NJA 2012 s. 685
Ersättning från trygghetsförsäkring för arbetsskada som har tillerkänts skadelidande för lyte och men ska enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer avräknas från trafikskadeersättning som begärs för samma skada.
Stockholms tingsrätt
H.U. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot If Skadeförsäkring AB (publ.) som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ann-Sofie Broqvist) anförde i dom den 5 maj 2009:
Bakgrund
Strax efter klockan sju på morgonen den 14 februari 2005 gick H.U. från sin bostad på Svartkärrsvägen i Saltsjöbaden. Hon skulle möta sin son G.U. för att få skjuts av honom till arbetet. H.U. gick på trottoaren längs med Svartkärrsvägen när hon såg en traktor en bit längre bort. H.U. som uppfattade att traktorn kom körande mot henne på trottoaren klev ut på gatan där hon halkade omkull och bröt foten. Traktorföraren H.O. stannade traktorn och försökte hjälpa H.U. upp. H.U. ringde till sin son som kom till platsen. Traktorn var trafikförsäkrad hos If Skadeförsäkring AB (If).
H.U. har genom sin arbetsgivare fått ersättning från AFA Trygghetsförsäkring (AFA) för skadan med 110 000 kr avseende lyte och men motsvarande en medicinsk invaliditet på 25 procent.
Tvisten rör dels frågan om H.U:s personskada uppkommit i följd av trafik, dels om hon är berättigad till trafikskadeersättning vid sidan av den försäkringsersättning för samma skada som hon uppburit från AFA.
Yrkanden m.m.
H.U. har, som hon slutligen bestämt sin talan, yrkat att If ska förpliktas att till henne betala 97 000 kr jämte ränta - - -.
If har bestritt käromålet. Det yrkade beloppet samt ränteberäkningen har vitsordats såsom skäligt i och för sig.
Grunder och utveckling av talan
H.U. har som grund för sin talan anfört följande. Den personskada som hon drabbats av har uppkommit i följd av trafik. Hon har därför rätt till ersättning för lyte och men med 97 000 kr, motsvarande en medicinsk invaliditet om 20 procent (beloppet och procentsatsen har justerats ner till de nivåer som If har vitsordat).
If har som grund för sitt bestridande anfört följande. If, som inte vitsordar det av H.U. beskrivna händelseförloppet, bestrider att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. Om det visas att H.U. var tvungen att väja för traktorn på det sätt hon har beskrivit vitsordas emellertid att skadan har uppkommit i följd av trafik. För det fall skadan anses ha uppkommit i följd av trafik har H.U. ändå inte rätt till ytterligare ersättning för lyte och men eftersom hon redan fått 110 000 kr för samma skada från AFA.
H.U. har sakframställningsvis i huvudsak anfört följande. Hon gick på trottoaren längs med Svartkärrsvägen. Trottoaren var plogad och sandad men det låg ett tunt snötäcke på trottoaren och på vägbanan. En traktor med uppfälld plog kom körande mot henne på trottoaren. Traktorn kom i en uppförsbacke och det var troligen svårt för föraren att se henne med plogen uppfälld. För att inte bli påkörd av traktorn tvingades hon att kliva ut i körbanan. Traktorn var då ungefär sju meter ifrån henne. Körbanan var glashal under det tunna snötäcket och hon halkade och slog sig så illa att hon inte kunde ta sig upp. Traktorföraren uppmärksammade henne först när hon låg ned. Han stannade traktorn och försökte hjälpa henne upp. Hon ringde efter sin son som väntade på henne i sin bil i närheten. När sonen kom till platsen såg han hjulspår efter traktorn i nysnön på trottoaren. Sonen körde henne till sjukhus där man konstaterade att hon hade brutit foten. Hon har fått 110 000 kr från AFA för lyte och men.
