NJA 2011 s. 843
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ränta på fordran avseende mervärdesskatt (prejudikatdispens).
Solna tingsrätt
TeliaSonera Network Sales Aktiebolag förde vid Solna tingsrätt den talan mot Tele2 Sverige Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.
Tele2 Sverige Aktiebolag åberopade ett rättsutlåtande av professor Johnny Herre. Telia Sonera Network Sales Aktiebolag åberopade ett rättsutlåtande av professor emeritus Jan Ramberg och adjungerade professorn Anders Hultqvist.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Mari Heidenborg samt rådmännen Sten Lundqvist och Margareta Molin Stenberg) anförde följande i dom den 18 november 2009.
Bakgrund
Tele2 har utfört vissa samtrafiktjänster åt TeliaSonera AB under tiden den 6 augusti 2001-28 februari 2002. För dessa samtrafiktjänster har TeliaSonera AB erlagt högre ersättning än den prisnivå som senare kommit att fastställas för tjänsterna genom Kammarrättens i Stockholm dom den 7 februari 2007. Sedan TeliaSonera AB:s fordran på Tele2 för de angivna samtrafiktjänsterna övergått till TeliaSonera Network Sales Aktiebolag (härefter TeliaSonera Network) genom en rörelseöverlåtelse har TeliaSonera Network framställt krav på återbetalning av mellanskillnaden mellan tidigare erlagda belopp och de belopp som följer av domen. Det första kravet framställdes den 22 mars 2007 och avsåg perioden augusti-september 2001. Det andra kravet framställdes den 10 juli 2007 och avsåg perioden oktober 2001-februari 2002. Mellanskillnaden uppgick till 72 632 500 kr inklusive mervärdesskatt. Den 10 mars 2008 återbetalade Tele2 79 021 810 kr till TeliaSonera Network med förbehållet att det erlagda beloppet skulle komma att krävas tillbaka om de fastställda ersättningsnivåerna skulle ändras av Regeringsrätten. Betalningen kom TeliaSonera Network till handa den 12 mars 2008. Kammarrättens dom vann laga kraft den 17 mars 2008 då Regeringsrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Betalningen omfattade hela TeliaSonera Networks fordran inklusive ränta med undantag för belopp som utgjordes av mervärdesskatt och ränta på mervärdesskattebeloppen. Den 8 maj 2008 erlade Tele2 den resterande mervärdesskatten om 14 545 961 kr. Tele2 ansåg därmed att TeliaSonera Networks fordran var helt reglerad. TeliaSonera Network är av uppfattningen att i första hand 5 588 585 kr och i andra hand 1 656 489 kr återstår att betala. Det första beloppet svarar mot upplupen ränta på de mervärdesskatteposter som ingått i TeliaSonera Networks återkrav. Av beloppet utgörs 3 932 096 kr av ränta enligt 2 § andra stycket och 5 §räntelagen från tidpunkten för TeliaSonera Networks betalningar till och med 30 dagar efter framställt krav, dvs. till och med den 20 april 2007 respektive den 9 augusti 2007 (avkastningsränta) och 1 656 489 kr av ränta enligt 4 § andra stycket och 6 §räntelagen från den 20 april 2007 respektive den 9 augusti 2007 till och med den 8 maj 2008 (dröjsmålsränta).
Mellan parterna är ostridigt att TeliaSonera Network haft rätt till återbetalning av det kapitalbelopp som ursprungligen begärts, dvs. 72 632 500 kr, och att TeliaSonera Network haft rätt till såväl avkastningsränta som dröjsmålsränta på 72 632 500 kr exklusive mervärdesskatt. Tvisten gäller huruvida TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och/eller dröjsmålsränta på de delar av tidigare för höga betalningar som utgjort mervärdesskatt.
Yrkanden
TeliaSonera Network har i första hand yrkat att tingsrätten förpliktar Tele2 att till TeliaSonera Network utge 5 588 585 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 maj 2008 tills betalning sker. I andra hand har TeliaSonera Network yrkat att tingsrätten förpliktar Tele2 att till TeliaSonera Network utge 1 656 489 kr jämte ränta på nyss angivet sätt.
