NJA 2012 s. 476

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Thomas Lindstam och Ulf Wredlert samt tingsnotarien Albert Roos) anförde i dom den 22 juni 2011 bl.a. följande.

Bakgrund

S.B. och K.B. har tagit upp sammanlagt 2 968 500 kr i krediter hos Stadshypotek AB (Stadshypotek) med säkerhet ställd i tomträtten Tallriken 7 Stockholm Västerled (Tallriken 7). Den första krediten togs upp i september 1996 och beloppet har sedan höjts vid sex olika tillfällen under perioden november 2002 till juni 2004.

Stadshypotek har den 12 december 2008 sagt upp lånen, som betalats kvartalsvis, på grund av utebliven betalning vid två tillfällen om sammanlagt 80 675 kr. Full betalning skulle enligt uppsägningshandlingen erläggas senast den 9 januari 2009. Så skedde inte.

Tvist har uppstått mellan parterna om den aktuella krediten sagts upp, om det funnits förutsättningar för att säga upp krediten, om uppsägningen är giltig, om Stadshypotek eftergett uppsägningen samt om det återstående kapitalbeloppets storlek.

Parterna är överens om att den tidigare gällande konsumentkreditlagen (1992:830) ska tillämpas på de aktuella krediterna.

Yrkanden

Stadshypotek

Stadshypotek har yrkat att tingsrätten förpliktigar S.B. och K.B. att solidariskt betala 2 635 929 kr jämte per den 6 april 2010 upplupen ränta om 503 421 kr samt ränta på kapitalbeloppet - - -.

Vidare har Stadshypotek yrkat att tingsrätten fastställer att ovan yrkade belopp, på grund av pantförskrivna pantbrev om 3 306 000 kr i tomträtten Tallriken 7, ska utgå med särskild förmånsrätt i den omfattning som gäller enligt lag.

S.B. och K.B.

S.B. och K.B. har bestritt käromålet i dess helhet. De har inte kunnat vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Grunder

Stadshypotek

S.B. och K.B. har tagit upp krediter hos Stadshypotek om sammanlagt 2 968 500 kr med säkerhet i Tallriken 7. De har genom att vid två på varandra följande förfallodagar inte i tid betala amorteringar och ränta om tillsammans 80 675 kr varit i väsentligt betalningsdröjsmål. Vid uppsägningstillfället hade dröjsmålet varat drygt sex månader. S.B. och K.B. hade dessutom tidigare varit i dröjsmål med betalningar. Uppsägningen av krediten har skett i enlighet med punkt 8.3 respektive 10.3 i de allmänna villkoren i kreditavtalen.

S.B. och K.B. har efter uppsägningen gjort betalningar vilka tillgodoräknats dem. Uppsägningarna gäller dock alltjämt eftersom de inte i tid betalt det belopp som förfallit jämte dröjsmålsränta.

Det yrkade kapitalbeloppet motsvarar den alltjämt utestående kapitalskulden. Dröjsmålsräntan är avtalad.

S.B. och K.B.

S.B. och K.B. har, som det får förstås, åberopat följande grunder till stöd för bestridandet av käromålet.

Ytterligare omständigheter

- - -.

Utredningen

S.B. och K.B. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har ägt rum med A.-M.D., P.L. och B.I. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Domskäl

Tingsrätten fann på anförda skäl att uppsägning av krediten hade skett och att uppsägningen inte kunde anses vara ogiltig eller på annat sätt felaktig. Vidare fann tingsrätten att S.B. och K.B. varit i dröjsmål med betalningar i enlighet med vad Stadshypotek anfört. Härefter anförde tingsrätten:

Det har funnits förutsättningar att säga upp krediterna

Stadshypotek har anfört att lånet sagts upp för att S.B. och K.B. varit i väsentligt dröjsmål med betalning enligt punkten 8.3 (respektive 10.3) i de allmänna lånevillkoren.

De åberopade villkoren är som anförts utformade i överensstämmelse med 21 § konsumentkreditlagen i dess tidigare lydelse (1992:830). Enligt förarbetena har bestämmelsen tillkommit främst med tanke på sådana lån där avbetalningar görs mycket sällan, till skillnad mot bestämmelserna i punkt 1 och 2 som tillkommit främst med tanke på sådana fall där avbetalningar görs relativt tätt. Uttrycket väsentligt dröjsmål i punkt 3 bör därvid tolkas efter samma principer som andra förekommande väsentlighetsrekvisit. Vid bedömningen bör således främst beloppets storlek och dröjsmålets varaktighet tillmätas betydelse. Det gäller såväl beloppets omfattning i kronor och dröjsmålets längd i dagar som i relation till kreditbeloppet respektive den totala kredittiden. I övrigt kan innehållet i punkterna 1 och 2 tjäna som riktmärke för väsentlighetsbedömningen (prop. 1991/92:83 s. 59 och 131).

