NJA 2011 s. 849

Huvudfrågan i målet är om det föreligger hinder mot verkställighet. Den fråga som HD i det avseendet har att ta ställning till är om statens återkrav av utbetalat lönegarantibelopp, som avser lön som har intjänats efter ansökan om företagsrekonstruktion, omfattas av ett offentligt ackord. En annan fråga som aktualiseras är i vilken utsträckning en exekutionstitel av det slag som nu är aktuell kan sättas åt sidan i ett verkställighetsförfarande.

Av 3 kap. 21 § andra stycket UB följer att verkställighet inte får äga rum om svaranden gör gällande att något förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och denna invändning inte kan lämnas utan avseende.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 UB jämförd med 13 § lönegarantiförordningen (1992:501) utgör statens fordran på grund av utbetalat garantibelopp, som inte betalas inom den av länsstyrelsen föreskrivna tiden, en exekutionstitel, som får ligga till grund för verkställighet. Denna exekutionstitel kan, såvitt HD kunnat bedöma, inte överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

HD har i rättsfallet NJA 1984 s. 602 uttalat att möjligheterna i ett utsökningsmål att underkänna en exekutionstitel är ytterligt begränsade även vad avser administrativa beslut som inte kan överklagas. När det gäller sådana administrativa beslut bör detta enligt vad HD då uttalade endast komma i fråga om beslutet framstår som uppenbart felaktigt.

Frågan är därmed om den exekutionstitel som nu är aktuell framstår som uppenbart felaktig. En sådan felaktighet kan vara av materiell art, såsom att innehållet i exekutionstiteln är lagstridigt. För att ta ställning till om förhållandet är på det sättet måste en bedömning göras av vad som enligt lag ska anses gälla. Om exekutionstiteln framstår som uppenbart felaktig i förhållande till detta ska verkställighet vägras.

Frågan är då om statens återkrav av utbetalat lönegarantibelopp, som avser lön som har intjänats efter ansökan om företagsrekonstruktion, omfattas av ett offentligt ackord.

Enligt 3 kap. 3 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion deltar endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion i en ackordsförhandling. Detta under förutsättning att borgenärens fordran inte är förenad med förmånsrätt eller att borgenären inte kan få täckning för sin fordran genom kvittning.

I 7 § lönegarantilagen (1992:497) anges att det vid företagsrekonstruktion lämnas betalning enligt garantin för fordran på lön eller annan ersättning och på pension som skulle ha haft förmånsrätt enligt 12 och 13 §§förmånsrättslagen (1970:979) om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs. Av 12 § förmånsrättslagen följer att arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen har allmän förmånsrätt och att förmånsrätten som huvudregel omfattar lönefordringar som har intjänats tre månader före det att konkursansökningen kommit in till rätten och en månad efter konkursbeslutet. Enligt 28 § lönegarantilagen inträder staten i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären eller gäldenären vid företagsrekonstruktion. Staten inträder dock inte i arbetstagarens rätt enligt 12 och 13 §§förmånsrättslagen. Någon förmånsrätt för statens återkrav finns därmed inte, varför det i det avseendet inte finns något som hindrar att fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord. Eftersom staten enligt lönegarantilagen övertar den anställdes fordringsanspråk är den avgörande frågan i stället när en sådan lönefordran uppstår.

I målet har olika synsätt presenterats. Fabec hävdar att lönefordran grundar sig på anställningsavtalet, medan Skatteverket har hävdat att den uppkommer i samband med att den anställde utför sin prestation. Skatteverket har vidare gjort gällande att även om fordran på lön för utfört arbete under rekonstruktionen skulle anses som uppkommen före ansökan om företagsrekonstruktion, bör den vara undantagen från det offentliga ackordet med utgångspunkt från allmänna sakrättsliga principer om fullt vederlag för prestationer som gäldenären efter den s.k. kritiska tidpunkten har tillgodogjort sig.