Tele2 har bestritt TeliaSonera Networks yrkanden men har vitsordat de yrkade beloppen liksom yrkad ränta som skäliga i och för sig.
- - -
Grunder och omständigheter
Tingsrättens redovisning för parternas grunder och argumentation har här uteslutits.
Domskäl
Tvisten gäller som tidigare angetts huruvida TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och/eller dröjsmålsränta på de delar av tidigare för höga betalningar som utgjort mervärdesskatt.
I 1 § räntelagen anges att lagen är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Vad som avsågs med sistnämnda uttryck diskuterades inte närmare vid lagens tillkomst. Det konstaterades emellertid att en analog tillämpning av lagen i viss utsträckning borde kunna förekomma på andra områden såsom t.ex. inom familjerätten (prop. 1975:102 s. 96). Det belopp som yrkas i målet har sin grund i en fordran som avser återgång av betalning för utförda tjänster. Mervärdesskatten har på sedvanligt sätt ingått i det avtalade priset för de utförda tjänsterna. Denna del av TeliaSonera Networks fordran kan därför inte anses utgöra någon särskild skattefordran. Enligt tingsrättens mening är TeliaSonera Networks fordran på Tele2 i sin helhet en sådan fordran inom förmögenhetsrättens område som räntelagen är direkt tillämplig på.
Mellan parterna är ostridigt att avkastningsränta normalt sett skall utgå vid återbetalning av tidigare för höga betalningar liksom att dröjsmålsränta skall utges om betalning inte sker i rätt tid efter framställt krav. Tele2 har emellertid gjort gällande att det förhåller sig annorlunda med återbetalning av mervärdesskattebelopp och att varken avkastningsränta eller dröjsmålsränta skall utgå på dessa. Tele2 har i sammanhanget hänvisat till att TeliaSonera Network till följd av hur beloppen hanteras i förhållande till Skatteverket inte haft någon nackdel och Tele2 inte någon fördel av vare sig de tidigare för höga mervärdesskattebetalningarna eller det förhållandet att Tele2 inte har återbetalat de aktuella mervärdesskattebeloppen i direkt anslutning till TeliaSonera Networks krav på betalning.
Av förarbetena till räntelagen framgår (a. prop. s. 96) att departementschefen instämde i köplagsutredningens förslag (SOU 1974:28) att hålla fast vid redan gällande principer för dröjsmålsränta, nämligen att ränta skulle utgå enligt en i förväg fastlagd räntesats utan beaktande av borgenärens förlust i det enskilda fallet. Departementschefen anslöt sig också till vad köplagsutredningen hade uttalat om att det i vissa fall ändå kunde finnas skäl att ta hänsyn till de individuella förhållandena (a. prop. s. 97). Detta skulle ske dels genom uppställande av särskilda regler för vissa fordringar, dels genom användande av möjligheten till skadestånd. Enligt departementschefen borde de ovan angivna synpunkterna även gälla i fråga om avkastningsränta. Han framhöll samtidigt vikten av att ha enhetliga regler som kunde tillämpas utan noggrann prövning i det enskilda fallet och påpekade att en borgenär i princip inte skulle vara berättigad till särskild ersättning ens när han kunde visa att hans individuella avkastningsförlust hade varit större. Han hade dessförinnan - med hänvisning till att begränsningen med hänsyn till de skiftande förhållanden som kunde förekomma kunde få en godtycklig effekt - avvisat ett förslag som innebar att fall då det belopp som skulle återbetalas saknade ekonomisk betydelse skulle undantas från bestämmelserna om avkastningsränta (a. prop. s. 94). De nu återgivna förarbetsuttalandena ger stöd åt TeliaSonera Networks ståndpunkt i målet, dvs. att konsekvenserna i det enskilda fallet inte skall beaktas. För denna ståndpunkt talar också den omständigheten att den uppfattning som Tele2 förespråkat skulle innebära att ränta skulle beräknas på endast en del av en civilrättslig fordran. Något stöd för en sådan tillämpning finns varken i räntelagen, praxis eller doktrin.
