NJA 2012 s. 614
En person har presenterat sig som representant för en viss organisation och erbjudit sig att betala en skuld i utbyte mot att en utsaga i en rättegång togs tillbaka. Beteendet har inte ansetts innebära övergrepp i rättssak.
Örebro tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Örebro tingsrätt åtal mot D.R.S. med stöd av 17 kap. 10 § första stycket andra meningen BrB för övergrepp i rättssak enligt följande gärningsbeskrivning:
I Örebro tingsrätt hölls den 20 december 2011 huvudförhandling mot personer med anknytning till Black Cobra avseende bland annat utpressning mot K.S. K.S. har hörts som målsägande i målet och U.K. skulle två dagar senare höras som vittne. D.R.S. har samma dag utanför rättssalen angripit U.K. för att hennes son lämnat uppgifter i förhandlingen. Han har därvid presenterat sig som representant för Black Cobra och erbjudit sig att betala det skadestånd K.S. begärt i förhandlingen om han tog tillbaka det han sagt i målsägandeförhöret. D.R.S:s uttalande har kommit till K.S:s kännedom, vilket D.R.S. haft anledning att räkna med. Gärningen har för U.K. och K.S. medfört lidande och olägenhet.
Åklagaren preciserade att med lidande och olägenhet avsågs psykisk oro och obehag.
K.S., som biträdde åtalet, yrkade att D.R.S. skulle förpliktas att betala honom 10 000 kr, avseende allvarlig kränkning, jämte ränta.
Även U.K. biträdde åtalet och yrkade ersättning för kränkning.
D.R.S. åtalades även för andra brott.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Dan Sjöstedt) meddelade dom den 26 mars 2012.
Domskäl
Rörande åtalet för övergrepp i rättssak anförde tingsrätten i domskälen:
D.R.S. har förnekat brott. Han har dessutom ifrågasatt om gärningsbeskrivningen omfattar övergrepp i rättssak riktat mot U.K. Han har hävdat att han endast erbjudit U.K. att betala det skadestånd K.S. i den pågående rättegången begärt av hans kamrat och förnekat att han villkorat detta med att K.S. skulle återta sina uppgifter. Oavsett detta har han invänt att han inte haft uppsåt att tillfoga vare sig U.K. eller K.S. lidande eller olägenhet. Han har också ifrågasatt om ett erbjudande om betalning till en förhörsperson kan anses medföra lidande eller olägenhet. Han har bestritt skadeståndsyrkandena och inte kunnat vitsorda något belopp som skäligt.
Tingsrätten har hört D.R.S., U.K. och K.S. samt vittnena C.R. och R.B. Åklagaren har också gått igenom en lapp som tagits i beslag hos D.R.S. och som innehåller uppgifter om K.S:s adress med mera.
Det är genom D.R.S:s, U.K:s och R.B:s uppgifter klarlagt att K.S. var målsägande i ett mål där åtminstone någon av de tilltalade tillhörde Black Cobra och att D.R.S. började prata med U.K. vid kaffeautomaten utanför förhandlingssalen, att han presenterade sig och sade sig vara medlem i Black Cobra och att han erbjöd att betala det skadestånd K.S. yrkade i den då pågående rättegången. U.K. har dessutom dels uppgivit att D.R.S. sade att en förutsättning för betalning var att de alla tre satte sig ned och pratade om K.S:s uppgifter, dels att D.R.S. sade att en förutsättning var att K.S. tog tillbaka uppgifter han lämnat. Det är vidare genom U.K:s, C.R:s och K.S:s uppgifter klarlagt att U.K. sedan gick in i rättssalen och redogjorde för vad D.R.S. sagt till henne. D.R.S. har härutöver uppgivit att han tyckte K.S. ljög i rättssalen och att han för att hjälpa sin vän erbjöd sig att betala det skadestånd K.S. ville ha, dock utan att veta hur stort detta var. D.R.S. har bestämt förnekat att han sade att K.S. skulle ta tillbaka uppgifter. När åklagaren påpekat att D.R.S. i åtminstone två polisförhör uppgivit att K.S. skulle ta tillbaka sina uppgifter så har D.R.S. förnekat att han sagt så. Enligt tingsrättens uppfattning finns det dock inte anledning att tro att D.R.S. skulle missuppfattas i två olika förhör. Tingsrätten bedömer därför styrkt att D.R.S. uttalat sig på det sätt som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen. Nu förutsätter dock övergrepp i rättssak att angreppet riktar sig mot den som avlagt vittnesmål eller utsaga eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga. Gärningspåståendet innehåller dock inget påstående om att D.R.S. angripit U.K. för hindra henne från att avge utsaga. Åtalet såvitt avser övergrepp i rättssak ska därför ogillas såvitt avser brott mot U.K. Gärningspåståendet innehåller heller inget påstående om att D.R.S. angripit K.S., utan angreppet har, som tingsrätten uppfattar gärningsbeskrivningen, riktat sig mot U.K. Åtalet såvitt avser övergrepp i rättssak ska därför ogillas även såvitt avser K.S. Oavsett detta kan det ifrågasättas om det står i överensstämmelse med legalitetsprincipen, och de tolkningsprinciper som följer av denna i brottmål, att anse ett erbjudande om betalning vara ett övergrepp och ett angrepp i BrB:s mening.
