NJA 2006 s. 738

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Johan Alvner) meddelade dom den 21 maj 2004.

Domskäl

Tingsrätten fann att åtalet var styrkt och att gärningarna skulle bedömas så som åklagaren hade påstått. Beträffande påföljden uttalade tingsrätten att brottslighetens art och straffvärde var sådant att påföljden borde bestämmas till fängelse och att några skäl till annat påföljdsval inte hade framkommit i målet. Vidare fann tingsrätten att gärningarna hade ett mycket högt straffvärde.

I skadeståndsdelen anförde tingsrätten följande.

K.E. har överlämnat till tingsrätten att bedöma såväl huruvida han är skadeståndsskyldig gentemot målsägandena J.J., Ke.K. eller Ka.K., liksom vilka belopp som kan utgå.

Målsägandena har utvecklat sin talan enligt följande. J.K. var sammanboende med J.J. och var Ke.K:s och Ka.K:s enda barn. J.K. har tidigare inte fått några barn och var vid dödsfallet gravid i tjugonde veckan med J.J:s barn. Detta barn skulle således bli Ke.K:s och Ka.K:s första barnbarn. Med hänsyn till dessa omständigheter har målsägandena drabbats mycket hårt av att J.K. avlidit. De upplever det så att de förlorat såväl J.K. som det ofödda barnet, således två individer. Genom den försäkring som tecknats för bilen har envar av dem erhållit en ersättning för psykiskt lidande från försäkringsbolaget om 25 000 kr. Praxis för ersättning vid förlust av en nära anhörig genom vårdslöshetsbrott av det slag fråga är i målet torde vara 40 000 kr.

Målsägandena uppfattar att deras lidande varit dubbelt så stort och yrkade ersättningsbelopp utgör därför 80 000 kr, från vilket belopp skall avdragas vad som utgått från försäkringsbolaget.

Tingsrätten finner att K.E. enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen är skadeståndsskyldig gentemot målsägandena för personskada i form av psykiskt lidande till följd av dödsfallet. Vidare torde ett schabloniserat ersättningsbelopp om 40 000 kr vara i enlighet med praxis. Enligt tingsrättens mening kan ett ofött barn inte drabbas av personskada som leder till döden på det sätt som avses i nämnda lagrum. Tingsrätten finner dock att målsägandena med hänsyn till J.K:s väntade barn drabbats särskilt hårt av J.K:s död. Det lidande de utsatts för bör därför föranleda en högre ersättning än vad som eljest vore fallet. Tingsrätten finner det skäligt att envar av målsägandena tillerkännes en ersättning om 35 000 kr.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde K.E. för vållande till annans död enligt 3 kap. 2 st. BrB, grov vårdslöshet i trafik enligt 1 § 2 st. trafikbrottslagen (1951:649) och grovt rattfylleri enligt 4 a § trafikbrottslagen till fängelse två år. Vidare förpliktade tingsrätten K.E. att utge skadestånd till var och en av J.J., Ke.K. och Ka.K. med 35 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Kjell-Olov Wennström, referent, tf. hovrättsassessorn Anna Arvidsson och nämndemannen Hans Panes) meddelade dom den 18 november 2004.

Domskäl

Hovrätten uttalade att K.E. i enlighet med tingsrättens dom, som inte hade överklagats i skuldfrågan, hade gjort sig skyldig till de gärningar som tingsrätten fällt honom till ansvar för. Dessa var att rubricera som tingsrätten hade gjort. Vidare fann hovrätten, i likhet med tingsrätten, att påföljden skulle bestämmas till fängelse två år.

I skadeståndsdelen anförde hovrätten följande.

Fråga om skadestånd till nära anhöriga har prövats av HD i ett flertal fall under senare år. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2002 har nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem genom dödsfallet (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen [1972:207]). Detta gäller inte endast för uppsåtliga handlingar utan oavsett grunden för skadeståndsansvaret.

HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 26 uttalat att eftersom lagstiftaren har valt att reglera skadeståndet för psykiska besvär till nära anhöriga till följd av dödsfall som en ersättning för personskada i form av sveda och värk innebär det att de normer som allmänt tillämpas vid bestämmandet av sådan ersättning även fortsättningsvis får tas till utgångspunkt när det gäller att fastställa vilket belopp som schablonmässigt skall utgå. HD fann vidare att det finns skäl att tillämpa olika schabloner för skadeståndet beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt HD:s uttalande får det antas att psykiska besvär till följd av en nära anhörigs död i allmänhet blir allvarligare vid uppsåtligt brott än när den som orsakat skadan endast varit vårdslös eller svarar för skadan på annan grund. Domstolen fann det rimligt att schablonbeloppet vid uppsåtligt dödande borde läggas på 50 000 kr.