If har sakframställningsvis i huvudsak anfört följande. Traktorföraren H.O. befann sig på Svartkärrsvägen där han skulle ploga och sanda en gångväg som leder fram till en trappa som leder ner från Svartkärrsvägen. Han skulle inte ploga och sanda trottoaren eftersom det sköttes av en annan person. H.O. körde in vid trappan och korsade därigenom trottoaren. När H.O. hade plogat och sandat gångvägen backade han ut på körbanan och fortsatte upp längs Svartkärrsvägen i riktning mot Fisksätra. Han såg då att en kvinna föll omkull och blev liggande i den motsatta körbanan. Han körde fram till henne och stannade för att hjälpa henne upp. Det enda tillfälle som H.O. körde på trottoaren var när han korsade den för att komma till gångvägen. Även om H.O. hade kört på trottoaren har det inte tvingat ut H.U. i gatan eftersom hon befann sig på andra sidan gatan. - Om det emellertid visas vara som H.U. påstår, att hon tvingades stiga undan för traktorn, vitsordar If att skadan har uppkommit i följd av trafik. H.U. har emellertid ändå inte rätt till trafikskadeersättning eftersom hon redan har erhållit ersättning från AFA för den aktuella skadan. Hon har inte rätt till dubbel ersättning. Enligt 2 § p. 2 avtalet om ersättning vid personskada (PSA), som administreras av AFA, ersätts inte färdolycksfall som täcks av trafikskadelagen. Eftersom ersättning har utbetalats har AFA uppenbarligen bedömt att det inte varit fråga om en trafikskada.
Bevisning
H.U. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med G.U.
If har åberopat vittnesförhör med traktorföraren H.O.
H.U. har i huvudsak berättat följande. Hon gick nerför Svartkärrsvägen när en traktor kom körande mot henne på trottoaren. Hon är helt säker på att traktorn körde på trottoaren; den hade ena hjulparet på körbanan men den befann sig på trottoaren som är ca 1,5 m bred. Det satt inte någon plog på traktorn och traktorn hade inte heller någon sand. Eftersom traktorn inte gjorde någon gest att väja för henne gick hon ut på Svartkärrsvägen där hon halkade och föll omkull. Om hon inte hade väjt för traktorn hade hon blivit påkörd. Traktorn var ca tio meter ifrån henne när hon gick ut i gatan. Traktorföraren stannade när han var jäms med henne och frågade om han kunde hjälpa henne upp men hon svarade att hon inte kunde stå upp. Traktorföraren sade att hon kunde krypa hem eftersom hon hade så nära hem. Hon tror att traktorföraren såg när hon kom ut från sitt hus. Hon ringde till sin son G. som kom till platsen i ilfart.
G.U. har i huvudsak berättat följande. Hans mamma H.U. ringde honom och sade att hon hade ramlat på Svartkärrsvägen. Han körde dit och på vägen dit märkte han att det var väldigt halt eftersom bilens antisladdfunktion gick på. Han såg sin mamma ligga två-tre meter ut på gatan i backen på Svartkärrsvägen. Det stod en traktor på trottoaren i jämnhöjd med H.U. Det låg ett tunt täcke nysnö på marken. Han såg att traktorn hade kört på trottoaren eftersom det var hjulspår på trottoaren bakom traktorn hela vägen ner till den korsande Vinterbrinksvägen. Traktorn hade en uppfälld plog och en sandmaskin men den hade varken plogat eller sandat. Han blev irriterad och frågade föraren varför denne körde på trottoaren när han varken plogade eller sandade. Traktorföraren mumlade något till svar. Han skjutsade sin mamma till akuten på Nacka sjukhus där det konstaterades att hennes fot var bruten.
H.O. har i huvudsak berättat följande. Vid olyckstillfället var han anställd av Nacka kommun. I hans arbetsuppgifter ingick att ploga och sanda parkvägar. Han hade arbetat med plogning i drygt 18 år. På Svartkärrsvägen var hans enda uppgift att ploga och sanda en ca sju-åtta meter lång parkväg mot en trappa vid en vändplan. Han körde in vid trappan och korsade därigenom trottoaren, som är ca 1,5 m bred. Därefter backade han ut och körde Svartkärrsvägen i riktning mot Fisksätra varvid han hade trottoaren på sin högra sida. På ett avstånd av ca 20-30 meter såg han att en kvinna halkade omkull och hamnade på rygg i den motsatta körbanan. Han stannade traktorn i höjd med kvinnan. Möjligen körde han då upp på trottoaren med det ena hjulparet. Han fick inte hjälpa H.U. upp men han stannade kvar så att hon inte skulle bli överkörd. Han visste inte var H.U. bodde och han sade inte att hon skulle krypa hem. H.U. sade att hon hade brutit foten och att hon väntade på sin son. Hennes son kom till platsen. Sonen var irriterad för att han inte hade sandat. Han varken plogade eller sandade på Svartkärrsvägen eller trottoaren eftersom det är gatumark och sköts av en entreprenör. När han kom till Svartkärrsvägen den aktuella morgonen var det plogat och sandat på vägen och trottoaren. Han tror inte att det hade snöat efter det. Den traktor som hade plogat trottoaren hade likadana hjulspår som hans traktor och det måste ha varit dennes hjulspår som var på trottoaren. Han tror att H.U. korsade Svartkärrsvägen för att hon blev rädd för traktorn.