När det sedan gäller skadestånd finns det inte anledning ifrågasätta att särskilt U.K., men också K.S., tagit illa vid sig av att D.R.S. kontaktat U.K. Nu grundas emellertid U.K:s och K.S:s skadeståndsanspråk uteslutande på påståendet om brott och så som tingsrätten bedömt gärningsbeskrivningen kan då något skadestånd inte dömas ut.
Beträffande övriga brott fann tingsrätten åtalet styrkt med vissa undantag. Detta innebar att D.R.S. skulle dömas för flera narkotikabrott, varav de flesta var ringa men två bedömdes vara av normalgraden, samt för rattfylleri och ”drograttfylleri”, grov olovlig körning, brott mot knivlagen och brott mot vapenlagen.
Domslut
Domslut
Tingsrätten ogillade åtalet för övergrepp i rättssak och K.S:s och U.K:s skadeståndstalan.
Tingsrätten dömde D.R.S. enligt 1 och 2 §§narkotikastrafflagen (1968:64), 3 § första stycket 2 och 4 § första och andra styckena lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra föremål samt 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen (1996:67) för narkotikabrott, olovlig körning, rattfylleri, brott mot knivlagen och brott mot vapenlagen till fängelse 10 månader. Villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff förklarades förverkad.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma D.R.S. även för övergrepp i rättssak och skärpa straffet.
K.S. överklagade och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.
Hovrätten
Även D.R.S. överklagade och yrkade att hovrätten skulle bedöma visst narkotikabrott som ringa samt att hovrätten skulle sänka straffet och upphäva beslutet att förverka villkorligt medgiven frihet.
Part bestred motparts ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Henrik Jonsson, referent, tf. hovrättsassessorn Alicia Dassoum Lundberg och två nämndemän) anförde i dom den 23 maj 2012:
Åklagaren har i hovrätten justerat gärningsbeskrivningen såvitt avser åtalet för övergrepp i rättssak den 20 december 2011 till att lyda enligt följande:
I Örebro tingsrätt hölls den 20 december 2011 huvudförhandling mot personer med anknytning till Black Cobra avseende bl.a. utpressning mot K.S. K.S. har hörts som målsägande i målet och U.K. skulle två dagar senare höras som vittne.
D.R.S. har samma dag utanför rättssalen, genom att lämna uppgifter till K.S:s mor U.K., angripit K.S. för att han avlagt vittnesmål i förhandlingen. D.R.S. har därvid presenterat sig som representant för Black Cobra och därvid erbjudit sig att betala det skadestånd K.S. begärt i förhandlingen om denne tog tillbaka det han sagt i målsägandeförhöret. D.R.S:s uttalande har kommit till K.S:s kännedom, vilket D.R.S. haft anledning att räkna med.
Gärningen har för K.S. medfört lidande och olägenhet.
Hovrättens domskäl
Skuld och skadestånd
Åtalet för övergrepp i rättssak den 20 december 2011
Förhören vid tingsrätten med K.S. har spelats upp med ljud, medan förhören vid tingsrätten med D.R.S., U.K., C.R. och R.B. har spelats upp med ljud och bild.
Hovrätten gör följande bedömning.