Det dödsfall som det nu är fråga om har orsakats genom en grov vårdslöshet från K.E:s sida som ligger nära ett uppsåtligt handlande (jfr även NJA 1996 s. 377). Enligt hovrätten bör därför skadeståndsbeloppen sättas något lägre än det schablonbelopp HD angett i 2004 års rättsfall och skäligen bestämmas till 40 000 kr.

I 5 kap. 3 § skadeståndslagen finns bestämmelser om samordning mellan skadestånd och andra förmåner. Regleringen innehåller inte några bestämmelser som medför att vad de skadelidande i det nu aktuella fallet erhållit från försäkringsbolag skall avräknas från skadeståndet. Den extra marginal som ett belopp från t.ex. en olycksfallsförsäkring ger är något som i första hand bör tillkomma de skadelidande och inte räknas den skadeståndsskyldige till godo som fallet blivit om beloppet avräknats på skadeståndet (jfr Bertil Bengtsson, Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 2002 s. 241).

J.J., Ke.K. och Ka.K. har yrkat på ett dubbelt skadestånd och har som grund för detta åberopat den omständigheten att J.K. när hon dödades vid trafikolyckan var gravid och att bedömningen av skadeståndet skall göras utifrån att två anhöriga dödats genom brottet.

Mänskligt sett är det förståeligt att det kan kännas särskilt svårt att förlora en nära anhörig kvinna som är havande. Det som närmast gör sig gällande är att den drabbade känner ännu större sorg och saknad. Vid den tidigare nämnda lagändringen 2002 uttalades att någon särskild ersättningspost för sorg och saknad inte skall införas.

I straffrättsligt hänseende bedöms inte dödande av en havande kvinna som dödande av två personer. Det finns inte skäl att i förevarande mål i skadeståndssammanhang göra en annan bedömning. Hovrätten finner således att något dubblerat skadestånd inte skall utgå.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten bestämde skadeståndet som K.E. skulle betala till envar av J.J., Ke.K. och Ka.K. till 40 000 kr jämte ränta.

Hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson och nämndemannen Gunilla Lindberg var skiljaktiga och fastställde tingsrättens dom även i skadeståndsdelen. Överröstade var de i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, referent, och Pripp) meddelade den 29 december 2006 följande dom.

Domskäl

Genom hovrättens dom, som i denna del har vunnit laga kraft, har K.E. dömts för vållande till annans död, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri. Vid tillfället sammanstötte den personbil som K.E. färdades i med en personbil som fördes av J.K. Till följd av kollisionen miste J.K. livet. Hon var havande i tjugonde veckan och även det ofödda barnet avled.

Hovrätten har förpliktat K.E. att betala skadestånd med 40 000 kr till var och en av J.J., Ke.K. och Ka.K., vilka var J.K:s sambo respektive föräldrar, för personskada i form av psykiska besvär som de åsamkats till följd av dödsfallet. K.E. har i HD inte ifrågasatt att han är skyldig att betala skadestånd för sveda och värk i form av psykiskt lidande. Målet här gäller i första hand skadeståndens storlek.

Vid tingsrätten yrkade J.J., Ke.K. och Ka.K. att skadeståndets belopp skulle bestämmas till 55 000 kr för vardera och i hovrätten yrkade de att de skulle tillerkännas skadestånd fullt ut i enlighet med sina yrkanden vid tingsrätten. Av 13 kap. 3 § RB följer att de inte nu får yrka ett högre belopp. Deras talan i HD skall därför avvisas till den del de yrkade beloppen överstiger 55 000 kr.

Enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen skall, om personskada lett till döden, ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Begreppet personskada definieras inte i skadeståndslagen, men det har berörts i lagens förarbeten (se senast prop. 2000/01:68 s. 17 f.). Till personskada räknas såväl fysiska som psykiska defekttillstånd. För att psykiska besvär skall anses som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen - förutom kostnader och inkomstförlust - fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Sveda och värk avser lidande under akut sjuktid efter skadefallet, dvs. till dess att skadan läks eller ett varaktigt invaliditetstillstånd inträder. Ersättningen för sveda och värk bestäms i regel schablonmässigt med ledning av hjälptabeller som har utformats av Trafikskadenämnden. HD har i ett flertal fall godtagit denna praxis (se t.ex. NJA 2004 s. 26, jfr prop. 2000/01:68 s. 19 och 24 f.). Enligt tabellerna bestäms ersättningen med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad, vilket varierar med hänsyn till vårdformen, skadans art och vårdtidens längd.

