1917 s. 58). I nordisk litteratur är meningarna delade - när innebörden inte framgår av avtalet - huruvida den förfördelade parten kan välja att kräva skadestånd i stället för att utkräva vitet (se t.ex. Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, s. 318 ff., Henry Ussing, Obligationsretten. Almindelig del, 4 udg. 1967, s. 164 f., Carl Jacob Arnholm, Privatrett III, 1966, s. 305 f., Per Augdahl, Den norske obligasjonsretts almindelige del, 5 udg. 1984, s. 295 f. samt Jacob Nørager-Nielsen m.fl. Købeloven med kommentar, 3 udg. 2008, s. 493) eller om vitet exklusivt reglerar frågan om ersättning (se t.ex. Lena Olsen, Ersättningsklausuler. Vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, 1993, s. 143 och 227, Kai Krüger, Norsk Kontraktsrett, 1989, s. 528 och 786 och Norsk Kjøpsrett 4 uppl. 1999, s. 482, Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2003, s. 651 ff., Mads Bryde Andersen, Praktisk aftaleret. Aftalesretten II, 2009, s. 396, Mads Bryde Andersen & Joseph Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 3 udg. 2010, s. 422, Lars Gorton & Per Samuelsson, Kontraktuella viten, i Festskrift för Ingemar Ståhl, 2005, s. 75 ff., särskilt s. 99 och 105; se även UfR 1922.497 H). Somliga författare anger ingen in dubio-regel (t.ex. Jan Hellner & Jan Ramberg, Speciell avtalsrätt I. Köprätt, 2 uppl,. 1991, s. 159, Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 2 häftet, 4 uppl. 2006, s. 158, Jan Ramberg & Johnny Herre, Allmän köprätt, 5 uppl. 2009, s. 261 ff., Axel Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 304 f., Axel Adlercreutz & Boel Flodgren, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelse, 1992, s. 128 f., John Egil Bergem, Berte-Ellen Konow & Stein Rognlien, Kjøpsloven m.m., 2008, s. 330, Ingeborg Schwenzer (Hrsg.), Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods (CISG), 3 ed. 2010, s. 1023, Bernhard Gomard, Obligationsret, 2. del, 3 udg. 2003, s. 237 och Ot. prp. 1986/87 nr 80, Kjøpslov, s. 121). I Europa i övrigt är bilden splittrad med avseende på om ersättning ska utgå vid sidan av ett avtalat vite eller om vitet ska anses utgöra exklusiv påföljd när avtalet inte hävs (se Christian von Bar & Eric Clive, ed., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), Full Edition, 2009, Volume I, s. 964 f. Beträffande artikel III. - 3:712). Av förarbetena till 36 § avtalslagen framgår att oskäliga viten kan jämkas inte bara nedåt utan även uppåt (SOU 1974:83 s. 169 ff.).

12.

Eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.

13.

I förevarande fall anges i bilagan till kvittenslistan att nycklar som inte kommer Mandamus tillhanda debiteras med 15 000 kr, medan det i en följande mening står att om nycklar till lägenheter som hyresgäster äger försvinner debiteras kostnaden för låsbyte. Bilagan har formulerats av Mandamus, och vitesbeloppet 15 000 kr är av sådan storlek att Temarör har haft fog för att uppfatta vitesklausulen som en slutlig reglering vid förlust av nyckel. Med hänsyn till det anförda får det mellan Mandamus och Temarör slutna avtalet anses innebära att vitet utgör en exklusiv reglering av ersättningsfrågan.

Gäller begränsningen av ersättningsskyldigheten mot BIGAB?

14.

Temarör hade inte kunnat med Mandamus träffa ett avtal som skulle ha skärpt BIGAB:s ansvar mot Mandamus, t.ex. så att BIGAB skulle ha blivit skyldigt att ersätta Mandamus med ett högre belopp eller med mildare ansvarsförutsättningar än som följde av dessa parters avtal.

15.

Vitet innebär i detta fall en begränsning av det ansvar BIGAB ansett sig ha för förkommen nyckel. Det berodde på en tillfällighet om nyckeln kvitterades ut av BIGAB genom godkännande av vitesklausulen, varefter nyckeln vidarebefordrades till Temarör, eller om nyckeln kvitterades ut direkt av Temarör. Detta talar för att villkoret kunde ha åberopats av BIGAB när det bolaget krävdes på ersättning av Mandamus, fastän BIGAB inte var part i avtalet. Som framgår av Föreningen Byggandets Kontraktskommittés yttrande har rangordningsbestämmelserna i ABT ingen betydelse när tilläggsavtal ingåtts efter entreprenadavtalet. BIGAB hade därför kunnat åberopa vitesklausulen gentemot Mandamus (jfr tredjemansavtal).

16.

BIGAB kände emellertid inte till villkoret när Mandamus krävde BIGAB, varför BIGAB betalade långt mer än vitesbeloppet. If har anfört att det skulle innebära stora problem vid reglering av entreprenader, om en generalentreprenör skulle behöva kontakta underentreprenörer i ett obegränsat antal led för att utreda om någon av dessa har träffat ett separat avtal med beställaren. Enligt If skulle det därför ankomma på Temarör att ersätta If med det belopp som BIGAB erlagt till Mandamus, varefter Temarör får försöka återkräva beloppet från Mandamus.

17.