Av skäl som tingsrätten anfört är det utrett att D.R.S. har tilltalat U.K. i enlighet med vad åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. Av D.R.S:s egna uppgifter framgår att han har bett U.K. framföra hans erbjudande om betalning till hennes son K.S. D.R.S. har redan mot den bakgrunden haft anledning att räkna med att det han sagt till U.K. skulle komma till K.S:s kännedom. Det kan i och för sig hävdas att enbart ett erbjudande om betalning mot att en lämnad utsaga i domstol ändras i sig inte kan medföra ansvar för övergrepp i rättssak (jfr Heuman, SvJT 1983 s. 682 ff.). Det som D.R.S. har sagt till U.K. enligt gärningsbeskrivningen innefattar emellertid även att han opåkallat utgett sig vara representant för Black Cobra och hans uttalande måste ses i belysning av hur situationen varit när han fällt detta.
Av utredningen framgår att D.R.S. har fällt uttalandet i tingsrättens lokaler i samband med att det hållits huvudförhandling i ett brottmål avseende bl.a. utpressning mot K.S., vilken hörts som målsägande. I vart fall en av de tilltalade i det målet har haft anknytning till Black Cobra, som kan betecknas som ett kriminellt nätverk. Av K.S:s egna uppgifter framgår vidare att han har blivit rädd för att medlemmar ur Black Cobra skulle göra bl.a. hans mor U.K. illa när han i rättssalen hört moderns redogörelse för vad D.R.S. tidigare uttalat till henne utanför rättssalen. Det saknas skäl att betvivla K.S:s uppgifter om detta. Det står mot denna bakgrund klart att D.R.S. har angripit K.S. i enlighet med gärningsbeskrivningen och att gärningen medfört lidande och olägenhet för den sistnämnde.
D.R.S:s förklaring till sitt agerande framstår - bl. a. med hänsyn till att han inför U.K. opåkallat uppgett sig vara representant för Black Cobra, som är ett kriminellt nätverk, och att det av hans egna uppgifter framgår att han inte känt till storleken på det begärda skadeståndet innan han kontaktat henne - som en efterhandskonstruktion. Det kan i stället hållas för visst att D.R.S. uppsåtligen har angripit K.S. i enlighet med gärningsbeskrivningen.
Mot angiven bakgrund, och med hänsyn till utredningen i övrigt, anser hovrätten att gärningen är styrkt och att den ska rubriceras så som åklagaren har gjort gällande. D.R.S. ska därför dömas för övergrepp i rättssak.
D.R.S. har genom brottet utsatt K.S. för en sådan allvarlig integritetskränkning att skadestånd för kränkning ska utgå. Fordrat belopp är skäligt. D.R.S. ska därför förpliktas att betala skadestånd till K.S. med 10 000 kr jämte ränta.
Åtalet för narkotikabrott den 17 december 2011 (innehav)
I enlighet med tingsrättens dom har D.R.S. gjort sig skyldig till innehav av tre tabletter innehållande 80 mg oxykodon, 0,17 gram buprenorfin och 2,23 gram klonazepam. Främst med hänsyn till mängden oxykodon, vilket enligt hovrättens mening i farlighetshänseende närmast är att jämställa med morfin, anser hovrätten att det saknas skäl att bedöma gärningen på annat sätt än tingsrätten har gjort. Som tingsrätten har funnit ska D.R.S. dömas för narkotikabrott.
Åtalet i övrigt
I enlighet med tingsrättens dom i inte överklagade delar har D.R.S. gjort sig skyldig till narkotikabrott, narkotikabrott (ringa brott) vid sex tillfällen, olovlig körning (grovt brott), rattfylleri vid två tillfällen, brott mot knivlagen vid två tillfällen och brott mot vapenlagen.
Påföljd - - -
Lika med tingsrätten anser hovrätten att påföljden ska bestämmas till fängelse. Eftersom D.R.S. i hovrätten även döms för övergrepp i rättssak har den samlade brottsligheten ett högre straffvärde än det straff som tingsrätten dömt ut. Hovrätten anser att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse ett år.
När det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom i fråga om ansvar på så sätt att hovrätten dömer D.R.S. för övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § första stycket 2 p. BrB samt narkotikabrott, olovlig körning, rattfylleri, brott mot knivlagen och brott mot vapenlagen enligt de av tingsrätten angivna lagrummen till fängelse ett år. Vad tingsrätten har beslutat om förverkande av villkorligt medgiven frihet ska fortfarande gälla.