Domskäl
Tingsrätten har först att ta ställning till om H.U:s personskada har uppkommit i följd av trafik. H.U. har bevisbördan för detta varvid hon har att göra det klart mera sannolikt att skadan har uppkommit på det sätt som hon har påstått än att den har uppkommit på något annat sätt (se NJA 2006 s. 721).
H.U. har vid förhör med henne uppgett att hon är helt säker på att traktorn kom körande mot henne på trottoaren, även om ena hjulparet var på körbanan, och att hon tvingades kliva ut i gatan för att undgå att bli påkörd. För att det faktiskt gått till på det sättet talar att H.U. knappast hade någon anledning att annars gå ut i körbanan eller korsa vägen, särskilt inte som det enligt vad som upplysts inte finns någon trottoar på andra sidan Svartkärrsvägen. Vidare har G.U. uppgett att traktorn stod på trottoaren när han kom till platsen och att han såg att det var hjulspår i nysnön bakom traktorn längs med trottoaren ända ner till Vinterbrinksvägen. G.U:s uppgifter stöder således H.U:s version av händelseförloppet.
Mot H.U:s uppgifter om händelseförloppet står H.O:s uppgift att han inte körde på trottoaren. H.O. har uppgett att han körde på vägbanan uppför Svartkärrsvägen när han på 20-30 meters håll såg H.U. ramla omkull i motsatt körbana och att H.U. troligen gick ut i gatan för att hon blev rädd för traktorn. Det är emellertid mindre sannolikt att H.U., om traktorn framfördes på vägen såsom H.O. uppgett, skulle lämna den förhållandevis säkra trottoaren för att kliva ut i vägbanan framför traktorn, låt vara på ett avstånd av 20-30 meter.
H.O. har vidare förklarat hjulspåren på trottoaren med att de kom från den traktor som hade plogat trottoaren tidigare på morgonen men han har också uppgett att G.U. var irriterad på honom för att han inte hade sandat trottoaren, vilket talar för att det hade snöat efter det att trottoaren hade plogats och sandats.
Mot bakgrund av att det, enligt vad H.U. har anfört och som inte har ifrågasatts av If, låg ett tunt lager nysnö på marken, är det mer sannolikt att de hjulspår som G.U. såg på trottoaren bakom traktorn verkligen kom från H.O:s traktor än från den traktor som hade plogat där tidigare under morgonen. Det har framkommit att Svartkärrsvägen går i en backe upp från Vinterbrinksvägen och att det var mycket halt på Svartkärrsvägen. Det hala väglaget i kombination med uppförsbacken kan ha utgjort ett skäl för H.O. att delvis köra på den sandade trottoaren för att få fäste för hjulen och komma uppför backen. Det har vidare framgått av förhöret med H.O. att han känt sig anklagad för olyckan. Det kan inte uteslutas att denna omständighet kan ha påverkat hans minnesbild av händelsen.
Vid den samlade bedömning av samtliga omständigheter som tingsrätten har att göra framstår det mot bakgrund av det anförda som klart mer sannolikt att H.U. tvingades kliva ut i gatan för att undgå att bli påkörd av traktorn som framfördes på trottoaren, än att händelseförloppet varit något annat. If har - om tingsrättens bedömning skulle bli den nu angivna - vitsordat att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. H.U:s skada skall därför anses ha uppkommit i följd av trafik.
Frågan är då om H.U. ändå inte är berättigad till trafikskadeersättning med hänsyn till att hon redan fått ersättning för lyte och men för samma skada genom sin arbetsgivares försäkring.
Enligt 17 § trafikskadelagen (1975:1410) får en skadelidandes rätt till trafikskadeersättning, utöver vad som anges i den lagen, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp. Enligt 18 § samma lag får den som drabbats av trafikskada, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta.