Det anförda innebär att TeliaSonera Network har rätt till avkastningsränta och, eftersom fordringen förfallit till betalning 30 dagar efter TeliaSonera Networks krav, även dröjsmålsränta enligt räntelagen. Tele2 har emellertid gjort gällande att detta skulle innebära att TeliaSonera Network skulle göra en obehörig vinst och att käromålet skall ogillas på denna grund. Av den redogörelse för förarbetena till räntelagen som tidigare lämnats framgår att lagstiftaren ansett att hänsyn till de individuella förhållandena skulle tas genom uppställande av särskilda regler för vissa fordringar och genom användande av möjligheten till skadestånd. Lagstiftaren har således varit uppmärksam på problematiken och anvisat alternativa lösningar. Det nu sagda tillsammans med den omständigheten att TeliaSonera Networks fordran på ränta i målet har sin grund i att Tele2 fakturerat TeliaSonera Network med för höga belopp medför enligt tingsrättens mening att det saknas anledning att med hänvisning till principen om obehörig vinst göra undantag från räntelagens bestämmelser.
Vad som nu sagts innebär att Tele2 genom sina betalningar inte har reglerat sin skuld till TeliaSonera Network fullt ut. Restskulden uppgår ostridigt till det belopp som TeliaSonera Network har yrkat. Käromålet skall därför bifallas. Tvist råder inte om att yrkad ränta skall utgå på beloppet.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förpliktade Tele2 Sverige Aktiebolag att till TeliaSonera Network Sales Aktiebolag utge 5 588 585 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 maj 2008 tills betalning skedde.
Svea hovrätt
Tele2 Sverige Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens dom skulle ogilla TeliaSonera Network Sales Aktiebolags talan.
Hovrätten (hovrättsråden Ulla Bergendal och Peder Munck samt tf. hovrättsassessorn Olle Bergsten, referent) beslöt den 30 juli 2010 att inte meddela prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande stod därför fast.
Högsta domstolen
Tele2 Sverige Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Olof Wetterqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
1-4. Överensstämmer i sak med punkterna 1-4 i HD:s beslut.
Sedan tingsrätten bifallit käromålet överklagade Tele2 Sverige till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.
Enligt 49 kap. 14 § 3 RB ska hovrätten meddela prövningstillstånd om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Regeln är, till skillnad från vad som gäller i HD, obligatorisk (jfr 54 kap. 10 § första stycket 1 RB). Kraven för prejudikatdispens måste dessutom anses vara något lägre ställda i hovrätt än i HD (NJA 2009 N 65).
Frågor som har anknytning till näringsidkares skyldighet att betala mervärdesskatt uppkommer förhållandevis ofta i domstol. Rättsläget på området är inte i alla delar klart. Redan av den anledningen får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
Domslut
HD:s avgörande
Överensstämmer med HD:s avgörande.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Severin Blomstrand, referent, Ann- Christine Lindeblad, Lena Moore och Agneta Bäcklund) meddelade den 7 december 2011 följande beslut.
Skäl
TeliaSonera betalade ersättning till Tele2 Sverige för samtrafik enligt telelagen (1993:597). Kammarrätten i Stockholm fastställde i dom den 7 februari 2007 att Tele2 Sverige hade rätt till lägre ersättning än vad TeliaSonera hade betalat.
Tele2 Sverige återbetalade i mars 2008 omkring 79 miljoner kr till TeliaSonera Network Sales, som hade övertagit fordringen. Betalningen avsåg kapitalfordran jämte ränta. I maj 2008 återbetalade Tele2 Sverige ytterligare omkring 14,5 miljoner kr, avseende mervärdesskatt.
Vid tingsrätten yrkade TeliaSonera Network Sales att Tele2 Sverige skulle betala avkastnings- och dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) även på den del av det återbetalade beloppet som avsåg mervärdesskatt.
Tele2 Sverige bestred käromålet och invände bl.a. följande. Fordringar avseende mervärdesskatt utgör inte sådana fordringar inom förmögenhetsrättens område på vilka räntelagen är direkt tillämplig. Det saknas skäl att tillämpa räntelagens bestämmelser analogt. Någon rätt till avkastningsränta kan under alla förhållanden inte föreligga eftersom det är fråga om justeringar i underlaget för mervärdesskatt och inte om återgång av betalning (jfr 2 § andra stycket räntelagen). Rätt till dröjsmålsränta är vidare utesluten eftersom någon förfallen fordran avseende mervärdesskatt inte har förelegat (jfr 4 § räntelagen). Om ränta utgick på mervärdesskatten, skulle TeliaSonera Network Sales göra en obehörig vinst.