Hovrätten ändrar tingsrättens dom i fråga om skadestånd på så sätt att hovrätten förpliktar D.R.S. att betala skadestånd till K.S. med 10 000 kr jämte ränta - - -.
Hovrättslagmannen Mats Lundeholm var skiljaktig i fråga om ansvar för övergrepp i rättssak och anförde:
Lika med majoriteten finner jag utrett att D.R.S. har erbjudit pengar för att K.S. i ett pågående mål skulle lämna ändrade uppgifter som målsägande.
Att erbjuda någon pengar på angivet sätt utgör inte i sig en gärning som i lagens mening medför lidande, skada eller annan olägenhet. Detta har kritiserats i litteraturen och förslag har framförts om att lagstiftningen för övergrepp i rättssak borde ändras (Heuman i SvJT 1983 s. 681 ff.). Någon sådan ändring har emellertid inte kommit till stånd. För att ansvar ska komma i fråga är det därmed inte tillräckligt att någon känner obehag av att få ett sådant erbjudande, utan det krävs att gärningsmannen uppsåtligen uttalar, eller åtminstone antyder, något som kan uppfattas som hot om en brottslig eller liknande gärning. I förarbetena nämnda exempel är hot om att föröva skadegörelse, hot om att utöva våld mot anhöriga eller hot om att förtala någon.
Det är utrett att D.R.S. inte har uttalat något sådant hot. Avgörande för ansvarsfrågan är därmed om han i stället underförstått har framfört ett hot om att brottsliga eller liknande gärningar kunde komma att tillgripas om K.S. inte ändrade sina uppgifter i målet. U.K. är den ende som talat med D.R.S. vid aktuellt tillfälle. Det framgår att han inlett sitt erbjudande om pengar med att presentera sig, skaka hand, och säga sig vara representant för Black Cobra samt god vän med en av de åtalade i målet. U.K. har beskrivit hur tidigare händelser medfört att hon och hennes son var mycket rädda för medlemmar av Black Cobra, och hur upprörd hon blev av att D.R.S. erbjöd sonen pengar. Hon har emellertid inte angett något om att hon skulle ha uppfattat D.R.S:s kontakt som ett underförstått hot om brott eller andra liknande handlingar för det fall att sonen inte ändrade sina vittnesuppgifter. Utifrån de uppgifter hon lämnat kan det i stället mycket väl vara så att D.R.S:s enda syfte var just det han gav uttryck för, dvs. att köpa K.S:s tystnad med pengar. Som redan angetts utgör det inte övergrepp i rättssak och åtalet för sådant brott ska då, som tingsrätten funnit, ogillas. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.
Högsta domstolen
D.R.S. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för övergrepp i rättssak och befria honom från skyldigheten att betala skadestånd till K.S. I andra hand yrkade han att straffet skulle sänkas.
Riksåklagaren och K.S. motsatte sig att domen ändrades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Göran Lambertz, referent, Johnny Herre, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 12 oktober 2012 följande dom:
Domskäl
Bakgrund m.m.
I enlighet med hovrättens dom har D.R.S., på det sätt som redovisas i det följande, gjort sig skyldig till narkotikabrott, olovlig körning, rattfylleri, brott mot knivlagen och brott mot vapenlagen.
D.R.S. har av hovrätten även dömts för övergrepp i rättssak. Frågan i HD är om han har gjort sig skyldig till ett sådant brott samt hur påföljden ska bestämmas.
När det gäller åtalet för övergrepp i rättssak har riksåklagaren i HD justerat gärningsbeskrivningen till att lyda enligt följande.
I Örebro tingsrätt hölls den 20 december 2011 huvudförhandling mot personer med anknytning till Black Cobra avseende bl.a. utpressning mot K.S. K.S. har hörts som målsägande i målet och U.K. skulle två dagar senare höras som vittne.
D.R.S. har samma dag utanför rättssalen, genom att lämna uppgifter till K.S:s mor U.K., angripit K.S. för att han avlagt vittnesmål i förhandlingen. D.R.S. har därvid presenterat sig som representant för Black Cobra och därvid erbjudit sig att betala det skadestånd K.S. begärt i förhandlingen om denne tog tillbaka det han sagt i målsägandeförhöret. D.R.S:s uppsåt har omfattat att uttalandet skulle komma till K.S:s kännedom.