Bestämmelsen i 18 § har behandlats av Ulf K. Nordenson i hans kommentar till trafikskadelagstiftningen ”Trafikskadeersättning” (1977, s. 252 f.) enligt följande:
Något förnuftigt skäl att hindra en skadelidande från att på en gång kräva skadestånd och begära trafikskadeersättning med anledning av en och samma skada synes inte finnas - att han inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation är självklart: det följer redan av allmänna rättsgrundsatser … Närmast till hands synes det därför ligga att tillägget av orden ”i stället” endast varit avsedda att tydligare markera, att den skadelidande inte kan få dubbel ersättning, eller rättare sagt inte kan få sammanlagt högre ersättning än som motsvarar hela skadan.
Bestämmelsen finns också kommenterad i Karnov enligt följande:
Det objektiva trafikskadeansvaret enligt TskL och de fullständiga garantierna för att ersättning betalas i förening med reglerna om att ersättning skall bestämmas enligt skadeståndslagens regler medför att den som har lidit en trafikskada som ger rätt till trafikskadeersättning normalt inte har något intresse av att kunna vända sig med ersättningskrav mot någon som kan vara ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler, t.ex. föraren av det skadeorsakande fordonet. Det har dock inte ansetts finnas skäl att införa lagbestämmelser som hindrar sådana skadeståndskrav. Men givetvis kan den skadelidande inte få dubbel ersättning (angående innebörden av orden ”i stället” i lagtexten, se Nordenson, 1977, s. 252 f.) Å andra sidan kan det tänkas att prövningen av t.ex. vållande- eller medvållandefrågor eller själva skadevärderingen utfaller olika när det gäller trafikskadeersättningen och vid bedömningen av skadeståndskravet; detta kan leda till att skadeståndet blir större än trafikskadeersättningen - eller tvärtom.
Som Ulf Nordenson anfört är det en allmän rättsgrundsats att en skadelidande inte har rätt till dubbel ersättning. Vad som sägs angående möjligheten att samtidigt uppbära skadestånd och trafikskadeersättning har bäring också på möjligheten att samtidigt uppbära trafikskadeersättning och annan försäkringsersättning. En skadelidande har alltså inte rätt till dubbel kompensation.
H.U:s talan skall på grund av det anförda lämnas utan bifall. - - -.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
H.U. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.
If Skadeförsäkring bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Bo Blomquist, Lars-Åke Olvall och Carina Bring Sjögren, referent) anförde i dom den 27 januari 2011:
Utredningen i hovrätten
Bolaget har i hovrätten medgivit att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. I övrigt har parterna åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. De har inte åberopat någon bevisning i hovrätten.
Hovrättens domskäl
Den fråga som hovrätten har att besvara är om H.U. har rätt till trafikskadeersättning för sin personskada trots att hon redan fått ersättning för samma skada från den av arbetsgivaren tecknade trygghetsförsäkringen.
Trafikskadeersättning ska enligt 9 § trafikskadelagen bestämmas enligt reglerna i 5 kap.skadeståndslagen. Av kapitlets 1 § framgår att H.U:s skada är av sådant slag som ger rätt till ersättning. I 3 § finns bestämmelser om avräkning av förmåner som den skadelidande har rätt till, t.ex. ersättning från arbetsskadeförsäkring. Dessa bestämmelser om avräkning gäller bara vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll och är enligt sin lydelse inte tillämpliga i det här fallet.
Bestämmelserna om avräkning av förmåner infördes i skadeståndslagen år 1995 och fick sin nuvarande utformning senare samma år. I förarbetena till den senare lagändringen (prop. 1994/95:229) konstaterades att en eventuell överkompensation för ideell skada enligt då gällande bestämmelser om avräkning inte skulle avräknas från skadestånd för inkomstförlust. Vidare gjordes den bedömningen att det i det då rådande läget inte fanns anledning att göra några stora ingrepp i ersättningssystemets struktur men att det så småningom kunde finnas anledning att överväga frågorna om samordning mellan försäkringsersättning och skadestånd i ett vidare perspektiv. Liknande överväganden gjordes vid riksdagsbehandlingen av propositionen (Lagutskottets betänkande 1995/96:LU3). År 1999 fick Personskadekommittén i uppdrag att se över reglerna om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från försäkringar av annat slag (dir. 1999:18). Kommittén skulle bl.a. överväga om det fanns skäl att föreskriva avräkning även när det gäller ersättning för ideell skada. Frågan togs upp i kommitténs betänkande (SOU 2002:1) Samordning och regress. Kommittén ansåg att en utvidgning av samordningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen till att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga och uttalade att det är tveksamt om skadeföljder av rent ideell karaktär överhuvudtaget kunde överkompenseras. Som framgår av det tidigare har paragrafen inte heller ändrats sedan år 1995.