Även om innehållet i punkterna 1 och 2 ska tjäna som riktmärke, så är villkoret i punkt 3 oberoende av och självständigt i förhållande till de beloppsgränser som finns i punkt 1 och 2. För att bestämmelsen i punkt 3 ska få någon självständig betydelse och tillämpning måste ett lägre belopp än fem procent under vissa omständigheter kunna anses utgöra ett väsentligt dröjsmål.

I nu aktuellt mål har det rört sig om lån som betalats kvartalsvis, dvs. amortering och ränta ska betalas fyra gånger per år. Betalningsdröjsmålet har avsett två på varandra följande förfallna poster som vardera avser ett kvartals amorteringar och ränta. Den första förföll till betalning den 1 juli 2008 och den andra den 1 oktober 2008. Vid tiden för uppsägning, den 12 december 2008, hade betalning av dessa poster inte skett, utan detta skedde först senare. S.B. och K.B. har således varit i dröjsmål med betalning i nästan fem och en halv månad avseende ränta och amorteringar som förföll till betalning den 1 juli 2008, och i nästan två och en halv månad avseende ränta och amorteringar som förföll till betalning den 1 oktober 2008. Det sammanlagda obetalda beloppet uppgick vid tidpunkten för uppsägningen till 82 055 kr, vilket utgör cirka 3,1 procent av kreditfordringen (82 055 kr av 2 635 929 kr).

Tingsrätten konstaterar att S.B. och K.B. har varit i dröjsmål med hälften av de betalningar de skulle göra under ett års tid. Dröjsmålet pågick under lång tid. Det har rört sig om ett stort belopp som utgjort cirka 3,1 procent av den totala kreditfordran. Mot denna bakgrund anser tingsrätten vid en samlad bedömning att dröjsmålet varit väsentligt och att Stadshypotek således har haft rätt att säga upp krediterna i enlighet med punkt 8.3 (respektive 10.3) i de allmänna lånevillkoren.

S.B. och K.B. har gjort gällande att de allmänna lånevillkoren är oskäliga och därför ska bortses ifrån. Tingsrätten konstaterar att de allmänna villkoren har utformats med stöd av konsumentkreditlagen. S.B. och K.B. har inte heller visat någon omständighet eller i övrigt anfört något som ger skäl att bedöma något avtalsvillkor som oskäligt, och det finns därför inte anledning att bortse från något avtalsvillkor.

Enligt S.B. och K.B. har det inte varit något eventuellt betalningsdröjsmål som låg bakom Stadshypoteks uppsägning av krediterna utan en förtalskampanj mot dem från personer som de har en konflikt med i Brunna. Till stöd för detta har bl.a. åberopats fotografier av den person som enligt dem är drivande bakom förtalskampanjen när denne träffade motpartens ombud vid den tidigare förhandlingen i Västmanlands tingsrätt. Enligt tingsrätten har det visserligen inte framkommit några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta S.B:s och K.B:s uppgifter om att de varit utsatta för trakasserier i samband med köpet av fastigheten i Brunna. De kan dock inte mot Stadshypoteks bestridande ansetts ha visat att detta på något sätt skulle ha påverkat Stadshypoteks handläggning av de aktuella krediterna.

Tingsrätten konstaterar också att denna omständighet inte har någon självständig betydelse då det som framgått fanns förutsättningar för uppsägning av krediterna enligt punkt 8.3 (respektive 10.3) i de allmänna villkoren.

S.B. och K.B. har även invänt att de betalat det förfallna beloppet inom fyra veckor från det att de fick del av uppsägningen i april 2009. Som anförts framgår det emellertid av de allmänna villkoren, vilka överensstämmer med 22 § konsumentkreditlagen, att det för uppsägning inte är en förutsättning att gäldenären faktiskt tagit del av ett meddelande om uppsägning. Den tid om fyra veckor som gäldenären har på sig att betala för att undvika uppsägning ska räknas från den dag då Stadshypotek sände meddelandet om uppsägning, dvs. den 12 december 2008. Detta innebär att S.B. och K.B. inte betalt hela det förfallna beloppet inom den tid som krävs för att undvika uppsägning.

Vidare fann tingsrätten att Stadshypotek inte hade eftergett uppsägningen samt att Stadshypotek hade styrkt kapitalbeloppets storlek och att dröjsmålsräntan var avtalad.

Domslut

Domslut