Gärningen har för K.S. medfört lidande och olägenhet.
Enligt riksåklagaren inrymmer gärningsbeskrivningen både det fallet att D.R.S:s handlande innefattade en gärning som medförde lidande eller olägenhet för K.S., och det fallet att handlandet innebar hot om en sådan gärning; det var enligt riksåklagaren fråga om antingen det ena eller det andra. Riksåklagaren har, när det gäller påståendet om hot, inte preciserat vilken gärning som hotet närmare bestämt skulle ha avsett. Vad riksåklagaren sålunda har förklarat strider inte mot ordalagen i gärningspåståendet. Något hinder föreligger därför inte för HD att pröva åtalet i enlighet med denna innebörd.
Övergrepp i rättssak
Enligt 17 kap. 10 § första stycket andra meningen BrB ska den som ”med någon […] gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga” dömas för övergrepp i rättssak.
När bestämmelsen kom till uttalades i lagstiftningsärendet att lagtexten inte begränsar det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstadkommande av någon menlig effekt av mera allvarligt slag. Det framhölls dock att gärningsmannen förutsätts ha haft för avsikt att hindra eller tvinga den berörde, eller att hämnas för vad denne har gjort, och att sådana gärningar är straffvärda så snart de över huvud taget har inneburit någon skadeverkan eller inneburit ett hot om det. Dessa uttalanden gjordes i anslutning till bestämmelsen om förgripelse mot tjänsteman (dåvarande 10 kap. 2 § strafflagen), som såvitt nu är i fråga innehöll väsentligen samma avgränsning av det straffbara området som bestämmelsen om övergrepp i rättssak (dåvarande 10 kap. 9 § strafflagen). (Se prop. 1948:80 s. 158, jfr s. 168.) De får uppfattas så att begränsningen av det straffbara området ligger främst i kravet på en avsikt av det angivna slaget (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, maj 2012, 17:10 s. 2 och 17:2 s. 2).
Gärningar som medför lidande, skada eller olägenhet motsvarar sådana förfaranden som kan grunda ansvar för förgripelse mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § BrB. Det kan vara fråga om gärningar av högst varierande slag. Exempel är att någon utövar skadegörelse mot ett vittnes egendom eller utsätter denne för påtryckningar som kan jämställas med olaga tvång enligt 4 kap. 4 §. Det kan också vara fråga om hot om åtal, angivelse eller lämnande av menligt meddelande, men också hot om förtal. Det kan dock inte utgöra övergrepp i rättssak att någon betalar en person för att denne ska lämna en falsk utsaga. Man kan nämligen då inte tala om att gärningen innefattar skada eller olägenhet. Att brottsbeskrivningen i 17 kap. 10 § inte innehåller ett särskilt krav på att påtryckningen eller påverkan ska vara otillbörlig har inte praktisk betydelse, eftersom den typen av påtryckningar eller påverkan som straffbeläggs enligt bestämmelsen aldrig kan vara tillbörliga. (Se Magnus Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2012, s. 219 och 235 f.)
Det har ifrågasatts om det inte borde vara straffbart att erbjuda betalning för att någon ska ändra en utsaga inför en domstol (se bl.a. Lars Heuman, Köpta vittnen, SvJT 1983 s. 669 ff. på s. 682 f.). Det står emellertid, som redan har antytts, klart att ett sådant förfarande inte omfattas av någon straffbestämmelse (och åtalet bygger inte heller på en sådan tanke).
Det är utrett att D.R.S., i enlighet med gärningsbeskrivningen, har presenterat sig för U.K. som representant för Black Cobra och erbjudit sig att betala det skadestånd som K.S. hade begärt, om denne tog tillbaka det han hade sagt i målsägandeförhöret. Det är också klarlagt att K.S. fick reda på D.R.S:s agerande. Frågan är om D.R.S. därmed, som påstås i åtalet, har angripit K.S. med en gärning som medförde lidande eller olägenhet för denne, alternativt med hot om en sådan gärning, för att denne hade avgett sin utsaga inför domstolen.