Det sagda innebär att lagstiftaren klart har gett uttryck för att bestämmelsen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen bör tillämpas enligt sin ordalydelse och att denna i ett fall som det nu aktuella inte ger vika för någon allmän rättsgrundsats av motsatt innebörd. Hovrätten finner mot denna bakgrund att den försäkringsersättning som H.U. har erhållit från arbetsgivarens trygghetsförsäkring inte kan frånta henne rätten till trafikskadeersättning. Bolaget ska alltså förpliktas utge det av H.U. yrkade kapitalbeloppet jämte ränta. - - -.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten förpliktade If Skadeförsäkring AB att till H.U. betala 97 000 kr jämte ränta.
Högsta domstolen
If Skadeförsäkring överklagade och yrkade att HD skulle lämna H.U:s talan utan bifall.
H.U. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Magnus Wulkan, föreslog i betänkande följande dom:
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
H.U. bröt foten när hon på morgonen den 14 februari 2005 halkade och föll på väg till sitt arbete. Att hon halkade berodde på att hon blev tvungen att gå ned från trottoaren och ut på vägbanan när en plogbil kom körande mot henne på gångbanan. Som statligt anställd omfattades hon av Avtal om ersättning vid personskada (PSA). Genom avtalet fick hon ersättning med 110 000 kr för lyte och men. H.U. har i detta mål begärt att If Skadeförsäkring (i vilket bolag plogbilen var försäkrad) ska betala trafikskadeersättning till henne med 97 000 kr avseende lyte och men.
If Skadeförsäkring har medgett att H.U:s skada uppkommit i följd av trafik, men gjort gällande att hon inte har rätt till ersättning utöver den som hon redan erhållit genom PSA.
Frågan i målet är således om det förhållandet att H.U. har fått ersättning från PSA som överstiger det belopp hon har begärt att få som trafikskadeersättning medför att sådan ersättning inte ska utgå.
Något om trygghetsförsäkringar
Avtal om ersättning vid personskada (PSA) är, liksom t.ex. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), en så kallad trygghetsförsäkring. Trygghetsförsäkringarna tillkom under 1970-talet genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och är ett komplement till det grundläggande skydd som främst den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen tillhandahåller. Ett väsentligt motiv för försäkringens tillkomst var att göra skadeståndsprocesser vid arbetsskadefall onödiga. Därför ställdes inte krav på bevisning om vållande (uppsåt eller oaktsamhet) för att ersättning skulle utgå (numera gäller krav på vållande beträffande viss ersättning, dock inte vad gäller ideell skada). En trygghetsförsäkring ska i princip ge ersättning vid arbetsskadefall enligt skadeståndsrättens normer (för en ingående beskrivning om tillkomsten och utvecklingen av trygghetsförsäkringen, se Edvard Nilsson m.fl., Personskaderättens utveckling - ersättning på grund av individuell skadeståndsrätt eller kollektiv försäkring, Nordisk försäkringstidskrift 3/1996, s. 221-244).
Trafikskadeersättning
Trafikskadeersättning utgår bl.a. för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon, se 8 § trafikskadelagen (1975:1410). Inte heller vad gäller trafikskadeersättning behöver den skadelidande bevisa vållande. I viss mån är ersättningsanordningarna vid arbetsolycksfall förebild och tanken är att en trafikskadad ska ha lika lätt att få sin ersättning som en person som har drabbats av olycksfall i arbetet (se Erland Strömbäck m.fl., Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada, 7 uppl. 2009, s. 18 f.).
I 9 § trafikskadelagen anges att i fråga om trafikskadeersättning tilllämpas bl.a. 5 kap.skadeståndslagen.
Av 5 kap. 3 § skadeståndslagen framgår att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll ska vissa förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till avräknas. Detta brukar uttryckas så att förmånerna samordnas med skadeståndet. Om förmånen inte ska samordnas, utan i stället får uppbäras utan att det inverkar på skadeståndet, sägs att den kumuleras med skadeståndet.