HD har i rättsfallet NJA 2009 s. 291 bl.a. uttalat att det inte finns någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit. HD uttalade vidare att huruvida fordringen ska anses ha funnits vid den kritiska tidpunkten trots att den inte var fullgången är i hög grad beroende av ändamålet med den bestämmelse vars tillämpning är i fråga.

Mot denna bakgrund får en helhetsbedömning göras av syftet med lagen om företagsrekonstruktion och det sammanhang som statens fordran görs gällande.

Förfarandet enligt lagen om företagsrekonstruktion, som trädde i kraft den 1 september 1996, syftar till att ge gäldenärsföretaget rådrum från borgenärernas aktioner så att gäldenären kan rekonstruera sitt företag med de bästa ekonomiska förutsättningarna utanför konkursinstitutets ram (se prop. 1995/96:5, s. 56). När lönegaranti infördes för företagsrekonstruktion den 1 juni 2005 uttalades i förarbetena att syftet med ändringen var att minska skillnaderna mellan förfarandena konkurs och företagsrekonstruktion vad gäller löneskyddet, så att valet av förfarande snarare skulle ske efter vad som var mest lämpligt i varje enskilt fall än att valet skulle påverkas av ovidkommande hänsyn som t.ex. förekomsten av lönegaranti (se prop. 2004/05:57, s. 21). Reglerna om lönegarantins omfattning är också enligt 7 och 7 a §§lönegarantilagen samt 5 kap. 18 § konkurslagen (1987:672) likadana vid företagsrekonstruktion och konkurs.

När det gäller frågan om vilka fordringar som i en konkurs får göras gällande anges i 5 kap. 1 § konkurslagen att det som huvudregel endast är sådana fordringar som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Den vägledande synpunkten i det sammanhanget har varit att det är den väsentliga grunden för fordran som är avgörande, inte den tidpunkt då fordringens belopp kan fastställas och än mindre förfallodagen (se bl.a. Welamson m.fl., Konkurs, 10 uppl. 2003, s. 156).

I praxis som rör konkursrättsliga sammanhang har fordran på lön ansetts ha sin väsentliga grund i det bakomliggande anställningsförhållandet (se t.ex. NJA 1979 s. 253, NJA 1983 s. 350, NJA 1998 s. 384). Det betyder att vid konkurs anses en lönefordran uppkommen innan konkursbeslutet meddelades om anställningsavtalet var träffat före denna tidpunkt, med den verkan att statens återkrav i anledning av utbetald lönegaranti vid konkurs behandlas utifrån denna utgångspunkt.

Det framstår mot denna bakgrund som mest ändamålsenligt att behandla frågan om uppkomsten av en lönefordran på samma sätt vid företagsrekonstruktion som vid konkurs. Enligt ett flertal statliga utredningar anses detta också vara rättsläget (se SOU 1991:1, s. 240, SOU 2001:81, s. 103, och SOU 2010:2, s. 371). Om uppkomsten av lönefordran inte behandlas på detta sätt kan frågan om lönegaranti bli en fråga som påverkar i valet mellan de två förfarandena, vilket i så fall skulle motverka det ovan redovisade syftet med införandet av lönegaranti vid företagsrekonstruktion.

Vid tillämpningen av 3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion ska fordran på lön således anses ha uppkommit före ansökningen om företagsrekonstruktion när anspråket är grundat på ett anställningsavtal ingånget före denna tidpunkt.

Av utredningen framgår att anställningsavtalen i detta fall har ingåtts före den tidpunkt då ansökan om företagsrekonstruktion ingavs. Statens återkrav av utbetald lönegaranti ska därmed omfattas av det offentliga ackordet. Vad Skatteverket anfört i fråga om allmänna sakrättsliga grunder föranleder inte HD att göra någon annan bedömning.

Den åberopade exekutionstiteln framstår mot den här bakgrunden som uppenbart felaktig och Fabecs invändning mot verkställighet kan inte lämnas utan avseende. Det föreligger därmed hinder mot verkställighet och verkställighet enligt statens ansökan får följaktligen inte ske.