K.S. har förklarat att han blev rädd för att medlemmar ur Black Cobra skulle göra hans mor U.K. illa på grund av det som han hade berättat som målsägande. D.R.S:s handlande har därmed rent faktiskt medfört obehag för K.S. Detta är emellertid inte avgörande för om handlandet är straffbart som övergrepp i rättssak. För att det ska röra sig om ett sådant brott måste agerandet från objektiva utgångspunkter svara mot lagens krav på att det ska vara fråga om lidande eller olägenhet. Dessutom måste handlandet antingen i sig ha innefattat ett angrepp eller ha innefattat ett hot om ett angrepp.
Ett erbjudande om betalning för att en utsaga ska ändras kan, som framgått, inte i sig anses medföra vare sig lidande eller olägenhet. Frågan är då om något av dessa kriterier är uppfyllt genom att erbjudandet framfördes samtidigt som D.R.S. presenterade sig som representant för Black Cobra.
Den omständigheten att någon presenterar sig eller på något annat sätt uppträder som representant för en organisation kan under vissa förhållanden innefatta ett angrepp, eller innebära ett hot om ett angrepp, som medför lidande eller olägenhet. Det gäller exempelvis om det samtidigt sägs sådant som syftar på att medlemmar i organisationen har en benägenhet att ta till våld eller att utföra skadegörelse. För att det ska röra sig om ett angrepp, eller ett hot om ett angrepp, som medför lidande eller olägenhet, måste det emellertid fordras att det finns anledning att uppfatta situationen som ett sådant angrepp eller hot.
Det har inte kommit fram att D.R.S., när han presenterade sig för U.K. och framförde sitt erbjudande om betalning, nämnde Black Cobra på ett sådant sätt att det gav anledning att uppfatta omnämnandet som ett straffbart angrepp. Hans agerande har därmed inte innefattat ett angrepp mot K.S. eller ett hot om angrepp mot denne som har medfört lidande eller olägenhet på det sätt som förutsätts för ansvar för övergrepp i rättssak.
Åtalet för övergrepp i rättssak ska således ogillas. Detsamma gäller K.S:s skadeståndsanspråk eftersom det grundar sig på åtalet.
Övriga delar av målet
D.R.S. ska dömas för flera narkotikabrott. De flesta är ringa. Som narkotikabrott av normalgraden ska dock den gärning bedömas som innefattade att han den 17 december 2011 innehade bl.a. tre tabletter om 80 mg oxykodon samt den gärning som bestod i att han den 7 februari 2012 innehade dels för annans räkning 120 tabletter om 80 mg oxykodon, dels för egen räkning bl.a. 17 tabletter om 80 mg oxykodon och 85 tabletter om 40 mg oxykodon. Dessutom ska D.R.S. dömas för rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, samt för brott mot knivlagen vid två tillfällen och för brott enligt 9 kap. 2 § vapenlagen (innehav av 21 kulpatroner).
Brottslighetens straffvärde bestäms huvudsakligen av allvaret i narkotikabrottsligheten. Straffvärdet av denna brottslighet motsvarar åtminstone fängelse sju månader. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse åtta månader. Vid en straffmätning saknas det skäl att avvika från straffvärdet.
D.R.S. har tidigare åtskilliga gånger dömts för brott. Flera gånger har påföljden bestämts till fängelse eller till sluten ungdomsvård. Han frigavs villkorligt den 7 september 2011 från det senaste fängelsestraffet med en återstående strafftid om tre månader 21 dagar. Med hänsyn till brottslighetens art och till D.R.S:s tidigare brottslighet ska påföljden bestämmas till fängelse. Den villkorligt medgivna friheten ska också förklaras helt förverkad.
Den strafftid som D.R.S. ska avtjäna på grund av HD:s dom överstiger, med hänsyn tagen till reglerna för villkorlig frigivning, endast med några dagar den tid som D.R.S. ska tillgodoräknas som tid under vilken påföljden har verkställts i anstalt (se 19 a § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Skäl saknas emellertid att med stöd av 33 kap. 6 § BrB förordna att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 456 ff.).
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD
frikänner D.R.S. från åtalet för övergrepp i rättssak,
avslår K.S:s skadeståndsyrkande och
bestämmer fängelsestraffets längd till åtta månader.
Villkorligt medgiven frihet ska vara förverkad på det sätt som hovrätten har bestämt.