Bestämmelsen gäller inte vid bestämmande av skadestånd för ideell skada. Frågan om det fanns skäl att införa bestämmelser om avräkning även när skadestånd för ideell skada ska bestämmas har varit föremål för utredning. Den s.k. Personskadekommittén kom dock till slutsatsen att en utvidgning av samordningsreglerna till att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga (se SOU 2002:1, s. 177-188).
Syftet bakom reglerna om samordning
När reglerna om samordning infördes i skadeståndslagen uttalades i lagmotiven att den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna var att den skadelidande skulle försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Dessutom tillgodosågs hans eller hennes intresse att få ersättning för ideell skada. Vidare angavs att det, på grund av försäkringsväsendets utbredning, torde vara betydligt vanligare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel och att den trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 gällt på större delen av arbetsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersättning enligt skadeståndsrättens normer var av stort intresse.
När det gällde frågan om ersättning för personskada anfördes det vidare att skadeståndet borde ses som en del i ett större system, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingick och som hade till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder. Däremot fanns det inte någon anledning att den skadelidande genom detta ersättningssystem skulle erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Vid skadeståndets bestämmande borde alltså användas principer som inte ledde till vare sig över- eller underkompensation. Det angavs slutligen att till stor del hade sådana grundsatser redan utbildats i praxis och att också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ byggde på dessa grundsatser (prop. 1975:12 s. 99 f.).
I förarbetena till trafikskadelagen uttalades att - eftersom trafikskadeersättning formellt sett inte utgör skadestånd - kunde det sättas i fråga huruvida man, utöver de skadeståndsbestämmelser som det uttryckligen hänvisas till i 9 § trafikskadelagen, även skulle kunna tillämpa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser på trafikskadeersättning. Lagstiftaren ansåg dock att så borde kunna ske och anförde som exempel härpå att de grundsatser om adekvat kausalitet som hade utvecklats inom skadeståndsrätten borde tillämpas även när det gällde trafikskadeersättning. Frågan vilka skadeståndsrättsliga grundsatser som i övrigt borde gälla överlämnades till rättstillämpningen (prop. 1975/76:15 s. 113).
Förhållandet mellan trafikskadeersättning och skadestånd
I 18 § trafikskadelagen anges att den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället får kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Detta innebär dock inte att den skadelidande kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning. I den juridiska litteraturen har angetts att det är självklart att man inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation och att detta följer redan av allmänna rättsgrundsatser (Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, s. 253. Se även Matts Nordell, Trafikskadelagen, 1 juli 2012, Karnov, kommentaren till 18 § trafikskadelagen).
Samma bedömning gjordes i rättsfallet NJA 2006 s. 738, där erhållen trafikskadeersättning för ideell skada avräknades från det skadestånd som dömdes ut. HD uttalade därvid att det tidigare utbetalda beloppet (trafikskadeersättningen) var avsett att täcka samma ersättningsanspråk som det som det var fråga om i målet och följaktligen skulle avräknas.
Förhållandet mellan ersättning från trygghetsförsäkringar och skadestånd
Som ovan angetts var ett väsentligt motiv för trygghetsförsäkringarnas tillkomst att göra skadeståndsprocesser vid arbetsskadefall onödiga. Således innehåller försäkringsvillkoren regelmässigt en bestämmelse som hindrar arbetstagaren att väcka en skadeståndstalan mot bl.a. arbetsgivaren.
I doktrinen har hävdats att ersättningar från trygghetsförsäkringar givetvis inte ska falla under avräkningsreglerna utan att utgångspunkten i stället är att den som har uppburit sådan ersättning redan får i huvudsak anses ha gottgjorts med vad som svarar mot ett skadestånd. Ersättningen kompletterar andra typer av gottgörelse upp till ”skadeståndsnivån”. Motsvarande avräkning som skedde i NJA 2006 s. 738 (som alltså gällde trafikskadeersättning och skadestånd) bör gälla när förmåner från andra skadeståndsrättsliga ersättningskällor sammanträffar (se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl. 2011, s. 285, se även Erland Strömbäck m.fl., Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada, 7 uppl. 2009, s. 27).
En i viss mån avvikande uppfattning redovisas av Mia Carlsson som anser att ersättning från en trygghetsförsäkring inte nödvändigtvis skulle falla vid sidan om avräkningsreglerna, för det fall en sådan talan skulle uppkomma, men att meningen dock knappast är att den skadelidande ska få dubbel ersättning (se Mia Carlsson, Arbetsskada, ak. avh. 2008, s. 128 f., jfr även Jan Hellner och Marcus Radetzki i Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 299).