Sedan tingsrätten bifallit käromålet överklagade Tele2 Sverige till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Tele2 Sverige har gjort gällande att det finns skäl i första hand för prejudikatdispens och i andra hand för ändringsdispens eller möjligen granskningsdispens.
Till skillnad från vad som gäller i HD är reglerna i 49 kap. 14 § RB om prövningstillstånd i hovrätt obligatoriska. I ett mål där det krävs prövningstillstånd har hovrätten alltså att - oberoende av parternas argumentation - överväga om det finns någon grund för prövningstillstånd.
Enligt 49 kap. 14 § 3 RB ska hovrätten meddela prövningstillstånd, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Hovrätten har alltså ett eget ansvar för rättsutvecklingen. Det gäller inte bara i måltyper där hovrätten är sista instans utan ibland även där HD är sista instans, t.ex. i vissa frågor om straffmätning och bevisvärdering.
Det ankommer alltså på hovrätten att på eget initiativ undersöka om ett överklagat mål inrymmer något av prejudikatintresse. Det behöver då inte röra sig om en rättsfråga som genom att besvaras ger ett omedelbart och entydigt bidrag till rättsbildningen. Hovrätternas rättspraxis utvecklas inte sällan genom att ett antal avgöranden på ett visst rättsområde bildar ett mönster till ledning för rättstillämpningen.
Kraven för prejudikatdispens är lägre i hovrätt än i HD (se NJA 2009 N 65). Ett skäl för det är det nämnda förhållandet att på vissa områden rättsbildning genom hovrättspraxis förutsätter ett större antal avgöranden. Ett annat skäl är att en uppmärksam och generös tillämpning i hovrätterna av bestämmelsen om prejudikatdispens är en förutsättning för att HD ska få ett tillräckligt urval av mål för att kunna fullgöra sin prejudikatbildningsuppgift (jfr HD:s beslut den 24 november 2011 i mål Ö 48-10 , p. 8).
I förevarande mål handlar det om en tvist på förmögenhetsrättens område. Rättsutvecklingen på det området sker i särskilt hög grad genom ett samspel mellan domstolspraxis och rättsvetenskapen. Ett domstolsavgörande kan därför få betydelse som ett led i rättsutvecklingen även om det inte framstår som ett självständigt ledande prejudikat. Möjligheten av sådan betydelse för rättsbildningen ska hovrätterna också beakta.
Tvister med anknytning till affärslivet förekommer förhållandevis sällan i de allmänna domstolarna. Sådana tvister får i stor utsträckning sin lösning genom att sakkunniga rådgivare biträder parterna och på grundval av det uppfattade rättsläget förhandlar fram en lösning. Uppnås ingen förlikning blir tvisten många gånger avgjord genom skiljeförfarande. Det betyder emellertid inte att det saknas behov av rättsbildning. Tvärtom är ett väl kartlagt rättsläge en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv. Det är därför av stor vikt att de affärstvister som når de allmänna domstolarna avgörs i en sådan ordning att möjligheten till rättsbildning inte går förlorad.
Frågor som har anknytning till näringsidkares skyldighet att betala mervärdesskatt uppkommer förhållandevis ofta. Rättsläget på området är inte i alla delar klart. Så är det i fråga om tillämpning av reglerna om avkastnings- och dröjsmålsränta i ett fall som det förevarande. Att det förhåller sig så framgår inte minst av de rättsutlåtanden som har åberopats i målet. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör meddelas.
Vid denna bedömning saknas skäl att överväga om någon annan dispensgrund också föreligger. Ingen dispensgrund är nämligen överordnad någon annan (se NJA 2009 s. 590).
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.
HD:s beslut meddelat: den 7 december 2011.
Mål nr: Ö 4049-10.
Lagrum: 49 kap. 14 § RB.
Rättsfall: NJA 2009 s. 590, NJA 2009 N 65 och NJA 2011 s. 782.