Som huvudregel gäller att det ankommer på den som kräver ersättning att bevisa såväl skadan som den därav orsakade förlustens storlek. Lagstiftaren har emellertid - i linje med tidigare rättspraxis - förordat en särskild bevislättnad i fråga om ersättning för psykiska besvär till följd av en nära anhörigs död. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk samt smärre belopp avseende kostnader och inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. (Se prop. 2000/01:68 s. 71; jfr NJA 2000 s. 521.)

Vad som kan ersättas enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen är - som HD fastslog i rättsfallet NJA 2004 s. 26 - psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra för nära anhöriga. Med Trafikskadenämndens hjälptabeller som utgångspunkt konstaterade domstolen vidare att det inte fanns underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kunde uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet var av en sådan omfattning och karaktär att det kunde motivera en högre schablonmässig ersättning än den som angavs i tabellen, nämligen 25 000 kr för år 2002. Detta belopp utgick från en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. Enligt domstolen fanns det dock anledning att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Sålunda uttalade domstolen att det låg i sakens natur att gärningens beskaffenhet kunde vara av betydelse för skadans intensitet. Det fick enligt domstolen anses rimligt vid uppsåtligt dödande att ett schablonbelopp lades på en dubbelt så hög nivå som vid oaktsamhetsbrott.

Beviskravet på den skadelidande har alltså mildrats även när det gäller förlustens storlek. Utan att behöva förebringa någon utredning om skadans omfattning har den skadelidande rätt till ersättning för sveda och värk motsvarande ett års akuttid med annan vård än sjukhusvård eller, vid uppsåtligt dödande, ett dubbelt så högt belopp. Ingenting hindrar dock att den som visar att han har lidit en mer omfattande skada tillerkänns högre ersättning än vad som följer av dessa schabloner.

Ett syfte med schablonerna för ersättning för sveda och värk till följd av en nära anhörigs död är att rättstillämpningen skall förenklas. Detta syfte skulle motverkas, om många olika schabloner skulle gälla vid sidan av varandra beroende på förhållandena i olika fall. Det bör också hållas i minnet att det är fråga om ersättning för personskada; lagstiftaren har nämligen avvisat tanken på att i detta sammanhang införa en särskild ersättning för ”sorg och saknad” eller för kränkning (se prop. 2000/01:68 s. 37). Skilda schabloner måste kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning. Som framgår av NJA 2004 s. 26 behövs olika schabloner, men antalet bör vara begränsat och förhållandena i de enskilda fallen bör föranleda avsteg från en tillämplig schablon endast om närmare utredning motiverar det.

I detta mål aktualiseras bedömningen av situationer då dödsfallet orsakats av sådan grov vårdslöshet från skadevållarens sida som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande (jfr NJA 1996 s. 377). Med samma betraktelsesätt som det som ligger till grund för ställningstagandet i rättsfallet NJA 2004 s. 26 finns det anledning att anta att psykiska besvär vållade genom en sådan handling i allmänhet blir allvarligare än när skadevållaren endast varit oaktsam eller svarar för skadan på annan grund. Det förut angivna intresset av att begränsa antalet schabloner talar för att samma ersättningsnivå bör gälla för sådana fall som för dem där skadevållaren gjort sig skyldig till ett uppsåtligt handlande.

J.J., Ke.K. och Ka.K. har ytterligare hävdat att ersättningen i deras fall skall vara större än annars, eftersom J.K. var gravid i framskridet stadium och de därför mist två anhöriga. J.J. har åberopat att det väntade barnet skulle bli hans första barn, Ke.K. och Ka.K. att det skulle bli deras första barnbarn. Hur hårt de anhöriga än drabbas i ett fall av detta slag är det berörda förhållandet emellertid inte av sådant slag att det lämpar sig som grundval för en särskild schabloniserad ersättning. Inte heller finns det någon utredning som visar under hur lång tid dödsfallet har orsakat de anhöriga psykiska besvär av ersättningsbart slag.

J.J., Ke.K. och Ka.K. är alltså berättigade till ersättning för sveda och värk med 50 000 kr var. Var och en av dem har fått trafikskadeersättning med 25 000 kr, ett belopp som är avsett att täcka samma ersättningsanspråk som det som det är fråga om i målet och följaktligen skall avräknas. K.E. skall således erlägga ytterligare ersättning med 25 000 kr till envar av de skadeståndsberättigade.

Domslut

Domslut

HD avvisar J.J:s, Ke.K:s och Ka.K:s överklaganden till den del de yrkade beloppen överstiger 55 000 kr.

Med ändring av hovrättens dom i skadeståndsdelen bestämmer HD det skadestånd som K.E. har att erlägga till envar av J.J., Ke.K. och Ka.K. till 25 000 kr jämte ränta - - -.