Bedömningen i detta fall
Trafikskadeersättning är förvisso formellt sett inte att betrakta som skadestånd. Ersättningen ska dock som framgått bestämmas med tillämpning av bestämmelserna i skadeståndslagen och - i den mån det anses lämpligt - med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.
Av det ovan anförda har framgått att varken trafikskadeersättning och skadestånd eller skadestånd och ersättning från en trygghetsförsäkring utgår vid sidan av varandra om de är avsedda att täcka samma ersättningsanspråk. Det får också anses vara en grundläggande skadeståndsrättslig princip att den skadelidande inte ska erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Det saknas anledning att inte tillämpa denna princip när det gäller bestämmande av trafikskadeersättning.
I och med att H.U. - genom en trygghetsförsäkring (PSA) - redan fått ersättning för det lyte och men hon åsamkades genom olyckan den 14 februari 2005 som överstiger det belopp hon i målet yrkat att få i form av trafikskadeersättning, kan hennes talan således inte vinna bifall. Med ändring av hovrättens dom ska därför tingsrättens domslut fastställas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut - - -.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 1 november 2012 följande dom:
Domskäl
Frågan i HD
H.U. var på morgonen den 14 februari 2005 på väg till sitt arbete. I samband med att en plogbil kom körande mot henne på gångbanan blev hon tvungen att gå ned från trottoaren och ut på vägbanan. Hon halkade och föll därvid så illa att hon bröt foten. Som statligt anställd omfattades hon av en trygghetsförsäkring för arbetsskada som har tecknats mellan parter på den statliga arbetsmarknaden genom Avtal om ersättning vid personskada (PSA). Hon fick ur försäkringen ersättning för ideell skada med 110 000 kr avseende lyte och men. H.U. har i detta mål begärt att If Skadeförsäkring, som höll plogbilen trafikförsäkrad vid olyckstillfället, ska betala trafikskadeersättning till henne med 97 000 kr avseende lyte och men. If Skadeförsäkring har gjort gällande att H.U. har rätt till trafikskadeersättning, men inte utöver vad hon redan erhållit ur trygghetsförsäkringen PSA.
Frågan i HD är således om det förhållandet att H.U. har fått ersättning ur trygghetsförsäkringen PSA medför att hon inte är berättigad till ytterligare ersättning ur trafikförsäkringen för samma skada.
Samordningsfrågor beträffande trafikförsäkring och trygghetsförsäkring
Ersättning enligt trygghetsförsäkringen PSA utgår på grund av arbetsskada. Som arbetsskada ersätts, såvitt nu är av intresse, oberoende av visad vårdslöshet skada till följd av olyckshändelse under färd till eller från arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet (färdolycksfall). Ersättningen omfattar bl.a. lyte och annat stadigvarande men som ska bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler.
Trafikskadeersättning utgår enligt 8 § trafikskadelagen (1975:1410) för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon. Ersättningen utgår oberoende av visad vårdslöshet och den beräknas enligt skadeståndsrättsliga principer.
Ersättning från trygghetsförsäkringen PSA och trafikskadeersättningen sammanträffar normalt inte. I trygghetsförsäkringen PSA anges att färdolycksfall som täcks av trafikskadelagen inte berättigar till ersättning. Trygghetsförsäkringen är således underordnad trafikförsäkringen varför ersättning inte utgår för färdolycksfall där trafikförsäkringspliktigt fordon är involverat. Om någon har erhållit ersättning ur trygghetsförsäkringen PSA och kräver ersättning även ur trafikförsäkringen, uppstår likväl ett fall av sammanträffande av ersättningar och samordning blir nödvändig.
Av 9 § trafikskadelagen följer att samordning av trafikskadeersättning och annan ersättning ska ske enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Av den sist nämnda paragrafen framgår att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll ska vissa särskilt angivna förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till avräknas. Den gäller inte uttryckligen vid bestämmande av skadestånd för ideell skada.