Det får emellertid anses vara en allmän princip att en part, som vill regressa mot annan och som inte har ett längre gående ansvar än den andre (som vid enkel borgen), inför betalning till borgenären ska efterhöra om den andre har en invändning som parten kan åberopa mot borgenären, vid äventyr av att regressrätten annars kan falla bort (jfr Walin, Borgen och tredjemanspant, 3 uppl. 2002, s. 209 f.; lösningen överensstämmer med den som valts i DCFR artikel IV.G. - 2:112). Härvidlag finns ingen anledning att skilja mellan avtal som den slutligt ansvarige ingått efter partens ansvarsåtagande och andra ansvarsbefriande omständigheter, t.ex. avsaknad av vårdslöshet. Den nu angivna principen hindrar en rundgång av pengar och skyddar den slutligt ansvarige, enkannerligen vid borgenärens insolvens. En underlåtenhet att fråga medför dock inte preklusion av regressrätten, om den slutligt ansvarige inför betalningen har gett den primärt ansvarige skäl att anta att full regressrätt finns.

18.

Det är ostridigt att Temarör underrättat BIGAB om att nyckeln förkommit, utan att därvid omtala att ett avtal om vite ingåtts med Mandamus. Temarörs besked medför inte att BIGAB kunnat utgå från att Temarör inte hade en invändning mot Mandamus som även BIGAB kunde åberopa. BIGAB har inte påstått att BIGAB hos Temarör efterfrågat eventuella invändningar inför betalningen till Mandamus.

19.

På grund av det anförda saknar BIGAB och dess rättsinnehavare If regressrätt mot Temarör för högre belopp än 15 000 kr.

Domslut

HD förklarar att vad som i målet betecknats som ett avtal om vite innebär en begränsning till 15 000 kr av skadeståndsskyldigheten för att nyckel inte lämnas tillbaka samt att denna begränsning kan göras gällande av Temarör mot BIGAB och dess rättsinnehavare.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därför fast.

Skiljaktig

Justitierådet Marianne Lundius var skiljaktig och anförde.

Jag är ense med majoriteten fram till och med punkten 12 i skälen. Därefter bör dessa enligt min mening ha följande lydelse.

13.

Vid fastställande av ett avtalsvillkors innebörd bör såväl det rättsliga som det faktiska sammanhanget vari villkoret förekommer beaktas.

14.

I förevarande fall finns, vid sidan av avtalet om vite, standardavtal mellan såväl Mandamus och BIGAB som mellan BIGAB och Temarör innehållande reglering av ansvar, i form av bl.a. skadestånd. Dessa standardavtal är av kedjekaraktär och innehåller en reglering av innebörd att BIGAB i förhållande till Mandamus svarar för av Temarör vållad skada. I avtalen görs en skillnad mellan ansvar för skada på av beställaren anförtrodd egendom och skador i övrigt, exempelvis vissa slag av följdskador (se ABT 94 kap. 5 §§ 5 och 12 respektive § 14 vilka också utgör avtalsinnehåll i AFTU 99).

15.

Standardavtal avseende entreprenad liknar i fråga om utförlighet, och överstiger till och med i många avseenden, lagstiftning (se Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 1 häftet, 5 uppl. 2010, s. 136). När det gäller ansvarsregler i ett standardavtal av förevarande slag måste beaktas det starka inbördes sammanhang som reglerna har och att ändring därför lätt kan få överraskande och inte avsedda verkningar. Det bör därför ställas krav på tydlighet för att göra ändringar i standardavtalets bestämmelser. (Jfr Liman, Entreprenad- och konsulträtt, 6 utg. 2002, s. 76 samt Johansson, Entreprenadrätt och praktik, 2005, s. 171 och densamme i 2007 års utgåva av detta verk, s. 161.)

16.

Det aktuella avtalet är intaget i en bilaga till en kvittenslista för nycklar. Bilagan har rubriken ”Regler för utlåning av nycklar!” och det åtagande däri som i målet benämns avtal om vite har följande lydelse: ”Nycklar som ej kommer oss tillhanda efter påpekande kommer att debiteras 15 000 kr.” Även om beloppet 15 000 kr har bestämts av Mandamus kan inte Temarör ha haft fog för uppfattningen att det skulle vara en slutlig reglering av skadeståndsskyldigheten, mot bakgrund av de rättigheter som enligt entreprenadavtalet tillkommer Mandamus som beställare av totalentreprenaden vilka i sin tur återspeglas i underentreprenadavtalet mellan BIGAB och Temarör.

17.

Innehållet i avtalet om vite uppfyller med beaktande av dess lydelse, utformning och placering, inte det sålunda uppställda kravet på tydlighet.

18.

En rimlig tolkning av avtalet kan inte, med beaktande av såväl det rättsliga sammanhang vari det förekommer som de faktiska omständigheter varunder det tillkommit, innebära mer än att det tillskapats en separat rätt för Mandamus att utkräva 15 000 kr av utkvitteraren om nyckeln inte återlämnas.

19.

20.

Vad avser den andra frågan i prövningstillståndet anser jag att en begränsning av skadeståndsskyldigheten inte skulle kunna åberopas av Temarör mot BIGAB eller dess rättsinnehavare.

Prövningstillstånd i målet i övrigt

21.

Vid angiven bedömning ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

22.

Temarör har gjort flera andra invändningar mot skadeståndsskyldighet än de som besvarats ovan. Invändningarna bör lämpligen prövas av hovrätten. Hovrättens dom ska därför undanröjas och målet återförvisas dit.

HD:s dom meddelad: den 27 december 2010.

Mål nr: T 4728-08.