När regleringen om samordning i 5 kap. 3 § skadeståndslagen infördes uttalades i lagmotiven att den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna var att den skadelidande skulle försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Dessutom tillgodosågs hans eller hennes intresse av att få ersättning för ideell skada. Vidare angavs att det, på grund av försäkringsväsendets utbredning, torde vara betydligt vanligare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel. Den trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 har gällt på större delen av arbetsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersättning enligt skadeståndsrättens normer ansågs vara av stort intresse i sammanhanget. Beträffande ersättning för personskada anfördes att skadeståndet borde ses som en del i ett större system, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingick och som hade till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder. Däremot fanns det inte någon anledning att den skadelidande genom detta ersättningssystem skulle erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Vid skadeståndets bestämmande borde alltså användas principer som inte ledde till vare sig över- eller underkompensation. Det angavs slutligen att till stor del hade sådana grundsatser redan utbildats i praxis och att också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ byggde på dessa grundsatser. (Jfr prop. 1975:12 s. 99 f.)
Hindrar samordningsbestämmelsen i skadeståndslagen avräkning av ersättning för ideell skada?
Eftersom 5 kap. 3 § skadeståndslagen inte omfattar ideellt skadestånd har det ifrågasatts om det kunde finnas skäl att införa bestämmelser om avräkning även när skadestånd för ideell skada ska bestämmas. Personskadekommittén, som fick i uppdrag att utreda frågan, kom dock till slutsatsen att en utvidgning av samordningsreglerna till att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga (se SOU 2002:1 s. 177-188). Den inställning som kommittén gav uttryck för bygger dock inte på rättsuppfattningen att bestämmelsen i sin aktuella lydelse uteslöt att avräkning ändå kunde ske (a. SOU s. 72 f.). Allmänna principer kan således tillämpas vid sidan om de uttryckliga lagreglerna i skadeståndslagen när ersättning sammanträffar. Samordningsbestämmelsen i skadeståndslagen hindrar således inte avräkning av ersättning för ideell skada.
Avräkning enligt skadeståndsrättsliga principer
En utgångspunkt inom skadeståndsrätten är att ersättningen ska bestämmas enligt principer som leder till varken över- eller underkompensation (se p. 7 ovan). I anslutning till detta har i den juridiska litteraturen angetts att man inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation. Detta sägs följa redan av allmänna rättsgrundsatser. (Se Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, s. 253, jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl., 2011, s. 285 och Mia Carlsson, Arbetsskada, 2008, s. 128 f.)
Denna rättsgrundsats har även kommit till uttryck i rättsfallet NJA 2006 s. 738. I fallet hade skadelidande uppburit trafikskadeersättning för ideell skada i form av sveda och värk. Fråga var om denna ersättning skulle avräknas från det i fallet yrkade skadeståndet. HD uttalade att den utbetalda trafikskadeersättningen avsett att täcka samma ersättningsanspråk som det som det var fråga om i målet och följaktligen skulle det avräknas från det skadestånd som den skadelidande var berättigad till.
Bedömningen i detta fall
I förevarande fall rör det sig om ersättning från två olika försäkringssystem. Ersättningen utgör inte i något fall skadestånd i egentlig mening och utgår oberoende av vållande. Av båda regelverken framgår emellertid att ersättningen ska bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler (se p. 3 och 4 ovan). Både trygghetsförsäkringen PSA och trafikförsäkringen syftar till att undvika omgången med en skadeståndstalan. Mot bakgrund härav bör samma princip tillämpas när förmåner från flera ersättningskällor som grundas på skadeståndsnormerna sammanträffar som när ersättning från en sådan källa och skadestånd sammanträffar. Detta innebär att ersättning som tillerkänns någon ur trygghetsförsäkringen ska avräknas från trafikskadeersättningen som utgår för samma skada. Avgörande måste vara att den skadelidande inte ska underkompenseras men inte heller överkompenseras.
H.U. har genom trygghetsförsäkringen PSA fått ersättning för det lyte och men som hon åsamkades vid olyckan den 14 februari 2005. Hon har nu yrkat trafikskadeersättning för lyte och men avseende samma skada. Vid bifall till hennes talan skulle hon få dubbel ersättning. Avräkning ska således ske med det belopp som hon redan har fått. Eftersom det hon erhållit från trygghetsförsäkringen PSA överstiger vad hon i detta mål har yrkat som trafikskadeersättning ska If Skadeförsäkrings överklagande bifallas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut
- - -.
HD:s dom meddelad: den 1 november 2012.
Mål nr: T 950-11.
Lagrum: 5 kap. 3 skadeståndslagen (1972:207).
Rättsfall: NJA 2006 s. 738.